Etikettarkiv: hjälmprydnad

Svenska fänikor

Två hjälmar med små flaggor som hjälmprydnader
Kungarna Albrekt och Magnus fänikor 1360-70. Ur vapenboken Gelre.

Titta noga på riddarens hjälm. På många ser du små flaggor. De kallas fänikor och var troligen ett tecken på högt befälskap samt återspeglade de baner som användes i strid. Men vi vet inte. 

medeltiden är svår. Det var en period fylld av idealism men väldigt få metodiskt sammanställda kataloger med tillhörande begreppsförklaringar. Det går därför inte att med säkerhet säga vad en viss företeelse betyder eller varför den valdes ut.
Men eftersom jag själv tror att människor i stort är desamma över tid så är jag helt säker på att det fanns någon form av logik.

Hertig Erik till häst
Från 1310-talet ses här hertig Erik (ovanstående kung Magnus pappa). Fänikorna här är samma lejon men utan ränder, men det kan bero på sigillets storlek.

Fänikorna speglar slagfältet

Utifrån de tanken tolkar jag medeltidens fänikor på hjälmarna som en återspegling av något som användes på andra delar av slagfältet. Det tror jag dels för att de ofta avviker från skölden, att de är enkla i sin form och att hjälmprydnaden inte användes på slagfältet medan baneret inte användes i tornerspelet (det utvecklas i annan artikel, men tänk på att ett utvecklat baner var ett tecken på strid).

Ser vi till de fänikor som används av frälsemän är dessa i regel en eller tvåfärgade. Jag tror att dessa fänikor inte ska ses som en förminskning av en flagga utan som en lansfana som användes för att leda trupper i strid. Alltså inte ett baner för igenkänning utan en vimpel som visade hur gruppen skulle röra sig på slagfältet. Denna form av vimpel användes för den lägre nivån av befäl på slagfältet.
Översatt till modern svenska ska dessa befäl kanske jämföras med kaptener och löjtnanter medan de som hade baner är på överstelöjtnants och högre nivå. Detta med förbehåll att det är väldigt svårt att översätta medeltid befälsstruktur till moderna förhållande då merit och börd liksom vapenslag påverkade härens struktur.

Sparres sigill
Släkten Sparre en av få medeltida släkter med motiv på sin fänika. Stjärnor.

Om denna tanke stämmer betyder det att vi inte bara kan utan ska använda hjälmprydnaderna som en källa till hur medeltidens baner såg ut. Och eftersom dessa är föregångare till dagens nationsflaggor (se Danmark och Österrike) så ger fänikorna oss en bättre förståelse för hur slagfältet visuellt organiserades.

Waslings vapensköld
Waslings vapensköld med Svenska heraldiska föreningens baner.

Hjälmprydnaden som symbol för ridderskap och ära

Var hjälmprydnaden ett märke från striden eller kom den till genom inspiration från litteraturen?
Svaret längst ner. 

Som det lössläppta baneret visade att enheten var redo för strid visade hjälmen att den enskilde riddaren gjort sig i ordning. Att sätta på sig hjälmen hade säkert varit en symbolisk gest i många sekler. Det nya i högmedeltidens sekulära litteratur, som krönikor, var att det även blev en symbolisk handling inom konsten. Fenomenet finns i diktverket över William Marshalls bravader från 1220-talet och det finns hos krönikörer som Jean Froissart. Den senare skriver i volym fem att de franska styrkorna inför slaget i Portiers kom ”fixed in their helmets and unfurled their banner”. Om slaget i Crecy skriver Froissart att kung Edvard III inte hade sin hjälm på, när han menar att det var Edvards son, den svarte prinsen, som denna dag var befälhavare över styrkorna.  (Jones, s 116) Vidare sägs i ”Historie des Ducs du Normandie” att Robert FitzWalter säger till kung Johan (prins John i Robin Hood-berättelserna) att: ”By God´s body you will not! Ypu will see two hundred laced helms in your land before you hang him.”, när kungen hotar att hänga Fitzwalters svärson. (Warren, s 230)

 

