Stamvapen återgivet av Anders Thiset i Danmarks Adels Aarbog 1893.
När Lund växte fram som stad under 1000- och 1100-talet var det inte bara kyrkliga institutioner och borgare som satte sin prägel på stadsbilden. Nya forskningsrön pekar på att även aristokratin spelade en viktig roll i det urbana landskapet och att de gjorde det på ett sätt som påminner om landsbygdens stora herrgårdar.
Historikern Kenth Hansen har i en uppsats granskat förekomsten av aristokratiska gårdskomplex i det medeltida Lund. Hans utgångspunkt är ett välkänt fenomen från landsbygden: hur adelsmän uppförde stora gårdar med tillhörande privatkyrkor, något som signalerade både makt och fromhet. Men förekom detta även i en stad som Lund?
En runsten väcker frågor
En runsten från 1000-talet, funnen i Lund, innehåller den ofullständiga men talande inskriften: ”Toke lät kyrka bygga och…”. Vem denne Toke var är okänt, men att han uppförde en kyrka tyder på en person med inflytande och resurser kanske en lokal storman. Hansen ser denna inskrift som en möjlig ledtråd till förekomsten av privatkyrkor även i det urbana rummet.
Gård och kyrka sida vid sida
Med hjälp av arkeologiskt material, kartor och skriftliga källor har Hansen identifierat fyra stadskvarter, S:t Botulf, S:t Mårten, S:t Stefan och S:t Andreas, där det funnits både exklusiva stenhus och kyrkor i nära anslutning till varandra. I flera fall tycks det röra sig om just den typ av gårdskyrkokomplex som annars är kända från landsbygden.
Krognoshuset vid Mårtenstorget är ett av de tydligaste exemplen. Det medeltida stenhuset har länge kopplats till den inflytelserika Krognosätten, och inte långt därifrån låg S:t Botulfs kyrka. Källor visar att Krognosätten hade patronatsrätt över kyrkan, det vill säga rätten att tillsätta prästen. Ett mönster som påminner starkt om hur makten manifesterades ute på adelsgods.
Tecken på fler gårdar
Liknande indikationer finns i andra delar av staden. I kvarteret S:t Mårten har man funnit lämningar av ett stort stenhus samt spår efter en kyrka. I S:t Stefan pekar ett medeltida dokument på förekomsten av ytterligare en aristokratisk gård. Och i S:t Andreas har fyndmaterial tolkats som spår av en angloskandinavisk herrgårdsmiljö ett möjligt tecken på internationella kontakter redan under Lunds tidiga historia.
Från privatkyrka till patronatsrätt
De aristokratiska gårdarna i staden skiljde sig markant från det enkla trähusbebyggelsen som annars dominerade. De låg ofta på stora tomter, hade trädgårdar och ekonomibyggnader, och uppfördes i sten ett byggmaterial som signalerade både status och permanens. Kyrkan låg ofta på eller intill gårdsplanen, vilket förstärkte sambandet mellan världslig och andlig makt.
Med tiden förändrades både gårdarna och deras kyrkor. De privata kapellen blev ofta patronatskyrkor, öppna för fler men fortfarande under starkt inflytande av gårdsägarna. I takt med att Lund växte och förändrades försvann många av dessa gårdar, men lämningar i murverk, tomtstrukturer och skriftliga källor vittnar om deras tidigare existens.
Ett urbant maktcentrum
Kenth Hansens arbete visar att aristokratins makt inte begränsades till landsbygden. Även i en stad som Lund etablerade sig stormän med gårdskomplex och kyrkor, och på så vis påverkade de stadens struktur och sociala liv. Det urbana landskapet speglade alltså i viss mån landsbygdens hierarkier men i en mer förtätad och komplex miljö.
Att vandra genom dagens Lund är att röra sig genom ett landskap av lager. Under gator, torg och husfasader döljer sig spår av stadens första aristokrater de som byggde i sten, lät resa kyrkor och satte sitt avtryck på en stad som fortfarande bär deras mönster.
Läs mer
Kenth Hansen:”Toke lät kyrka bygga och …”. Lunds universitet (2013)
Det är lätt att blanda ihop heraldiska vapen med moderna logotyper, eftersom båda är visuella symboler som representerar en person, en organisation eller en idé. Men trots vissa likheter är det i grunden två helt olika typer av symboler – med skilda syften, traditioner och regler.
Ett heraldiskt vapen har sitt ursprung i medeltidens Europa. Det används för att identifiera en person, en släkt, en förening eller till och med en plats. Ett vapen är inte bara en bild, utan en symbol med tydlig struktur och innehåll.
Den centrala delen är skölden, som ofta kompletteras med hjälm, hjälmprydnad och täcke. Den kan ha ett valspråk, precis som logotypen har sin tagline, men valspråket hör egentligen inte till vapnet.
Varje element har sin plats och sin betydelse, ofta med historiska kopplingar till bäraren. Heraldiken följer dessutom fasta regler, till exempel hur färger får kombineras, hur figurer avbildas och hur ett vapen beskrivs med särskild terminologi. Dessa regler skiljer sig något mellan olika länder, men grundprinciperna är desamma: ett vapen ska vara tidlöst, tydligt och möjligt att blasonera (dvs. beskriva i ord).
En logotyp, däremot, är ett modernt påfund. Den är skapad för att representera ett företag, ett varumärke eller en produkt, och är främst ett verktyg för marknadsföring och visuell identitet. Logotyper är ofta designade för att sticka ut, vara lättigenkännliga och fungera i många olika sammanhang på allt från hemsidor och visitkort till skyltar och reklammaterial. De kan bestå av text, bild eller en kombination av båda och följer inga särskilda regler annat än de som gäller inom grafisk formgivning. Till skillnad från ett heraldiskt vapen är en logotyp flexibel och kan förändras över tid för att följa nya trender eller anpassas till olika marknader.
Sammanfattningsvis är ett heraldiskt vapen en traditionsbunden symbol med fast struktur och djupt symboliskt innehåll, medan en logotyp är en modern grafisk lösning med fokus på varumärkesprofilering och visuell kommunikation. Båda har sina funktioner – men de fyller olika roller i våra liv och i samhället.
