Kategoriarkiv: Historia

Baltak värt en liten omväg

När du ändå varit i Velinga och ska till Tidaholm kan du passa på att ta en sväng förbi Baltaks kyrka som ligger 9 minuter bort. Föga heraldisk och byggd på 1800-talet. Men för allt i världen, tro inte på allt som kyrkan säger om denna byggnad. Som att den grundlades av en storman vid namn Balte, som alltså enligt någon folketymologi gav taket, dvs hela kyrkobygnaden, till församlingen. Namnet är mycket äldre än så.

Av den gamla återstår inget mer än några intressanta stenfigurer som nu finns i den nya kyrkan.
Jan Svanberg säger om helfiguren, att denna är mycket svårplacerad. Att den folkliga traditionen, som säger att bilden föreställer Balte är en lika god gissning som någon annan. Det är en åsikt som jag har respekt för. Så länge vi vet att vi rör oss bortom det akademiska så kan vi lika gärna döpa en för oss okänd stenfigur till det vi vill.

Biskopen och munken

Stenhuvudena på den andra sidan väggen i den nuvarande kyrkan är en biskop respektive en munk. Det ser man för att den ena har en mitra och den andra en tonsur. Biskopen är unik för detta är det enda stenhuvudet som föreställer en sådan i Sverige.

Liksom många andra huvuden av det här slaget har det troligen tillkommit på 1200-talets andra hälft. Då var mäktige Brynolf Algotsson biskop i Skara. Munken/abotten bör då ha varit hans kollega i Varnhem. Acklinga, med Annexet Baltak, hade på 1560-talet en extremt stor andel av områdets gårdar (65%).
Var det så redan på 1200-talet så var detta kanske en plats där ovanligt många kyrkomän hade sin försörjning och då bör det ha varit en plats där många kyrkomän ofta befann sig.

Balte i Tidaholm

Snabb inflikning. I Tidaholm finns det en stenfigur som påminner väldigt mycket om den som står här i Baltak. samma upphovsman, samma mystik. Värt att reflektera över.

Gåvor som ställer krav

Kan en gåva ges för att ställa krav på mottagaren? Ja, det visar Gabriela Bjarne Larssons undersökning av Gregers Matsson Lillies avlöningsstrategi under sent 1400-tal.

Herr Gregers tillhörde den yppersta eliten. Han var riddare, riksråd och lagman och dessutom befälhavare över några slott. För perioden 1462 till 1492 är hans bokföring bevarad. Därför kan vi se hur han avlönade sitt krigsfolk. Och det har Gabriela Bjarne Larsson gjort.

Lön i pengar och i varor

Grundlönen var kläde och kontanta medel, för utom mat och logi. Därmed klarade sig soldaten för dagen och kunde leva ett liv som för den tiden nog var ganska bra. Krig var det trots allt inte så ofta.

Men herr Gregers hade även två andra former av avlöning. Dels betalar han i form av krigsmaterial. Det kunde vara en häst, armborst eller annan militär (ut-)rustning.  Dels ger han gåvor som hade någon form av erkänd status. De finaste tygerna och dräkterna skänktes till de högsta officerarna och så vidare i en fallande skala. Det speciella med dessa gåvor var att de inte förutsatte någon motprestation men såväl givaren som omgivningen förutsatte att mottagaren istället gav en social eller moralisk motprestation, som Gabriella uttrycker det. Gåvan förpliktigade helt enkelt dem att stödja herr Gregers.
Det finns inga gratis luncher.

Från kläde till medalj

Herr Gregers var säkert inte unik, det är bara det att så få källor har bevarats. Och den här formen av statuskodade gåvor kom under 1500-talet att formaliseras då olika former av statusfyllda medaljer och ordnar gavs och där givaren (monarken) därmed kunde räkna med olika stort stöd från centrala grupper i samhället. Det är nog också så man ska förstå frånvaron av medaljer till borgare innan merkantilismen slår igenom på 1700-talet. Men om detta har få, om någon, forskat.

Läs mer

Gabriela Bjarne Larsson; Lön och gåva … i M Gustavsson & D Retsö ”Långa linjer och många fält”, (2014)

PS. Herr framför förnamnet var svensk medeltidens sätt att titulera en riddare, precis som man ännu säger Sir John i England. Endast riddare titulerades herr, aldrig svenner, väpnare eller annat löst folk inom frälset. 

Dags att fira Svenska flaggan

Sveriges flagga är blåvitgul randig enligt Rudolf van Devetner 1585
Sveriges flagga enligt Rudolf van Devetner 1585

Sedan 1893 har Sverige firat svenska flaggans dag med mer eller mindre entusiasm. Men var det egentligen vi firar? Vad är en svensk flagga? 

