Kan jag ta ett utdött släktnamn?

Jourhavande heraldiker

 

Nya namnlagen från 2016 är ett steg framåt för oss som vill att unika namn ska skyddas, men den är samtidigt full av luckor.
Dessutom lockar namnfrågan till en mängd reflexioner som är värda att tänka på. Allt är inte svart eller vitt.

Inspirationen till den här texten kommer från en webbdiskussion som pågått senaste veckan. Vinkeln där är huruvida man ska få ta utdöda adliga namn eller inte, och vilken roll Riddarhuset spelar.

Det är att begränsa sig lite för mycket, tycker jag, och det leder dessutom lätt till låsta positioner. Dessutom är det en rätt meningslös diskussion eftersom vi har en lagstiftning som är väl genombearbetad, men det är givande att

Jag vill istället föra ett resonemang kring unika namn i allmänhet. Adliga namn är visserligen tacksamma för de är ofta kända eller så är de bara väldigt unika. Eller vad sägs om släkten Sprengporten som adlades för anfaderns hjältemodiga sprängning av Köpenhamns port anno 1658.

Lagens ord

Namnlagen ger alltså ett utökat skydd för unika släktnamn. Det betyder att alla namn som bärs av färre än 2000 personer är skyddade (det rymmer med råge även den talrikaste ätt på Riddarhuset). Man får dock ta upp ett äldre släktnamn om det har burits av någon i rakt uppstigande led inom fyra generationer. Det betyder att du kan ta upp din mormors mormors adliga namn om du vill.

Men den här texten handlar inte om vad du får göra utan hur jag tänker mig att vi överlag bör resonera kring vårt historiska arv.

Några exempel från förr

När det beklagas över att någon idag vill ta upp ett utdött släktnamn på tvivelaktiga grunder är skälet i regel att man kör med lånta fjädrar. Det sägs inte alltid direkt ut, men det antyds att detta är ett nytt fenomen och att man förr var hederligare mot historien. Det är nu inte riktigt sant.

Vi har ett flertal adliga släkter som glidit in med falska namn, med orätt användande av släktnamn (Sture från 1700-talet, Bure-familjer mm) eller helt enkelt har fått överta en annan släkts namn på ett sätt som idag både förkastas och förnekas att det ska vara möjligt. Här tänker jag då på de adoptioner av vuxna män som var så populära på 1700-talet att de var tvungen att förbjudas. Det skapades även en förordning om orätt nyttjande av andras släktnamn på Riddarhuset.

Adeln var inte direkt ensamma om detta, även om prästernas namnönskemål var annorlunda. Inom denna grupp tog man upp namn från gamla kyrkofäder som Boëthius eller Ambrosius. Det var visserligen gamla förnamn men det är väl naivt att tro att en lärd präst inte skulle komma på att koppla ihop sitt förnamn Bo med den antike kristne statsmannen. Även borgare tog upp äldre namn.

Jag ser inget konstigt med det. Historien är fylld av människor som hittat idoler i sin historia, eller fascinerats av historiens sagor och dess karaktärer. Jag förstår också till fullo varför man vill ta ett gammalt utdött släktnamn. Det är vackert, det är spännande eller så är det unikt. Den känslan kan jag knappast uppröras över.

Är det något som verkligen är konstigt i detta så är det den respekt vi ändå har för namn. Ingen jag stött på som är beredd att ta upp ett gammalt utdött namn med någon av dessa argument har fått för sig att det är ok att ta upp ett nyligen utdött namn och absolut inte ett namn som finns idag. Varför, kan jag undra, om argumentet skulle vara lånta fjädrar, namnets skönhet, låtgå-attityd eller spänningen. En liten tvist i frågeställningen och givna argument är plötsligt inget värda.

Lämna det gamla ifred

Jag har som synes inga moraliska tankar kring någon som vill ta upp ett gammalt namn, men jag tycker inte att man ska göra det.

