Fanor som en gång vajade över danska regementen blev svenska troféer i rikets första ”museer”. I en ny avhandling berättar konsthistorikern Karin Tetteris hur stormaktstidens Sverige använde krigsbyte för att bygga historia, ära och identitet. Anhandlingen lades fram i april 2025.
I avhandlingen Captured Colours tar Karin Tetteris med oss till 1600-talet så att vi får förstå vilken roll de militära fanorna hade i den tidigmoderna svenska kulturarvsproduktionen, eller propagandan om man föredrar det ordet. Genom att följa ett urval av danska fanor som togs som krigsbyte vid stormningen av Frederiksodde år 1657 kan Tetteris berätta om det komplexa nätverk av människor, föreställningar och praktiker som tillsammans gjorde fanorna till kraftfulla symboler i både det militära och det civila samhället. Avhandlingen kombinerar objektbiografi med kulturarvsteori, vilket gör det möjligt att inte bara se fanorna som historiska artefakter, utan som aktörer i sin egen rätt, med kapacitet att påverka hur makt, ära, manlighet och nationell identitet iscensattes under två sekel.
Arméns heliga föremål
En av avhandlingens centrala poänger är att fanor i det tidigmoderna Sverige inte bara fungerade som taktiska militära verktyg eller symboler för regementen, utan att de genom olika rituella och administrativa praktiker. Hit räknas soldateden, parader, överlämningsceremonier och segerprocessioner, och alla dessa ceremonier gavs en närmast sakral status. Fanorna sågs som ”arméns heliga föremål”, värda att dö för, och denna symboliska tyngd förstärktes ytterligare genom hur de hanterades efter att ha erövrats. I Stora Rustkammaren i Stockholm, ett av Sveriges första museer, placerades de som troféer i ett minneslandskap där dynastisk ära och nationell seger kunde visualiseras. Tetteris visar att museets samling och utställning av fanor inte var ett passivt förvar utan ett aktivt bidrag till skapandet av ett svenskt kulturarv som av dess segrar gav monarkisk legitimitet.
Fanornas material och deras tyger, sömmar, emblem och slitage får också ett stort utrymme. Genom att i detalj studera dem kan Tetteris visa hur själva materialen bidrog till att förmedla sociala hierarkier och politisk betydelse. Särskilt fanor med kungliga insignier kunde fungera som kungens ”andra kropp”, en sorts materiell förlängning av suveräniteten. Det gör att fanornas status som krigsbyte blir mer än bara symbolisk. Genom att förstå varför de togs, hur de katalogiserades och sedan visades upp kan vi också förstå att segraren också kunde överta motståndarens symboliska värdighet och i förlängningen dennes legitimitet.
En nyare tid
När samlingen av troféfanor 1817 flyttades från arsenalen till Riddarholmskyrkan markerades också en viktig övergång. Fanan gick från att vara en militär trofé till del av ett kungligt och nationellt minneslandskap. Där, i det som ofta kallats Sveriges Pantheon, fick fanorna en ny roll som bärare av historisk kontinuitet och patriotisk känsla. Tetteris visar att det inte var ett avslut utan en fortsättning på deras agens, bara i andra former.
Styrkor och svagheter
Jag tycker att avhandlingens styrka ligger i hur den placerar fanorna som en egen aktör mellan människa och vanliga ting, och att Tetteris får oss att förstå att de, trots att det är vanliga tygstycken, ändå kan påverka skeenden och människor. Alla dessa ritualer, regler, instruktioner, manualer och konstnärliga framställningar samverkar alla i att forma vad fanor betyder och vad de kan göra. Tetteris visar till exempel hur flaggviftning lärdes ut som en del av en kroppslig disciplinering i 1600-talets militära manualer, och hur denna teknik samtidigt bidrog till att befästa ett ideal om manlig civilitet och kontroll.
För en bredare allmänhet är avhandlingens mest tillgängliga och tankeväckande insikt kanske just hur dessa tygstycken, som vid första anblick kan verka som tysta och passiva museiföremål, i själva verket är djupt laddade med historia, ideologi och känslor. De har formats av människor men har också själva format hur människor minns, firar och berättar sin historia. I en tid då diskussioner om återförande av kulturföremål, kolonialt arv och museers ansvar är högaktuella, bidrar Captured Colours med ett viktigt svenskt perspektiv på krigsbyten och deras kulturella efterliv.
Det är en avhandling som inte bara förnyar forskningen om fanor och troféer, utan som också reser allmängiltiga frågor om vad kulturarv är, hur det skapas och vems historia som egentligen berättas i museernas montrar.
Nackdelen med avhandlingen är att den är helt på engelska vilket förstås kommer att betyda att färre svenskar tar till sig dess innehåll samtidigt som engelsktalande inte heller läser den eftersom ämnet är danska fanor i Sverige. Jag hoppas att denna text hjälper till så att fler läser den. För det ska alla göra som delar mitt intresse.
PS. Avhandlingen är på engelska så om jag har översatt begreppen fel så ber jag om ursäkt för det.
Läs mer
Karin Tetteris; Captured Colours: The agency of military flags in Early Modern Swedish heritage production (2025)
Beslutet att byta ett släktvapen är en mycket personlig fråga och det finns många faktorer att överväga innan man tar ett sådant steg.
Här är några reflektioner som kan vara användbara när man funderar över detta:
Historisk betydelse: Det heraldiska vapnet kan vara en viktig del av din släkts historia och identitet. Det kan ha förts vidare genom generationer och bära med sig en betydande historisk arv. Att byta det kan innebära att man bryter med denna kontinuitet och tradition.
Personlig anknytning: För många människor har det heraldiska vapnet en djup personlig betydelse. Det kan representera ens rötter, värderingar och identitet. Att byta vapnet kan därför vara en känslomässigt laddad process och det är viktigt att noga överväga hur detta kan påverka ens känsla av samhörighet med ens släkt och historia.
Praktiska överväganden: Ibland kan det finnas praktiska skäl till att överväga att byta ett heraldiskt vapen, till exempel om det nuvarande vapnet inte längre känns representativt för din släkts identitet eller om det finns en starkare koppling till ett annat vapen genom äktenskap eller adoption.
Heraldiska regler: Det är viktigt att komma ihåg att heraldiken har sina egna regler och traditioner som bör följas om man väljer att byta ett släktvapen. Det nya vapnet bör vara korrekt utformat och i enlighet med dessa regler för att vara legitimt inom heraldiken.
Rådgivning och expertis: Innan man fattar beslutet att byta ett heraldiskt vapen kan det vara klokt att söka rådgivning och expertis från heraldiska experter eller organisationer. De kan ge vägledning och hjälp för att säkerställa att processen genomförs på ett korrekt och respektfullt sätt.
Sammanfattningsvis är frågan om att byta ett släktvapen en komplex och individuell fråga som bör övervägas noggrant med hänsyn till historiska, personliga och praktiska faktorer. Det är viktigt att respektera släktens historia och traditioner samtidigt som man tar hänsyn till ens personliga identitet och värderingar.
Men – Självklart är det tillåtet att byta vapensköld och historien har många exempel på det från medeltiden fram till idag.
Kung Karl XVI Gustavs serafimersköld. Foto: Kungahuset
Hur förändrades synen på kungligheter och offentlighet under Oskar II:s tid? Under 1800-talet började allmänheten kräva insyn i monarkins värld, och kungahusen tvingades anpassa sig till nya krav på öppenhet, legitimitet och borgerliga ideal. Oskar II och hans samtid balanserade mellan tradition, ceremoni och en allt mer offentlig roll där familjeliv och personliga egenskaper blev viktiga för monarkins överlevnad.
Under Oskar II:s tid omgavs monarkierna fortfarande av alla de fenomen som Habermas nämner i samband med den representativa offentligheten: ceremonier, formellt tilltal och regler, heraldik med mera. En av de viktigaste förändringarna inom offentligheten var dock att allmänheten under 1800-talet krävde, och hade möjlighet, att få ta del av monarkins yttringar på ett annat sätt än tidigare. Representation, offentlighet, borgerlighet, privatsfär och legitimitet samt relationerna och spänningarna dem emellan var fenomen som Oskar II var tvungen att förhålla sig till. Men är det relevant att ta upp kungliga personer inom ramarna för Habermas teori? Kan dessa verkligen sägas ingå i en borgerlig offentlighet? Jag menar att det är fullt rimligt att se kungligheter såsom en del av den borgerliga offentligheten, under förutsättning att resonemanget rör perioden efter de stora omvälvningarna runt sekelskiftet 1800.
Habermas tankar
Den tyske filosofen och sociologen Jürgen Habermas är en av de främsta teoretikerna kring dessa begrepp. Det viktigaste verket i sammanhanget är Borgerlig offentlighet: kategorierna ”privat” och ”offentligt” i det moderna samhället, vilken utkom 1962. ”Offentlighet” kan ha flera olika betydelser men här avses i första hand den sfär i samhället som etablerades utanför de privata respektive statliga sfärerna. Ordet ”borgerlig” syftar då i första hand på den borgerliga (kapitalistiska) samhällsformen och inte på partipolitik eller samhällsklasser.
Begreppet ”representativ offentlighet” förekommer hos Habermas, med vilket han avser en äldre modell av feodal offentlighet, som uppstod under medeltiden. Denna typ av offentlighet var en scen där furstar och adel visade upp sig själva och sin makt för folket, och därmed symboliskt demonstrerade samhällets uppbyggnad och struktur. Den representativa aspekten återspeglades tydligt i deras attribut: vapensköldar, fanor, ceremonier, formellt tilltal och dylikt. Den representativa offentligheten fick sin kulmen, menade Habermas, i och med de hårt regisserade hovfesterna under Ludvig XIV:s långa regim (1643–1715).
Habermas ansåg att den representativa offentligheten i stort sett försvann under 1700-talet, men han skrev också: ”Vissa former av representativ offentlighet utvecklar förvisso en omfattande verksamhet ända fram till 1800-talets början.” Habermas citerade den tyske statsvetaren Carl Schmitt som gjorde gällande att den representativa offentligheten under 1800-talet bara överlevde i det brittiska överhuset, den preussiska generalstaben, franska akademin och Vatikanen. Det skulle kunna invändas att den representativa offentligheten delvis överlevde betydligt längre och på flera håll, i igenkännbart skick åtminstone fram till första världskrigets slut 1918, på flera håll ännu längre, framför allt i monarkier som varit neutrala under kriget eller stod på segermakternas sida.
Borgerlig offentlighet
Monarker och andra kungliga personer kan däremot inte räknas till den borgerliga offentligheten under l’ancien regime. Den borgerliga offentligheten växte fram i opposition mot kungamakten, och grundade sig i första hand på meriter snarare än medfödd status. Ett av monarkiernas viktigaste svar på denna utmaning – framför allt efter franska revolutionen och napoleonkrigen – var ett ”förborgerligande” av sig själva. Med begreppet avses monarkiernas ansats att tilltala den borgerliga offentligheten och vinna legitimitet inför den. Detta skedde, i hög grad via de nya medierna, genom ett betonande av personerna (monarken och kungafamiljen) snarare än institutionen, deras respektabilitet och familjeliv – deras borgerliga tillvaro. Då monarkin inte längre med trovärdighet kunde legitimera sig med hänvisning till Guds vilja, underströks istället de kungliga personernas kompetens och ambitioner (i praktiken ett accepterande av borgerlighetens förväntan om meritering). Målet var att offentligheten skulle känna igen sig i kungafamiljen och kunna relatera till deras liv. Samtidigt skedde en satsning på att manövrera institutionen bort från politiken, att ”höja den över partierna” (en fras som återkom i flera varianter); monarkin borde i politiska sammanhang iaktta en ”noga övervägd overksamhet.” Förborgerligandet var i grunden en strategi som monarkierna, via kompromisser och nytolkningar av sig själva, begagnade för att överleva under nya borgerliga förutsättningar.
Ordet ”monarki” avser i sammanhanget i första hand inte en nations statsskick utan snarast en skiftande ansamling av personer – oftast monarken och kungafamiljen, men kan också omfatta exempelvis ledande politiker, opinionsbildare och tjänstemän – som fattar beslut om förändringar för att möta offentlighetens krav och önskemål. Denna eftersläpning av delar av den representativa offentligheten som nämnts ovan gick för monarkernas del hand i hand med en inmarsch på den borgerliga offentlighetens scen. Monarkerna behövde alltså finna en balans mellan den äldre traditionen att å ena sidan röra sig enbart inom den representativa offentligheten och den borgerliga offentlighetens förväntningar å den andra. Min, i tidigare forskning grundade, utgångspunkt är att kungliga personer på ett annat sätt än borgerligheten hade en unik möjlighet att röra sig mellan sfärerna.
Balansgång för monarken
Monarkin var nödsakad att balansera mellan det borgerliga samhällets allt mer utkristalliserade sfärer, den privata och den offentliga. Dessa förändrades gentemot varandra över tid. Den avgränsning som den borgerliga offentligheten generellt hade gentemot den privata sfären suddades ut av det faktum att de flesta monarker i Europa insåg att, som en del av den nya tidens krav, de behövde visa upp en positiv bild av sin kärnfamilj inför offentligheten och låta denna del av den egna intimsfären bli en del av det offentliga; kungamakten förborgerligades därmed.
Efter de amerikanska och franska revolutionerna hade Europas monarkier alltså påtagliga legitimitetsproblem. Det var inte längre gångbart att hänvisa till Guds vilja. Istället var monarkiernas förespråkare tvungna att använda en rad andra argument för att försvara detta statsskicks bevarande, och monarkiernas nya arbetssätt innebar en större tillgänglighet och ett större mått av identifikation mellan folket och dess monark. Oskar II var, såsom representant för en relativt nyetablerad kungaätt som dessutom hade sina rötter i borgerliga förhållanden, medveten om denna problematik och arbetade aktivt på flera fronter för att förstärka sin, och sin familjs, rätt till tronen. Själv kommenterade han saken i ett brev: ”Ty nuförtiden måste kungligheten hållas i helgd genom personliga faktorer. De imaginära nimbus-faktorerna äro länge sedan skingrade under trycket av – tryckfriheten!” Legitimitet är alltså ett viktigt begrepp för monarkiforskningen och därmed inte minst för denna avhandling.
Är kungen legitim?
Legitimitetsbegreppet utvecklades av den tyske filosofen och sociologen Max Weber (1864–1920). Enligt honom är legitimitet ett av flera fundament för auktoritetsutövning. Begreppet ”auktoritet” i sin tur definierade Weber som ”sannolikheten för att specifika (eller alla) order blir åtlydda av en viss grupp människor.” Weber menade också att ett auktoritetsförhållande kräver åtminstone ett minimum av vilja eller intresse av att lyda. Viljan och/eller intresset att lyda styrs av motiv, vilka i sin tur blir mer långsiktiga och stabila om de inte bara slumpvis sammanfaller med auktoritetens intressen utan kan styrkas utifrån att auktoriteten upplevs som rättfärdig eller laglig. Weber menade att inga auktoriteter nöjer sig med rent rationella eller materiella motiv som grund för sin existens, utan de söker också ”legitimitet” för denna. Legitimiteten ser olika ut beroende på auktoritetssystemet och vad det vill åstadkomma, och lydnaden som grundar sig på legitimiteten blir således även den av olika natur.
Weber skilde mellan tre typer av legitimitet: den legala, den traditionella och den karismatiska. Dessa är, enligt Weber, att betrakta som ”rena”, eller ideala typer. En auktoritet (till exempel ett politiskt system) som har en legal legitimitet baseras på lagar och regler som är allmänt accepterade av befolkningen. Baserar sig auktoriteten på traditionell legitimitet vilar den på gamla normer och traditioner vilka anses som okränkbara. Den karismatiska legitimiteten bygger på en ledargestalt med ovanliga egenskaper eller krafter. Webers legitimitetsbegrepp har utsatts för kritik, bland annat för att vara alltför övergripande och, på senare år, anakronistisk.
”Legitimitet betyder en viss politisk ordnings välgrundade anspråk på att erkännas.” Det menar även Habermas. Legitimitet syftar hos honom på den idé eller ideologi som makthavare använder för att berättiga sitt maktinnehav. Detta maktinnehav riskerar alltid att ifrågasättas och måste därför legitimeras kontinuerligt. Det finns ett samband mellan Webers tankar kring legitimitet och Habermas dito. Den ”legala legitimiteten” utvecklades i samma historiska sammanhang som den borgerliga offentligheten, främst under 1700-talet, och de förutsatte varandra.
Kungen som samlad gestalt
För att sammanjämka begreppen legitimitet och offentlighet för just Oskar II:s del finner jag det relevant att använda de begrepp som lanserades i The role of monarchy in modern democracy – ”head of state” och ”head of nation”, vilket kan översättas med ”statsöverhuvud” respektive ”samlande gestalt”. Till dessa bör läggas: monarken som enskild person. Ett närmast övertydligt exempel på hur dessa tre, låt oss kalla det kungaroller, interagerade är unionsupplösningen 1905. Den akuta orsaken till krisen var att kungen vägrade att bevilja den norska regeringens avskedsansökan med motiveringen att han för närvarande inte kunde utse en ny ministär. Stortinget menade att kungen i och med det var oförmögen att uppfylla sina konstitutionella förpliktelser och att hans funktion som Norges statsöverhuvud (head of state) satts ur spel och att unionen därmed var upplöst. Bakgrunden var en långvarig kris i hans roll som samlande gestalt (head of nation) inför den norska offentligheten, en roll som hade urholkats i decennier. Krisen för legitimitet och kungaroll var påtagliga även för kungen som enskild person delvis känslomässigt men dessutom ekonomiskt i och med bodelningen av kungens egendom i Norge.
Begreppen offentlighet och legitimitet kommer att fungera som ramar för avhandlingen. En institution som monarkin – och en person som Oskar II för den delen – blir mer lättfattliga med dessa teoretiska verktyg, då de är centrala för förståelsen av hur monarkin på 1800-talet manövrerade och anpassade sig för att upprätthålla sin ställning. Begreppen fungerar som förklaringsgrund för analysen av de beslut som fattades av kungen rörande biblioteket och indirekt dess relation till lanseringen av monarkin. Teorierna ger en grundläggande struktur till analysen av materialet. Detta gör att problemet huruvida kungen fattade beslut som privatperson eller statsöverhuvud kan angripas med ett gemensamt verktyg, och kungens agerande kan ses ur en konsekvent vinkel.
Övergången från hard power till soft power skildras också i ett verk som har närmast klassikerstatus inom monarkiforskningen: David Cannadines ”The context, performance and meaning of ritual: the British monarchy and the ’invention of tradition’, c. 1820–1977”, vilken ingår i volymen The invention of tradition, publicerad första gången 1983, med många senare omtryck. Cannadine lanserar idén att den brittiska monarkin såg sin makt beskäras under perioden, och för att försöka dölja och motverka detta etablerade den en allt större pompa och allt fler ceremonier. Dessa ceremonier var i själva verket av jämförelsevis ungt datum och inte sekelgamla traditioner som monarkin gärna lät påskina. Det visade sig att den allmänna opinionen ansåg att monarkins existensberättigande låg mer i just prakt och ceremonier än i faktisk politisk maktutövning. När monarkin flyttade sin tyngdpunkt till de ceremoniella uppgifterna och övergav realpolitiken såg den sin popularitet stiga.
Revolutionen står för dörren
Den tyske historikern Volker Sellin har i flera skrifter studerat olika aspekter av Europas monarkier under 1800-talet. I Violence and legitimacy: European monarchies in the age of revolutions reflekterar han över hur flera monarkier besvarade de utmaningar i form av hotande revolutioner som de stod inför. Svaren kunde ta sig många uttryck. Att möta uppror med våld var ett sätt, vilket dock sällan lyckades. Att betona dynastin som en sammanhållande faktor för nationen och att understryka monarkins sakrala roll var andra vägar; dessa var djupt rotade i den förrevolutionära tiden, men hade fortsatt betydelse. Framgångar i krig liksom sociala och konstitutionella reformer var andra sätt för monarkierna att vinna legitimitet. Om den enskilde monarken förfogade över en stark personlig karisma var det ytterligare ett sätt att vinna legitimitet, liksom betonandet av samhörigheten mellan nation och monarki.
Sellins studie, liksom den han har genomfört i European monarchies from 1814 to 1906: a century of restorations, pekar på ett viktigt problem med forskning kring 1800-talets monarkier, nämligen att de är svåra att jämföra med varandra; förutsättningarna skilde sig åt i flera avgörande aspekter: geografiskt, politiskt, historiskt, etniskt och kulturellt. De gemensamma nämnarna var att statsöverhuvudämbetet var ärftligt och att de hade liknande utmaningar att hantera i form av en ombytlig och ofta kritiskt sinnad offentlighet. Monarkiernas roll, framför allt dess politiska roll, ifrågasattes från allt fler håll och monarkiernas svar på dessa problem skiftade. Även inom enskilda monarkier ändrades förutsättningarna under perioden.