6 juni närmar sig och vi ska fira den svenska flaggan. Några väljer kanske att fira nymodigheten med ett gult kors på blått.  Men den blir ju inte en svensk flagga förrän på 1897, bekräftat genom Flagglagen 1906. Innan dess är det en flagga som används för vissa, men inte alla offentliga verksamheter. Krasst kan man säga att den gulblå korsflaggan enbart var till för att identifiera svenska fartyg när dessa var till sjöss, företrädesvis utanför svenskt farvatten. Den svenska korsflaggan användes inte av kungahuset, riksdagen eller armén förrän sent 1800-tal.

Men alla traditioner är till för att förändras, så även den svenska flaggans traditioner och utseende. Så är du intresserad av hur den har förändrats genom århundraden kan du titta på de här två artiklarna:

1893 är för övrigt ett årtal att ta med en nypa salt. Det var året man på Skansen i Stockholm började fira svenskhet genom att bland annat använda den nymodiga svenska rektangulära flaggan.
Svenska flaggans dag blev däremot först 1916, och då främst i huvudstaden. En riksorganisation för att fira denna dag kom till först 1933 och nationaldag blev det 1983. Ledig nationaldag blev det ännu senare, först 2005.

Sveriges baner (flagga) c:a 1360-1520

Vinsarp – en ägarlängd

Personligt vapen för Anna Karlsdotter (Vinstorpa-ätten III) enligt bevarad skrud i Skara.

Den mytiska Vinstorpaätten är uppkallad efter godset Vinsarp som ligger i Redvägs härad. Men det var inte ättens första gods och det var inte heller de som grundade detsamma. Så här kommer en skiss till dess ägarlängd 1320 till 1520.

Nu när redaktörskapet för Vapenbilden är borta finns plötsligt tid över för att se över gamla projekt. Några av dessa har jag knappt något minne av så de lägger jag upp här bara för att någon annan ska kunna inspireras att gå vidare.

Det som jag har skrivit här har jag alltså inte granskat på senare tid utan det är en gammal anteckning i ett kollegieblock. Men det finns en hel del värdefulla källhänvisningar.

Bilderna är hämtade från Wikipedia.

Vinsarps ägare

Listan över Vinsarps ägare är helt klart inte komplett (vad vi vet) och allt kan inte sägas vara belagt. Så se den som en utgångspunkt för vidare självstudier.

1 Haldor Magnusson Kase, k 1323

2 Olof Haldorsson Kase

Känd 1348, död före 1350 (digerdöden)
Troligen yngste sonen till Haldor. Hade en bror med namnet Harald
(RPB 1353, UUB Perg 27/10 1362, perg 20/11 1352,
(DS 2416)
Gift med Kristina Siggadotter Djäkn, dotter till Sigge Djäkn som 1323 var sigillvittne och som dör 1349, troligen digerdöden).

3 Kristina Siggadotter (Sigge Djäkns ätt)

Känd  1350 (då död, troligen digerdöden)
Paret hade en son och en dotter som båda troligen var barn vid föräkdrarnas bortgång och därför inte ärvde gården. Möjligt är också att Kristinas syster fick gården vid arvsuppgörelsen.
(RA Perg 23/11 1350)

4 NN Siggadotter (Sigge Djäkns ätt)

Sannolikt Kristinas syster, gift med Karl Ingemundsson. Och eftersom kvinnor inte formellt äger en gård nör hon är gift är näste ägare …

5 Karl Ingemundsson (Lars Björnssons ätt)

Han är känd från 1347 och död senast 1364.
(DS 4297)

6 Ingrid Karsldotter (Lars Björnssons ätt)

Känd 1364 till 1399. Dotter till Karl och gift med Udd Mattsson
(DS 4297)

7 Udd Mattsson (Vinstorpa-ätten III)

Känd 1364 då han är häradshövding över Redväg och Bogesund(Ulricehamn), vilket bara det antyder att den platsen redan då var en stad. . Död senast 1399
(Gen 79)

Personligt vapen för Bengt Uddsson, Vinstorpa-ätten

8 Bengt Uddsson (Vinstorpa-ätten III)

Son till Udd. Riksråd. Känd 1407 och död 1437. Var tillsammans med de äldre bröderna, riddare Knut (d 1433) och biskop Sigge i Skara (död 1435), riksråd under Erik av Pommern.
Det är under Bengts ägo som godset flyttas till sin nuvarande plats från (troligen) andra sidan av sjön. Och det sker genom att några gårdar där tas över och slås samman. Det är möjligt att det som nu heter Gammelgården är Vinsarps ursprungliga plats.

8,5. Kristina Staffansdotter (Tillbakaseende ulv)

Gift med Bengt och troligen dennes änka varför hon bör ha haft gården innan den ärvdes av Staffan.

