När du ändå varit i Velinga och ska till Tidaholm kan du passa på att ta en sväng förbi Baltaks kyrka som ligger 9 minuter bort. Föga heraldisk och byggd på 1800-talet. Men för allt i världen, tro inte på allt som kyrkan säger om denna byggnad. Som att den grundlades av en storman vid namn Balte, som alltså enligt någon folketymologi gav taket, dvs hela kyrkobygnaden, till församlingen. Namnet är mycket äldre än så.
Av den gamla återstår inget mer än några intressanta stenfigurer som nu finns i den nya kyrkan.
Jan Svanberg säger om helfiguren, att denna är mycket svårplacerad. Att den folkliga traditionen, som säger att bilden föreställer Balte är en lika god gissning som någon annan. Det är en åsikt som jag har respekt för. Så länge vi vet att vi rör oss bortom det akademiska så kan vi lika gärna döpa en för oss okänd stenfigur till det vi vill.
Biskopen och munken
Stenhuvudena på den andra sidan väggen i den nuvarande kyrkan är en biskop respektive en munk. Det ser man för att den ena har en mitra och den andra en tonsur. Biskopen är unik för detta är det enda stenhuvudet som föreställer en sådan i Sverige.
Liksom många andra huvuden av det här slaget har det troligen tillkommit på 1200-talets andra hälft. Då var mäktige Brynolf Algotsson biskop i Skara. Munken/abotten bör då ha varit hans kollega i Varnhem. Acklinga, med Annexet Baltak, hade på 1560-talet en extremt stor andel av områdets gårdar (65%).
Var det så redan på 1200-talet så var detta kanske en plats där ovanligt många kyrkomän hade sin försörjning och då bör det ha varit en plats där många kyrkomän ofta befann sig.
Balte i Tidaholm
Snabb inflikning. I Tidaholm finns det en stenfigur som påminner väldigt mycket om den som står här i Baltak. samma upphovsman, samma mystik. Värt att reflektera över.
Kan en gåva ges för att ställa krav på mottagaren? Ja, det visar Gabriela Bjarne Larssons undersökning av Gregers Matsson Lillies avlöningsstrategi under sent 1400-tal.
Herr Gregers tillhörde den yppersta eliten. Han var riddare, riksråd och lagman och dessutom befälhavare över några slott. För perioden 1462 till 1492 är hans bokföring bevarad. Därför kan vi se hur han avlönade sitt krigsfolk. Och det har Gabriela Bjarne Larsson gjort.
Lön i pengar och i varor
Grundlönen var kläde och kontanta medel, för utom mat och logi. Därmed klarade sig soldaten för dagen och kunde leva ett liv som för den tiden nog var ganska bra. Krig var det trots allt inte så ofta.
Men herr Gregers hade även två andra former av avlöning. Dels betalar han i form av krigsmaterial. Det kunde vara en häst, armborst eller annan militär (ut-)rustning. Dels ger han gåvor som hade någon form av erkänd status. De finaste tygerna och dräkterna skänktes till de högsta officerarna och så vidare i en fallande skala. Det speciella med dessa gåvor var att de inte förutsatte någon motprestation men såväl givaren som omgivningen förutsatte att mottagaren istället gav en social eller moralisk motprestation, som Gabriella uttrycker det. Gåvan förpliktigade helt enkelt dem att stödja herr Gregers.
Det finns inga gratis luncher.
Från kläde till medalj
Herr Gregers var säkert inte unik, det är bara det att så få källor har bevarats. Och den här formen av statuskodade gåvor kom under 1500-talet att formaliseras då olika former av statusfyllda medaljer och ordnar gavs och där givaren (monarken) därmed kunde räkna med olika stort stöd från centrala grupper i samhället. Det är nog också så man ska förstå frånvaron av medaljer till borgare innan merkantilismen slår igenom på 1700-talet. Men om detta har få, om någon, forskat.
Läs mer
Gabriela Bjarne Larsson; Lön och gåva … i M Gustavsson & D Retsö ”Långa linjer och många fält”, (2014)
PS. Herr framför förnamnet var svensk medeltidens sätt att titulera en riddare, precis som man ännu säger Sir John i England. Endast riddare titulerades herr, aldrig svenner, väpnare eller annat löst folk inom frälset.