Föreställ dig Skåne för nästan 900 år sedan. Landskapet är både bekant och främmande: öppna fält, djupa skogar och små samhällen som klamrar sig fast kring kyrkor och gårdar. Men här och var reser sig något mer ovanligt – borgar. Inte de romantiska slotten med tinnar och torn som vi ofta tänker på, utan mer robusta, ibland nästan hemlighetsfulla byggnadsverk, ofta omgivna av vatten eller skyddade av vallgravar och tjocka murar.
Det är just dessa borgar som Martin Bengtsson har fördjupat sig i. Hans intresse väcktes när han själv deltog i en arkeologisk utgrävning av en senare borg, men nyfikenheten drog honom bakåt i tiden till de allra första medeltida borgarna i Skåne. Och det visade sig snabbt att här finns både spännande gåtor och fascinerande berättelser.
Borgar var mer än bara fästningar
1100-talet var en orolig tid, både i Skåne och i det danska riket som Skåne då tillhörde. Många har tänkt att borgarna byggdes som skydd under inbördeskrigen som härjade i Danmark mellan 1131 och 1157. Men när man tittar närmare på dateringen av flera borgar, ser man att de ibland byggdes både före och efter dessa oroliga år. Det får Martin Bengtsson att lyfta fram att det måste ha funnits fler anledningar, kanske handlade det lika mycket om att visa makt, kontrollera viktiga vägar och marker, eller skapa ekonomiska centra.
Det är lätt att tro att borgar bara var militära anläggningar, men arkeologin visar något annat. Många av borgarna verkar ha haft flera funktioner. De var säten för makt, platser där kyrkan eller adeln kunde styra över omgivningen, samla in skatter och organisera handeln. Vissa borgar låg strategiskt vid vattenvägar eller viktiga vägskäl, vilket gjorde dem till naturliga nav för både ekonomi och politik. Martin Bengtsson framhåller att det ofta var kyrkan, snarare än kungen eller adeln, som tog initiativet till att bygga de första borgarna i Skåne.
Hur såg borgarna ut?
Borgarna i Skåne på 1100-talet var inte så många, bara fem eller sex stycken är säkert kända från just den här perioden, även om det kan ha funnits fler som ännu inte är utgrävda. De kunde se ganska olika ut. Några var så kallade ringmursborgar, där en tjock mur av sten eller jord omgav en central gårdsplan. Andra, som kastalborgarna, hade ett kraftigt torn ibland byggt i sten, ibland i trä som både var bostad och sista försvarslinje.
Ta till exempel Grevlundaborgen i Vitaby socken. Idag är det mest en gräsbevuxen kulle, men arkeologiska utgrävningar har visat att här låg en borg med en kraftig ringmur, byggd på en konstgjord kulle mitt i en liten sjö. Ovanpå kullen stod ett stort hus av korsvirke, kanske flera våningar högt. Fynd av keramik och andra föremål visar att borgen användes från omkring år 1200 och fram till mitten av 1300-talet. Intressant nog hittade man också exklusiv keramik från Flandern, vilket antyder att de som bodde här hade kontakter långt utanför Skåne. Arkeologen Anders Ödman har skrivit mer om denna fyndplats (Jerusalem i Vitaby – Grevlundaborgen och dess syskonborgar i Skåneland, 2007)
En annan spännande borg är kastalen i Helsingborg, det som idag kallas Kärnan. Den började byggas i slutet av 1100-talet och var en mäktig symbol för kungens makt i regionen, med sin höga placering och utsikt över Öresund. Härifrån kunde man kontrollera sjöfarten och hålla koll på både vänner och fiender.
Borgarna och samhället
Borgarna var inte bara byggnader de var också centrum för makt och samhällsliv. Runt dem växte det ofta fram små samhällen, där folk arbetade, handlade och sökte skydd vid orostider. Borgarna blev också en del av kyrkans och kungens nätverk för att styra landet. Under 1100-talet började Skåne delas in i härader, och borgarna spelade ofta en roll i denna nya administrativa indelning.
Samtidigt var det en tid av förändring. Nya lagar skrevs ner, som Skånelagen, och både kyrkan och kungen försökte stärka sitt grepp om landskapet. Ibland ledde det till uppror och konflikter, som när skåningarna gjorde uppror mot den danska centralmakten på 1180-talet. Borgarna blev då både skydd och symboler för de olika makthavarna.
Borgarna idag är spår av en svunnen tid
Martin Bengtsson pekar på att det fanns två tydliga vågor av borgbyggande under perioden. Den första började redan under mitten av 1000-talet, men det var under slutet av 1100-talet och kring 1200 som den andra stora fasen tog fart. Då byggdes flera av de borgar som vi idag kan hitta spår av i landskapet.
Många av 1100-talets borgar är idag bara ruiner eller knappt synliga lämningar i naturen. Men för den som vet vad man letar efter finns det fortfarande mycket att upptäcka. En gräsbevuxen kulle, en stenmur som sticker upp ur marken, eller ett gammalt torn – alla bär de på berättelser om makt, konflikter och vardagsliv för nästan tusen år sedan.
Att besöka en av dessa platser är att kliva rakt in i historien. Man kan föreställa sig hur det var när borgarna var nya – när hästar trampade i leran, när röken steg från härdarna och när vakter höll utkik från murarna. Och kanske, om man blundar och lyssnar, kan man ana ekot av de människor som en gång levde och verkade här.
Så nästa gång du vandrar genom det skånska landskapet och ser en märklig kulle eller en gammal ruin, tänk på att du kanske står på platsen för en av 1100-talets borgar. De är tysta vittnen om en tid då Skåne var en plats i förändring – och där makt, tro och vardagsliv möttes mellan murar av sten och trä. Tack vare forskare som Martin Bengtsson får vi idag en chans att förstå och fascineras av dessa spännande lämningar från vår medeltida historia.
Läs mer
Martin Bengtsson: 1100-talets borgar i Skåne (2007)
Vad kan man göra med AI? utvecklingen går fort och kan vara både skrämmande och spännande. Men oavsett vad man tycker om AI så finns tekniken här. Därför behöver vi förstå den.
Inspirationen till den här artikeln kommer från det föredrag Stefan Bede höll vid den heraldiska konferensen i Göteborg helgen 24-25 maj 2025, där han presenterade en liknande Pod utifrån en av sina artiklar.
Ett sätt att göra det är att använda sig av den på nya sätt. I den här artikeln har jag tagit en text som ska publiceras igen, i sinom tid. När den blir klar vilket den inte är än. Det spelar ingen roll här för jag tog bara den artikel som låg närmast till hands.
Det är inte ens relevant hur bra AI:n är för allt är ännu i sin linda. Vad som är relevant är att det här visar hur mycket som vi snart kan göra.
Ljudfilen
Denna ljudfil är gjord av Google Notebook och den tog tre minuter att göra. Inslaget är 8 minuter långt. Det är två personer som pratar men deras röster är helt genererade och dialogen kom datorn på själv, utifrån artikeln. Någon prompt utöver nedanstående text har inte lämnats. Jag har alltså inte själv förklarat begrepp eller förkortningar, så frågan är om datorn klurade ut dem av sig själv eller om det blev tokigt. Lyssna och lär.
Borgerliga adelsvapen
Du som släktforskat har säkert stött på någon adlig anfader långt bort. 170 000 svenskar hittar till och med Gustav Vasa i sitt släktträd.
– Är det då fritt fram att ta deras vapensköld? – Tyvärr inte. Men det finns en lösning.
Ett heraldiskt vapen är som ett släktnamn. Det finns där för att identifiera en grupp personer som har ett nära band mellan sig. De är släkt och har en gemensam historia. Med tiden kommer släkten att försvinna in i historien genom att gemenskapen upphör och nya uppstår på andra håll. Namn byts då ut och vi heraldiker och genealoger pratar ibland om att en släkt har dött ut. Det har de så klart inte. Se bara på Gustav Vasas ättlingar. Kungalinjen dog ut 1689 med ex-drottning Kristina men det finns alltså omkring 170 000 människor som är lika mycket ättlingar till Gustav som hon var.
Då vet du att du dött ut
Om du upptäcker att du har en adlig anfader som du inte kände till hör du definitivt till en släkt som ”dött ut” genom att gemenskapen har försvunnit. Lämna därför både det släktnamn och den vapensköld dessa människor bar till historien. Din nya gemenskap är lika mycket värd som deras så det är bättre att skapa något nytt.
Vad passar då bättre för en borgerlig släkt som önskar sig ett heraldiskt vapen än att ta inspiration från sina adliga förfäder. Ligger släktbanden inte för långt borta finns det inget omoraliskt i att ta stora delar av deras vapen. Så gjorde de under medeltiden och vi har inte striktare heraldiska regler idag.
Vem är långt bort
”Långt borta” tycker vi är upp till tre generationer tillbaka. Allt annat är att överdriva släktskapet med personer som levde förr så äldre vapen har förverkats av tidens tand. Men undantag finns alltid så det är absolut ingen regel. Det finns också många heraldiker som uppmuntrar till återtagande av äldre borgerliga sigillbilder som varit bortglömda sedan århundraden. Dessa heraldiker brukar emellertid begränsa sig till farfars-sidan så det är endast sonsons sonson etc som kan ta upp det gamla namnet, och helst om han fort farande bär släktnamnet (Hellstadius, Brandberg)
Mamma inspirerar
Att låta sig inspireras av morssidan är däremot aldrig fel, så släng inte bort det gamla sigillet.
Riktigt hur nära ett ursprungsvapen du kan lägga dig är däremot inte lätt att säga. Vissa heraldiker förespråkar att likheten bör avta med avståndet på kvinnolinjen. Men det skulle innebära att alla släktingar inte är lika mycket värda. Mormors mormor är ju lika nära i släkt som farfars farfar. Även om heraldiken liksom namnet normalt går på farssidan. Då är det bättre att utgå från hur nära man känner sin vapenbärande släkt. Tumregeln borde vara att ju närmare bekantskap, desto mer likt vapen. Men aldrig så likt att det blir förväxlingsbart.
Fem sätt att göra nytt
Vi har valt ut fem sätt att skapa ett nytt vapen: bevaring, inspiration, sammanslagning, utbyggnad och brisering.
Det här sättet att tänka innebär att vi i allt väsentligt håller oss till svensk heraldisk sed, men gör en anpassning till moderna tider.
1 Bevarandet
Vid bevarandet har inga eller nästan inga ändringar gjorts med vapnet när den borgerliga släkten tog över vapnet. För att det ska vara möjligt med ett återupptagande bör det vara väldigt tydligt att den släktgren som du företräder är den enda släktgren som kan sägas företräda arvet efter den som senast bar vapnet. Det kan vara så att ni fortfarande bär namnet trots att vapnet varit bortglömt eller legat oanvänt sedan farfars farfars farfars tid. Det kan också vara så att du tillhör sidogrenen till den släkt som adlades och släkten alltid sett sig som en gemensam enhet. Du bör däremot inte vara en ättling av många som varken bär namnet eller har något annat arv från senaste vapenägaren förutom gemensamt DNA. För i så fall kan du som ättling till adelsman i stort sett fylla hela huset med sköldar du anser dig ha rätt till. Gör inte det. Nöj dig med att använda dem som dekoration.
Bevarandet som överföring är i praktiken också den som gäller för ättlingarna till de adliga ätterna enligt §37 i 1809 års regeringsform, som säger att endast huvudmannen är adlig. Idag bör denna överföring även gälla de adelsdöttrars familjer som behåller hennes tidigare adliga namn även om släkten är äldre än 1809. Men glöm inte att ta bort alla rangtecken.
För nytagna borgerliga vapen bör regeln vara att både söner och döttrars ättlingar ärver lika, precis som de gör när det kommer till allt annat. Därför pratas det inte längre om äldre och yngre släktgrenar inom vapenförande borgerliga släkter, vilket det gjordes fram till 50/60-talen.
Ryde 515/96 Rosentwist, A nr 1330
Vapnet förs av ättlingar till Johan Adolf Ryde och Emma Rosentwist med namnet Ryde. Släkten har ärvt namnet från farssidan och vapnet från morssidan. Rosentwist-ätten slocknade på svärdssidan 1938 och släktföreningen Ryde-Rosentwist bildades 1981. Vapnet har i princip inte briserats alla. Bara hjälmprydnaden har skiftat tinkturer.
I det här fallet är avståndet till den siste adliga bäraren så kort att det är motiverat att föra vapnet vidare enligt de namnregler som gäller numera.
2 Inspiration
Inspirationen innebär att förändringar är så stora att ett helt nytt vapen har skapats. Den som ser de båda vapnen intill varandra ser direkt var inspirationen kommer ifrån, men var för sig kan man inte förstå sambandet. Då har man lyckats.
Inspiration har sin medeltida motsvarighet i de vapen som fördes av personer i patron-klient-förhållanden (motsvarande vasaller på kontinenten). Under hela medeltiden ser vi att personer som giftes in i stormannaätter eller på annat sätt var i någon form av allians med dessa gärna förde vapen som var inspirerade av patronens vapenbild. Erikska ättens tre leoparder/lejon förkortades till exempel till ett lejon bland dess anhängare i Bjälbo-ätten och några andra 1200-talsfamiljer.
Atterbom 148/70 Kafle, Adel nr 70
Endast den smala balken, kavlen, i blått fält förenar de två vapnen. I övriga delar har Atterbom gjort stora briseringar och vapnet är mer nyskapat än likt originalet.
Ohlsson 493/95 Ribbing, Adel nr 15 och Strömfelt, Adel nr 224
Ohlssons strömmar har placerats bjälkvis (och sänkta) istället för Strömfelts ginbalksvis. Det nya vapnet har dessutom tillfört en prästkrage mellan vesselhornen på kresten. Två av Ribbings sjöblad har placerats bjälkvis ovan strängarna. Vapnet har därmed endast låtit sig inspireras av de adliga föregångarna och skiljer sig markant från ursprunget.
Stridh 144/70 Strålenheim, Adel nr 1761
Ätten Strålenheim utslocknade 1877. Stridhs släktskap är på morssidan från 1700-talet, och därmed långt borta. Men inte så långt borta att inspiration inte är möjlig. För det är just vad som har skett här. Stridhs krest är i stort sett identisk med Strålenhielms. Skölden har briserats på ett föredömligt sätt med den nya kompositionen. Det unika pilmönstret har fått en mer framträdande plats och det passar bra med namnet Stridh. Granaterna har flyttats upp från en balk till en ginstam och berget har helt uteslutits. Därmed har ett helt nytt vapen skapats med endast avlägsen släktskap till Strålenheims. Och det sammanfaller väl med släktskapen mellan de två släkterna.
Burman 290/83 Bure, Adel nr 126
Släkterna Burman och Bure har samma anfader i socknen Bure utanför Skellefteå. Skölden har briserats när ett mantelsnittet ersatte en delningen, och antalet stjärnor reducerades från fem till tre. I övriga delar är vapnen lika. Kresten har bytt tinktur.
3 Sammanslagning
Sammanslagning blir ett borgerligt vapen när det slår ihop ett eller flera äldre vapen som kan var antingen adliga eller borgerliga till ett nytt. För att inga vapenlagar ska överträdas krävs att vapnet genomgår vissa mindre förändringar.
I praktiken görs detta genom att vapnet kvadreras eller delas. Helt ärligt är det väldigt sällsynt att detta sker med två äldre vapen, däremot förekommer det relativt ofta med två nyantagna vapen.
Sandell 492/95 Eisengarten 491/95 (tysk adel)
Ätten Eisengarten härstammar från Tyskland och kom till Sverige under 1800-talet. Sannolikt är det adliga vapnet sammansatt av två äldre släktvapen, men ursprunget har fallit i glömska. Sandells brisering har sammanfört de två delarna till en enhet. Klyvningslinjen har tagits bort och hela fältet har samma tinktur. Också de allmänna bilderna har samma tinktur. Sammantaget ger det nya vapnet en tydlig bild av släktskapet samtidigt som det har en individualitet.
4 Brisering
Brisering innebär att man gör ett mindre tillägg till vapnet. Det kan vara en förändring av namnet eller så lägger man till ett tecken. Det brittiska cadency-systemet hör hit men det ska inte användas i Sverige för det vore ett brott mot svensk heraldisk sed.
Brisering bör bara användas när du är i nära relation med ursprungsvapnet och dess nutida bärare. Du briserar alltså inte ett äldre vapen utan du briserar ett som används i nutid för att visa på särskillnad.
5 Utbyggnad
Utbyggt blir ett borgerligt vapen när det behåller det adliga vapnets grundstomme men tillför helt nya element i form av bitecken. Tinkturförändringar behöver inte ske.
Det vanligaste är att man lägger till en stam eller ginstam, men det är bara fantasin som sätter gränser.
En utbyggnad är något mer än en brisering genom att man gör större förändringar och i praktiken skapar ett nytt vapen. Det är bara vår kännedom om det ursprungliga vapnet som gör att vi vet att det är en utbyggnad och inget nytt. Det är å andra sidan inte heller en inspiration för de bärande delarna av ursprungsvapnet är kvar.
Lindhe 298/83 Sparre av Rossvik, A nr 7
Lindhe-vapnet är en utbyggnad av Sparre av Rossvik. Den enkla häroldsbilden, nu belagd med sjöblad och akroterion, har kompletterats med en ginstam, belagd med ordenssymboler. Också hjälmprydnaden har genomgått stora förändringar. Fanorna har tagits bort och fjädrarna är fästade på örnens huvud istället för att vara huvudbilden.
Theutenberg 494/95 Forstena-ätten
I grunden är de två släkternas vapen identiska, men tillägget av ett sparrsnitt skapar en brisering som tydligt skiljer de två vapnen åt. Också tinkturerna har ändrats. I kresten har fanorna avlägsnats och ulven fått en extra vikt att bära; ett sjöblad. Sammantaget har Theutenbergs vapen ett nära släktskap med Forstena-ätten, men är helt självständigt till sitt innehåll.
Jmf också med släkten Brunsson (100/67), som har en motsvarande släktskap med Forstena-ätten. Trots släktskapen har denna släkt inget i vapnet som förenar dem med Forstena-ätten.
Så är den över, den heraldiska konferensen i Göteborg. Tillsammans med Martin Sunnqvist, Stefan Bede, Hans Trebbien och inte minst Jens Christian Berlin har jag lotsat den i hamn.
Jag tycker nog att det funkade rätt så bra. Bra föredrag och tekniken höll. Tyvärr kunde vi inte livesända men å andra sidan får vi betrakta tillställning som en once i a lifetime-träff, och de får man ta tillvara på.
Ungefär 40 deltagare kom från hela Norden. Det är som det brukar vara men jag kan inte låta blir att fundera på varför det inte kommer fler. Svenska heraldiska föreningen har i sig omkring 700 medlemmar och en stor del bor i Göteborg med omnejd. Nästan inga av dessa kom. Förutom aktiva i någon heraldisk förening var besöken från andra få.
Jag undrar om det har med formen att göra. Som aktiv och engagerad är det lätt att tänka sig att alla heraldikintresserade vill lära sig på djupet, men så är det förstås inte. Ändå är nästan alla heraldiska evenemang av den arten eller rena beslutsmöten. inte konstigt då att många medlemmar hellre köper våra böcker och är med på våra sociala medier-konton.
Men hur som haver, det var en bra konferens med många bra föredrag och många nya och gamla bekantskaper.
Synd för alla andra att jag själv är så ointresserad av att själv hålla ett föredrag. Jag föredrar att skriva samt arrangera för andra.
Lennart Wasling avtackad
På det personliga planet var jag glad att se farsan bli avtackad för sina år i vår förening, som kassör. Utan att vara partisk vågar jag påstå att han har varit den bästa kassör som nordens heraldiker haft, inte minst för hans sätt att se kostnader och intäkter bortom den vanliga balansräkningen, vilket är det främsta skälet till att Svenska heraldiska föreningen inte längre är beroende av allmosor för den dagliga driften.
Jag vill prata lite om Zakharias Särnqvists kandidatuppsats ”Heraldica liturgicae” för den tar sig an ett ämne som ofta hamnar i skymundan i svensk medeltidsforskning: heraldikens roll i kyrkorummet.
Det låter inte som en kioskvältare men det är ändå värt att vbeta mer om. Zakharias Särnqvist har särskilt fokus på två sockenkyrkor från senmedeltiden, Rasbo och Ängsö. Hans kandidatuppsats vill undersöka hur heraldiken fungerade i liturgiska sammanhang och vilken betydelse den hade för relationen mellan kyrka och de personer eller släkter som lät avbilda sina vapen där. Det lyckas han bra med.
Särnqvist inleder såklart (säger vi heraldiker) med att konstatera att heraldik är ett närmast självklart inslag i många äldre svenska kyrkor, men att dess funktion och innebörd i det liturgiska rummet tyvärr sällan analyserats på djupet. När det har gjorts har det ofta handlat om biskoparnas sigill eller vem som lät måla vilket vapen vart. Det undviker Zakharias genom att avgränsa sig till inventarier och målningar i kyrkorummet och han kan då se på de konkreta heraldiska uttryck som mötte församlingsbor och prästerskap i vardagen.
Metodiskt bygger uppsatsen på en hermeneutisk analys av bevarade inventarier, kompletterad med studier av liturgiska källor och kyrkorättsliga dokument. Valet av Rasbo och Ängsö motiverar han med att de har ett rikt heraldiskt material och deras olika kyrkorättsliga status. Rasbo som kanonikat under Uppsala domkyrka och Ängsö som patronatskyrka med starka adliga band. Särnqvist är tydlig med att urvalet innebär vissa begränsningar och att resultaten inte utan vidare kan anses vara gällande för alla svenska sockenkyrkor eftersom de studerade kyrkorna är ovanligt heraldiskt rika och har starka kopplingar till frälset. Men det gör inget, för läsaren får ändå en mycket större förståelse.
Heraldikens många funktioner
Uppsatsen visar att heraldiken i dessa kyrkor haft flera funktioner. Den har legitimerat makt och markerat kontinuitet vid ägarskiften, men också fungerat som uttryck för fromhet och närvaro i det liturgiska livet. Jag tycker att det är särskilt intressant att ta del av analysen av begravningsheraldik och hur riddarens sköld i kyrkan kan ses som ett tecken på ett fortsatt löfte att skydda kyrkan, i linje med Birgitta av Sveriges tankar om riddarens roll. Särnqvist diskuterar även förekomsten av Kristusvapen (arma Christi) och hur dessa fungerar som överordnade symboler i förhållande till adliga vapen. Jag säger inte att Zakharias har fel men jag brukar vara mer profan i min tolkning av riddarens vapen i kyrkan och ser vapnet mer som att riddaren ger sin familj legitimitet att fortsätta skydda (och styra) området när patronen är borta. Men det är två olika tolkningar och jag ger absolut inte min företräde framför Zakharias.
En styrka i uppsatsen är att den tydligt skiljer mellan olika typer av heraldiska närvaro, som liturgiskt aktiva och passiva inventarier, och att den relaterar dessa till såväl sociala som liturgiska sammanhang. Analysen av hur vapensköldar på olika inventarier (till exempel kalkar, mässhakar och gravstenar) kan ha haft olika funktion och betydelse beroende på sammanhang är genomtänkt och intressant.
Samtidigt finns vissa begränsningar. Eftersom materialet är smalt och fokuserar på två särskilt heraldiskt rika kyrkor, är det svårt att dra generella slutsatser om heraldikens roll i den ”genomsnittliga” sockenkyrkan. Någon tydlig koppling mellan heraldik och juridiska relationer (till exempel patronatsrätt) kan inte fastställas, men uppsatsen argumenterar för att både patronatsrätt och rätten att ha heraldisk närvaro i kyrkan ofta bottnade i donationer och kyrkliga förmåner.
Sammanfattningsvis är ”Heraldica liturgicae” en väl genomförd kandidatuppsats som på ett nyanserat sätt belyser heraldikens betydelse i det liturgiska och sociala livet i senmedeltida svenska kyrkor. För den som är intresserad av medeltida konst, kyrkohistoria eller sociala maktstrukturer erbjuder uppsatsen intressanta insikter och goda utgångspunkter för vidare forskning.
Läs mer
Zakharias Särnqvist: Heraldica liturgicae- Uppsala universitet (2023)
När 1500-talets Sverige gick från feodal splittring till centralmakt omformades adeln i grunden. Från en brokig skara frälsemän växte en ny elit fram, beväpnad med ärftliga privilegier, politisk makt och ekonomiska fördelar. Adelns roll förändrades snabbt och om detta har Jesper Berg och Hanna Bendz skrivit var sin uppsats, som jag vill uppmärksamma.
Under 1500-talet genomgick den svenska adeln stora förändringar. Från att ha varit en löst sammansatt grupp av frälsemän utvecklades den till en tydligt definierad samhällsklass med särskilda privilegier och ansvar. Den svenska adelns första samlade privilegier kom 1569. Då minskades adelns skyldighet till militärtjänst och deras jord befriades från flera ekonomiska avgifter. Adeln fick rätt att själva döma sina medlemmar och skydd mot att fängslas utan dom. År 1612 och 1617 fick adeln ensamrätt till rikets högsta ämbeten, rätt att utse kyrkoherde i sin församling, större rättslig makt över sina underlydande, full rätt till bötesinkomster, och utökad skattefrihet. 1626 bekräftades att militärtjänsten kunde ersättas med böter och att adelskap bara kunde ges av kungen. Detta kulminerade i grundandet av Riddarhuset, som var en följd av den nya adelns identitet och självbild.
Två universitetsuppsatser ger oss en bredare förståelse av denna utveckling: Jesper Bergs studie om adelns skyldigheter och hur dess roll formades samt Hanna Bendz arbete om hur adliga kvinnor förmedlade historia och hanterade känslor. Genom att kombinera Bergs fokus på adelns formella roller med Bendz analys av kvinnornas historieberättande, får vi en mer komplett bild av adelns betydelse och dynamik under denna tid.
Denna text sammanför deras insikter och undersöker hur adeln formade och förhandlade sin plats i det tidigmoderna svenska samhället.
Plikter, privilegier och förankring
En central utgångspunkt för förståelsen av 1600-talets adel är dess dubbla karaktär av privilegierad elit och samhällsbärande grupp. Jesper Berg visar att adeln inte enbart var en mottagare av förmåner utan också bar på omfattande skyldigheter gentemot kronan och riket. Adelns rätt till jord, ämbeten och politiskt inflytande var oupplösligt förknippad med krav på militärtjänst, deltagande i riksdagsarbetet och ansvar för rättskipning och ordning på lokal nivå (Berg, s. 9–15). Dessa plikter var inte bara formella utan också djupt internaliserade i adelns självförståelse. Genom släktkrönikor, minnesskrifter och offentliga handlingar befästes självbilden av adeln som rikets ryggrad, en grupp som bar upp staten och samhället i både fred och krig (Berg, s. 16–22).
Berg betonar att denna rollskapande process var dynamisk. Adelns självbild och legitimitet var ständigt föremål för förhandling, särskilt i tider av politisk oro eller ekonomiska förändringar. När kronan stärkte sin makt eller när nya samhällsgrupper började göra anspråk på inflytande, tvingades adeln omdefiniera sina privilegier och plikter. Rollskapandet skedde både genom offentliga institutioner som riksdag, hov, häradsting och genom informella normer och traditioner, där adeln förväntades utgöra ett föredöme i moral, lojalitet och samhällsansvar (Berg, s. 23–28).
Adliga ätten Gyllenflögs vapensköld, målad på kopparplåt i mitten på 1600-talet. Den sitter på väggen i Riddarhussalen i Riddarhuset i Stockholm tillsammans med flertalet andra adelsätters vapen. Foto: Håkan Skogsjö. (Wikipedia Commons)
Kvinnors roll och emotionella strategier
Medan Bergs analys fokuserar på adelns kollektiva och institutionella dimensioner, riktar Hanna Bendz blicken mot de mer informella och ofta osynliga praktiker som formade adelns minneskultur och identitet. Hennes studie av adliga kvinnors brev, dagböcker och släktböcker visar att dessa texter inte bara var privata dokument, utan också utgjorde centrala verktyg för historieförmedling och maktutövning inom adeln (Bendz, s. 6–13).
Bendz identifierar flera strategier i kvinnornas skrivande. Genom emotionell retorik, diplomati och selektiv historieskrivning kunde kvinnorna påverka hur familjen och släkten mindes och tolkade det förflutna. Hon visar att dessa texter ofta uttrycker kognitiv dissonans kvinnorna navigerade mellan motstridiga lojaliteter till familjen, släkten och kronan och tvingades balansera mellan känslor av stolthet, rädsla, lojalitet och oro (Bendz 2024, s. 22–32). Genom att lyfta fram eller tona ned vissa händelser och relationer kunde kvinnorna skydda eller stärka familjens status, men också bearbeta egna känslomässiga konflikter.
Ett viktigt resultat hos Bendz är att kvinnors historieförmedling inte bara handlade om att bevara minnen, utan också om att utöva makt. Genom sina texter kunde kvinnor påverka hur släkten och samhället mindes och tolkade det förflutna, och därmed också påverka familjens och adelns kollektiva identitet (Bendz, s. 40–47).
Offentlighet, semioffentlighet och maktens arenor
En jämförelse mellan Bergs och Bendz resultat visar att adeln agerade på flera olika arenor, med olika grader av offentlighet och inflytande. Bergs analys utgår från de offentliga institutionerna där adeln utövade formell makt och där dess roll var tydligt reglerad (Berg, s. 13–15). Här var adelns plikter och privilegier synliga och föremål för offentlig diskussion och förhandling.
Bendz, däremot, visar att mycket av adelns identitet och maktutövning också ägde rum i mer informella och semioffentliga rum: hushållet, släkten, nätverken. Här kunde kvinnor utöva inflytande genom sitt skrivande och genom att förmedla och tolka familjens historia. Dessa arenor var ofta osynliga i den officiella historieskrivningen, men var avgörande för att forma adelns självbild och kollektiva minne (Bendz, s. 66–68).
Det är i samspelet mellan dessa olika arenor, den offentliga och den semioffentliga, som adelns verkliga makt och identitet skapas och omförhandlas. Bergs och Bendz’ analyser visar tillsammans att adelns historia inte bara är en berättelse om formella institutioner och privilegier, utan också om informella praktiker, känslor och minnesarbete.
Identitet, självbild och lojalitetskonflikter
Bergs resultat visar att adelns identitet var kollektiv och grundad i ett system av ömsesidiga förpliktelser. Självbilden formades genom släktkrönikor, minnesskrifter och offentliga handlingar där ideal som ära, lojalitet och samhällsansvar betonades (Berg, s. 16–22). Denna självbild var dock inte statisk. Den förändrades i takt med politiska och ekonomiska omvälvningar och adeln tvingades ständigt omförhandla sina rättigheter och skyldigheter i relation till kronan och andra samhällsgrupper (Berg, s. 23–28).
Bendz analys visar att kvinnor spelade en central roll i denna identitetsskapande process. Genom sina texter kunde de både bevara och omförhandla familjens och adelns självbild. Hon visar att kvinnors skrivande ofta präglades av lojalitetskonflikter och kognitiv dissonans, till exempel när de tvingades välja mellan lojalitet till familjen och till kronan eller mellan olika släktgrenar (Bendz, s. 63–66). Dessa konflikter kommer till uttryck genom omskrivningar, känslouttryck eller tystnad, och visar att adelns identitet alltid var föremål för förhandling, inte bara mellan stånden utan också inom familjen och mellan könen.
Beata Ribbing, känd för sin bildning, som var ovanligt hög för en kvinna på sextonhundratalet. Bild från Wikipedia
Historieförmedling, minne och makt
Berg diskuterar hur adeln använde historiebruk för att legitimera sin ställning gentemot kronan och andra samhällsgrupper. Historien blev ett verktyg för att hävda rättigheter och motivera privilegier, men också för att skapa en känsla av kontinuitet och gemenskap inom adeln (Berg, s. 23–25). Genom att lyfta fram släktens insatser i rikets tjänst, eller genom att framhäva gamla privilegiebrev och lagtexter, kunde adeln hävda sin rätt till inflytande och status.
Bendz visar att även kvinnors historieförmedling hade en politisk dimension. Genom att lyfta fram vissa händelser och relationer, eller genom att dölja och omtolka andra, kunde kvinnorna påverka hur släkten och samhället mindes och tolkade det förflutna. Hon betonar särskilt hur kvinnors texter ofta kombinerar politiska och emotionella motiv, vilket gör dem till både minnesbanker och maktmedel (Bendz, s. 28–32).
Genus och historieskrivning
Bergs uppsats har ett övergripande fokus på adelns roll som kollektiv, men genus behandlas endast perifert. Han noterar att kvinnor hade särskilda plikter inom hushåll och familj, men analyserar inte dessa djupare (Berg, s. 20–21). Bendz arbete är däremot ett bidrag till kvinnohistorisk forskning och visar att kvinnors historieskrivning inte bara var ett privat intresse, utan en aktiv del av adelns politiska kultur (Bendz, s. 14–16, 68–69). Genom att synliggöra dessa texter utmanar hon en traditionell historieskrivning där kvinnors bidrag ofta osynliggjorts.
Sammanfattning
Adeln var en grupp med både formella och informella maktmedel, där plikter och privilegier ständigt förhandlades i relation till kronan, samhället och inom den egna gruppen. Adelns identitet och självbild formades genom både offentliga institutioner och genom det minnesarbete som utfördes av enskilda individer.
Bergs fokus på adelns plikter, privilegier och rollskapande visar hur adeln som kollektiv agerade och legitimerade sin ställning, medan Bendz analys av kvinnors historieförmedling och emotionella strategier synliggör de individuella och känslomässiga dimensionerna av adelns liv. Tillsammans visar de att adelns historia är långt mer än en berättelse om privilegier; den rymmer ansvar, konflikter, känslor och ständiga förhandlingar om makt och minne.
Den svenska adeln i 1600-talets Sverige framstår därmed som en samhällsgrupp i ständig rörelse, där både kollektiva institutioner och individuella aktörer bidrog till att forma och omforma adelns roll, identitet och historiska arv.
Läs mer
Hanna Bendz: Historieförmedling bland kvinnor inom svenska adeln under den tidigmoderna epoken (1567–1742). Umeå universitet (2024).
Jesper Berg: 1600-talets svenska adel, skyldigheter och plikter och skapandet av ett rollspel. Linnéuniversitetet (2015).
När AI gör jobbet blir det fantastiskt, säger de. Så jag lät AI göra jobbet och skriva en artikel om mig som att det var Tom Wolfe som hälsat på hemma hos mig.
Resultatet? Inte dumt alls. Om det är korrekt är en sak, men det blir åtminstone det kul läsning
Författarporträtt anno1989. Foto Ylva Engström
By Tom Wolfe
Jesper Wasling’s living room is a time machine. Medieval heraldic shields-crimson lions, azure fleurs-de-lis-lean against bookshelves groaning under the weight of treatises on blazonry and cadency. A 1907 villa, its walls steeped in the musk of aged parchment and printer’s ink, becomes a cathedral for symbols. “Heraldry isn’t just history-it’s alive,” he says, fingers tracing the embossed gold of a 17th-century armorial. “Every shield tells a story. And stories? They demand to be told.”
Wasling, 57, is Sweden’s heraldic whisperer-a self-taught savant who turned a childhood obsession with knights and castles into a career decoding Europe’s visual DNA. His hands move like a conductor’s as he explains: “A lion rampant isn’t just a lion. It’s courage. A cross moline? That’s faith wrestling with doubt.” The man’s voice drops to a conspiratorial hush. “Symbols are the original emojis.”
His 2001 magnum opus, Heraldiken i Sverige (co-authored with Magnus Bäckmark), isn’t just a book – it’s a manifesto. Page after page dissects Sweden’s coats of arms with the precision of a neurosurgeon. “Most people see a shield. Jesper sees bloodlines,” says Martin Sunnqvist, a fellow heraldist. “He’ll look at a 14th-century crest and tell you the owner’s favorite wine.”
Wasling’s world operates on rules straight out of a Dan Brown novel. Color can’t touch color. Metal must never kiss metal. “Break these laws, and you’re not just wrong-you’re vulgar,” he grins, sipping coffee from a mug emblazoned with his personal coat of arms: a silver raven on black, wings spread like a Rorschach blot. “Mine’s about wisdom. Or maybe insomnia. Depends on the day.”
In 2017, the Swedish Heraldry Society awarded him their gold medal-the equivalent of a Nobel for symbolists. Yet Wasling’s real power lies in translation. His Heraldik för nybörjare (2005) cracks the code for amateurs: “Imagine Jane Austen writing an IKEA manual,” quips Stefan Bede, his collaborator since 1991. “That’s Jesper-he makes the arcane accessible.”
Don’t let the tweed jackets fool you. Wasling’s a rebel. His 2008 Medeltidens härold resurrects the medieval heralds-proto-spies who memorized thousands of coats of arms. “They were walking databases,” he says, eyes lit with hacker’s zeal. “No Google. No Wi-Fi. Just memory and meaning.”
Then there’s Waslings heraldiska ordbok (2021)-a lexicon so exhaustive it includes terms like enté en abîme (a shield within a shield). “Most heraldists write for academics. Jesper writes for human beings,” says Markus Karlsson, a Stockholm genealogist. “He’s the Linnaeus of lions.”
Wasling leans back, owl mug empty. Outside, Borås’s rain slicks the cobblestones. “People think heraldry’s dead. They’re wrong,” he says. “Every logo, every tattoo-they’re heraldry. Your Instagram? That’s your personal crest.” He pauses, then delivers the kicker: “We’ve always needed symbols. Now we just post them instead of painting them.”
The man’s phone buzzes-a municipality needs help designing a civic emblem. Jesper Wasling grabs his coat, a modern-day herald off to arm the world.
At his door, I ask the question: Why heraldry? Wasling smiles, hand on a 16th-century reproduction shield. “Because in a world of algorithms, symbols still mean something. Always have. Always will.”
Visste du att heraldikern Ole Rostock skapade ett omfattande kartotek över vapensköldar fram till sin död 1995. Det innehåller omkring 8 000 vapensköldar! De flesta av dessa är borgerliga vapen, och bara en mindre del är adliga.
Bland de borgerliga vapensköldarna finns militärer, borgare, släktforskare och boksamlare som har vapensköldar som en del av sitt ExLibris. Det är faktiskt förvånande hur många familjer med vanliga namn som Andersson, Nilsson och Johansson som har antagit en egen vapensköld och som nu kan ses i kartoteket.
Vill du hitta din släkts vapensköld? Det finns två sätt att söka i databasen:
Sök på ett släktnamn och hitta de vapen som släkter med det namnet har använt.
Sök utifrån hur en vapensköld ser ut och vilka element den innehåller – och hitta därigenom släkten som har det vapnet.
Kanske hittar du din egen familjs vapensköld!
(om du är dansk, vi andra bara njuter av konsten)
Pelle Grunditz har forskat vidare på Gerhard Grundis historia och jag vill sprida den kunskapen. Så här kommer en kort sammanfattning av arbetet.
Gerhard Grundis var en tysk härold i dansk tjänst under kung Valdemar Atterdags regeringstid (1340–1375). Han är den tidigast namngivna härolden i Norden och hade sannolikt en framträdande roll i övergången till en mer formaliserad häroldsfunktion i Skandinavien. Han nämns i flera källor från 1300-talets mitt och framstår där som en mångsidig och betrodd kunglig tjänsteman med uppdrag inom både diplomati, militära sammanhang och ceremoniella funktioner.
En kort biografi
Släkten von Grundis (Grundies), som Gerhard Grundis möjligen, kanske tillhörde, var en adlig familj med säte i Plüggentin i Samtens på ön Rügen (dagens Mecklenburg-Vorpommern, Tyskland). Godset ägdes av släkten från 1200-talet till omkring 1520, då det övergick till klostret Eldena och därefter såldes vidare till andra adelsfamiljer. Wikipedia (tyska) – https://de.wikipedia.org/wiki/Samtens
Namnet antyder att Gerhard var tysk och att vara härold krävde vissa kunskaper vilket i sin tur krävde utbildning som var svår att få om man inte hade ekonomiska resurser.
Karriären som härold
Vi vet att Gerhard Grundis deltog i slaget vid Helsingborg 1362, där han tillfångatog en lybsk soldat. Vi vet det eftersom han senare frigav denne, Tideke Vogel/Vagel, i utbyte mot lösen. Detta finns dokumenterat i Niederstadtbuch i Lübeck den 15 juni 1363. Frigivningen bevittnades av stadens borgmästare Hermann von Wickede och Hermann Gallyn. (DRB III:6 nr. 347, Heraldisk Tidsskrift I, s. 29)
Det är troligen även Gerhard som är närvarade vid en tornering i Bryssel 1366 som Danmarks representant, där han omnämns av krönikören Jean Froissart. Det nämns ingen namn, bara att härolden i fråga kom från Danmark. (The Herald in Late Medieval Europe, s. 42)
Samma sak gäller nästa händelse, då den danske härolden är sändebud till påven i Avignon 1375, där han överlämnade gåvor från kung Valdemar. (Heraldisk Tidsskrift I)
Däremot vet vi att han har en bostad i Köpenhamn för han omnämns 1377 som innehavare av en tomt som tilldelats av kungen (Roskildebispens jordebok, 1377).
Av allt detta vet vi att Grundis (själv eller möjligen ihop med en kollega) uppfyllde häroldens klassiska uppgifter som budbärare, ceremonimästare, krigsobservatör och diplomat. Han åtnjöt kungens förtroende och är ett exempel på hur härolder redan under 1300-talet spelade en viktig roll i internationella relationer och krigföring. Att han förekommer i både danska, tyska och franska källor vittnar om hans internationella betydelse. Därför är han en viktig gestalt i nordisk heraldik- och häroldshistoria
Litteratur
DRB III:6
Heraldisk Tidsskrift I.
Roskildebispens jordebok
Katie Stevenson: The Herald in Late Medieval Europe
Wikipedia
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
