Kategoriarkiv: Historia

Svenner, svenner, svenner

frälsebrev av Erik av Pommern
Kung Eriks frälsebrev för Nisse Klo.

Vad menas med alla dessa svenner? 
Svensk medeltidsforskning har fokuserat på riddare och högadeln medan svennerna sällan uppmärksammats. Därför är det intressant att följa Martin Skoogs forskningsprojekt kring denna grupp.

En sven är, ja, vad är en sven? Det beror lite på, visar det sig. Det kan vara en frälseman och kallas då oftast för Sven av vapen (vapn). Men det kan också vara en ofrälse man i (hög-)frälsemannens sold, och kallas då bara sven. Den senare var, enligt Martin Skoog, en kontraktsanställd soldat och inte en person som stod i beroendeförhållande till frälsemannen och det gäller främst tiden kring sekelskiftet 1500. Orsaken till förändringen var dels den militära utvecklingen, dels att dessa män i allt högre grad avlönades genom skattemedel och inte av stormannen själv. Därmed kom dessa män att knytas till riksföreståndaren och riket snarare än till frälset.

Det är en tanke som är värd att ha med sig för att förstå hur Sten Sture dy så snabbt kunde bygga upp en armé av det slag han hade. Kontrollen av slotten gav honom positionen som riksföreståndare och den gav honom i sin tur rikets skatteintäkter. Ingen högfrälseman kunde längre mäta sig med en riksföreståndare när det kom till militära resurser, som det hade varit bara 75 år tidigare när Karl Knutsson Bonde än var kung, än stod på bar backe.

Riket skapas

Den ideologiska basen för detta har Margareta Nordqvist studerat. Hon framhåller att det är under Sturetiden som man kan se att riket Sverige skapas som en ideologisk konstruktion. Det syns inte minst om man jämför en skrift som Sturekrönikan med de krönikor som föregick den, från Erikskrönikan till Karl Knutsson Bondes kröniketexter.

Den centralisering av riket Sverige som påbörjas under Sten Sture dä och drivs vidare av Gustav Vasa slutförs egentligen inte förrän under Gustav II Adolfs regering. Då först är rikets makt institutionaliserat

Ofrälse i rikets tjänst

Den här förskjutning från frälset till ofrälse män var inte typisk för Sverige. Pesten var – sannolikt – katalysatorn till att få folk att överge synen på att samhället bestod av de krigande, de bedjande och de arbetande. Kriget som yrke slutade vara unikt för frälset redan under 1300-talets andra hälft, har bland annat Alison Truelove visat i sin forskning. Det skapades då ett ”sub-knightly-gentry”.

Det finns naturligtvis en heraldisk twist på det här med. Förskjutningen av soldatyrket från en ärftlig frälseklass till en betydligt större grupp av ”ofrälse ståndspersoner” innebar att det heraldiska uttrycket så att säga späddes ut. För dem som var inblandade var det nog självklart att man vid en viss position visade detta heraldiskt. Det kan förklara den snabba utbredning av heraldiska vapen som vi ser under 1300-talet då heraldiken är upp mot 150 år gammal.

Läs mer

  • Mats Hallenberg; Kungen, fogdarna och riket … (2001)
  • Margareta Nordqvist; A atruggle for realm (2015)
  • Martin Skoog: Slaget vis Älvsborg 1502
  • Martin Skoog; Gränsland i krigens skugga (Västergötlands fornminnesförenings tidskrift 2011-12)

Den ofullständiga bloggen

 

The complete guide to heraldry, Heraldiskt lexikon, The art of heraldry etc etc. Jag har länge funderat över varför heraldiker gör anspråk på att i varje bok täcka hela sitt ämne. Det ser jag inte hos andra humanister.

På den här bloggen, Heraldik och Vapensköldar,  presenterar jag stort och smått i mitt favoritämne. Något har en vetenskaplig ton, annat folkbildande och ett tredje inlägg är rent skvaller. Var för sig ger det förstås inte mycket men tillsammans blir den en gedigen samling av ofullständiga fakta. För är det något jag lärt mig av 30 års ämnesstudier så är det att jag nu vet mindre än någonsin men samtidigt en väldans massa.

Och förhoppningsvis fortsätter jag så här – att inte veta men lära mig mer och mer så att jag till slut får den mest omfattande ofullständiga samlingen av heraldik som någon skapat.

