Kategoriarkiv: Historia

Baltisk adel i procession

Didrik Wrangels huvudbaner i Knutby kyrka
Didrik Wrangels huvudbaner i Knutby kyrka

Redan på medeltiden, och möjligen ännu tidigare än så, var en stormans begravning något mer än bara en begravning. Det var en symbolisk akt som visade att den döde var förmer än de andra i samhället och att den dödes arvingar nu tog över den dödes plats.

Olaus Magnus beskriver i sin bok om De nordiska folkens historia hur det gick till när en frälseman skulle begravas och hur viktig processionen var. På 1500-talet utvecklas begravningarna än mer men fokus läggs på minnesstenen över den döde. Det är nu som bruken med porträttstenar i sten kompletterade med anvapen fullständigt exploderar men det är ändå inget emot det som händer under 1600-talet. Det är också värt att notera att även om sättet att genomföra en adlig begravning ständigt förändrades efter modets växlingar så var deras huvudsakliga syfte att särskilja adelsmannen från medlemmar av de andra stånden.

För att förstå processionen gäller det att tänka på att begravningsvapnet hade två uppgifter. Dels skulle det bäras i en procession där det skulle synas ordentligt men ändå vara bärbart. Dels skulle det efter begravningen hängas upp i kyrkan med tillhörande fanor, flor och ägarens värja. Och där hänger de ännu, begravningsvapnen. Floren är däremot nästan alltid borta och någon värja har i alla fall jag aldrig sett.

Domkyrkan i Tallin (Reval)

En helt unik svensk sed

Men denna text handlar inte om svenska adelsmäns begravningssed i Sverige. Istället vill jag lyfta fram hur den baltiska adeln tog efter de svenska sederna när svenska riket lade under sig de baltiska områdena, och jag gör det genom Sigurd Wallins artikel ”Svensk processionsvapensed hos baltisk adel”

Det är förstås lätt att idag tänka sig att det kulturella steget mellan svensk och tysk adel var litet vid denna tid, men det är att göra det lite för lätt för sig. Tänk bara att de svenska begravningsvapnen med sina många anvapen faktiskt inte ens finns i Danmark och Norge.

Heraldiska vapen som del av begravningar finns förstås över hela Europa och har funnits från 1100-talet fram till idag. Men just denna form av begravningsvapen är en svensk företeelse.

Med tanke på att det ständigt framhävs, även av Sigurd Wallin, att svensk adel (singularis) ville ta efter och bli en del av europeisk adel (även den i singularis) är det värt att svensk adel under hela stormaktstiden väljer att inte ta efter någon europeisk (plural, av mig) trend rörande begravningsheraldik.

Det måste betraktas som ett mycket talande argument mot åsikten att svensk adel bara härmade andra länders seder*. Vi bör nog istället se heraldiken som ett övergripande språk där olika länder hade sina dialekter men där ingen dialekt ansågs vara för mer eller för mindre än någon annan, av sin samtid.

Alla blir en del av seden

Robert Lichton var son till en skotsk officer i svensk tjänst och gjorde karriär. När han dog var han greve och riksråd och med den ställningen borde han ha minst 16 adliga anor. Men så många fanns inte trots att han sagt sig vara skotsk greve, varför kung Karl XI personligen gav order till Peringsköld om att hans huvudbaner skulle fyllas med passande hittepå-sköldar. Detta begravningsvapen finns fortfarande kvar i Kungsholms kyrka i Stockholm.

Det finns även andra liknande fall, där utländska män som dött och begravts i Sverige fått ett svenskt huvudbaner med nyskapade anvapen. Tyske Peter Fuchs von Bühlenstein i Spånga kyrka och danske Nils Kruse i Bromma kyrka är två sådana exempel.

Seden sprider sig till Baltikum

Frågan som Sigurd Wallin ställer sig i sin artikel är om denna unika svenska sed stannade i Sverige eller om den spreds till de områden som låg under den svenska kronan. Svaret vet vi som har tillgång till internet och lätt hittar bilder på begravningsvapen av svensk sed i kyrkor använda av tyskar i Baltikum och Nordtyskland, men 1962 var det förstås inte lika känt. Hur kom det sig och vilka inom den tyska adeln tog efter sina svenska adelsbröder? Begravningsseder är inget man ändrar i första taget, än mindre när de kommer tillsammans med betydande utgifter.

