Känner mig stolt. Instagram-kontot Heraldik i Kubik har ritat mitt vapen och det smickrar mig.
Så här skriver kontot på Instagram: heraldikikubik CoA of the Swedish heraldic author Jesper Wasling (born in 1967). Editor in chef of the publication Vapenbilden of the Swedish Heraldry Society (SHS). Awarded the medal of the SHS in 2017 (below the shield). The surname Wasling is linked to the Swedish word for sheaf or garb (vase, in Swedish – the a should be pronounced as in the planet Mars), which makes the arms canting of the name (it is a form of heraldic rebus). The Wasling sheaf is cut off, with two grain ears left hanging. CC-BY-SA. Graphic elements from Jimmy44, SajoR, Sodacan and Erlenmeyer.
Det är mitt personliga vapen, den gröna briseringen av släktvapnet, som valts och under skölden hänger Svenska Heraldiska Föreningens förtjänstmedalj som jag fick 2017.
Självklart är det smickrande att uppmärksammas på det här sättet. Det betyder ju att det jag gör uppmärksammas av andra, och kanske har min glädje i heraldiken smittat av sig på just Heraldik i Kubik? Eller på dig?
Så tack för teckningen, Heraldik i Kubik, och fortsätt med ditt fantastiska arbete att teckna nya och gamla släktvapen, borgerliga såväl som adliga.
Min sammanställning av medeltida vapenförande släkter i Sjuhärad har uppdaterats med lite nya bilder.
Om du känner till någon släkt som borde införas här, säg gärna till. Det är heraldiken som är det viktiga så både frälse och ofrälse är intressant. Finns det semi-heraldiska tecken är det också något som är av värde. Det kan vara sigill med bomärken eller tecken på en gravsten.
Mejla jesper@heraldik.se
Svenska Heraldiska Föreningens vapen. Teckning: Thomas Falk
Imorgon söndag är det dags igen för heraldiska akademins, nej förlåt, heraldiska föreningens höststyrelsemöte.
Det är med munterhet jag går dit (vilket är en viss lögn, för vi har mötet via Skype, så ingen går speciellt långt) för att tillsammans med mina styrelsevänner fundera över vad som behöver göras i föreningen inför och under 2019.
Vi har några nya tankar om att nå vissa nya målgrupper där våra senaste styrelsemedlemmar har en hel del spännande tankar. Mer om detta när jag vet mer.
Årsmötet 2019 kommer att hållas i Stockholm i mars och planeringen har börjat. Även detta kommer jag att ta upp lite mer när vi vet mer. Och alla medlemmar kommer att få informationen i december när nästa nummer av Vapenbilden kommer ut.
Vad tycker du föreningen ska göra?
Men finns det något mer vi bör fundera på? Finns det något som du tänker att vi borde ta upp? Tipsa i så fall oss i styrelsen med ett mejl till mig (jesper@heraldik.se) så för jag det vidare.
Ibland förvånar människorna mig. Som varför anarkokapitalisterna har en flagga för sitt ideologiska kollektiv.
Anhängarna av denna ideologin förkastar alltså idéen om ett kollektiv som överordnat individen. Individen är centrum för allt. Ändå tycker de att det är mödan lönt att ta fram en flagga som de som anser sig tillhöra denna ideologi (se, en till konstruerad historia om identitet, som nämndes i ett inlägg häromdagen), även de som inte rimligen kan ha ingått ett ”avtal” med övriga anhängare. De blev helt enkelt en del i ett kollektiv helt automatiskt och utan reflektion.
Följarna av denna ideologi kanske inte är så relevanta för mig, men de är ett fint exempel på hur komplex en människa är. Ideologin går enkelt uttryckt ut på att det inte behövs någon stat, att en stat (eller annan överhöghet) är av ondo och att allt kan lösas med jämbördiga förhandlingar mellan jämbördiga parter. Att den här ideologin var obsolet i förhållande till samhällets utveckling för sisådär 2 miljoner år sedan, och rent pinsam sett till stenåldersekonomin, låter jag passera i tysthet.
Men för den vapentagare som vill ha en svartgul sköld delad av en ginskura, kan det här vara värt att känna till.
