Etikettarkiv: kyrka

Vapenskölden på Eks kyrka

Jourhavande heraldiker

Vapensköld på Eks kyrka utanför Mariestad
Vapensköld på Eks kyrka utanför Mariestad. Foto: Jesper Wasling.

Vad är det för vapensköld som någon har gjort på Eks kyrka?
Och när kan det ha gjorts?

Den här frågan med bild kom till mig nyss och den gåtan lockade mig.

När jag först tittade på skölden blev jag fundersam för den är ovanlig. Mycket ovanlig.

Om du tittar upptill på skölden så ser du att sköldformen bildar en spets och från den två mjuka rundade linjer ner mot ytterkanten. Det är en sköldform som kommer på kontinenten under 1400-talets andra hälft. Det gör också den asymmetriska linjen på sköldens vänstra sida. Den är däremot väldigt ovanlig i Sverige.

Eks kyrka

Och tiden sekelskiftet 1500 stämmer inte alls med kyrkans tillkomst. Först tänkte jag därför att det var ett vapen som hade gjorts betydligt senare av okänd anledning, kanske i samband med renoveringen på 1700-talet.

Inte en förfalskning

Men på den tiden gjorde man inte så här bra förfalskningar av äldre tiders sköldformer så jag började titta runt lite mer. En tanke var – vilka gods finns i området?

Här hittade jag Stora Ek (Ek under medeltiden).
Den första ägaren av detta gods är en Erik Torgilsson/Tyrgilsson som är känd 1455-77. Han finns med i Jan Ranekes Svenska medeltidsvapen III, sida 902, under Arvid Jensen. Och det vapen som Erik förde var en bjälke, precis som det som finns på bilden. Jag ser det alltså inte som en delning i två fält utan som en smal bjälke.

Men Eriks vapen kan det inte vara, för då är han en av de tidigaste i Europa med en sån här sköldform. Det verkar osannolikt. Hoppas vi däremot fram en generation och tänker oss någon form av kyrkorenovering som bekostats av en rik knös så är det inte omöjligt att denne knös var en i övrigt okänd ”Torgil Eriksson”.

Erik Torgilssons vapensköld

För den här skölden med en spets upptill är ovanlig. Jag har tittat lite och om man bortser från de sista 150 åren så förekommer den mest kring sekelskiftet 1500 och några decennier framåt. Åtminstone norr om alperna.
Det är också en heraldiskt intressant period eftersom man i det tyskspråkiga området (dit hör vi) då slutade att slaviskt följa den aktuella stridsskölden när man avbildade heraldiska vapen. Skälet var såklart att skölden i sig då försvann från slagfältet. Det blev alltså fritt att avbilda ett heraldiskt vapen lite som man ville.

Därför vill jag inte placera sköldens tillkomst till före sekelskiftet 1500, men möjligen till något decennium efter. Dock före reformationen, för därefter sjönk frälsemännens intresse att investera i kyrkor.

Eks kyrka av Johan Peringsköld
Eks kyrka utanför Mariestad. Teckning av Johan Peringskiöld (Kungl. Biblioteket) ur Monumenta Sveo-Gothorum: Monumenta per Westrogothiam, Scaniam, Hallandiam, Blekingiam

 

Men den kan förstås vara inknackad senare och det är ju möjligt att det är en ren fantasisköld som av en händelse liknar väpnare Erik Torgilssons sköld. Så helt säker vågar jag inte vara.

Andreas Bischoffs vapen

Ovan Andreas Bischoffs vapen från hans vapenbrev, utfärdat 1511. Nedan von Kellers vapen från omkring 1500. Den här bilden ger en uppfattning varifrån spetsen kommer; att det egentligen inte var en spets utan effekten av en vinkling av skölden. Samma effekt kan ses på stenskulpturer från samma tid.

von Kellers vapensköld

Källa (till Erik Torgilsson)

  • B16, fol 233, 237 SMP5 s. 733

 

Velinga kyrkas riddare

Nya och gamla riddare samlas på Velinga kyrkogård. De gamla är relativt okända men de nya är från släkten Wijkmark som dominerade socknen under 1800-talet. Minst två av dem blev riddare enligt gravstenarna här på Velinga, men någon heraldik ser jag inget spår av.