Ändå är det helt klart att den tyskbaltiska adeln tidigt tar efter de svenska sederna. Ett exempel är Conrad Reinholdsson von Yxkull, död 1622, som lät göra ett begravningsvapen i svensk stil. Det finns ännu kvar i Sigtuna Mariakyrka. Han var visserligen verksam i Sverige under slutet av sin levnad, men antalet begravningsvapen i framför allt Estland är på samma nivå som de inom svenska riksområdet, vilket inkluderar Finland men exkluderar skåneland och delar av Norrland (Guelke: Alt-Livland; 1896). De vapen som finns här i Estland har, enligt Wallin, haft precis samma dualistiska syfte som de svenska: att bäras i procession och att hängas upp i kyrkan. Det finns emellertid en sak som skiljer de svenska och de baltiska huvudbaneren åt. De svenska är fästa på en stång och var vapnet för tungt har man haft en stöttestång baktill. De estniska har två fasta stänger som är satta i vinkel så två män kan bära det.

Estniska begravningsvapen finns – troligen – fortfarande särskilt i domkyrkan och S:t Nikolai i Reval och i kyrkorna i Pande, Wolde, Karris och Karmel på Ösel och S:t Peter i Riga. Domkyrkan i Reval hade samma status för Estlands ridderskap som Riddarholmskyrkan hade för den svenska aristokratin.

Svenska egenheter som kan ha påverkat

Ovan har jag beskrivit det som Sigurd Wallin tar upp i sin artikel. Men jag tycker att det saknas något som kan förklara varför en tyskbaltisk lantadel plötsligt får för sig att begrava sina döda på ett helt nytt sätt. Det var ju inte en nyhet att det kom nya härskare till området, men ingen hade tidigare påverkat dem så. Och då använde svenskarna inte ens påtryckningar mot balttyskarna. Det finns några svenska fenomen som kan ha påverkat den adel som kom att tillhöra det svenska riket.

 

En delorsak kan också vara den svenska adelns litenhet. Om polsk adel under 1600-talet bestod av upp mot 10 procent av befolkningen så var den svenska adeln under 1 procent, varav aristokratin var närmast mikroskopisk. Den var också så genealogiskt sammanbunden att den näst intill kan betraktas som en enda klan, om vi ska se det med polska ögon.

För den som kom till Sverige och gjorde karriär här gällde det att smälta in snabbt och i det ingick att man anpassade sig till begravningsskicket eftersom det uppenbart var något centralt i den svenska adelns självbild.

En viktig faktor kan vara att svenska staten och svenska statskyrkan under 1600-talet var extrem i sin tolkning av bibeln. Talibansk, är nog det närmaste vi kommer i dagens ideologiska värld. Den som hamnade under svenska kronan insåg nog snabbt att även om det ekonomiska fick passera som förr rådde nu en något annan syn på släkt och död.

En annan aspekt är den militära disciplinen och vad man förväntades offra. Svenska kungar red främst i linjen och två av dem stupade på slagfältet. Dessutom hade den svenska historieskrivningen under 1600-talet en passionerad inställning till Sture-ätterna, vars företrädare segrade och stupade på slagfältet. Med kungen i främsta linjen var det självklart att även aristokratin fanns där. Ingen tilläts fega ur, vilket den rikstyska adeln gjorde, enligt svenskarna. Självklart fick det betydelse för den baltiska adelns syn på sig själva och vad ett adelskap innebar.

* Det finns för övrigt en hel del väldigt typiska motiv i svenska adelsvapen, och det fanns ett ointresse att ta efter tysk adels symbolspråk, men det är en helt annan artikel.

