Kategoriarkiv: Historia

Den kungliga förordningen 1762

Pressen ignorerade förordningen. På något annat sätt är det svårt att tolka frånvaron av kommentarer till den kungliga förordningen om Adelig sköld från 1762.

Den 10 augusti offentliggjordes förordningen men först den 13 december hamnade den i den enda pressnoteringen som finns om saken.

Jag skulle vilja påstå att det gör att många av sentida tolkningar av just denna förordningar är fel. Det som sägs där ska helt enkelt inte tolkas på annat sätt än det som står: att du inte ska föra en annan adelsmans sköld och hjälm(-prydnad). Gör du det ska du få böta 500 daler silver.

Alla tolkningar av denna förordning bygger på rättsfall tillkomna efter statskuppen 1772 och som alla vet – hur lagar tillämpas av enväldiga härskare efter en statskupp bör inte ligga till grund för hur de tolkades före samma kupp. Jag tror det gällde 1700-talets kungadespotier lika mycket som dagens militärdiktaturer.

Läs mer om förordningen i min artikel, uppdaterad idag med slutklämmen från Inrikes tidningar.

 

Sigillens intåg och svenskt brevskrivande

Karl Sverkersson originalsigill.
Karl Sverkersson sigill, 1160-tal, Sveriges äldsta kungliga sigill.

Heraldiska sigill är vår främsta källa till kunskap om den äldsta heraldiken. Så vad kan sigillens historia berätta om heraldiken?

Sigill i sin moderna form började användas på kontinenten under 1000-talet. Seklet senare finns de här i Norden. Först hos kungar och biskopar och mot slutet av seklet även hos en och annan storman (som jarl Birger Brosa av Bjälbo-/Folkunga-ätten). De äldsta bevarade i Sverige är kung Sverker och Ärkebiskop Stefan, båda från 1160-talet. Båda håller sig redan då väl till den mall som en kung respektive ärkebiskop förväntades följa: Kung på tron eler kyrkans man i anspråkslös dräkt inom en spetsoval.

Sigill tycks ha varit ett speciellt föremål, nästan övernaturligt. I ett gåvobrev till Nydala kloster bekräftar kung Erik Karlsson sin och sina föregångares donationer ”med det kungliga sigillets myndighet”, vilket då var ett helt nytt uttryck. (Bjarne Larsson, s 185) Straffet för den som bröt mot hans vilja skulle bli ”bannlysningens svärd”. Allt enligt det kungliga brevet som i Svenskt diplomatarium har ID-nummer DS 139. Liknande uttryck användes vid samma tid även av biskopar.

Sigill användes inte heller under alla brev. Det är lite oklart varför, men av de brev som finns bevarade och som rör Nydala kloster fram till 1280 har 6 av 11 kungliga brev och 1 av 6 biskopsbrev bekräftats med ett sigill. (Bjarne Larsson, s 182)

När skrevs breven

De flesta brev kan vara svåra att datera eftersom man fram till 1260-talet nöjde sig med att sätta ut dag och kunglig regent, inte vilket år det var. Det gäller i Sverige likväl som i Danmark och Norge. I Danmark fanns ändå datum redan på de äldsta bevarade breven från 1130-tal och i Norge infördes årtalsdatering under kung Magnus Lagaböter. (Bjarne Larsson, s 182)

Bjarne Larsson hävdar att det är påvestolens inflytande , och så kan det ju vara. Men att det ska ta femton år från att Vilhelm av Sabina reser runt i Norden till att de personer han mötte (ex Birger jarl) börjar skriva årtal i ett brev tycker jag känns som en lång tid. Trots allt, mer komplicerade saker, såsom kyrkans omorganisering, genomfördes betydligt snabbare av samma personer. Jag tror mer att det är embryot till det svenska kansliet som gör att man tar till sig denna nyhet.

Tinget och breven skapade sigillet

Fram till 1300-talet kräver varken kung eller kyrka böter av den som bryter mot uttalade domar. Kungen hotar enbart med våld, biskopen enbart med bannlysning (Bjarne Larsson, s 182) trots att böter som begrepp finns omnämnt redan i äldre västgötalagen från 1220-talet.

Ett skäl till det kan vara, enligt Bjarne Larsson, att kungen verkade vid fasta ting. Tveksamt ens om dessa fanns i Sverige och Norge förrän sent under 1200-tal. Det som fanns var mer ad-hoc-ting, som Jörn Oyrehagen Sunde kallar det. Och när det inte fanns några rejäla ting blev rättsväsendets uppgift mer att medla mellan parter än att döma.