Velinga kyrka ligger behagligt i ett öppet landskap på så sätt att utsikten från kyrkan är otroligt lång. Om det såg ut så här på medeltiden eller om denna öppna yta är ett resultat av att någon mosse odlats upp eller en sjö har sänkts vet jag inte. Det skiljer sig på så sätt från Härja som jag tidigare beskrev och det verkar som att området har hyst fler personer.

Kyrkans värde finns utanför så skulle du komma när den är stängd så är inte så mycket förlorat. Längs ytterväggarna står gravstenar från 1600-talet och inmurad i östväggen finns en liljesten.

Strax bakom inknödd mot muren finns familjen Wijkmarks familjegrav. Knut Wijkmark ägde godset Torp i denna församling och han var under några år även ledamot av första kammaren. Två Wijkmarkare på Torp slogs till riddare, enligt deras gravstenar. En var Knut.

Liksom övriga stenar från 1800-talet saknas här all form av heraldisk utsmyckning fast man så gärna lyfter fram sina titlar.

På södra väggen finns numera denna tympanon inmurad. Den föreställer en biskop eller Jesus som till höger om sig (från vår position) har en häst. Denna man är sannolikt donatorn som sträcker fram handen och överlämnar kyrkan. Hästen är ett attribut för hans position i samhället. Till vänster ses en klippa som antingen går tillbaka på Paulus brev till Efesierna 2:20 där det sägs ”där hörnstenen är Jesus själv” och/eller så syftar det på biskopsämbetets, och därmed kyrkan som institution, själva ursprung som är Petrus, som betyder klippa. Är den möjligen gjord av Ottravadsmästaren?
Kunskapen hämtad från Jan Svanberg.

Liljestenen i Velinga

Jesus på altartavlan

Bakom en dörr hittar jag detta prästpar från 1600-talet, som förvånat möter mig blick. Lägg märke till prästens frisyr. Så långhårig att varje hippie skulle vara avundsjuk. Visst är det fascinerande att man runt om i svenska kyrkor upprördes över de långhåriga ungdomarna på 60- och 70-talet samtidigt som man mitt i kyrkan hade bilder på Jesus, präster och all sköns heliga män som samtliga hade minst lika långt hår. Jag tror inte att kulturell blindhet kan bli tydligare än här. Jesus här ovan har ju också skägg, detta otyg.
Personen har ett namn och identitet. Det är kyrkans välgörare, häradshövdingen och Per Brahes handgångne man, Tyres Gunnarson Hadelin, 1630-1687, och hans hustru Anna Stille, 1632-1698. Han var inte präst.
Tack till Bengt O Nilsson för hjälpen med identifikationen.

Utanför kyrkan finns dessa numera okända gravstenar som gjordes under 1600-talet. De finns på snart sagt varje kyrkogård här i västra Skaraborg men jag har inte sett dem i Sjuhärad som ligger strax söder.

Alla foton av Jesper Wasling. Använd dem gärna om du vill.

Härjas kyrka med lejon och liljestänglar

Jag vill börja med att framföra mitt stora tack till församlingarna i och kring Tidaholm som har så generösa öppettider. Hela sommaren har jag och du möjligheten att besöka dessa kyrkor. Utnyttja den möjligheten.

Härja ligger till höger på vägen från Mullsjö upp till Tidaholm. Det är ett område som domineras av granskog och rätt stenig mark innan Härja plötsligt öppnar upp med åtminstone lite större åkrar och öppna landskap.

Härja. Här i byn fanns en medeltidskyrka som är ombyggd. Tornet är visserligen kvar men långhuset (kyrkobyggnaden) gjordes om 1767, om vi ska tro den stora skylten på kyrkans yttre västliga vägg.

Eftersom byggnaden är helt ”ny” finns inga medeltida målningar här. Däremot finns resterna av en romansk portal (tympanon) och andra detaljer från en tidigare kyrka. Möjligen från Ettaks kungsgårdskyrka eftersom resterna från denna kyrka användes när Härja och Velinga kyrkor renoverades på 1700-talet.

Lejon och liljestängel

Det om gjorde mig mest uppspelt var en sten på baksidan av långhuset i Härja. Denna sten kommer alltså troligen från Ettaks kungsgårdskyrka. Bilden visar en liljestängel och vid dess fot ett xxx. Ja, jag vet faktiskt inte om det är pilbåge eller någon form av kors till vänster samt ett lejon till höger. Det ser hur som helst ut att vara samma motividé som lagman Folke av Västergötland har i sitt sigill från någon gång mellan 1231-40.

Folke Lagmans vapensköld från 1231-40.

