Etikettarkiv: boråsiania

Liten upprättelse av F Liljeblad

1878 släppte F Liljeblad boken ”Svenska stads- och landskapsvapen” som låg till grund för många utsmyckningar vid den tiden. Men boken har fått kritik för att den är fylld av fel.
Är den det?

Norrköpings vapensköld
Norrköping idag. Från Wikipedia.

Ja och nej.
Boken är fylld med fel utifrån vårt perspektiv, men boken kom 1878 och då fanns ännu inte någon sammanställning av svenska stadsvapen. Klingspor/Schegels bok om Svensk heraldik kom 1874 men nämner inte ens stadsvapen, än mindre har riksheraldikern någon lista.
Däremot har riksheraldikern Harald Fleetwood det i sin ”Handbok i Svensk heraldik” från 1917. Nästa rejäla förteckning är från 1967 då statsheraldikern Gunnar Scheffer kommer med ”Svensk vapenbok” och därefter Clara Nevéus/Bror Jaques de Wærn ”Ny svensk vapenbok” år 1992.
Det fanns alltså inget facit så Liljeblad skapade ett.

Hans två källor var Erik Dahlbergs ”Suecia antiqua et hodierna” och Tunelds ”Geografi”. Flera vapen stämmer också väl överens med den första medan andra inte gör det så jag antar att det finns en annan, nyare, bild i ”Geografi”., som jag inte har tillgång till.

Ulricehamns vapen
Ulricehamns vapen. Från Wikipedia.

Ulricehamn avviker såklart från ”Suecia …” eftersom staden bytte namn efter den boken trycktes. Däremot har Norrköpings vapen fått ett utseende som helt bryter mot allt. Det är obegripligt idag men kanske inte då, med de källor som fanns till hands.

Köping är det annorlunda med. Det ser inte riktigt ut som idag, eftersom det finns ett ”R” med. Detta ”R” finns faktiskt med också i Fleetwoods bok från 1917 och försvinner först på 1930-talet.
Då fanns det en idé om att endast det ursprungliga vapnet var det rätta, men så lätt ska vi inte göra det för oss. Heraldiken har alltid tillåtit vapenförbättringar eller att man helt byter vapen. Därför är det inte ålder ett argument när ett vapen ska fastställas. Däremot är det såklart möjligt att återta ett äldre vapen om förbättringen inte känns. bra, även om jag då tycker att man ska vara medveten om att man är mer kulturarvsförstörare då än de som gjorde förbättringen. Samt att även en återgång är en förbättring, heraldiskt sett.

Köpings vapensköld.
Köpings vapen. Från Wikipedia.

Uppdaterat: Medeltida frälse i Sjuhärad

Min sammanställning av medeltida vapenförande släkter i Sjuhärad har uppdaterats med lite nya bilder. 

Om du känner till någon släkt som borde införas här, säg gärna till. Det är heraldiken som är det viktiga så både frälse och ofrälse är intressant. Finns det semi-heraldiska tecken är det också något som är av värde. Det kan vara sigill med bomärken eller tecken på en gravsten.
Mejla jesper@heraldik.se

Vapenrullan hittar du här

Spännande och lättläst om Sturarna

Boktips

Författaren Bo Eriksson (i mitten) under historiedagarna i Borås 2017. Foto: Jesper Wasling.

Sturarna – Makten, morden, missdåden
Bo Erikssons bok om Sturarna är en frisk fläkt, välskriven och väldigt intressant. Givande för varje heraldiker med medeltidsintresse .

Nu är det en tid  sedan denna bok kom ut men den är ändå så ny och bra att jag vill uppmärksamma den.

Eftersom Sture-ätten (troligen) stammar från trakterna kring Od, Hällstad och Hökerum mellan Borås och Ulricehamn blir det lite extra intressant för en sjuhäring som mig. Sannolikt har de också ett nära släktband med den vid Sture-släktens framträdande mäktiga Ving-ätten som finns i samma område och för samma vapensköld som en av de två Stureätterna. Ytterligare ett skäl för mig att engagera mig i denna släkt.

En lång släkthistoria

I sin bok följer Bo Eriksson vägen från den förste kände Sturen, Rörik under tidigt 1300-tal fram till den sist, Svante Mauritzson  som dog 1616. Det är en ”gripande historia fylld av Sturemord och djupaste förtvivlan”, som det står i bokreklamen.