 

Tyskadel i Sverige

Några främträdande baltiska adelsätter i Sverige är:
Ahlefelt, Anrep, Blanckenfelt, Brinbach, Decken, Dücker, Dönhoff, Fahrenbach, Fiefhusen, Greiffenberg, Grothutz, Hastfehr, Hemlstdt, Hendetin, Hoppenrode, Hulten, Kursel, Landschad, Libenstein, Lieven, Mecks, Paykull, Rehbock, Rehr, Richter, Rosen, Rosenberg, Schwartzhoff, Sidau, Taube, Tiesenhausen, Treyden, Tödwen, Ungern, Vietinghoff, Wartmann, Weckebrodt, Wrangel och Yxkull.

Fältmarskalk greve Jakob Johan Hastfer ligger sedan 1691 begravd i Västra Vingåkers kyrka i Södermanland och har ett ståtligt huvudbaner där.

 

Läs mer

Sigurd Wallin; Svensk processionsvapensed hos baltisk adel (1962), Skriften Svio=Estonica av Svensk-estniska samfundet.
All fakta, om inget annat specifikt nämns, är hämtat från denna artikel.

Titta gärna i Carl Arvid Klingspors ”Baltische wappenbuch” från 1882. Finns att köpa som CD via adelsvapen.com

Håll koll på vasen

Livgardets vapen från 2018.Vasakärven är Sveriges näst främsta statssymbol och ska självklart användas av stat och medborgare. Men inte hur som helst!

2018 antar Livgardet nya vapen för sina enheter ner till kompaninivå. Några har funnits lälnge, andra är helt nya.

Ett av dessa vapen är den blå skölden med den gula vasakärven. Enligt motiveringen har livgardet rötter ner i vasatid och därför har de tagit upp vasen. Där ser jag inget konstigt. Dagens livgardes föregångare skapades av just Gustav Vasa för att han skulle ha åtminstone en liten trogen militär enhet omkring sig.

Men det är konstigt att det och får godkänt av statsheraldikern med tanke på just detta vapen mycket välkända historia. (presenterat i riksarkivets årsbok 2018, men utan bild)

Men varför har de valt just detta vapen?

Varje påläst* svensk heraldiker vet att svenska nazister älskar vasen och använder den i tid och otid. Mest i otid. Två av deras organisationer har dessutom använt sig av en gul vase på blå bakgrund och minst en av dem – Svensk socialistisk samling – får anses ha större heraldisk rätt till detta vapen eftersom det antogs omkring 1936. Då använde inget av livgardets kompanier detta vapen.

Nationalsocialistisk fronts vapen. Bild: Expo.

Under 1990-talet tar Nationalsocialistisk ront upp detta vapen. Det läggs visserligen officiellt åt sidan när partiet 2008 gör om sig och delvis slås ihop med andra grupper och bildar Folkfronten som året efter byter namn till Svenskarnas parti.  Vasen förekommer emellertid som huvudsymbol så sent som 2012, vilket bilden från demostrationen i Stockholm 30 november visar.

Ännu 202 användes vasen av nazisterna. Här deras minneshögtid/demonstrationståg från Kungsträdgården till Riddarholmskyrkan. för den gränsöverskridande kungen Karl XII (deras historiekunskap är bristfäligpå alla plan)
Foto: Fredrik Persson

Alternativa lösningar

Vasen ska inte gömmas undan. Den ska istället framhävas och synas så att den absolut inte kopplas ihop med nazism. Så låt livgardet ha den men använda andra färger. Livgardet har desstuom vitt som sin färg, så här hade man kunnat låta vasen vara vit. Eller ha Gustav Vasas vapen med tilläg av bitecken. Det finns mängder av varianter som man kan välja. Bara inte denna.

Läs mer

Tidningen expo: https://expo.se/fakta/symbollexikon/vasak%C3%A4rve

https://expo.se/fakta/wiki/nationalsocialistisk-front-nsf

Svensk socialistisk samling

  • Är man inte en påläst heraldiker kan man läsa om vasen på Wikipedia. Där finns också uppgifterna om vasens koppling till nazismen.

 

Livgardets vapensköld

Din mentor i heraldik

Jesper Wasling anno 2016
Jesper Wasling anno 2016

Är jag en hjälte eller är jag en mentor?
Den frågan fick jag i veckan när jag i veckan på jobbet, mitt riktiga jobb, var med i en workshop.

