Etikettarkiv: medeltid

Tankar om heraldikens första tid

Scen ut Bayeux-tapeten som visar en rad proto-heraldiska sköldar.
Scen ut Bayeux-tapeten som visar en rad proto-heraldiska sköldar.

I heraldikens märkesår 2019 är det värt att fundera på varför denna nya bildkonst kom att spridas så fort. Vilket behov fyllde den, förutom det rent visuella?

Heraldiker har länge pekat på stridskonstens utveckling, rustningarnas utformning och på riddaridealets tillkomst. Av dessa tre tror jag att det sistnämnda har störst betydelse eftersom rustningarna egentligen var som minst täckande när heraldiska bilder började användas och den nya stridstekniken nog inte hade så mycket nytta av heraldiska sköldar. Däremot av baner och fanor i olika former.

En testballong för en teori

Inspirerad av Lars Hermansson har jag börjat fundera på om vi bättre kan förstå heraldikens tillkomst genom att ta hänsyn till andra parallella utvecklingslinjer i samhället.

Här är den kristna härskarideologin central. Den handlar inte om kristendom i sig utan hur en ny syn på denna kom att användas för att omvandla maktförhållandet i samhället i nordvästra Europa.

Texten här är knappast vetenskaplig utan en testballong för idéer som jag, eller någon annan, kan utveckla vid ett senare tillfälle.  Det är mer en grund till en frågeställning med tips om metodologiskt tillvägagångssätt om man så vill. Men kortfattat.

Germansk krigarheder

Det germanska samhället, från Karl den stores Frankerrike till Svearnas sjökungadöme, byggde på allianser som skapades genom trohetseder. Den som svurit en ed var bunden till sin motpart om än inte till sin motparts andra edstagare. Den som bröt mot sin ed förlorade sin heder och stöttes ur den sociala gemenskapen vilket i princip var detsamma som död, eller möjligen ett långsamt dalande till fattigdom.
Problemet för den som var herre i ett edsförbund var att denne dels var tvungen att skapa ära till sina följare (vilket i praktiken innebar att vara segerrik i krig), dels dela ut gåvor (vilket även det förutsatte militär framgång). Om edsherren var förlorare på slagfältet var det ett giltigt skäl att slå upp eden och även att ingå i ett nytt edsförbund med forna fiender.

Detta beroende av vertikala vänskapsband gjorde varje rike sårbart. Man kan med Lars Hermanssons ord säga att en kung härskade över ett rike, men han styrde inte över det (s 127). För att kunna styra krävs en betydligt stabilare bas, och med den basen kommer förmågan att utveckla riket och utöka dess resurser.

Patron-klientskapet

Edsförbundet där en person svor en trohetsed till en kung eller storman brukar kallas för patron-klientskap (och är centralt för att förstå vem som blev adlad under medeltiden fram till sent 1500-tal). Detta vertikala förbund är grunden för all makt innan det medeltida kungariket etableras.

För den som ville störta en tidigmedeltida kung blev den allt vanligare strategin att ge sig på basen i relationen. Alltså att ge sig på huskarlarna, vänner och andra som var i ett klientskap till patronen. Genom att ge sig på den svagaste kedjan kunde man steg för steg underminera en fiende. Den herre som då inte slog tillbaka betraktades som ärelös och kunde därmed förlora än mer av sin maktbas. Detta nämns också i flera nordiska sagor från 1100- och tidigt 1200-tal, ex i Sverresagan och Heimskringla, men även Gesta Danorum av Saxo Grammaticus. I Skänningestadgan syns en annan sida av problemet genom att den tar upp hur svårt en kung hade att tygla konflikter mellan sina klienter, som då var patroner på lokalplanet.

Den kristna härskarideologi

När, enligt Snorre, slaget stod mellan kung Magnus Blinde av Norge och motkung Harlad Gille. I slaget vid Färlev, Bohuslän, 1134 lät kung Magnus bära det heliga korset framför sig. Av silver var det dessutom, och bara det gör att legenden om Dannebrogen bör ses i ytterligare nytt perspektiv (vilket var en utvikning). Kungen visade på det här sättet att han inte bara stred för sin och sina mäns ära utan var företrädare för något högre. Dessutom visade han att hans motståndare var en fiende till såväl kungen som till Gud och kyrkan.

