Etikettarkiv: riddare

Kungslena, Lena och Gestrilien

1208 och 1210 stod två slag här runt Varvsberget där Lena, numera Kungslena ligger. Eller, vi vet att ett av slagen stod här och det andra kanske var här. Eller någon annanstans. Men en historisk plats är det – Kungslena.

På min heraldiska resa har jag nu kommit till Kungslena och Gestilren. Här stod som sagt ett slag 1208 och möjligen också ett 1210.  Om inte annat så känner du till det från Jan Gullios böcker om Arn.

Kyrkan i Kungslena

Denna kyrka uppfördes efter 1208 eftersom Sverkarnas här brände den gamla vid slaget i januari detta år. Målningar gjordes på 1400-talet, då kyrkan också byggdes till. Sedan målade man över allt 1749-talet när kyrkan fick sitt nuvarande utseende interiört.
Notera att man mitt i den religiösa ivern som då dominerade det dagliga livet ändå inte tvekade att bränna en så helig plats som en kyrka fast man hade den i sin kontroll. Det var knappast de flyende ”danskarna” som hann sätta eld på den. På svenska kyrkans hemsida står det att den troligen föregicks av en stavkyrka, men eftersom även i fattigare socknar hade övergått till att bygga i sten och riva sina gamla träkyrkor redan från 1120-talet är det inte sannolikt att man skulle ha låtit en träkyrka stå kvar här.

Tveksamt också om den brann ner 1208. Den brann säkert men eftersom både dopfunt och trädörrar har klarat sig var det nog en begränsad brand. Tillräcklig liten för att inventarier skulle klara sig men tillräcklig stor för att en totalrenovering krävdes. Som Notre dame nu i våras.

Pansardörren till sakristian (bild här ovan) sägs vara från den gamla kyrkan, den som – delvis – brann 1208.  Ändå är jag tveksam. Riddarens sköld har en form som var helt okänd fram till 1300-talet och var omodern på 1400-talet. Mest vanlig var den under seklets andra hälft. Struthättan är även det et plagg som hör till 1300-talet, främst den senare delen. Om det nu är en struthätta.
Jag har ingen kompetens i att bedöma åldern på en järndörr så jag nämner det bara för att jag hoppas någon kanske tar en närmare titt på det eller berättar något för mig.

Kungamötet

Runt Varvsberget fanns borgen Lena, tegelhuset (palatset) Lena och så kyrkan. Det var centrum i ett stort uppbördsområde och sannolikt en central plats i det embryo till rike som växte fram under 1100-talet.
Förste kände ägaren till huset i Lena var Birger jarl, men det bör nog ses som en del av hans ämbetsutövning.

Under 1250-talet samlades Norges kung Håkon och Sveriges kung Valdemar tillsammans med Sveriges jarl Birger i Lena. Av det skälet kom man mycket senare, på 1700-talet, att bygga på kyrkan med tre torn (en för varje potentat) och döpa om socknen till Kungslena. Det fjärde tornet på bilden här ovan, det som syns längst till höger, är klocktornet, och det tornet står sju meter bakom kyrkan.
Men ska vi vara ärliga var det inte så imponerade möte. Båda kungarna var unga, en var son till Birger och den andre svärson, så det var väl mest en familjeträff i det nya coola huset som byggs av tegel på en plats mellan kyrkan och den gamla borgen. Det var nog inte meningen att det skulle bli några fler strider på den platsen.

Lena borg och hus

Enligt skisser jag sett skulle huset ha sett ut ungefär om Glimmingehus i Skåne, men med ett eller två torn. Just utseendet kan man nog fundera över, Glimmingehus byggdes torts allt mer än 200 år senare i ett annat rike så arkitekturidealet lär knappast ha varit detsamma. Men utsikten från de övre våningarna måste ha varit imponerande. Man ser bokstavligt flera mil i fler a riktningar. Stort var det också 33 x 15 meter med en väggtjocklek på dryga metern. Tornen kan ha varit 12 respektive 14 meter i diameter, om man tolkat lämningarna rätt. Men det kan också vara något helt annat.