Funderar du på något som du vill ha ett ytligt svar på är du välkommen att antingen skicka ett mejl eller skriva en kommentar här under.

 

 

Alla står i tjänst till alla

I motsats till det jag skrev häromdagen, att gåvor gavs för att man förväntar sig lojalitet, kan man säga att den medeltida människan saknade vår individualism.

Begreppet fanns helt enkelt inte. Hela tanken om att en person är en ö vore fullständigt absurd för en människa på medeltiden – oavsett position i samhället. Detta annorlunda sätt att se på samhället (jag säger annorlunda för jag menar att det är likvärdigt vårt system, inte underordnat eller outvecklat, även om jag själv har svårt att förstå det) innebar att alla grupper står i relation till andra.

Peter Reinholdsson tar upp detta i avhandlingen ”Uppror eller resningar”, där han visar att de relationer som fanns var eftersträvansvärda och inte ett tvång.
Tvärtom var det viktigt att visa upp de band man hade. Kanske är det så vi ska förstå hur vissa heraldiska symboler används. Det är emellertid något som inom heraldiken syns tydligare på 1200-talet än på 1400-talet. Jag tänker här på såväl bruket av lejon (Erikska ätten) som sjöblad (hallandsgrevarna) bland de män som på något sätt svor trohet till en överhet utan att för den sakens skull vara vasaller.

Om vi går tillbaka till herr Gregers betyder det att vi i källorna har hans gåvor till andra. Vad vi däremot inte har är de gåvor han tog emot. Dessa gåvor behöver inte nödvändigtvis ha varit fysiska föremål eller lojalitet. Det kan lika gärna ha varit böner eller något annat immateriellt.  Källor visar alltså bara en del av sanningen, även om de är aldrig så fullständiga.

Läs mer

Peter Reinholdsson; Uppror eller resningar (1998)

Kungslena, Lena och Gestrilien

1208 och 1210 stod två slag här runt Varvsberget där Lena, numera Kungslena ligger. Eller, vi vet att ett av slagen stod här och det andra kanske var här. Eller någon annanstans. Men en historisk plats är det – Kungslena.

På min heraldiska resa har jag nu kommit till Kungslena och Gestilren. Här stod som sagt ett slag 1208 och möjligen också ett 1210.  Om inte annat så känner du till det från Jan Gullios böcker om Arn.

Kyrkan i Kungslena

Denna kyrka uppfördes efter 1208 eftersom Sverkarnas här brände den gamla vid slaget i januari detta år. Målningar gjordes på 1400-talet, då kyrkan också byggdes till. Sedan målade man över allt 1749-talet när kyrkan fick sitt nuvarande utseende interiört.
Notera att man mitt i den religiösa ivern som då dominerade det dagliga livet ändå inte tvekade att bränna en så helig plats som en kyrka fast man hade den i sin kontroll. Det var knappast de flyende ”danskarna” som hann sätta eld på den. På svenska kyrkans hemsida står det att den troligen föregicks av en stavkyrka, men eftersom även i fattigare socknar hade övergått till att bygga i sten och riva sina gamla träkyrkor redan från 1120-talet är det inte sannolikt att man skulle ha låtit en träkyrka stå kvar här.

Tveksamt också om den brann ner 1208. Den brann säkert men eftersom både dopfunt och trädörrar har klarat sig var det nog en begränsad brand. Tillräcklig liten för att inventarier skulle klara sig men tillräcklig stor för att en totalrenovering krävdes. Som Notre dame nu i våras.

Pansardörren till sakristian (bild här ovan) sägs vara från den gamla kyrkan, den som – delvis – brann 1208.  Ändå är jag tveksam. Riddarens sköld har en form som var helt okänd fram till 1300-talet och var omodern på 1400-talet. Mest vanlig var den under seklets andra hälft. Struthättan är även det et plagg som hör till 1300-talet, främst den senare delen. Om det nu är en struthätta.
Jag har ingen kompetens i att bedöma åldern på en järndörr så jag nämner det bara för att jag hoppas någon kanske tar en närmare titt på det eller berättar något för mig.

Kungamötet

Runt Varvsberget fanns borgen Lena, tegelhuset (palatset) Lena och så kyrkan. Det var centrum i ett stort uppbördsområde och sannolikt en central plats i det embryo till rike som växte fram under 1100-talet.
Förste kände ägaren till huset i Lena var Birger jarl, men det bör nog ses som en del av hans ämbetsutövning.

