Etikettarkiv: härold

Julklappstips – Medeltidens härold

Boktips

Medeltidens härold – för dig som vill veta mer om härolderna i Norden under medeltiden. 
Köp den som e-bok via denna länk (endast 39 kronor) eller beställ den som bok via heraldik.se

Detta är den enda vetenskapligt granskade boken om häroldsämbetet i Skandinavien under unionstiden (eftersom det är en magisteruppsats i grunden). Bara det är ju värt en slant.
Att den sedan är så löjligt krångligt skriven att endast de mest begåvade hjärnorna kan följa med i svängarna ger ju ett extra värde för oss som hänger med. Hänger du med?

Så här kan boken beskrivas

Heraldiska vapen börjar användas av furstar under 1100-talets första hälft och de härolder som är förknippade med dem framträder kring sekelskiftet 1200.
Häroldernas bakgrund var brokig men många tycks ha haft kopplingar till dem som vi i Sverige kallade lekare. Kanske var det deras vana att framträda framför publik och deras konstnärliga ådra som gjorde att just de fick i uppdrag att först presentera riddarna vid tornerspelen, sedan även avbilda och sammanställa deras vapen. Den äldsta bevarade vapenboken är från 1244. Tornerspel hade då ägt rum i drygt 150 år och härolder funnits som utropare i minst 75 år.
Från 1200 till 1500 fick härolderna allt högre status. De ingick i den grupp som arrangerade tornerspelen och från tornerspel är det inte långt till andra offentliga festligheter som födelse, dop, bröllop, död och begravningar. Härolderna kom även att gå från enkla budbärare till en välsedd medlem av den diplomatiska kåren.
Vi känner inte till många skandinaviska härolder, men de fanns. Omkring ett dussin personer finns nämnda i källorna mellan 1350 och 1520. De förekommer i en rad sammanhang som visar att deras uppgifter liknade dem som härolder på kontinenten utförde.
Jesper Wasling utreder i denna bok hur denna förändring såg ut och vilket samhälle som härolderna verkade i. Boken bygger på författarens magisteruppsats från 1998 på samma tema.

Tre kronor i Livro do Armeiro

Vapenboken Livro do Armeiro från 1509 visar att Sveriges tre kronor då var etablerat som Sveriges riksvapen.

Hade Sverige ett kvadrerat riksvapen under 1400-talet eller var kvadreringen avsedd endast  för ”statschefen”?
Det vet vi väldigt lite om men samtida vapenböcker ger en ledtråd.

I den portugisiska vapenboken Livro do Armeiro finns alla europeiska kungariken med, plus en hel del portugisisk adel. På sida 75 (PT-TT-CR-D-A-1-19_m0075.TIF) i den digitala versionen finns Sverige med, som sista kungarike. Danmark och Norge står mycket tidigare så jag tänker att de sparade det finaste till sist.

Det ska sägas att inget land har en hjälmprydnad utan hjälmen har en krona. Vapnet ska alltså representera ett rike, inte en kung.

Portugals äldsta vapenbok

Vapenboken kom till 1509 under kung Manuel I av Portugal. Bokens författare är vapenkungen John de Cró och det är den äldsta bevarade portugisiska vapenboken. Idag finns den i nationalarkivet (cota Casa Real, Notary of the Nobility, liv. 19).

Med tanke på hur vackert den är utförd, hur genomtänkt uppställningen är och hur heltäckande boken är kan vi med säkerhet säga att de hade många förlagor. Europeiska kungahus och adelssläkter i Portugal är nämligen inte information som finns samlade i samma förlagor såvida de inte gjorts i just Portugal.

Vapenboken innehåller omkring 400 vapen målade på 161 foliopergament i storleken 403×315 mm.

Ta dig tid att bläddra igenom detta fantastiska bokverk.