Och det är spännande att följa släktens livsöde. Författaren ägnar tacksamt nog inte mängder med energi åt noter utan låter texten flöda istället. Det betyder inte att texten är opålitlig. Långt därifrån. Bo Eriksson har en gedigen kunskap i ämnet men vet att rikta sig till sin publik på ett språk som skapar intresse för ämnet. Han har dessutom en ton som uppmuntrar till kritiskt tänkande vilket är bra.

En styrka med boken är att den väldigt tydligt uppger släktförhållanden. För den som är insatt i svenskt 1300- och 1400-tal kan det säkert upplevas som påfrestande övertydligt, men för alla andra betyder det att man som läsare slipper googla upp vart och varannat namn. Därför är det här en bok som man också kan använda som en snabb och lättsam introduktion till tidsperioden.

Kyrkomålning som visar Anund Sture och Christina Lejonansiktes vapensköldar
Anund Sture och Christina Lejonansikte. Från Östra Ryd i Uppland. Anund var bror till Sten Sture dä men avled i relativt tidig ålder.

Tacksamt är också att författaren dels tydliggör att Sture-ätten med vädurshorn är densamma som Sture-ätten med Sjöblad samt att den tredje Sturen, (Natt-och-Dag) faktiskt på mödernet är Sture och därför enligt den tidens sätt att se på släktskap är Sture.

En bra bok således, väl värd en läsning.

Och just det – Bo Eriksson nämner också heraldik lite här och där och bara det är värt en hel del.

Om nationalromantikens arv i våra friluftsmuseer

Stengärdsgatan, där Borås högskola senare byggdes. Borde en sådan miljö ha sparats?
Foto: Alf Svantesson.

Hur påverkar museerna vår syn på historien?
Vad väljs ut och vilka konsekvenser får det?

Den frågan och lite till ställde jag mig i en artikel i tidskriften Fässingen för några år sedan.  Nu publicerar jag den även här under rubriken ”Bevara det som gått förlorat”.

Fokus ligger på nationalromantiken och deras naturmuseer, framför allt Ramnaparken i Borås. Men här finns även tankar om museiverksamheten idag.

Här finns ingen heraldik, men analysen här kan med fördel även användas för att förstå vår tids bild av heraldiken förr.

 

 

George Seaton, slottsherren som brann

Falsk rubrik. Slottsherren brann inte, bara hans slott.

George Seaton var en grosshandlare som kring sekelskiftet 1900-talet gjorde sig en förmögenhet i Göteborg. Delar av sina pengar satsade han på ett gigantiskt jaktslott i nuvarande Marks kommun på en plats som heter Hyltenäs kulle. Yttermåtten var 41 x 47 meter och slottet hade omkring 35 rum. Inga ritningar finns bevarade. Slottet stod klart 1916 men brann ner redan 1923 på grund av spricka i skorstenen. Med tanke på att bygget gjordes rekordsnabbt, på bara ett år, kan man lätt föreställa sig att visst byggfusk förekom.

Vapensköld för grevarna av Eglinton och Winton.
Vapensköld för grevarna av Eglinton och Winton.

Seatons vapen och mystiska spiselkrans

George Seaton tillhörde, kanske, den skottska adliga släkten Seaton. Det hävdade han själv och kanske är det sant. Jag har inte forskat i saken men Wikipedia bekräftar det.

På ett gammalt foto från slottet ser man på spiselkransen något som ser ut som en kvadrerad sköld. Motivet är svårt att urskilja, men jag tycker mig kunna se så mycket att jag inte ser Seatons släktvapen.
Den skottska högadliga släkten Seaton innehade grevskapet Winton (Earl of Winton) fram till 1716. Kanske hämtade George Seaton inspiration därifrån. Deras kvadrerade vapen innehåller en kombination av Seaton och Buchan med de tre kärvarna (som Wikipedia av någon outgrundlig anledning gjort till vasar)

George Seaton lät även bygga ett stort mausoleum på Östra kyrkogården i Göteborg till minne av sin far Arthur Seaton, som avled 1912.

Mausoleet kostade då 1,5 miljoner kronor att uppföra, vilket omräknat till dagens penningvärde blir kring 65 miljoner kronor. Förutom att vara gigantiskt dyr är gravplatsen med sina 250 kvadratmetrar än idag Nordens största på allmän kyrkogård. Förutom George Seaton själv vilar här hans föräldrar Arthur och Maria Seaton, hans systrar Ebba Ankarcrona och Maud Kruckenberg, svågrarna kommendörkapten Nils Ankarcrona och ryttmästare Carl-Gustaf Kruckenberg samt systerdottern Ebba Ankarcrona.

