Det finns inga regler …

Heraldiken har anor till 1100-talet. Därför ska 1100-talets regler gälla än idag. Det är grundtanken när heraldikens traditioner beskrivs. Men även traditionalister gör avsteg från den medeltida uppfattningen på flera avgörande punkter, ibland medvetet men ofta utan att låtsas om det.

Det finns i Sverige inga lagar som reglerar hur ett släktvapen får se ut. Det som finns är rekommendationer och, möjligen, en kunglig förordning från 1762. Däremot finns ett bruk på Riddarhuset som säger att endast högadeln (grevar och friherrar) kan använda en hjärtsköld, endast högadeln för mer än en hjälm och endast högadeln har rätt att sätta en hjärtsköld över sitt kvadrerade vapen. Undantag mot denna regel finns, men de är alla förlänade av konungen som därmed upphäver gällande regelverk.
Jag kan för övrigt hålla med om att det här är regler som alla svenskar bör förhålla sig till eftersom brott mot dem inte ger någon utveckling av heraldiken.

1762 års förordning

Förordningen från 1762 säger uttryckligen att endast den som är adelsman får föra adligt vapen och öppen hjälm. Brott mot detta ger 500 silverdaler i böter. Denna förordning har sedan tidigt 1900-tal tolkats som att ofrälse (borgerliga) släkter har rätt att föra vapen men bara under sluten hjälm. Under 1800-talet tolkades den däremot som att endast adelsmän har rätt att föra vapen över huvud taget och att allt ofrälse vapenbruk var ett regelbrott.

Problemet med tolkningen av förordningen är att slutna hjälmar inte förekom under 1700-talet varför ordet ”öppna” mycket väl kan betyda riddarhjälm oavsett utseende. Andra texter från 1700-talet (alla skrivna av adelsmän) uttrycker samma tankar. Att dåtidens författare väljer att skriva öppen hjälm kan vara ett sätt för dem att särskilja den heraldiska hjälmen från eventuella samtida hjälmar som brukades i krig eller på annat sätt. Vi vet helt enkelt inte för förordningen är så illa skriven.

Gör ett eget släktvapen

Till dig som vill ta ett vapen vill jag därför säga: Lugn. Du bryter inte mot några heraldiska regler eller någon annan lag i detta land. Ta dig ett vapen, gör en flagga och använd ditt märke varhelst du vill.

Se bara till att ditt vapen är unikt.

Läs mer om Vapenrätt här …

Hög svansföring i Nordanstig

 

Känslorna svallar när hästen får en rest svans istället för en hängande. Ja, det är ett nytt svensk kommunheraldiskt bråk på gång och jag ställer mig helt på statsheraldikerns sida. 

Kommunvapen tycks vara en ständig källa till irritation. Antingen gjorde man förr och därför ska kommunchefen alternativt kommunikationschefen ändra till något nytt och fräscht. Eller så tycker samma personer att man minsann inte får ändra på något för en gång så ritade man en bild och den gäller för evigt.
Båda varianterna visar okunnighet om heraldiken.

Gör de väl rätt så kan man ge sig den på att det de gör retar upp kommuninvånarna som samtliga (enligt media, men knappast i verkligheten) har stödjer alternativ 2.

I fallet Nordanstig är det kommunikationschefen, men stöd av kommunchefen som helt tycks ha tagit ställning för alternativ 2 och visar därmed en stor brist på nyfikenhet inför nya kunskaper samt – vilket jag kan tycka är med bekymmersamt – en stor okunskap om vad ett varumärke egentligen är.

Nordanstigs version

Statsheraldikern har ritat upp en version och kommunen en annan. Båda följer blasoneringen så rent heraldiskt är de identiska. Men svansen skiljer sig åt och där har vi vår konflikt.

 

På kommunens hemsida står det:

Nordanstigs kommunvapen är ritat av Paul Persson, Jättendal och ser ut så här. Det förekommer även andra tolkningar av den heraldiska beskrivningen av vapnets utformning, men det här är den utformning som Nordanstigs kommun har i sin logotyp. Inga andra varianter av skölden får finnas.
Det är kommunstyrelsen som ger tillstånd till andra verksamheter än Nordanstigs kommun att använda logotypen.”