Det handlade då förstås om utbildning men det kan ju lika gärna handla om en heraldisk blogg.  Ämnet var helt enkelt om jag ser mig som hjälten i udervisningen eller om jag är mentorn som hjälper hjälten att lyckas. Är jag Frodo eller Gandalf?

Workshopen fick mig att fundera på den här bloggens funktion. Vad säger jag egentligen här och vad vill jag förmedla till dig. Lyckas jag med det?

Jag tänker här högt så får det bli en form av programförklaring på impuls. Jag skulle säkert kunna tänka ut något mer begåvat om jag skulle ta längre tid på mig men nu vill jag vara spontan.
Det jag skriver här är direkta svar på de frågor som ingick i workshopen.  Därför kan det upplevas lite styltigt, men om du ser det hela som att vi sitter runt ett bord och jag läser upp mina svar så förstår du bättre situationen.

Jag och mitt ämne

Det som får mig att fördjupa mig i ämnet heraldik ännu efter 30 år är möjligheten att utförska kombinationen av mänskligt beteende under historisk förändring. Jag skulle också kunna säga att heraldiken är ett lagom greppbart ämne som ändå fångar många aspekter av mänsklig kultur. Det gör det till ett tacksamt ämne för mig som endast har tid att ha historieämnet som en fritidssysselsättning.

Något jag retar mig på hos andra som ägnar sin tid åt heraldik är viljan att skapa ett (1) fast system som ska gälla nu och för alltid. Jag ser vapenkonsten som en mänsklig kulturell yttring som är i ständig förändring. Som sång, teater eller varför inte fotboll. Reglerna för vad som är tillåtet förändras en aning över tid men det finns hela tiden en underliggande överenskommelse för vad som är heraldik/sång/fotboll och vad som inte hör dit.

Ett minne är när jag insåg att dessa färgglada bilder kunde förklara vissa politiska och ekonomiska samband under sent 1200-tal som inte finns i något dokument. Jag tänker då främst på sjöblads-ätternas koppling till greven av Halland respektive Ulricehamns (Bogesunds) framväxt som betydande plats.

Ett annat minne är hur jag tillsammans med andra tagit fram nya släktvapen och hur vi tillsammans pratat och funderat kring personens historia och hur den kan omvandlas till en bild.

Jag och min hjälte

Min idealläsare är en person som läser, lyssnar, frågar och kommer med utvecklande kritik för att sedan själv skapa något som den först inte trodde den skulle kunna.

Då skulle denne hjälte upptäcka att kunskapen om heraldik fördjupade förståelsen om det ämne som läsaren i första hand var engagerad i: sociologi, historia, genealogi eller vad det nu kan vara.

Min folkbildande verksamhet hoppas jag ska ge dig förståelse för att det finns så mycket vi inte vet om ämnet och att alla tvärsäkra påståenden ska mötas med ett nyfiket: hur vet vi det och vart tar oss denna nya kunskap?

Min personlighet

För att nå fram till det jag sagt hoppas jag att du skulle beskriva mig som en inbjudande mentor som tillåter dig att både ha fel och kräva bättre svar.

Jag önskar att jag skrev så enkelt men ändå så flödande att du inte upplever texten som förklenande.

En svaghet hos mig är slarv. Jag skriver snabbt. En text tar inte så många minuter att få ihop. Därför bjuder jag på att jag ibland gör små stavfel, glömmer att avsluta en mening eller liknande. Självklart rättar jag när jag ser dem, och har inget emot att bli uplyst om diverse småfel.

Vad tänker du om det jag skrivit?

Bland skelögda ugglor och halshuggna troll

Lyssna på Magnus Bäckmark när han berättar om Riddarhusets alla vapensköldar för Vetenskapens värld Historia.

Det går inte nog att överskatta det arbete som Magnus Bäckmark lagt ner på den triologi som heter ”Riddarhusets Vapensköldar”. Vi är många som kommit med bidrag men inte ens tillsammans når vi upp till Magnus insats.

Så därför är jag glad att Vetenskapsradion Historia lyfter upp Magnus på det här sättet.

Avsnittet finns här, på Vetenskapsradion Historia
(Jag lånade också bilden från dem, vilket jag hoppas är ok nu när jag får dig som läsare att lyssna på dem)

 

Vill du köpa ett eget exemplar av bokverket så gör du det här.

