Magnus Bäckmark har i Heraldisk Tidsskift nr 98:200x skrivit en artikel om hur de tre kronorna från lilla riksvapnet kom att ingå i Jönköpings och Malmöhus läns vapen. Han bygger sin redogörelse på brevväxling från 1770–1771 som finns bevarad i Riksarkivets samling Acta miscellanea.

Under 1700-talets senare hälft började svenska länsstyrelser använda egna vapen i sigill. Tidigare hade landshövdingarna endast sina privata sigill. De flesta län valde att använda landskapsvapnet eller en anpassad version av det. Jönköpings och Malmöhus län valde en annan lösning genom att införliva de tre kronorna från lilla riksvapnet.

Jönköpings län kombinerade residensstadens vapen med de tre kronorna i sigill redan år 1766. Malmöhus län införde samma kronor 1769, där skölden delades i två lika stora fält. Senare fick även Jönköpings läns vapen samma delningsform. Detta var en avvikelse från den vanliga modellen för länsvapen.

Daniel Tilas reaktion 1770

Den 8 maj 1770 skrev riksheraldikern Daniel Tilas till landshövding Johan Cronhielm i Malmöhus län. Tilas ansåg att det nya sigillet bröt mot heraldiska regler på flera punkter:

• Det fanns inget kungligt tillstånd för landshövdingar att använda riksvapnets tre kronor i ämbetssigill.
• Det var olämpligt att placera ett annat vapen i samma fält som riksvapnet.
• Serafimerordens kedja runt skölden ansågs för högtstående för en landshövdinges ämbete.
• Den slutna kungliga kronan över skölden hörde inte till ämbetet.

Tilas krävde att sigillstämplen skulle skickas in till kanslikollegiet för att förstöras. Magnus Bäckmark citerar brevet i sin helhet och förklarar varför Tilas ansåg att sammanställningen var oacceptabel.

Landshövdingens svar och försvar

Cronhielm svarade den 18 juni 1770. Han förklarade att länet tidigare hade använt privata sigill och att ett offentligt sigill nu behövdes. Han menade att det var naturligt att markera länets tillhörighet till riket genom att använda en del av riksvapnet. Han påpekade också att flera andra myndigheter och regementen använde de tre kronorna tillsammans med Serafimerordens kedja utan att det hade väckt invändningar.

I ett senare brev bad Cronhielm att saken skulle betraktas som avslutad när stämpeln var förstörd. År 1771 meddelade han att stämplarna hade förstörts och bad om en ny ritning enligt Tilas anvisningar.

Daniel Tilas avled hösten 1772. Någon ny ritning skickades aldrig, och länsstyrelserna fortsatte att använda vapnet med de tre kronorna. År 1939 fick Malmöhus läns vapen kunglig fastställelse, och 1942 gjordes motsvarande för Jönköpings län. Vid dessa tillfällen ändrades sköldens delning till en ginstam med kronorna placerade bjälkvis.

De engelska härolderna har en krona så varför skulle inte de svenska ha en, tänkte vi i Borås Heraldiska förening och gjorde två olika kronor. Den första är för de som är aktiva, den andra för de som är medlemmar. Man får själv avgöra om man är aktiv eller medlem, ja även om man är medlem eller inte. Inspirationen till kronan kommer från toppdekorationen på flaggstången utanför stadshuset i Borås.
Den sista bilden av Thomas Falk, är ett exempel på hur det kan se ut.

Och allt är på skoj, såklart.

Akademikernas krona

Den här lagerkransen är en lek med det akademiska. Kanske kan den passa heraldiker med en akademisk examen inom heraldik?

Och för den rena akademikern har vi denna krona för de som doktorerat och för alla andra.

Eftersom min bakgrund även är ingenjörens har jag gjort en krona som bygger på gymnasieingenjörernas ring i Borås.

Blasonnörens krona

Till sist kronan för blasonnören, den som behärskar både heraldikens teori och praktik. Därav pensel och penna. Däremot inte en stav för blasonnören bryr sig inte om att hålla ordning på andra, bara om ämnet i sig.

Gustav Johansson av Tre rosor hör till de mer intressanta figurerna i kretsen kring det tidiga Vasahovet. Han var en av de tre som 1561 utnämndes till greve av Erik XIV och året därefter fick han ett vapen som avviker från den äldre släktens sköld. Vapnet är kvadrerat med tre pokaler och noshörningar.

I det första fältet finns tre dubbla credentser, som är två sammanfogade pokaler. Det är enda gången det motivet förekommer i svensk heraldik men det finns på andra håll i Europa.

Ansvarig för mat och dryck

I äldre europeisk hovkultur användes dubbelbägaren som tecken för den som ansvarade för mat och dryck i härskarens närhet. Den irländska ätten Butler är ett känt exempel, men motsvarigheter finns även på kontinenten. I Tyskland finns samma motiv hos släkterna Limburg och Erbach, som båda hade uppdrag som munskänkar vid kejsarens hov.  Vem av dem som inspirerade Erik XIV vet vi inte , men tyskarna ligger närmast till hands när den nye kungen ville omforma hovet efter kontinentala förebilder.

I en hovordning som aldrig trädde i kraft planerade kungen att ge Gustav Johansson ämbetet som kammerlin som skulle vara en av de högre hovtjänsterna med ansvar för hushåll, representation och dryckeshantering. Vapnets dubbla credentser kan därmed läsas som ett framåtblickande tecken, ett uttryck för kungens intentioner snarare än för en uppgift som faktiskt utfördes.

I svenska källor från tiden kring Erik XIV förekommer ordet “kredens” i betydelsen rikt utsmyckat dryckeskärl, en bägare av rang. Ordet är känt från 1527. Föremålet var därför mer än ett redskap; det var ett emblem för förtroende och kontroll över det som serverades härskaren. Kredens hade även en betydelse rekommendationsbrev, kredensbrev.

Sammantaget blir Gustav Johanssons grevevapen ett exempel på hur funktion och förväntan kunde ta visuellt uttryck i stormaktstidens föregångare. Det bär både den svenska Tre rosor-traditionen och de impulser från Europa som Erik XIV ivrigt ville knyta till sitt hov.

Bilder från

Wappenwiki (den övre) och Wikipedia (den nedre)

Föreställ dig en medeltida jul i Kung Arthurs Camelot, där riddare och adelsdamer dansar i facklornas sken, skrattar högt och frossar i kött och vin, medan en mystisk grön riddare stormar in och kastar hovet in i ett farligt spel.

I Tobias Anderssons C-uppsats Carnival in Sir Gawain and the Green Knight utforskas hur karnevalens anda genomsyrar denna klassiska arthuriska berättelse från 1300-talet, skriven av en anonym poet känd som ”Gawain-poeten”. Genom att använda Mikhail Bakhtins och Peter Burkes teorier om karnevalen, en fest där hierarkier upplöses och mat, sex och våld står i centrum, analyserar Andersson hur festligheterna i dikten speglar en värld där sociala regler vänds upp och ner. Detta är en studie som inte bara kastar nytt ljus över en av medeltidens mest älskade berättelser utan också visar hur karnevalens frigörande anda utmanar riddaren Gawains dygder. För historieälskare och litteraturentusiaster är detta en fängslande läsning som väcker medeltiden till liv.

Huvudbudskap: Karnevalen mot det officiella livet

Anderssons centrala tes är att Sir Gawain and the Green Knight använder karnevalens teman mat, sex, våld och spel för att skapa en kontrast mellan det vardagliga, hierarkiska hovlivet och karnevalens frigörande, jämlika värld. Handlingen utspelar sig under julfiranden i Camelot och på slottet Hautdesert, där överflöd av mat, lekfulla spel och provokativa möten präglar stämningen. Gawain, som symboliserar riddaridealens ordning och artighet, ställs mot tre antagonister som alla förkroppsligar karnevalens anda: den Gröna riddaren med sitt hånfulla och våldsamma spel, slottsfrun som förförare och Lord Bertilak som omfamnar karnevalen genom sina jakter. Genom dessa möten testas Gawains förmåga att stå emot karnevalens lockelser, vilket gör dikten till en fascinerande studie av spänningen mellan plikt och frihet.