Hjälmen som symbol för kriget

Hjälmens av- och påtagande blir den huvudsakliga symbolen för att riddaren lämnar sin civila roll och de regler som gäller i denna värld och går in i krigarens roll där bland annat dödandet och plundrande är tillåtet. Den här typen av ceremonier är inte unika för medeltiden. Vi kan se det i vilken film som helst, där en stridande först måste förbereda sig för strid genom att ta på sig utrustning och först när detta är gjort kan vapnet väljas. Vi har militärens parader i uniform före och efter kriget för att visa att soldaterna nu går in respektive ur samma roll, där marscherna på årsdagar är en påminnelse om de olika roller vi människor går in och ur. Liknade ceremonier kan ses i antikens litteratur och från ex Bantukulturen i Afrika fanns tydliga regler för hur en soldat skulle bete sig efter en strid, speciellt om han hade dödat någon.

Men ingen av dessa symboliska handlingar är så tydliga som när riddaren efter ha satt sig på sin häst tar på hjälmen.

hertiginna Ingeborg
Hertiginnan Ingeborg med Norges och Sveriges baner och hjälmar. Ingen sköld. 1320-tal

Hjälmprydnadens funktion

Ifrån dessa välkända tankar kommer jag till den individuella hjälmprydnaden. Denna uppstår under sent 1200-tal och sprider sig snabbt över Västeuropa. Det finns förstås kulturer före denna tid som haft prydnader på hjälmen (dock inte vikingar, som är de enda som annars framställs med just hjälmprydnader). Det unika här är att varje riddare hade sin unika hjälmprydnad. Vi vet inte varför eller ens när. De avbildas på sigill, de finns med på kyrkomålningar och tavlor. Från mitten av 1300-talet verkar de finnas med i tornerspel men de förekommer aldrig i berättelser om krig.

Ändå tror jag att de måste förstås mot riddarens uppgift som krigare. Som jag visat ovan har krönikörerna och trubadurerna hämtat sina symboliska bilder från riddarnas militära vardag och gjort något extra av denna. Därifrån tror jag att riddarna blivit inspirerade av romanerna och sångarna. De har tagit till sig den symboliska hjälmen och gjort den än mer symbolisk genom att ge den liv. Hjälmprydnaden gör hjälmen lika individuell som bäraren. I den riddarromantik som fanns under denna tid kom modet att sprida sig snabbt, men bara inom den sfär som också lyssnade till riddarromanerna. Hjälmprydnaden spred sig inte till de slaviska områdena alldeles intill den romansk-germanska kultursfären förrän efter många hundra år.

Det är därmed möjligt att hjälmprydnadens tillkomst inte ska sökas tillbaka till de målade hjälmarna som är kända från 1100-talet utan är en helt ny företeelse, ett nytt mode.

Hjälmen ska inte heller ses som en symbol för den manliga riddaren till häst för de första kvinnorna med hjälmprydnader utan sköldar i sina sigill är samtida med de första manliga. I bilden här ovan, från 1320-talet, har hertiginnan Ingeborg  både Norges och Sveriges sköldar samt rikenas baner, vilket för mig visar att hon dels förde befälet över trupperna, dels visar att hon är redo för strid – även om hon likt dagens generaler inte tänkte stå längst fram i stridslinjen. Jag tror även att vi ska se placeringen av sköldarna som de respektive rikenas rangordning vid denna tid. Norge var rikare och hade högre status. Ingeborg var dotter till kungen av Norge, änka efter hertig Erik och mor till kung Magnus.

Därför ser jag hjälmprydnaden som symbol för ridderskap och inte riddare. Det kan också förklara varför borgare, som förde vapen, inte har hjälmprydnader förrän under renässansen. Det gäller Norden och Tyskland likväl som Italien och Spanien, även om undantag finns.

Porträttgravsten i Åsle kyrka
Porträttgravsten över fältöverste (ÖB) Knut Håkansson Hand med burgundisk hjälm längst till vänster. 1560-tal.

Porträttgravstenarna under stormaktstid

Hjälmen, framför allt den burgundiska stridshjälmen, finns även med på svenska porträttgravstenar under 1500- och 1600-tal när den döde varit krigare. Ofta vid hans fötter och i sällskap med ett par stridshandskar. Även i de fall han var ofrälse. Den finns däremot inte med om den döde inte varit krigare, vilket framför allt gäller de ofrälse. Den döde har dessutom en annan heraldisk hjälm som bär upp hjälmprydnaden.