Svenner, svenner, svenner

frälsebrev av Erik av Pommern
Kung Eriks frälsebrev för Nisse Klo.

Vad menas med alla dessa svenner? 
Svensk medeltidsforskning har fokuserat på riddare och högadeln medan svennerna sällan uppmärksammats. Därför är det intressant att följa Martin Skoogs forskningsprojekt kring denna grupp.

En sven är, ja, vad är en sven? Det beror lite på, visar det sig. Det kan vara en frälseman och kallas då oftast för Sven av vapen (vapn). Men det kan också vara en ofrälse man i (hög-)frälsemannens sold, och kallas då bara sven. Den senare var, enligt Martin Skoog, en kontraktsanställd soldat och inte en person som stod i beroendeförhållande till frälsemannen och det gäller främst tiden kring sekelskiftet 1500. Orsaken till förändringen var dels den militära utvecklingen, dels att dessa män i allt högre grad avlönades genom skattemedel och inte av stormannen själv. Därmed kom dessa män att knytas till riksföreståndaren och riket snarare än till frälset.

Det är en tanke som är värd att ha med sig för att förstå hur Sten Sture dy så snabbt kunde bygga upp en armé av det slag han hade. Kontrollen av slotten gav honom positionen som riksföreståndare och den gav honom i sin tur rikets skatteintäkter. Ingen högfrälseman kunde längre mäta sig med en riksföreståndare när det kom till militära resurser, som det hade varit bara 75 år tidigare när Karl Knutsson Bonde än var kung, än stod på bar backe.

Riket skapas

Den ideologiska basen för detta har Margareta Nordqvist studerat. Hon framhåller att det är under Sturetiden som man kan se att riket Sverige skapas som en ideologisk konstruktion. Det syns inte minst om man jämför en skrift som Sturekrönikan med de krönikor som föregick den, från Erikskrönikan till Karl Knutsson Bondes kröniketexter.

Den centralisering av riket Sverige som påbörjas under Sten Sture dä och drivs vidare av Gustav Vasa slutförs egentligen inte förrän under Gustav II Adolfs regering. Då först är rikets makt institutionaliserat

Ofrälse i rikets tjänst

Den här förskjutning från frälset till ofrälse män var inte typisk för Sverige. Pesten var – sannolikt – katalysatorn till att få folk att överge synen på att samhället bestod av de krigande, de bedjande och de arbetande. Kriget som yrke slutade vara unikt för frälset redan under 1300-talets andra hälft, har bland annat Alison Truelove visat i sin forskning. Det skapades då ett ”sub-knightly-gentry”.

Det finns naturligtvis en heraldisk twist på det här med. Förskjutningen av soldatyrket från en ärftlig frälseklass till en betydligt större grupp av ”ofrälse ståndspersoner” innebar att det heraldiska uttrycket så att säga späddes ut. För dem som var inblandade var det nog självklart att man vid en viss position visade detta heraldiskt. Det kan förklara den snabba utbredning av heraldiska vapen som vi ser under 1300-talet då heraldiken är upp mot 150 år gammal.

Läs mer

  • Mats Hallenberg; Kungen, fogdarna och riket … (2001)
  • Margareta Nordqvist; A atruggle for realm (2015)
  • Martin Skoog: Slaget vis Älvsborg 1502
  • Martin Skoog; Gränsland i krigens skugga (Västergötlands fornminnesförenings tidskrift 2011-12)

Den ofullständiga bloggen

 

The complete guide to heraldry, Heraldiskt lexikon, The art of heraldry etc etc. Jag har länge funderat över varför heraldiker gör anspråk på att i varje bok täcka hela sitt ämne. Det ser jag inte hos andra humanister.

På den här bloggen, Heraldik och Vapensköldar,  presenterar jag stort och smått i mitt favoritämne. Något har en vetenskaplig ton, annat folkbildande och ett tredje inlägg är rent skvaller. Var för sig ger det förstås inte mycket men tillsammans blir den en gedigen samling av ofullständiga fakta. För är det något jag lärt mig av 30 års ämnesstudier så är det att jag nu vet mindre än någonsin men samtidigt en väldans massa.