9 Staffan Bengtsson (Vinstorpa-ätten III)

Son till Bengt. Riksråd – riddare (När?) . Stupade i slaget vid Brunkeberg 1470, på unionskungens sida.

10 Karl Bengtsson (Vinstorpa-ätten III)

Bror till Staffan. Riksråd. Tillerkändes godset av Sten Sture på vars sida han deltagit i slaget vid Brunkeberg.

11 Örjan Karlsson (Vinstorpa-ätten III)

Son till Karl. Riddare (När? 1497?)

12 Anna Karlsdotter (Vinstorpa-ätten III)

Syster till Örjan. Ärvde gården vid broderns död. Gift med Erik Eriksson Gyllenstierna. Anna avled 1552 och godset övertogs senast då av sonsonen Erik Karlsson Gyllenstierna, möjligen tidigare av sonen Karl Eriksson, död 1541.

Läs mer

  • Jan Raneke; Svenska medeltidsvapen I-III
  • Kaj Janzon; Vapenlikhetsfällan

 

Den halvöppna borgerliga hjälmen

Om endast adeln får ha den öppna bygelhjälmen, hur ska man då som ofrälse göra för att öppna upp sin slutna hjälm? 
Jo, man skapar en halvöppen hjälm. 

I Skandinavisk vapenrulla, SVR, finns det 7 svenska och en norsk halvöppen hjälm som alla förs av borgerliga släkter. Den första är publicerad 1995 och den sista 2003. Alla vapen har skapats av antingen Tor Flensmarck eller Jan Raneke som då också var de två redaktörerna för SVR. Därför antar jag att det var deras egen idé att introducera den halvöppna hjälmen i Sverige.

Schéeles vapen här ovan är en jämförelse med hur Jan Raneke och Skandinavisk vapenrulla vid samma tid ritade en öppen hjälm. Det finns, som synes, betydande skillnader. Och alla bilder i denna artikel är från just Skandinavisk vapenrulla för att kunna visa precis hur dessa vapen ser ut.

Tysk förbild

När jag ser hjälmarnas utseende tycker jag att Walter Leonards arbete har varit deras förebild. Hans Der grosse Buch der Wappenkunst (1977, senare omtryckt i flera upplagor) har en lång rad schabloner som framför allt Tor Flensmarck använt sig av i vapen publicerade i SVR. Jag har också använt mig av dem, om än i mer privata sammanhang, och det var väl också poängen med Leonards publikation.

Är det en ny typ av hjälm?

Ska vi då anse att den halvöppna hjälmen är en ny typ av hjälm eller är den bara en variant av den öppna bygelhjälmen och därför ett ”intrång” i den svensk-finska adliga ”rätten” till vissa rangattribut?

Det är inte så lätt att säga. Eller, det är lätt att säga det ena eller det andra om man redan på förhand har fattat ett beslut. Men vill man komma ifrån sina fördomar och verkligen fundera kring hur man egentligen ska förstå en hjälm och vad som skiljer en typ av hjälm från en annan så blir det svårare.

Stickhjälm från ca 1500. Bild: Wikipedia commons.

Det är å ena sidan helt klart att det inte är en stickhjälm eftersom denna hjälmtyp består av två delar som nitats ihop. Denna hjälmtyp är framtagen kring sekelskiftet 1400 med det enda syftet att användas vid tornerspel, när man red emot varandra med lans. Stickhjälmen är fast och har aldrig byglar och den har inte heller något visir. Stickhjälmen är alltså den som används av ofrälse släkter.

Öppen hjälm med visir från c:a 1520. Ur The Walters Art Museum, https://thewalters.org/

Det är inte heller en sluten hjälm (som egentligen inte är detsamma som en stickhjälm även om begreppen numera är synonymer bland heraldiker) eftersom denna blir sluten just därför att den har ett visir. En sluten hjälm har inte heller byglar men den användes vid strid och är en utveckling av ”saladen” samt släkt med ”armet”.  Denna slutna hjälm förs i regel inte av ofrälse men vissa konstnärer brukar ändå använda den som alternativ till stickhjälmen.

Å andra sidan är den inte heller en öppen hjälm, bygelhjälm, eftersom dess uppbyggnad inte är densamma. Visserligen är den halvöppna hjälmen en tecknad konstruktion medan bygelhjälmen är en verklig hjälm. Å andra sidan är den öppna bygelhjälmen som den ser ut i heraldiken en ren skrivbordsprodukt sedan 1500-talet.

Den stora skillnaden mellan den öppna och den halvöppna hjälmen är att byglarna på den förra sitter fastnitade på utsidan av hjälmen medan den senares byglar är en del av själva hjälmen.

Jag är ännu splittrad i vad jag tycker om denna hjälm. Jag kan varken ta avstånd från den eller omfamna den. Det saknas helt enkelt tillräckligt underlag för hur olika konstnärer skulle tolka hjälmen för att jag ska bestämma mig. Och så kan du läsa ytterligare ett skäl längst ner.