Nils Forsbergs ”Gustaf II Adolf före slaget vid Lützen” från 1900 visar väl den nya sekelskiftsnationalismen
Eftersom heraldik är symbolen som identifierar en grupp tänkte jag att det passar att tänka högt om just grupper.
Identitet är problematiskt eftersom identiteten bygger på en påhittad historia om vårt ursprung som förr eller senare kommer att kollidera med verkligheten. Dessa historier är inte sanningen om oss. Det är historier som vi har skapat för att intala oss och vår omgivning att vi (inte) hör ihop.
Men eftersom dessa historier är påhittade är de instabila och faller lätt isär om de konfronteras med en bättre historia, bättre i betydelsen att den känns mer relevant för den aktuella publiken. Det här har diskuterats mycket inom politiken, speciellt när man vill förklarar Socialdemokraternas tillbakagång (dock inte så mycket när man resonerar kring andra partier i Sverige/Europa) men det har såklart giltighet på andra områden med.
Nationalisterna, till exempel, ser gärna på nationen som en biologisk enhet. Det finns en nedärvd essens i vårt DNA. Hur det ska ha kommit in till oss genom tidigare härskarens erövringskrig förklaras inte eftersom det ju är ett påhitt. En romantisk historia, helt enkelt, men likafullt en historia som många tror på eftersom det skapar en gemenskap med andra inom gruppen (landet/religionen/företaget) som jag aldrig mött, än mindre känner.
– Men, tänker du kanske, Sverige finns ju och jag är svensk och det är därför min identitet.
– Jo, det är just det här jag menar. Visst finns Sverige i den mening att det är ett statsstyre över ett definierat område där det bor folk. Men det område som berörs kan förändras eller försvinna. Sverige kan bli en del av ett nytt skandinaviskt rike eller delas upp så att en del hamnar i ett annat land. Samma folk på samma plats har då en helt annan identitet utan att ha rört sig en millimeter. Identiteten är alltså inte min egen utan det som omgivningen ger mig. Ungefär som ett varumärke, vars definieras just av det som marknaden säger att det är, oavsett vad företaget själv anser om saken.
Heraldiken bär identitet
Jag menar att vi heraldiker måste vara medvetna om det här. Vår uppgift är, likt historikerns, att studera ämnet. Vi ska hjälpa andra att förstå heraldikens symboler, vem som använt vissa märken och i vilket syfte. Heraldikern ska förstå och förmedla kunskapen om hur heraldiska vapen använts i berättelserna om identitet, men inte vara bevarare av dessa berättelser. Det vore att lämna forskningen och bli en form av heraldiska domare, och det är inte heraldikerns uppgift.
Traditionerna får finnas kvar
Bara för att heraldikern forskar om, istället för att döma i, heraldiken så betyder det inte att heraldikern ska sluta engagera sig i heraldikens tradition.
Jag menar att en heraldiker visst kan upprätthålla en god heraldisk sedvänja (och med det menar vi att hålla sig till traditionerna) utan att hamna i en dömande position. Det gäller bara att hålla koll på vad som är en heraldisk sedvänja och vad som är personligt tycke och smak. Svenska vapenkollegiet (SVK) är här ett bra exempel på hur heraldikerna bör arbeta medan jag tycker att College of Arms inte är en bra förebild. SVK bör däremot bli bättre på att förklara sig, och det får ta jag på mig inför 2019.
Konkret innebär det att reda ut varför vissa sedvänjor är centrala att bevara (ex tinkturregeln, för den är med och definierar det heraldiska vapnet) medan andra kan diskuteras (som förekomsten av purpur i modern svensk heraldik) och ytterligare några helt revideras (så som att ett vapen följer namnet eller att det bara ärvs via faderslinjen) eftersom dessa sedvänjor strider mot andra och mer centrala principer i samhället samtidigt som de inte tillför heraldiken något.
Nu är detta ingen brandfackla för att väcka de som är engagerade inom heraldiken. Självklart är det många heraldiker som är medvetna om detta och det är en fråga som ofta dyker upp i diskussioner. Däremot är det en fråga som sällan diskuteras publikt och därför stannar kunskapen hos de mest engagerade. Så denna text skrevs för att lyfta på locket till den kunskapen.