Länk till hemsidan

Nu har kommunen faktiskt fel i sak i sista stycket. De kan inte på något sätt stoppa dig eller ens ett företag från att använda kommunens vapen, utom just i egenskap av varumärke. Så en bryggare i Nordanstig kan helt lagligt låta trycka en etikett med kommunens vapensköld på, intill loggan för bryggeriet och texten med ölets namn.

Däremot har kommunen rätt att de, i egenskap av myndighet, just nu har den version som är tecknad av Paul Persson. Det betyder alltså inte att vägskyltar måste vara tecknade så. Den kommunchef och den kommunikationschef (Lars Larsson) som därför engagerar sig en sån fråga har på tok för lite att göra (länk till SVT Gävleborg).

Det är lite synd att en kommunikationschef har så dåliga kunskaper om sitt eget varumärke och den kontext i vilket det är framtaget (den västeuropeiska, för den som undrar – och i detta avseende gäller samma kultur nu som för 500 år sedan)

Däremot kan förstås den vanliga medborgaren tycka vad de vill.

 

Tack

till Riksarkivets instagramkonto @riksarkivet_heraldik för tipset.

 

Armémuseum digitaliserar fanor

Armémuseum digitaliserar sina fanor. Nu finns fyra volymer med danska och ryska fälttecken publicerade på deras hemsida.

Och jag hämtar min information från Armémuseum.
Det var 1677 som Karl XI beslöt att låta avbilda alla fanor och standar som Sverige vunnit som troféer i krig. Syftet var att bevara minnet av dessa segertecken för eftervärlden även om själva föremålen skulle förstöras av ålder.
Konstnären Olof Hoffman fick uppdraget att måla och det var en uppgift som upptog resten av hans liv, fram till hans död 1709. Av hans hand skapades bilder av tusentals fanor och standar som då förvarades i Arsenalen.

Två hundra år senare befann sig hela trofésamlingen tillfälligt i Nordiska Museet medan Riddarholmskyrkan, där de normalt förvarades, renoverades. Krigsarkivarien Johannes Petrelli passade då på att inventera hela samlingen och anlitade ett flertal konstnärer för att avbilda de fanor som tillkommit efter Olof Hoffmans död eller som Petrelli ansåg hade blivit felaktigt avbildade. Avbildningarna är inbundna i 30 volymer vilka tillhör Krigsarkivets samlingar men finns deponerade i Armémuseums arkiv. Det är dess som nu digitaliseras och görs tillgängliga för alla intresserade.

Olof Hoffman (c:a 1640-1709) skapade förutom dessa bilder även utkast till ett flertal regementsfanor och altarprydnader.

Här kan du se fanorna

Och tack till SHS nyhetsbrev för tipset.

Tankar om konstnärsseminariet 2018

Jourhavande heraldiker

Hur skapar vi intresse för heraldik? En fråga för fler än Thomas Falk.

Teori och praktik förenades när heraldiska konstnärer möttes i Göteborg i helgen. 

För andra gången någonsin, i världshistorien (tror jag, men säker kan jag inte vara) ordnades ett heraldiskt konstnärsseminarium där allt fokus låg på hur man

Denna gång var jag bara deltagare så jag kan kosta på mig lite synpunkter om arrangemanget som sådant.
Det har annonserats i vapenbilden, det har stått på Svenska Heraldiska Föreningens hemsida, i sociala medier (både Facebook och Instagram) och det har gått ut mejl till personer som skulle kunna vara intresserade av att komma och dessutom bor inom pendelavstånd.

Ändå kom det bara en handfull personer. Det är fruktansvärt synd. Men ändå – och nu kommer många att bli irriterade på mig – talande för hur intresset för heraldik egentligen ser ut. Eller ska jag säga, vad man egentligen är intresserad av när det handlar om heraldik.