Under 1250-talet samlades Norges kung Håkon och Sveriges kung Valdemar tillsammans med Sveriges jarl Birger i Lena. Av det skälet kom man mycket senare, på 1700-talet, att bygga på kyrkan med tre torn (en för varje potentat) och döpa om socknen till Kungslena. Det fjärde tornet på bilden här ovan, det som syns längst till höger, är klocktornet, och det tornet står sju meter bakom kyrkan.
Men ska vi vara ärliga var det inte så imponerade möte. Båda kungarna var unga, en var son till Birger och den andre svärson, så det var väl mest en familjeträff i det nya coola huset som byggs av tegel på en plats mellan kyrkan och den gamla borgen. Det var nog inte meningen att det skulle bli några fler strider på den platsen.

Lena borg och hus

Enligt skisser jag sett skulle huset ha sett ut ungefär om Glimmingehus i Skåne, men med ett eller två torn. Just utseendet kan man nog fundera över, Glimmingehus byggdes torts allt mer än 200 år senare i ett annat rike så arkitekturidealet lär knappast ha varit detsamma. Men utsikten från de övre våningarna måste ha varit imponerande. Man ser bokstavligt flera mil i fler a riktningar. Stort var det också 33 x 15 meter med en väggtjocklek på dryga metern. Tornen kan ha varit 12 respektive 14 meter i diameter, om man tolkat lämningarna rätt. Men det kan också vara något helt annat.

Borgen har gått i ”arv” från Birger till sonen Bengt (biskop i Linköping) och sedan till marsk Torgil Knutsson. Nu var Bengt en man som var relativt ointresserad av sitt kyrkliga ämbete men desto mer engagerad i sitt hertiguppdrag så borgen var kanske en del av det. Den tvist som uppstår när Bengt vill donera ägorna till Linköpings stift tyder på det, och det kom också att fortsätta vara kronogods. Alltså något som inte var Bengts privata egendom.

Läs mer

Riksantikvarieämbete om Lenaborg.
http://www.fmis.raa.se/cocoon/fornsok/search.html?tab=3&page=1&objektid=10195800220001#

Jag återkommer snart med några tankar kring den lilla forskning som finns kring slaget vid Gestilren, för det är intressant på många sätt. Inte minst metodologiskt och historiografiskt.

Papegojor i Tidaholm

Staden Tidaholm är en verklig sommarstad. Ja, de kanske inte känner det så, men det var min upplevelse. Liten, mysig men det händer i ärlighetens namn inte särskilt mycket. 

Med många små söta verksamheter runt om i stan samt en hel del vackra blomster- och vattenarrangemang är Tidaholm  en mysig stad att besöka. Själv åt jag lunch på caféet Nohrberg när jag var där. En kycklingsallad mot Ceasarhållet som tydligen drog till sig dåligt väder. I alla fall föll temperaturen från 23 och sol till 20 och blåst under den korta tid jag satt där. Det finns en klocka/termometer mitt på torget, på samma hus som bokhandeln håller till så det var lätt att hålla koll på tid och de mörka moln som drog fram.
I bokhandeln kan du för övrigt hitta gamla lokalböcker som man ska hitta i en bra lokal bokhandel. Bland annat några av min morfars favorit Västgöta-Bengtsson.

Två papegojor

Kyrkan i Tidaholm har två begravningsvapen för två män ur ätten Papegoja, som på 1600-talet hade godset Ramstorp i Agnetorps socken. En av dessa var Johan Papegoja, gift med Armegard Printz som var dotter till Johan Printz som vi snart möter i en annan resebeskrivning. Den om Bottnaryd, men den kommer först om en vecka eller så. Skeppsmajor papegoja gjorde flera resor till amerika-kolonin och var även viceguvernör under en kort period när svärfadern var tvungen att återvända till Sverige.
Den andra begravningsskölden kunde jag inte se vem som hade. Och ingen annan heller, verkar det som, för trots googlande hittar jag inget namn.
Den som

Själv kyrka invigdes 1841 så vapnen här var tidigare uppsatta i Agnetorps numera rivna kyrka. Tidaholm var tidigare en del av Agnetorp socken vilket den nu åter är, fast tvärtom så att säga. Kyrkan i Tidaholm är för övrigt väldigt omgjord vid flera tillfällen så det finns inte mycket historia från någon period, men å andra sidan är den en av de mest funktionella kyrkor jag varit i. Och det är ju en roligt att se en kyrka som används till det den är tänkt att användas till – religiös verksamhet – och inte fokuserar på att första hand vara ett historiskt föremål. Åsle, som jag också besökt, känner jag samma sak inför (mer om den inom kort). Kanske inte den roligaste kyrkan för en historieresenär som mig men säkert desto roligare för aktiva församlingsmedlemmar.  

