2020 är här. Ett nytt decennium som lovar gott för heraldiken.
Vi som följt detta ämne under många år ser att intresset växer för varje år. Vi ser det i medlemsantalet i våra heraldiska föreningar, i hur många som kommer till våra träffar och hur många nya släktvapen som skapas.
Vi ser det också i hur många fler artiklar som skrivs i ämnet (som jag skrivit om här) och hur folk slår in begreppen allt oftare i Google.
Dessutom ser vi det inom myndighetssverige. Ta statsheraldikern, som växt från en till två och kanske två och en halv. Dessutom finns här en konstnär.
Och nu anställer försvarsmakten en egen heraldisk konstnär samtidigt som den heraldiska kunskapen växer hos våra kommuner och framför allt deras kommunikationsavdelningar.
Det enda som verkar minska är mina inlägg här på bloggen men det finns väldigt enkla privata skäl till det. Jag har tyvärr så mycket annat för mig just nu att det blir lite mindre tid över till skrivandet. Men jag hoppas det blir ändring på det nu.
2020 är här och vad vore bättre start på året än att ta sig ett släktvapen. För du vet väl att du har lika mycket rätt till ett vapen som ett släktnamn? Du behöver inte vara adlig eller få ett vapenbrev från kungen.
Ett heraldiskt familjevapen, släktvapen, får alltså vem som helst ta sig i Sverige (och i de flesta andra länder här på jorden, Storbritannien undantaget).
Så är reglerna nu och så har de varit sedan åtminstone tidigt 1300-tal. Och innan dess använde ingen släktvapen såvida man inte var någon i rikets allra yppersta elit.
Hur är det med namn? Får man ta vilket namn som helst? Är det ok att ta ett utdött adligt namn?
Dessa frågor kommer upp gång på gång. Tursamt då att vi ganska nyss, 2016, fick en ny namnlag som ger ovanliga släktnamn ett bättre skydd även om utdöda namn faktiskt inte är så skyddade som jag skulle önska.
Lagen säger att om ett namn tillhör en släkt och har mindre än 2000 bärare i Sverige så får ingen annan ta det namnet. Det betyder att alla unika adliga namn i praktiken är skyddade. Och andra namn med, som Wasling. Men alla adliga namn hade inte varit skyddade. Efternamnet Hedin, exempelvis, bärs 2019 av 4409 personer. Nu tillhör ingen av dem den adliga men utdöda släkten Hedin, men även om den släkten skulle ha fortlevt hade namnet varit oskyddat. Detsamma gäller såklart greve (Lennart) Torstensson för idag bärs det namnet av 4049 helt oadliga personer. (Källa: Adel från Natt och Dag till idag)
Utdöda namn har inte alls detta skydd. För att få sitt namn skyddat måste man tillhöra en unik släkt och dessutom ha ett unikt namn. Sture-ätten är till exempel en mycket känd historisk släkt som är utdöd sedan länge, men samtidigt är namnet Sture ett namn som används av andra släkter. 80 vuxna personer heter så idag. Då är det svårt att säga nej till någon annan för namnet har förlorat sin koppling till en unik släkt.
Moraliskt. Ska man ta upp ett gammalt namn?
Det är ju lätt att säga att namnet är fritt. Varför ska man bry sig om gamla namn som ingen bär? Det ligger en viss poäng i det. Å andra sidan, den som vill ta upp ett gammalt namn har ju först hittat det i någon historiebok (vilket redan det visar på ett historiskt intresse), sedan förknippat det med något possitivt som man vill knyta an till. Och då har man ju valt namnet av precis motsatta skäl som man anför som varför det ska vara fritt.
Ta inte gamla unika släktnamn
Jag kan ju tycka att det är rätt fånigt att ta ett namn just av det här skälet när man kan hitta på vilket namn som helst. Min farfar hette Pettersson efter sin farfar. Det tröttnade han på så han tog namnet Wasling efter släktgården. Jag kör själv på skoj med alias Gyllenvase för att leka snobb. Och jag har som rollspelare använt mängder av gamla släktnamn för att ge liv åt en karaktär.
Så när du har alla möjligheter i världen att skapa något unikt, varför bli en blek kopia?
Nyfiken på adeln? Då är ”Adel från Natt och dag till idag” boken för dig. Med nedslag i adelns historia från medeltiden till idag ger Mikael Hoffsten läsaren en rätt bra inblick i adelns värld.
”Adel från Natt och dag till idag” är titeln på nr 6 i Sveriges släktforskarförbunds skriftserie. Författaren är Mikael Hoffsten som även jobbar på kansliet.
Boken är ingen historia över adeln. För den fördjupningen ska du läsa Bo Erikssons ¨Den svenska adelns historia”, och Bo har även skrivit förordet till denna bok. Vad Mikael Hoffsten gjort är istället att sammanställt stort och smått av det som förknippas med adel och adelskap. Här finns heraldik, släktbeskrivningar, nedslag i svensk militärhistoria, kvinnorna inom ståndet och mera.