Varje enskild person har förstås vid varje enskilt tillfälle sina skäl att inte komma, men jag noterar att antalet som kommer när det pratas om kungar och adelsmäns vapen är betydligt fler än som visar intresse för det heraldiska hantverket eller idéerna bakom kommunala eller borgerliga vapen. Att vanliga medlemmar inte närvarar kan jag förstå men det är förvånansvärt många etablerade heraldiker som avstår så fort det går utanför deras bekvämlighetszon.

Det här är inget nytt. Jag noterade detsamma redan på 90-talet och jag ser att de tyngre seminarierna i Lund har lika svårt att locka besökare. Detsamma hör jag från vännerna i stockholmsbaserade Heraldiska samfundet.

Varför? Jag själv, som är helt ointresserad av kungliga vapen (det är som att kalla sig musiintresserad och lägga all sin energi på melodifestivalen – alla bidrag låter likadant och är skrivna med samma mall) förstår inte riktigt varför man inte lockas av att lyssna när konstnärer som Davor Zovko, Thomas Falk eller nye Björn Fridén berättar hur de resonerar kring sin vapenkonst. Det är otroligt inspirerande att få höra när de berättar om hur ett arrangemang påverkar framförandet men också innehållet i stycket, för att fortsätta med musikliknelserna.

Men ge er inte, alla ni som försöker fördjupa kunskapen om heraldik.

Har du några tankar om detta?
Mejla mig gärna på Jesper[at]heraldik.se

Fotbollens historiebruk och heraldik

Elfsborgs logga

Leonard Jägerskiöld Nilsson lärde oss med Fotbollens heraldik att sport och vapensköldar hör ihop. Nu följs det upp med en ny intressant avhandling om fotboll och historia som kan lära heraldiker mycket om bruket av vapensköldar och andra symboler. 

Katarzyna Herd har i sin avhandling We can make new history here – Rituals of producing history in Swedish football clubs grottat ner sig i frågan ur man producerar historia med hjälp av ritualer.  Visserligen handlar avhandlingen om hur fyra fotbollsklubbar i modern tid använder symboliska handlingar och ritualer för att skapa en ny historia, men samma tänkesätt kan med lätthet studeras i ordenssällskap (sällskap likväl som statsordnar), släktföreningar eller varför inte staters propaganda.

Av det skälet är Katarzyna Herds avhandling något som jag tycker heraldiker borde studera med stort intresse (den finns i fulltext i länken här ovan).
Men läs även Fredrik Persson-Lahusens recension av densamma i Aftonbladet 25/11. Den ger ett viktigt komplement till avhandlingen genom att visa på hur viktigt det är att komplettera teorierna med en gedigen grund av baskunskap.
Med det är inte min sak här att recensera vare sig den ena eller en andra utan jag nöjer mig med att referera till dem båda.

Herds avhandling tar upp klubbarna AIK, Djurgården, IFK Göteborg och Malmö FF. Men visst kunde hon tagit med de andra tre topplagen i Maratontabellen/SM-guldstabellen: IFK Norrköping, Helsingborg och, såklart, Elfsborg (som också, tillsammans med Örgryte, toppar listan på flest SM-guld). De hade varit intressanta jämförelseobjekt genom at de inte är från de tre storstäderna. Så för att balansera Herds avhandling toppar jag den här sidan med Elfsborgs logga.

 

Träffa heraldiska konstnärer i Göteborg

Kom till Göteborg på lördag 1 december. Möt heraldiska konstnärer och massor av andra. Till och med jag är på plats.

Det är dags för det andra konstnärsseminariet för heraldiker.  Alla är välkomna. Även du som inte är medlem.

Vi kommer bara att prata om hur man gör en sköld. Det blir inget teoretiskt alls, mer än teorin bakom hur man håller en pensel, blandar färg eller hanterar ett ritprogram på datorn.

Läs mer på heraldik.se

Tre förslag till nytt fylkesvapen

I Norge förnyas ständigt heraldiken. Nu är det ett nytt fylke som ska få ett nytt vapen och det sker efter en tävling.

Fylkena Vestfold och Telemark slås nu ihop och tar då ett nytt gemensamt vapen istället för att slå ihop sina två gamla. Det är en idé som fler skulle kunna försöka sig på eftersom det livar upp den offentliga heraldiken.

För att få fram det bästa tänkbara vapnet har man haft en tävling och det gav 250 förslag. Imponerande. Flertalet verkar även ha haft en heraldisk kvalitet, låt gå att vissa tinkturregler och motiv kan ha behövts justeras för att få till ett korrekt vapen.

Till slut återstår nu tre vapen som alla har en bra komposition, även om jag inser att vissa kan bli lite svåra att blasonera.  Man ser även hur moderniteten slår igenom. Dels finns här den historieromantiska versionen av lejonet (Judealøve med fane) där man efterliknat ett lejon i 1100-talsstil, dels finns båten sedd framifrån, ett sätt att rita bådar som ses oftare numera än sammantaget i heraldikens 800-iga historia. Men det fungerar så det är inget fel i sak. Akantusbladen på var sida av båten är däremot värre att få till i en blasonering eftersom de tycks tolkas väldigt olik av olika konstnärer – har jag noterat i egenskap av granskare av inkomna förslag till Svenska Vapenkollegiet.

Hur som helst – här är ett gott exempel på hur man kan involvera befolkningen i framtagandet av nya heraldiska vapen och på köpet både få bra förslag och större acceptans för den heraldiska bilden.

Läs mer om arbete här.

Glöm allt vad stormannaätter heter

St Göran och draken i Storkyrkan i Stockholm. Foto: Wikipedia

Har du hört talas om medeltida ätter som likt en klan förde ett vapen som fördes vidare från far till son? Glöm det. Så enkel var inte svensk (nordisk) medeltida heraldik. Den var mycket mer fascinerande än så.

Sture-ätten, Vasarna och den mystiska Vinstorpa-ätten. Väl kända från historien och presenterade som en väl sammanhållen släktgrupp. När genealoger och heraldiker beskrivt dessa släkters historia känns det väldigt logiskt men tittar vi på människorna bakom sköldarna syns en mycket brokigare väv.

Det fanns inga ättevapen

1626 fick det nya Riddarhuset sin första förordning. Här var det tydligt att man ville få fram en genealogisk enkelhet och varje ätt fick därför var sitt nummer. Detta var möjligt eftersom man började på noll, med de förhållandevis få levande männen som utgjorde Sveriges adel.

Varje ätt tog sig ett namn (ett bruk som påbörjats på allvar under 1500-talets andra hälft) och deras vapen fastställdes i den form det hade just då. Och nyckelbegreppet är just ”den form det hade just då” eftersom alla mer talrika släkter har visat en stor variation när det kommer till hur släktvapnet ska se ut.

Riddarhusets förordning hade två syften, så som jag ser det. Det ena var att få en struktur rörande adelskapet och dess ekonomiska privilegier (den processen hade pågått sedan kung Gustavs dagar, därav alla genealogiska arbeten från 1550-talt och framåt), det andra var att skapa ordning på riksdagarna.
Sverige var ett ståndssamhälle och adeln dess främsta stånd. Men alla adelsmän kunde inte få rösta utan varje ätt fick utse en person (i regel huvudmannen) som fick representera ättens intressen.
Det fanns däremot inget intresse från varken statsmakt eller adeln själv att reglera det heraldiska vapnet; det förstår vi genom frånvaron av paragrafer som styr bruket av släktvapen.
Bruket med en ätt under ett namn med en sköld är alltså ett sätt att reglera närvaron vid riksdagarna, inte ett sätt att reglera heraldiken. Den senare bara följde med.