Och jag måste säga att när jag av nyfikenhet på öppettider tittade in på Tidaholms Facebook-sida så överraskades jag av hur mycket aktivitet det var, och hur mycket glädje det fanns i den, och hur välkomnande de verkade vara. Kanske är det också därför de förmås hålla så mycket öppet nu i sommar?

Balte i Tidaholm

I Tidaholms vapenhus finns det ett fragment som visar en man i kjortel. Denna figur är i allt väsentligt densamma som den som finns i Baltaks kyrka. Inte så att de är identiska, men det är samma typ av kjortel, samma hållning av högerhanden och samma korta ben. Vänsterarmen skiljer sig åt.
På något sätt bör dessa hänga ihop men hur kan jag inte svara på. Värt att notera är att ingen av figurerna har något attribut som p något sätt knyter dem till herreklassen, prelaterna eller stenhuggarna. Det ser inte heller ut att vara ett helgon.
Finns det någon liknande figur på annan plats i Sverige, Norden eller Europa?

Balte i Baltak

Baltak värt en liten omväg

När du ändå varit i Velinga och ska till Tidaholm kan du passa på att ta en sväng förbi Baltaks kyrka som ligger 9 minuter bort. Föga heraldisk och byggd på 1800-talet. Men för allt i världen, tro inte på allt som kyrkan säger om denna byggnad. Som att den grundlades av en storman vid namn Balte, som alltså enligt någon folketymologi gav taket, dvs hela kyrkobygnaden, till församlingen. Namnet är mycket äldre än så.

Av den gamla återstår inget mer än några intressanta stenfigurer som nu finns i den nya kyrkan.
Jan Svanberg säger om helfiguren, att denna är mycket svårplacerad. Att den folkliga traditionen, som säger att bilden föreställer Balte är en lika god gissning som någon annan. Det är en åsikt som jag har respekt för. Så länge vi vet att vi rör oss bortom det akademiska så kan vi lika gärna döpa en för oss okänd stenfigur till det vi vill.

Biskopen och munken

Stenhuvudena på den andra sidan väggen i den nuvarande kyrkan är en biskop respektive en munk. Det ser man för att den ena har en mitra och den andra en tonsur. Biskopen är unik för detta är det enda stenhuvudet som föreställer en sådan i Sverige.

Liksom många andra huvuden av det här slaget har det troligen tillkommit på 1200-talets andra hälft. Då var mäktige Brynolf Algotsson biskop i Skara. Munken/abotten bör då ha varit hans kollega i Varnhem. Acklinga, med Annexet Baltak, hade på 1560-talet en extremt stor andel av områdets gårdar (65%).
Var det så redan på 1200-talet så var detta kanske en plats där ovanligt många kyrkomän hade sin försörjning och då bör det ha varit en plats där många kyrkomän ofta befann sig.

Balte i Tidaholm

Snabb inflikning. I Tidaholm finns det en stenfigur som påminner väldigt mycket om den som står här i Baltak. samma upphovsman, samma mystik. Värt att reflektera över.

Gåvor som ställer krav

Kan en gåva ges för att ställa krav på mottagaren? Ja, det visar Gabriela Bjarne Larssons undersökning av Gregers Matsson Lillies avlöningsstrategi under sent 1400-tal.

Herr Gregers tillhörde den yppersta eliten. Han var riddare, riksråd och lagman och dessutom befälhavare över några slott. För perioden 1462 till 1492 är hans bokföring bevarad. Därför kan vi se hur han avlönade sitt krigsfolk. Och det har Gabriela Bjarne Larsson gjort.

Lön i pengar och i varor

Grundlönen var kläde och kontanta medel, för utom mat och logi. Därmed klarade sig soldaten för dagen och kunde leva ett liv som för den tiden nog var ganska bra. Krig var det trots allt inte så ofta.

Men herr Gregers hade även två andra former av avlöning. Dels betalar han i form av krigsmaterial. Det kunde vara en häst, armborst eller annan militär (ut-)rustning.  Dels ger han gåvor som hade någon form av erkänd status. De finaste tygerna och dräkterna skänktes till de högsta officerarna och så vidare i en fallande skala. Det speciella med dessa gåvor var att de inte förutsatte någon motprestation men såväl givaren som omgivningen förutsatte att mottagaren istället gav en social eller moralisk motprestation, som Gabriella uttrycker det. Gåvan förpliktigade helt enkelt dem att stödja herr Gregers.
Det finns inga gratis luncher.

Från kläde till medalj

Herr Gregers var säkert inte unik, det är bara det att så få källor har bevarats. Och den här formen av statuskodade gåvor kom under 1500-talet att formaliseras då olika former av statusfyllda medaljer och ordnar gavs och där givaren (monarken) därmed kunde räkna med olika stort stöd från centrala grupper i samhället. Det är nog också så man ska förstå frånvaron av medaljer till borgare innan merkantilismen slår igenom på 1700-talet. Men om detta har få, om någon, forskat.

Läs mer

Gabriela Bjarne Larsson; Lön och gåva … i M Gustavsson & D Retsö ”Långa linjer och många fält”, (2014)

PS. Herr framför förnamnet var svensk medeltidens sätt att titulera en riddare, precis som man ännu säger Sir John i England. Endast riddare titulerades herr, aldrig svenner, väpnare eller annat löst folk inom frälset. 

Dags att fira Svenska flaggan

Sveriges flagga är blåvitgul randig enligt Rudolf van Devetner 1585
Sveriges flagga enligt Rudolf van Devetner 1585

Sedan 1893 har Sverige firat svenska flaggans dag med mer eller mindre entusiasm. Men var det egentligen vi firar? Vad är en svensk flagga? 

6 juni närmar sig och vi ska fira den svenska flaggan. Några väljer kanske att fira nymodigheten med ett gult kors på blått.  Men den blir ju inte en svensk flagga förrän på 1897, bekräftat genom Flagglagen 1906. Innan dess är det en flagga som används för vissa, men inte alla offentliga verksamheter. Krasst kan man säga att den gulblå korsflaggan enbart var till för att identifiera svenska fartyg när dessa var till sjöss, företrädesvis utanför svenskt farvatten. Den svenska korsflaggan användes inte av kungahuset, riksdagen eller armén förrän sent 1800-tal.

Men alla traditioner är till för att förändras, så även den svenska flaggans traditioner och utseende. Så är du intresserad av hur den har förändrats genom århundraden kan du titta på de här två artiklarna:

1893 är för övrigt ett årtal att ta med en nypa salt. Det var året man på Skansen i Stockholm började fira svenskhet genom att bland annat använda den nymodiga svenska rektangulära flaggan.
Svenska flaggans dag blev däremot först 1916, och då främst i huvudstaden. En riksorganisation för att fira denna dag kom till först 1933 och nationaldag blev det 1983. Ledig nationaldag blev det ännu senare, först 2005.

Sveriges baner (flagga) c:a 1360-1520

Vinsarp – en ägarlängd

Personligt vapen för Anna Karlsdotter (Vinstorpa-ätten III) enligt bevarad skrud i Skara.

Den mytiska Vinstorpaätten är uppkallad efter godset Vinsarp som ligger i Redvägs härad. Men det var inte ättens första gods och det var inte heller de som grundade detsamma. Så här kommer en skiss till dess ägarlängd 1320 till 1520.

Nu när redaktörskapet för Vapenbilden är borta finns plötsligt tid över för att se över gamla projekt. Några av dessa har jag knappt något minne av så de lägger jag upp här bara för att någon annan ska kunna inspireras att gå vidare.

Det som jag har skrivit här har jag alltså inte granskat på senare tid utan det är en gammal anteckning i ett kollegieblock. Men det finns en hel del värdefulla källhänvisningar.

Bilderna är hämtade från Wikipedia.

Vinsarps ägare

Listan över Vinsarps ägare är helt klart inte komplett (vad vi vet) och allt kan inte sägas vara belagt. Så se den som en utgångspunkt för vidare självstudier.

1 Haldor Magnusson Kase, k 1323

2 Olof Haldorsson Kase

Känd 1348, död före 1350 (digerdöden)
Troligen yngste sonen till Haldor. Hade en bror med namnet Harald
(RPB 1353, UUB Perg 27/10 1362, perg 20/11 1352,
(DS 2416)
Gift med Kristina Siggadotter Djäkn, dotter till Sigge Djäkn som 1323 var sigillvittne och som dör 1349, troligen digerdöden).

3 Kristina Siggadotter (Sigge Djäkns ätt)

Känd  1350 (då död, troligen digerdöden)
Paret hade en son och en dotter som båda troligen var barn vid föräkdrarnas bortgång och därför inte ärvde gården. Möjligt är också att Kristinas syster fick gården vid arvsuppgörelsen.
(RA Perg 23/11 1350)

4 NN Siggadotter (Sigge Djäkns ätt)

Sannolikt Kristinas syster, gift med Karl Ingemundsson. Och eftersom kvinnor inte formellt äger en gård nör hon är gift är näste ägare …

5 Karl Ingemundsson (Lars Björnssons ätt)

Han är känd från 1347 och död senast 1364.
(DS 4297)

6 Ingrid Karsldotter (Lars Björnssons ätt)

Känd 1364 till 1399. Dotter till Karl och gift med Udd Mattsson
(DS 4297)

7 Udd Mattsson (Vinstorpa-ätten III)

Känd 1364 då han är häradshövding över Redväg och Bogesund(Ulricehamn), vilket bara det antyder att den platsen redan då var en stad. . Död senast 1399
(Gen 79)

Personligt vapen för Bengt Uddsson, Vinstorpa-ätten

8 Bengt Uddsson (Vinstorpa-ätten III)

Son till Udd. Riksråd. Känd 1407 och död 1437. Var tillsammans med de äldre bröderna, riddare Knut (d 1433) och biskop Sigge i Skara (död 1435), riksråd under Erik av Pommern.
Det är under Bengts ägo som godset flyttas till sin nuvarande plats från (troligen) andra sidan av sjön. Och det sker genom att några gårdar där tas över och slås samman. Det är möjligt att det som nu heter Gammelgården är Vinsarps ursprungliga plats.

8,5. Kristina Staffansdotter (Tillbakaseende ulv)

Gift med Bengt och troligen dennes änka varför hon bör ha haft gården innan den ärvdes av Staffan.

9 Staffan Bengtsson (Vinstorpa-ätten III)

Son till Bengt. Riksråd – riddare (När?) . Stupade i slaget vid Brunkeberg 1470, på unionskungens sida.

10 Karl Bengtsson (Vinstorpa-ätten III)

Bror till Staffan. Riksråd. Tillerkändes godset av Sten Sture på vars sida han deltagit i slaget vid Brunkeberg.

11 Örjan Karlsson (Vinstorpa-ätten III)

Son till Karl. Riddare (När? 1497?)

12 Anna Karlsdotter (Vinstorpa-ätten III)

Syster till Örjan. Ärvde gården vid broderns död. Gift med Erik Eriksson Gyllenstierna. Anna avled 1552 och godset övertogs senast då av sonsonen Erik Karlsson Gyllenstierna, möjligen tidigare av sonen Karl Eriksson, död 1541.

Läs mer

  • Jan Raneke; Svenska medeltidsvapen I-III
  • Kaj Janzon; Vapenlikhetsfällan

 

Den halvöppna borgerliga hjälmen

Om endast adeln får ha den öppna bygelhjälmen, hur ska man då som ofrälse göra för att öppna upp sin slutna hjälm? 
Jo, man skapar en halvöppen hjälm. 

I Skandinavisk vapenrulla, SVR, finns det 7 svenska och en norsk halvöppen hjälm som alla förs av borgerliga släkter. Den första är publicerad 1995 och den sista 2003. Alla vapen har skapats av antingen Tor Flensmarck eller Jan Raneke som då också var de två redaktörerna för SVR. Därför antar jag att det var deras egen idé att introducera den halvöppna hjälmen i Sverige.

Schéeles vapen här ovan är en jämförelse med hur Jan Raneke och Skandinavisk vapenrulla vid samma tid ritade en öppen hjälm. Det finns, som synes, betydande skillnader. Och alla bilder i denna artikel är från just Skandinavisk vapenrulla för att kunna visa precis hur dessa vapen ser ut.