Läs mer

  • Robert W Jones; Bloodied banners (2010)
  • WL Warren; King John (1978)

 

Kvinna med egen hjälmprydnad

 

Har du hört talas om Eufemia? Kvinnan som hade en egen hjälmprydnad?

Eufemia är den nästan helt okända dottern till hertig Erik Magnusson, bror till kung Magnus Eriksson och mor till kung Albrekt  Albrektsson (av Mecklenburg. Visst är det intressant att se hur en person blir mindre främmande om man tonar ner hans främlingskap). Hon var alltså född på 1317 levde i maktens centrum fram till sin död 1363-70 (okänt dödsår).

Men här handlar det om hennes hjälmprydnad.

Kvinnor och hjälmar

Du som läser heraldiska böcker av äldre snitt läser ofta att kvinnor inte har hjälmprydnader därför att de inte stred. Och för att hjälmprydnader inte passar på en rombformad sköld. Det senare är dock bara en fråga om tycke och smak eftersom det är en teckning. Det förra, om kvinnors stridande, har Stefan Högberg utrett på sin blogg Kvinnliga krigare och i en bok med samma namn. Även om det inte är vanligt med stridande kvinnor är det helt klart att de funnits, och det i betydligt större omfattning än till häst stridande landbor som sedan blivit adlade (dessa är nämligen helt okända för historikerna och omfattar alla upp till medel-medelklass idag, sett till prova befolkningen)

Hjälmprydnaden i Sverige

Jourhavande heraldiker

Heraldiska samfundets vapensköld
Heraldiska samfundets vapensköld. Källa: Wikipedia commons

Frågan: Jag undrar om du kan svara på vid vilka tillfällen en släktgren byter hjälmprydnad på sitt vapen. I Storbritanien differentierar man ju skölden beronde på ens position i släkten, men jag känner inte till vad som motiverar byte av hjälmprydnaden. Känner du till vad som är brukligt i Sverige?

En både enkel och svår fråga som brukar få många olika svar. Detta är mitt.

I Sverige finns det finns inget speciellt bruk kring byte av hjälmprydnad. Varje vapenbärare har gjort lite som de velat från medeltiden fram till idag.

 

Storbritanniens regler

Storbritannien är ett släkte för sig, heraldiskt sätt, så vad de gör är inte så relevant för oss nordbor.  Britterna gör, åtminstone i teorin, briseringar av vapen för att skilja en person från en annan. Varje person inom en släkt ska alltså ha sin egen unika variant av vapenskölden. Släktvapnet blir då så att säga både för- och efternamn.

Den här seden att brisera ett vapen gör att man ofta är statisk när det kommer till vapnets grundkomposition. Det får till följd att man inte heller byter hjälmprydnad. Det i sin tur gör att denna ”crest” lever vidare från generation till generation, ofta mer oförändrad än vapnet. Det leder, skulle jag vilja säga, till att britterna språkligt har gjort att begreppet ”crest” i vanligt tal, bland icke-heraldiker, avser hela vapnet.

Nordiska regler

Men nu till oss i Norden och Sverige, för samma tradition gäller för alla våra länder. Här har det aldrig funnits speciella tecken för enskilda individer inom en släkt. Briseringar i den betydelse som man läser i brittiska heraldiska verk varken finns eller har funnits här.

Från 1625, när Riddarhuset grundades, är seden snarare att alla inom släkten har samma vapen som då är detsamma som släktens efternamn. I det ytterst få fall där en adelssläkt har bytt namn (som Anckarströms släktingar efter mordet på Gustav III) har de också bytt vapen. Inom adeln från 1625 har man alltså varit extremt statisk och behållt exakt samma sköld och hjälmprydnad.