För dig som undrar vad våra nordiska grannländer säger kan jag berätta att den öppna hjälmen kan användas av både adel och ofrälse i såväl Danmark som Norge och Island medan Finland har samma regelverk som oss. För de tre första är det alltså en icke-fråga medan den kan bli på liv och död för oss öster om Skanderna.

Rätta och komplettera min text

Jag reserverar mig från eventuella fel rörande hjälmarnas faktiska användning och utseende under medeltiden. I denna artikel har jag valt att endast fokusera på den heraldiska hjälmen och hur heraldiker har tolkat olika hjälmtyper.
Om du kan något om medeltida hjälmar så hör gärna av dig. Kanske kan du skriva något för den här bloggen, som gästskribent.

Släktvapen med halvöppen hjälm

  • Beer 472/95- Tor Flensmarck
  • Block 478/95 – Tor Flensmarck
  • Lauenheim 484/95 – Jan Raneke
  • Theutenberg 494/95 – Jan Raneke
  • Trudsö 517/96 – Tor Flensmarck
  • Lembke 592/00 – Jan Raneke
  • Widenfalk 611/01 – Tor Flensmarck
  • Holck 631/03 – Tor Flensmarck

Men jag då?

Jo, jag har faktiskt fått en version av mitt vapen med en halvöppen hjälm. Tecknad 2016 av Thomas Falk. Snygg på alla sätt och vis, måste jag säga.

Vapen Wasling av Thomas Falk 2016.
Vapen Wasling av Thomas Falk 2016.

Den kungliga förordningen 1762

Pressen ignorerade förordningen. På något annat sätt är det svårt att tolka frånvaron av kommentarer till den kungliga förordningen om Adelig sköld från 1762.

Den 10 augusti offentliggjordes förordningen men först den 13 december hamnade den i den enda pressnoteringen som finns om saken.

Jag skulle vilja påstå att det gör att många av sentida tolkningar av just denna förordningar är fel. Det som sägs där ska helt enkelt inte tolkas på annat sätt än det som står: att du inte ska föra en annan adelsmans sköld och hjälm(-prydnad). Gör du det ska du få böta 500 daler silver.

Alla tolkningar av denna förordning bygger på rättsfall tillkomna efter statskuppen 1772 och som alla vet – hur lagar tillämpas av enväldiga härskare efter en statskupp bör inte ligga till grund för hur de tolkades före samma kupp. Jag tror det gällde 1700-talets kungadespotier lika mycket som dagens militärdiktaturer.

Läs mer om förordningen i min artikel, uppdaterad idag med slutklämmen från Inrikes tidningar.

 

Sigillens intåg och svenskt brevskrivande

Karl Sverkersson originalsigill.
Karl Sverkersson sigill, 1160-tal, Sveriges äldsta kungliga sigill.

Heraldiska sigill är vår främsta källa till kunskap om den äldsta heraldiken. Så vad kan sigillens historia berätta om heraldiken?

Sigill i sin moderna form började användas på kontinenten under 1000-talet. Seklet senare finns de här i Norden. Först hos kungar och biskopar och mot slutet av seklet även hos en och annan storman (som jarl Birger Brosa av Bjälbo-/Folkunga-ätten). De äldsta bevarade i Sverige är kung Sverker och Ärkebiskop Stefan, båda från 1160-talet. Båda håller sig redan då väl till den mall som en kung respektive ärkebiskop förväntades följa: Kung på tron eler kyrkans man i anspråkslös dräkt inom en spetsoval.

Sigill tycks ha varit ett speciellt föremål, nästan övernaturligt. I ett gåvobrev till Nydala kloster bekräftar kung Erik Karlsson sin och sina föregångares donationer ”med det kungliga sigillets myndighet”, vilket då var ett helt nytt uttryck. (Bjarne Larsson, s 185) Straffet för den som bröt mot hans vilja skulle bli ”bannlysningens svärd”. Allt enligt det kungliga brevet som i Svenskt diplomatarium har ID-nummer DS 139. Liknande uttryck användes vid samma tid även av biskopar.

