Etikettarkiv: Stefan Bede

Inspirerad av AI

Vad kan man göra med AI?
utvecklingen går fort och kan vara både skrämmande och spännande. Men oavsett vad man tycker om AI så finns tekniken här. Därför behöver vi förstå den.

Inspirationen till den här artikeln kommer från det föredrag Stefan Bede höll vid den heraldiska konferensen i Göteborg helgen 24-25 maj 2025, där han presenterade en liknande Pod utifrån en av sina artiklar. 

Ett sätt att göra det är att använda sig av den på nya sätt. I den här artikeln har jag tagit en text som ska publiceras igen, i sinom tid.  När den blir klar vilket den inte är än. Det spelar ingen roll här för jag tog bara den artikel som låg närmast till hands.

Det är inte ens relevant hur bra AI:n är för allt är ännu i sin linda. Vad som är relevant är att det här visar hur mycket som vi snart kan göra.

Ljudfilen

Denna ljudfil är gjord av Google Notebook och den tog tre minuter att göra. Inslaget är 8 minuter långt.  Det är två personer som pratar men deras röster är helt genererade och dialogen kom datorn på själv, utifrån artikeln. Någon prompt utöver nedanstående text har inte lämnats.  Jag har alltså inte själv förklarat begrepp eller förkortningar, så frågan är om datorn klurade ut dem av sig själv eller om det blev tokigt. Lyssna och lär.

 

 

Borgerliga adelsvapen

Du som släktforskat har säkert stött på någon adlig anfader långt bort. 170 000 svenskar hittar till och med Gustav Vasa i sitt släktträd.
– Är det då fritt fram att ta deras vapensköld?
– Tyvärr inte. Men det finns en lösning.

 Ett heraldiskt vapen är som ett släktnamn. Det finns där för att identifiera en grupp personer som har ett nära band mellan sig. De är släkt och har en gemensam historia. Med tiden kommer släkten att försvinna in i historien genom att gemenskapen upphör och nya uppstår på andra håll. Namn byts då ut och vi heraldiker och genealoger pratar ibland om att en släkt har dött ut. Det har de så klart inte. Se bara på Gustav Vasas ättlingar. Kungalinjen dog ut 1689 med ex-drottning Kristina men det finns alltså omkring 170 000 människor som är lika mycket ättlingar till Gustav som hon var.

Då vet du att du dött ut

Om du upptäcker att du har en adlig anfader som du inte kände till hör du definitivt till en släkt som ”dött ut” genom att gemenskapen har försvunnit. Lämna därför både det släktnamn och den vapensköld dessa människor bar till historien. Din nya gemenskap är lika mycket värd som deras så det är bättre att skapa något nytt.

Vad passar då bättre för en borgerlig släkt som önskar sig ett heraldiskt vapen än att ta inspiration från sina adliga förfäder. Ligger släktbanden inte för långt borta finns det inget omoraliskt i att ta stora delar av deras vapen. Så gjorde de under medeltiden och vi har inte striktare heraldiska regler idag.

Vem är långt bort

”Långt borta” tycker vi är upp till tre generationer tillbaka. Allt annat är att överdriva släktskapet med personer som levde förr så äldre vapen har förverkats av tidens tand. Men undantag finns alltid så det är absolut ingen regel. Det finns också många heraldiker som uppmuntrar till återtagande av äldre borgerliga sigillbilder som varit bortglömda sedan århundraden. Dessa heraldiker brukar emellertid begränsa sig till farfars-sidan så det är endast sonsons sonson etc som kan ta upp det gamla namnet, och helst om han fort farande bär släktnamnet (Hellstadius, Brandberg)

Mamma inspirerar

Att låta sig inspireras av morssidan är däremot aldrig fel, så släng inte bort det gamla sigillet.

Riktigt hur nära ett ursprungsvapen du kan lägga dig är däremot inte lätt att säga. Vissa heraldiker förespråkar att likheten bör avta med avståndet på kvinnolinjen. Men det skulle innebära att alla släktingar inte är lika mycket värda. Mormors mormor är ju lika nära i släkt som farfars farfar. Även om heraldiken liksom namnet normalt går på farssidan. Då är det bättre att utgå från hur nära man känner sin vapenbärande släkt. Tumregeln borde vara att ju närmare bekantskap, desto mer likt vapen. Men aldrig så likt att det blir förväxlingsbart.

Fem sätt att göra nytt

Vi har valt ut fem sätt att skapa ett nytt vapen: bevaring, inspiration, sammanslagning, utbyggnad och brisering.

Det här sättet att tänka innebär att vi i allt väsentligt håller oss till svensk heraldisk sed, men gör en anpassning till moderna tider.

 

1 Bevarandet

Vid bevarandet har inga eller nästan inga ändringar gjorts med vapnet när den borgerliga släkten tog över vapnet. För att det ska vara möjligt med ett återupptagande bör det vara väldigt tydligt att den släktgren som du företräder är den enda släktgren som kan sägas företräda arvet efter den som senast bar vapnet. Det kan vara så att ni fortfarande bär namnet trots att vapnet varit bortglömt eller legat oanvänt sedan farfars farfars farfars tid. Det kan också vara så att du tillhör sidogrenen till den släkt som adlades och släkten alltid sett sig som en gemensam enhet. Du bör däremot inte vara en ättling av många som varken bär namnet eller har något annat arv från senaste vapenägaren förutom gemensamt DNA. För i så fall kan du som ättling till adelsman i stort sett fylla hela huset med sköldar du anser dig ha rätt till. Gör inte det. Nöj dig med att använda dem som dekoration.

Bevarandet som överföring är i praktiken också den som gäller för ättlingarna till de adliga ätterna enligt §37 i 1809 års regeringsform, som säger att endast huvudmannen är adlig. Idag bör denna överföring även gälla de adelsdöttrars familjer som behåller hennes tidigare adliga namn även om släkten är äldre än 1809. Men glöm inte att ta bort alla rangtecken.

För nytagna borgerliga vapen bör regeln vara att både söner och döttrars ättlingar ärver lika, precis som de gör när det kommer till allt annat. Därför pratas det inte längre om äldre och yngre släktgrenar inom vapenförande borgerliga släkter, vilket det gjordes fram till 50/60-talen.

 

Ryde 515/96 Rosentwist, A nr 1330

Vapnet förs av ättlingar till Johan Adolf Ryde och Emma Rosentwist med namnet Ryde. Släkten har ärvt namnet från farssidan och vapnet från morssidan. Rosentwist-ätten slocknade på svärdssidan 1938 och släktföreningen Ryde-Rosentwist bildades 1981. Vapnet har i princip inte briserats alla. Bara hjälmprydnaden har skiftat tinkturer.

I det här fallet är avståndet till den siste adliga bäraren så kort att det är motiverat att föra vapnet vidare enligt de namnregler som gäller numera.

2 Inspiration

Inspirationen innebär att förändringar är så stora att ett helt nytt vapen har skapats. Den som ser de båda vapnen intill varandra ser direkt var inspirationen kommer ifrån, men var för sig kan man inte förstå sambandet. Då har man lyckats.

Inspiration har sin medeltida motsvarighet i de vapen som fördes av personer i patron-klient-förhållanden (motsvarande vasaller på kontinenten). Under hela medeltiden ser vi att personer som giftes in i stormannaätter eller på annat sätt var i någon form av allians med dessa gärna förde vapen som var inspirerade av patronens vapenbild. Erikska ättens tre leoparder/lejon förkortades till exempel till ett lejon bland dess anhängare i Bjälbo-ätten och några andra 1200-talsfamiljer.

Atterbom 148/70 Kafle, Adel nr 70

Endast den smala balken, kavlen, i blått fält förenar de två vapnen. I övriga delar har Atterbom gjort stora briseringar och vapnet är mer nyskapat än likt originalet.

Ohlsson 493/95 Ribbing, Adel nr 15 och Strömfelt, Adel nr 224

Ohlssons strömmar har placerats bjälkvis (och sänkta) istället för Strömfelts ginbalksvis. Det nya vapnet har dessutom tillfört en prästkrage mellan vesselhornen på kresten. Två av Ribbings sjöblad har placerats bjälkvis ovan strängarna. Vapnet har därmed endast låtit sig inspireras av de adliga föregångarna och skiljer sig markant från ursprunget.

Stridh 144/70 Strålenheim, Adel nr 1761

Ätten Strålenheim utslocknade 1877. Stridhs släktskap är på morssidan från 1700-talet, och därmed långt borta. Men inte så långt borta att inspiration inte är möjlig. För det är just vad som har skett här. Stridhs krest är i stort sett identisk med Strålenhielms. Skölden har briserats på ett föredömligt sätt med den nya kompositionen. Det unika pilmönstret har fått en mer framträdande plats och det passar bra med namnet Stridh. Granaterna har flyttats upp från en balk till en ginstam och berget har helt uteslutits. Därmed har ett helt nytt vapen skapats med endast avlägsen släktskap till Strålenheims. Och det sammanfaller väl med släktskapen mellan de två släkterna.

Burman 290/83 Bure, Adel nr 126

Släkterna Burman och Bure har samma anfader i socknen Bure utanför Skellefteå. Skölden har briserats när ett mantelsnittet ersatte en delningen, och antalet stjärnor reducerades från fem till tre. I övriga delar är vapnen lika. Kresten har bytt tinktur.

 

3 Sammanslagning

Sammanslagning blir ett borgerligt vapen när det slår ihop ett eller flera äldre vapen som kan var antingen adliga eller borgerliga till ett nytt. För att inga vapenlagar ska överträdas krävs att vapnet genomgår vissa mindre förändringar.

I praktiken görs detta genom att vapnet kvadreras eller delas. Helt ärligt är det väldigt sällsynt att detta sker med två äldre vapen, däremot förekommer det relativt ofta med två nyantagna vapen.

Sandell 492/95 Eisengarten 491/95 (tysk adel)

Ätten Eisengarten härstammar från Tyskland och kom till Sverige under 1800-talet. Sannolikt är det adliga vapnet sammansatt av två äldre släktvapen, men ursprunget har fallit i glömska. Sandells brisering har sammanfört de två delarna till en enhet. Klyvningslinjen har tagits bort och hela fältet har samma tinktur. Också de allmänna bilderna har samma tinktur. Sammantaget ger det nya vapnet en tydlig bild av släktskapet samtidigt som det har en individualitet.

 

4 Brisering

Brisering innebär att man gör ett mindre tillägg till vapnet. Det kan vara en förändring av namnet eller så lägger man till ett tecken. Det brittiska cadency-systemet hör hit men det ska inte användas i Sverige för det vore ett brott mot svensk heraldisk sed.

Brisering bör bara användas när du är i nära relation med ursprungsvapnet och dess nutida bärare. Du briserar alltså inte ett äldre vapen utan du briserar ett som används i nutid för att visa på särskillnad.

 

5 Utbyggnad

Utbyggt blir ett borgerligt vapen när det behåller det adliga vapnets grundstomme men tillför helt nya element i form av bitecken. Tinkturförändringar behöver inte ske.
Det vanligaste är att man lägger till en stam eller ginstam, men det är bara fantasin som sätter gränser.

En utbyggnad är något mer än en brisering genom att man gör större förändringar och i praktiken skapar ett nytt vapen. Det är bara vår kännedom om det ursprungliga vapnet som gör att vi vet att det är en utbyggnad och inget nytt. Det är å andra sidan inte heller en inspiration för de bärande delarna av ursprungsvapnet är kvar.

Lindhe 298/83 Sparre av Rossvik, A nr 7

Lindhe-vapnet är en utbyggnad av Sparre av Rossvik. Den enkla häroldsbilden, nu belagd med sjöblad och akroterion, har kompletterats med en ginstam, belagd med ordenssymboler. Också hjälmprydnaden har genomgått stora förändringar. Fanorna har tagits bort och fjädrarna är fästade på örnens huvud istället för att vara huvudbilden.

Theutenberg 494/95 Forstena-ätten

I grunden är de två släkternas vapen identiska, men tillägget av ett sparrsnitt skapar en brisering som tydligt skiljer de två vapnen åt. Också tinkturerna har ändrats. I kresten har fanorna avlägsnats och ulven fått en extra vikt att bära; ett sjöblad. Sammantaget har Theutenbergs vapen ett nära släktskap med Forstena-ätten, men är helt självständigt till sitt innehåll.

Jmf också med släkten Brunsson (100/67), som har en motsvarande släktskap med Forstena-ätten. Trots släktskapen har denna släkt inget i vapnet som förenar dem med Forstena-ätten.

 

 

Tankar om en konferens

Logga för heraldisk kongress 2025

Så är den över, den heraldiska konferensen i Göteborg. Tillsammans med Martin Sunnqvist, Stefan Bede, Hans Trebbien och inte minst Jens Christian Berlin har jag lotsat den i hamn.

Jag tycker nog att det funkade rätt så bra. Bra föredrag och tekniken höll. Tyvärr kunde vi inte livesända men å andra sidan får vi betrakta tillställning som en once i a lifetime-träff, och de får man ta tillvara på.

Ungefär 40 deltagare kom från hela Norden. Det är som det brukar vara men jag kan inte låta blir att fundera på varför det inte kommer fler. Svenska heraldiska föreningen har i sig omkring 700 medlemmar och en stor del bor i Göteborg med omnejd. Nästan inga av dessa kom. Förutom aktiva i någon heraldisk förening var besöken från andra få.

Jag undrar om det har med formen att göra. Som aktiv och engagerad är det lätt att tänka sig att alla heraldikintresserade vill lära sig på djupet, men så är det förstås inte. Ändå är nästan alla heraldiska evenemang av den arten eller rena beslutsmöten. inte konstigt då att många medlemmar hellre köper våra böcker och är med på våra sociala medier-konton.

Men hur som haver, det var en bra konferens med många bra föredrag och många nya och gamla bekantskaper.
Synd för alla andra att jag själv är så ointresserad av att själv hålla ett föredrag. Jag föredrar att skriva samt arrangera för andra.

Lennart Wasling avtackad

På det personliga planet var jag glad att se farsan bli avtackad för sina år i vår förening, som kassör. Utan att vara partisk vågar jag påstå att han har varit den bästa kassör som nordens heraldiker haft, inte minst för hans sätt att se kostnader och intäkter bortom den vanliga balansräkningen, vilket är det främsta skälet till att Svenska heraldiska föreningen inte längre är beroende av allmosor för den dagliga driften.

 

Hälsningar

Konferensgeneralen 2025

Samling på Riddarhuset 2013

Detta var en sida publicerad 3 april 2015. Nu omgjord till ett inlägg.

2013 och ett nytt besök på Riddarhuset. Även denna gång var orsaken Svenska Heraldiska Föreningens årsmöte. 

För en heraldiker är det kul att komma hit och lokalerna börjar nu kännas väldigt hemtama. Som att springa som barn i huset. Man (åtminstone jag) blir också barnsligt glad över all den heraldik som finns samlad i riddarsalen. Fantastiskt vackert.

Henrik Degerman föreläser i Riddarhuset 2013. SB i förgrunden.
Henrik Degerman föreläser i Riddarhuset 2013. Stefan Bede i förgrunden.

Här på bilden håller förre finske riddarhusgenealogen Henrik Degerman ett föredrag om vapenböcker, främst Keysers vapenbok från 1600-talet. I förgrunden ses Stefan Bede, mångårig (sedan 1993, längst i rullorna) styrelseledamot i Svenska Heraldiska Föreningen och nuvarande informationsansvarig. I bakgrunden kan man ana några av de 1500 sköldar som finns uppsatta i riddarsalen.

Om årsmötet 2020

Jag i fokus. I bakgrunden ses Elias Sonnek, Martin Trägen, Henric Åsklund, Martin Sunnqvist och Marcus Karlsson.

Det blev ett årsmöte till slut, och omval för 27e gången. Det är nu bara hoppas att jag är ett år visare och inte ett år tröttare.

2020 är Covid-året, som alla nu vet. Och det är betyder ju att allt är upp och ner. För Svenska Heraldiska Föreningen betyder det att verksamhetsåret ser lite annorlunda ut.  Som att årsmötet inte var i mars utan nu i oktober och lite mer glest besökt än vanligt.

Ändå var det väldigt lyckat. Magnus Bäckmark höll ett väldigt bra föredrag om praktverket Riddarhusets vapensköldar, för vilken han varit redaktör (och jag en av artikelförfattarna). Sedan höll Martin Sunnqvist ett föredrag om rangkronornas utveckling 1561 till 1760, och den oreda som finns inom det området.

Normalt är föredrag och seminarier inte min grej. Jag föredrar att ta till mig informationen i text. Men denna gång var det ovanligt bra ämnen med mycket resonemang av den typ man sällan kostar på sig i en artikel, vilket gjorde de ovanligt spännande.

Själva stämman kom därefter och jag valdes om igen. 27 gången borde det bli, sedan 1994. Det är en rätt ansenlig mängd år i en styrelse och det gör att jag och Stefan Bede nu tangerar Ingemar Apelstigs rekordsvit som heraldiska styrelseledamöter.

 

Möt mig på släktforskardagarna

Vill du träffa en heraldiker så ska du besöka släktforskardagarna i Borås helgen den 24 och 25 augusti. 

Förutom att jag är där kommer du att kunna möta Stefan Bede, Magnus Bäckmark och Pontus Rosenqvist.  Vi presenterar heraldik i allmänhet och Svenska Heraldiska Föreningen i synnerhet.

Vi kommer att finnas på plats för att berätta om heraldik och dess betydelse för släktforskning. Vi kommer också att berätta hur du gör ett släktvapen som en sammanhållande symbol för släkten.

Och vi kommer att finnas där för att svara på alla uptänkliga frågor. Så hälsa gärna på oss i Borås.

Nr 117 blir mitt sista nummer

Nu ger jag upp Vapenbilden!
Jag lämnar redaktionen och blir en fri man. Nummer 117, som kommer i februari, blir det sista numret av Vapenbilden med mig i redaktionen.

Det här är inget dramatiskt. Tvärtom. Jag fortsätter gärna i styrelsen (om jag blir omvald, vilket jag hoppas) och fortsätter verka för heraldiken i Sverige. Men bara inte som redaktör.

Jag har helt enkelt gjort mitt inom den sfären. För er som inte känner till det så var jag webbredaktör 1997-06 därefter medlem i webbgruppen till 2012 och åter webbredaktör från 2015 + redaktör för Vapenbilden 00-01, 13- och med i redaktionen mer eller mindre ständigt (om än inte alltid formellt) 2001-13 + redaktör för skriftserien 08-, informellt även 04-07, vilket inkluderar de flesta matriklar.
På något sätt känner jag att det räcker för mig nu. Istället tänker jag fokusera på att skriva artiklar på beställning av redaktionen och andra intresserade.

Och det kommer att gå fantastiskt bra. Mina kollegor i redaktionen: Elias, Pontus, Stefan, Marcus, Eduardo och Christoffer är minst lika bra heraldiker som jag är, och dessutom finns det såklart fler krafter i föreningen. Så jag känner mig verkligen ersättningsbar.

Mitt arv ska inte jag avgöra. Om det jag gjort varit uppskattat eller bara tolererat lär jag upptäcka när nästa redaktör sätter sin prägel på Vapenbilden. Kanske blir det en fortsättning på den populärheraldiska tidning som jag velat skapa, eller så blir det något annat. Vad det än blir kommer Vapenbilden även i fortsättningen att vara världens bästa heraldiska tidning.

Så nu önskar jag kommande redaktör all lycka med arbetet att göra Vapenbilden till än ännu bättre tidning. Må nummer 118 bli det bästa någonsin!

Tankar om konstnärsseminariet 2018

Jourhavande heraldiker

Hur skapar vi intresse för heraldik? En fråga för fler än Thomas Falk. Foto: Jesper Wasling.

Teori och praktik förenades när heraldiska konstnärer möttes i Göteborg i helgen. 

För andra gången någonsin, i världshistorien (tror jag, men säker kan jag inte vara) ordnades ett heraldiskt konstnärsseminarium där allt fokus låg på hur man

Denna gång var jag bara deltagare så jag kan kosta på mig lite synpunkter om arrangemanget som sådant.
Det har annonserats i vapenbilden, det har stått på Svenska Heraldiska Föreningens hemsida, i sociala medier (både Facebook och Instagram) och det har gått ut mejl till personer som skulle kunna vara intresserade av att komma och dessutom bor inom pendelavstånd.

Ändå kom det bara en handfull personer. Det är fruktansvärt synd. Men ändå – och nu kommer många att bli irriterade på mig – talande för hur intresset för heraldik egentligen ser ut. Eller ska jag säga, vad man egentligen är intresserad av när det handlar om heraldik.

Varje enskild person har förstås vid varje enskilt tillfälle sina skäl att inte komma, men jag noterar att antalet som kommer när det pratas om kungar och adelsmäns vapen är betydligt fler än som visar intresse för det heraldiska hantverket eller idéerna bakom kommunala eller borgerliga vapen. Att vanliga medlemmar inte närvarar kan jag förstå men det är förvånansvärt många etablerade heraldiker som avstår så fort det går utanför deras bekvämlighetszon.

Det här är inget nytt. Jag noterade detsamma redan på 90-talet och jag ser att de tyngre seminarierna i Lund har lika svårt att locka besökare. Detsamma hör jag från vännerna i stockholmsbaserade Heraldiska samfundet.

Varför? Jag själv, som är helt ointresserad av kungliga vapen (det är som att kalla sig musikintresserad och lägga all sin energi på melodifestivalen – alla bidrag låter likadant och är skrivna med samma mall) förstår inte riktigt varför man inte lockas av att lyssna när konstnärer som Davor Zovko, Thomas Falk eller nye Björn Fridén berättar hur de resonerar kring sin vapenkonst. Det är otroligt inspirerande att få höra när de berättar om hur ett arrangemang påverkar framförandet men också innehållet i stycket, för att fortsätta med musikliknelserna.

Men ge er inte, alla ni som försöker fördjupa kunskapen om heraldik.

Har du några tankar om detta?
Mejla mig gärna på Jesper[at]heraldik.se

Jag (Vi) har vunnit ett pris

 

”… 20 000 kr för dess publicistiska gärning inom heraldikens område genom tidningen Vapenbilden, föreningens hemsida och bokutgivning samt för dess arbete att sprida kunskap om heraldik i media och genom föreningens olika heraldiska projekt, vapenrullor och databaser.”

Nej, det är såklart inte bara jag som har fått ett pris. Det är hela Svenska Heraldiska Föreningen som fått denna utmärkelsen för det arbete vi har gjort tillsammans sedan 1976.

Motiveringen lyder:
Götiska Förbundet tilldelar Svenska Heraldiska Föreningen 20 000 kr för dess publicistiska gärning inom heraldikens område genom tidningen Vapenbilden, föreningens hemsida och bokutgivning samt för dess arbete att sprida kunskap om heraldik i media och genom föreningens olika heraldiska projekt, vapenrullor och databaser.

Och det är klart, som redaktör för såväl Vapenbilden, Hemsidan och skriftserien samt den som gjorde vår första version av databas en Källan så känner jag mig lite extra hedrad.
Men allt detta arbete är i alla detaljer ett lagarbete där redaktionens arbete kräver stöd av alla våra medlemmar.  Så grattis till oss allihop.