Före 1625 inom frälset, och såväl före som efter inom de ofrälse vapenförande släkterna (vilka är få och svårutforskade) har hjälmprydnaden snarare varit ett bihang till skölden och mest använts för att skapa harmoni. Vi kan se att hjälmprydnaden under 1300-talet ensam kunde användas för att identifiera en person, men det bruket försvann senare även inom frälset.
Hjälmprydnaden har i regel behållits men utan tanke och när man bytt sköld har hjälmprydnaden också förändrats. Eller så har man bytt för att man vill skilja sig från en släkting, även om det var mindre vanligt än litteraturen påstår. Det var mer en tysk företeelse att använda hjälmprydnaden som sätt att skilja en person/släktgren från en annan.

 

Tiger som hjälmtäcke

Vapen för finska släkten Porvarisvaakunat.

Vapen för finska släkten Porvarisvaakunat.

Ett udda hjälmtäcke. Ovanligt men inte unikt. 

Robert Witting har fått mig att upptäcka den  finska släkten Porvarisvaakunat vapen vars tiger på hjälmen övergår till ett hjälmtäcke.

Vapen för släkten Jonlund
Vapen för släkten Jonlund, Svenskt vapenregister nr 56.

Fyndigt. Det finns få moderna liknande vapen. Svenska Jonlund är ett, men ändå inte riktigt detsamma eftersom tigerns ränder i Porvarisvaakunats vapen finns kvar även i täcket.

Den finska blasoneringen för hjälmprydnaden är:
”Kypäräkoriste: Kultainen punavaruksinen luonnollisen tiikerin pää, jonka kaula jatkuu punavuorisena kypäränpeitteenä.”

Försök till översättning (av Witting):
Hjälmprydnad: En naturlig tigers huvud i guld med röd beväring, vars hals fortsätter som hjälmtäcke fodrat i rött.

Vingar på hjälmen

Vapen för den friherrliga ätten Örnsköld
Vapen för den friherrliga ätten Örnsköld, med vingar (och oval sköld, för den som noterar det)..

Vingar är bland de mest populära hjälmprydnaderna. Jag tror att de kommer till för att vi heraldiker saknar fantasi.

SVK har registrerat drygt 300 vapen sedan starten 2007. 32 av dessa har vingar som hjälmprydnad.

Jag ser tre huvudteman: ensamma vingar, vingar som komplement och vingar som bärare av övriga motiv. Samt som variant 4 en kombination av 2 och 3.

En kurs i blasonering

För den som är nyfiken på blasoneringsspråket är nedanstående exempel en bra start.

Det är värt att notera att det är skillnad på ”framför” och ”mellan”. Om föremålet är mellan vingarna ska det tydligt framgå av bilden genom att vingarna står brett isär. Är föremålet framför ska vingarna vara tätt ihop så att det inte finns rum för att placera något mellan dem. För även om hjälmprydnaden i sig är ett tredimensionellt föremål är avbildningen i regel tvådimensionell.

Skippa prefixet – alla vingar är lika

Här bör det markeras att en vinge är en vinge är en vinge, oavsett om prefixet är korp-, örn- eller svan. För Waslings del skulle prefixet korp- ha kunnat sättas ut, men vi avstod från det. Symboliken ligger hos oss, inte i blasoneringen

Alla bilder kommer från SVK, och jag hoppas att de inte blir allt för arga för att jag använder dem.
Konstnärerna är Thomas Falk, Carl Anders Breitholtz och Magnus Bäckmark.

Ensamma vingar

De ensamma vingarna känns lite väl fantasilösa. Antalet svarta/gröna vingar med gula pennor är knappast unikt (det är min egen komposition). Jag skulle därför rekommendera alla framtida heraldiker att lämna det här motivet åt sidan. Det är helt enkelt inte en unik komposition.

SV-10 Jesper Wasling, Borås
Hjälmprydnad: Två svarta vingar med vingpennor av guld.

Arms of Sylvén family. Vapensköld för familjen Sylvén
Arms of Sylvén family. Vapensköld för familjen Sylvén

SV-105 Christer Sylvén, Söderköping
Hjälmprydnad: Två blå vingar.

SV-245 Mattias Samuelsson, Skärblacka
Hjälmprydnad: Två svanvingar av silver.

SV-250 Erik Olsson, Karlstad
Hjälmprydnad: Två blå örnvingar.