Och förhoppningsvis fortsätter jag så här – att inte veta men lära mig mer och mer så att jag till slut får den mest omfattande ofullständiga samlingen av heraldik som någon skapat.

Funderar du på något som du vill ha ett ytligt svar på är du välkommen att antingen skicka ett mejl eller skriva en kommentar här under.

 

 

Alla står i tjänst till alla

I motsats till det jag skrev häromdagen, att gåvor gavs för att man förväntar sig lojalitet, kan man säga att den medeltida människan saknade vår individualism.

Begreppet fanns helt enkelt inte. Hela tanken om att en person är en ö vore fullständigt absurd för en människa på medeltiden – oavsett position i samhället. Detta annorlunda sätt att se på samhället (jag säger annorlunda för jag menar att det är likvärdigt vårt system, inte underordnat eller outvecklat, även om jag själv har svårt att förstå det) innebar att alla grupper står i relation till andra.

Peter Reinholdsson tar upp detta i avhandlingen ”Uppror eller resningar”, där han visar att de relationer som fanns var eftersträvansvärda och inte ett tvång.
Tvärtom var det viktigt att visa upp de band man hade. Kanske är det så vi ska förstå hur vissa heraldiska symboler används. Det är emellertid något som inom heraldiken syns tydligare på 1200-talet än på 1400-talet. Jag tänker här på såväl bruket av lejon (Erikska ätten) som sjöblad (hallandsgrevarna) bland de män som på något sätt svor trohet till en överhet utan att för den sakens skull vara vasaller.

Om vi går tillbaka till herr Gregers betyder det att vi i källorna har hans gåvor till andra. Vad vi däremot inte har är de gåvor han tog emot. Dessa gåvor behöver inte nödvändigtvis ha varit fysiska föremål eller lojalitet. Det kan lika gärna ha varit böner eller något annat immateriellt.  Källor visar alltså bara en del av sanningen, även om de är aldrig så fullständiga.

Läs mer

Peter Reinholdsson; Uppror eller resningar (1998)

Kungslena, Lena och Gestrilien

1208 och 1210 stod två slag här runt Varvsberget där Lena, numera Kungslena ligger. Eller, vi vet att ett av slagen stod här och det andra kanske var här. Eller någon annanstans. Men en historisk plats är det – Kungslena.

På min heraldiska resa har jag nu kommit till Kungslena och Gestilren. Här stod som sagt ett slag 1208 och möjligen också ett 1210.  Om inte annat så känner du till det från Jan Gullios böcker om Arn.

Kyrkan i Kungslena

Denna kyrka uppfördes efter 1208 eftersom Sverkarnas här brände den gamla vid slaget i januari detta år. Målningar gjordes på 1400-talet, då kyrkan också byggdes till. Sedan målade man över allt 1749-talet när kyrkan fick sitt nuvarande utseende interiört.
Notera att man mitt i den religiösa ivern som då dominerade det dagliga livet ändå inte tvekade att bränna en så helig plats som en kyrka fast man hade den i sin kontroll. Det var knappast de flyende ”danskarna” som hann sätta eld på den. På svenska kyrkans hemsida står det att den troligen föregicks av en stavkyrka, men eftersom även i fattigare socknar hade övergått till att bygga i sten och riva sina gamla träkyrkor redan från 1120-talet är det inte sannolikt att man skulle ha låtit en träkyrka stå kvar här.

Tveksamt också om den brann ner 1208. Den brann säkert men eftersom både dopfunt och trädörrar har klarat sig var det nog en begränsad brand. Tillräcklig liten för att inventarier skulle klara sig men tillräcklig stor för att en totalrenovering krävdes. Som Notre dame nu i våras.

Pansardörren till sakristian (bild här ovan) sägs vara från den gamla kyrkan, den som – delvis – brann 1208.  Ändå är jag tveksam. Riddarens sköld har en form som var helt okänd fram till 1300-talet och var omodern på 1400-talet. Mest vanlig var den under seklets andra hälft. Struthättan är även det et plagg som hör till 1300-talet, främst den senare delen. Om det nu är en struthätta.
Jag har ingen kompetens i att bedöma åldern på en järndörr så jag nämner det bara för att jag hoppas någon kanske tar en närmare titt på det eller berättar något för mig.