Nu tror jag inte att det är lagmannens vapen som är avbildat. Snarare tvärtom, att när heraldiken var ny så var motiven inte självklara och då kan inspirationen ha kommit från något närstående. Som från stenmästaren i Härja som jämte sin kollega i Forshem hade gjort de mest imponerande kyrkoutsmyckningarna och dessutom på en kungsgårdskyrka. Kan det ha funnits ett bättre sätt att visa sin trohet till den Erikska ätten?
Liljestenar förekommer också i detta område så jag ser stenen som en kusin till dessa, även om den inte ska betraktas som en liljesten.

Noterade för övrigt att Anette Nitenberg i boken ”Liljestenar och stavkorshällar” anger denne lagman Folke som son till Birger Brosa, men han var far till en annan Folke som dessutom knappast var lagman (som äldre historiker hävdar. Wikipedia visar dock att den enda samtida källan, Snorre, snarare uppger motsatsen. Hur som helst stupade Folke i slaget vid Gestrilien 1210.

Portalen i Härja från 1100-talet, med Petrus till vänster och Jesus Kristus till höger.

Härja har även en portal som är väldigt vacker. Stenmästaren är som sagt okänd. Han verkar inte ha gjort några fler arbeten i Västergötland. Möjligen har en av hans lärjungar haft ett uppdrag i Timmele, som har väldigt lika men väldigt mycket sämre utförda, huvuden. Jan Svanberg tolkar dem som Jesus Kristus och Petrus och tror även att mästaren har kommit från Italien efter att ha gjort några uppdrag i Lund (sin samtids rikaste stift, vilket är värt att tänka på) eftersom det finns några andra motiv som annars främst förekommer i Italien. Främst då linakrobaterna på pelaren intill porten. Och bara detta gör resan hit värd all möda.

Donatorn som bekostade kyrkan (eller troligare Ettaks kungsgårdskyrka). En kung eller en lagman? Svärd har han i alla fall.

Barnet i Ettak

Parantes. I utgrävningarna av runierna av Ettaks kyrka upptäcktes det att ett barn hade begravts under koret, kyrkans mest heliga plats. Oklart vem, men det var en kungsgård så om det inte var en liten prins bör det ha varit ett barn till en mycket betydande storman. Kan det ha varit en son till lagman Folke i Västergötland? Nä, det kan vi förstås inte veta så det är inte ens en gissning, bara en fantasifull tanke. Kanske var det hans ende son och det är skälet till att hans släkt förblir okänd.
Eller så är barnet donatorns lilla älskling och av kärlek krävde han att hans lilla skulle begravas på den heligaste av platser så att detta oskyldiga barn kom fram till himlen så fort som möjligt.

Utgrävningen sköttes för övrigt av Nils Fredrik Beerståhl som senare fick Svenska heraldiska föreningens förtjänstmedalj. Fast av helt andra skäl.

Lindansarna vid portalen i Härja kyrka. Var stenmästaren från Italien?

Läs mer

Jan Svanberg; Västergötlands medeltida stenskulptur

 

Alla foton av Jesper Wasling. Använd dem gärna om du vill.

Yttertjärnas heraldik på nätet

Vad har Yttertjärna med heraldik att göra?
Jo, här finns ett fantastiskt vackert begravningsvapen för Sparre.

Det är Kyrkokartan som fortsätter att lägga ut material på nätet. Just det här är nästan det bästa med vår nya digitala värld. All heraldik blir så mycket närmare.

Nu var det alltså Yttertjärnas tur. Titta gärna in på sidan.
Yttertjärna ligger i Sörmland, om någon undrar.
Fotat har Barbro Thörn gjort.

Se kyrkor snabbt

Henric Åsklund och Jesper Wasling i Hönsäter kyrka.
Henric Åsklund och Jesper Wasling i Hönsäter kyrka.

Är du intresserad av svenska kyrkor?
På kyrkokartan.se kan du få en snabb överblick.

Gå in på deras hemsida och sök upp den kyrka du är intresserad av. Ofta finns då interiörbilder som ger en fingervisning om hur kyrkan ser ut och det finns något heraldiskt intressant på platsen.

I de flesta äldre kyrkor finns det vackra begravningsvapen från stormaktstiden eller imponerade gravstenar smyckade med den dödes släktingars vapensköldar.

Finns inget av heraldiskt intresse så är det förstås bara att söka upp en ny kyrka.