Regementet I15s kompanimärken

I15s kompanimärken vid tiden strax innan dess nedläggning.

 

Kompanimärken glöms ofta bort så här kommer en presentation av de som har använts på Älvsborgs regemente, I15, i Borås. 

Färgerna på dem alla är rött och vitt, vilket såklart är Borås stads färger.
heraldiskt kan man inte gärna säga att de är speciellt uppseendeväckande. Snarare tvärtom. Syftet är helt klart att skapa en tydlig enhetlighet inom regementet så att ingen ska tveka på om ett märke tillhör I15 eller inte. Och det kan vara nog så viktigt i krigstillstånd, även om det kanske inte är det roligaste att se som heraldiker.

Regementets färger är svart och gult, vilket får igen i dess fana och – självklart för att boråsare – i fotbollslaget Elfsborgs färger (lagets bortaställ är för övrigt rött och vitt).

Älvsborgs regementes vapensköld med ett lejon
Älvsborgs regementes vapensköld.

Två vapensköldar för ett regemente

Det här svartgula ställer till det lite, för som du ser så är det ett svart lejon på gult i kompanimärket medan regementets vapen officiellt är ett rättvänt folkungalejon hållandes ett svärd och en sköld med tre kronor. För att göra det hela än mer förvillande valde man under mitten av 1990-talet att göra ett tygmärke som inte riktigt vet om det ska stödja alternativ ett (svart lejon, inga strömmar) eller alternativ 2 (gult lejon med strömmar) så det blev en kombination. eftersom märket dessutom är grönt,  som alla svenska militärmärken av denna sort, kan en ovan betraktare få för sig att I15 faktiskt har ett tredje vapen – vilket i så fall borde vara något av ett rekord.

Tursamt nog tror jag att alla egentligen bara ser en sak – ett lejon som håller i ett svärd och en sköld med tre kronor.

Tygmärke använt 1996-98

 

Nyfiken på hur regementets marsch låter

Här är den. Lübner Jäger av Müller.
Måste dock erkänna att jag inte kan påminna mig att den spelades en enda gång under min tid vid regementet, så någon betydelse hade den inte.

Två heraldiska medaljörer i tidningen

Jesper Wasling och Stefan Bede i Borås Tidning 11 mars 2017
Jesper Wasling och Stefan Bede i Borås Tidning 11 mars 2017

Trivsam läsning i dagens Borås Tidning – Artikel med mig och Stefan Bede.

Som du som läsare av denna blogg vet fick jag medalj för en vecka sedan. I veckan blev det därför kontakt med Borås Tidning som idag publicerade denna artikel.

Det finns förstås inte så mycket att tillägga mer än att artikeln var trivsam läsning. I övrigt känner jag mig lite partisk.

Och detta var den sista referensen till denna medalj på mycket länge.

Grattis till Sju härolder

 

 

Sju härolder, från deras hemsida
Sju härolder, från deras hemsida

 

Idag är det visst 27 når sedan första fröet väcktes till det som kom att bli Sju härolder. Det får vi fira.

Nu bildades förstås inte föreningen förrän den 27 maj 1990, men tanken väcktes till liv denna dag av Stefan Bede. Som jag minns det var det på vägen hem till mig och vi gick över Hötorget i Borås när han kläckte ur sig det, men han minns det säkert annorlunda.

Hur som helst blev det nedtecknat och eftersom vi faktiskt fick till ett möte om att starta en förening några månader senare så kan det ju vara viktigt att veta för den som vill studera svenska heraldiska föreningars historia.

Och ännu idag, 27 år senare, finns alltså föreningen kvar vilket gör den till den näst lästa svenska föreningen idag. Och den svenska heraldiska förening som har haft längst liv eftersom både den ursprungliga Svenska Heraldiska Föreningen och ursprungliga Heraldiska Samfundet samt lokalavdelningen till SHS, Västra Sveriges Heraldiska Förening hade kortare liv (den sistnämnda får anses vara död för alla utom LP redan 1985).

Idag hålls den framför allt i liv av mig, Thomas Falk och Lennart Wasling och i viss mån några andra heraldiker i trakterna kring Borås, som Pontus Rosenqvist, Stefan Bede med flera.