Det gör boken till en rolig skrift på 120 sidor fylld med illustrationer. Köp den.
Anders Breitholtz har en ny hemsida: creativeheraldry.com. Besök den för inspiration.
Breitholtz är en av de få flitiga heraldiska konstnärerna i vårt land. Han har gjort ett flertal nya och gamla släktvapen, varav Niedenmark här ovan är ett.
Hemsidan ger en kort beskrivning av honom som heraldisk konstnär, och som han skriver där: han var en av de konstnärer som Svenska vapenkollegiet har anlitat.
Är alla förlagor lämpliga? Svaret är förstås nej (annars hade jag inte skrivit det här). Men även ett nej kräver en motivering.
Vapnet på flaggan här ovan tillhör Försvarsmedicinskt centrum som är lokaliserat till Göteborg. Anknytnigen till Göteborg har jag inte så mycket att orda om. Egentligen är det inte så mycket fel i själva bvapenidén heller.
Problemet heraldiskt är utförandet. Att lejonet vändet sig åt sinister (heraldiskt vänster, dvs åt höger för oss åskådare) är fel. Det kan accepteras i vissa fall men bör då vara genomtänkt. Göteborgs stadsvapen är ett sånt exempel, som jag skrivit om här.
Men bara gör att man är från Göteborg kan man inte vända sin vapenbild. Lite traditioner tycker jag att man ska hålla sig till.
Sedan är det själva bilden. Här har man helt uppenbart tagit ett foto av takmotivet på Skansen Lejonet och följt konturerna. Det syns extra bra på tassarna som faktiskt inte syns. Precis som de inte syns på ett foto taget från marken.
Jag tycker att det är lite skämmigt att visa upp den här bilden när jag vet att det finns så mycket kompetens hos statsheraldikern. Kanske är det tidspress eller något annat. Inte vet jag, men det är tråkigt.
Slutligen bör det sägas att själva vapenbilden för Försvarsmedicinskt centrum endast är ett svärd korsat med en eskulapstav, som syns i flaggans övre hörn.
Med den rubriken lockar jag säkert någon vilsen själ. Hoppas även du läser vidare.
Kvinnor i heraldiken är en ovanlig syn, inte minst om vi ser på själva sköldarna. Men de förekommer ibland. Oftast är det då en antik gudinna eller motsvarande, som Athena eller fru Fortuna. Annars är det ett helgon men ytterst sällan en riktig kvinna i vardagen.
Män är inte heller jättevanliga men de förekommer betydligt oftare, även om de då oftast är iklädda en rustning.
När en kvinna ändå förekommer blir det lätt i form av något oheraldiskt, som den här artikeln som visar på Sveriges sexigaste vapen. Det här är alltså Hilleborg, symbolen för Hille kommun som numera är en del av Gävle. Skapat av Sundsvalls stadsarkitekt Hans Schlyter, som skapade ett flertal kommunvapen i mellansverige under 1950 och -60-talen.
Exlibris är, tycker jag, den bästa platsen för ett heraldiskt vapen numera. Strax efter stenprotalen, förstås, men den passar inte i alla hyreshus.
Ett exlibris kan däremot alla ha. Det ger också skäl att köpa böcker. Dessutom kan man samla med och här är några från min samling. Alla svenska, där ett är adligt, två borgerliga och ett är för ett offentligt bibliotek. Två av ägarna – Berghman och Spens – var även kända heraldiker.
Framöver kommer det mer exlibris här men kan du inte vänta kan du alltid följa mig på instagram @waslings_heraldik Där publicerar jag regelbundet nya exlibris från min samling.
Det här inlägget lånar jag direkt från Myntkabinettet.
Karl Döves sigillstamp, från 1210-1220
Inbjudan till konferens 2020 Call-for-papers (föredragsinbjudan) Sigill i Norden Forskning om och kring sigill
I Norden spreds bruket av sigill med en kristen och kontinental skriftkultur. Sigillen är manifesta uttryck för legitimitet, makt och identitet och utgör med sin kombination av ting, text, bild och praktik en unik utgångspunkt för att studera samhället ur en rad olika perspektiv. Den kommande konferensen syftar till att samla forskare med bakgrund i olika discipliner runt temat sigill. Med tanke på att det sigillografiska forskningsfältet är och har varit ganska litet, ser vi gärna en stor bredd bland bidragen, vad avser forskningsfrågor, perspektiv och forskarens akademiska bakgrund.
Föredragen kommer att publiceras i en konferensvolym som avser att ge en aktuell bild av nordisk sigillforskning och riktas mot såväl noviser som experter i ämnet, i Norden såväl som utanför.
Ämnen och perspektiv på sigill som kan vara av intresse är exempelvis:
• Produktionen av sigillstampar
• Sigillerandets praktik
• Sigill och dokument/text: vilka dokument sigillerades? Vem sigillerade? Vilka slags sigill användes?
• Sigill i ett teoretiskt perspektiv
• Nordisk sigillforskning ur ett historiografiskt och internationellt perspektiv
• Heraldik och sigill
• Sigill i förhållande till övrig visuell kultur
• Identitet och sigill
• Gender och sigill
• Sigill och social tillhörighet: ägare och användare
• Brukandet av sigill i tid och rum: geografiska och kronologiska skillnader i brukande av sigill
• Tillväxten av sigillmaterialet, t.ex. jordfunna sigillstampar
• Bevarande och dokumentation av sigill: museer och arkiv
Ni inbjuds härmed att inkomma med ett bidrag till denna nordiska konferens om sigill. Konferensen kommer att äga rum på Riksarkivet i Stockholm och är planerad till 3–4 december 2020.
Vänligen skicka intresseanmälan om att hålla föredrag (gärna med en preliminär titel) till mattias.karlsson@kulturen.com.
Sista anmälningsdag: 2 december 2019.
Föredragen hålls på skandinaviska eller engelska. Ambitionen är att nå en utomnordisk publik genom publicering av konferensvolymen på engelska.
Konferensen genomförs i samarbete mellan flera institutioner: Kulturen i Lund, Riksarkivet i Stockholm, Stockholms universitet och Statens Historiska Museum i Stockholm.
Väl mött,
Mattias Karlsson, Kulturen i Lund
Henrik Klackenberg, Riksarkivet
Nanouschka Myrberg Burström, Stockholms universitet
Pia Bengtsson Melin, SHM
Plötsligt är den där. Boken Knut Eriksson och penningarna. Helt överraskad över denna bok som visar sig vara fantastiskt bra. Den handlar helt enkelt om kung Knuts mynt och den proto-heraldik som syns här.
Monika Golabiewski Lannby heter författaren som för första gången på jag vet inte hur länge tar sig an dessa mynt djupare än en katalogpresentation.
Kung Knut, den egentlige riksbyggaren
Boken handlar alltså främst om Knut Eriksson även om övriga regenter mellan 1130 och 1230 finns med.
Det speciella med Knut är att han är ovanligt produktiv när det kommer till myntning. Golabiewski Lannby visar att hans utgivning är den bredaste under hela medeltiden (46, inklusive varianter), och då kan vi nog vara säkra på att alla mynt inte har bevarats.
Det var han som utvecklade myntningen i Götaland, som dock hade påbörjats 1150, möjligen av hans far men sannolikare av Sverker den äldre. Det var också Knut som omkring 1180 började med myntning i Svealand.
Mynt från c:a 1180, präglat av kung Knut Eriksson
Se bilden här ovan.
Det är en kung med krona och kanske iklädd rustning med svärd i höger hand och droppsköld i vänster. Skölden har några balkar. Är den heraldisk? Njaä, skulle jag säga. Den kan kanske vara proto-heraldiska eller så är det bara en dekoration som då saknade innebörd (som jag skrivit om tidigare) men den kan mycket väl vara förebilden till det vapen som Knuts bror Filips barnbarn kung Holmger Knutsson förde.
Kung Knut ”Långe” Holmgerssons mynt från omkring 1230
Myntet med fanan
Två mynt visar kungen med en fana. Det är tidiga mynt och möjligen vill han anknyta till den symbolik som säger att fanan betyder erövring och seger. En bruten lansfana visar då på att man är besegrad. Fanan förekommer tillsammans med en krona och riksäpple, som båda är symboler för kungens överhöghet och makt.
Kronan finns för övrigt med på nästan alla mynt som kung Knut lät slå, men de finns inte på något av de samtida mynt som slogs på Gotland. Kronan har i regel också pendilier, som är de nedhängande kedjorna med en pärla i änden. De försvann under 1200-talet från alla kronor.
Myntet med Knuts fana och en krona med pendilier.
Lite kritik som läsaren behöver känna till
Golabiewski Lannby har verkligen gått in i sitt ämne och hon har gjort en fantastisk framställning som ger stor förståelse för myntningen vid den här tiden. Boken kompletterad med Lars O Lagerqvist och Henrik Klackenbergs arbeten ger en bra bild över myntningen under denna tid.
Men boken borde ha korrekturlästs lite bättre. Inte så att det finns stavfel eller liknande. Men det är lite för många darlings som borde ha tagits bort för de stör läsningen. Mitt råd är ändå att se bortom detta. Boken är absolut värd sin plats i din heraldiska bokhylla. Dessutom är den trevligt uppställd och därför lättläst. Lite beröm till (den förmodade) dottern Emmelie Golabiewski.
Kung Knut Erikssons mynt med vårt första proto-heraldiska vapen. Troligen tidigt 1180-tal. Tre versioner på samma tema. Samma sköldmotiv på de två yttre bilderna medan det i mitten ser ut att sakna motiv. Och även frånvaron av motiv är här viktig för det kan visa på att det är just proto-heraldik och inte ett faktiskt vapen.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