Det kan ha haft en viss inverkan på bruket av sigill. För vi har betydligt fler bevarade från sekelskiftet 1300 än bara femtio år senare. Det är knappast så at bruket av heraldik drivit på användandet av sigill. Då är det mer troligt att formella rättstvister blivit vanligare och med dem behovet av skriftlig dokumentation. Och denna kräver någon form av underskrift, sigill, som i sin tur förutsätter någon form av igenkänningstecken, och här passar nymodigheten heraldiska sköldar bra.

Av Guds nåde eller valt på tinget?

Värt att notera är att kungen är kung ”av Guds nåde”. Det står i (med variation i formuleringen) danska brev från 1172 fram till 1223 och i svenska från kung Sverker Karlssons regering (1196-1208). I samtliga brev från denna tid och framöver är det klart att kungen 1) har sin makt av Guds nåde samt 2) att han har den genom arvsrätt (vilket Sverker betonar i de svenska breven). Ingen annan har gett kungen dennes makt.

Vilket är ett intressant eftersom det ställer diskussionen om kungen valdes av Svear enbart, Svear och Göter tillsammans eller av rikets stormän i en annan dager. Min tolkning är att den gamla tvisten här kan anses vara löst – landskapslagarna beskriver inte hur man valde kung utan de beskriver hur kungen och hans män ansåg att det var bäst att legitimera sin makt. Jämför gärna med valfri diktatur under modern tid som gärna framhäver hur demokratiskt de är valda.

Det hade däremot troligen ingen påverkan på vare sig sigillbruket eller heraldiken.

Läs mer

  • Gabriella Bjarne Larsson; Kunglig auktoritet i det medeltida Sverige före 1280 (I antologion Statsutveckling i Skandinavia i middelaldern, 2012)
  • Clara Nevéus; Medeltida småkonst – sigill i Riksarkivet (1997)
  • Harald Fleetwood; Svenska medeltida kungasigill 1-3
  • Harald Fleetwood; Svenska medeltida biskopssigill

 

Tankar om heraldikens första tid

Scen ut Bayeux-tapeten som visar en rad proto-heraldiska sköldar.
Scen ut Bayeux-tapeten som visar en rad proto-heraldiska sköldar.

I heraldikens märkesår 2019 är det värt att fundera på varför denna nya bildkonst kom att spridas så fort. Vilket behov fyllde den, förutom det rent visuella?

Heraldiker har länge pekat på stridskonstens utveckling, rustningarnas utformning och på riddaridealets tillkomst. Av dessa tre tror jag att det sistnämnda har störst betydelse eftersom rustningarna egentligen var som minst täckande när heraldiska bilder började användas och den nya stridstekniken nog inte hade så mycket nytta av heraldiska sköldar. Däremot av baner och fanor i olika former.

En testballong för en teori

Inspirerad av Lars Hermansson har jag börjat fundera på om vi bättre kan förstå heraldikens tillkomst genom att ta hänsyn till andra parallella utvecklingslinjer i samhället.

Här är den kristna härskarideologin central. Den handlar inte om kristendom i sig utan hur en ny syn på denna kom att användas för att omvandla maktförhållandet i samhället i nordvästra Europa.

Texten här är knappast vetenskaplig utan en testballong för idéer som jag, eller någon annan, kan utveckla vid ett senare tillfälle.  Det är mer en grund till en frågeställning med tips om metodologiskt tillvägagångssätt om man så vill. Men kortfattat.

Germansk krigarheder

Det germanska samhället, från Karl den stores Frankerrike till Svearnas sjökungadöme, byggde på allianser som skapades genom trohetseder. Den som svurit en ed var bunden till sin motpart om än inte till sin motparts andra edstagare. Den som bröt mot sin ed förlorade sin heder och stöttes ur den sociala gemenskapen vilket i princip var detsamma som död, eller möjligen ett långsamt dalande till fattigdom.
Problemet för den som var herre i ett edsförbund var att denne dels var tvungen att skapa ära till sina följare (vilket i praktiken innebar att vara segerrik i krig), dels dela ut gåvor (vilket även det förutsatte militär framgång). Om edsherren var förlorare på slagfältet var det ett giltigt skäl att slå upp eden och även att ingå i ett nytt edsförbund med forna fiender.

Detta beroende av vertikala vänskapsband gjorde varje rike sårbart. Man kan med Lars Hermanssons ord säga att en kung härskade över ett rike, men han styrde inte över det (s 127). För att kunna styra krävs en betydligt stabilare bas, och med den basen kommer förmågan att utveckla riket och utöka dess resurser.