Källa

Här hittar du Livro do Armeiro

Här kan du läsa om den, på Wikipedia

Medeltidens härold nu som E-bok

Medeltidens härold.
Den blir din för endast 39 kr.
Här kan du köpa den: Medeltidens härold (bod.se)

Heraldiska vapen börjar användas av furstar under 1100-talets första hälft och de härolder som är förknippade med dem framträder kring sekelskiftet 1200.
Häroldernas bakgrund var brokig men många tycks ha haft kopplingar till dem som vi i Sverige kallade lekare. Kanske var det deras vana att framträda framför publik och deras konstnärliga ådra som gjorde att just de fick i uppdrag att först presentera riddarna vid tornerspelen, sedan även avbilda och sammanställa deras vapen. Den äldsta bevarade vapenboken är från 1244. Tornerspel hade då ägt rum i drygt 150 år och härolder funnits som utropare i minst 75 år.
Från 1200 till 1500 fick härolderna allt högre status. De ingick i den grupp som arrangerade tornerspelen och från tornerspel är det inte långt till andra offentliga festligheter som födelse, dop, bröllop, död och begravningar. Härolderna kom även att gå från enkla budbärare till en välsedd medlem av den diplomatiska kåren.
Vi känner inte till många skandinaviska härolder, men de fanns. Omkring ett dussin personer finns nämnda i källorna mellan 1350 och 1520. De förekommer i en rad sammanhang som visar att deras uppgifter liknade dem som härolder på kontinenten utförde.
I denna bok utreder jag hur denna förändring såg ut och vilket samhälle som härolderna verkade i. Boken bygger på min magisteruppsats från 1998.

Kung Kristian I:s betydelse

I Sverige kallas Sten Sture dy ofta ”Den sista riddaren”. Men det beror mer på det romantiska skimmer som omger honom i äldre historieböcker än att han gav uttryck åt något riddarideal. Unionskungen Kristian I passar bättre in på beskrivningen av de nordiska kungarna.

Kristian var den förste utav Oldenburgarna och därmed grundare till den äldsta ännu härskande kungadynastin i Europa. Mindre känt är att han också är grundare av Nordens äldsta riddarorden som ännu är i bruk – Elefantorden. Möjligen, lite beroende på hur man ser på det hela, är det också den äldsta riddarorden. Det verkar som om Erik av Pommern hade embryot till en egen orden men historien gjorde att denna inte utvecklades.

Elefantorden. Bild. Wikipedia commons.

En orden från 1400-talet

Orden grundades troligen 1457 men helt säkert 1464 och under namnet Guds Moders Selskab. Orden skulle kunna ha 50 medlemmar av bägge könen, vilket skiljer den från exempelvis Strumpebands- och Stjärnorden som var de Engelska och Franska förebilderna. Det gör att man kan fundera på om Elefantorden verkligen var en riddarorden eller mer en kunglig version av de gillen som var så populära på den här tiden. Källäget är tyvärr så dåligt att vi endast kan gissa oss fram till vad de tänkte.

Men oavsett vad de kan ha tänkt så är den här orden grunden för de Nordiska statsordnarna och det var också en central institution för de härolder som verkade under senare delen av Kalmarunionen och senare i Danmark under 1500-talet.

Frånvaron av institutioner som till exempel denna i Sverige under Vasatid tror jag förklarar varför den verksamhet som följer med ett hov så fullständigt föll ihop under Gustav Vasas regering. Å andra sidan kan det vara en viktig pusselbit för att förstå varför den svenska statsmakten lyckades reformera sig så mycket bättre än den danska några decennier senare. det fanns helt enkelt färre institutioner och minde informellt ledarskap att ta hänsyn till.

Härolden som annonserade freden

Härolder som proklamerar fred, det hör väl bara medeltiden till. Skulle man kunna tro, men så sent som 1919 var det faktiskt en engelsk härold som proklamerade freden i Versailles.

Det är härolden York, Gordon Ambrose Lee, som i korsningen Charing Cross läser upp fredstraktaten från Versailles och intill honom sitter en vapenkung. Bilden är tagen 2 juli 1919 då fredstraktatet skrevs under, inte från november 1818 då kriget tog slut. Freden i Versailles skrevs under 28 juni.

Detta är inte det enda framträdande härolderna gjorde utan runt om i London vilket Oswald Barron skrev om i tidningen Country Life (juli-numret 1919). Denne Oswald blev senare Maltravers Herald Extraordinary.

College of arms har samlat ihop denna och mer information på sin hemsida.

 

Den stabila heraldiken

Heraldiken står för tradition och stabilitet. Genom århundradena har den förblivit densamma trots att kungar kommit och gått. Den är fri från kulturell påverkan och ska så förbli.
Det är nog en syn som de flesta som ägnar sig åt heraldiken ställer sig bakom, men är den sann?
1127 ägde en revolution rum i sättet att framställa identitet genom bild. Då överlämnade kungen av England, tillika hertigen av Normandie, Henrik I en sköld till sin blivande svärson, greve Geoffrey av Anjou, på dagen så denne greve dubbades till riddare inför det stundande bröllopet.
Sedan dess har den heraldiska vapenskölden stått ohotad som märke även om skölden på senare sekler har fått stå till sidan för namnteckningen. (äldsta belägget för detta vapen är från 1150-talet, så historien ovan är inte 100% bekräftad)
Ändå dröjde det länge innan heraldiken blev var mans egendom. Inte förrän tidigt under 1300-talet har bruket spritt sig till de burgna männen och kvinnorna i Skandinavien. Kungen och hans stormän hade hakat på trenden redan ett sekel tidigare vilket får anses vara en mycket lång tid.

Nya regler av ny makthavare

När Magnus Ladulås 1279-80 lät fastslå Alsnö stadga befann han sig mitt i ett inbördeskrig med folkungapartiet. Det senare kontrollerade större delen av Västsverige och hade goda utrikeskontakter. Magnus behövde politiskt stöd. Risken fanns att de som hjälp honom till tronen 1275 nu skulle överge honom. Kanske skulle de stödja hans äldre bror Valdemar, som var den valde konungen. Eller så skulle de stödja den andra falangen inom den Erikska ätten (för de Bjälbo-kungar som vi idag ser som en självklar kungadynasti var trots allt då ännu bara en sidogren inom den Erikska ätten). En av åtgärderna blev att låta hans stormäns riddare få frälsefrihet. Stormännen själva, som var en mycket liten grupp, var i praktiken utan skyldigheter till kronan. Den här distinktionen mellan stormän och riddare är något som jag tycker att man allt för mycket förbiser – troligen därför att det inte finns några titlar att hänga upp det på – fast det är tydligt genom ex giftermål att de själva var mycket medvetna om den åtskillnaden. Till stormanna-ätterna räknar jag de personer som kunde komma ifråga för jarla-ämbetet, blir lagmän eller ha medlemmar som gifte sig med en av dessa. Framför allt gäller det de kvinnor som gifte sig eftersom döttrar annars användes för att knyta uppkommande män till sin familjekrets (vilket Thomas Småberg visat i avhandlingen ”Det stängda frälset”).
Med Alsnö stadga hade en riddartitel skapats och med den följde begreppet väpnare. Detta har ännu inget med heraldik att göra – faktiskt först på 1560-talet – men begreppen kommer långt senare att bli avgörande för vår syn på den heraldiska rätten.

Konsolidering av styret

Kung Magnus Erikssons position var gynnsammare. Han var kung över två riken och inget inre eller yttre hot fanns mot hans makt. Däremot fanns problem med styrelsen av riket. 1346 stiftade han den första stadslagen och 1347 kom Sveriges första landslag som ersatte de äldre landskapslagarna. Till skillnad från Magnus Ladulås odaterade och delvis obekräftade förordning rörde sig kung Magnus Erikssons lag om ett genomarbetat stycke juridik med helt andra ambitioner. Nu indelas också frälset i flera grupper: riksråd, riddare och svenner. Dock utan större skillnader i privilegier och det var fortfarande möjligt för bönder att vinns frälse genom att ställa upp till vapensyn. Digerdöden som slog ner i Sverige bara två år senare gjorde att lagen inte fick det genomslag som krävdes och på många håll var landskapslagarna ännu i fortsättningen det vanligaste riktsnöret.
Värt att påpeka. De olika nivåerna inom frälset påverkade på inget sätt det heraldiska vapnet eller vapenrätten. Om möjligt bidra utvecklingen under Magnus Eriksson till att fler antog vapen och bruket planades ut. Inga rangtecken finns heller.