Nya och gamla riddare samlas på Velinga kyrkogård. De gamla är relativt okända men de nya är från släkten Wijkmark som dominerade socknen under 1800-talet. Minst två av dem blev riddare enligt gravstenarna här på Velinga, men någon heraldik ser jag inget spår av.
Velinga kyrka ligger behagligt i ett öppet landskap på så sätt att utsikten från kyrkan är otroligt lång. Om det såg ut så här på medeltiden eller om denna öppna yta är ett resultat av att någon mosse odlats upp eller en sjö har sänkts vet jag inte. Det skiljer sig på så sätt från Härja som jag tidigare beskrev och det verkar som att området har hyst fler personer.
Kyrkans värde finns utanför så skulle du komma när den är stängd så är inte så mycket förlorat. Längs ytterväggarna står gravstenar från 1600-talet och inmurad i östväggen finns en liljesten.
Strax bakom inknödd mot muren finns familjen Wijkmarks familjegrav. Knut Wijkmark ägde godset Torp i denna församling och han var under några år även ledamot av första kammaren. Två Wijkmarkare på Torp slogs till riddare, enligt deras gravstenar. En var Knut.
Liksom övriga stenar från 1800-talet saknas här all form av heraldisk utsmyckning fast man så gärna lyfter fram sina titlar.
På södra väggen finns numera denna tympanon inmurad. Den föreställer en biskop eller Jesus som till höger om sig (från vår position) har en häst. Denna man är sannolikt donatorn som sträcker fram handen och överlämnar kyrkan. Hästen är ett attribut för hans position i samhället. Till vänster ses en klippa som antingen går tillbaka på Paulus brev till Efesierna 2:20 där det sägs ”där hörnstenen är Jesus själv” och/eller så syftar det på biskopsämbetets, och därmed kyrkan som institution, själva ursprung som är Petrus, som betyder klippa. Är den möjligen gjord av Ottravadsmästaren?
Kunskapen hämtad från Jan Svanberg.
Liljestenen i Velinga
Jesus på altartavlan
Bakom en dörr hittar jag detta prästpar från 1600-talet, som förvånat möter mig blick. Lägg märke till prästens frisyr. Så långhårig att varje hippie skulle vara avundsjuk. Visst är det fascinerande att man runt om i svenska kyrkor upprördes över de långhåriga ungdomarna på 60- och 70-talet samtidigt som man mitt i kyrkan hade bilder på Jesus, präster och all sköns heliga män som samtliga hade minst lika långt hår. Jag tror inte att kulturell blindhet kan bli tydligare än här. Jesus här ovan har ju också skägg, detta otyg.
Utanför kyrkan finns dessa numera okända gravstenar som gjordes under 1600-talet. De finns på snart sagt varje kyrkogård här i västra Skaraborg men jag har inte sett dem i Sjuhärad som ligger strax söder.
Grattis Maja som tar studenten idag. Som en av waslingarna för du självklart vapnet så därför uppdaterar jag idag artikeln om vårt gemensamma vapen.
Här kan ni läsa mer om släkten Waslings vapensköld. Det är förstås en sida som aldrig blir klar utan växer allt mer med alla tillkommande versioner av vapnet.
Jag vill börja med att framföra mitt stora tack till församlingarna i och kring Tidaholm som har så generösa öppettider. Hela sommaren har jag och du möjligheten att besöka dessa kyrkor. Utnyttja den möjligheten.
Härja ligger till höger på vägen från Mullsjö upp till Tidaholm. Det är ett område som domineras av granskog och rätt stenig mark innan Härja plötsligt öppnar upp med åtminstone lite större åkrar och öppna landskap.
Härja. Här i byn fanns en medeltidskyrka som är ombyggd. Tornet är visserligen kvar men långhuset (kyrkobyggnaden) gjordes om 1767, om vi ska tro den stora skylten på kyrkans yttre västliga vägg.