Patron-klientskapet

Edsförbundet där en person svor en trohetsed till en kung eller storman brukar kallas för patron-klientskap (och är centralt för att förstå vem som blev adlad under medeltiden fram till sent 1500-tal). Detta vertikala förbund är grunden för all makt innan det medeltida kungariket etableras.

För den som ville störta en tidigmedeltida kung blev den allt vanligare strategin att ge sig på basen i relationen. Alltså att ge sig på huskarlarna, vänner och andra som var i ett klientskap till patronen. Genom att ge sig på den svagaste kedjan kunde man steg för steg underminera en fiende. Den herre som då inte slog tillbaka betraktades som ärelös och kunde därmed förlora än mer av sin maktbas. Detta nämns också i flera nordiska sagor från 1100- och tidigt 1200-tal, ex i Sverresagan och Heimskringla, men även Gesta Danorum av Saxo Grammaticus. I Skänningestadgan syns en annan sida av problemet genom att den tar upp hur svårt en kung hade att tygla konflikter mellan sina klienter, som då var patroner på lokalplanet.

Den kristna härskarideologi

När, enligt Snorre, slaget stod mellan kung Magnus Blinde av Norge och motkung Harlad Gille. I slaget vid Färlev, Bohuslän, 1134 lät kung Magnus bära det heliga korset framför sig. Av silver var det dessutom, och bara det gör att legenden om Dannebrogen bör ses i ytterligare nytt perspektiv (vilket var en utvikning). Kungen visade på det här sättet att han inte bara stred för sin och sina mäns ära utan var företrädare för något högre. Dessutom visade han att hans motståndare var en fiende till såväl kungen som till Gud och kyrkan.

Oavsett om historien är sann eller inte (troligen inte, men det är här oväsentligt) så visar den att man vid Snorres tid under tidigt 1200-tal hade anammat den här bilden av kungens uppgift som härskare. För kungen hade detta en betydande fördel. Hans krig var inte längre en fejd bland fejder utan en strid ovan fejdens nivå. I fejdens spelregler kunde man, som visats ovan, överge sin härförare om denne var en förlorare och ändå behålla sin ära. Men om man stred för Gud innebar ett sådant beteende att man övergav Gud och därför förlorade all sin ära. (s 131) Byt ut ”Gud” mot ”nationen” för en modern jämförelse.

För att lösa det problemet blev lösningen att skapa horisontella maktrelationer. Den horisontella relationen är alltså hirden, som enligt Lars Hermansson får en tydligare struktur under 1100-talet. Men det krävdes mer. Den nya ideologin måste omvandlas till en praktik och det krävde att härskarna hade ett nytt förhållningssätt till sina undersåtar. Så det är nu vi ser att kungarna genom donationer stödjer klostren, det är nu de tar in kyrkans män i sin förvaltning, det är nu man på allvar börjar bekymra sig för alls religiösa tillhörighet, alltså även slavarnas och vi ser även nu framväxten av gillen som är helgade åt kungahelgon (främst St Olof och St Knut) som gynnas av kungamakten. Överallt sker insatser som stödjer den kristna härskarideologin. På kontinenten sker samma sak, men ett sekel tidigare.

En noterbar detalj är att kungarna anstränger sig för att bli en del av kyrkan – och här är det alltså klostren som är det centrala, inte kyrkorna. Som när kung Knut Eriksson av Sverige i ett brev till ”munkarna som tidigare bodde i Viby” skriver att han upptagits i deras gemenskap och att deltar i deras bön, är en helig tjänare samt är munkarnas beskyddare, grundare och försvarare. (DS/1 64; s 133)

Här bygger kungamakten alltså långsamt upp en maktbas som bygger på gemensam ideologi och värderingar snarare än på traditionell makt.

Var kommer då heraldiken in?

Jo, jag tänker mig att när man skapar ett gemensamt värdesystem inom en grupp finns det ett stort behov av att manifestera att man hör samman. De kan vara genom liknande klädsel (som dagens subkulturella ungdomsgrupper) eller det kan vara genom att använda ett likartat symbolspråk.

Men det här är en process som tar tid. Det finns ingen centralmakt som tar fram och fastställer vad som ska gälla. Det en maktgrupp använder kan en annan förkasta men sakta kommer man närmare en gemensam bildvärld.

Om jag är på rätt spår kan detta förklara varför de sköldar som finns på Bayeaux-tapeten är protoheraldik och varför det är här som man senare skapar heraldiken. Man kan se dessa tidiga sköldar som en samling bilder som inte var avsedda för att identifiera individer i en grupp utan särskilja gruppen från andra grupper.