Oavsett om historien är sann eller inte (troligen inte, men det är här oväsentligt) så visar den att man vid Snorres tid under tidigt 1200-tal hade anammat den här bilden av kungens uppgift som härskare. För kungen hade detta en betydande fördel. Hans krig var inte längre en fejd bland fejder utan en strid ovan fejdens nivå. I fejdens spelregler kunde man, som visats ovan, överge sin härförare om denne var en förlorare och ändå behålla sin ära. Men om man stred för Gud innebar ett sådant beteende att man övergav Gud och därför förlorade all sin ära. (s 131) Byt ut ”Gud” mot ”nationen” för en modern jämförelse.

För att lösa det problemet blev lösningen att skapa horisontella maktrelationer. Den horisontella relationen är alltså hirden, som enligt Lars Hermansson får en tydligare struktur under 1100-talet. Men det krävdes mer. Den nya ideologin måste omvandlas till en praktik och det krävde att härskarna hade ett nytt förhållningssätt till sina undersåtar. Så det är nu vi ser att kungarna genom donationer stödjer klostren, det är nu de tar in kyrkans män i sin förvaltning, det är nu man på allvar börjar bekymra sig för alls religiösa tillhörighet, alltså även slavarnas och vi ser även nu framväxten av gillen som är helgade åt kungahelgon (främst St Olof och St Knut) som gynnas av kungamakten. Överallt sker insatser som stödjer den kristna härskarideologin. På kontinenten sker samma sak, men ett sekel tidigare.

En noterbar detalj är att kungarna anstränger sig för att bli en del av kyrkan – och här är det alltså klostren som är det centrala, inte kyrkorna. Som när kung Knut Eriksson av Sverige i ett brev till ”munkarna som tidigare bodde i Viby” skriver att han upptagits i deras gemenskap och att deltar i deras bön, är en helig tjänare samt är munkarnas beskyddare, grundare och försvarare. (DS/1 64; s 133)

Här bygger kungamakten alltså långsamt upp en maktbas som bygger på gemensam ideologi och värderingar snarare än på traditionell makt.

Var kommer då heraldiken in?

Jo, jag tänker mig att när man skapar ett gemensamt värdesystem inom en grupp finns det ett stort behov av att manifestera att man hör samman. De kan vara genom liknande klädsel (som dagens subkulturella ungdomsgrupper) eller det kan vara genom att använda ett likartat symbolspråk.

Men det här är en process som tar tid. Det finns ingen centralmakt som tar fram och fastställer vad som ska gälla. Det en maktgrupp använder kan en annan förkasta men sakta kommer man närmare en gemensam bildvärld.

Om jag är på rätt spår kan detta förklara varför de sköldar som finns på Bayeaux-tapeten är protoheraldik och varför det är här som man senare skapar heraldiken. Man kan se dessa tidiga sköldar som en samling bilder som inte var avsedda för att identifiera individer i en grupp utan särskilja gruppen från andra grupper.

På motsvarande sätt kan man se att den första generationens heraldik i Sverige (1210-1240) visar på prövning där man mest verkar ha lekt med variationer på lejonet och liljan, som båda är etablerade kungasymboler och finns i de kungliga sigillen redan på 1100-talet.

Maktens dualitet

En annan aspekt som är värd att tänka på här är maktens dualitet. Ser vi till den förhärskande överideologin i det tidigmedeltida kristna Västeuropa så var kyrkan det ledande ståndet (och här avses framför allt centralledningen och munkarna, inte vanligt prästerskap) medan kung och hans krigare var i steg två. Under 1000-talet förändras detta långsamt och den världsliga makten ser sig allt mer som den ledande parten av de två. Den forskare som bäst populariserat denna utveckling är Georges Duby i böckerna Krigare och bönder (1981) och Makten och kärleken (1985).

Om inte hänsyn tas till hur denna förändring ska förstås går det inte att förstå det andra steget i utvecklingen.

Vidare läsning

Lars Hermansson; Statsbildning och vertikal vänskap i 1100-talets Norden (Ur Statsutvikling i Skandinavia i middelaldern, 2012)

 

 

Har du några tankar som kan utveckla den här teorin?
Hör av dig på mejl eller i en kommentar här nedan.

Uppdaterat: Medeltida frälse i Sjuhärad

Min sammanställning av medeltida vapenförande släkter i Sjuhärad har uppdaterats med lite nya bilder. 