Borgen har gått i ”arv” från Birger till sonen Bengt (biskop i Linköping) och sedan till marsk Torgil Knutsson. Nu var Bengt en man som var relativt ointresserad av sitt kyrkliga ämbete men desto mer engagerad i sitt hertiguppdrag så borgen var kanske en del av det. Den tvist som uppstår när Bengt vill donera ägorna till Linköpings stift tyder på det, och det kom också att fortsätta vara kronogods. Alltså något som inte var Bengts privata egendom.

Läs mer

Riksantikvarieämbete om Lenaborg.
http://www.fmis.raa.se/cocoon/fornsok/search.html?tab=3&page=1&objektid=10195800220001#

Jag återkommer snart med några tankar kring den lilla forskning som finns kring slaget vid Gestilren, för det är intressant på många sätt. Inte minst metodologiskt och historiografiskt.

Tankar om hertigar och jarlar

Stenhuvud föreställande Birger jarl
Stenhuvud föreställande Birger jarl i Varnhems klosterkyrka.

Är jarl och hertig samma sak? Och i så fall, är hertigtiteln då en kunglig titel eller den främsta bland de adliga?
Två frågor som diskuteras om och om igen så här kommer mina tankar kring frågan.  

Först det självklara. På medeltidslatin översattes både hertig och jarl med ”duc”. Det betyder INTE att vi kan översätta tillbaka från latin och tro att dåtidens svenskar ansåg att det var samma sak. Man kan jämföra med riddare och miles. I svensk text finns riddare inte förrän efter 1280 (med undantag för de fåtal som mottagit riddarslaget utomlands). Samma personer som saknar titeln på svenska nämns däremot som miles i latinska texter. Exempelvis stormännen Lars och Sigtrygg Bengtsson i det brev från 1219 där det äldsta svenska vapnet finns med.

Jarlar från 1100-talet

Jarlar är kända från vikingatid och har lite varierad innebörd. Han var alltid en kungens styresman och flera sådana jarlar är kända från sagorna, däremot ingen från ett officiellt dokument. Därför koncentrerar jag mig här på jarlar från mitten av 1100-talet.

Från 1100-talets mitt tycks det vara så att jarl var en titel som bör översättas till nutid med överbefälhavare. Jarlen var också en person utanför kungahuset, och det fanns säkert skäl till det.

Jarlen var inte heller den ende viktiga personen i kungens närhet. Även stallaren, som Brynulf Mus, var en viktig person. Det märks inte minst därför att Brynulf var en av fem i det råd som under 1220-talet styrde Sverige medan kung Eriks Eriksson var omyndig.

Titeln och begreppet hertig förekommer först 1280 i Sverige. I Danmark börjar den användas redan under 1100-talet men det gäller då personer som är hertigar över Sønderjylland. Knut lavars var både Sønderjyllands siste jarl och förste hertig. Så där ersatte verkligen titeln hertig titeln jarl.
Norge hade även titeln Baron under 1200-talet, så man ska inte ta uppgifter från ett land för att beskriva hur det är i grannlandet. Inte ens under medeltiden.

 

Sveriges jarlar

Sveriges först kända jarl är Guttorm som verkade under Karl Sverkerssons tid (1160-tal). Möjligen var Karl Sunesson jarl (Algotssönernas ätt?) under 1130-talet (kung Sverker d.ä) och om det stämmer bör andra personer också ha varit jarlar även om vi inte känner till deras namn. Även under 1200-talet räder det källbrist och det finns perioder så vi inte känner till någon jarl till namn. De vi känner till är förutom Guttorm även Birger Brosa (Bjälbo-ätt), Jon (okänd ätt), bröderna Knut och Folke Birgersson, Karl Döve, Ulf Fast och Birger jarl (alla Bjälbo-ätt)