Kungamötet

Runt Varvsberget fanns borgen Lena, tegelhuset (palatset) Lena och så kyrkan. Det var centrum i ett stort uppbördsområde och sannolikt en central plats i det embryo till rike som växte fram under 1100-talet.
Förste kände ägaren till huset i Lena var Birger jarl, men det bör nog ses som en del av hans ämbetsutövning.

Under 1250-talet samlades Norges kung Håkon och Sveriges kung Valdemar tillsammans med Sveriges jarl Birger i Lena. Av det skälet kom man mycket senare, på 1700-talet, att bygga på kyrkan med tre torn (en för varje potentat) och döpa om socknen till Kungslena. Det fjärde tornet på bilden här ovan, det som syns längst till höger, är klocktornet, och det tornet står sju meter bakom kyrkan.
Men ska vi vara ärliga var det inte så imponerade möte. Båda kungarna var unga, en var son till Birger och den andre svärson, så det var väl mest en familjeträff i det nya coola huset som byggs av tegel på en plats mellan kyrkan och den gamla borgen. Det var nog inte meningen att det skulle bli några fler strider på den platsen.

Lena borg och hus

Enligt skisser jag sett skulle huset ha sett ut ungefär om Glimmingehus i Skåne, men med ett eller två torn. Just utseendet kan man nog fundera över, Glimmingehus byggdes torts allt mer än 200 år senare i ett annat rike så arkitekturidealet lär knappast ha varit detsamma. Men utsikten från de övre våningarna måste ha varit imponerande. Man ser bokstavligt flera mil i fler a riktningar. Stort var det också 33 x 15 meter med en väggtjocklek på dryga metern. Tornen kan ha varit 12 respektive 14 meter i diameter, om man tolkat lämningarna rätt. Men det kan också vara något helt annat.

Borgen har gått i ”arv” från Birger till sonen Bengt (biskop i Linköping) och sedan till marsk Torgil Knutsson. Nu var Bengt en man som var relativt ointresserad av sitt kyrkliga ämbete men desto mer engagerad i sitt hertiguppdrag så borgen var kanske en del av det. Den tvist som uppstår när Bengt vill donera ägorna till Linköpings stift tyder på det, och det kom också att fortsätta vara kronogods. Alltså något som inte var Bengts privata egendom.

Läs mer

Riksantikvarieämbete om Lenaborg.
http://www.fmis.raa.se/cocoon/fornsok/search.html?tab=3&page=1&objektid=10195800220001#

Jag återkommer snart med några tankar kring den lilla forskning som finns kring slaget vid Gestilren, för det är intressant på många sätt. Inte minst metodologiskt och historiografiskt.

Papegojor i Tidaholm

Staden Tidaholm är en verklig sommarstad. Ja, de kanske inte känner det så, men det var min upplevelse. Liten, mysig men det händer i ärlighetens namn inte särskilt mycket. 

Med många små söta verksamheter runt om i stan samt en hel del vackra blomster- och vattenarrangemang är Tidaholm  en mysig stad att besöka. Själv åt jag lunch på caféet Nohrberg när jag var där. En kycklingsallad mot Ceasarhållet som tydligen drog till sig dåligt väder. I alla fall föll temperaturen från 23 och sol till 20 och blåst under den korta tid jag satt där. Det finns en klocka/termometer mitt på torget, på samma hus som bokhandeln håller till så det var lätt att hålla koll på tid och de mörka moln som drog fram.
I bokhandeln kan du för övrigt hitta gamla lokalböcker som man ska hitta i en bra lokal bokhandel. Bland annat några av min morfars favorit Västgöta-Bengtsson.