En union skänker oenighet

Erik av Pommern var en kung med kunskap om hur ett rike skulle styras. Politiken gick ut på att skapa enighet inom unionen och som ett led i det införde han en härold som var härold över tre kungariken. Så skriver mäster Simon om sig själv. Under Simons era, fast vi känner inte till om han själv fattade besluten, utfärdades de första vapenbreven till nykorade frälsemän, i Sverige 1418 och i Danmark 1420. Sedan dess har vapenbrev varit ett naturligt inslag till nya frälsemän, med följd att de inte längre själva varit fria att ta sig ett vapen – eller byta om de skulle vilja det.
Kung Erik införde också det första skandinaviska riddarsällskapet, men det fick en kraftig dansk slagsida och föll bort efter Eriks abdikation. Ett nytt riddarsällskap, det som är föregångaren till Elefantorden, instiftades inte av kung Kristian I förrän Erik avled 1457.

Per Brahes grevebrev från sent 1500-tal.
Per Brahes grevebrev från sent 1500-tal.

Vasatidens maktanspråk

När Gustav Vasa kliver upp på Sveriges tron börjar en ny tid av konsolidering. Kronan ska ha kontroll över riket för att på bästa sätt kunna tillgodogöra sig dess resurser.
Med hans söner kommer turen till adeln. Först instiftar Erik XIV ett ordenssällskap och de två högadliga graderna greve och friherre. Det görs när han 1561 kröns till kung och svär trohet till folket och försäkrar att inte missbruka sin makt. Erik är den första kung någonsin i Sverige som ärvt tronen utan föregående val. Det gör att hans position är vacklande och hans osäkerhet över just detta mynnar ut i Sturemorden 1567, det brott som kostade honom tronen.
1569 kröns Eriks lillebror Johan III till kung över Sverige. Erik XIV lever ännu och har sina anhängare också inom högadeln och det krävs stora uppoffringar från Johans sida för att inte få ett uppror på halsen. Lösningen blir ett nytt fastställande av frälsets skyldigheter och privilegier. Det främsta privilegiet är att det personliga frälset nu ersätts av en ärftlig adelsklass som ännu består.
Ordenssällskapet som Erik skapade läggs åt sidan av Johan III som i sin tur skapar sitt eget ordenssällskap. Det kommer inte heller att överleva nästa kung på tronen.

Införandet av grevar, friherrar och riddare gav de första effekterna på svensk heraldik sedan riddarna fick för sig att börja använda hjälmprydnader, vilket skedde omkring 1300. Nu införs hjärtskölden som läggs på ett kvadrerat vapen och det är redan från börjar självklart att

Sentida heraldiska effekter

Det är klart att så kraftiga politiska förändringar också slår mot heraldiken och vårt sätt att se på den. Idag har vi medeltiden som ett heraldiskt ideal när det gäller hur ett vapen utformas. När det gäller vem som har rätt i detsamma följer vi däremot de regler som fastslogs för riddarhuset 1626. Under närmare ett sekel ansågs det vara ett adligt privilegium att föra en vapensköld. Först med Harald Fleetwoods artikel i den tredje utgåvan av Bonniers lexikon 1927 sägs det uttryckligen att alla och en var får föra ett vapen och att det senaste seklets uppfattning grundar sig på ett missförstånd angående tolkningen av en förordning från 1766. I ärlighetens namn går det inte att säga hur den förordningen ska tolkas, men vi väljer idag det mest positiva sättet för allas tillgång till heraldiken. Vi skulle dock lika gärna kunna strunta i den förordningen eftersom vi struntat i så många andra.
Allt från det karolinska enväldets tid har adelns konservativa flygel arbetat för att begränsa bruket av heraldiska vapen i Sverige. Ett krav restes redan 16xx men gav inget resultat. Ett nytt lades fram 1686, också det utan resultat. På 1700-talet börjar lärda skriva om heraldik och undan för undan blir heraldiken ett adligt område genom att de ofrälse osynliggörs i dessa texter. Det märks, enligt mig, i de referenser till äldre förhållanden som görs från sent 1700-tal fram till tidigt 1900-tal då Harald Fleetwood börjar nämna det ofrälse vapenbruket i ett par artiklar.  Därmed ligger fältet fritt för förordningen från 1766 – samma år som tryckfrihetsförordningen antas i Sverige. Vapensköldar är vid den här tiden en så okontroversiell fråga att en begränsning kan införas.