Siste jarlen i Sverige är alltså Birger som dör 1266. Därefter dras titeln in och ”ersätts” av hertigar mellan åren c:a 1260-1320 (med Nyköpings gästabud som naturligt avslut). Under denna tid har vi fyra svenska kungasöner som är hertigar: Magnus Birgersson, Bengt Birgersson, Erik Magnusson och Valdemar Magnusson (jag räknar inte Erik Birgersson – han var aldrig vuxen sin roll). Därefter kommer riddaren Bengt Algotsson (hertig över Finland 1353 till 1356/60).  Därefter kommer ingen alls förrän kungasonen Johan 1557 blir hertig över Finland.

Problemet med att stanna här och bara se hertigen som ersättare för jarlen är att det på ett plan visserligen är sant, men samtidigt så införs c:a 1280 ämbetena drots och marsk, som övertog de juridiska respektive militära befogenheterna som jarlen haft. Det gjorde däremot inte hertigen.

Undantaget Halland

Ett litet undantag är Knut Porse av Halland som var gift med hertig Eriks änka Ingeborg, som själv efter makens död erkändes som hertiginna och förvaltare över makens län. Genom äktenskapet kom Knut att bli hertig och han är därför den ende man fram till prins Daniel som gift sig till sin hertigtitel.  Deras två söner blev även de hertigar utan att vara medlemmar av kungahuset, om än halvbröder till kungen.

Politiskt är det intressant med Halland, för hertigdömen givna av danske kungen var områden som låg perifert till och endast på pappret låg under kungens kontroll (ex Halland, Estland, Schleswig) men i fallet Porse hänger hertigdömet ihop med den politiska situation som uppstod när hertig Erik dog, kung birger fördrevs och unge Erik blev kung av Sverige och Norge (3 år gammal) samtidigt som han mor Ingeborg var svensk OCH norsk ”statsminister” (dvs ledare av förmyndarrådet) och ÖB samt omgift med Knut. Är Knut då en dansk hertig eller svensk?

Jag skulle därför vilja säga det senare även om den svaga danska kungamakten gör att det de facto inte går att avgör vilket, även om dokumenten känns tydliga.

Det kvinnliga problemet

Ett problem med forskningen kring detta ämne är att den haft stora problem med kvinnor som inte passar in i mallen – jobbiga typer som ställer till det – och därför inte ville se att Ingeborg var Sveriges chef (precis som hennes efterträdare Blanka var chef i Sverige när kung Magnus var i Norge, och därefter drottning Margareta, och sen drottning Filippa). Därför har forskningen desperat försökt hitta passande män som kan sägas ha makten. Så blir alla dessa kvinnor snyggt bortrensade och förvandlade till bihang när de facto OCH de jure var den mäktigaste i landet efter sin make kungen. I Ingeborgs fall dock tvärtom – den mäktigaste i landet.

Det är det jag menar med att Knut bör betraktas som svensk hertig, även om han formellt var utsedd av en dansk kung. Politiken var helt enkelt mycket krångligare än vi vill tro :-).

Kung Hans och hans riddare

Mellan 1278 och 1400 är 177 svensk riddare kända. Det är alltså personer med riddartitel (herr alternativt miles i brev). Fram till 1627 känner vi till totalt 560 män med titeln riddare.

Det sägs att dagen när kung Hans kröntes 1497 fanns endast en enda riddare i Sverige, Sten Sture. Den dubbning som kung Hans genomförde var därför efterlängtad av många. Någon har sagt att mer än 100 män slogs till riddare den dagen (jag är osäker, det låter mycket) och dessutom tre barn under tio år.

Eftersom endast en kung eller drottning fick utdela ett riddarslag och Sveriges riksledning hade legat i fejd med unionskungen sedan 1471 hade de inte blivit tillfälle för någon att dubbas till riddare, säger historikerna.

Själv undrar jag mer varför inte någon av de svenska stormän som stödde unionen någon gång under dessa 25 år hade haft vägarna förbi ett kungligt riddarevenemang. Men det kanske inte dubbades några danskar eller norrmän heller. Det är något jag faktiskt inte tagit reda på.

Barnen var Sten Sture dy samt Erik och Eskil Gyllenstierna, Kristina Gyllenstiernas äldre bröder. Just dessa tre var under 1510-talet de ledande mot den danske unionskungen. Alla var döda 1520. Hade de inte avrättats vid Stockholms blodbad utan vunnit slaget skulle de tveklöst ha varit 1500-talets mest betydande trio och hyllade som nationalhjältar av historien. Nu blev det Gustav Vasa som förde kampen till ett slut.

Riddarslaget innebar ännu vid denna tid att man på något sätt uttryckte sin trohet till den monark som utdelat värdigheten. Med tanke på hur historien utvecklades kort efter 1497 så verkar detta redan i samtiden mer ha varit en romantisk myt än ett rättsligt bindande kontrakt.

Protoheraldik hos tempelriddarna

Tre riddare på relikskrin från tidigt 100-tal

Tre riddare på relikskrin från tidigt 100-tal

När kom heraldiken till? Evig fråga bland heraldiker. Här är ytterligare en pusselbit för den som vill forska i saken.

Dessa tre riddare hittades för ett tjugotal år sedan i tempelriddarnas kyrka i London. Som du ser är rustningarna typiska för denna tid, med en enkel föga ansiktstäckande hjälm i normandisk stil. Detsamma gäller sköldarna.

Men dekorationen på sköldarna är intressant. Här finns två geometriska motiv och något som jag tror ska föreställa vingar. Jag är dock öppen för alternativa tolkningar. Dessa tre avviker från de motiv vi ser på Bayeux-tapeten som endast är några decennier äldre. Men de avviker också från de heraldiska motiv som framträder i heraldikens begynnelse, speciellt vingarna. Just den typen av motiv förekommer inte i heraldiska vapen förrän på 1200-talet.

Vad som är intressant att tänka på är att de geometriska motiven överensstämmer med dem vi kan se på dopfuntar och liknande från samma tid, varför jag tror att man ska vara försiktig med att attribuera dem till en viss person eller släkt. Det är nog helt enkelt ett uttryck för det Horror vacui som är så typiskt för medeltiden.
Det antyds om inte annat av att såväl hjälm som ringbrynja också har dekorerats.

Scen ut Bayeux-tapeten som visar en rad proto-heraldiska sköldar.
Scen ut Bayeux-tapeten som visar en rad proto-heraldiska sköldar.

 

Sveriges förste riddare

Fånö-ättens vapen
Arms of house of Fånö

Personer, mest män, som rider och strider till häst har funnits så länge vi har haft hästar i vår tjänst.

Roddarväsendet som vi tänker oss har däremot sitt ursprung i 900-talet. Det fick sin form under 1000-talet och hade sin storhetstid under 1200- och 1300-talen. Den latinska termen var miles.

Men när kom de första svenska riddarna?

Som krigare finns de definitivt redan under 1100-talet. Titeln miles nämns redan 1219, blanda annat i det brev som har Sveriges första heraldiska sigill.

Men … Den förste svensk som kallades riddare var Johan Karlsson (Fånö-ätten) och året var 1278. Det var två år före Alsnö stadga.

Som av händelse var herr Johan involverad på den förlorande sidan i folkungaupproret 1278-80 och kom därför att avrättas av den vinnande sidan. Jag skriver så, för liksom Syrien idag kan man inte seriöst tala om en [1] legitim kung utan om flera stridande falanger. Magnus ladulås hade trots allt tagit makten efter statskupp tre år innan upproret började och upprorsmännen sa, vilket nog mest var snack, att de ville återanställa Valdemar som kung.

För övrigt är Wikipedia-sidan om detta folkungauppror helt undermålig. Inte fel i någon enstaka detalj, men helt uppåt väggarna besynnerlig värdering av bakgrund, förlopp och efterspel samt medverkande.