Två papegojor

Kyrkan i Tidaholm har två begravningsvapen för två män ur ätten Papegoja, som på 1600-talet hade godset Ramstorp i Agnetorps socken. En av dessa var Johan Papegoja, gift med Armegard Printz som var dotter till Johan Printz som vi snart möter i en annan resebeskrivning. Den om Bottnaryd, men den kommer först om en vecka eller så. Skeppsmajor papegoja gjorde flera resor till amerika-kolonin och var även viceguvernör under en kort period när svärfadern var tvungen att återvända till Sverige.
Den andra begravningsskölden kunde jag inte se vem som hade. Och ingen annan heller, verkar det som, för trots googlande hittar jag inget namn.
Den som

Själv kyrka invigdes 1841 så vapnen här var tidigare uppsatta i Agnetorps numera rivna kyrka. Tidaholm var tidigare en del av Agnetorp socken vilket den nu åter är, fast tvärtom så att säga. Kyrkan i Tidaholm är för övrigt väldigt omgjord vid flera tillfällen så det finns inte mycket historia från någon period, men å andra sidan är den en av de mest funktionella kyrkor jag varit i. Och det är ju en roligt att se en kyrka som används till det den är tänkt att användas till – religiös verksamhet – och inte fokuserar på att första hand vara ett historiskt föremål. Åsle, som jag också besökt, känner jag samma sak inför (mer om den inom kort). Kanske inte den roligaste kyrkan för en historieresenär som mig men säkert desto roligare för aktiva församlingsmedlemmar.  

Och jag måste säga att när jag av nyfikenhet på öppettider tittade in på Tidaholms Facebook-sida så överraskades jag av hur mycket aktivitet det var, och hur mycket glädje det fanns i den, och hur välkomnande de verkade vara. Kanske är det också därför de förmås hålla så mycket öppet nu i sommar?

Balte i Tidaholm

I Tidaholms vapenhus finns det ett fragment som visar en man i kjortel. Denna figur är i allt väsentligt densamma som den som finns i Baltaks kyrka. Inte så att de är identiska, men det är samma typ av kjortel, samma hållning av högerhanden och samma korta ben. Vänsterarmen skiljer sig åt.
På något sätt bör dessa hänga ihop men hur kan jag inte svara på. Värt att notera är att ingen av figurerna har något attribut som p något sätt knyter dem till herreklassen, prelaterna eller stenhuggarna. Det ser inte heller ut att vara ett helgon.
Finns det någon liknande figur på annan plats i Sverige, Norden eller Europa?

Balte i Baltak

Baltak värt en liten omväg

När du ändå varit i Velinga och ska till Tidaholm kan du passa på att ta en sväng förbi Baltaks kyrka som ligger 9 minuter bort. Föga heraldisk och byggd på 1800-talet. Men för allt i världen, tro inte på allt som kyrkan säger om denna byggnad. Som att den grundlades av en storman vid namn Balte, som alltså enligt någon folketymologi gav taket, dvs hela kyrkobygnaden, till församlingen. Namnet är mycket äldre än så.

Av den gamla återstår inget mer än några intressanta stenfigurer som nu finns i den nya kyrkan.
Jan Svanberg säger om helfiguren, att denna är mycket svårplacerad. Att den folkliga traditionen, som säger att bilden föreställer Balte är en lika god gissning som någon annan. Det är en åsikt som jag har respekt för. Så länge vi vet att vi rör oss bortom det akademiska så kan vi lika gärna döpa en för oss okänd stenfigur till det vi vill.

Biskopen och munken

Stenhuvudena på den andra sidan väggen i den nuvarande kyrkan är en biskop respektive en munk. Det ser man för att den ena har en mitra och den andra en tonsur. Biskopen är unik för detta är det enda stenhuvudet som föreställer en sådan i Sverige.

Liksom många andra huvuden av det här slaget har det troligen tillkommit på 1200-talets andra hälft. Då var mäktige Brynolf Algotsson biskop i Skara. Munken/abotten bör då ha varit hans kollega i Varnhem. Acklinga, med Annexet Baltak, hade på 1560-talet en extremt stor andel av områdets gårdar (65%).
Var det så redan på 1200-talet så var detta kanske en plats där ovanligt många kyrkomän hade sin försörjning och då bör det ha varit en plats där många kyrkomän ofta befann sig.

Balte i Tidaholm

Snabb inflikning. I Tidaholm finns det en stenfigur som påminner väldigt mycket om den som står här i Baltak. samma upphovsman, samma mystik. Värt att reflektera över.