Sju härolder har introducerat en ny heraldisk krona för sina medlemmar. Inspirationen kommer från den krona som finns på flaggstången utanför stadshuset i Borås.
Borås måste vara heraldikens epicentrum. Här finns världens förnämsta heraldiska akademi – Sju härolder – och här finns den mest inkluderande sammanslutningen – Borås heraldiska förening.
Här finns också den flaggstång som visar att Borås är centrum för vapenkonsten. Hur ska man annars förklara att den har stadsvapnet i toppen och dessutom krönt med en egen heraldisk krona? Här har vi alltså inte murkronan utan något helt annat.
De två kronor som tagits fram har var sitt syfte. Den med häroldsstav* bakom mittskölden är för de aktiva ledamöterna. Den utan stav är för alla andra medlemmar. Nu är det dessutom så listigt ordnat att alla som vill är medlemmar i Borås heraldiska förening. det kostar inte heller något. Kan man bli mer inkluderande än så.
Men man måste förstås säga till att man finns.
* Är det häroldsstavar? Kanske inte, det kan vara två korslagda alnstavar med.
Det kommer att komma mer information om denna krona så småningom och andra tolkningar av densamma.
Flaggstången i Borås
Den flaggstång som avses är den som sattes upp på 1960-talet. Ska man vara lite petig om designen, och om man tittar på exempelvis Stjärnsköldsmedaljen, så kan det vara så att skaparen av kronan faktiskt missuppfattade hur en murkrona skulle se ut. Men då blir historien så mycket sämre att vi väljer att avstå från den tolkningen.
Flaggstången utanför stadshuset i Borås, med en krona.Närbild på flaggstången utanför stadshuset i Borås, med en krona.
Att Gustav III gillade vasa-tiden, det vet vi. Det är utifrån det perspektivet vi ska se mycket av den vasaromantiska konst som härstammar från kungens tid.
Här är ett riksvapen på en akterspegel på ett skepp (möjligen gjord för linjeskeppet Wasa (akterspegelsornament) som byggdes 1778.
1952 skrev Riksheraldikerämbetet (dvs riksheraldiker Harald Fleetwood eller möjligen Arvid Berghman) att vapnet var ett uttryck för det svärmeri som kungen visade för Gustav Vasa. Varför tre kronor-skölden är röd framgår inte av riksheraldikerns skrift, däremot är han säker på att adreaskorset finns med här på grund av Hårleman som infört dessa i svensk heraldik ”i stället för det riktiga romerska korset”.
I just det här fallet kan man tänka sig att den teaterkunnige kungen också insåg att det vore klokt om svärmiska vasavapnet avvek från det dåvarande riksvapnet för att visa samtiden att det handlade om just svärmeri och estetik, inte om att skapa en korrekt historia. För det fanns det andra forum.
Vapensköld krönt av kunglig krona. Vasakärven som hjärtvapen på blå, oval botten. Vapenskölden delad med Andreaskors. På var sida ser vi folkungalejonet/Bjälbolejonet med sitt lejon över tre strömmar, ocan och nedan ser vi tre kronor på röd botten (nedre kronan avslagen).
Tiden rullar på men det händer inte så mycket på bloggen.
Det beror inte på att den är nedlagd. Den snarare vilar eftersom jag har en massa andra projekt på gång. Många av dessa är inte heller heraldiska så det blir svårt att använda mitt arbete där för att fylla på bloggen här.
En sak som har hänt är att jag gör mer bakom kulisserna i styrelsen för Svenska heraldiska föreningen, där jag numera är vice ordförande.
Det är inte så mycket att skriva om än (inte minst eftersom styrelsen inte är ordentligt informerad än, och de kommer först) men det kommer att synas på andra håll inom en hyfsad snar framtid.
En liten nyhet vill jag också lyfta fram. Det är vår eminenta medlem Sofia Högberg som nu tar fram en studiecirkel/-kurs i heraldik som kommer att lanseras under hösten. Om den kommer jag att skriva mer om senare.
Christopher Pohlhem på vår sedel. Tyvärr utan vapensköld.