SV-276 Tony Jonsson, Örnsköldsvik
Hjälmprydnad: Två korpvingar av guld med svarta vingpennor.

Vingar som komplement

Vingar som komplement är däremot bättre. Har man två vingar placeras föremålet i regel mellan dessa och direkt på hjälmen. En variant är att placera föremålet vid vingarnas topp så att det hålls av vingpennorna.

Har man en vinge använda den för att ge mer volym men sällan för att ge balans. Det kan vara god balans, men det kan lika gärna bli tvärtom, beroende på konstnär och val av vinkel.

Arms of Mats Persson family. Vapensköld för familjen Mats Persson
Arms of Mats Persson family. Vapensköld för familjen Mats Persson

SV-22 Mats Persson, Stockholm
Hjälmprydnad: En röd ros mellan två svarta örnvingar.

SV-67 Johan Svantesson Sjöberg, Ulricehamn
Hjälmprydnad: En liljehaspel av guld mellan två blå vingar med vingpennor av guld.

SV-69 Thomas Falk, Borås
Hjälmprydnad: En femuddig stjärna mellan två vingar, allt av guld.

SV-71 Kristoffer Nilsson, Huskvarna
Hjälmprydnad: En hammare av guld mellan två röda vingar.

SV-77 Christer Sanderson, Kristiansborg
Hjälmprydnad: Ett klöverbladskors av guld mellan två gröna vingar.

SV-82 Lars-Olof Mattsson, Uppsala
Hjälmprydnad: En dubbelyxa av silver med svart skaft mellan två röda vingar.

Arms of Risbecker family. Vapensköld för familjen Risbecker
Arms of Risbecker family. Vapensköld för familjen Risbecker

SV-117 Tomas Risbecker, Stockholm
Hjälmprydnad: En merkuristav av guld med röda ormar mellan två blå vingar med vingpennor av guld.

SV-132 Fredrik Högbom, Östersund
Hjälmprydnad: Ett ankare av guld framför två blå vingar.

SV-163 Conny Edlund, Strängnäs
Hjälmprydnad: En edshand av silver mellan två vingar av silver.

SV-192 Markus Karlsson, Rävlanda
Hjälmprydnad: En björk av silver belagd med en ros av silver med gröna foderblad, allt mellan två svarta korpvingar.

SV-196 Charles Bexander, Saltsjö-Boo
Hjälmprydnad: En svart treudd mellan två vingar av silver.

SV-204 Anders Holmgren, Linköping
Hjälmprydnad: En grön eldsflamma mellan två vingar av silver.

SV-205 Kristofer Wåhlander, Barsebäck
Hjälmprydnad: En lyra mellan två vingar, allt av guld.

SV-266 Marcus Gulin, Göteborg
Hjälmprydnad: En borg mellan två vingar, allt av guld.

SV-270 Erik Falck, Uppsala
Hjälmprydnad: En lagerkrans mellan två vingar, allt svart.

SV-298 Peter Lindqvist, Skellefteå
Hjälmprydnad: Ett rött hjärta mellan två vingar av silver med röda fjädrar.

Vingar som bärare av motiv

När vingen används som bärare kan man betrakta den som en osymmetrisk luddig sköld. Ytan kan alltså täckas på samma sätt, och man behöver inte ta hänsyn till vad som skulle fungera på en riktig vinge. Det är trots allt heraldik, inte biologi.

När något målas på en vinge är vingen ”belagd”

SV-78 Conny Bennibring, Borås
Hjälmprydnad: Två blå örnvingar gemensamt belagda med en ros av silver med röd blombotten och gröna foderblad.

SV-91, N.N., Malmö
Hjälmprydnad: Två svarta vingar, dexter belagd med tre, sinister med två stjärnor av guld.

Arms of Sjöberg family. Vapensköld för familjen Sjöberg
Arms of Sjöberg family. Vapensköld för familjen Sjöberg

SV-103 Alexej Sjöberg, Helsingfors
Hjälmprydnad: Två örnvingar av silver, dexter belagd med en av vågskuror bildad blå balk och sinister med en av vågskuror bildad blå ginbalk.

SV-181 Jaan Pannel, Stockholm
Hjälmprydnad: Två vingar, en svart och en röd, belagda med var sitt, som en snedruta format, sinistervänt spänne av silver.

SV-218 Leif Linde, Eskilstuna
Hjälmprydnad: Två blå vingar, vardera belagd med en krona över en davidsstjärna, allt av guld.

SV-226 Christer Claus, Stockholm
Hjälmprydnad: Två svarta vingar, dexter belagd med en bildad sol av guld och sinister med en bildad måne av guld.

Arms of Peder Falk family. Vapensköld för familjen Falk
Arms of Peder Falk family. Vapensköld för familjen Falk

SV-263 Peder Falk, Ervalla
Hjälmprydnad: Två svarta vingar, dexter belagd med en hammare av guld, sinister med en spade av guld.

SV-267 Johan Krafve, Hässelby
Hjälmprydnad: En vinge av guld belagd med en blå genomborrad femblading.

Vingar som komplement och bärare av motiv

Ibland kombineras de två. >Värt att tänka på när man ska göra ett eget vapen.

Arms of Ronquist family. Vapensköld för familjen Ronquist
Arms of Ronquist family. Vapensköld för familjen Ronquist

SV-16 Per Henrik Ronquist, Visby
Hjälmprydnad: Ett uppväxande granatäpple med stjälk och blad, allt av guld, mellan två röda vingar, vardera belagd med en av vågskuror bildad smal bjälke av silver.

SV-179 Joakim Spuller f. Berggren, Stockholm
Hjälmprydnad: Ett lejonhuvud av guld med röd tunga och övrig beväring av silver mellan två röda vingar beströdda med sjöblad av guld.

SV-262 Claus Dehlin, Falun
Hjälmprydnad: En svart pyramid mellan två örnvingar, dexter delad i silver och rött och sinister i rött och silver.

 

Hjälmens utveckling

Utdrag från Züricher Wappenrolle
Utdrag från Züricher Wappenrolle

 

Heraldikens hjälmar har inte alltid sett lika ut. Genom seklerna har de förändrats många gånger. 

Den hjälm som är i bruk när vapenbruket uppkommer är den flatkulliga kittelhjälmen, ibland även kallad tunnhjälm, som helt enkelt är en uppochnedvänd järnkruka med ögonspringa. Omkring 1300 introduceras den rundkulliga kittelhjälmen i Sverige som under 1300-talet långsamt ersätter den flatkulliga.

Omkring 1300 börjar samtidigt ett hjälmtäcke att användas på hjälmen. Hjälmtäcket är förmodligen ett lån från muslimerna under korstågen i det Heliga landet, där en hjälm behöver skyddas mot solen för att det inte skall bli alltför hett inuti den. Hemma i Europa har tygstycket ut­över sin dekorativa funktion också en praktisk eftersom det skyddar den polerade tornerhjälmen från att bli nersölad av jord och lera som hästarna river upp på tornerbanan.

15Hjälmprydnader är inte vanliga från första början, men redan 1291 finns det ett svenskt sigill som enbart visar en hjälm med dess prydnad utan sköld. Hjälmprydnaden är från denna tid och framåt alltså en del av vapnet som är lika betydelsefull som sköldemärket.

På 1400-talet ersätts kittelhjälmen av stickhjälmen. Den har ett halsparti som fästs i bröstharnesket. Nospartiet är uthamrat till en näbbliknande form som gör att motståndarens lans kanar ner om den träffar hjälmen.

Bygelhjälmen (öppen hjälm) är en vidareutveckling av stickhjälmen (sluten hjälm) på det sättet att den anpassades till kamp med svärd eller klubba i stället för lansduster. Ansiktspartiet är öppet, men öppning­en skyddas av byglar.

Båda dessa hjälmtyper användes endast i torneringar. De hjälmar som användes i strid fick på 1400-talet en egen utveckling. Trots att verklighetens stridshjälmar har fortsatt att utvecklas har vapenkonsten fastnat vid senmedeltidens tornerhjäl-mar. Det är dessa två hjälmar – stickhjälm och bygelhjälm – som allt sedan dess upplevs som moderna eller tidlösa och som ständigt ritas i nya vapenbilder.