På motsvarande sätt kan man se att den första generationens heraldik i Sverige (1210-1240) visar på prövning där man mest verkar ha lekt med variationer på lejonet och liljan, som båda är etablerade kungasymboler och finns i de kungliga sigillen redan på 1100-talet.

Maktens dualitet

En annan aspekt som är värd att tänka på här är maktens dualitet. Ser vi till den förhärskande överideologin i det tidigmedeltida kristna Västeuropa så var kyrkan det ledande ståndet (och här avses framför allt centralledningen och munkarna, inte vanligt prästerskap) medan kung och hans krigare var i steg två. Under 1000-talet förändras detta långsamt och den världsliga makten ser sig allt mer som den ledande parten av de två. Den forskare som bäst populariserat denna utveckling är Georges Duby i böckerna Krigare och bönder (1981) och Makten och kärleken (1985).

Om inte hänsyn tas till hur denna förändring ska förstås går det inte att förstå det andra steget i utvecklingen.

Vidare läsning

Lars Hermansson; Statsbildning och vertikal vänskap i 1100-talets Norden (Ur Statsutvikling i Skandinavia i middelaldern, 2012)

 

 

Har du några tankar som kan utveckla den här teorin?
Hör av dig på mejl eller i en kommentar här nedan.

Kung Kristian I:s betydelse

I Sverige kallas Sten Sture dy ofta ”Den sista riddaren”. Men det beror mer på det romantiska skimmer som omger honom i äldre historieböcker än att han gav uttryck åt något riddarideal. Unionskungen Kristian I passar bättre in på beskrivningen av de nordiska kungarna.

Kristian var den förste utav Oldenburgarna och därmed grundare till den äldsta ännu härskande kungadynastin i Europa. Mindre känt är att han också är grundare av Nordens äldsta riddarorden som ännu är i bruk – Elefantorden. Möjligen, lite beroende på hur man ser på det hela, är det också den äldsta riddarorden. Det verkar som om Erik av Pommern hade embryot till en egen orden men historien gjorde att denna inte utvecklades.

Elefantorden. Bild. Wikipedia commons.

En orden från 1400-talet

Orden grundades troligen 1457 men helt säkert 1464 och under namnet Guds Moders Selskab. Orden skulle kunna ha 50 medlemmar av bägge könen, vilket skiljer den från exempelvis Strumpebands- och Stjärnorden som var de Engelska och Franska förebilderna. Det gör att man kan fundera på om Elefantorden verkligen var en riddarorden eller mer en kunglig version av de gillen som var så populära på den här tiden. Källäget är tyvärr så dåligt att vi endast kan gissa oss fram till vad de tänkte.

Men oavsett vad de kan ha tänkt så är den här orden grunden för de Nordiska statsordnarna och det var också en central institution för de härolder som verkade under senare delen av Kalmarunionen och senare i Danmark under 1500-talet.

Frånvaron av institutioner som till exempel denna i Sverige under Vasatid tror jag förklarar varför den verksamhet som följer med ett hov så fullständigt föll ihop under Gustav Vasas regering. Å andra sidan kan det vara en viktig pusselbit för att förstå varför den svenska statsmakten lyckades reformera sig så mycket bättre än den danska några decennier senare. det fanns helt enkelt färre institutioner och minde informellt ledarskap att ta hänsyn till.

Har Heder och Ära betydelse?

Heder och ära var centralt i vasatidens Sverige. De ärliga hade en plats i samhället, de ärelösa blev fullständigt utstötta.

Det tidigmoderna Sverige var en väldigt annorlunda plats. Få av oss skulle kunna känna igen sig i det samhället och ingen skulle kunna navigera i det sociala landskapet. Religionens betydelse brukar vara det som först tas upp, men även hedersbegreppen är centralt. För i detta samhälle kunde en ärlig människa inte ljuga eller begå brott. Den som är ärlig har heder och vice versa, och därför var det så viktigt att få 12 edsvurna män eller kvinnor att gå i god för ens heder.

Den vars heder ifrågasätts måste därför försvara den till varje pris. Så om prästen Christoffer Hansen i ett gräl med kapten Thomas Christian anklar den senare för att vara far till fru Berntssens barn, så kommer maken, Michell Berntssen, att stämma prästen Christoffer för förtal och kräva att varje ord tas tillbaka. Och kaptenen kommer att ta in intyg som visar att han som ärlig man omöjligen kan ha begått hor. Men stämningen får på intet sätt handla om själva otrohetsfrågan och barnet utan bara om själva anklagelsen där ingen, inte ens prästen, får anklagas för att ljuga. Prästen måste bara ta tillbaka sina ord. När orden har tagits tillbaka är hedern återställd.

Skulle anklagelsen däremot stå fast så skulle en helt annan rättegång ta vid, den om hor, vars straff var döden.
Just detta rättsfall ägde rum i Kristianstad år 1632.

Egenskap och Föremål

Hedern vad alltså extremt viktig i vasatidens ortodoxa samhälle och det på ett sätt som saknar motstycke i Europa (samma strikta hedersbegrepp gällde i alla de nordiska länderna, speciellt rörande sexualiteten).

Hedern var alltså en egenskap som kunde förstärkas eller försvagas och även helt förloras, allt värderar utifrån det gällande värdesystemet.

Men hedern var också ett ting som man bar med sig, något konkret som gick utanför individen själv. Detta gjorde att staten kunde fråndöma en brottsling dess heder och ära, vilket alltså gjorde personen till en lögnare som ingen kunde lita på, och som därför inte kunde få en plats inom den sociala gemenskapen. Man kunde inte låna pengar, köpa gjord, ingå avtal eller gifta sig. Lagen kanske inte alltid förbjöd det, men de sociala konventionerna gjorde det.
Det var detta som gjorde det tidigmoderna Sverige till en hederskultur.

Var Sverige en hederskultur?

Ja, det får vi nog lov att säga. Det betyder inte att det kan översättas rakt av till dagens konfliktområden och det betyder verkligen inte att de patriarkala strukturer som finns idag har något med att Sverige egentligen är lika mycket hederskultur som vissa muslimska länder är idag. Men det går samtidigt inte bortse ifrån att det var en hederskultur och att våra äldre traditioner och vår historia måste förstås utifrån bland annat dessa sociala strukturer.
Marie Lindstedt Cronberg ställer upp tre punkter som reder ut det mest grundläggande i en hederskultur (s 118).
• Att människor själva resonerar i termer av heder och ära och vägde in hedern i sina handlingar och ställningstaganden.
• Att det omgivande samhället resonerade utifrån heder som en nödvändig egenskap för umgänge och social tillhörighet.
• Att statsmakten och dess institutioner hanterade heder och ära som en konkret storhet som man lagstiftade om och som man kunde ta ifrån enskilda människor som ett straff. Även själva statsmakten och riket tycks ha uppfattats som bärare av och förvaltare av någon form av heder och ära, som behövde bevaras och helst förmeras i olika sammanhang

Heder och heraldik

Kan heder kopplas till heraldiken? Ja, på sätt och vis, och det kan vara av värde att förstå hedersbegreppet för att förstå hur och varför bland annat heraldiska vapen användes så som de gjorde, och varför de senare försvann.
Heder och ära är individuella egenskaper. Man kan förstärka sin heder genom vissa handlingar och man kan förlora dem genom andra. Men det påverkar inte direkt övriga personer i ens omgivning. Heraldiskt kan man se detta genom att en person kan förklaras förlustig sin sköld och adelskap, men kollektivet familjen drabbas inte. Barnen kan alltså fortsätta inneha adelskapet, liksom övriga släktingar.
På samma sätt kan individen genom hänvisning till sin börd stärka sin heder och ära utan att behöva utföra en enda handling, och börden kan då kommuniceras socialt genom det heraldiska vapnet eller genom titulatur och tilltal. ”Vapnet är för ögat vad namnet är för örat”, i dess egentliga betydelse.
För den person som är på väg upp i samhället men står utanför bördsadeln kan ett heraldiskt vapen ändå hjälpa till att kommunicera den heder man anser sig vara värd. Det kan vara en av förklaringrana till att heraldiska vapen bland ofrälse blir så mycket vanligare under vasatid men försvinner när hederskulturen tappar i betydelse, vilket sker under 1700-talet.

Läs mer

Om allt detta skriver Marie Lindstedt Cronberg i artikeln ”Heder och ära i tidigmodern tid” (Förmoderna livshållningar, 2008).

Märkesåret 2019, del 2

Johan Sverkerssons kröning 2019. Då undertecknades det äldsta bevarade heraldiska sigillet i Sverige.

Här ses Lars (Laurentius) och Sigtrygg Bengtsson (Boberg-ätten) sigill. Det första sigillet verkar saknas och deras storebror Peter (Petrus) står också omnämnd i brevet.

Jag skrev om märkesåret 2019 här och kommer att återkomma till det fler gånger under året som kommer. Så detta var bara en bild som jag hämtat från Riksarkivets hemsida där de lagt ut de flesta medeltida breven de har koll på, om jag får uttrycka mig så vanvördigt. Det är alltså Svenskt diplomatoriums huvudkartotek som är källan till våra medeltidssigill.