Att krigare och hovmän har adlats är självklart, men hur är det med andra grupper i samhället? De är klart färre men det finns några exempel. Här en titt på arkitekter och ingenjörer.
Före 1600-talet adlades inga arkitekter eller ingenjörer. Dessa två yrkesgrupper var i princip samma sak och de kallades ofta mechanicus. Men 1600-talet innebar en förändring i synen på vad som staten skulle värdera.
I första hand var det inte skapare av vackra hus som uppmärksammades utan de arkitekter som ingick i fortifikationen och byggde fästningar eller de som byggde kungens egna slott. För de senare bör enligt mig adlandet ses som en del av betalningen även om det inte uttrycks så i adelsbrevet.
Adlade mechanicus
Här kommer så en lista på adlade mechanicus. Gemensamt för dem alla, utom Polhem, är att de formellt var officerare.
Fredrik Henrik af Chapmans vapen.
Fredrik Henrik av Chapman
Slutade som amiral men förde inte befäl som sådan i strid. Det var som skeppsbyggare och utvecklare av skeppskonsten han belönades med adelskap.
Fredrik föddes 1721 i Göteborg. Som ung han skeppsbyggnadskonst under sex år i England, Holland och Frankrike. Återkom 1757 och anställdes som underskeppsbyggmästare vid skeppsflottan i Karlskrona, därefter skeppsbyggmästare 1760 och överskeppsbyggmästare vid arméns flotta 1764.
Tydligen var han duktig, speciellt med roder, för 1772 adlades han med detta vapen. Tyvärr dog han ogift så hans adliga ätt dog ut med honom, och med honom även vapnet. Kunde man tro.
Om honom kan vi även minnas bokverket ”Architectura navalis mercatoria”. Ett monument med vacker svensk påskrift och hans medaljong i marmor blev 1800-05-25 på konung Gustaf IV Adolfs befallning upprest i modellsalen i Karlskrona.
Chapman hade som sagt inga egna barn och var inte gift, men han hade en duktig yngling i sin närhet som han lät adoptera. Gustaf Adolf Neüendorff hette han, som blev adlad och adopterad af Chapman. Så adelskap via adoption
Fredrik Chapmans grav i Augerum.
Greve Erik Dahlberg.
Erik Dahlberg
Idag mest känd för sitt praktverk ”Suecia Antiqua et hodierna” men det var fästningsbyggare han var mer än något annat var känd för. Han adlades och fortsatte fram till greve. Hans karriär kan sammanfattas med orden krigsråd 1677, landshövding i Jönköping 1687–93, fältmarskalk 1693, generalguvernör i Bremen och Verden 1693, generalguvernör i Livland 1696–1702.
Erik Dahlbergh, hette fram till det att han adlades 1660 Erik Jönsson. Född 10 oktober 1625 i Stockholm, död 16 januari 1703 i Stockholm, gravsatt i Turinge kyrka i Södermanland.
Friherre Nils Ericsson.
Nils Ericson
Järnvägsmannen som står staty över hela Sverige, framför allt utanför järnvägsstationer. Även bror till Eriksson som skapade propellern. Tydligen var inte brödrakärleken den bästa, men något hade de gemensamt.
Född 1802-01-31 vid Långbanshyttan. Gick den långa vägen, först som elev, sedan nivellör vid arbetena å Göta kanal 1816. Därefter militär vid ingenjörkårens fortifikationsbrigad 1823. Kortvarigt. För redan året därpå blev han chef för Jäverstads arbetsstation. Åter i armén som löjtnant 1828 och sedan chef för västra väg- och vattenbyggnadsdistriktet 1830.
Där blev han övermekanikus vid Trollhätte kanal 1830 och sedan mängder med kanalarbeten inom armen innan han 1854 adlades. Året efetr chef för statens järnvägsbyggnader och redan 1860 friherre. Död 1870 i Stockholm och ligger jämte sin fru och yngsta dotter begraven på norra kyrkogården i Stockholm.
Kanaler, matematik och järnvägshjul i vapnet.
Lars Nordenbielkes vapen.
Lars Nordenbielke
Systerson till af Champan och fick som sådan en snabb väg in i skeppsbyggarkonstens innersta rum.
Lars Bogman, som adlades Nordenbielke, föddes 1745. Var elev i skeppsbyggeriet hos sin morbroder Fredrik Chapman innan han med tiden blev skeppsbyggmästare 1776. Ord. överskeppsbyggmästare vid arméns flotta i Stockholm 1790. Överstelöjtnant vid flottornas konstruktionsstat 1793-11-27. RVO 1795-11-02. Överste vid flottornas konstruktionsstat 1805-05-04 och därigenom chef för konstruktionskontoret. Adlad 1809-06-29 enl. 37 § R.F. (introd. 1811-04-10 under nr 2212). LKrVA. LYA 1810-11-21. LFrKA. Död 1814-05-12 utan söner och slöt således själv sin adl. ätt på svärdssidan. ’Han förfärdigade åren 1765–1768 gravyrerna till sin morbroders, den store Chapmans verk: Architectura Navalis Mercatoria och uppgjorde kalkylerna därvid. Var en utmärkt skicklig och mycket begagnad skeppsbyggmästare samt hade åren 1781–1790 under sin morbroders styrelse befattning med byggandet av linjeskeppen Kronprins Gustaf Adolf, Fäderneslandet, Äran, Dygden, Rättvisan, Ömheten, Försiktigheten, Tapperheten, Manligheten och Dristigheten, fregatterna Bellona, Minerva, Eurydice, Thetis, Galathée, Venus, Freja, Camilla, Iphigenie och Diana, repeterfregatten Ulla Fersen, kuttrarna Örn och Falk, jakterna Esplendian och Amadis, samt en gondol för konungen utom mindre fartyg, barkasser och jollar för arméns flotta.’ Gift med Anna Margareta Ståhl, född 1762-06-29, död 1829-06-10 Svenneby, dotter av en egendomsinnehavare Ståhl och Anna Margareta Stenfelt.
Erik Nordewall, född Nordwall
Erik Nordewall var en av männen bakom Göta kanal och de andra samtida kanalprojekten.
Gammal bondsläkt från Nolby by i Njurunda socken, Västernorrlands län av samma stam som den ännu levande norrlandssläkten Nordwall.
2. Erik Nordwall, adlad Nordewall, född 1753-07-02 i Överkalix prästgård. Student i Uppsala 1770-10-17. Auskultant i bergskollegium 1774-01-19. Byggmästare vid Hjälmare slussar 1774 och vid Strömsholms kanal 1778–1784. Geschworners titel 1778-12-03. Ordningsman vid Eskilstuna fristad 1787-08-01. Tillika bergsmekanikus på järnkontorets stat 1791-02-28. LVA 1794-03-05. Tjänstledig 1796-02-09 från ordningsmannasysslan för utförande av arbeten vid Dannemora gruvor och s. å. 13/5 för arbeten vid Trollhätte slussverk. Direktör vid Eskilstuna fristad 1799-06-11 och direktör över finsmidet s. d. Major mekanikus 1801. LMåloBildhA 1802. RVO 1807-04-28. Ledamot av kommittén för besiktning av Carl Gustafs stads bruk 1811-10-29 och av kommittén för uppgörande av samma bruks inköp och förvaltning 1812-10-20. LLA s. å. Adlad 1816-01-23 enl. 37 § R.F. (introd. 1818-03-28 under nr 2257). Överstelöjtnant vid flottans mekaniska kår 1819-10-12. Tjänstfri från direktörsbefattningen i Eskilstuna 1821-03-14. Avsked 1825-04-27. Ledamot av kommittén för avgivande av förslag till teknologiska instituts ändrade organisation 1834 [Ak]. Död 1835-05-02 i Stockholm och slöt själv sin ätt. Vapnet krossades av medicinalrådet af Pontin, ’Överstelöjtnanten Nordewall var sin tids utmärktaste mekanikus och hade så av regeringen som av enskilda korporationer förtroendet att uppgöra ritningar och förslag till samt uppförandet av de viktigaste kanal- och andra nybyggnader, såsom kanalerna vid Trollhättan och Södertälje, konstbyggnader vid Falu gruva, den stora dammbyggnaden vid Dannemora för att skydda gruvan därstädes för översvämningar, m. fl. maktpåliggande företag.’ Gift 1785 med Fredrika Catharina Branting, född 1756, död 1797, dotter av inspektören vid Skultuna Gustaf Georg Branting och Clara Ohrling.
Christoffer Polhem, född Polhammar
Adliga ätten Polhem nr 1514 †
Adlad 1716-12-15, introd. 1719. Utdöd 1772-08-01. Litteratur: H. Rosman, Polhems släkt och dess minnen på Gotland (1911).
Christoffer Polhammar, adlad Polhem, född 1661 troligen 18/12 i Tingstäde socken. Skolpilt i tyska räkneskolan i Stockholm. Gårdsskrivare på Kungshamns säteri vid Uppsala. Uppbördsman på Vansta gods i Ösmo socken Stockholms län. Student i Uppsala1 1687-10-12. Stipendiat i mekaniken2 1692-03-21. Tillika konstmästare vid Stora Kopparberg2 1700-02-29. Avsked därifrån2 1716-01-20. Direktör i mekaniken s. å. 2 Assessors titel 1714-02-27. Kommerseråd 1716-12-10. Adlad s. å. 15/12 (introd. 1719 under nr 1514). En av VA:s första ledamöter2 1739-06-16. RoKNO 1748-04-16. Död 1751-08-31 i Stockholm och begraven därst. ’Han måste genom faderns och en sin farbroders tidiga död avbryta studierna vid tyska skolan och tjäna hos enskilda herrskaper, vilket han gjorde i tolv år. Inrättade därunder av naturlig fallenhet för mekaniken och vid lediga stunder en fullkomlig snickar-, svarvar- och smidesverkstad, varest han förfärdigade ur, stekvändare och andra dylika saker. Var, ehuru han av andra ansågs såsom mästare i sin konst, dock själv missnöjd, emedan han insåg, att det skulle givas någon teori, varpå hela utövningen av mekaniken berodde samt beslöt, då han fått höra att mekaniken och därtill hörande vetenskaper skulle finnas avhandlade i latinska böcker, att lära sig latinet. Han fick fördenskull till skänks av en präst ett latinskt och svenskt lexikon, det han begynte lära sig utantill, samt av en annan, emot det att han åt honom förfärdigade ett ur, läxor i latinska grammatiken att också utantill lära sig, och äntligen av kyrkoherden i Sorunda, magister Erl. Dryselius, som bodde 3/4 mil från den gård, där Polhammar tjänade och vilken lärde man han varje dag i sju månaders lid till fots besökte, så god undervisning i språket, att han kunde begiva sig till universitetet. Reste efter någon tids förlopp till Stockholm för att ingå vid lantmäterikontoret, men sedan han läst den på väggen hängande listan varefter han borde examineras, skrämdes han tillbaka till Uppsala, där han fördubblade sin flit i studierna. Företog sig därunder alt laga ett av en munk i Vadstena förfärdigat, bakom altaret i Uppsala domkyrka sedan hundra år tillbaka obrukbart stående urverk, vilket ingen urmakare tilltrott sig lägga handen vid och lyckades därmed sä väl. Att verket ej blott blev iståndsatt utan även så förbättrat, att det visade hela kalendarium och de ärliga högtiderna samt solens och månens gång, ny och nedan mm och detta allt utan vidare hjälp av människohänder, än att det skulle var sjätte vecka uppdragas, varefter uret gjorde tjänst ända till dess det i Uppsala brand år 1702 förstördes. Gjorde sedan och uppvisade på anmodan inför bergskollegium en modell till en konstig uppfordringsmaskin, som vann stort bifall och av konung Carl XI belönades, varefter han vid Falu och andra gruvor i Sverige inrättade åtskilliga uppfordringsverk. Anträdde år 1694 en utrikes resa, därunder han i Paris erbjöd att lägga hand vid ett ur, lika konstigt om icke konstigare än det i Uppsala, emedan