Och jag lovar/hotar med att det kommer att komma fler artiklar på det här temat det kommande året för jag tycker att heraldiken behöver fler resonerande texter om själva ämnet. Det kan inte bara handla om att visa upp nya eller gamla vapensköldar eller diskutera någon detalj i vapenrätten. Då blir det allt för snabbt trist, tycker jag.
Hubert Herald är en liten guldgruva på nätet. Denna till synes trista hemsida är fylld av kunskap om mängder av statsvapnens utveckling runt om i världen.
Jag tittade in på den svenska sidan och tycker att den i allt väsentligt (har inte granskat detaljerna) ger en bra beskrivning av hur det svenska riksvapnet utvecklades nder medeltiden och vilka – få – belägg vi faktiskt har.
Värt att notera att alla belägg är bilder som vi tolkar. Det finns inte ett enda dokument där en officiell representant för riket Sverige faktiskt förklarar för menigheten att vapen X eller flagga Y från DATUM ersätter märke Z som symbol för Sverige. Allt är gissningar, om än kvalificerade sådana, från experter inom heraldik.
Men just därför är det av stor betydelse att se dessa olika forskares och skriftställares texter så att du som varande/blivande heraldiker kan jämföra dem, se vad som saknas och kanske göra en annan tolkning av materialet.
Stiljournalens pod med Filip Strömbäck Fredrik af Klercker.Äntligen har någon insett att man ska göra en pod om heraldik. Det är Stiljournalen som gör det, och med den äran.
I avsnitt 137 kommer Stiljournalen in på ämnet ”Heraldik och Cartier?” Och som de säger: Alltid lär ni er något!
Lyssnar ni på poden kan ni hoppas fram till musiken som börjar 9.30 minuter in i sändningen.
Skojigt men ändå seriöst och påläst. Många små referenser som gör att jag förstår var de tittat.
Håller också med – det är nördigt med heraldik, men rolig nördighet.
Dagens fråga. Jag gör just nu ett vapen. Blir det vapnet bara mitt eller blir det familjens?
Det här är en klassisk fråga inom vapenrätten men jag skulle säga att det inte finns en självklar regel. Det har det inte heller funnits, undantaget de som adlats och fått ett vapenbrev.
Det finns ett par tänkbara lösningar. Man kan se vapnet som helt personligt. det får man nog säga var sedvänjan tidigare, fram till 1900-talet. Men även då höll man sig i regel inom ett tema. Ett undantag är de vapen som uppenbart är skapade efter löpande band-principen kring sekelskiftet 1700, då de som skulle underteckna ederna till kungen behövde ett sigill.
Detta sätt att förhålla sig till ett vapen är däremot väldigt sällsynt numera.
Betydligt vanligare är numera att man tar fram ett grundsläktvapen som ättlingarna har rätt till. Sedan kan man göra briseringar (förändringar) om man vill, men det händer sällan.
Hur arvet ser ut råder det olika åsikter om. Min åsikt är att du inte bör vara för bestämd för det är ändå dina barn och barnbarn som bestämmer om och hur de tänker föra vapnet vidare.
Säg därför inte att vapnet endast ärvs av söner för då blir sondottern bara sur.
Säg inte heller att det ska följa namnet för då kan även sonsonen som tar sin frus namn bli sur.
Se istället vapnet som den symbol som håller samman släkten oavsett vilket namn folk har.
Jag håller alltså inte alls med dem som säger att vapnet ska följa namnet eftersom namn byts ut och vapnet ska ses som en parallell till släktnamnet, inte som en illustration av detsamma.
Och med det jämlika samhälle vi har idag där alla ärver och behandlas lika, med rätta, kan inte heraldiken inom vapenrätten hålla fast vid regler som var till för att just markera att vissa hade rättigheter som andra inte hade.
Familjen Waslings släktvapen av Jan Raneke år 2010
Släktvapen för släkten
Har släkten en stor självmedvetenhet kan du ju också göra ett vapen som antas i exempelvis din farfars namn. Då har ju dina kusiner också rätt till det. Men då får du prata med dem först så de inte har en helt annan idé – och så får du se till att ha en symbolik som anspelar på släkten och inte dig.