Anakronistiskt släktbegrepp

// Tillagt 23 november. //

Redan i de första landskapslagarna framgår det att både bror och syster ärver. Visserligen inte lika, men tillräckligt lika för att dotterns barn absolut inte vill bortse från sin morfar. Det ser man också i de matrynomikon-namn som flera män ur stormannaätter bär under 1200- och 1300-talen. Eller att än fler män för vapen som de ärvt via mödernet även i de fall som deras fäder både varit vapenbärande och haft framträdande positioner i samhället.

Tomas Småberg förklarar i ”Det stängda frälset” hur patron-klientskapet, där en kompetent man av (något) lägre börd knyts till en stormannaätt genom att han gifter sig med stormannens dotter. Det här kan också skett på lägre nivå i samhället, men det är betydligt svårare att uptäckta på grund av källorna.  Yngre Stenbocks-ätten liksom dess ursprung Drake av Intorp är båda grenar som nått sin position via mödernet och som helt klart varken har setts eller sett sig själva som en ”falsk” gren av det som en rättrådig heraldiker skulle kalla den adliga ätten XXX.

Bild: Wappenwiki

Än mer udda är Vinstorpa-ätten vars kvinnor i minst fyra, möjligen ännu fler, tillfällen har fört sin sköld vidare till barnen.

Kaj Janzon beskriver det hela rätt bra i citatet här nedan.

 

// OBS – Detta som kommer här nedan är från Kaj Janzons text, som jag tycker är en mycket bra sammanfattning om släktbegreppet. Det blir en not i min text som jag inte hann klart med på grund av liten olycklig ögonskada häromdagen.  Jag kommer strax att fixa till resten, med lite exempel som utvecklar det här begreppet mot en mer heraldisk . Ha tålamod i någon dag//

”Detta nya sätt att se på ätten kom med tiden att ses som det enda sätt att förhålla sig till en släkt. Det är där vi är idag, även om det nu börjar lösas upp igen. Ett av de mer anakronistiska begrepp som skapats då man försökt förklara medeltidens bruk av heraldiska vapen utifrån en teoretisk modell från senare tid, kombinerad med delvis ännu senare föreställningar om ett forntida ättsamhälle, är »ättevapnet«, alltså en vapenbild som förmenas utan att förändras ha ärvts från far till son generation efter generation enligt något slags strikt regelverk för hur det skulle gå till. Emellertid är indelningen i agnatiska ätter, såväl sådana som introducerats på Riddarhuset som icke introducerade ätter, i själva verket väsentligen en tidigmodern import från kontinenten. Den är tämligen främmande för det medeltida sättet att se på släktskap som i vårt land åtminstone sedan 1000-talet väsentligen är bilateral, dvs. att släkten inte redovisas utgående från en anfader, eller -moder (så kallad unilineär släkt), utan från den individ (»jag«) vars släkt skall redovisas och dennes mödernehärstamning är därvid lika väsentlig för redogörelsen av släktkretsen som fädernet.
Det släktskapssystem och det därtill knutna vapenbruk som gällde för det svenska medeltidsfrälset var således inte riddarhusordningens patrilineära ätt med dess evigt oföränderliga ättevapen utan ett mycket mer flexibelt bilateralt system, där släktkretsar (fränder) definierades efter varierande behov av olika individer vid olika tidpunkter.”

 

Källor

Kaj Janzon; Vapenlikhetsfällan (2017)

Härolden som annonserade freden

Härolder som proklamerar fred, det hör väl bara medeltiden till. Skulle man kunna tro, men så sent som 1919 var det faktiskt en engelsk härold som proklamerade freden i Versailles.

Det är härolden York, Gordon Ambrose Lee, som i korsningen Charing Cross läser upp fredstraktaten från Versailles och intill honom sitter en vapenkung. Bilden är tagen 2 juli 1919 då fredstraktatet skrevs under, inte från november 1818 då kriget tog slut. Freden i Versailles skrevs under 28 juni.

Detta är inte det enda framträdande härolderna gjorde utan runt om i London vilket Oswald Barron skrev om i tidningen Country Life (juli-numret 1919). Denne Oswald blev senare Maltravers Herald Extraordinary.

College of arms har samlat ihop denna och mer information på sin hemsida.

 

Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia