”– … Den är ju dessutom utformad tillsammans med Sveriges högsta heraldiker och han vet nog vad han gör.”
Eftersom den heraldiska konstnären som ritat vapnet har en tjänst på 50% på Riksarkivet och det finns både en statsheraldiker och en vice så är det väl kollektivet som avses.
Men eftersom heraldiken är oreglerad och statsheraldikern endast har hand om myndigheters och kommuners vapen (och inte ens de, juridiskt) så är det väldigt svårt att prata om en ”högste” som om det fanns en hierarki inom svensk heraldik. För det finns det inte, men om Riksarkivet har den självbilden så blir jag lite orolig.
Så jag fortsätter i artikeln och här kommer ett uttalande från Henrik Dahlström.
– Jag har en tjänst på 50 procent under statsheraldikern som är den som godkänner alla heraldiska emblem och vapen till militär, kommun och myndigheter.”
Jag har sett att andra tillskriver honom åsikten att han är högste heraldikern i Sverige, men det säger han tydligt att han inte är. Att skribenten tillskriver honom att han är den enda statligt avlönade i Skandinavien må vara hänt. De andra är faktiskt kopplade till hoven (Leif Ericsson i Sverige och Ronny Andersen i Danmark). Och en heraldiker är inte detsamma som heraldisk konstnär, vilket betyder att vi har än fler statligt avlönade heraldiker i Norden. De finns inom försvaret i såväl Danmark som Norge.
I knappologins anda är det relevant att visa på att begrep som ”den ende” och den högste” bör undvikas. För läsaren av artikeln är det däremot irrelevant.
Ask, bok eller ek
Enligt artikeln gavs uppdraget att rita standaret till Henrik Dahlström utan att man visat på bakgrunden. I förslaget var trädet obestämt till art så han föreslog en ek, även om han själv tycker att det borde ha varit en ask efter livsträdet Yggdrasil. Just det tycker jag personligen känns lite udda. Då hade et varit fyndigare att välj en bok, men det är bara min åsikt.
(Att de som gav iväg förslaget däremot hade så få åsikter om det hela gör mig fundersam om varför de ens var med och valde ut det vinnande förslaget och bearbetade efteråt. De hade helt uppenbart varken kunskap, färdighet eller kompetens och inte heller vilja att ge en vettig brief. När jag läste artikeln slog det mig att hon som gav tävlingsförslaget var betydligt mer kompetens än de som skulle bedöma, och då ansåg hon sig ändå okunnig. Nåja, det vara en lång parantes).
Henrik Dahlström föreslår alltså en ek, och eftersom förlagan är gul på blå botten så blir det en ex av guld på blått.
Det slår honom inte att det här kan vara en välkänd symbol i Sverige. Exempelvis i Blekinges landskapsvapen sedan 1658, visserligen då med tre kronor runt stammen. Blekinge högskola har inget vapen men de har ett obestämt träd och det krävs inte så mycket fantasi för att komma fram till att den studentkåren kanske vill ha ett standar och att de då kanske vill ha en gul ek på blå botten. Men det tycker nu statsheraldikern och hans heraldiska konstnär att Uppsala ska ha istället.
Ändå finns det ju några böcker att slå i, flertalet av de mest väsentliga dessutom skrivna av personal på Riksarkivet (äldre tiders heraldiker, om än inte heraldiska konstnärer). Och är det ingen på Riksarkivet som tittar på vad som görs? Är det verkligen möjligt att en heraldisk konstnär inte visar upp alla inkomna uppdrag för sina kollegor, när det är kollegan som gett honom uppdraget att teckna?
Att en ek skulle vara mer internationellt gångbar än en ask är en så dum argumentation att jag låter den sakta glömmas bort.
En styrd process
Dahlström berättar i artikeln att han blev styrd av uppdragsgivarna. Det stämmer säkert. Alla som har ritat ett vapen vet att uppdragsgivare kan vara väldigt bestämda. Men som heraldisk konstnär har man rätt att säga ifrån. Man har också möjlighet att förklara att man utfört ett uppdrag enligt givna anvisningar, man är ju trots allt bara e tjänsteman.
Så när en uppdragsgivare säger att det ska vara sex rötter så svarar man: ”Helt ok, jag ritar sex rötter, men vi nämner inget om antalet rötter i blasoneringen eftersom den ska beskriva bilden, inte förklara symboliken”.
Så gör nu inte Dahlström. Han gör tvärtom och försvarar alla detaljer i bilden och kommer då snabbt in på rena felaktigheter. Och här är det värt att citera vad Dahlström säger i artikeln:
”– Just träd är svåra. Hade det blivit en ek, men i andra färger hade man förmodligen ändå tänkt Blekinge. Kanske även om det var ett annat träd, men i samma färger. Det är inte många som tänker på bladens utformning.”
Det här är ett fullständigt obegripligt citat som rymmer tre tankar som båda bryter helt mot heraldikens grundläggande idé sedan 900 år. Och för den delen även om alla idéer i reklamvärlden det senaste seklet.
ETT: Genom att byta färg gör man en stark förändring i ett vapen. Det starkaste man kan göra efter att byta symbol. En ny färgsättning ger ett nytt vapen.
Tänk bara på flaggorna omkring oss. Jag tror att det är väldigt få som tittar på Finlands flagga och tänker på Sverige bara för at det är ett kors i båda.
TVÅ. När du ritar en ask eller en ek så är det just bladens utformning som är avgörande. Det blir ett helt nytt träd och därmed ett helt nytt vapen.
TRE. Ja, det är olämpligt med en förändring i ett vapen. Det bör vara två. Att bara byta färg eller trädart tycker inte jag räcker. Det krävs något mer. Och då är vi åter inne på Blekinge som har kronorna. För det Dahlström gör här är ju att argumentera för att ett gyllene träd är det centrala och att de lätt blandas ihop även om man byter blad. Då borde rimligen detsamma gälla om man lägger på kronor runt stammen.
Sedan blir det inte bättre för att han fortsätter med citatet:
”– Man kan säga att den är lik Blekinge-eken, eller att den inte alls är det. Ja, det är en gyllene ek mot en blå bakgrund, precis som Blekinges, men själva utformningen av eken är inte lik. Blekinge-eken har för det första tre öppna kronor runt stammen, sedan är själva ekarna i sig inte särskilt lika varandra i sin utformning.”
Sedan kommer ett stycke där jag hoppas (men inte är säker) på att skribenten missuppfattat Henrik Dahlström. För om Riksarkivets heraldiske konstnär dels tror att heraldiska symboler ofta liknar varandra i och med att de har ett grafiskt och enkelt formspråk (alltså att de är statiska till sin form, vilket de inte är) och att heraldiken ”emanerar från 1400-talet”, vilket är en miss på 300 år, blir jag sammantaget rejält bekymrad.
Försvar genom angrepp
När heraldiskt kunniga har påpekat att det finns problem med denna skiss, som Henrik Dahlström alltså själv inte har gjort, blir svaret att angripa dessa. Det är inte första gången det sker efter att han blivit kritiserad. Detsamma hände exempelvis efter kritiken om att han plagierat Bengt-Olof Käldes grip eller plankat en bild på Skansen lejonet för ett vapen för en militär enhet.
Men att som statlig tjänsteman kalla de som påpekar problem för ”tyckmyckna människor” eller at heraldiken ”Det blir gärna ett forum för knappologer” för folk har rätt att påpeka fel för en tjänsteman.
Och att komma dragandes med estetik är klart problematiskt, speciellt om man enligt samma person använder förutbestämda bilder som man bara färglägger.
Min personliga uppfattning är att det estetiska upptar nästan all diskussion i debatten och problematiseringar kring vapenrätt och heraldisk sedvänja oftast glöms bort.