Detta namn har en gång i tiden betytt något för någon. Kanske var det för denne det perfekta namnet som togs efter lång vånda och sedan fördes vidare och bars med stolthet av de efterkommande tills den siste dog. Namnet har alltså betytt något för någon som inte längre finns bland oss, men vi känner till att personen en gång levde. Varför ska då hens död betyda att vi inte längre ska bry oss om den personen? Var går den gränsen? Ska vi vara krassa så går den i så fall precis i dödsögonblicket men jag tror ingen är beredd att säga det högt ens till sig själv. Det vore helt enkelt för barbariskt, som att frånkänna någon rätten till minnet av ens egna föräldrar. Alltså säger vi gamla utdöda namn precis som om några generationers mellanrum skulle göra någon skillnad.

Nej, här tycker jag att vi ska respektera de dödas rätt till sin identitet på samma sätt som vi respekterar de levandes rätt till sin.

Men ska alla namn bevaras?

Varför inte. Det är inte speciellt svårt att komma på nya namn. Jag skulle ju kunna få för mig att tycka att Wasling är trist (min farfar tyckte ju att Pettersson var trist så han bytte till Wasling) och att Vasa vore fräckare. Det var visst för bra, så jag tar Vase istället (det har några gjort), eller ska jag ta Vasaborg? Det var ju inte ens ett riktigt efternamn så det borde vara ok? Nä, det tror jag ingen tycker. Så varför framhärda i just det förslaget när jag lika gärna kan ta det helt nya namnet Gyllenvase. Det låter både pampigt, sagolikt och vackert, det är inte lånta fjädrar och inte låtgå-attityd.

Att säga att man ska låta bli kända namn är en allt för meningslös riktlinje för den genomsnittlige juristen (skulle säga alla jag känner utom två) har en mycket grundlig kunskap om svensk historia. Det betyder att om de ska få bestämma om namn så blir det några obildade män och kvinnor som kommer att slå planlöst i några lexikon för att komma fram till om ett namn är känt eller inte, helt omedvetna om att det som står i ett lexikon kan vara utbytt till nästa upplaga och att dagens digitala värld ställer allt på huvudet. Det finns inget känt/okänt längre, det finns bara sökord på nätet.

Därför ska vi inte ha jurister som avgör om ett namn är unikt eller inte, för det är detsamma som att inte ge några namn skydd. Enligt mitt tycke har juridiken redan visat att en inte förmår argumentera inom kulturarvsfrågor.

Då är det bättre att ha ett regelsystem som i största möjliga mån är förutsägbart för alla, till exempel genom att ha klara riktlinjer för hur man ser att ett namn är unikt, vilket jag tycker ska grunda sig på om vi genom forskning kan säga att det är just unikt, inte att det är känt på grundval av en dagsaktuell bok i ämnet.

 

Ja, det här är en fråga som det är värt att fundera.

Din mentor i heraldik

Jesper Wasling anno 2016
Jesper Wasling anno 2016

Är jag en hjälte eller är jag en mentor?
Den frågan fick jag i veckan när jag i veckan på jobbet, mitt riktiga jobb, var med i en workshop.

Det handlade då förstås om utbildning men det kan ju lika gärna handla om en heraldisk blogg.  Ämnet var helt enkelt om jag ser mig som hjälten i udervisningen eller om jag är mentorn som hjälper hjälten att lyckas. Är jag Frodo eller Gandalf?

Workshopen fick mig att fundera på den här bloggens funktion. Vad säger jag egentligen här och vad vill jag förmedla till dig. Lyckas jag med det?

Jag tänker här högt så får det bli en form av programförklaring på impuls. Jag skulle säkert kunna tänka ut något mer begåvat om jag skulle ta längre tid på mig men nu vill jag vara spontan.
Det jag skriver här är direkta svar på de frågor som ingick i workshopen.  Därför kan det upplevas lite styltigt, men om du ser det hela som att vi sitter runt ett bord och jag läser upp mina svar så förstår du bättre situationen.