Sigill användes inte heller under alla brev. Det är lite oklart varför, men av de brev som finns bevarade och som rör Nydala kloster fram till 1280 har 6 av 11 kungliga brev och 1 av 6 biskopsbrev bekräftats med ett sigill. (Bjarne Larsson, s 182)

När skrevs breven

De flesta brev kan vara svåra att datera eftersom man fram till 1260-talet nöjde sig med att sätta ut dag och kunglig regent, inte vilket år det var. Det gäller i Sverige likväl som i Danmark och Norge. I Danmark fanns ändå datum redan på de äldsta bevarade breven från 1130-tal och i Norge infördes årtalsdatering under kung Magnus Lagaböter. (Bjarne Larsson, s 182)

Bjarne Larsson hävdar att det är påvestolens inflytande , och så kan det ju vara. Men att det ska ta femton år från att Vilhelm av Sabina reser runt i Norden till att de personer han mötte (ex Birger jarl) börjar skriva årtal i ett brev tycker jag känns som en lång tid. Trots allt, mer komplicerade saker, såsom kyrkans omorganisering, genomfördes betydligt snabbare av samma personer. Jag tror mer att det är embryot till det svenska kansliet som gör att man tar till sig denna nyhet.

Tinget och breven skapade sigillet

Fram till 1300-talet kräver varken kung eller kyrka böter av den som bryter mot uttalade domar. Kungen hotar enbart med våld, biskopen enbart med bannlysning (Bjarne Larsson, s 182) trots att böter som begrepp finns omnämnt redan i äldre västgötalagen från 1220-talet.

Ett skäl till det kan vara, enligt Bjarne Larsson, att kungen verkade vid fasta ting. Tveksamt ens om dessa fanns i Sverige och Norge förrän sent under 1200-tal. Det som fanns var mer ad-hoc-ting, som Jörn Oyrehagen Sunde kallar det. Och när det inte fanns några rejäla ting blev rättsväsendets uppgift mer att medla mellan parter än att döma.

Det kan ha haft en viss inverkan på bruket av sigill. För vi har betydligt fler bevarade från sekelskiftet 1300 än bara femtio år senare. Det är knappast så at bruket av heraldik drivit på användandet av sigill. Då är det mer troligt att formella rättstvister blivit vanligare och med dem behovet av skriftlig dokumentation. Och denna kräver någon form av underskrift, sigill, som i sin tur förutsätter någon form av igenkänningstecken, och här passar nymodigheten heraldiska sköldar bra.

Av Guds nåde eller valt på tinget?

Värt att notera är att kungen är kung ”av Guds nåde”. Det står i (med variation i formuleringen) danska brev från 1172 fram till 1223 och i svenska från kung Sverker Karlssons regering (1196-1208). I samtliga brev från denna tid och framöver är det klart att kungen 1) har sin makt av Guds nåde samt 2) att han har den genom arvsrätt (vilket Sverker betonar i de svenska breven). Ingen annan har gett kungen dennes makt.

Vilket är ett intressant eftersom det ställer diskussionen om kungen valdes av Svear enbart, Svear och Göter tillsammans eller av rikets stormän i en annan dager. Min tolkning är att den gamla tvisten här kan anses vara löst – landskapslagarna beskriver inte hur man valde kung utan de beskriver hur kungen och hans män ansåg att det var bäst att legitimera sin makt. Jämför gärna med valfri diktatur under modern tid som gärna framhäver hur demokratiskt de är valda.

Det hade däremot troligen ingen påverkan på vare sig sigillbruket eller heraldiken.

Läs mer

  • Gabriella Bjarne Larsson; Kunglig auktoritet i det medeltida Sverige före 1280 (I antologion Statsutveckling i Skandinavia i middelaldern, 2012)
  • Clara Nevéus; Medeltida småkonst – sigill i Riksarkivet (1997)
  • Harald Fleetwood; Svenska medeltida kungasigill 1-3
  • Harald Fleetwood; Svenska medeltida biskopssigill

 

Tankar om heraldikens första tid

Scen ut Bayeux-tapeten som visar en rad proto-heraldiska sköldar.
Scen ut Bayeux-tapeten som visar en rad proto-heraldiska sköldar.

I heraldikens märkesår 2019 är det värt att fundera på varför denna nya bildkonst kom att spridas så fort. Vilket behov fyllde den, förutom det rent visuella?

Heraldiker har länge pekat på stridskonstens utveckling, rustningarnas utformning och på riddaridealets tillkomst. Av dessa tre tror jag att det sistnämnda har störst betydelse eftersom rustningarna egentligen var som minst täckande när heraldiska bilder började användas och den nya stridstekniken nog inte hade så mycket nytta av heraldiska sköldar. Däremot av baner och fanor i olika former.

En testballong för en teori

Inspirerad av Lars Hermansson har jag börjat fundera på om vi bättre kan förstå heraldikens tillkomst genom att ta hänsyn till andra parallella utvecklingslinjer i samhället.

Här är den kristna härskarideologin central. Den handlar inte om kristendom i sig utan hur en ny syn på denna kom att användas för att omvandla maktförhållandet i samhället i nordvästra Europa.

Texten här är knappast vetenskaplig utan en testballong för idéer som jag, eller någon annan, kan utveckla vid ett senare tillfälle.  Det är mer en grund till en frågeställning med tips om metodologiskt tillvägagångssätt om man så vill. Men kortfattat.

Germansk krigarheder

Det germanska samhället, från Karl den stores Frankerrike till Svearnas sjökungadöme, byggde på allianser som skapades genom trohetseder. Den som svurit en ed var bunden till sin motpart om än inte till sin motparts andra edstagare. Den som bröt mot sin ed förlorade sin heder och stöttes ur den sociala gemenskapen vilket i princip var detsamma som död, eller möjligen ett långsamt dalande till fattigdom.
Problemet för den som var herre i ett edsförbund var att denne dels var tvungen att skapa ära till sina följare (vilket i praktiken innebar att vara segerrik i krig), dels dela ut gåvor (vilket även det förutsatte militär framgång). Om edsherren var förlorare på slagfältet var det ett giltigt skäl att slå upp eden och även att ingå i ett nytt edsförbund med forna fiender.

Detta beroende av vertikala vänskapsband gjorde varje rike sårbart. Man kan med Lars Hermanssons ord säga att en kung härskade över ett rike, men han styrde inte över det (s 127). För att kunna styra krävs en betydligt stabilare bas, och med den basen kommer förmågan att utveckla riket och utöka dess resurser.

Patron-klientskapet

Edsförbundet där en person svor en trohetsed till en kung eller storman brukar kallas för patron-klientskap (och är centralt för att förstå vem som blev adlad under medeltiden fram till sent 1500-tal). Detta vertikala förbund är grunden för all makt innan det medeltida kungariket etableras.

För den som ville störta en tidigmedeltida kung blev den allt vanligare strategin att ge sig på basen i relationen. Alltså att ge sig på huskarlarna, vänner och andra som var i ett klientskap till patronen. Genom att ge sig på den svagaste kedjan kunde man steg för steg underminera en fiende. Den herre som då inte slog tillbaka betraktades som ärelös och kunde därmed förlora än mer av sin maktbas. Detta nämns också i flera nordiska sagor från 1100- och tidigt 1200-tal, ex i Sverresagan och Heimskringla, men även Gesta Danorum av Saxo Grammaticus. I Skänningestadgan syns en annan sida av problemet genom att den tar upp hur svårt en kung hade att tygla konflikter mellan sina klienter, som då var patroner på lokalplanet.

Den kristna härskarideologi

När, enligt Snorre, slaget stod mellan kung Magnus Blinde av Norge och motkung Harlad Gille. I slaget vid Färlev, Bohuslän, 1134 lät kung Magnus bära det heliga korset framför sig. Av silver var det dessutom, och bara det gör att legenden om Dannebrogen bör ses i ytterligare nytt perspektiv (vilket var en utvikning). Kungen visade på det här sättet att han inte bara stred för sin och sina mäns ära utan var företrädare för något högre. Dessutom visade han att hans motståndare var en fiende till såväl kungen som till Gud och kyrkan.

Oavsett om historien är sann eller inte (troligen inte, men det är här oväsentligt) så visar den att man vid Snorres tid under tidigt 1200-tal hade anammat den här bilden av kungens uppgift som härskare. För kungen hade detta en betydande fördel. Hans krig var inte längre en fejd bland fejder utan en strid ovan fejdens nivå. I fejdens spelregler kunde man, som visats ovan, överge sin härförare om denne var en förlorare och ändå behålla sin ära. Men om man stred för Gud innebar ett sådant beteende att man övergav Gud och därför förlorade all sin ära. (s 131) Byt ut ”Gud” mot ”nationen” för en modern jämförelse.

För att lösa det problemet blev lösningen att skapa horisontella maktrelationer. Den horisontella relationen är alltså hirden, som enligt Lars Hermansson får en tydligare struktur under 1100-talet. Men det krävdes mer. Den nya ideologin måste omvandlas till en praktik och det krävde att härskarna hade ett nytt förhållningssätt till sina undersåtar. Så det är nu vi ser att kungarna genom donationer stödjer klostren, det är nu de tar in kyrkans män i sin förvaltning, det är nu man på allvar börjar bekymra sig för alls religiösa tillhörighet, alltså även slavarnas och vi ser även nu framväxten av gillen som är helgade åt kungahelgon (främst St Olof och St Knut) som gynnas av kungamakten. Överallt sker insatser som stödjer den kristna härskarideologin. På kontinenten sker samma sak, men ett sekel tidigare.

En noterbar detalj är att kungarna anstränger sig för att bli en del av kyrkan – och här är det alltså klostren som är det centrala, inte kyrkorna. Som när kung Knut Eriksson av Sverige i ett brev till ”munkarna som tidigare bodde i Viby” skriver att han upptagits i deras gemenskap och att deltar i deras bön, är en helig tjänare samt är munkarnas beskyddare, grundare och försvarare. (DS/1 64; s 133)

Här bygger kungamakten alltså långsamt upp en maktbas som bygger på gemensam ideologi och värderingar snarare än på traditionell makt.

Var kommer då heraldiken in?

Jo, jag tänker mig att när man skapar ett gemensamt värdesystem inom en grupp finns det ett stort behov av att manifestera att man hör samman. De kan vara genom liknande klädsel (som dagens subkulturella ungdomsgrupper) eller det kan vara genom att använda ett likartat symbolspråk.

Men det här är en process som tar tid. Det finns ingen centralmakt som tar fram och fastställer vad som ska gälla. Det en maktgrupp använder kan en annan förkasta men sakta kommer man närmare en gemensam bildvärld.

Om jag är på rätt spår kan detta förklara varför de sköldar som finns på Bayeaux-tapeten är protoheraldik och varför det är här som man senare skapar heraldiken. Man kan se dessa tidiga sköldar som en samling bilder som inte var avsedda för att identifiera individer i en grupp utan särskilja gruppen från andra grupper.

På motsvarande sätt kan man se att den första generationens heraldik i Sverige (1210-1240) visar på prövning där man mest verkar ha lekt med variationer på lejonet och liljan, som båda är etablerade kungasymboler och finns i de kungliga sigillen redan på 1100-talet.

Maktens dualitet

En annan aspekt som är värd att tänka på här är maktens dualitet. Ser vi till den förhärskande överideologin i det tidigmedeltida kristna Västeuropa så var kyrkan det ledande ståndet (och här avses framför allt centralledningen och munkarna, inte vanligt prästerskap) medan kung och hans krigare var i steg två. Under 1000-talet förändras detta långsamt och den världsliga makten ser sig allt mer som den ledande parten av de två. Den forskare som bäst populariserat denna utveckling är Georges Duby i böckerna Krigare och bönder (1981) och Makten och kärleken (1985).

Om inte hänsyn tas till hur denna förändring ska förstås går det inte att förstå det andra steget i utvecklingen.

Vidare läsning

Lars Hermansson; Statsbildning och vertikal vänskap i 1100-talets Norden (Ur Statsutvikling i Skandinavia i middelaldern, 2012)

 

 

Har du några tankar som kan utveckla den här teorin?
Hör av dig på mejl eller i en kommentar här nedan.

Kung Kristian I:s betydelse

I Sverige kallas Sten Sture dy ofta ”Den sista riddaren”. Men det beror mer på det romantiska skimmer som omger honom i äldre historieböcker än att han gav uttryck åt något riddarideal. Unionskungen Kristian I passar bättre in på beskrivningen av de nordiska kungarna.

Kristian var den förste utav Oldenburgarna och därmed grundare till den äldsta ännu härskande kungadynastin i Europa. Mindre känt är att han också är grundare av Nordens äldsta riddarorden som ännu är i bruk – Elefantorden. Möjligen, lite beroende på hur man ser på det hela, är det också den äldsta riddarorden. Det verkar som om Erik av Pommern hade embryot till en egen orden men historien gjorde att denna inte utvecklades.

Elefantorden. Bild. Wikipedia commons.

En orden från 1400-talet

Orden grundades troligen 1457 men helt säkert 1464 och under namnet Guds Moders Selskab. Orden skulle kunna ha 50 medlemmar av bägge könen, vilket skiljer den från exempelvis Strumpebands- och Stjärnorden som var de Engelska och Franska förebilderna. Det gör att man kan fundera på om Elefantorden verkligen var en riddarorden eller mer en kunglig version av de gillen som var så populära på den här tiden. Källäget är tyvärr så dåligt att vi endast kan gissa oss fram till vad de tänkte.

Men oavsett vad de kan ha tänkt så är den här orden grunden för de Nordiska statsordnarna och det var också en central institution för de härolder som verkade under senare delen av Kalmarunionen och senare i Danmark under 1500-talet.

Frånvaron av institutioner som till exempel denna i Sverige under Vasatid tror jag förklarar varför den verksamhet som följer med ett hov så fullständigt föll ihop under Gustav Vasas regering. Å andra sidan kan det vara en viktig pusselbit för att förstå varför den svenska statsmakten lyckades reformera sig så mycket bättre än den danska några decennier senare. det fanns helt enkelt färre institutioner och minde informellt ledarskap att ta hänsyn till.

Har Heder och Ära betydelse?

Heder och ära var centralt i vasatidens Sverige. De ärliga hade en plats i samhället, de ärelösa blev fullständigt utstötta.

Det tidigmoderna Sverige var en väldigt annorlunda plats. Få av oss skulle kunna känna igen sig i det samhället och ingen skulle kunna navigera i det sociala landskapet. Religionens betydelse brukar vara det som först tas upp, men även hedersbegreppen är centralt. För i detta samhälle kunde en ärlig människa inte ljuga eller begå brott. Den som är ärlig har heder och vice versa, och därför var det så viktigt att få 12 edsvurna män eller kvinnor att gå i god för ens heder.