Boberg-brevet hittar du här. SDHK-nr: 370

Johan Sverkerssons bekräftelse på samma brev, från samma dag, hittar du här. SDHK-nr:371

Danska bönders sigill

Även danska och skånska bönder hade sigill på medeltiden. Få var heraldiska och de var inte vanliga, men ett trendbrott syntes under 1400-talet.

Danmark med sina skånska landskap var under medeltiden mer socialt skiftat än Sverige. Landets bönder var längre ifrån makten och det märks på många sätt. Men 1400-talets agrara kris fick även här politiska följder där bondegrupper kunde ta ett kraftigt steg uppåt. Danska bönder var till exempel representerade på herredagarna som ett av de fyra stånden från 1400-talets mitt till 1536. Visserligen var deras inflytande väldigt litet, men de räknades.

Samtidigt pågick en rörelse i motsatt riktning där andra bondegrupper (fästebönder) nedvärderades allt mer. Det syns i källorna i hur bönder omtalas som vanvördiga, hur lagarna ändrades så att de blev mer beroende av sina jordherrar (vornedskapet) och framväxten av tjener-begreppet. Detta kom så småningom att leda till att hela bondeklassen nedgraderades

Av detta kan man idag lära sig att man ska vara försiktig med att tro att man har samma intressen som klassen ovanför, för man kan då (och nu) snart finnas sig i en situation där man snarare faller en klass. Som lägre medelklassen i USA idag.

Böndernas sigill och andra statussymboler

Sigill hörde till de statussymboler som bönderna tog till under 1400-talet. Det gäller då de självägande bönder som skapat sig rikedom framför allt genom boskapshandeln. Sigillen hittar vi i rättsdokument som också visar att bönderna var mer delaktiga i processerna på en högre nivå än tidigare.

Sigillen hade en stor betydelse även på kollektiv nivå. Kalmarunionens slut och det nya Danmark innebar en försämring för danska bönder, vilket tydligen märktes redan vid herredagen 1524-25. Då vägrade nämligen bönderna i Bjäre härad att skicka med sitt häradssigill med sina representanter eftersom de inte villa att det skulle användas för att visa att de kollektivt tog del i besluten. (Bjäres brev till kungen, St Hans afton 1524 tr. i (da) Historisk Tidskrift 1847, s. 450)

Adeln trycker på

Som en följd av denna samhällsförändring blev det allt viktigare för frälset att visa upp sin status, vilket irriterade självägande bönderna enligt de skrivelser vi har från samtiden. (Cederholm, s 52)

Det framfördes mycket klander mot biskopar och prelater för deras ståt som tog sig uttryck i dyrbara kläder, guld och juveler och stora följen. samtidigt fanns det en kritik från adeln gentemot stadsborgerskapet som enligt de förra använde för mycket prål.

I allt detta blev bärandet av vapen (inte heraldiska, utan blanka vapen) en viktig avdelare. Inte minst i stadsmiljöer där man svårligen kunde motivera bärandet utifrån ett militärt behov. Men genom att bära vapen markerade man att man hade krigsförmåga och genom att ha krigsfömåga var man berättigad till en plats i staten. man var en medborgare och inte en tjänare. Så resonerade bönder och borgare för precis så legitimerade adeln sin position som bärare av samhället.

Samtidigt ville adeln exkludera just dessa två grupper från makten även på lokal nivå, varför ett förbud mot bärnade av vapen låg i deras intresse. Förbud mot vapen jämstäldes med förbud mot guld och broderade kläder eftersom alla dessa statusmarkörer var ett hot mot adeln. Rätten till vapen begränsades efterhand allt mer men levde kvar längst i gränsbygderna, på båda sidor av gränsen mellan Sverige och Danmark. Därför är det lite kuriöst att vi i rättsmaterialet på svenska sidan kan se en för riket oproportionerligt stort antal våldsdåd som kopplas till heder och ära. (Cederholm, s 54)

Läs mer

Mathias Cederholm; En ifrågasatt ståndsordning – Bondebeväpning, privilegier och politisk status i gränsregionen mellan Danmark och Sverige kring 1500.

Mathias Cederholm: De värjde sin rätt

Bjørn Poulsen; Danske bønders brug af skrift i senmiddelalderen (2007)

Historisk Tidskrift 1847

Sök heraldik i svenska tidningar

Nu kan du läsa om heraldik och vapensköldar i svenska dagstidningar. Kungliga biblioteket har digitaliserat och tillgängliggjort alla större svenska tidningars innehåll på sin hemsida www.kb.se.