I en jämförande studie av Europas monarkier, The role of monarchy in modern democracy, inför Robert Hazell och Bob Morris en uppdelning av monarkernas funktion i en ”head of state” och en ”head of nation”, där det förstnämnda avser monarkens konstitutionella rätt- och skyldigheter och det sistnämnda avser hens roll som en nationell samlande gestalt. I samband med detta finns anledning att nämna den ibland diffusa svenska terminologi som vidhänger begrepp som monark, kung, majestät, etc. Ordet monark avser ett statsöverhuvud i en monarki, alltså en kung, drottning, kejsare, kejsarinna eller motsvarande. Det kan vara, men är inte nödvändigtvis, utbytbart mot ”regent”, ett ord som har vissa tidsmässiga konnotationer i stil med ”Under kungens utrikesresa är kronprinsessan regent”. Näraliggande ord till ”monark” är ”Konungen” och ”Kunglig Majestät” (ofta förkortat till ”Kungl. Maj:t” alternativt ”K.M:t”). Den första termen syftade på kungens person, framför allt i hans ämbetsutövning, och den andra på organ som fattade beslut i monarkens namn, i första hand regeringen och domstolarna. På ett övergripande plan handlade Kungl. Maj:t alltså om riksstyrelsen och infördes som ett begrepp i 1809 års grundlag och avskaffades i och med grundlagsreformen 1974. ”Monark” eller ”regent” kommer i den här avhandlingen att användas i teoretiska resonemang, medan ”kung” begagnas när det gäller Oskar II specifikt.
Till diskussionen om rollerna som statsöverhuvud och samlande gestalt har Martin Sunnqvist lagt aspekten av monarken som privatperson, eller snarare enskild person. ”Privat” och ”enskild” är ord som ofta används som synonymer. Emellertid har de en viktig nyansskillnad i det här sammanhanget. Det handlar om huruvida en monark överhuvudtaget är privat, någonsin. Monarker i äldre tid var inte bara statens främsta representanter, utan ett förkroppsligande av staten, menade bland andra den inflytelserike tyske statsvetaren Friedrich Julius Stahl (1802–1861)
Kungarna Albrekt och Magnus fänikor som hjälmprydnad 1360-70.
Hjälmprydnaden är en av de viktigaste delarna i ett heraldiskt vapen. Den sitter ovanpå hjälmen och fungerar både som ett starkt igenkänningstecken och som en dekoration.
Ibland visar hjälmprydnaden samma symbol som finns på skölden, men den kan också föreställa något helt annat. Det här varierar beroende på vilken heraldiska tradition man följer. I Storbritannien ska hjälmprydnaden alltid skilja sig från sköldens motiv, medan tysk och skandinavisk heraldik ofta upprepar sköldens bild på hjälmen. Kanske är det därför som man i Tyskland och Norden gärna byter ut hjälmprydnaden för att skapa en personlig variant av ett gammalt släktvapen – något som är ovanligt eller till och med okänt i brittisk heraldik.
Hjälmprydnader har funnits länge. Redan på 1200-talet började de förekomma i vapenbilder. Det äldsta svenska sigillet där en hjälmprydnad syns utan att skölden är med kommer från år 1291 och tillhörde riddaren Holmger Ulfsson. Redan då var hjälmen och dess prydnad lika viktiga för att visa identitet som själva sköldemärket.
TF iklädd Tyrgils tunnhjälm på Skara länsmuseum.
Symbolvärdet i en hjälmprydnad är stort. Den säger något om bäraren och kan förstärka intrycket av vapnet som helhet. Tyvärr finns det inga nordiska böcker som enbart handlar om hjälmprydnader, vilket gör det svårt att veta hur vanliga vissa motiv är. Det är till exempel inte ovanligt att flera släkter har liknande prydnader, särskilt om det handlar om enkla former som vingar eller horn.
Till skillnad från skölden, som avbildas platt, är hjälmen tredimensionell. Det gör att prydnaden kan få ett annat uttryck, lite som en skulptur placerad på en sockel. Det viktiga är att det ser ut som om den växer upp ur hjälmen. Ibland väljer konstnärer att lägga hjälmprydnaden direkt ovanpå skölden, utan att rita med själva hjälmen eller det tyg som annars brukar hänga från den. Det är särskilt vanligt i brittisk heraldik, men förekommer också i äldre svenska vapenbilder.
Enligt svensk heraldisk tradition hör hjälm och hjälmprydnad ihop med en person i rustning – alltså en individ, en släkt eller en släktförening. Myndigheter i Sverige brukar därför inte använda hjälmar i sina vapen. Men det finns inga formella regler som förbjuder en förening eller ett företag från att använda en hjälm med prydnad om de vill. Flera heraldiska föreningar väljer till exempel att ha ett fullt vapen med både sköld och hjälmprydnad.
Stamvapen återgivet av Anders Thiset i Danmarks Adels Aarbog 1893.
När Lund växte fram som stad under 1000- och 1100-talet var det inte bara kyrkliga institutioner och borgare som satte sin prägel på stadsbilden. Nya forskningsrön pekar på att även aristokratin spelade en viktig roll i det urbana landskapet och att de gjorde det på ett sätt som påminner om landsbygdens stora herrgårdar.
Historikern Kenth Hansen har i en uppsats granskat förekomsten av aristokratiska gårdskomplex i det medeltida Lund. Hans utgångspunkt är ett välkänt fenomen från landsbygden: hur adelsmän uppförde stora gårdar med tillhörande privatkyrkor, något som signalerade både makt och fromhet. Men förekom detta även i en stad som Lund?
En runsten väcker frågor
En runsten från 1000-talet, funnen i Lund, innehåller den ofullständiga men talande inskriften: ”Toke lät kyrka bygga och…”. Vem denne Toke var är okänt, men att han uppförde en kyrka tyder på en person med inflytande och resurser kanske en lokal storman. Hansen ser denna inskrift som en möjlig ledtråd till förekomsten av privatkyrkor även i det urbana rummet.
Gård och kyrka sida vid sida
Med hjälp av arkeologiskt material, kartor och skriftliga källor har Hansen identifierat fyra stadskvarter, S:t Botulf, S:t Mårten, S:t Stefan och S:t Andreas, där det funnits både exklusiva stenhus och kyrkor i nära anslutning till varandra. I flera fall tycks det röra sig om just den typ av gårdskyrkokomplex som annars är kända från landsbygden.
Krognoshuset vid Mårtenstorget är ett av de tydligaste exemplen. Det medeltida stenhuset har länge kopplats till den inflytelserika Krognosätten, och inte långt därifrån låg S:t Botulfs kyrka. Källor visar att Krognosätten hade patronatsrätt över kyrkan, det vill säga rätten att tillsätta prästen. Ett mönster som påminner starkt om hur makten manifesterades ute på adelsgods.
Tecken på fler gårdar
Liknande indikationer finns i andra delar av staden. I kvarteret S:t Mårten har man funnit lämningar av ett stort stenhus samt spår efter en kyrka. I S:t Stefan pekar ett medeltida dokument på förekomsten av ytterligare en aristokratisk gård. Och i S:t Andreas har fyndmaterial tolkats som spår av en angloskandinavisk herrgårdsmiljö ett möjligt tecken på internationella kontakter redan under Lunds tidiga historia.
Från privatkyrka till patronatsrätt
De aristokratiska gårdarna i staden skiljde sig markant från det enkla trähusbebyggelsen som annars dominerade. De låg ofta på stora tomter, hade trädgårdar och ekonomibyggnader, och uppfördes i sten ett byggmaterial som signalerade både status och permanens. Kyrkan låg ofta på eller intill gårdsplanen, vilket förstärkte sambandet mellan världslig och andlig makt.
Med tiden förändrades både gårdarna och deras kyrkor. De privata kapellen blev ofta patronatskyrkor, öppna för fler men fortfarande under starkt inflytande av gårdsägarna. I takt med att Lund växte och förändrades försvann många av dessa gårdar, men lämningar i murverk, tomtstrukturer och skriftliga källor vittnar om deras tidigare existens.
Ett urbant maktcentrum
Kenth Hansens arbete visar att aristokratins makt inte begränsades till landsbygden. Även i en stad som Lund etablerade sig stormän med gårdskomplex och kyrkor, och på så vis påverkade de stadens struktur och sociala liv. Det urbana landskapet speglade alltså i viss mån landsbygdens hierarkier men i en mer förtätad och komplex miljö.
Att vandra genom dagens Lund är att röra sig genom ett landskap av lager. Under gator, torg och husfasader döljer sig spår av stadens första aristokrater de som byggde i sten, lät resa kyrkor och satte sitt avtryck på en stad som fortfarande bär deras mönster.
Läs mer
Kenth Hansen:”Toke lät kyrka bygga och …”. Lunds universitet (2013)
Det är lätt att blanda ihop heraldiska vapen med moderna logotyper, eftersom båda är visuella symboler som representerar en person, en organisation eller en idé. Men trots vissa likheter är det i grunden två helt olika typer av symboler – med skilda syften, traditioner och regler.
Ett heraldiskt vapen har sitt ursprung i medeltidens Europa. Det används för att identifiera en person, en släkt, en förening eller till och med en plats. Ett vapen är inte bara en bild, utan en symbol med tydlig struktur och innehåll.
Den centrala delen är skölden, som ofta kompletteras med hjälm, hjälmprydnad och täcke. Den kan ha ett valspråk, precis som logotypen har sin tagline, men valspråket hör egentligen inte till vapnet.
Varje element har sin plats och sin betydelse, ofta med historiska kopplingar till bäraren. Heraldiken följer dessutom fasta regler, till exempel hur färger får kombineras, hur figurer avbildas och hur ett vapen beskrivs med särskild terminologi. Dessa regler skiljer sig något mellan olika länder, men grundprinciperna är desamma: ett vapen ska vara tidlöst, tydligt och möjligt att blasonera (dvs. beskriva i ord).
En logotyp, däremot, är ett modernt påfund. Den är skapad för att representera ett företag, ett varumärke eller en produkt, och är främst ett verktyg för marknadsföring och visuell identitet. Logotyper är ofta designade för att sticka ut, vara lättigenkännliga och fungera i många olika sammanhang på allt från hemsidor och visitkort till skyltar och reklammaterial. De kan bestå av text, bild eller en kombination av båda och följer inga särskilda regler annat än de som gäller inom grafisk formgivning. Till skillnad från ett heraldiskt vapen är en logotyp flexibel och kan förändras över tid för att följa nya trender eller anpassas till olika marknader.
Sammanfattningsvis är ett heraldiskt vapen en traditionsbunden symbol med fast struktur och djupt symboliskt innehåll, medan en logotyp är en modern grafisk lösning med fokus på varumärkesprofilering och visuell kommunikation. Båda har sina funktioner – men de fyller olika roller i våra liv och i samhället.
Föreställ dig Skåne för nästan 900 år sedan. Landskapet är både bekant och främmande: öppna fält, djupa skogar och små samhällen som klamrar sig fast kring kyrkor och gårdar. Men här och var reser sig något mer ovanligt – borgar. Inte de romantiska slotten med tinnar och torn som vi ofta tänker på, utan mer robusta, ibland nästan hemlighetsfulla byggnadsverk, ofta omgivna av vatten eller skyddade av vallgravar och tjocka murar.
Det är just dessa borgar som Martin Bengtsson har fördjupat sig i. Hans intresse väcktes när han själv deltog i en arkeologisk utgrävning av en senare borg, men nyfikenheten drog honom bakåt i tiden till de allra första medeltida borgarna i Skåne. Och det visade sig snabbt att här finns både spännande gåtor och fascinerande berättelser.
Borgar var mer än bara fästningar
1100-talet var en orolig tid, både i Skåne och i det danska riket som Skåne då tillhörde. Många har tänkt att borgarna byggdes som skydd under inbördeskrigen som härjade i Danmark mellan 1131 och 1157. Men när man tittar närmare på dateringen av flera borgar, ser man att de ibland byggdes både före och efter dessa oroliga år. Det får Martin Bengtsson att lyfta fram att det måste ha funnits fler anledningar, kanske handlade det lika mycket om att visa makt, kontrollera viktiga vägar och marker, eller skapa ekonomiska centra.
Det är lätt att tro att borgar bara var militära anläggningar, men arkeologin visar något annat. Många av borgarna verkar ha haft flera funktioner. De var säten för makt, platser där kyrkan eller adeln kunde styra över omgivningen, samla in skatter och organisera handeln. Vissa borgar låg strategiskt vid vattenvägar eller viktiga vägskäl, vilket gjorde dem till naturliga nav för både ekonomi och politik. Martin Bengtsson framhåller att det ofta var kyrkan, snarare än kungen eller adeln, som tog initiativet till att bygga de första borgarna i Skåne.
Hur såg borgarna ut?
Borgarna i Skåne på 1100-talet var inte så många, bara fem eller sex stycken är säkert kända från just den här perioden, även om det kan ha funnits fler som ännu inte är utgrävda. De kunde se ganska olika ut. Några var så kallade ringmursborgar, där en tjock mur av sten eller jord omgav en central gårdsplan. Andra, som kastalborgarna, hade ett kraftigt torn ibland byggt i sten, ibland i trä som både var bostad och sista försvarslinje.
Ta till exempel Grevlundaborgen i Vitaby socken. Idag är det mest en gräsbevuxen kulle, men arkeologiska utgrävningar har visat att här låg en borg med en kraftig ringmur, byggd på en konstgjord kulle mitt i en liten sjö. Ovanpå kullen stod ett stort hus av korsvirke, kanske flera våningar högt. Fynd av keramik och andra föremål visar att borgen användes från omkring år 1200 och fram till mitten av 1300-talet. Intressant nog hittade man också exklusiv keramik från Flandern, vilket antyder att de som bodde här hade kontakter långt utanför Skåne. Arkeologen Anders Ödman har skrivit mer om denna fyndplats (Jerusalem i Vitaby – Grevlundaborgen och dess syskonborgar i Skåneland, 2007)
En annan spännande borg är kastalen i Helsingborg, det som idag kallas Kärnan. Den började byggas i slutet av 1100-talet och var en mäktig symbol för kungens makt i regionen, med sin höga placering och utsikt över Öresund. Härifrån kunde man kontrollera sjöfarten och hålla koll på både vänner och fiender.
Borgarna och samhället
Borgarna var inte bara byggnader de var också centrum för makt och samhällsliv. Runt dem växte det ofta fram små samhällen, där folk arbetade, handlade och sökte skydd vid orostider. Borgarna blev också en del av kyrkans och kungens nätverk för att styra landet. Under 1100-talet började Skåne delas in i härader, och borgarna spelade ofta en roll i denna nya administrativa indelning.
Samtidigt var det en tid av förändring. Nya lagar skrevs ner, som Skånelagen, och både kyrkan och kungen försökte stärka sitt grepp om landskapet. Ibland ledde det till uppror och konflikter, som när skåningarna gjorde uppror mot den danska centralmakten på 1180-talet. Borgarna blev då både skydd och symboler för de olika makthavarna.
Borgarna idag är spår av en svunnen tid
Martin Bengtsson pekar på att det fanns två tydliga vågor av borgbyggande under perioden. Den första började redan under mitten av 1000-talet, men det var under slutet av 1100-talet och kring 1200 som den andra stora fasen tog fart. Då byggdes flera av de borgar som vi idag kan hitta spår av i landskapet.
Många av 1100-talets borgar är idag bara ruiner eller knappt synliga lämningar i naturen. Men för den som vet vad man letar efter finns det fortfarande mycket att upptäcka. En gräsbevuxen kulle, en stenmur som sticker upp ur marken, eller ett gammalt torn – alla bär de på berättelser om makt, konflikter och vardagsliv för nästan tusen år sedan.
Att besöka en av dessa platser är att kliva rakt in i historien. Man kan föreställa sig hur det var när borgarna var nya – när hästar trampade i leran, när röken steg från härdarna och när vakter höll utkik från murarna. Och kanske, om man blundar och lyssnar, kan man ana ekot av de människor som en gång levde och verkade här.
Så nästa gång du vandrar genom det skånska landskapet och ser en märklig kulle eller en gammal ruin, tänk på att du kanske står på platsen för en av 1100-talets borgar. De är tysta vittnen om en tid då Skåne var en plats i förändring – och där makt, tro och vardagsliv möttes mellan murar av sten och trä. Tack vare forskare som Martin Bengtsson får vi idag en chans att förstå och fascineras av dessa spännande lämningar från vår medeltida historia.
Läs mer
Martin Bengtsson: 1100-talets borgar i Skåne (2007)
Vad kan man göra med AI? utvecklingen går fort och kan vara både skrämmande och spännande. Men oavsett vad man tycker om AI så finns tekniken här. Därför behöver vi förstå den.
Inspirationen till den här artikeln kommer från det föredrag Stefan Bede höll vid den heraldiska konferensen i Göteborg helgen 24-25 maj 2025, där han presenterade en liknande Pod utifrån en av sina artiklar.
Ett sätt att göra det är att använda sig av den på nya sätt. I den här artikeln har jag tagit en text som ska publiceras igen, i sinom tid. När den blir klar vilket den inte är än. Det spelar ingen roll här för jag tog bara den artikel som låg närmast till hands.
Det är inte ens relevant hur bra AI:n är för allt är ännu i sin linda. Vad som är relevant är att det här visar hur mycket som vi snart kan göra.
Ljudfilen
Denna ljudfil är gjord av Google Notebook och den tog tre minuter att göra. Inslaget är 8 minuter långt. Det är två personer som pratar men deras röster är helt genererade och dialogen kom datorn på själv, utifrån artikeln. Någon prompt utöver nedanstående text har inte lämnats. Jag har alltså inte själv förklarat begrepp eller förkortningar, så frågan är om datorn klurade ut dem av sig själv eller om det blev tokigt. Lyssna och lär.
Borgerliga adelsvapen
Du som släktforskat har säkert stött på någon adlig anfader långt bort. 170 000 svenskar hittar till och med Gustav Vasa i sitt släktträd.
– Är det då fritt fram att ta deras vapensköld? – Tyvärr inte. Men det finns en lösning.
Ett heraldiskt vapen är som ett släktnamn. Det finns där för att identifiera en grupp personer som har ett nära band mellan sig. De är släkt och har en gemensam historia. Med tiden kommer släkten att försvinna in i historien genom att gemenskapen upphör och nya uppstår på andra håll. Namn byts då ut och vi heraldiker och genealoger pratar ibland om att en släkt har dött ut. Det har de så klart inte. Se bara på Gustav Vasas ättlingar. Kungalinjen dog ut 1689 med ex-drottning Kristina men det finns alltså omkring 170 000 människor som är lika mycket ättlingar till Gustav som hon var.
Då vet du att du dött ut
Om du upptäcker att du har en adlig anfader som du inte kände till hör du definitivt till en släkt som ”dött ut” genom att gemenskapen har försvunnit. Lämna därför både det släktnamn och den vapensköld dessa människor bar till historien. Din nya gemenskap är lika mycket värd som deras så det är bättre att skapa något nytt.
Vad passar då bättre för en borgerlig släkt som önskar sig ett heraldiskt vapen än att ta inspiration från sina adliga förfäder. Ligger släktbanden inte för långt borta finns det inget omoraliskt i att ta stora delar av deras vapen. Så gjorde de under medeltiden och vi har inte striktare heraldiska regler idag.
Vem är långt bort
”Långt borta” tycker vi är upp till tre generationer tillbaka. Allt annat är att överdriva släktskapet med personer som levde förr så äldre vapen har förverkats av tidens tand. Men undantag finns alltid så det är absolut ingen regel. Det finns också många heraldiker som uppmuntrar till återtagande av äldre borgerliga sigillbilder som varit bortglömda sedan århundraden. Dessa heraldiker brukar emellertid begränsa sig till farfars-sidan så det är endast sonsons sonson etc som kan ta upp det gamla namnet, och helst om han fort farande bär släktnamnet (Hellstadius, Brandberg)
Mamma inspirerar
Att låta sig inspireras av morssidan är däremot aldrig fel, så släng inte bort det gamla sigillet.
Riktigt hur nära ett ursprungsvapen du kan lägga dig är däremot inte lätt att säga. Vissa heraldiker förespråkar att likheten bör avta med avståndet på kvinnolinjen. Men det skulle innebära att alla släktingar inte är lika mycket värda. Mormors mormor är ju lika nära i släkt som farfars farfar. Även om heraldiken liksom namnet normalt går på farssidan. Då är det bättre att utgå från hur nära man känner sin vapenbärande släkt. Tumregeln borde vara att ju närmare bekantskap, desto mer likt vapen. Men aldrig så likt att det blir förväxlingsbart.
Fem sätt att göra nytt
Vi har valt ut fem sätt att skapa ett nytt vapen: bevaring, inspiration, sammanslagning, utbyggnad och brisering.
Det här sättet att tänka innebär att vi i allt väsentligt håller oss till svensk heraldisk sed, men gör en anpassning till moderna tider.
1 Bevarandet
Vid bevarandet har inga eller nästan inga ändringar gjorts med vapnet när den borgerliga släkten tog över vapnet. För att det ska vara möjligt med ett återupptagande bör det vara väldigt tydligt att den släktgren som du företräder är den enda släktgren som kan sägas företräda arvet efter den som senast bar vapnet. Det kan vara så att ni fortfarande bär namnet trots att vapnet varit bortglömt eller legat oanvänt sedan farfars farfars farfars tid. Det kan också vara så att du tillhör sidogrenen till den släkt som adlades och släkten alltid sett sig som en gemensam enhet. Du bör däremot inte vara en ättling av många som varken bär namnet eller har något annat arv från senaste vapenägaren förutom gemensamt DNA. För i så fall kan du som ättling till adelsman i stort sett fylla hela huset med sköldar du anser dig ha rätt till. Gör inte det. Nöj dig med att använda dem som dekoration.
Bevarandet som överföring är i praktiken också den som gäller för ättlingarna till de adliga ätterna enligt §37 i 1809 års regeringsform, som säger att endast huvudmannen är adlig. Idag bör denna överföring även gälla de adelsdöttrars familjer som behåller hennes tidigare adliga namn även om släkten är äldre än 1809. Men glöm inte att ta bort alla rangtecken.
För nytagna borgerliga vapen bör regeln vara att både söner och döttrars ättlingar ärver lika, precis som de gör när det kommer till allt annat. Därför pratas det inte längre om äldre och yngre släktgrenar inom vapenförande borgerliga släkter, vilket det gjordes fram till 50/60-talen.
Ryde 515/96 Rosentwist, A nr 1330
Vapnet förs av ättlingar till Johan Adolf Ryde och Emma Rosentwist med namnet Ryde. Släkten har ärvt namnet från farssidan och vapnet från morssidan. Rosentwist-ätten slocknade på svärdssidan 1938 och släktföreningen Ryde-Rosentwist bildades 1981. Vapnet har i princip inte briserats alla. Bara hjälmprydnaden har skiftat tinkturer.
I det här fallet är avståndet till den siste adliga bäraren så kort att det är motiverat att föra vapnet vidare enligt de namnregler som gäller numera.
2 Inspiration
Inspirationen innebär att förändringar är så stora att ett helt nytt vapen har skapats. Den som ser de båda vapnen intill varandra ser direkt var inspirationen kommer ifrån, men var för sig kan man inte förstå sambandet. Då har man lyckats.
Inspiration har sin medeltida motsvarighet i de vapen som fördes av personer i patron-klient-förhållanden (motsvarande vasaller på kontinenten). Under hela medeltiden ser vi att personer som giftes in i stormannaätter eller på annat sätt var i någon form av allians med dessa gärna förde vapen som var inspirerade av patronens vapenbild. Erikska ättens tre leoparder/lejon förkortades till exempel till ett lejon bland dess anhängare i Bjälbo-ätten och några andra 1200-talsfamiljer.
Atterbom 148/70 Kafle, Adel nr 70
Endast den smala balken, kavlen, i blått fält förenar de två vapnen. I övriga delar har Atterbom gjort stora briseringar och vapnet är mer nyskapat än likt originalet.
Ohlsson 493/95 Ribbing, Adel nr 15 och Strömfelt, Adel nr 224
Ohlssons strömmar har placerats bjälkvis (och sänkta) istället för Strömfelts ginbalksvis. Det nya vapnet har dessutom tillfört en prästkrage mellan vesselhornen på kresten. Två av Ribbings sjöblad har placerats bjälkvis ovan strängarna. Vapnet har därmed endast låtit sig inspireras av de adliga föregångarna och skiljer sig markant från ursprunget.
Stridh 144/70 Strålenheim, Adel nr 1761
Ätten Strålenheim utslocknade 1877. Stridhs släktskap är på morssidan från 1700-talet, och därmed långt borta. Men inte så långt borta att inspiration inte är möjlig. För det är just vad som har skett här. Stridhs krest är i stort sett identisk med Strålenhielms. Skölden har briserats på ett föredömligt sätt med den nya kompositionen. Det unika pilmönstret har fått en mer framträdande plats och det passar bra med namnet Stridh. Granaterna har flyttats upp från en balk till en ginstam och berget har helt uteslutits. Därmed har ett helt nytt vapen skapats med endast avlägsen släktskap till Strålenheims. Och det sammanfaller väl med släktskapen mellan de två släkterna.
Burman 290/83 Bure, Adel nr 126
Släkterna Burman och Bure har samma anfader i socknen Bure utanför Skellefteå. Skölden har briserats när ett mantelsnittet ersatte en delningen, och antalet stjärnor reducerades från fem till tre. I övriga delar är vapnen lika. Kresten har bytt tinktur.
3 Sammanslagning
Sammanslagning blir ett borgerligt vapen när det slår ihop ett eller flera äldre vapen som kan var antingen adliga eller borgerliga till ett nytt. För att inga vapenlagar ska överträdas krävs att vapnet genomgår vissa mindre förändringar.
I praktiken görs detta genom att vapnet kvadreras eller delas. Helt ärligt är det väldigt sällsynt att detta sker med två äldre vapen, däremot förekommer det relativt ofta med två nyantagna vapen.
Sandell 492/95 Eisengarten 491/95 (tysk adel)
Ätten Eisengarten härstammar från Tyskland och kom till Sverige under 1800-talet. Sannolikt är det adliga vapnet sammansatt av två äldre släktvapen, men ursprunget har fallit i glömska. Sandells brisering har sammanfört de två delarna till en enhet. Klyvningslinjen har tagits bort och hela fältet har samma tinktur. Också de allmänna bilderna har samma tinktur. Sammantaget ger det nya vapnet en tydlig bild av släktskapet samtidigt som det har en individualitet.
4 Brisering
Brisering innebär att man gör ett mindre tillägg till vapnet. Det kan vara en förändring av namnet eller så lägger man till ett tecken. Det brittiska cadency-systemet hör hit men det ska inte användas i Sverige för det vore ett brott mot svensk heraldisk sed.
Brisering bör bara användas när du är i nära relation med ursprungsvapnet och dess nutida bärare. Du briserar alltså inte ett äldre vapen utan du briserar ett som används i nutid för att visa på särskillnad.
5 Utbyggnad
Utbyggt blir ett borgerligt vapen när det behåller det adliga vapnets grundstomme men tillför helt nya element i form av bitecken. Tinkturförändringar behöver inte ske.
Det vanligaste är att man lägger till en stam eller ginstam, men det är bara fantasin som sätter gränser.
En utbyggnad är något mer än en brisering genom att man gör större förändringar och i praktiken skapar ett nytt vapen. Det är bara vår kännedom om det ursprungliga vapnet som gör att vi vet att det är en utbyggnad och inget nytt. Det är å andra sidan inte heller en inspiration för de bärande delarna av ursprungsvapnet är kvar.
Lindhe 298/83 Sparre av Rossvik, A nr 7
Lindhe-vapnet är en utbyggnad av Sparre av Rossvik. Den enkla häroldsbilden, nu belagd med sjöblad och akroterion, har kompletterats med en ginstam, belagd med ordenssymboler. Också hjälmprydnaden har genomgått stora förändringar. Fanorna har tagits bort och fjädrarna är fästade på örnens huvud istället för att vara huvudbilden.
Theutenberg 494/95 Forstena-ätten
I grunden är de två släkternas vapen identiska, men tillägget av ett sparrsnitt skapar en brisering som tydligt skiljer de två vapnen åt. Också tinkturerna har ändrats. I kresten har fanorna avlägsnats och ulven fått en extra vikt att bära; ett sjöblad. Sammantaget har Theutenbergs vapen ett nära släktskap med Forstena-ätten, men är helt självständigt till sitt innehåll.
Jmf också med släkten Brunsson (100/67), som har en motsvarande släktskap med Forstena-ätten. Trots släktskapen har denna släkt inget i vapnet som förenar dem med Forstena-ätten.
Så är den över, den heraldiska konferensen i Göteborg. Tillsammans med Martin Sunnqvist, Stefan Bede, Hans Trebbien och inte minst Jens Christian Berlin har jag lotsat den i hamn.
Jag tycker nog att det funkade rätt så bra. Bra föredrag och tekniken höll. Tyvärr kunde vi inte livesända men å andra sidan får vi betrakta tillställning som en once i a lifetime-träff, och de får man ta tillvara på.
Ungefär 40 deltagare kom från hela Norden. Det är som det brukar vara men jag kan inte låta blir att fundera på varför det inte kommer fler. Svenska heraldiska föreningen har i sig omkring 700 medlemmar och en stor del bor i Göteborg med omnejd. Nästan inga av dessa kom. Förutom aktiva i någon heraldisk förening var besöken från andra få.
Jag undrar om det har med formen att göra. Som aktiv och engagerad är det lätt att tänka sig att alla heraldikintresserade vill lära sig på djupet, men så är det förstås inte. Ändå är nästan alla heraldiska evenemang av den arten eller rena beslutsmöten. inte konstigt då att många medlemmar hellre köper våra böcker och är med på våra sociala medier-konton.
Men hur som haver, det var en bra konferens med många bra föredrag och många nya och gamla bekantskaper.
Synd för alla andra att jag själv är så ointresserad av att själv hålla ett föredrag. Jag föredrar att skriva samt arrangera för andra.
Lennart Wasling avtackad
På det personliga planet var jag glad att se farsan bli avtackad för sina år i vår förening, som kassör. Utan att vara partisk vågar jag påstå att han har varit den bästa kassör som nordens heraldiker haft, inte minst för hans sätt att se kostnader och intäkter bortom den vanliga balansräkningen, vilket är det främsta skälet till att Svenska heraldiska föreningen inte längre är beroende av allmosor för den dagliga driften.
Jag vill prata lite om Zakharias Särnqvists kandidatuppsats ”Heraldica liturgicae” för den tar sig an ett ämne som ofta hamnar i skymundan i svensk medeltidsforskning: heraldikens roll i kyrkorummet.
Det låter inte som en kioskvältare men det är ändå värt att vbeta mer om. Zakharias Särnqvist har särskilt fokus på två sockenkyrkor från senmedeltiden, Rasbo och Ängsö. Hans kandidatuppsats vill undersöka hur heraldiken fungerade i liturgiska sammanhang och vilken betydelse den hade för relationen mellan kyrka och de personer eller släkter som lät avbilda sina vapen där. Det lyckas han bra med.
Särnqvist inleder såklart (säger vi heraldiker) med att konstatera att heraldik är ett närmast självklart inslag i många äldre svenska kyrkor, men att dess funktion och innebörd i det liturgiska rummet tyvärr sällan analyserats på djupet. När det har gjorts har det ofta handlat om biskoparnas sigill eller vem som lät måla vilket vapen vart. Det undviker Zakharias genom att avgränsa sig till inventarier och målningar i kyrkorummet och han kan då se på de konkreta heraldiska uttryck som mötte församlingsbor och prästerskap i vardagen.
Metodiskt bygger uppsatsen på en hermeneutisk analys av bevarade inventarier, kompletterad med studier av liturgiska källor och kyrkorättsliga dokument. Valet av Rasbo och Ängsö motiverar han med att de har ett rikt heraldiskt material och deras olika kyrkorättsliga status. Rasbo som kanonikat under Uppsala domkyrka och Ängsö som patronatskyrka med starka adliga band. Särnqvist är tydlig med att urvalet innebär vissa begränsningar och att resultaten inte utan vidare kan anses vara gällande för alla svenska sockenkyrkor eftersom de studerade kyrkorna är ovanligt heraldiskt rika och har starka kopplingar till frälset. Men det gör inget, för läsaren får ändå en mycket större förståelse.
Heraldikens många funktioner
Uppsatsen visar att heraldiken i dessa kyrkor haft flera funktioner. Den har legitimerat makt och markerat kontinuitet vid ägarskiften, men också fungerat som uttryck för fromhet och närvaro i det liturgiska livet. Jag tycker att det är särskilt intressant att ta del av analysen av begravningsheraldik och hur riddarens sköld i kyrkan kan ses som ett tecken på ett fortsatt löfte att skydda kyrkan, i linje med Birgitta av Sveriges tankar om riddarens roll. Särnqvist diskuterar även förekomsten av Kristusvapen (arma Christi) och hur dessa fungerar som överordnade symboler i förhållande till adliga vapen. Jag säger inte att Zakharias har fel men jag brukar vara mer profan i min tolkning av riddarens vapen i kyrkan och ser vapnet mer som att riddaren ger sin familj legitimitet att fortsätta skydda (och styra) området när patronen är borta. Men det är två olika tolkningar och jag ger absolut inte min företräde framför Zakharias.
En styrka i uppsatsen är att den tydligt skiljer mellan olika typer av heraldiska närvaro, som liturgiskt aktiva och passiva inventarier, och att den relaterar dessa till såväl sociala som liturgiska sammanhang. Analysen av hur vapensköldar på olika inventarier (till exempel kalkar, mässhakar och gravstenar) kan ha haft olika funktion och betydelse beroende på sammanhang är genomtänkt och intressant.
Samtidigt finns vissa begränsningar. Eftersom materialet är smalt och fokuserar på två särskilt heraldiskt rika kyrkor, är det svårt att dra generella slutsatser om heraldikens roll i den ”genomsnittliga” sockenkyrkan. Någon tydlig koppling mellan heraldik och juridiska relationer (till exempel patronatsrätt) kan inte fastställas, men uppsatsen argumenterar för att både patronatsrätt och rätten att ha heraldisk närvaro i kyrkan ofta bottnade i donationer och kyrkliga förmåner.
Sammanfattningsvis är ”Heraldica liturgicae” en väl genomförd kandidatuppsats som på ett nyanserat sätt belyser heraldikens betydelse i det liturgiska och sociala livet i senmedeltida svenska kyrkor. För den som är intresserad av medeltida konst, kyrkohistoria eller sociala maktstrukturer erbjuder uppsatsen intressanta insikter och goda utgångspunkter för vidare forskning.
Läs mer
Zakharias Särnqvist: Heraldica liturgicae- Uppsala universitet (2023)
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