Tysk förbild

När jag ser hjälmarnas utseende tycker jag att Walter Leonards arbete har varit deras förebild. Hans Der grosse Buch der Wappenkunst (1977, senare omtryckt i flera upplagor) har en lång rad schabloner som framför allt Tor Flensmarck använt sig av i vapen publicerade i SVR. Jag har också använt mig av dem, om än i mer privata sammanhang, och det var väl också poängen med Leonards publikation.

Är det en ny typ av hjälm?

Ska vi då anse att den halvöppna hjälmen är en ny typ av hjälm eller är den bara en variant av den öppna bygelhjälmen och därför ett ”intrång” i den svensk-finska adliga ”rätten” till vissa rangattribut?

Det är inte så lätt att säga. Eller, det är lätt att säga det ena eller det andra om man redan på förhand har fattat ett beslut. Men vill man komma ifrån sina fördomar och verkligen fundera kring hur man egentligen ska förstå en hjälm och vad som skiljer en typ av hjälm från en annan så blir det svårare.

Stickhjälm från ca 1500. Bild: Wikipedia commons.

Det är å ena sidan helt klart att det inte är en stickhjälm eftersom denna hjälmtyp består av två delar som nitats ihop. Denna hjälmtyp är framtagen kring sekelskiftet 1400 med det enda syftet att användas vid tornerspel, när man red emot varandra med lans. Stickhjälmen är fast och har aldrig byglar och den har inte heller något visir. Stickhjälmen är alltså den som används av ofrälse släkter.

Öppen hjälm med visir från c:a 1520. Ur The Walters Art Museum, https://thewalters.org/

Det är inte heller en sluten hjälm (som egentligen inte är detsamma som en stickhjälm även om begreppen numera är synonymer bland heraldiker) eftersom denna blir sluten just därför att den har ett visir. En sluten hjälm har inte heller byglar men den användes vid strid och är en utveckling av ”saladen” samt släkt med ”armet”.  Denna slutna hjälm förs i regel inte av ofrälse men vissa konstnärer brukar ändå använda den som alternativ till stickhjälmen.

Å andra sidan är den inte heller en öppen hjälm, bygelhjälm, eftersom dess uppbyggnad inte är densamma. Visserligen är den halvöppna hjälmen en tecknad konstruktion medan bygelhjälmen är en verklig hjälm. Å andra sidan är den öppna bygelhjälmen som den ser ut i heraldiken en ren skrivbordsprodukt sedan 1500-talet.

Den stora skillnaden mellan den öppna och den halvöppna hjälmen är att byglarna på den förra sitter fastnitade på utsidan av hjälmen medan den senares byglar är en del av själva hjälmen.

Jag är ännu splittrad i vad jag tycker om denna hjälm. Jag kan varken ta avstånd från den eller omfamna den. Det saknas helt enkelt tillräckligt underlag för hur olika konstnärer skulle tolka hjälmen för att jag ska bestämma mig. Och så kan du läsa ytterligare ett skäl längst ner.

För dig som undrar vad våra nordiska grannländer säger kan jag berätta att den öppna hjälmen kan användas av både adel och ofrälse i såväl Danmark som Norge och Island medan Finland har samma regelverk som oss. För de tre första är det alltså en icke-fråga medan den kan bli på liv och död för oss öster om Skanderna.

Rätta och komplettera min text

Jag reserverar mig från eventuella fel rörande hjälmarnas faktiska användning och utseende under medeltiden. I denna artikel har jag valt att endast fokusera på den heraldiska hjälmen och hur heraldiker har tolkat olika hjälmtyper.
Om du kan något om medeltida hjälmar så hör gärna av dig. Kanske kan du skriva något för den här bloggen, som gästskribent.

Släktvapen med halvöppen hjälm

  • Beer 472/95- Tor Flensmarck
  • Block 478/95 – Tor Flensmarck
  • Lauenheim 484/95 – Jan Raneke
  • Theutenberg 494/95 – Jan Raneke
  • Trudsö 517/96 – Tor Flensmarck
  • Lembke 592/00 – Jan Raneke
  • Widenfalk 611/01 – Tor Flensmarck
  • Holck 631/03 – Tor Flensmarck

Men jag då?

Jo, jag har faktiskt fått en version av mitt vapen med en halvöppen hjälm. Tecknad 2016 av Thomas Falk. Snygg på alla sätt och vis, måste jag säga.

Vapen Wasling av Thomas Falk 2016.
Vapen Wasling av Thomas Falk 2016.