del skulle visa och slå de turkiska, judiska, babyloniska, italienska och allmänna europeiska timmarna samt gjorde efter hemkomsten modell till ett sådant, vilket också sedan förfärdigades i Paris utan att den utlovade belöningen honom tillställdes och skänktes av franska hovet till turkiska sultanen. Kallades 1707 med konung Carl XII:s tillstånd av kurfursten av Hannover, sedan konung Georg I i Storbritannien, till förstnämnda land för all förbättra bergsmaskinerna vid Harz. Inventerade dessutom såningsmaskin, tuvplog, mullbråka, stenåka, hackelse- och tröskmaskiner, tegelbråka, dyrkfria lås samt förbättrade vattenkvarnar. Blev 1716 anförtrodd Trollhätte slussbyggnad, som han åtog sig att inom fem år fullborda emot en vedergällning av 150,000 daler kopparmynt, vilket dock ej då gick i verkställighet, samt 1742 uppsikten vid Söderströms slussbyggnad i Stockholm. Författade desslikes flera grundliga skrifter i mekanik, naturkunnighet, hantverkerier samt allmänna och enskilda hushållningen, av vilka några äro införda i Vetenskapsakademiens handlingar, men största delen endast tillfinnandes i handskrift. Av de tryckta må särskilt nämnas: Dædalus hyperboreus, D. 1–6 (1716, 17), Betänkande om ekonomien och commercien samt öfver segelfarters inrättande emellan Stockholm och Götheborg, tryckta 1721, Allmänna hushållsförslager, tryckta 1726, Samtal emellan en svärmoder och en sonhustru om allehanda hushållsförrättningar, tryckt 1745 och ånyo 1750, Patriotiskt testamente eller underrättelse om järn, stål, koppar, tenn och bly för dem, som vilja begynna manufakturer i dessa ämnen, tryckt 1761. VA har låtit över honom prägla en minnespenning.’. Gift 1691-12-28 på Riksten3 i Botkyrka socken Stockholms län med Maria Hoffman, född 1671-09-24 i Bremen, död 1735-10-14 i Stockholm.
Sven Sölfverberg, född Larsson
Adliga ätten Sölfverberg nr 1111 †
Adlad 1687-05-13, introd. 1689. Utdöd 1852-11-01.
Sven Larsson, adlad Sölfverberg, född 1653-04-12 i Nyköping. Var först i engelsk, holländsk och fransk tjänst. Hemkallades 1682. Ingenjörkapten i svensk tjänst s. å. Kaptenmekanikus vid fortifikationskontoret 1683-06-11. Adlad 1687-05-13 (introd. 1689 under nr 1111). Överstelöjtnants avsked 1719-11-00. Död 1727-08-07 och begraven i Rö kyrka Stockholms län, där hans vapen uppsattes. ’Han reste först till Kristiania, där han i fem år studerade styckgjutarkonsten, fullföljande samma studier några år uti danska konungens styckehus i Köpenhamn. For därifrån till England och gick i prins Roberts tjänst samt utförde under sex års tid åtskilliga egna påfund och konster i de mekaniska vetenskaperna. Begav sig sedan i holländsk tjänst och kallades av konung Ludvig XIV till Frankrike för att leda vatten ur gravar och andra sanka ställen. Omnämnes av greve Dahlbergh såsom den där vid infallande krig kunde förfärdiga flygande bryggor samt andra nyttiga saker.’ Gift 1:o 1685-09-24 i Stockholm med Elsa Küpper, död barnlös 1686-04-27, dotter av köpmannen Engel Küpper. Gift 2:o 1689-02-12 med Beata Elisabet Ruuth, född 1672-09-28, död 1749-11-01 i Rö socken och begraven s. å. 10/11 i Ro kyrka, dotter av kammarrådet Barthold Ruuth, adlad Ruuth, och Anna Rosenblad.
Daniel av Thunberg
Denne ingenjör vid Trollhätte slussverk gjorde sig berömd för sina slussar.
Adliga ätten af THUNBERG nr 2117 †
Adlad 1776-09-29, introd. 1777. Utdöd 1814-04-03.
aniel Thunberg, adlad af Thunberg, född 1712-05-15 på Tunsjö. Elev vid Härnösands gymnasium 1729–1730. Student i Uppsala 1731-09-08. Elev under Polhem 1745. Byggmästare vid finska fästningsbyggnaderna 1747. Slottsbyggmästare 1758. Direktör 1759. LVA s. å. LFS. RVO 1772-05-18. Överdirektör vid dockbyggnaden i Karlskrona 1773 med överstes rang. Adlad 1776-09-29 (introd. 1777 under nr 2117). Död 1788-01-01 Vedeby och begraven i Karlskrona stads kyrka, där hans änka köpte en grav för honom, sig själv och deras son och varest även sonhustrun vilar. Han var en utmärkt man i sitt fack och gav 1757 plan till Trollhätte slussverksbyggnad. Gift 1763-01-28 i Karlskrona med Dorotea Maria Norén, född 1729, död 1789-11-13 i Karlskrona, dotter av rådmannen i Karlskrona, auditören Erik Norén och Anna Sofia Carlqvist.
Dags igen, för årsmöte. Nu på lördag i Uppsala. All information på heraldik.se
Årsmötet i Svenska heraldiska föreningen är såklart årets heraldiska begivenhet. En kul tillställning som samlar många heraldiker på ett och samma ställe. I år ser det ut att bli nytt rekord i antalet unga nya medlemmar. Jag hoppas få möjlighet att träffa många av dem och kanske övertyga dem om att bli mer aktiva i föreningen. Jag minns ju själv när jag var i den åldern och var lite orolig. Kunde jag tillräckligt mycket? Var det ok att ifrågasätta vad de äldre gjort de senaste åren?
Svaret på de frågorna är A) helt säkert, och det man inte kan lär man sig samt B) Självklart. Vi äldre har (ofta) fel, även om vi är lite dåliga på att erkänna det.
Kung Magnus Eriksson sitter på en stol som ser lite ranglig ut. Vad betyder det?
Den här bilden har tolkats på olika sätt genom tiderna. Idag är åsikten den att det nog ska föreställa en hopfällbar stol som en kung kunde ha med på resor. Detta var en nyhet på 1300-talet och stolen var säkert en statussymbol.
Om denna stol, medeltida bilder och lite annan kan du läsa i Codex Upsaliensis B 68, som finns att köpa eller gratis ladda ner från
Sten Sture dä hjälm på St Göran-monumentet i Storkyrkan, Stockholm. Sent 1400-tal.
Ja. Hjälmprydnad. Vad var den till för, egentligen? Inte var den något som användes i strid. Så syftet var något annat.
Här ser vi en del av Sten Stures d.ä. magnifika staty i storkyrkan i Stockholm. Statyn föreställer St Göran och draken, där Danmark är den illa förklädda draken. En magnifik staty på alla sätt, en av renässansen främsta verk, David i Florens inräknad.
Statyn är från 1480-talet men påminner alla om året 1470. Sten Sture har då precis besegrat kung Kristian. Sverige är med i Kalmarunionen, men en betydligt friare part än tidigare. Kungen är Kristian men herr Sten är riksföreståndaren.
Statyn visare en riddare i guldrustning till häst men vårt intresse fokuseras på sockeln. På sockelns framsida ses Sten Stures heraldiska vapen, men en tidstypisk hjälmform (med sin inskärning på dess vänstra, för oss sett, sida). De svarta krumelurerna är tre sjöblad, dvs näckrosblad. Ovan skölden ses Sturarnas hornbesatta hjälm. Den hade de allihop, så detta är släktens hjälmprydnad.
Men. Längst fram, har herr Sten lagt sin stridshjälm. Det är en salad, den hjälm som i regel användes på slagfältet under den här tiden. Denna är lite exklusivare än de andra, men påfågelfjädrar och ädelstenar (färgat glas) och i guld, såklart. Detta är en tydlig markering var symbolik är lite oklar för oss moderna människor.
Här har vi en riddare på höjden av det vi kallar medeltiden. Han framträder precis som vi tänker oss en ädel riddare, men han använder ingen heraldik. Inte heller riddaren till häst har sköld eller hjälmprydnad, inte ens hjälm. Däremot ett pannband med två fjädrar. Inte tre som på hjälmen, så antalet är nog betydelselöst. Färgerna kan vi också fundera på. Om det var blått och rött som gällde på Brunkeberg eller om det bara är en konstnärlig utsmyckning vet vi inte.
Men att horn inte förekom på hjälmar på slagfältet 1470, det kan vi vara säkra på.
Vapnet är en logotyp
Det heraldiska vapnet är här det som sticker ut. Hjälmen är anakronistisk och hela formgivningen känns lite fel, stilistiskt.
Jag ser det som att Sten Sture och hans tid redan då, sent 1400-tal, såg det heraldiska vapnet som en logotyp. En bild som användes tillsammans med tornerspel och andra statusmarkörer för att skapa en image av den rättmätige härskaren.
Var det denna transformation, att det heraldiska vapnet flyttades från slagfältet till statyerna, som gjorde att heraldiken överlevde medeltiden? Det är värt att fundera på.
Egentliga Finlands vapen. Illustration: Wikipedia commons.
Detta är en kort text som jag bara skriver för att uppmärksamma Leif Tengströms artikel ur Finskt museum 1981 (utgiven av Finska fornminnesföreningen). Alla noter och källor står nämnt i Tengströms artikel.
Leif Tengström, som sedermera doktorerade på ett ämne närbesläktat med heraldiken, skrev denna artikel som ett svar på Matti Klinges artiklar om just Finlands vapen.
Jag kan avslöja att Tengström inte är nöjd med professor Klinges sätt att hantera såväl begrepp som källor, men det som är än viktigare är att Tengström själv ger en väldigt fyllig historisk bild (som hade blivit ännu bättre om det var mindre polemik mot Klinge och mer fokus på att hålla en röd tråd i texten).
Det hela börjar den 3 juni 1551. Den då 17-årige kronprinsen Erik (blivande XIV) får i uppdrag av sin far kung Gösta att göra en ”skamplunn eller utkastning” för kungens och sitt eget vapen. Exakt vad som menas är oklart men det är möjligt att Finlands vapen ingår för i sammanhanget nämns också att vapnet ska granskas av Anders Målare, som sedan 1550 var anställd vid hovet som konstnär/arkitekt, för att se om han kunde göra några förbättringar. Och av brevets formulering så är det tydligt att det är innehållet som avses, inte själva vapenteckningarna.
Konstnären Marie Teike gör smycken av gamla medaljer.
För ett tag sedan pratade vi på jobbet om dödsbon. Om vad man gör med sina föräldrars alla saker. Inte minst de där föremålen som var så betydelsefulla för dem men som vi inte kan använda. Som gamla medaljer. För det går ju inte att sätta upp mammas gamla skyttemedaljer i ens eget prisskåp.
Vi kom där och då inte på något. Men en stund senare stötte jag på Marie Teike på Instagram. Hon hade det självklara svaret på frågan hon inte fått.
Man gör ett smycke.
Jag tycker om Maria Teikes idé att återanvända dem som smycken och dekoration. Dels behåller man minnet av prestationen, dels är de ju vackra att se på. Och de är ju personliga.
Så gör som Marie Teike, eller anlita henne om du inte kan själv.
Tack för att jag fick använda bilderna @marie.teike (på Instagram)
Steen har i flera år gått igenom och sammanställt innehållet i vapenböckerna. Inte illustrerade, men väl systematiserade på bästa sätt. Så om du vill veta innehållet i en vapenbok, eller ens veta att den finns, så är det här hemsidan för dig.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