Den nya demokratiska eran som växer sig stark i slutet på 1800-talet börjar ifrågasätta den äldre synen på adelskapets privilegier. Den nya borgarklassen med sina ekonomiska resurser är måhända inte så intresserade av heraldiken som sådan men den vill samtidigt inte acceptera att få ta del av den när den så önskar. Det är i det ljuset som jag vill se det stora intresset för såväl släktkalendrar som sigill- och vapenforskning från sent 1800-tal.

Det resulterar på 1930-talet i att riksheraldikern under några få år börjar dela ut vapenbrev till ofrälse. Här framgår det tydligt att

Viktiga årtal att hålla koll på

1219 Vapen införs i Sverige (dvs det första kända kan dateras till detta år)
1280 Frälse införs i Sverige
1347 Rangordning inom frälset i grupperna riksråd, riddare, svenne. Ej så formell som den Erik XIV införde och det gav inte heller något heraldiskt avtryck.
1420 Vapenbrev införs i Sverige, troligen till följd av Erik av Pommerns arbete för att förbättra den statliga administrationen.
1561 Grevar och friherrar införs i Sverige
1561 Ordenssällskap införs i Sverige
1569 Ärftlig adelsklass införs i Sverige
1626 Riddarhus införs i Sverige, adeln i tre klasser: grevar/friherrar, riddare, svenne.
16xx Riddarklassen avskaffas. Tre nya klasser på Riddarhuset: grevar, friherrar och svenneklass
1719 Riddarhuset
1748 Statsordnar införs och med dem titeln kommendör.
17xx Gustav III återinför riddarklassen som bygger på några få gamla riddarätter och de nya kommendörerna av statsordnarna.
1866 Ståndsriksdagen avskaffas, Riddarhuset omvandlas till en korporation kallad Ridderskapet och adeln

Spännande engelsk blogg

Bloggtips

Nyfiken på äkta lokal engelsk heraldik? På bloggen Cheshire heraldry kan du se de vapen som registrerats vid visitationerna under 1500- och 1600-talen. 

Martin Goldstraw är en engelsk heraldiker med stor passionoch stor kunnighet. Titta gärna in på hans blogg. Här han du se alla vapen som omnämnts och registreras vid visitationerna under 1500- och 1600-talen. Visitationerna var ett sätt för kronan att få ordning på vem   var ”adlig” (det engelska adelsbegreppet är ju inte direkt översattbart till svenska).

Martin har inte bara tagit fram den lokala heraldiken. Han har också avbildat vapnen och strukturerat upp dem på ett föredömligt sätt. För dem som liksom jag inte riktigt litar på att bloggar på nätet finns kvar för evigt finns det möjligt att köpa böcker för respektive visitation. Visst är de lite dyra, men upplagan är såklart liten och det arbete som Goldstraw lagt ner viktigt varför summan känns överkomlig.

Det hela är förstås en bra vapenbok vilket är viktigt för oss heraldiker. För mig är det dessutom en intressant källa till att förstå lite mer hur härolderna i England arbetade rent praktiskt, hur de resonerade samt vilket heraldiskt syfte de hade med sitt arbete. med böckerna i hand borde det dessutom fantastiskt spännande att få åka i deras fotspår.

Bloggen Cheshire heraldry

När uppstod ordet heraldik?

Ja, när kopplades ordet Heraldik ihop med vapenlösa? Och har det någon  betydelse?

Torsten Hiltman tar upp frågan och konstaterar att ordet heraldik uppkommer mycket sent. Först på 1600-talet börjar begreppet “héraldique” användas i franskan. Det förekommer då i en ordbok från 1680 av Pierre Richelet. Enligt Hiltman är det dessutom som adjektiv. Först under 1800-talet breddas ordstammen till att kunna användas som substantiv.

I engelskan förekommer begreppet ”Heraldry” tidigare, redan under 1500-talet. Men inte tidigare än så. England är lite speciellt eftersom det endast här kan visas på att härolderna hade en form av myndighetsauktoritet under 1400-talet. De för England unika visitationerna är säkert ett skäl till häroldernas status. Begreppet Heraldry användes även i Englnad vid denna tid för att beskriva häroldernas uppdrag i allmänhet, inte för deras arbete med heraldiska vapen.