Eftersom byggnaden är helt ”ny” finns inga medeltida målningar här. Däremot finns resterna av en romansk portal (tympanon) och andra detaljer från en tidigare kyrka. Möjligen från Ettaks kungsgårdskyrka eftersom resterna från denna kyrka användes när Härja och Velinga kyrkor renoverades på 1700-talet.
Lejon och liljestängel
Det om gjorde mig mest uppspelt var en sten på baksidan av långhuset i Härja. Denna sten kommer alltså troligen från Ettaks kungsgårdskyrka. Bilden visar en liljestängel och vid dess fot ett xxx. Ja, jag vet faktiskt inte om det är pilbåge eller någon form av kors till vänster samt ett lejon till höger. Det ser hur som helst ut att vara samma motividé som lagman Folke av Västergötland har i sitt sigill från någon gång mellan 1231-40.
Folke Lagmans vapensköld från 1231-40.
Nu tror jag inte att det är lagmannens vapen som är avbildat. Snarare tvärtom, att när heraldiken var ny så var motiven inte självklara och då kan inspirationen ha kommit från något närstående. Som från stenmästaren i Härja som jämte sin kollega i Forshem hade gjort de mest imponerande kyrkoutsmyckningarna och dessutom på en kungsgårdskyrka. Kan det ha funnits ett bättre sätt att visa sin trohet till den Erikska ätten?
Liljestenar förekommer också i detta område så jag ser stenen som en kusin till dessa, även om den inte ska betraktas som en liljesten.
Noterade för övrigt att Anette Nitenberg i boken ”Liljestenar och stavkorshällar” anger denne lagman Folke som son till Birger Brosa, men han var far till en annan Folke som dessutom knappast var lagman (som äldre historiker hävdar. Wikipedia visar dock att den enda samtida källan, Snorre, snarare uppger motsatsen. Hur som helst stupade Folke i slaget vid Gestrilien 1210.
Portalen i Härja från 1100-talet, med Petrus till vänster och Jesus Kristus till höger.
Härja har även en portal som är väldigt vacker. Stenmästaren är som sagt okänd. Han verkar inte ha gjort några fler arbeten i Västergötland. Möjligen har en av hans lärjungar haft ett uppdrag i Timmele, som har väldigt lika men väldigt mycket sämre utförda, huvuden. Jan Svanberg tolkar dem som Jesus Kristus och Petrus och tror även att mästaren har kommit från Italien efter att ha gjort några uppdrag i Lund (sin samtids rikaste stift, vilket är värt att tänka på) eftersom det finns några andra motiv som annars främst förekommer i Italien. Främst då linakrobaterna på pelaren intill porten. Och bara detta gör resan hit värd all möda.
Donatorn som bekostade kyrkan (eller troligare Ettaks kungsgårdskyrka). En kung eller en lagman? Svärd har han i alla fall.
Barnet i Ettak
Parantes. I utgrävningarna av runierna av Ettaks kyrka upptäcktes det att ett barn hade begravts under koret, kyrkans mest heliga plats. Oklart vem, men det var en kungsgård så om det inte var en liten prins bör det ha varit ett barn till en mycket betydande storman. Kan det ha varit en son till lagman Folke i Västergötland? Nä, det kan vi förstås inte veta så det är inte ens en gissning, bara en fantasifull tanke. Kanske var det hans ende son och det är skälet till att hans släkt förblir okänd.
Eller så är barnet donatorns lilla älskling och av kärlek krävde han att hans lilla skulle begravas på den heligaste av platser så att detta oskyldiga barn kom fram till himlen så fort som möjligt.
Utgrävningen sköttes för övrigt av Nils Fredrik Beerståhl som senare fick Svenska heraldiska föreningens förtjänstmedalj. Fast av helt andra skäl.
Lindansarna vid portalen i Härja kyrka. Var stenmästaren från Italien?
Läs mer
Jan Svanberg; Västergötlands medeltida stenskulptur
Sedan 1893 har Sverige firat svenska flaggans dag med mer eller mindre entusiasm. Men var det egentligen vi firar? Vad är en svensk flagga?
6 juni närmar sig och vi ska fira den svenska flaggan. Några väljer kanske att fira nymodigheten med ett gult kors på blått. Men den blir ju inte en svensk flagga förrän på 1897, bekräftat genom Flagglagen 1906. Innan dess är det en flagga som används för vissa, men inte alla offentliga verksamheter. Krasst kan man säga att den gulblå korsflaggan enbart var till för att identifiera svenska fartyg när dessa var till sjöss, företrädesvis utanför svenskt farvatten. Den svenska korsflaggan användes inte av kungahuset, riksdagen eller armén förrän sent 1800-tal.
Men alla traditioner är till för att förändras, så även den svenska flaggans traditioner och utseende. Så är du intresserad av hur den har förändrats genom århundraden kan du titta på de här två artiklarna:
1893 är för övrigt ett årtal att ta med en nypa salt. Det var året man på Skansen i Stockholm började fira svenskhet genom att bland annat använda den nymodiga svenska rektangulära flaggan.
Svenska flaggans dag blev däremot först 1916, och då främst i huvudstaden. En riksorganisation för att fira denna dag kom till först 1933 och nationaldag blev det 1983. Ledig nationaldag blev det ännu senare, först 2005.
Personligt vapen för Anna Karlsdotter (Vinstorpa-ätten III) enligt bevarad skrud i Skara.
Den mytiska Vinstorpaätten är uppkallad efter godset Vinsarp som ligger i Redvägs härad. Men det var inte ättens första gods och det var inte heller de som grundade detsamma. Så här kommer en skiss till dess ägarlängd 1320 till 1520.
Nu när redaktörskapet för Vapenbilden är borta finns plötsligt tid över för att se över gamla projekt. Några av dessa har jag knappt något minne av så de lägger jag upp här bara för att någon annan ska kunna inspireras att gå vidare.
Det som jag har skrivit här har jag alltså inte granskat på senare tid utan det är en gammal anteckning i ett kollegieblock. Men det finns en hel del värdefulla källhänvisningar.
Bilderna är hämtade från Wikipedia.
Vinsarps ägare
Listan över Vinsarps ägare är helt klart inte komplett (vad vi vet) och allt kan inte sägas vara belagt. Så se den som en utgångspunkt för vidare självstudier.
1 Haldor Magnusson Kase, k 1323
2 Olof Haldorsson Kase
Känd 1348, död före 1350 (digerdöden)
Troligen yngste sonen till Haldor. Hade en bror med namnet Harald
(RPB 1353, UUB Perg 27/10 1362, perg 20/11 1352,
(DS 2416)
Gift med Kristina Siggadotter Djäkn, dotter till Sigge Djäkn som 1323 var sigillvittne och som dör 1349, troligen digerdöden).
3 Kristina Siggadotter (Sigge Djäkns ätt)
Känd 1350 (då död, troligen digerdöden)
Paret hade en son och en dotter som båda troligen var barn vid föräkdrarnas bortgång och därför inte ärvde gården. Möjligt är också att Kristinas syster fick gården vid arvsuppgörelsen.
(RA Perg 23/11 1350)
4 NN Siggadotter (Sigge Djäkns ätt)
Sannolikt Kristinas syster, gift med Karl Ingemundsson. Och eftersom kvinnor inte formellt äger en gård nör hon är gift är näste ägare …
5 Karl Ingemundsson (Lars Björnssons ätt)
Han är känd från 1347 och död senast 1364.
(DS 4297)
6 Ingrid Karsldotter (Lars Björnssons ätt)
Känd 1364 till 1399. Dotter till Karl och gift med Udd Mattsson
(DS 4297)
7 Udd Mattsson (Vinstorpa-ätten III)
Känd 1364 då han är häradshövding över Redväg och Bogesund(Ulricehamn), vilket bara det antyder att den platsen redan då var en stad. . Död senast 1399
(Gen 79)
Personligt vapen för Bengt Uddsson, Vinstorpa-ätten
8 Bengt Uddsson (Vinstorpa-ätten III)
Son till Udd. Riksråd. Känd 1407 och död 1437. Var tillsammans med de äldre bröderna, riddare Knut (d 1433) och biskop Sigge i Skara (död 1435), riksråd under Erik av Pommern.
Det är under Bengts ägo som godset flyttas till sin nuvarande plats från (troligen) andra sidan av sjön. Och det sker genom att några gårdar där tas över och slås samman. Det är möjligt att det som nu heter Gammelgården är Vinsarps ursprungliga plats.
8,5. Kristina Staffansdotter (Tillbakaseende ulv)
Gift med Bengt och troligen dennes änka varför hon bör ha haft gården innan den ärvdes av Staffan.
9 Staffan Bengtsson (Vinstorpa-ätten III)
Son till Bengt. Riksråd – riddare (När?) . Stupade i slaget vid Brunkeberg 1470, på unionskungens sida.
10 Karl Bengtsson (Vinstorpa-ätten III)
Bror till Staffan. Riksråd. Tillerkändes godset av Sten Sture på vars sida han deltagit i slaget vid Brunkeberg.
11 Örjan Karlsson (Vinstorpa-ätten III)
Son till Karl. Riddare (När? 1497?)
12 Anna Karlsdotter (Vinstorpa-ätten III)
Syster till Örjan. Ärvde gården vid broderns död. Gift med Erik Eriksson Gyllenstierna. Anna avled 1552 och godset övertogs senast då av sonsonen Erik Karlsson Gyllenstierna, möjligen tidigare av sonen Karl Eriksson, död 1541.
Om endast adeln får ha den öppna bygelhjälmen, hur ska man då som ofrälse göra för att öppna upp sin slutna hjälm? Jo, man skapar en halvöppen hjälm.
I Skandinavisk vapenrulla, SVR, finns det 7 svenska och en norsk halvöppen hjälm som alla förs av borgerliga släkter. Den första är publicerad 1995 och den sista 2003. Alla vapen har skapats av antingen Tor Flensmarck eller Jan Raneke som då också var de två redaktörerna för SVR. Därför antar jag att det var deras egen idé att introducera den halvöppna hjälmen i Sverige.
Schéeles vapen här ovan är en jämförelse med hur Jan Raneke och Skandinavisk vapenrulla vid samma tid ritade en öppen hjälm. Det finns, som synes, betydande skillnader. Och alla bilder i denna artikel är från just Skandinavisk vapenrulla för att kunna visa precis hur dessa vapen ser ut.
Tysk förbild
När jag ser hjälmarnas utseende tycker jag att Walter Leonards arbete har varit deras förebild. Hans Der grosse Buch der Wappenkunst (1977, senare omtryckt i flera upplagor) har en lång rad schabloner som framför allt Tor Flensmarck använt sig av i vapen publicerade i SVR. Jag har också använt mig av dem, om än i mer privata sammanhang, och det var väl också poängen med Leonards publikation.
Är det en ny typ av hjälm?
Ska vi då anse att den halvöppna hjälmen är en ny typ av hjälm eller är den bara en variant av den öppna bygelhjälmen och därför ett ”intrång” i den svensk-finska adliga ”rätten” till vissa rangattribut?
Det är inte så lätt att säga. Eller, det är lätt att säga det ena eller det andra om man redan på förhand har fattat ett beslut. Men vill man komma ifrån sina fördomar och verkligen fundera kring hur man egentligen ska förstå en hjälm och vad som skiljer en typ av hjälm från en annan så blir det svårare.
Stickhjälm från ca 1500. Bild: Wikipedia commons.
Det är å ena sidan helt klart att det inte är en stickhjälm eftersom denna hjälmtyp består av två delar som nitats ihop. Denna hjälmtyp är framtagen kring sekelskiftet 1400 med det enda syftet att användas vid tornerspel, när man red emot varandra med lans. Stickhjälmen är fast och har aldrig byglar och den har inte heller något visir. Stickhjälmen är alltså den som används av ofrälse släkter.
Öppen hjälm med visir från c:a 1520. Ur The Walters Art Museum, https://thewalters.org/
Det är inte heller en sluten hjälm (som egentligen inte är detsamma som en stickhjälm även om begreppen numera är synonymer bland heraldiker) eftersom denna blir sluten just därför att den har ett visir. En sluten hjälm har inte heller byglar men den användes vid strid och är en utveckling av ”saladen” samt släkt med ”armet”. Denna slutna hjälm förs i regel inte av ofrälse men vissa konstnärer brukar ändå använda den som alternativ till stickhjälmen.
Å andra sidan är den inte heller en öppen hjälm, bygelhjälm, eftersom dess uppbyggnad inte är densamma. Visserligen är den halvöppna hjälmen en tecknad konstruktion medan bygelhjälmen är en verklig hjälm. Å andra sidan är den öppna bygelhjälmen som den ser ut i heraldiken en ren skrivbordsprodukt sedan 1500-talet.
Den stora skillnaden mellan den öppna och den halvöppna hjälmen är att byglarna på den förra sitter fastnitade på utsidan av hjälmen medan den senares byglar är en del av själva hjälmen.
Jag är ännu splittrad i vad jag tycker om denna hjälm. Jag kan varken ta avstånd från den eller omfamna den. Det saknas helt enkelt tillräckligt underlag för hur olika konstnärer skulle tolka hjälmen för att jag ska bestämma mig. Och så kan du läsa ytterligare ett skäl längst ner.
För dig som undrar vad våra nordiska grannländer säger kan jag berätta att den öppna hjälmen kan användas av både adel och ofrälse i såväl Danmark som Norge och Island medan Finland har samma regelverk som oss. För de tre första är det alltså en icke-fråga medan den kan bli på liv och död för oss öster om Skanderna.
Rätta och komplettera min text
Jag reserverar mig från eventuella fel rörande hjälmarnas faktiska användning och utseende under medeltiden. I denna artikel har jag valt att endast fokusera på den heraldiska hjälmen och hur heraldiker har tolkat olika hjälmtyper.
Om du kan något om medeltida hjälmar så hör gärna av dig. Kanske kan du skriva något för den här bloggen, som gästskribent.
Släktvapen med halvöppen hjälm
Beer 472/95- Tor Flensmarck
Block 478/95 – Tor Flensmarck
Lauenheim 484/95 – Jan Raneke
Theutenberg 494/95 – Jan Raneke
Trudsö 517/96 – Tor Flensmarck
Lembke 592/00 – Jan Raneke
Widenfalk 611/01 – Tor Flensmarck
Holck 631/03 – Tor Flensmarck
Men jag då?
Jo, jag har faktiskt fått en version av mitt vapen med en halvöppen hjälm. Tecknad 2016 av Thomas Falk. Snygg på alla sätt och vis, måste jag säga.
Grevar och baroner (eller friherrar, som det egentligen heter i skrift) tillhör båda högadeln och har därför extra fina heraldiska vapen. Här kan du se likheten och skillnaderna mellan dessa två typer av vapen.
Den här traditionen att låta högadeln ha komplicerade vapen kommer från 1561, året då dessa titlar infördes i Sverige i samband med Erik XIVs kröning. Men då var det endast grevarna som fick en hjärtsköld på en kvadrerad större sköld. Friherrarna fick det först några decennier senare men i god tid innan Riddarhuset instiftades.
Här syns Sinclairs grevliga vapen.
En greve har tre hjälmar medan en friherre har två. Man kan fundera på om det är symbolik eller betyder något speciellt eller bara är symmetri med tillägget ”more is more”.
Jag tror på det sistnämnda men det är värt att minnas att grevar hade rätt till tre skattefria säterier, friherrarna hade två och övrig adel endast ett.
Kronan fick de också 1561 men då påminde den grevliga kronan mest om dagens friherrliga. Troligen fanns även denna krona fysiskt men jag får återkomma till det i en senare artikel.
Kvadreringen är frivillig. De allra flesta har ett kvadrerat vapen med en hjärtsköld i mitten. Lewenhaupt, som också var tyska riksgrevar, har tre hjärtsköldar men de är ett undantag. Några har inte ett kvadrerat vapen utan nio eller fler fält, men även dessa är få (Bland annat Sparre och Bielke). Dessutom har några valt att helt strunta i Kvadreringen och endast använda sitt stamvapen (som Gyllenstierna av Björkö och Nordenskiöld).
Sköldhållare finns även det hos nästan alla högadliga släkter och det ska vara ett djur. Även om däggdjur är vanligast är både fågel och fisk tillåtna. Insekter förekommer däremot inte.
Om greven eller friherren önskar ett enklare utförande går det bra. Hen kan välja att bara ha en hjälm (den från stamvapnet) och en sköld som bara har stamvapnet. Inte den kvadrerade versionen. Och hjälmen ska vara krönt med den grevliga eller friherrliga kronan för att visa att det inte är frågan om den ursprungliga adliga släktens vapen. Man kan också skippa hjälmen och hjälmprydnaden och endast ha kronan.
De här enklare varianterna är populära när man gör en vapenring eller smycke just för att det blir tydligare.
Det finns däremot inget som skiljer innehållet i de högadliga vapnen från andra vapen. Vi har alla samma tinkturer och samma rätt till alla de symboler som finns omkring oss i vardagen.
Det är också värt att veta att även om det inte finns någon lag som stoppar någon från att använda högadelns rangtecken så ska vi heraldiker av respekt respektera denna tradition. Tycker jag.
Vill vi ändra något är det bättre att skapa något nytt.
För mikronationer och andra kulturella evenemang gäller förstås full frihet för där rör det sig om teater och dekoration, inte som igenkänningstecken för fysiska och juridiska personer.
Så här ser grevars och friherrars vapensköldar ut
För svenska GREVLIGA ätter gäller att de får:
Använda en hjärtsköld (alltid stamvapnet*)
Använda den grevliga kronan
Använda tre öppna hjälmar
Som har en halsklenod
Använda sköldhållare
Använda ett postament som sköldhållarna kan stå på
För svenska FRIHERRLIGA ätter gäller att de får:
Använda en hjärtsköld (alltid stamvapnet*)
Använda den friherrliga kronan
Använda två öppna hjälmar
Som har en halsklenod
Använda sköldhållare
Använda ett postament som sköldhållarna kan stå på
* Ett stamvapen är släktens ursprungliga vapen, som de kan ha haft redan innan de adlades.
Den som bara ser en sköld kan inte veta om det är en adelsmans vapen eller om ägaren är en ofrälse med ett borgerligt familjevapen. Och så ska det vara.
Men historiskt har det varit viktigt att markera rang eftersom dess privilegier gav ekonomiska fördelar vilket självklart gjorde att man fick ett bättre liv. Och vem vill inte visa upp det?
Ingen rang under medeltiden
Från det första svenska vapnet 1219 och fram till 1762 fanns det inget som visade om ägaren var en adelsman eller en ofrälse. Förutom då de rangtecken som fanns för högadeln (grevliga, friherrliga och ridderliga ätter).
Inte ens kronan var ett unikt adligt tecken för den användes lika ofta och gärna av övriga ofrälse ståndspersoner. Däremot i klart mindre utsträckning av ofrälse som inte kan räknas till adelsmäns gelikar, som underofficerare, bönder och präster.
Det är först 1762 som det blir ett förbud mot ofrälse att använda adliga attribut, och även om lagen knappast skulle vinna gehör idag så är det en tradition som vi håller fast vid här i Sverige.
Och de adliga attributen är alltså öppen hjälm och adlig (öppen)krona på hjälmen. Den ersätter då hjälmbindeln. Dessutom sägs ibland, framför allt förr, att halsklenoden är ett adligt rangtecken. Just detta har nästan glömts bort de senaste decennierna och det med rätta för just det tecknet är en symbol för deltagande i tornerspel vilket dels var personligt, dels var en företeelse som upphörde kring sekelskiftet 1500. Det är alltså något som knappt någon adelsman ens kan hävda att ens egna förfäder ägnat sig åt.
Bilden ovan visar schablonen för en borgerlig släkt och den här nedan för en adlig släkt. Ritat av/för Carl Alexander von Volborth.
Bilden överst är ritat av mig själv.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
Men jag då?
Här syns Nordenskiölds friherliga vapen.
Här syns Sinclairs grevliga vapen. 
Den som bara ser en sköld kan inte veta om det är en adelsmans vapen eller om ägaren är en ofrälse med ett borgerligt familjevapen. Och så ska det vara.