Den som är nyfiken på siffror kan använda materialet för att titta på när ämnet heraldik har varit populärt och vilka ord som använts av skribenterna. Jag gjorde själv en snabb sökning på orden: heraldik, släktvapen, familjevapen och vapensköld. Och resultatet förvånade mig faktiskt.

När man tittar på det här materialet får man vara lite försiktig med tolkningarna. Det som kan se ut som ett stort intresse kan vara ett utslag av en reklamkampanj (ex ordet heraldik år 1926). Det kan också vara så att inskanningen gått lite fel och det ord som datorn tolkat som ex heraldik egentligen ska vara ett helt annat. Men det fungerar det utmärkt att använda sökfunktionen för trendanalys.

Vapensköld. Totalt 7591 träffar, med start vid mitten av 1800-talet. Ordet var väldigt flitigt förekommande från 1870 till 1905 för att därefter dala rejält innan det i absolut nutid, från omkring 2010, mer än 30-faldigats i användning.

Släktvapen. 357 träffar. I princip okänt begrepp fram till år 1900. Vissa toppar när Arvid Berghman var som mest engagerad (1920-40) för att sedan rasa. Åter en topp kring år 2000 och sedan en jättetopp från 2010 och framåt.

Familjevapen. Med 574 träffar faktiskt ett vanligare ord än släktvapen, vilket var en överraskning för mig. Lite äldre begrepp som förekommer från 1840-talet och vars tre toppar är Berghmans Borgerliga vapen-period, millennieskiftet och SVKs inträde på scenen. Eller om det är Svenska heraldiska föreningens webbrulla. Jag har inte tittat efter utan överlämnar det till dig som läsare.

Heraldik. Endast 1726 träffar och även detta ord från 1800-talets mitt.  Innan dess användes visserligen ofta andra stavningar, men att det slog igenom så sent var även det överraskande för mig. Här ser vi en skillnad mot de andra orden i att det inte finns en extrem topp i vår egen tid. Ordet heraldik är helt enkelt inte så gångbart längre. Däremot finns det en extrem topp under 1920-talet, och det är året 1926 som tidigare nämnts.

En källa för vidare forskning

Tack vare att Kungliga Biblioteket på det här sättet har tillgängliggjort tidningarna kan vi heraldiker forska på ämnet på ett helt annat sätt än tidigare. Kanske kan vi även lätt hitta de recensioner som kan finnas av de verk som vi gärna refererar till, som kan hjälpa oss att tolka dem på bästa sätt och inte bara se dem som självständiga tankar som står fria från sin samtid. Heraldiken är trots allt en gren av historieforskningen, inte av filosofin.

Ordnar och heraldik, vad har de gemensamt?

Serafimerriddarnas sköldar av Leif Ericsson.

Ordnar och medaljer kopplas ofta ihop med heraldiken, ibland så mycket att de två blir samma sak. Det är problematiskt för det visar att man inte skiljer på identitet och aktivitet. 

Det finns heraldiker som tycker att ordnar/medaljer och heraldik hör ihop och det finns de som tycker att de är två helt separata ämnesområden. Jag tillhör den senare.

Att vara intresserad av ordnar och medaljer är självklart inget konstigt. Det är ett område som har lika mycket berättigande som heraldik, frimärksramlande, släktforskningen eller vad som helst. Bara med lite mer bling bling. Så ämnet har jag inget att invända emot.

Däremot blir det problematiskt när heraldiker blandar in ordnar i heraldiken och hävdar att den ena ska ta ansvar för den andre. Extra besvärligt blir det när heraldiker ska ta ansvar för vilka sammanslutningar människor är med i eftersom det blir ett rejält ingrepp i föreningsfriheten. Och får man dessutom för sig att hindra samma personer att verka inom heraldiska sammanslutningar för att de har ett intresse utanför heraldiken, är det ytterst problematiskt. Den här typen av resonemang har jag stött på så det är inte så främmande som man kan tro.

Det är för att undvika de här tankefelen som jag som redaktör för Vapenbilden tonat ner artiklar om ordnar och låtit dem handla om den heraldiska konsten inom ordensvärlden. För hur heraldiken exponeras inom ordensvärlden är självklart av heraldiskt intresse.

Heraldikern Stefan Bede med SHFs förtjänstmedalj på bröstet och Kungliga Patriotiska Sällskapets medalj runt halsen.

Skilj på en orden och en vapensköld

Visst är det så att ordnar och medaljer förekommer ihop med en vapensköld. Men de har absolut inget med varandra att göra. Vapenskölden är en markör för identifikation, precis som ditt namn och personnummer. Den säger vem du är.