Den största äran för att sprida heraldik i media tillfaller dock våra ordföranden och framför allt herrarna Stefan Bede och Carl-Axel Rydholm.

Förtroendet finns tydligen kvar

Stefan Bede vis Heraldiska föreningens årsmöte 2018

För 25 gången omvald till Svenska Heraldiska Föreningens styrelse, det får jag vara lite stolt över. Och detta hände nu den 3 mars i Lund.

Det kommer en längre text om årsmötet sett från andra mer opartiska ögon på föreningens hemsida heraldik.se inom kort.
Och eftersom jag vet det kostar jag på mig att vara lite ego i det här inlägget.

Det blir alltså det 26 året i styrelsen för mig och för min gamle vän och vapendragare Stefan Bede. Vem hade trott det när vi ”småpojkar” valdes in på Scandic i Borås 1993? Då var vi dessutom knappt 25 år och faktiskt bland de yngsta som någonsin valts in i en heraldisk styrelse så antingen var vi underbarn eller så var de desperata i sitt sökande efter nya förmågor.

Därför fick jag ingen medalj i år

Den som följer den heraldiska medaljvärlden kommer inom kort att notera att Stefan Bede fick Pro Patrias medalj, vilket inte jag erhöll. Skälet till det är inte så dramatiskt. Medaljen i fråga har en inlösensavgift och eftersom jag inte har något intresse av medaljer har jag heller inget intresse av att betala en lösenavgift. Men jag har självklart inget emot om andra både betalar och bär medaljer när de så behagar.
Istället fick jag en blombukett och det räckte gott. Och visst, jag fick förtjänstmedaljen förra året så jag har redan en och annan medaljutmärkelse i min garderob. Ointresse är inte detsamma som rabiat motstånd.

Stort grattis till Stefan som premierades på detta sätt efter 25 år i styrelsen.

Och ett stort grattis till Elias Sonnek och Maria Byquist som valdes in i vår styrelse. Jag är säker på att ni kommer att tillföra mycket och skaka liv i oss gamlingar.

Vapenbilden nr 111 ute nu

Omslaget till Vapenbilden nr 111, 2017

Så har den kommit till medlemmarna, Vapenbilden nummer 111. Ännu ett fantastiskt nummer av Sveriges bästa heraldiker och jag.

Denna gång hade Svenska Vapenkollegiet en extra stor inlaga om hela 12 sidor. Det var 30 nya släktvapen som skulle ut på slutgiltig granskning.

Hitintills har Svenska vapenkollegiet granskat och låtit nära 400 vapen presenteras för övriga heraldiker. Fram till nu har inte ett enda förslag till justering inkommit som kollegiet har känt behöver beaktas. Det betyder i klartext att alla vapen har klarat inspektionen och de få inlägg om kritik mer rör smak än vapnens giltighet. Det om något är ett gott betyg för verksamheten.

Knut långe än en gång

Den mest djupgående artikeln är Mats Perssons djupdykning i Knut Långes vapen. Under året har just detta vapen granskats mer än något annat och jag vågar påstå att det vi nu vet är det vi kan få veta i är det som går att veta med de fynd vi har idag och de forskningsmetoder som finns att tillgå.

Resultatet då? Det kan ni läsa om i Vapenbilden eller, i en förkortad version, på hemsidan heraldik.se i sinom tid.

Heraldiken i SCA

Anna Troy har skrivit en artikel om heraldiken inom föreningen SCA. Deras verksamhet är allt för bortglömd av andra heraldiker, men på många sätt upprätthåller de en heraldisk tradition som andra heraldiker inte förmår.

Vapenbilden kan du endast få på ett enda sätt – genom att bli medlem i Svenska Heraldiska Föreningen. På heraldik.se kan du läsa mer.

Och till sist – ett stort tack till mina medhjälpare i Vapenbildens redaktion: Elias Sonnek, Marcus Karlsson, Pontus Rosenqvist och Stefan Bede samt Lennart Wasling.