Om du känner till någon släkt som borde införas här, säg gärna till. Det är heraldiken som är det viktiga så både frälse och ofrälse är intressant. Finns det semi-heraldiska tecken är det också något som är av värde. Det kan vara sigill med bomärken eller tecken på en gravsten.
Mejla jesper@heraldik.se

Vapenrullan hittar du här

Historien bakom Sveriges riksvapen

Hubert Herald är en liten guldgruva på nätet. Denna till synes trista hemsida är fylld av kunskap om mängder av statsvapnens utveckling runt om i världen. 

Jag tittade in på den svenska sidan och tycker att den i allt väsentligt (har inte granskat detaljerna) ger en bra beskrivning av hur det svenska riksvapnet utvecklades nder medeltiden och vilka – få – belägg vi faktiskt har.

Värt att notera att alla belägg är bilder som vi tolkar. Det finns inte ett enda dokument där en officiell representant för riket Sverige faktiskt förklarar för menigheten att vapen X eller flagga Y från DATUM ersätter märke Z som symbol för Sverige. Allt är gissningar, om än kvalificerade sådana, från experter inom heraldik.

Men just därför är det av stor betydelse att se dessa olika forskares och skriftställares texter så att du som varande/blivande heraldiker kan jämföra dem, se vad som saknas och kanske göra en annan tolkning av materialet.

Det svenska riksvapnet hittar du på http://www.hubert-herald.nl/Sverige1.htm

 

Den andra historiedagen

Ja, min blogg handlar ju om heraldik och historia, så ibland får jag smita in lite historia utan att blanda in heraldik.

Historiedagarna i Borås har handlat mycket om staden Borås. Just de föreläsningarna har jag undvikit för det mesta kan jag nog säga att jag har bra koll på. Och även om jag inte var på den vill jag gärna puffa för avhandlingen om Tyskorna i Borås, inte minst eftersom mina barns gammelfarmor är en av dessa tyskor. Och hur udda det än kan låta har detta ännu 50 år senare en betydelse för både min frus och mina barns yrkeskarriärer.

DNA

Istället fokuserade jag på DNA och genealogi. Peter Sjölund gav en inspirerande genomgång av vad DNA-tekniken möjliggör, vad vi lärt oss av den och hur den bidrar till att skriva om historien. Exemplen var många, både på personnivå och för en hel ”folkgrupp”, varmed menas en grupp folk i historisk tid, inte ett folk som svenskar eller greker.

Peter är, tillsammans med Karin Bojs, författare till boken ”Svenskarna och deras fäder. De senaste 11 000 åren”

Stuarna därnäst

Som av en händelse hamnade jag på en ny föreläsning med Bo Eriksson. Denna gång om Sturarna, denna mytomspunna släkt som påverkade svensk politik så mycket från 1465 till 1565. Hur mycket de faktiskt påverkade Sveriges samhällsutveckling i betydelsen ekonomisk, teknisk och kulturell utveckling efter Sten Sture dä kan diskuteras (inte så mycket, enligt mig) men helt klart hade de en väldigt stor påverkan på riks- och säkerhetspolitik även efter det att Gustav Vasa tagit plats på tronen. Inte minst eftersom såväl Vasa-dynastin själva som alla andra inom och utom Sverige ansåg att det var Sture-ätten som borde ha haft den positionen. En hel del av Vasa-tidens uppror och den paranoia som Vasa-kungarna uppvisade men våldsam förföljelse av oliktänkande som följd.

Rent heraldiskt är däremot Sturarna ganska trista under 1500-talet. Det är visserligen en rik släkt men de har gjort ett förvånansvärt litet avtryck inom heraldiken under sina tre sekler i maktens yppersta elit.

Gamla Uppsala till sist

Sista stoppet för mig denna gång var Kristina Ekero Erikssons föreläsning om nya rön om Gamla Uppsala. Ett givet val eftersom vi var kollegor på Historiska museet en gång i tiden. Men också för att de arkeologiska fynd som gjorts där på senaste tid visar att området var nästan oändligt mycket större än vi tidigare trott samtidigt som det verkar ha använts väldigt sporadiskt.

Runt de tre högarna har man nu upptäckt två vägar om en kilometer vardera (den ena inte fullt utgrävd pga att det inte går) som har haft över 100 stolpar var (144 respektive 127) längs ena sidan. Stolparna har dessutom haft ett hästhuvud uppspikat. Offer eller något annat, ingen vet. Men vi vet att vägarna byggdes omkring år 600 och verkar ha tagits ur bruk före år 650. Juste detta är en intressant period, två generationer efter finbulvintern (536 och 540).