Den vars heder ifrågasätts måste därför försvara den till varje pris. Så om prästen Christoffer Hansen i ett gräl med kapten Thomas Christian anklar den senare för att vara far till fru Berntssens barn, så kommer maken, Michell Berntssen, att stämma prästen Christoffer för förtal och kräva att varje ord tas tillbaka. Och kaptenen kommer att ta in intyg som visar att han som ärlig man omöjligen kan ha begått hor. Men stämningen får på intet sätt handla om själva otrohetsfrågan och barnet utan bara om själva anklagelsen där ingen, inte ens prästen, får anklagas för att ljuga. Prästen måste bara ta tillbaka sina ord. När orden har tagits tillbaka är hedern återställd.

Skulle anklagelsen däremot stå fast så skulle en helt annan rättegång ta vid, den om hor, vars straff var döden.
Just detta rättsfall ägde rum i Kristianstad år 1632.

Egenskap och Föremål

Hedern vad alltså extremt viktig i vasatidens ortodoxa samhälle och det på ett sätt som saknar motstycke i Europa (samma strikta hedersbegrepp gällde i alla de nordiska länderna, speciellt rörande sexualiteten).

Hedern var alltså en egenskap som kunde förstärkas eller försvagas och även helt förloras, allt värderar utifrån det gällande värdesystemet.

Men hedern var också ett ting som man bar med sig, något konkret som gick utanför individen själv. Detta gjorde att staten kunde fråndöma en brottsling dess heder och ära, vilket alltså gjorde personen till en lögnare som ingen kunde lita på, och som därför inte kunde få en plats inom den sociala gemenskapen. Man kunde inte låna pengar, köpa gjord, ingå avtal eller gifta sig. Lagen kanske inte alltid förbjöd det, men de sociala konventionerna gjorde det.
Det var detta som gjorde det tidigmoderna Sverige till en hederskultur.

Var Sverige en hederskultur?

Ja, det får vi nog lov att säga. Det betyder inte att det kan översättas rakt av till dagens konfliktområden och det betyder verkligen inte att de patriarkala strukturer som finns idag har något med att Sverige egentligen är lika mycket hederskultur som vissa muslimska länder är idag. Men det går samtidigt inte bortse ifrån att det var en hederskultur och att våra äldre traditioner och vår historia måste förstås utifrån bland annat dessa sociala strukturer.
Marie Lindstedt Cronberg ställer upp tre punkter som reder ut det mest grundläggande i en hederskultur (s 118).
• Att människor själva resonerar i termer av heder och ära och vägde in hedern i sina handlingar och ställningstaganden.
• Att det omgivande samhället resonerade utifrån heder som en nödvändig egenskap för umgänge och social tillhörighet.
• Att statsmakten och dess institutioner hanterade heder och ära som en konkret storhet som man lagstiftade om och som man kunde ta ifrån enskilda människor som ett straff. Även själva statsmakten och riket tycks ha uppfattats som bärare av och förvaltare av någon form av heder och ära, som behövde bevaras och helst förmeras i olika sammanhang

Heder och heraldik

Kan heder kopplas till heraldiken? Ja, på sätt och vis, och det kan vara av värde att förstå hedersbegreppet för att förstå hur och varför bland annat heraldiska vapen användes så som de gjorde, och varför de senare försvann.
Heder och ära är individuella egenskaper. Man kan förstärka sin heder genom vissa handlingar och man kan förlora dem genom andra. Men det påverkar inte direkt övriga personer i ens omgivning. Heraldiskt kan man se detta genom att en person kan förklaras förlustig sin sköld och adelskap, men kollektivet familjen drabbas inte. Barnen kan alltså fortsätta inneha adelskapet, liksom övriga släktingar.
På samma sätt kan individen genom hänvisning till sin börd stärka sin heder och ära utan att behöva utföra en enda handling, och börden kan då kommuniceras socialt genom det heraldiska vapnet eller genom titulatur och tilltal. ”Vapnet är för ögat vad namnet är för örat”, i dess egentliga betydelse.
För den person som är på väg upp i samhället men står utanför bördsadeln kan ett heraldiskt vapen ändå hjälpa till att kommunicera den heder man anser sig vara värd. Det kan vara en av förklaringrana till att heraldiska vapen bland ofrälse blir så mycket vanligare under vasatid men försvinner när hederskulturen tappar i betydelse, vilket sker under 1700-talet.

Läs mer

Om allt detta skriver Marie Lindstedt Cronberg i artikeln ”Heder och ära i tidigmodern tid” (Förmoderna livshållningar, 2008).