Kung Hans och hans riddare

Mellan 1278 och 1400 är 177 svensk riddare kända. Det är alltså personer med roddartitel (”herr” alternativt ”miles” i brev).

Fram till 1627 känner vi till totalt 560 män med titeln riddare så det var inte en vanlig titel och man höll verkligen på den. Speciellt under 1400-talet. Men det finns ett undantag.

Det sägs att dagen när kung Hans kröntes 1497 fanns endast en enda riddare i Sverige, Sten Sture. Vi har inte full koll på den uppgiften, men den är fullt tänkbar. Eftersom endast en kung eller drottning fick utdela ett riddarslag och Sveriges riksledning hade legat i fejd med unionskungen sedan 1471 hade de inte blivit tillfälle för någon att dubbas till riddare, säger historikerna.

Vid kröning dubbades det

Den dubbning som kung Hans genomförde på sin kröning var därför efterlängtad av många. Någon har sagt att mer än 100 män slogs till riddare den dagen (jag är osäker, det låter mycket) och dessutom tre barn under tio år.

Själv undrar jag mer varför inte nåon av de svenska stormän som stödde unionen någon gång under dessa 25 år hade haft vägarna förbi ett kungligt riddarevenemang. Men det kanske inte dubbades några danskar eller norrmän heller. Det är något jag faktiskt inte tagit reda på.

Riddarslaget innebar ännu vid denna tid att man på något sätt uttryckte sin trohet till den monark som utdelat värdigheten. Med tanke på hur historien utvecklades kort efter 1497 så verkar detta redan i samtiden mer ha varit en romantisk myt än ett rättsligt bindande kontrakt.

Tre barn som växer upp

Barnen var Sten Sture dy samt Erik och Eskil Gyllenstierna, Kristina Gyllenstiernas äldre bröder. Och det är stor ironi, för just dessa tre pojkar kom under 1510-talet att bli de ledande mot den danske unionskungen, söner som de var till de största jordägarna i Sverige.
Alla var döda 1520. Hade de inte avrättats vid Stockholms blodbad utan vunnit slaget skulle de tveklöst ha varit 1500-talets mest betydande trio och hyllade som nationalhjältar av historien. Nu blev det lillpojken Gustav Vasa som förde den kampen till ett slut.

För övrigt nämns inga härolder i några källor som rör denna, eller några andra kröningar, under nordisk medeltid.

Skynda att titta på William Marshal

Arms f Marshall AND Bigod
Arms f Marshall AND Bigod

Passa på – SVT Play visar just nu en film om William Marshal.

Den som kan sin 1200-talshistoria vet att ingen riddare är mer känd än denna William. Kanske var han även den bäste riddaren; det var i alla fall det han lät andra säga om honom.
Genom krönikan om hans liv vet vi en hel del om riddaridealen vid denna tid, även om krönikans sanningshalt i detaljerna ska betvivlas något.

Se filmen här, den visas på SVT Play fram till 17 juni.

 

Boberg hade Sveriges första vapen

Arms of Lars Boberg
Arms of Lars Boberg, miles. Seal dated to 1219

1219 undertecknar bröderna Sigtrygg och Lars Bengtsson av Broberg-ätten ett dokument med sina sigill. Båda sigillen visar en vapensköld och vapensköldarna har samma motiv.

Av någon anledning får alltid storebror Sigtrygg äran för att vara först, men de är exakt lika gamla, såvitt källorna kan berätta. Vem som i verkligheten var först kommer vi aldrig att få redan på och det kan lika gärna ha varit Lars.

Notera för övrigt att storebror fick ett hedniskt namn meden lillebror fick ett kristet. Om det nu betydde något 1219.

Arms of Sigtrygg Boberg
Arms of Sigtrygg Boberg, miles. Seal dated to 1219

Av de tio äldsta sigillen (1219-1238) med vapenmotiv var två riddare (titeln ”Dominus”), tre lagmän i Västergötland, en stallare, en jarl (Birger), en blivande kung (Knut Långe), två stormän och en okänd. Alla tycks ha kommit från Västergötland eller Östergötland.