Hela Uppsala är dessutom översållat med hästben så det här kan ha varit någon form av kungsgård där hästuppfödning varit huvuduppgiften. Frågan är förstås hur långt bort denna Uppsala-makt sträckte sig. Gick den ens söder om Mälaren? Ja, med tanke på när Uppsala var verksamt och hur små Europas stora kungariken var (undantaget Karl den stores Frankerrike) har jag svårt att tänka mig att ett så resursfattigt och gles befolkat område som Uppland hade något som helst inflytande utanför denna region. Inte minst eftersom det krävdes tre små lagsagor innan ett enat Uppland kunde skapas under sent 1200-tal.

Men viktig helig plats för nordbor i allmänhet, det kan Uppsala verkligen ha varit.

 

Vilka är de äldsta stadsvapnen i Sverige?

Kalmar stadsvapen 1247
Arms of the city of Kalmar, 13:th century

Sveriges offentliga heraldik går tillbaka till 1200-talet. Först ut var Kalmar följt av Skara. Sedan har det rullat på. 

Av Sveriges äldsta kommunvapen/stadsvapen finns de flesta kvar. Några har ändrat form flera gånger (främst Stockholm) men merparten är i grunden desamma. Bogesund är bytte visserligen namn till Ulricehamn på 1700-talet och då även vapenbild, men idén är densamma – namnets initial krönt.

Skara äldsta sigill
Skara äldsta sigill

1200-talet

Sveriges äldsta stadsvapen är alltså Kalmar och det är känt från 1247. Dagens vapen är ungefär detsamma även om klåfingriga och rätt varumärkesokunniga grafiker velat ändra på detsamma nu det senaste året.

Därefter kommer Skara och Stockholm som båda är kända från 1280-tal samt Linköping och  Söderköping från 1290-tal.

(Min gissning är att även Lödöse hade ett vapensigill under 1200-talet eftersom det var en betydande stad i kontakt med kontinenten, men det kan inte bevisas)

1300-talet

Under 1300-talet blir både städerna och deras sigill vanligare. Dessa är de som vi känner till.

Västerås 1307  
Sigtuna 1311
Skänninge 1310-
Helsingborg 1310-
Enköping 1320-
Arboga 1330-
Örebro 1331
Visby 1340-
 Lund 1350-
 Norrköping 1367
 Lödöse 1374  Lödöse kommuns vapen numera Lilla Edets kommunvapen
 Jönköping 1370-
 Köping 1378
 Trosa 1383
Södertälje 1386
 Laholm 1300-tal
 Torshälla 1300-tal
 Uppsala 1300-tal
 Ystad 1300-tal

 

1400-tal

Under 1400-talet och tidigt 1500-tallutökades antalet stadsvapen. Förutom Malmö tycks inget ha fått ett vapenbrev, men eftersom vapenbrev fanns kan vi anta att det ändå gavs på flera håll.

Landskrona 1410-
Vadstena 1410-
Malmö 1437
Eksjö 1439
Falköping 1440-
Trelleborg 1471
Ulricehamn (Bogesund) 1480-
Lidköping 1505
Staffanstorp 1524
Skövde 1400-tal
Växjö 1400-tal
Sölvesborg 1535 (senast)
 Varberg 1536 (senast)

 

När började ofrälse använda heraldik?

1320 undertecknade Henrik Sonntag ett dokument med sitt sigill. Det är det äldsta svenska ofrälse släktvapnet vi känner till.  

Men Henrik till trots, hur många ofrälse förde egentligen vapen under medeltiden?

Tyska borgare och svenska präster

De ofrälse som först använde heraldiska vapen i Sverige var inflyttade tyska borgarfamiljer och präster, som nog i vissa fall kan ha studerat i Tyskland eller åtminstone var god vän med kollegor som hade gjort så. Det är också i ”Hansastäderna” Visby, Stockholm, Kalmar och Lödöse som vi hittar de äldsta vapenbevisen på gravstenar och i sigill. För närmare titt på Visbyborgarnas vapensköldar, se Hamner, J W och Widén, H; Gotlands gravstenar I-II (1933, 1940). Bilder på 12 gravstenar finns i del 2, s 40.

Att präster använde vapen vet vi från många dokument som de bevittnade, men även från gravstenar och andra minnesmärken i våra kyrkor. Det finns till och med en tvist mellan ärkebiskopen i Lund, Birger Gunnersen, och riksrådet Henrik Krummedige om den förstas bruk av ett vapen som den andra ansåg sig ha rätt till. Tvisten slutade med vinst för den förste eftersom han hade en tydlig brisering. Ärkebiskopen var inte frälseman av födseln utan kom från en bondefamilj.