En orden, eller medalj, är däremot en markör för något som du har gjort. Du kan ha vunnit Nobels fredspris, OS-guld i stavhopp eller blivit statschef och fått Serafimerorden. Din orden/medalj ska då jämföras med din yrkestitel eller kanske ditt nummer i Svenska akademin.

Seriös, oseriös eller bara humoristisk

Eftersom ordnar och medaljer omges av ett visst skimmer av framgång och makt så vill såklart mindre seriösa organisationer haka på de mer seriösa. Sedan finns det de som kanske inte är så seriösa men inte heller oseriösa utan mer humoristiska. Som de ordnar och medaljer man får i ett ordenssällskap som Par Bricole eller inom den studentikosa delen av universitetsvärlden.

Här tycker jag att man kan fundera på vad som är rätt sätt att bära medaljerna. En del tycker (men det är ingen lag utan bara en åsikt) att man inte ska blanda seriösa ordnar med oseriösa. Andra tycker att visst kan göra det för de är alla ett tecken på att man uppmärksammats för det man har gjort. Ytterligare andra kan mycket väl slänga in en humoristisk utmärkelse bland de seriösa för att det är det mest effektiva sättet att göra en politisk markering om att de ska bort från offentligheten. Det är helt enkelt PR-mässigt effektivare att sätta en Buttericks-medalj bredvid Serafimermedaljen för att sänka den senare än att helt avstå från att bära medaljer. Och det är ju därför det tilltaget avskys av de som förespråkar medaljer och ordnar i offentliga sammanhang.

En heraldisk icke-fråga

För en heraldiker är detta däremot utan betydelse. Folk kan ha vilken politisk åsikt som helst och engagera sig för eller emot ordnar bäst de vill. Men oavsett vilken position de tar så är ordensväsendet ett belöningssystem för en utförd tjänst, precis som vilket bonussystem som helst som i rätt social miljö kan växlas in i reda pengar genom att man får högre anseende och därför anses mer meriterad för en post i staten/organisationen.
Detta har ingen betydelse för det heraldiska vapnet.

Vad som däremot kan vara av intresse för heraldiken, är kunskapen om ordar och medaljer eftersom dessa är en heraldisk hjälpvetenskap. Precis som idéhistoria, genealogi eller konstvetenskap. Korsbefruktning av kunskap berikar alla.

Av det skälet bör en heraldiker slänga ett öga på detta ämnesområde, precis som man bör slänga ett öga på andra ämnen som ger en större förståelse för bruket av heraldiska vapen och symboler.
Och av det skälet ska en heraldisk förening med gott samvete kunna belöna en ordenshistoriker för dennes folkbildande insatser fast ordnar och medaljer inte är heraldik.

Errata: Jag hade först skrivit att Stefan Bede hade Pro Patrias medalj runt halsen, när det faktiskt är Kungliga Patriotiska Sällskapets dito. Mitt fel och rätt ska vara rätt.
Justerat 2018-12-23

Armémuseum digitaliserar fanor

Armémuseum digitaliserar sina fanor. Nu finns fyra volymer med danska och ryska fälttecken publicerade på deras hemsida.

Och jag hämtar min information från Armémuseum.
Det var 1677 som Karl XI beslöt att låta avbilda alla fanor och standar som Sverige vunnit som troféer i krig. Syftet var att bevara minnet av dessa segertecken för eftervärlden även om själva föremålen skulle förstöras av ålder.
Konstnären Olof Hoffman fick uppdraget att måla och det var en uppgift som upptog resten av hans liv, fram till hans död 1709. Av hans hand skapades bilder av tusentals fanor och standar som då förvarades i Arsenalen.

Två hundra år senare befann sig hela trofésamlingen tillfälligt i Nordiska Museet medan Riddarholmskyrkan, där de normalt förvarades, renoverades. Krigsarkivarien Johannes Petrelli passade då på att inventera hela samlingen och anlitade ett flertal konstnärer för att avbilda de fanor som tillkommit efter Olof Hoffmans död eller som Petrelli ansåg hade blivit felaktigt avbildade. Avbildningarna är inbundna i 30 volymer vilka tillhör Krigsarkivets samlingar men finns deponerade i Armémuseums arkiv. Det är dess som nu digitaliseras och görs tillgängliga för alla intresserade.

Olof Hoffman (c:a 1640-1709) skapade förutom dessa bilder även utkast till ett flertal regementsfanor och altarprydnader.

Här kan du se fanorna

Och tack till SHS nyhetsbrev för tipset.