1224 Det äldsta danska vapnet finns avbildat i sigill. Det tillhörde marsken Johannes Ebbesen. Efter 1225 blir danska vapen snabbt vanliga.

English

The two brothers Sigtrygg and Lars (Laurentius) Bengtsson of the Boberg family seal in year 1219 a document. Their seals both show a heraldic coat of arms and the have the same. This is the first evidence of heraldry in Sweden and Scandinavia.

They are also among the first to use the title miles, meaning knight (in Swedish, ”riddare”). At this time, the king didn´t knighted anyone and the concept knighthood didn´t exist in the meaning a brit or a Frenchman understand the word.

But there they are, the two seals for the two brothers Boberg, showing the first coat of arms in Scandinavia.

 

Tänk inte illa härom

Edward III av England som beskyddare av Strumpebandsorden
Edward III av England som beskyddare av Strumpebandsorden

Edward III var den engelske kung som gjorde England till en fjärran isolerad ö. Han skapade också Strumpebandsorden. Hur hänger det här ihop?

Kung Edward III härskade i England åren i mitten av 1300-talet. Under hans tid besegrades fransmännen som tvingades till en förödmjukande fred. Hans krigståg i Frankrike under 1340- och 50-talen bidrog även till att plundra franska adeln på deras rikedomar och föra över dem till England.

På kort sikt var det extremt lönande för England. På lite längre sikt innebar det att Frankrike kunde stå upp som ett enat rike som kom att dominera hela Europa utan att vara beroende av sina kungars personliga förmåga att övertyga folket om sin rätt till kungatronen och makten över riket.

Hur kom det sig?

Edward enade Frankrike

Processen var förstås lång men lite (eller ganska mycket) förenklat kan man säga så här.

Englands krigståg kostade franska adeln mycket pengar. Det skapade ett stort franskt agg mot engelsmännen vilket i princip gjorde att äktenskapsförbindelserna över kanalen upphörde. Så trots att det borde ha funnits ett överskott av franska adelskvinnor gick det inte för sig att dessa gifte sig med tillgängliga engelska riddare, vilket på sikt hade fört tillbaka delar av förmögenheterna.

Det i sin tur medförde att färre franska familjer såg någon anledning till att stödja den engelska utrikespolitiken gentemot Frankrike eftersom de inte längre hade något att vinna på den. Istället slöt de upp på franska kungens sida. Det gav i sin tur en större medvetandehet om det franska vilket gav en betydligt mer disciplinerad fransk armé mot vilken engelsmännen på sikt var chanslösa mot.

Detta var det Machiavelli avsåg när han filosoferade kring att en förlorad familjefar sörjs en kort tid, ett förlorat fadersarv sörjs i generationer.

På andra sidan kanalen

Om allt detta var Edward och hans vänner helt omedvetna. De såg endast sina segrar och sin rikedom.

Genom sin utrikespolitik genomdrev Edward som kung att banden med Frankrike tunnades ut och Strumpebandsorden var ett av medlen för att nå dit.
Notera att Strumpebandsordens färger är guld och blått – Frankrikes färger. Snacka om en markering.

1300-talet var det romantiska riddaridealets storhetstid och under 1340-talet var Edward så inspirerad att han önskade skapa en riddarorden i kung Arthurs anda. 1347 skapade han därför Strumpebandsorden. Och för att spegla kung Arthurs Runda Bordet-riddare hade Strumpebandsorden endast 26 medlemmar.

Det var en helt ny typ av orden, en statlig orden trogen kung och inte kyrka. Målet var högre än bara tjäna Gud på ett abstrakt sätt. Det var ett nationalistiskt projekt där propaganda och strategi förenades på ett nytt sätt men förpackat i en traditionell form. Och efter snart 700 år lever både orden och dess symboler vidare.