Det finns även bönder som hade vapen, även om dessa bönder nog, tror jag, snarare ska klassas som storbönder i frälsemäns tjänst som hade egna lantarbetare, så att vi inte förleds att tro att det var män som själva gick på åkern som avsågs.

Heraldikern bristande metodik

Dagens problem med de ofrälse vapnen är egentligen äldre tiders heraldikern klart bristande kännedom om historisk metodik samt deras förutfattade meningar. Eller tydligare formulerat: Du har sett vapensammanställningar över medeltida vapen (ex Hildebrand och Raneke). Du har även sett utdrag ur dessa visandes frälsemäns vapen. Men har du sett utdrag åt andra hållet, vapenböcker som visar ofrälse vapen, prästerskapets vapen (inte deras sigill, för de finns) eller någon annan framställning som inte fokuserar på den världsliga eliten i samhället? Svaret är att det har du inte, för de finns inte.

Vad medeltidsheraldiken behöver är en ordentlig katalogisering av medeltidens heraldik.

Finland ett undantag

I Finland fanns det en talrik svensk grupp frälsesläkter som främst fått sitt frälse för att kunna ställa upp som försvar mot ryssen. Dessa var i huvudsal vapenförande redan från tidigt 1300-tal. Ändå tycks bruket av vapensköldar inte ha spritt sig.

Christoffer von Warnstedt visar att inget av de 65 ofrälse sigill som finns bevarade mellan 1380 till 1530 visar en heraldisk bild. (Heraldisk Tidsskrift nr 34:1976 + Hausen, pl XX-XXII) Warnstedt har med rätta kritik mot Hausen som allt för lättvindigt låter vissa finnar vara ofrälse när de nog var frälse, som hövitsmännen/fogdarna på Tavastehus, Raseborg och Kustö. Vid den här tiden ska vi nog vara försiktig med att beteckna makthavare som ofrälse ståndspersoner även om vi saknar dokumentation att de var frälse.

Svag forskning även efter medeltiden

Man skulle kunna tro att forskningen om tiden efter medeltiden hade kommit längre, men det är tveksamt. Det finns en genomgång av prästerna i Västerås stift under 1600-talet (Ekström, G; Västerår stift herdaminne II: 1 bilagebandet (1971) s. 17-40) där man kan se 464 prästers sigill.

Magnus Bäckmark har gått igenom rikets Eder och tagit fram sigillen där. Ett fantastiskt arbete som numera finns digitaliserat i Svenska Heraldiska Föreningens databas Källan

Raneke-projektet en framgång för heraldikforskningen

Card from project Raneke
Card from project Raneke

Idag blev det offentligt – Jan Ranekes samling av medeltida vapen systematiskt ordnade på gamla hålkort. Men nu digitala.

Ska man fira internationella heraldikdagen så ska man göra det med stil. Se bara på Svenska Heraldiska Föreningen som just idag lanserar sitt fantastiska och imponerade Raneke-projekt med tusentals vapensköldar systematiskt presenterade.
Se de 8762 korten som hittills digitaliserats.

Under sitt arbete med avhandlingen Bergshammarvapenboken började Jan Raneke samla in alla vapen han hittade från medeltiden. Modern som han var (detta var på 60-talet) skapade han ett hålkortssystem där varje kort representerar en familj och dess vapensköld.

Jag vet att Raneke ibland tog genvägar när han studerade vapensköldar och skapade system, men han vågade sikta högt och har sammanställt något som ingen annan före honom hade vågat eller orkat. Så eventuella fel är det upp till oss att hitta och rätta. Men det brukar vara det lätta arbetet.

Tack till Henric och till Stefan

Detta material donerade familjen efter Jan Ranekes bortgång till Svenska Heraldiska Föreningen. Tillsammans med Lunds universitetsbibliotek har föreningen under det senaste året låtit digitalisera hela materialet.
Det absolut största lasset har dragits av vår ordförande Henric Åsklund som verkligen ska hedras för allt arbete.

Att materialet nu finns på Svenska Heraldiska Föreningens hemsida är tack vare Stefan Bedes insatser.

 

The Jan Raneke Archive of
Coats of Arms in Medieval Europe

In the 1950–70s the heraldic artist and scholar Jan Raneke catalogued and systemised more than ten thousand medieval coats of arms. The arms were documented in index cards with handpainted shields and several text fields. The Swedish Heraldry Society is running a project to digitize and make this unique material available to a broader audience. After securing the preservation of the so called ”Archival holding C” we are now making all 8762 cards in this part of the collection available on heraldik.se.

Den medeltida skölden

Sköldarnas utveckling från 800 till 1600.

Sköldarnas utveckling från 800 till 1600.

Medeltidens sköld är inte en, det är många. Stridstekniken förändrades och med den sköldens form.

Men det är inte bara sköldens form som har ändrats. Även hur man målade den skiftade från tid till annan.

Svinakulas stridssköld, 1300-tal
Svinakulas stridssköld, 1300-tal

Bara två svenska medeltida stridssköldar är bevarade. De är från 1380-talet och tillhörde far och son i ätten Svinakula. Båda tillverkades förmodligen samtidigt och hittades tillsammans i en småländs kyrka. Vi vet inte helt säkert om det var äkta stridssköldar, men allt tyder på det. Här har man också utnyttjat hela sköldytan när man målat.

En svensk torneringssköld är bevarad. Den tillhörde Karl Laurentsson Björnlår som är känd mellan 1497-1504. Så åtminstone han deltog i en tornering. Andra svenska torneringsdeltagare är inte kända. På den här skölden är hela vapnet, inklusive hjälm och hjälmprydnad, målad och runt om skölden är den vackert dekorerad. Det finns inte en möjlighet att någon på mer än fem meters håll kan ha sett den heraldiska skölden så redan under medeltiden var heraldiken passé som igenkänningstecken.

Einar Evar om medeltidens vapenrullor

Norska Heraldiska Foreningen fortsätter att leverera. I veckan kom nr 97 av deras tidning Våpenbrevet.

Som vanligt är det mycket och blandat. Lite vinetiketter, lite militärheraldik och några offentliga vapen vars historia förklaras. Allt trivsamt och trevligt men kanske inte så upphetsande nytt för mig.

Evar om Vapenrullor

Det intressanta är Einar Evars artikel om medeltida vapenrullor. Jag håller visserligen inte med om att det var härolder som skrev alla vapenrullor. Vi vet faktiskt inte vem som gjorde dem, utom i undantagsfall, och då verkar författarna inte vara härolder. Men kunniga i heraldik var de. Det är först på 1300-talet vi säkert kan koppla härolder till heraldik, och då har både härolder och heraldik varit kända i mer än 150 år.

En intressant detalj som Evar tar upp är att samtida vapenrullor från en specifik händelse, som tornerspel eller belägring, tenderar att innehålla fler vapen med briseringar än vapenrullor som är sammanställda för att visa vapenbärare inom en viss region. Briseringarna är tydliga men inte helt strukturerade på det sätt de blev senare utan mer anpassade till stamvapnet.

Gelres vapenbok

Andra halvan tar upp vapenboken Gelre som sammanställdes av härolden Claes Heinen mot slutet av 1300-talet. Claes var i tjänst hor hertigen av Gueldre/Gelre och hans ämbetsnamn var därför just Gelre.

Vi vet en hel del om Claes. Som att han reste till Spanien 1367 och till Preussen 1368. Han följde med franske kungen på fälttåget till Preussen igen 1387 och han var på ett fälttåg till Livland på 1390-talet och 1396-1402 var han med på fälttågen i Friesland.
Vem sa att medeltidens människor aldrig var på resande fot och att alla dog när de var 37 år?

Köp en bok – Medeltidens härold

Bokomslag för boken Medeltidens härold av Jesper Wasling
Bokomslag för boken Medeltidens härold av Jesper Wasling

Medeltidens härold av Jesper Wasling är föreningens andra bok i skriftserien. I boken förklaras hur härolderna verkade i Skandinavien under medeltiden och för att ge en förståelse för deras verksamhet ges parallella förklaringar av hur det var i övriga Europa.

Pris: 70 SEK (medlem i SHF betalar 40 SEK) + porto

Köp boken idag

English resume

”Medeltidens härold”  (The herald in medieval Scandinavia) shed new light on the development of the functions of the earliest officers of arms (heralds) i Scandinavia, from 1300 to 1530. The book is based on the authors essay for the master degree in history at Gothenburg university in 1998. 88 pages.

Price: 70 SEK + shipping

Buy the book today

Jesper Wasling presenterar sin bok Medeltidens härold i Borås tidning
Jesper Wasling presenterar sin bok Medeltidens härold i Borås tidning