Konsekvensen då? Jo, som Hiltman skriver, och jag instämmer i, betyder det att flertalet heraldiska läroböcker om heraldikens historia hamnar i ett cirkelresonemang om att härolder måste kunna heraldik eftersom de gör vapenböcker, som de gör för att de kan heraldik, vilket hörs på deras ämbetsnamn härolder.

Detta trots att vi har få belägg på att härolder har gjort vapenböcker.  Eller snarare, vi vet att de gjorde några och vi vet att några icke-härolder gjorde andra samt att många andra har helt okända skapare.

En liten jämförelse med kartor

Vår tanke att man måste vara expert inom ett område för att skriva böcker inom det är ganska främmande för äldre tider. Kartografin är ett spännande område. Det fanns kartografer redan under 1300-talet. Men de hade konkurrens från andra. De två första kartorna över Sverige har till exempel två svenska biskopar som upphovsmän. Först Johannes Magnus och sedan Hans Brask (se nedan) som troligen 1533-34 målade denna färglada karta.

Det verkar alltså som att man som renässans-man förväntade sig av sig själv att kunna det mesta. Och om en biskop kan göra kartor över Sverige är tanken att en officer/riddare gör vapenböcker inte speciellt långt borta. Den borde i alla fall inte vara det.

Läs mer: http://heraldica.hypotheses.org/766#_ftn4

 

 

Bartholdys bok om adelsbrev

Boktips

Omslag till Nils Bartholdys bok ”Adels- og våbenbreve udstedt af danske (unions-) konger indtil 1536”

I en recension berättar jag om Nils Bartholdys bok ”Adelsog våbenbreve udstedt af danske (unions-) konger indtil 1536” från 2007.

Tillsammans gör detta att Bartholdys bok främst är ett grundmaterial för forskningen men utan anspråk på egna forskningsresultat. Men som underlag är det av största vikt och ett fantastiskt arbete.

På det hela taget är det en en bra bok och en bok som jag ofta bläddrar i så kritiken här ovan är en vägledning till läsaren för vad denne behöver tänka på när hen läser boken förutom att ta till sig den kunskap som finns här.

Men det finns sidor av historien som saknas men som man lätt glömmer bort. Och det är dem som jag nämner i recensionen.

Men boken är verkligen ett måste att ha hemma i bokhyllan.

Läs recensionen här

Härolden som blev riddare

Henry St Georges vapensköld
Coat of arms of Henry St George

Endast en härold i Sverige har blivit dubbad till riktig riddare. Och han var engelsman.

När Gustav II Adolf den 23 september  1627 formellt utsågs till riddare av Strumpebandsorden blev han så stolt (eller så var han artig) att han lät dubba de personer som överlämnade orden till honom. Kanske var det ett extra tack eftersom de bemödat sig för att ta sig till honom ända långt borta i Sverige. Bland dem som erhöll ett riddarslag fanns Henry S:t George, härold i England.

Sir Henry St George (1581–1644) var den tredje sonen till härolden Sir Richard St George. Hans bana var därmed nästan utstakad redan innan han var vuxen. Efter studier blev han extraordinary persevant Rouge Rose  och blev året efter persevant Bluemantle. Karriären fortsatte genom att han 1616 blev härold Richmond. Han de en dipp i sin karriär 1639 då han suspenderades för förfalskning men återfick förtroendet och utsågs 1644 som ny gardering of Arms, vilket är den främste av de engelska härolderna. Henry dog senare samma år.

Som härold får man räkna med resande. 1625 sändes han till Frankrike för att eskortera drottning Henrietta Maria till England och 1627 skickades han alltså till Sverige.
Henry St G fick efter sitt dubbning till riddare kung Gustav II Adolfs tillstånd att lägga till Sveriges tre kronor-sköld i en kanton i sitt vapen.
Samma vapen fördes därefter av Henrys två söner Thomas och Henry, som liksom sin far slutade sina karriärer som Garter King of Arms 1686 respektive 1703 (Henry dy efterträdde sin bror). Den tredje sonen Richard utsågs 1660 till vapenkungen Ulster.

Vapensköldar för vapenkungarna Garter

Dessa engelska vapenkungar är därmed de enda som i sina egna vapen burit den vapensköld som många på medeltiden förknippade med härolderna och deras skyddspatron, den mytiske kung Arthur.