Se på mitt vapen. Kärven, som liknar en vase, anspelar på namnet Wasling som kommer från gården Vasared (ännu i släktens ägo, tillhör min pappas kusin). Vingarna är korpvingar och det anspelar på den andra släktgården Onsered (Odens röjning) och därmed på hans korpar. Det är alltså en symbol för släkten som passar alla, även om man inte längre bär släktnamnet.
Och tänk på att heraldiken är rätt ovanlig så tänk inte på ”men vad händer om vi är flera släkter som har ett vapen”. Den dagen det bekymret, om jag säger så.
d’Albrets vapensköld från 1389. Frankrike och rött. Illustration: Odejea (Wikipedia)
Den heraldiska skölden ska vara så enkel som möjligt tydlig och ändå talande. Och ingen har lyckats så bra som d’Albret från Frankrike.
Släkten hade sin bas i Landes, Gascogne, och kom från den positionen att blir en av de mäktigaste i Frankrike, väl bortom den franske kungens räckvidd och precis söder om den engelske kungens franska besittningar.
Deras position stärktes kraftigt under 100-årskriget där de först stod på den engelske kungens sida men snart växlade över till den franske kungen. Charles d’Albret var till exempel marsk (constable) av Frankrike och stupade vid Agincourt.
d’Albrets sköld fram till 1389. Illustration: Odejea (Wikipedia)
Vapnet kvadreras efter svek
d’Albrets vapensköld var ursprungligen helt röd. Det var först 1389 som det kvadrerades med det franska riksvapnet genom kung Karl VI och fick därigenom de fantastiska blasoneringen: Kvadrerad i Frankrike och rött.
Bakgrunden till detta vapen var att vicomt de Tartas, Amanieu d’Albret, var vasall till prins Edvard England, även känd som Svarte prinsen. trohetseden lämnades 1363 men av diverse skäl, där prinsens nya skatter på sina vasaller troligen var mest avgörande. Skatten infördes 1368 och samma år slöt Amanieu ett hemligt avtal med den franske kungen. Efter dem kom släkten och att upphöjas till grevar av Dreux (1382-1549), Gavre, Périgord (1481-1572) och Castres (1494-1519).
En sidoeffekt av avtalet var att Amanieu son Charles (han som blev marsk/connetable troslovades med Marguerite de Bourbon och enda skälet till att hon nämns är denna målning där hon ser ut som en barnfilm från 70-talet.
Marguerite de Bourbon_(1344-1416)
Genom Jean d’Albret 1484 gifte sig med drottning Katarina av Navarra kom släkten att bli kungar över Navarra.
Från bloggen Under Wermlandsörnen kommer nyheten om den motsträviga tjänstemannen Ingvar Axelsson i Norra Råda. Fredrik Höglund har hittat nyheten.
Det här inlägget på Wermlandsörnen är för bra för att inte sprida. Det handlar om kommuntjänstemannen Ingvar Axelsson som i en jubileumsskrift till Sixten Larsson, förbundsdirektör i dåvarande Landskommunernas förbund, med en viss syrlighet lägger in sina tankar om kommunalt självstyre.
På bilden ser du att någon, troligen Sixten själv, har noterat Axelssons ord med en något förvånad penna. Men för att läsa hela historien måste du gå till Wermlandsörnen och Fredriks välformulerade inlägg.
Så här står det i texten:
Norra Råda kommunvapen, som ovan skådas, symboliserar Klarälven med dess fem stora kraftstationer inom kommunen enligt den officiella beskrivning Konungen undertecknat. De skarpa spetsarna med deras dolda elkraft kan också tänkas inrymma en annan symbolik, nämligen kommunens vilja att själv vårda sina angelägenheter. Antalet spetsar är tio men ändock måhända otillräckligt för att möta välvillig tillsyn, råd och anvisning ovanifrån huvudstad och residensstad om någon spets skall finnas redo att möta det latenta hot mot självstyrelse, som kommunalkamrer och Landskommunernas Förbund representera.
Råda i Norra Råda kommunalkontor den 30 juni 1955
Ingvar Axelsson
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