En anekdot från Camelot: Riddaren och det gröna skrattet

Tänk dig en ung riddare vid namn Eadric, en av Arthurs mindre kända män, som under julfesten i Camelot 1370 kastas in i karnevalens virvelvind. Medan vin flödar och adelsdamer spelar gissningslekar där kyssar är priset, rider den Gröna riddaren in, hans hud skimrande som smaragd och hans yxa glänsande i fackelskenet. Eadric, som sett Gawain ta på sig utmaningen att hugga av den Gröna riddarens huvud, skrattar högt när denne reser sig och håller sitt avhuggna huvud i handen ett ögonblick av karnevalens absurda glädje, där till och med döden blir ett skämt. Men när Eadric senare hör Gawain tala om sin plikt att möta den Gröna riddaren igen om ett år, inser han att karnevalens lekar har en allvarlig underton. Denna scen, inspirerad av dikten, fångar hur karnevalens galenskap både roar och utmanar hovets riddarideal.

Karnevalens teman i dikten

Andersson visar hur karnevalens tre huvudsakliga teman – mat, sex och våld – genomsyrar dikten, ofta kopplade till spel som bryter mot vardagens regler. I Camelot inleds berättelsen med en femton dagar lång julfest, där riddare och adelsdamer ägnar sig åt ”sorglösa nöjen” med turneringar, dans och överflöd av kött. Andersson citerar Burke, som konstaterar att ”det var köttet som satte carne i karnevalen” (Burke, 2004, s. 186), och beskriver hur rader som ”av stor glädje med allt kött de kunde hantera” (rad 45) betonar frosseri. Vid nyårsfesten spelas gissningslekar där kyssar utväxlas, och överdådiga rätter som ”stora högar av ångande kött” serveras, vilket speglar karnevalens fokus på excess. När den Gröna riddaren anländer och utmanar hovet till halshuggningsleken, ett spel där Gawain ska hugga av hans huvud och ta emot ett slag tillbaka om ett år, framstår han som karnevalens symbol. Hans hånfulla ord, där han kallar Arthurs riddare fega, är typiska för karnevalens tillåtna verbala aggression, där auktoriteter kunde kritiseras utan konsekvenser (Burke, 2004, s. 187).

När Gawain reser till slottet Hautdesert för att möta den Gröna riddaren, välkomnas han med ännu en julfest, denna gång på julafton. Här serveras raffinerade soppor och fiskrätter – eftersom julafton var en fastedag – men beskrivningarna betonar ändå överflöd, med rätter som ”bräddade över” (rad 889–892). Lord Bertilak, slottets herre, bjuder in Gawain till ett spel kallat ”utbytet av vinster”, där han ska ge Gawain allt han jagar och Gawain ska ge tillbaka vad han får i slottet. Detta spel, som pågår under tre dagar, vävs samman med Bertilaks jakter och slottsfruns försök att förföra Gawain, vilket skapar en komplex karnevalisk dynamik. Andersson framhåller att dessa lekar, som halshuggningsleken och utbytet av vinster, befriar deltagarna från vardagens lagar, precis som Bakhtin beskriver karnevalens spel (Bakhtin, 1984, s. 235).

Sex och förförelse i sovrummet

Karnevalens tema av sex är mest tydligt i de tre sovrums-scenerna, där slottsfrun försöker förföra Gawain. Andersson refererar till Burkes idé om ”världen upp och ner”, där könsroller vänds och en kvinna kan jaga en man (Burke, 2004, s. 188). Slottsfrun, som smyger in i Gawains rum, använder listiga ord för att locka honom, och i en scen säger hon: ”Jag har fångat dig vackert; om vi inte gör en överenskommelse / ska jag binda dig i din säng” (rad 1210–1211). Gawain, som är hovets mest artige riddare, motstår hennes försök genom att vara hövlig men avvisande, och håller därmed fast vid riddaridealens kyskhet. I den andra scenen anklagar hon honom för att vara för överlägsen för att lära henne om kärlek, och i den tredje erbjuder hon en grön gördel som skydd mot vapen, vilket Gawain accepterar – ett litet snedsteg som avslöjar hans mänsklighet. Andersson betonar att slottsfruns ihärdighet speglar karnevalens sexuella excess, men Gawains vägran att ge efter visar hans motstånd mot karnevalens anda.

Våld och verbala provokationer

Våld är också centralt i dikten, särskilt i halshuggningsleken och Bertilaks tre jakter. Halshuggningsleken är en extrem handling, där Gawain hugger av den Gröna riddarens huvud med en yxa beskriven som ”vacker gjuten för att bita som en rakkniv” (rad 209–213). När den Gröna riddaren reser sig och lämnar hovet med huvudet i handen, skrattar riddarna – en reaktion som passar karnevalens glada inställning till våld, där till och med död blir en del av festen (Bakhtin, 1984, s. 211). Bertilaks jakter, som sker parallellt med slottsfruns förförelse, är fyllda av våld: den första jakten slaktar en mängd hjortar, den andra är en dramatisk kamp mot en vildsvin, och den tredje en listig jakt på en räv som slits sönder av hundar. Andersson påpekar att dessa jakter speglar karnevalens överdrivna våld, särskilt i vildsvinsjakten, där Bertilak riskerar livet i en duell-liknande strid.

Den verbala aggressionen är lika viktig. När den Gröna riddaren anländer till Camelot hånar han hovet: ”Är detta Arthurs hus? […] Ni är alla vita av rädsla, och inte ett slag har fallit!” (rad 309–315). Senare, vid Gröna kapellet, hånar han Gawain för att han ryggar tillbaka inför yxan. Denna verbala aggression är tillåten under karnevalen, där hierarkier upplöses och kritik av auktoriteter accepteras. Gawain, å andra sidan, förblir artig och ödmjuk, vilket förstärker hans roll som symbol för det officiella livet.

En värld av kontraster

Anderssons analys visar att dikten inte tar ställning för varken karnevalen eller det officiella livet. Gawain testas i mod (halshuggningsleken), lojalitet (sovrumsscenerna) och rykte (på Hautdesert), men han behåller sin artighet även när han frestas. Den Gröna riddaren, som avslöjas vara Bertilak, och slottsfrun omfamnar karnevalens frihet, medan Gawain står fast vid riddaridealen. Ändå är Gawain inte perfekt hans val att behålla gördeln visar en mänsklig svaghet, och när han skäms över detta skrattar Bertilak och bjuder in honom till fortsatt fest. Slutet återställer balansen, vilket antyder att varken karnevalen eller det officiella livet är överlägset.

Varför du bör läsa denna uppsats

Tobias Anderssons studie är en spännande djupdykning i hur Sir Gawain and the Green Knight använder karnevalens teman för att utforska spänningen mellan ordning och kaos. Genom att kombinera Bakhtins och Burkes teorier med noggranna textanalyser visar han hur mat, sex och våld formar dikten och dess karaktärer. Uppsatsen är välskriven, lättillgänglig och full av insikter som tilltalar både litteraturvetare och de som fascineras av medeltidens kultur. Den belyser också karnevalens relevans för att förstå medeltida samhällen, där fester gav en tillfällig flykt från strikta hierarkier. Oavsett om du älskar arthuriska legender, medeltida historia eller bara vill utforska hur en riddare hanterar frestelser, är denna uppsats en inspirerande läsning som väcker nyfikenhet på både poesi och karnevalens glädje.

Läs mer
Andersson, T., 2011. Carnival in Sir Gawain and the Green Knight. Linnéuniversitetet, Växjö.

Burke, Peter: Popular Culture in Early Modern Europe (2004)

Bakhtin, Mikhail: Rabelais and His World (1984)

När Kalmarunionen började falla samman under 1400-talet var det inte bara krig, inbördesstrider och kungamord som formade utvecklingen. Det var också ord.

Brev, traktater och offentliga uttalanden blev verktyg i kampen om makten och i försöken att förklara, rättfärdiga och legitimera den. Denna dimension av politiken den språkliga och normbaserade står i centrum för historikern Malin Thörnlund Perssons studie Att legitimera skärvorna av en union. Genom att läsa 1400-talets politiska texter med nya ögon visar hon att den nordiska senmedeltiden präglades av ett avancerat och starkt normbundet politiskt språk, där makt byggdes inte bara genom svärd, utan också genom rätt, heder och fromhet.

Unionens fall men vilka ord föll med den?

Kalmarunionen, som från 1397 formellt förenade Danmark, Sverige och Norge under en och samma monark, började tidigt skaka i fogarna. Redan i början av 1400-talet hade maktkampen mellan olika fraktioner och kungliga pretendenters växlande stöd underminerat unionens stabilitet. Mot denna bakgrund ställer Thörnlund Persson en viktig fråga: hur talade man om makt och rätt när själva riket inte längre höll ihop? Vilka värderingar, ideal och språkliga mönster levde kvar och vilka förändrades?

Det hon finner är att unionen kanske föll som politiskt projekt, men inte som kulturell gemenskap. I traktater och offentliga brev från perioden återkommer samma centrala begrepp: lag, enighet, trohet, heder, fred, fromhet. Dessa var inte bara honnörsord. De fungerade som verktyg i en politisk kultur där makt måste förankras i gemensamma normer för att uppfattas som legitim.

Ett normsystem med djupa rötter

Thörnlund Persson bygger vidare på tidigare forskning av bland andra Harald Gustafsson och Eva Österberg. De har pekat på att politisk kultur i historisk mening handlar om mycket mer än institutioner det handlar om vilka handlingar som uppfattas som rätt, vilka roller som tillåts och vilket språk som upplevs som trovärdigt. Gustafsson har i sin forskning identifierat ett antal så kallade legitimitetsargument, som återkommer i politisk retorik från medeltid till tidigmodern tid: respekt för lag och rätt, kristen dygd, att bevara freden, att värna enigheten, att handla enligt tradition och att visa heder.

Dessa ideal var inte bara tomma fraser. De fungerade som kriterier för om maktutövning uppfattades som legitim. Det räckte inte att vinna ett slag man måste också visa att man hade rätt att vinna det. Det är i detta sammanhang som 1400-talets traktater, förbund och upprop blir så intressanta. De visar att makten aldrig var självklar den måste ständigt formuleras och försvaras i språkets form.

Språket som maktmedel. Från Karl Knutsson till Sten Sture

Två av de mest centrala aktörerna i svensk senmedeltid var Karl Knutsson Bonde (kung i tre omgångar mellan 1448 och 1470) och Sten Sture den äldre (riksföreståndare 1470–1497 och 1501–1503). De verkade i en tid då den svenska politiken präglades av konstant förhandling: mellan kung och råd, mellan Sverige och Danmark, mellan olika delar av frälset.

I uppsatsen analyseras hur dessa makthavare och deras motståndare använde språket för att legitimera sina anspråk. Tituleringar, uppmaningar och beskrivningar av fiender följer tydliga mönster. Det är inte bara vad som sägs, utan hur det sägs, som spelar roll. Karl Knutsson framställs ofta som rättfärdig och lojal mot Guds ordning, medan hans motståndare anklagas för att bryta eden, störa freden eller handla i strid med rikets bästa.

Sten Stures kamp mot unionsvänliga krafter präglas på liknande sätt av ett språk där han ständigt positionerar sig som rikets bevarare. Hans brev bär spår av ett medvetet bruk av värdeord som betonar gemenskap, tradition och rättvisa ofta i kontrast till de hot han menar kommer utifrån (från Danmark) eller inifrån (från splittrande frälsemän).

Fem nyckelvärden i unionens språkvärld

Thörnlund Persson identifierar fem centrala värden som återkommer i källmaterialet:

1. Lag och rätt Att hävda sin sak utifrån lagen var ett sätt att vinna moralisk överlägsenhet.
2. Enighet Den som splittrar gemenskapen ses som ett hot; den som bevarar den, som en hjälte.
3. Trohet Eden till kungen eller riket betraktades som heliga löften.
4. Förpliktelser Ansvarstagande framställs som ledarskapets kärna.
5. Goda egenskaper Ledare lyftes fram som hederliga, visa och gudfruktiga.

Genom att analysera dessa teman visar uppsatsen att den politiska kulturen var både starkt normativ och i ständig förändring. Språket hade sina egna regler, men kunde tolkas, böjas och brukas strategiskt.

Politik som drama med manus och roller

Ett av de mest tankeväckande perspektiven i uppsatsen är hur politik skildras som ett slags drama. Det finns roller att spela, kung, riksföreståndare, trogen undersåte, förrädare  och manus att följa. Men likt skickliga skådespelare kunde 1400-talets politiska aktörer också improvisera, byta kostym och ge gamla repliker ny mening. Språket var inte statiskt men det var heller inte godtyckligt.

Det är denna balans mellan kontinuitet och förändring som gör Thörnlund Perssons analys så rik. Hon visar att även i tider av kris, när unionen vittrade sönder, fanns en stark normativ kärna i hur man talade om makt. De som avvek för mycket riskerade att förlora sin legitimitet  oavsett hur mycket makt de hade i praktiken.

Ett budskap för vår tid?

Även om avståndet till 1400-talets politik kan kännas långt, finns det något djupt igenkännbart i denna bild av makt som beroende av språk, förtroende och gemensamma berättelser. Också i vår tid avgörs mycket i hur politiker och ledare talar om sitt uppdrag, hur de förhåller sig till normer, löften och gemenskap.

Att legitimera skärvorna av en union påminner oss om att legitimitet aldrig är självklar. Den måste erövras gång på gång inte bara med vapen och beslut, utan med språk och värden som andra kan känna igen sig i. Kalmarunionens historia är därmed inte bara en berättelse om en politisk konstruktion som föll utan om de idéer och ideal som höll samman dess delar så länge det var möjligt.

Vad säger ett porträtt – egentligen – om makt, kön och ideal? Den frågan ställer Susanne Zako Odén i sin uppsats Som man är klädd blir man sedd.

Genom att närläsa fyra porträtt av Gustav II Adolf och Drottning Kristina, två av Sveriges mest kända regenter, blottlägger hon skillnader i hur makt visualiserades beroende på kön. Resultatet är både avslöjande och tankeväckande.

Porträtten, två av varje regent, analyseras med hjälp av Erwin Panofskys ikonografiska metod. Det betyder att bilden först granskas i sitt yttre, sedan tolkas utifrån symbolik, och slutligen förstås i sitt djupare kulturella sammanhang. Det är ett gediget arbete som kopplar bildspråket till 1600-talets syn på makt, samhälle och kön.

Huvudbudskapet i uppsatsen är tydligt: makt ser olika ut beroende på vem som bär den. Gustav II Adolf porträtteras som den ideala krigarkungen, stark, beslutsam och med ett yttre som signalerar både fysisk kraft och militär auktoritet. Den klassiska värjan, kommandostaven och kroppens hållning gör honom till en personifikation av den maskulina makten. Drottning Kristina, däremot, kunde inte ikläda sig samma roll. Bokstavligen. Som kvinna fick hon inte delta i krig, inte heller bära vissa symboler utan reservation. Ändå var hon regent. Hur avbildar man då en kvinna med absolut makt i en värld där manligheten definierade just makt?

Zako Odén visar att Kristinas porträtt i stället betonar lärdom, dynastisk legitimitet och gudomlig försyn. Hon bär visserligen regalierna krona, riksäpple, spira. Men oftare betonas släktskapet till fadern och rollen som arvtagare. Hennes gestaltning lutar sig på symboler för intellekt och arv snarare än fysisk styrka och stridbarhet. Uppsatsen understryker att detta inte var ett tillfälligt val av konstnären, utan en noggrant övervägd strategi från hovet – ett sätt att kommunicera hennes rätt att regera trots könets begränsningar.

En viktig slutsats är alltså att bildens makt inte bara speglar verkligheten, den formar den. De porträtt som spreds var visuella förhandlingar om vad makt innebar, vem som fick bära den och hur den skulle se ut. Genom sin klädedräkt, hållning och sina attribut blev regenterna levande metaforer för de ideal samhället ville se.

Zako Odén placerar sin analys inom en bredare kontext av ståndslära, genusideologi och samhällsstruktur under stormaktstiden. Hon visar att porträttkonsten inte bara var konst  den var politik, genusuttryck och ideologisk markör. Särskilt intressant är hur klädedräkten används som statusmarkör, där exklusiva tyger, färger och symboler visar vem som har makt och varför. I en tid där manligheten var både självklar och normbärande, behövde en kvinnlig regent navigera med andra medel. Porträttet blev hennes arena.

För den som är intresserad av konsthistoria, maktens symboler, genus eller bara vill förstå varför vissa bilder får fäste i historien, är den här uppsatsen ett givet lästips. Det är också ett exempel på hur akademiska verk kan kasta nytt ljus över gamla bilder och få oss att se hur ideologi, konst och kropp hör ihop.

Läs mer

Zako Odén, Susanne: Som man är klädd blir man sedd – En jämförande studie av maktsymboler under stormaktstidens Sverige. Linnéuniversitetet (2019)

Hur berättar man en historia med bara ett ansikte? I sin uppsats En ikonologisk analys av nitton porträtt av kända 1600-tals män försöker Johanna Karlsson svara på just det. Hon har tittat närmare på en samling ovanliga porträtt som i dag hänger i biblioteket på Skoklosters slott, målningar som först såg dagens ljus på Salsta slott, beställda av greve Nils Bielke under 1600-talet.

Porträtten är målade på sågade träpannåer, figurskurna efter huvud och axlar, och föreställer ett urval framstående män från både Sverige och Europa. Det handlar inte bara om att visa upp viktiga personer. Här finns en tydlig koppling till tidens adliga ideal, lärdomsintresse och bildningskrav. Med hjälp av konsthistorikern Erwin Panofskys ikonologiska metod där man går från det yttre till det djupare symboliska – visar Karlsson hur porträtten speglar makt, status och ett visst sätt att vara man på 1600-talet.

Det som gör uppsatsen särskilt intressant är att den inte bara handlar om målningarna i sig. Den sätter också in dem i en större kulturhistorisk kontext: varför hängde de i biblioteket? Vad säger de om synen på böcker, kunskap och självpresentation i en tid då Sverige var en stormakt? Och varför just de här männen? Alla de frågorna tas upp, och många besvaras med både omsorg och noggrannhet.

Huvudbudskapet är att dessa porträtt var en del av ett större spel – där bildning, dygd och representation gick hand i hand. De är inte bara bilder av personer, de är bilder av ideal. Karlsson visar på ett övertygande sätt hur konst användes för att skapa ett adligt jag, ett slags visuell CV-vägg för en elit i en tid då böcker, konst och slott var verktyg för identitet och makt.

Om du är nyfiken på porträttens roll i vår historia eller bara vill förstå varför vissa ansikten fick en självklar plats bland böckerna  är den här uppsatsen väl värd att läsa.

Läs mer

Karlsson, Johanna: En ikonologisk analys av nitton porträtt av kända 1600-tals män ()