Etikettarkiv: flagga

Vapensköld

Ersätter flaggan vapenskölden?

Sjuhärads flagga
Sjuhärads flagga,skapad av Hilmer Vestberg.

Varianter av korsflaggor ersätter i allt högre grad landskapsvapnen. Kommer flaggorna att ta över helt?

De svenska regionala flaggorna blir allt vanligare och tycks långsamt konkurrera ut de traditionella landskapsvapnen som symbol för identitet och tillhörighet. Många flaggor går att hitta till rimliga priser i järnaffärer, byggvaruhus eller hos flaggbutiker på nätet.

En relativt nyhet är att även Sjuhärad nu har en egen flagga. Den skapades 2023 av Hilmer Vestberg i Hyssna men är fortfarande inte särskilt spridd eller känd utanför lokala kretsar. Men det kanske kommer.

Jag kan tänka mig att flaggorna tar över, för de är trots allt lättare att känna igen än vapensköldarna, inte minst därför att det bland allmänheten finns en förförståelse för att kunna tolka flaggor. Men jag hoppas att de två kan leva tillsammans.

Här är andra populära flaggor

  • Bohuslän (skapades 1996) Flaggan är vanlig som fasadflagga längs kusten. De två blå nyanserna symboliserar himmel och hav, med Bohusläns karakteristiska röda granit emellan. Färgerna knyter också an till det norska arvet i regionen.
  • Västsverige (skapades 1994, lanserades 2008) Flaggan bygger på Götalandsflaggan som i sin tur är en inverterad svensk flagga. Den kombinerar blå-gula svenska färger med blå-vitt för Göteborg, samt historiska inslag från Halland (vitt) och Bohusläns norska bakgrund (blått och vitt). Används främst i administrativa sammanhang men sprider sig sakta till allmänheten.
  • Skåne (lanserades i slutet av 1800-talet, med rötter i medeltiden) Den mest kända av de regionala flaggorna. Gult kors på röd botten, en harmonisk kombination av Sveriges och Danmarks flaggor. Färgerna är desamma som i Skånes officiella vapen.
  • Jämtland (skapades 1983) denna tricolor blir allt valigare i landskapet, men förekommer inte i länet, har jag npterat. Härjedalen håller sig enbart till landskapsvapnet.

De flesta av dessa flaggor delar ett tydligt gemensamt drag: det icke-centrerade nordiska korset (Scandinavian cross). Det är ett klassiskt nordiskt kännetecken som finns i alla nordiska nationsflaggor, men som är mycket ovanligt utanför Norden. Korset har blivit en naturlig del av många regionala flaggor runtom i Sverige och bidrar till en stark nordisk visuell identitet

 

Läs mer

om Sjuhäradsflaggan

Andersson, Per; Under nordisk flagg – Nordens historia, samtid och framtid speglade i korsflaggor (1994)

Vapensköld

Heraldic standard, kan man ha det?

Det välkända heraldiska standaret finns i stort sett endast på brittiska öarna. I sin korrekta form är det omgärdat av vissa regler, men här kommer en friare tanke om dem.

Alla standar i denna artikel är en lek med konstformen. De är inte antagna och det är nog högst osannolikt att jag kommer att skapa ett fysiskt exemplar någon gång. Men för den som vill går det ju utmärkt att göra ett eget standar.

”The heraldic standard”, är det engelska ordet och i det här fallet är det bra att tänka på att engelskan och svenskan använder samma ord för två helt olika flaggor. Det svenska standaret är en flaggduk som hänger vertikalt på en stång och som använda i främst kyrkliga, fackliga och ordenssällskapliga sammanhang.  Om dessa handlar inte denna artikel.

Det brittiska standaret

Artikeln handlar istället om ”standard”. Detta är en flagga med såväl vapensköld som badges och livréfärger. Det dök upp under 1300-talets andra hälft och användes sedan av personer av hög rang under de två följande århundradena. Med personer av hög rang avses mer specifikt personer av börd som förde befäl i strid. Just detta ”av börd” är centralt för att förstå standarens framväxt och betydelse. Andra hälften av 1300-talet var en tid då riddarens position som härskare över slagfältet var över. Först kom flera slag där infanterister slog sönder denna bild med våld (de vann helt enkelt slagen), dels kom digerdöden som slog ut det lägre frälset och till sist kom en ny form av legosoldater som hade kriget som yrket men inte var adliga. Vad gör man då i ett samhälle där de yttre tecknen på social tillhörighet är så viktiga?

Ja, enligt Robert W Jones så skapar man nya visuella bilder av makt. De vapensköldar som riddarna använt behålls, men nu börjar också badges användas och detta för att markera att man ingår i en herres hushåll och för att markera egendom. ”Emblemet bars på hans klädsel av en tjänare som följeslagare, och därför var standaren som han mönstrade på lägret av klädernas färger och bar emblem, med vilka följeslagaren var förtrogen.”, som Boutell skriver. Herren själv använde inte sin badge, varför vi kan jämföra den med företagens logotyp i modern tid.

När badges blivit introducerade var det naturligt att de också hamnade på flaggor. Det heraldiska vapnet användes fortfarande på vapenflaggor som användes vid befälsföring i strid. Standaret verkar däremot mer ha använts som ett övergripande samlingstecken. Det var allt för stort för att en ryttare skulle kunna bära det i full galopp men det fungerade bra som markering av var högkvarteret var.
Froissart beskriver flera gånger baner i de härläger han besökte men inte en enda gång beskriver han banerens utseende, innehåll eller for,

 

Numera är det ändå så att dessa heraldiska flaggor används av individer på sina hus. Och det är inte heller så att det endast är den yppersta överklassen som har ett standar utan det kan även gemene man ha, även om man rent formellt nog inte ska betrakta dessa moderna standar för standar likt de som de hade på medeltiden. Deras sociala och symboliska värde är idag något helt annat än då.

Den medeltida engelska standaren var större än andra flaggor och dess storlek varierade med ägarens rang. Längst intill stången hade man då, ursprungligen, oftast Sankt Georgs kors (rött kors på vitt). Resten av fältet delades horisontellt i två färger, i de flesta fall ägarens klädfärger, livréfärger. Ovanpå lades badges och man hade inte samma strikta tinkturregel här som i vapensköldarna. Man la dessutom gärna ett valspråk tvärs över fälten.

Regler om standarens längd

Eftersom britterna inom heraldiken känner ett väldigt behov av regler och byråkratisering fanns det såklart regler för storleken.

I England har idag varje vapentagare som fått ett grant of arms med en badge rätt till ett standar.

I Skottland upprätthåller Lord Lyon ännu de äldre reglerna och ett standard kan endast beviljas om vissa kriterier är uppfyllda.
Längden på standarden beror på ens adliga rang.
Suveränen (monarken) 6,4 m (21 ft)
Hertigar 6,1 m (20 ft)
Markiser 5,5 m (18 ft)
Grevar 4,9 m (16 ft)
Vicomter 4,6 m (15 ft)
Parlamentsledamöter 4,0 m (13 ft)
Baronetes 3,7 m (12 ft)
Riddare och Feodala baroner 3,0 m (10 ft)

Eftersom jag inte är någon så måste mitt standar vara mindre.

Läs mer

  • Robert W Jones; Bloodied banners
  • Robert Gayre; Heraldic standard
  • Charles Boutell & Arthur Charles Fox-Davies; The Handbook to English Heraldry
  • Jean Froissart; Krönika

 

 

Vapensköld

Heyerdahls lärdom till oss

Kon-Tiki och Ra, två små båtar som visar att tvärvetenskapligt tänkande är bra och fördomar dumt.
Inte för att Heyerdahl hade rätt men hans halvt vansinniga projekt visade att äldre forskare, som i mycket hade rätt också hade fel utan att ens förstå att deras egna fördomar stod i vägen.
Ifrågasätta det mest självklara, det är det jag tar med mig ifrån Heyerdahl’s expeditioner (jag besökte Oslo i augusti 2022).
Men med detta sagt – bara för att en idé måste prövas (och falsifieras) betyder det inte att ifrågasättandet eller den nya teorin är sann. Så korkat fundamentalistisk kan man ju inte vara.
Vapensköld

Kung Erik XIVs flagga

Ännu under Nordiska sjuårskriget 1563-70 verkar Gustav Vasas flagga från 1520-talet ha använts. Dagens rena korsflagga var då ännu några decennier bort.

Frantz Brockenhuus förde befäl över fotfolket under delar av det Nordiska sjuårskriget. Från hans tid finns det en illustration bevarad som schematiskt visar den svenska och den danska härens rytteri. Den danska sidan för dannebrogen och den svenska har en korsfana. Båda sidornas fanor är tvåtungade. Möjligen är det kung Erik själv som gjort marginalteckningen, men det är inte klarlagt.

Flaggan visar en tvåtungad korsflagga med tydliga linjer i varje fält. de tolkar jag som avsiktliga och att de visar att flaggan är randig. Motsvarande korsflagga med ränder finns nämligen på andra bilder från 1500-talet, även om jag hittills endast sett dem på flottans flaggor.
Jämför vi med den danska flaggan på samma bild så saknar den också dessa linjer, så de är knappast utritade för den fladdrande effektens skull.

Bild av/från Frantz Brockenhuus småländska fälttåg 1565. Teckningen kan möjligen vara av Erik XIV. Notera ränderna i flaggan.

Samma år tecknade konstnären Rudolf von Deventer   nedanstående skepp från slaget vid Bornholm. Här är flaggan helt klart randig (svårt att missa) med den klassiska trekronor-vimpeln i toppen. Just den vimpeln har Sverige i de flesta av de bevarande avbildningarna från 1370 till 1500.

Det kan diskuteras vilken som är den formella svenska flaggan, eller om det ens fanns någon. Klar är ändå att dagens flagga då inte var aktuell.

Bild av Rudolf von Deventer, 1565.

 

Svenska flottans flagga 1525-80, möjligt utseende. Färgsättningen är okänd.
Vapensköld

Baner för befälhavaren

Kvadratisk eller rektangulär. Vapenflaggorna kommer i många former. 

Här ovan ses en fransk riddare på 1200-talet med en väldigt korrekt vapenflagga för sin tid. Den är rektangulär, inte kvadratisk. Baner som dessa var endast förbehållna högadeln, de som var befälhavare.

kvadratiska flaggor var relativt ovanliga vid den här tiden, på målningar från slagfältet. De förekommer däremot oftare i vapenböcker. Det kan betyda att flaggan i vapenboken mer var avsedd för att på minsta utrymme visa skölden än att visa hur heraldiska vapenflaggor såg ut.

Detta är värt att fundera mera kring.

 

 

 

Vapensköld

Nationaldag med Karl XI

Karl XIs kröning. Av David Klöcker, ur Nationalmuseum – http://collection.nationalmuseum.se/, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=45587179

Karl XI var kung på höjden av Sveriges stormaktstid. Han kröntes 1675 och tillställningen förevigades av konstnären  David Klöcker, adlad Ehrenstrahl. Men var är flaggan?

Svaret är förstås att det då inte fanns någon svensk flagga i vår mening. Det fanns däremot flera fält- och örlogsflaggor och så fanns det ett riksbaner.

Riksbaneret (eller huvudbaner, som det kallades fram till 1500-talet) var kungens främsta symbol och visade ursprungligen dennes vapenflagga. Med åren kom det att bli allt mer utsmyckat och allt mer unikt (vi vet från Erikskrönikan att kungens baner fanns i många exemplar och kungen behövde inte finnas där baneren var).

Från sent 1500-tal har de definitivt blivit så utsmyckade att vi kan kalla dem konstverk. Några äldre är inte bevarade så deras konstnärliga värde lämnar jag därhän.

Karl XIs riksbaner. Av Livrustkammaren och Skokloster slott med Stiftelsen Hallwylska museet – http://emuseumplus.lsh.se/, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=45584752

Kröning utan flagga

Jag visar upp Karl XI:s kröning i Uppsala domkyrka just för att visa att där, på den svenska stormaktstidens ceremoniella höjdpunkt, förekommer inga svenska flaggor. i alla fall ingen som man vill visa upp. Endast riksbaneret ses vig sidan om ungens tron. Det är en tydlig signal om hur man såg på flaggors och fältteckens symbolvärden vid denna tid. Väggarna är dekorerade i ljusblått (tänk serafimerordens färger, även om den kom till 75 år senare) med guldbroderier. Färgerna gult och blått dominerar alltså miljön.

Målningen visar interiören i domkyrkan med kungen i centrum, sittandes på den svenska silvertronen. Riksbaneret intill och kungens namnchiffer (notera – inte vapensköld) på tronen.
Kungen är klädd i en vit guldbroderad dräkt, vita benkläder, blå guldstickad hermelinsfodrad mantel, hermelinskrage och spetskrage. På bilden ses också riksdrotsen Per Brahe (till vänster) och ärkebiskop Laurentius Stigzelius (till höger). Tillsammans håller de kronan för att visa på att kungen är krönt av både stat och kyrka.
Drotsen och alla andra riksråd är klädda i den röda hermelinsfodrade riksrådsmantel som även ses i några högadliga vapen. Ärkebiskopen är iförd svart dräkt och guldbroderad mantel.
Det är riksrådet Axel Sparre som står invid ett bord med duk av guldbrokad och håller spiran.
De män till höger som är klädda i guldbroderade mantlar är biskoparna. De i svart där bakom är präster. Drottningen står i egen läktare till vänster i bild.

Vapensköld

Varför firar vi Sveriges nationaldag?

Gustav Vasa, svensk kung för länge sedan.

Ja, varför firar vi egentligen Sveriges nationaldag? Det finns inget bättre svar än att det började som en gimmick på skansen på 1890-talet. Sedan dess har vi  försökt att legitimera denna glada happening.

Gimmick eller inte, det finns ju ingen anledning att avstå en fest. Däremot kan det vara värt att fundera på varför den kom till och än mer varför denna gimmick kom att bestå.

Det börjar med att Skansen under 1890-tal behöver utveckla sin vårsäsong.  den har gått i stå och publiken vill se något nytt. Arthur Hazelius kommer upp med idén om att låta flaggor dekorera Skansen och att den 6 juni ska vara sista dagen innan sommaruppehållet.

Innan denna fråga hinner klinga av blir unionsfrågan det centrala i svensk politik, och i norsk. Flaggan fick här en ännu större roll än den haft tidigare, till stor del som ett svar på den vikt norrmännen gav vid sin flagga. När unionen brister 1905 är man snabbt framme med att skapa Sveriges första flagglag. Den fastslås 1906. Det fanns alltså ingen flagglag under unionstiden, vilket är värt att tänka på.

Och när unionsfrågan var löst kom frågan om rösträtten. Den stora parollen här var en man, en röst, ett gevär.  Med det menas att man inte från statens håll kan kräva et värnpliktsarmé där alla ska bidra till statens försvar om staten inte i gengäld låter alla rösta. ”En man” ska inte förstås bokstavligt utan läs en människa. 1908 fick männen sin rösträtt och året därpå kunde de gå och rösta. Men flaggan tag man inte till sig än. Socialdemokraterna var benhårda med att de inte accepterade den blågula duken som svensk flagga innan även kvinnorna fick rösträtt. Det blev klart först 1921 och det året är första året som svenska flaggan bärs intill den röda flaggan vid 1:a majtåget.

Mitt i detta kom första världskriget och med den en stor portion nationalism. Så står att man 1916 slog fast att 6 juni skulle vara svenska flaggans dag.

Efter 1921

När alla dessa politiska strider var över dalar även intresset för den svenska flaggan. Den blir mindre politiserad. Om samhället från 1920-talet fram till 1980 såg nationaldagsfirandet som en samling kring ett arv har den moderna eran lagt större vikt vid det festliga. Det pratas väldigt mycket om hur det hela framställs men mycket lite (jämfört med förr) om vad Sverige egentligen innebär. Det är något som kommit upp de senaste tio åren.

Även media har varit en starkt drivande kraft genom att sända nationaldagsfirandet under flera timmar varje 6:e juni och alla som har jobbat lite med media vet att det tar på krafterna att fylla fyra timmars sändning med innehåll vilket gjort att alla som kan bredda sändningen har fått plats. På det sättet framträder såväl etnologer och folkrörelser på ett sätt som de inte alls gjorde för någon generation sedan. deras ord och handlingar omtolkas genom rutan snabbt till traditioner, även om det kanske från början även där handlade om lokala aktiviteter.

Det var lite tankar om nationaldagen. Vilket argument du har för att fira är upp till dig. Jag nöjer mig med att flagga för den.

teter.

Vapensköld

Dannebrogen och Florens

Det här var tidigare en sida men flyttades denna dag till inlägg.

Det var under 1100-talet som Florens växte fram som en betydande handelsstad. Då var staden fortfarande i den tysk-romerske kejsarens hand och de styrande (partiet ghibelliner) var hans vasaller. Men det kom snart att ändra sig, och under 1200-talet var staden huvudsakligen guelfisk (som de flesta stora städer i norra Italien var)

Oppositionen mot kejsaren enade sig ofta under partiet , Guelfer, önskade en förändring och frigörelse från kejsarens, vilket märktes allt tydligare och vid mitten av 1200-talet ledde det till en öppen konflikt där partiet Guelferna sökte stöd hos påven samt hos den bayerska ätten Welf, som då låg i konflikt med kejsarna av huset Hohenstaufen. Guelf är den italienska versionen av Welf.
Makten mellan guelferna och ghibelliner växlade från 1250-talet fram till slutet av 1300-talet.

Flagga för tyskromerska riket
Tyskromerska rikets krigsflagga under 12-1300-talen.

Heraldiskt har den här konflikten haft stor betydelse. Vid den här tiden förde kejsaren som krigsbaner ett vitt kors i rött. Så gjorde också hans allierade Ghibelliner i Italien. Därför kom guelferna att göra det motsatta, föra ett vitt baner med rött kors. Samma tinkturkombinationer gällde för skölden med den florentinska liljan. Ghibelliner förde en röd lilja i vitt och guelferna en vit lilja i rött.  Idag, när striderna sedan länge är glömda, visas båda versionerna upp på offentliga platser som en del av kulturarvet, men så sent som för drygt 100 år sedan kunde man se på rådhuset att endast ghibelliners baner och sköld avbildades. Då var det ett ställningstagande för den italienska republiken mot påvekyrkans inflytande.
Arvet från konflikten mellan ghibelliner och guelferna syns inte bara i Florens. I städer dominerade av ghibelliner, likt Pavia, Novara, Como och Treviso, syns fortfarande den röda skölden med vitt kors medan Guelf-dominerade städer som Milan, Florens, Vercelli, Alessandria, Padua, Reggio och Bologna har den vita skölden med rött kors.

 

Jesper framför domen i Florens.
Jesper framför domen i Florens anno 2014.

Vad har detta med Dannebrogen att göra?

Jo, det står ganska klart att den danska flaggan måste ses i sin europeiska kontext. Under 1200-talet, när flaggan etableras, är det en symbol för den tyskromerske kejsaren. samme kejsare som danske kungen önskade stå på god fot med, och definitivt inte utmanade.

Dannebrogen är med andra ord den tyske kejsarens baner och alls inte något unikt för Danmark. Genom att använda denna fana visade den danske kungen att han hade ett mäktigt stöd.
som rent dansk symbol förekommer inte baneret förrän mot slutet av 1300-talet då minnet av ursprunget gått förlorat.

Vapensköld

Svenska fänikor

Två hjälmar med små flaggor som hjälmprydnader
Kungarna Albrekt och Magnus fänikor 1360-70. Ur vapenboken Gelre.

Titta noga på riddarens hjälm. På många ser du små flaggor. De kallas fänikor och var troligen ett tecken på högt befälskap samt återspeglade de baner som användes i strid. Men vi vet inte. 

medeltiden är svår. Det var en period fylld av idealism men väldigt få metodiskt sammanställda kataloger med tillhörande begreppsförklaringar. Det går därför inte att med säkerhet säga vad en viss företeelse betyder eller varför den valdes ut.
Men eftersom jag själv tror att människor i stort är desamma över tid så är jag helt säker på att det fanns någon form av logik.

Hertig Erik till häst
Från 1310-talet ses här hertig Erik (ovanstående kung Magnus pappa). Fänikorna här är samma lejon men utan ränder, men det kan bero på sigillets storlek.

Fänikorna speglar slagfältet

Utifrån de tanken tolkar jag medeltidens fänikor på hjälmarna som en återspegling av något som användes på andra delar av slagfältet. Det tror jag dels för att de ofta avviker från skölden, att de är enkla i sin form och att hjälmprydnaden inte användes på slagfältet medan baneret inte användes i tornerspelet (det utvecklas i annan artikel, men tänk på att ett utvecklat baner var ett tecken på strid).

Ser vi till de fänikor som används av frälsemän är dessa i regel en eller tvåfärgade. Jag tror att dessa fänikor inte ska ses som en förminskning av en flagga utan som en lansfana som användes för att leda trupper i strid. Alltså inte ett baner för igenkänning utan en vimpel som visade hur gruppen skulle röra sig på slagfältet. Denna form av vimpel användes för den lägre nivån av befäl på slagfältet.
Översatt till modern svenska ska dessa befäl kanske jämföras med kaptener och löjtnanter medan de som hade baner är på överstelöjtnants och högre nivå. Detta med förbehåll att det är väldigt svårt att översätta medeltid befälsstruktur till moderna förhållande då merit och börd liksom vapenslag påverkade härens struktur.

Sparres sigill
Släkten Sparre en av få medeltida släkter med motiv på sin fänika. Stjärnor.

Om denna tanke stämmer betyder det att vi inte bara kan utan ska använda hjälmprydnaderna som en källa till hur medeltidens baner såg ut. Och eftersom dessa är föregångare till dagens nationsflaggor (se Danmark och Österrike) så ger fänikorna oss en bättre förståelse för hur slagfältet visuellt organiserades.

Waslings vapensköld
Waslings vapensköld med Svenska heraldiska föreningens baner.
Flagga

Fälttecken var regementets värdefullaste ägodel

Lämna en kommentar
Tavestehus regementes fana
Tavestehus regementes fana, 1686 års modell.

FÄLTTECKEN Är de fanor och standar som användes av armén. Ursprunget är de personliga fälttecken som befälhavare använde innan stående regementen etablerades.

Fälttecken bars under varje slag och markerade var varje enhet var placerad. Från medeltid fram till 1800-talet sågs de som regementets mest värdefulla ägodel och var tillverkade av dyrbara material och vackert dekorerade. Eftersom det var en stor skam att förlora sina fälttecken och ärofyllt att erövra fiendens utkämpades de hårdaste striderna ofta i dess närhet. Av det skälet bevarades också erövrade fälttecken och i Sverige finns de flesta på Armémuseum i Stockholm.

Beroende på truppslag har fälttecknen olika namn. Infanteriets kallas för fanor. Kavalleriet fälttecken kallas standar. Mellan dessa två enheter fanns dragonerna som var beridet kavalleri så det är inte oväntat att deras fälttecken ibland kallas standar, ibland fana.
Infanteriets fanor hade kungens namnchiffer eller riksvapnet på ena sidan och ett tecken som var helt eller till största delen plockat från landskapsvapnet på det andra. Även standaren som kavalleriet och dragonerna förde hade oftast olika motiv på vardera sidan; en sida hade landskapsvapnet, den andra hade kungens namnchiffer (monogram). Skillnaden mellan dessa var att kavalleriets standar var kvadratiska medan dragonfanorna var tvåtungade.

I alla truppslag under stormaktstiden hade varje kompani ett eget fälttecken så ett regemente hade åtta fanor eller standar. Sju av dessa kallades för kompanifanor respektive kompanistandar och dessa hade ett identiskt utseende. Möjligen kunde kompaniets namn vara inbroderat. Överstens eget kompani, livkompaniet, förde däremot en livfana respektive livstandar som alltid var vit. Vid armens nyordning 1731 bestämdes det att varje infanteriregemente endast skulle ha fyra fanor, två per bataljon, mot tidigare en per kompani. Under Karl XIV Johan minskades antalet fanor ytterligare, till ett per regemente. Idag har alla svenska regementen endast ett fälttecken var.

Fälttecken har funnits sedan medeltiden men före stormaktstiden är bruket inte reglerat. Motivet är oftast heraldiskt, i regel med befälförande riddares märke (som kunde vara sköldens motiv eller en unik flagga) men kunde också vara ett monogram eller en helgonbild. Dessa fälttecken ses ofta i medeltida frälseätters hjälmprydnader och de är då rektangulära med längre höjd än bredd, eller tvåtungade. Baner är det ord som användes fram till 1500-talet.

Under Gustav Vasa infördes mer enhetliga fanor för rytteriet och fänikor för fotfolket. Mot slutet av århundradet började rytteriets fana att kallas kornett. Fanan övergick då till fotfolket medan fänikan försvann.