Symbolerna är valspråket Honi soit qui mal y pense (Skam den som tänker illa därom) och fanan/vapenskölden. Edward III lät införa St George med sin korsfana som ordenshelgon och därmed Englands nationalhelgon. Ursprungligen hade Edward haft St George som sitt eget personliga helgon eftersom George var riddarnas beskyddare. Än idag har England St George-baneret som nationalflagga.

En annan central detalj var att Edward till sina 26 riddare valde sina främsta stridskamrater; han belönade tjänst och trohet, inte börd och härkomst.

Det innebar att han tog det första steget i Europa till att premiera merit framför börd. Det höll visserligen inte länge, men bilden av att det var de mest meriterade som valdes in i Strumpebandsorden levde vidare (att vår egen kung är riddare av orden visar kanske att militär merit inte är det mest centrala i dag).

För Edward var drivkraften dock en annan. Dessa 26 riddare hade kungen att tacka för sin upphöjdhet och blev därmed extra trogen mot honom som person. Precis som Arthurs riddare var trogna Arthur och inte riket.

 

Just detta är kanske det mest intressanta i hela denna ordens historia och något som dess egen historieskrivning gärna förbiser.

 

Med 500 mot stjärnorna

Stjärnordens riddare framför kung Johan III
Stjärnordens riddare framför kung Johan III

Stjärnorden var 1300-talets ridderliga höjdpunkt, enligt fransmännen. Den grundades av Johan den Gode år 1351 som motvikt till Strumpebandsorden.

Johan den Gode, som fick sitt namn mer för sina framgångar som tornerriddare än som militär eller främjare av religiösa strömningar, hade stort förtroende för det ridderliga idealet. Aningen för stort, skulle det visa sig.

Som en tornerriddare kände han väl den propagandistiska potentialen i de pompösa tornerspelen. Hans motdrag mot den engelska Strumpebandsorden blev därför Stjärnorden Till Guds och Vår Frus ära. Och det skulle bli en motvikt av bombastiska nivåer. 500 riddare dubbades som Stjärnriddare

Riddaren Geoffroi de Charnay möter kungen av England
Riddaren Geoffroi de Charnay möter kungen av England

Riddaren Geoffroi de Charnay

Dess första ideolog var riddaren Geoffroi de Charnay. Han är känd som en av dåtidens främsta riddare vad gäller militär förmåga och hade innan orden grundades lett militärinsatsen för att återta Calais från engelsmännen.

Geoffroi de Charnay såg striden som den främsta ridderliga dygden. Det var genom att delta i strid, lära sig stridens hantverk och se sina kamrater dö som man nådde ridderlig ära. Att segra var inte nödvändigtvis det viktigaste, däremot att strida väl. Denna syn kom att dominera Stjärnorden och fick förödande konsekvenser vid slaget vid Poitiers 1356.

Slaget mot engelsmännen blev ett gigantiskt nederlag för fransmännen trots att de kunnat välja plats för slaget och var numerärt överlägsna. Jag kan inget om taktiken så jag ska inte säga att ena sidan gjorde rätt och den andra fel. Det kan vara så enkelt att två stridsformationen som för oss ser ut att vara jämbördiga faktiskt är väldigt olika starka på grund av teknisk utrustning (jämför gärna med NATOs totala överlägsenhet i golf-krigen mot Irak).

Striden slutade med att engelsmännen tillfångatog Johan den Gode med flera prinsar och riddare, att mångdubbelt fler franska riddare dog, inklusive Geoffroi de Charnay samt att Stjärnorden i praktiken upphörde att existera. Den återuppstod visserligen, men endast till utseende och namn; dess själ hade upphört.

Slaget innebar också att engelsmännen förlorade hela kriget eftersom Johans efterträdare började med en ny taktik som kom att krossa engelsmännens möjlighet att agera på kontinenten, men det visste ingen då.

Extrakunskap.
Johan den Gode är den första franske kung som avbildas porträttlikt på en tavla.