Jag och mitt ämne

Det som får mig att fördjupa mig i ämnet heraldik ännu efter 30 år är möjligheten att utförska kombinationen av mänskligt beteende under historisk förändring. Jag skulle också kunna säga att heraldiken är ett lagom greppbart ämne som ändå fångar många aspekter av mänsklig kultur. Det gör det till ett tacksamt ämne för mig som endast har tid att ha historieämnet som en fritidssysselsättning.

Något jag retar mig på hos andra som ägnar sin tid åt heraldik är viljan att skapa ett (1) fast system som ska gälla nu och för alltid. Jag ser vapenkonsten som en mänsklig kulturell yttring som är i ständig förändring. Som sång, teater eller varför inte fotboll. Reglerna för vad som är tillåtet förändras en aning över tid men det finns hela tiden en underliggande överenskommelse för vad som är heraldik/sång/fotboll och vad som inte hör dit.

Ett minne är när jag insåg att dessa färgglada bilder kunde förklara vissa politiska och ekonomiska samband under sent 1200-tal som inte finns i något dokument. Jag tänker då främst på sjöblads-ätternas koppling till greven av Halland respektive Ulricehamns (Bogesunds) framväxt som betydande plats.

Ett annat minne är hur jag tillsammans med andra tagit fram nya släktvapen och hur vi tillsammans pratat och funderat kring personens historia och hur den kan omvandlas till en bild.

Jag och min hjälte

Min idealläsare är en person som läser, lyssnar, frågar och kommer med utvecklande kritik för att sedan själv skapa något som den först inte trodde den skulle kunna.

Då skulle denne hjälte upptäcka att kunskapen om heraldik fördjupade förståelsen om det ämne som läsaren i första hand var engagerad i: sociologi, historia, genealogi eller vad det nu kan vara.

Min folkbildande verksamhet hoppas jag ska ge dig förståelse för att det finns så mycket vi inte vet om ämnet och att alla tvärsäkra påståenden ska mötas med ett nyfiket: hur vet vi det och vart tar oss denna nya kunskap?

Min personlighet

För att nå fram till det jag sagt hoppas jag att du skulle beskriva mig som en inbjudande mentor som tillåter dig att både ha fel och kräva bättre svar.

Jag önskar att jag skrev så enkelt men ändå så flödande att du inte upplever texten som förklenande.

En svaghet hos mig är slarv. Jag skriver snabbt. En text tar inte så många minuter att få ihop. Därför bjuder jag på att jag ibland gör små stavfel, glömmer att avsluta en mening eller liknande. Självklart rättar jag när jag ser dem, och har inget emot att bli uplyst om diverse småfel.

Vad tänker du om det jag skrivit?

Bland skelögda ugglor och halshuggna troll

Lyssna på Magnus Bäckmark när han berättar om Riddarhusets alla vapensköldar för Vetenskapens värld Historia.

Det går inte nog att överskatta det arbete som Magnus Bäckmark lagt ner på den triologi som heter ”Riddarhusets Vapensköldar”. Vi är många som kommit med bidrag men inte ens tillsammans når vi upp till Magnus insats.

Så därför är jag glad att Vetenskapsradion Historia lyfter upp Magnus på det här sättet.

Avsnittet finns här, på Vetenskapsradion Historia
(Jag lånade också bilden från dem, vilket jag hoppas är ok nu när jag får dig som läsare att lyssna på dem)

 

Vill du köpa ett eget exemplar av bokverket så gör du det här.

Heraldiska symboler för bondesläkt

Jourhavande heraldiker

Vapenförslag för Essunga av Jesper Wasling

Vad finns det för passande symboler om man är en bondesläkt?
Bra fråga, och detta är mitt svar.

Det första förslaget som kommer upp är, och har varit sedan 1200-talet, en kärve eller möjligen ett ax. Just den symbolen kan därför med gott samvetet läggas i högen klichéer.
”Men”, tänker du, ”Vapen Wasling har ju en kärve?”.
Ja, så även mitt vapen kan då räknas till en kliché. Gör alltså inte som jag utan tänk nytt.

Bondesamhällets olika grupper

Det ska sägas på en gång att människorna i bondesamhället inte var en homogen grupp. De var högst olika varandra och hade väldigt olika status. Några storbönder nosade på adelsskap, andra var fattiga som kyrkråttor och levde som lantarbetare. Din fria odalbonden som poeterna pratar om är däremot lika verklig som valfri superhjälte i Marvel-världen.

Manliga bönder.
Här skulle jag tipsa om verktyg som visar att man ägde och brukade sin egen mark. Lie/skära, räfsa eller plogbill är heraldiskt passande föremål. Hacka kan vara lite mer otydligt och korp för snarare tankarna till kolgruvor.
Symboler för inhägnad, dvs ägd, mark är inte heller dumt. Som ett staket. Plogbillen förekommer i flera svenska vapen, inhägnade i några men de övriga tycker jag oftare mig se i tysk heraldik.

Kvinnliga bönder.
Den andra halvan av den etablerade bondeklassen ska inte glömmas bort. Deras sfär var gården, så handhavandet av livsmedel (smörtinan, ölbryggeri) passar bra. Glöm inte heller att det var kvinnan som skulle ha uppsikt över gårdens byggnader så det var hon som hade nyckelknippan. Därav ordstävet om olycka om nycklar glöms (kan stjälas) om de lämnas på bordet.

Gemensamt.
Husdjur som kor, oxar, svin och höns. Därermot inte så mycket hästar för de var inte så vanliga på landsbygden förrän under 1800-talet.

De fattiga.
Lantarbetare, statare, backstugesittare, soldater eller torpare. Dessa människor hade det omänskligt tufft utan egen förskyllan. Jag skulle önska att fler vågade visa stolthet även över dem och kanske tog en symbol som visade denna ekonomiskt enkla härkomst.

Gevär för soldaten. Absolut inte någon form av värja eller svärd eftersom det förknippas med adelskap. Kanske även någon uniformshatt eller stövlar. Vi som sett Raskens vet hur bra denna serie får fram hur viktigt det var att ha ett par rejäla stövlar för utan dem försvann all stolthet.

Arbetaren är lite svårare. För kvinnor är kanske mjölkpallen eller mjölktråget passande. För män kanske dygngrepen eftersom arbetet med gödsel var det första som husbonden lämnade ifrån sig till sina underlydande. Samtidigt är just detta gödsel så fundamentalt för hela samhällets rikedom, ända upp till kung och drottning.

Det var några symboler som fungerar väl  heraldiska vapen för oss alla som har bönder bland våra förfäder. Och det är faktiskt varenda svensk om vi bara går fyra fem generationer bakåt.

Ett väldans bra nyhetsbrev

I nummer 53 av Societas Heraldica Scandinavicas nyhetsbrev har min (denna) blogg uppmärksammats. Och det är ju kul.

Här kan du läsa Nyhetsbrevet som du också kan anmäla dig via hemsidan heraldik.org

Och så här skriver de:

HERALDIK OCH VAPENSKÖLDAR
Kallar Jesper Wasling sin blogg. Den skall inte vara vetenskaplig eller akademisk, men i stället fokusera
på folkbildning, berätta och fånga upp alla därute som har ett gryende intresse för heraldik. Läsaren
skall bli bekant med heraldikerna innan de ens vet att de finns. Nu lanseras ett nyhetsbrev som
förhoppningsvis blir långlivat.
Se http://waslingmedia.se/

 

Kvadrera eller inte

Får man kvadrera ett nytaget vapen?
-Ja
Bör man kvadrera ett nytaget vapen?
– Nej

Visst finns det mängder av borgerliga och adliga exempel på nya vapen som är kvadrerade. Men att kvadrera ett vapen idag är att indirekt göra anspråk på att det är en kombination av flera äldre vapen man då skulle ha rätt till. Eller så använder man kvadreringen för att få in ett vapen man inte har rätt till med motiveringen att det bara är en del av en större helhet.

I båda fallen blir det fel samtidigt som heraldiken har så många alternativ.

Det här är förstås bara min åsikt – även om den inte är så unik bland dagens heraldiker och därför bör ses som en stark rekommendation.

Skriva släktbok?

Reklam för Wasling Media

Jesper anno 2018. Foto Hashem Hashemi-Pour

Det har aldrig har det varit så lätt att sammanställa släktforskning som nu. Men hur gör du om din släktforskning till en bok som andra vill läsa?

Det är lätt att prata men vill du att någon ska lyssna krävs det lite mer eftertanke. Samma sak gäller när du skriver en bok. Det räcker inte att du tycker att det du har att säga är viktigt. Du måste även få dina läsare att känna så.

Jag har jobbat i över 20 år som journalist och författare och lärt mig de flesta knepen för att få en läsare att stanna till och lyssna till det du har att säga. Det är något som jag gärna förmedlar till dig som vill skriva en bok.

Mitt erbjudande är hjälp från att komma igång och skriva till att avsluta boken och skicka den till tryck. Några exempel är:

  • Så skriver du en inledning
  • Gör läsaren engagerad
  • Hitta rätt disposition
  • Fånga släktens berättelse

Dessutom hjälper jag dig med det tekniska som

  • Korrekturläsning
  • Sättning och layout
  • Kontakt med tryckerier

Vill du läsa mer om vad Wasling Media kan erbjuda är detta hemsidan du ska besöka

Bokomslag för boken Heraldiken i Sverige av Jesper Wasling
Bokomslag för boken Heraldiken i Sverige av Jesper Wasling och Magnus Bäckmark

Underbara nyheter från Värmland

Idogt kämpande gav resultat. Vägverket skyltar om i Karlstad.

Det är framför allt Martin Asker, medlem i Värmlands heraldiska sällskaps styrelse, som uppmärksammat Vägverket på att Karlstad kommun har kommunens logotyp (närmast ett platsvarumärke) på vägskyltar som visar att man inträder i kommunens jurisdiktion.
Korrekt är att ha namnet och möjligen, som tillägg, kommunens heraldiska vapen.

Det för att skapa enhetlighet över hela Sverige för en besökare ska direkt förstå att det är just en kommun och inte ett företag vilket som helst.

För mer information tycker jag att du ska läsa Fredrik Höglunds blogginlägg.

Felskyltat i Radio Värmland

 

Nyhetsbrev #1

 

Återkomsten. Det bästa ordet jag kunde komma på. 
För det var 2016 som jag skickade ut mitt första och förra nyhetsbrev.

Nu kom alltså ett nytt nyhetsbrev men eftersom det gått så lång tid så kallar jag det här för det första.

Du hittar det här, på Mailchimps sida.
Fick du inte nyhetsbrevet? Anmäl dig då på en gång så du inte glömmer bort det.

Med nyhetsbrevet vill jag förstås visa vad jag gör inom heraldiken, men också berätta lite mer om vad som händer i heraldiksverige.

Som av en händelse har jag också hand om Svenska Heraldiska Föreningens nyhetsbrev  så det kan komma att bli lite korsbefruktning mellan de två och kanske även med Heraldiska sällskapets nyhetsbrev, som jag åtminstone är flitig bidragsgivare till.

Har du några heraldiska nyheter som du vill förmedla får du gärna tipsa mig.
Skicka ett mejl till jesper@heraldik.se

 

Möt mig på släktforskardagarna

Vill du träffa en heraldiker så ska du besöka släktforskardagarna i Borås helgen den 24 och 25 augusti. 

Förutom att jag är där kommer du att kunna möta Stefan Bede, Magnus Bäckmark och Pontus Rosenqvist.  Vi presenterar heraldik i allmänhet och Svenska Heraldiska Föreningen i synnerhet.

Vi kommer att finnas på plats för att berätta om heraldik och dess betydelse för släktforskning. Vi kommer också att berätta hur du gör ett släktvapen som en sammanhållande symbol för släkten.

Och vi kommer att finnas där för att svara på alla uptänkliga frågor. Så hälsa gärna på oss i Borås.

Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia