Etikettarkiv: vasatid

Märkesåret 2019 – 1500-talet

Just nu finslipar jag och Elias Sonnek på en artikel till vapenbilden. Det handlar om de förändringar som ägde rum i svensk heraldik på 1500-talet. 

För att inte missa något är vi tacksam om du tipsar om något som inte får glömmas bort när man förklarar utvecklingen från medeltid till Riddarhus. Vi befinner oss alltså mitt emellan, i äldre vasatid.

Som vanligt när det kommer till Vapenbilden så är det artiklar för en intresserad allmänhet, inte en akademisk expertis. Det är alltså inga egentliga nyheter vi för fram utan med en fräsch sammanställning av kunskap man bör ha.

Mejla dina tankar till Jesper@heraldik.se eller lägg dem som en kommentar här nedan.

Gustav Vasa, svensk kung för länge sedan.

Kung Kristian I:s betydelse

I Sverige kallas Sten Sture dy ofta ”Den sista riddaren”. Men det beror mer på det romantiska skimmer som omger honom i äldre historieböcker än att han gav uttryck åt något riddarideal. Unionskungen Kristian I passar bättre in på beskrivningen av de nordiska kungarna.

Kristian var den förste utav Oldenburgarna och därmed grundare till den äldsta ännu härskande kungadynastin i Europa. Mindre känt är att han också är grundare av Nordens äldsta riddarorden som ännu är i bruk – Elefantorden. Möjligen, lite beroende på hur man ser på det hela, är det också den äldsta riddarorden. Det verkar som om Erik av Pommern hade embryot till en egen orden men historien gjorde att denna inte utvecklades.

Elefantorden. Bild. Wikipedia commons.

En orden från 1400-talet

Orden grundades troligen 1457 men helt säkert 1464 och under namnet Guds Moders Selskab. Orden skulle kunna ha 50 medlemmar av bägge könen, vilket skiljer den från exempelvis Strumpebands- och Stjärnorden som var de Engelska och Franska förebilderna. Det gör att man kan fundera på om Elefantorden verkligen var en riddarorden eller mer en kunglig version av de gillen som var så populära på den här tiden. Källäget är tyvärr så dåligt att vi endast kan gissa oss fram till vad de tänkte.

Men oavsett vad de kan ha tänkt så är den här orden grunden för de Nordiska statsordnarna och det var också en central institution för de härolder som verkade under senare delen av Kalmarunionen och senare i Danmark under 1500-talet.

Frånvaron av institutioner som till exempel denna i Sverige under Vasatid tror jag förklarar varför den verksamhet som följer med ett hov så fullständigt föll ihop under Gustav Vasas regering. Å andra sidan kan det vara en viktig pusselbit för att förstå varför den svenska statsmakten lyckades reformera sig så mycket bättre än den danska några decennier senare. det fanns helt enkelt färre institutioner och minde informellt ledarskap att ta hänsyn till.

Har Heder och Ära betydelse?

Heder och ära var centralt i vasatidens Sverige. De ärliga hade en plats i samhället, de ärelösa blev fullständigt utstötta.

Det tidigmoderna Sverige var en väldigt annorlunda plats. Få av oss skulle kunna känna igen sig i det samhället och ingen skulle kunna navigera i det sociala landskapet. Religionens betydelse brukar vara det som först tas upp, men även hedersbegreppen är centralt. För i detta samhälle kunde en ärlig människa inte ljuga eller begå brott. Den som är ärlig har heder och vice versa, och därför var det så viktigt att få 12 edsvurna män eller kvinnor att gå i god för ens heder.

Den vars heder ifrågasätts måste därför försvara den till varje pris. Så om prästen Christoffer Hansen i ett gräl med kapten Thomas Christian anklar den senare för att vara far till fru Berntssens barn, så kommer maken, Michell Berntssen, att stämma prästen Christoffer för förtal och kräva att varje ord tas tillbaka. Och kaptenen kommer att ta in intyg som visar att han som ärlig man omöjligen kan ha begått hor. Men stämningen får på intet sätt handla om själva otrohetsfrågan och barnet utan bara om själva anklagelsen där ingen, inte ens prästen, får anklagas för att ljuga. Prästen måste bara ta tillbaka sina ord. När orden har tagits tillbaka är hedern återställd.

Skulle anklagelsen däremot stå fast så skulle en helt annan rättegång ta vid, den om hor, vars straff var döden.
Just detta rättsfall ägde rum i Kristianstad år 1632.

Egenskap och Föremål

Hedern vad alltså extremt viktig i vasatidens ortodoxa samhälle och det på ett sätt som saknar motstycke i Europa (samma strikta hedersbegrepp gällde i alla de nordiska länderna, speciellt rörande sexualiteten).

Hedern var alltså en egenskap som kunde förstärkas eller försvagas och även helt förloras, allt värderar utifrån det gällande värdesystemet.

Men hedern var också ett ting som man bar med sig, något konkret som gick utanför individen själv. Detta gjorde att staten kunde fråndöma en brottsling dess heder och ära, vilket alltså gjorde personen till en lögnare som ingen kunde lita på, och som därför inte kunde få en plats inom den sociala gemenskapen. Man kunde inte låna pengar, köpa gjord, ingå avtal eller gifta sig. Lagen kanske inte alltid förbjöd det, men de sociala konventionerna gjorde det.
Det var detta som gjorde det tidigmoderna Sverige till en hederskultur.

Var Sverige en hederskultur?

Ja, det får vi nog lov att säga. Det betyder inte att det kan översättas rakt av till dagens konfliktområden och det betyder verkligen inte att de patriarkala strukturer som finns idag har något med att Sverige egentligen är lika mycket hederskultur som vissa muslimska länder är idag. Men det går samtidigt inte bortse ifrån att det var en hederskultur och att våra äldre traditioner och vår historia måste förstås utifrån bland annat dessa sociala strukturer.
Marie Lindstedt Cronberg ställer upp tre punkter som reder ut det mest grundläggande i en hederskultur (s 118).
• Att människor själva resonerar i termer av heder och ära och vägde in hedern i sina handlingar och ställningstaganden.
• Att det omgivande samhället resonerade utifrån heder som en nödvändig egenskap för umgänge och social tillhörighet.
• Att statsmakten och dess institutioner hanterade heder och ära som en konkret storhet som man lagstiftade om och som man kunde ta ifrån enskilda människor som ett straff. Även själva statsmakten och riket tycks ha uppfattats som bärare av och förvaltare av någon form av heder och ära, som behövde bevaras och helst förmeras i olika sammanhang

Heder och heraldik

Kan heder kopplas till heraldiken? Ja, på sätt och vis, och det kan vara av värde att förstå hedersbegreppet för att förstå hur och varför bland annat heraldiska vapen användes så som de gjorde, och varför de senare försvann.
Heder och ära är individuella egenskaper. Man kan förstärka sin heder genom vissa handlingar och man kan förlora dem genom andra. Men det påverkar inte direkt övriga personer i ens omgivning. Heraldiskt kan man se detta genom att en person kan förklaras förlustig sin sköld och adelskap, men kollektivet familjen drabbas inte. Barnen kan alltså fortsätta inneha adelskapet, liksom övriga släktingar.
På samma sätt kan individen genom hänvisning till sin börd stärka sin heder och ära utan att behöva utföra en enda handling, och börden kan då kommuniceras socialt genom det heraldiska vapnet eller genom titulatur och tilltal. ”Vapnet är för ögat vad namnet är för örat”, i dess egentliga betydelse.
För den person som är på väg upp i samhället men står utanför bördsadeln kan ett heraldiskt vapen ändå hjälpa till att kommunicera den heder man anser sig vara värd. Det kan vara en av förklaringrana till att heraldiska vapen bland ofrälse blir så mycket vanligare under vasatid men försvinner när hederskulturen tappar i betydelse, vilket sker under 1700-talet.

Läs mer

Om allt detta skriver Marie Lindstedt Cronberg i artikeln ”Heder och ära i tidigmodern tid” (Förmoderna livshållningar, 2008).

Vansinniga Vasas blogg

Gustav Vasa. Foto: Wikipedia commons

Historiker som blog är inte särskilt vanligt. Desto roligare då när det sker. Därför vill jag lyfta fram Amanda Wuopios blogg Vansinniga Vasa som handlar Vasa-ätten och Vasa-tid.

Att bloggandet inte är så vanlig tror jag beror på osäkerhet. Det kräver en hel del mod för en ovan skribent att spotta ut sig text efter text utan att ha tid att kontrollera alla källor två tre gånger och sedan låta en redaktör granska texten (som man sedan kan skylla mindre misstag på). Än tuffare brukar det vara om man ska ge sig på atlantiskt tycka något som inte kan beläggas/motbevisas i källorna.

Amanda Wuopios blogg vågar allt detta. Det är uppfriskande och lärorikt att läsa hennes blogg och jag hoppas att hon fortsätter skriva så att jag får chansen att lära mig mer om denna spännande tid.

Jag uppskattar också att hon hittar så många olika vinklar att närma sig sitt ämne. Här finns traditionell personhistoria, genusvinklar, arkeologisk kunskap och en hel del annat. Allt med en stor portion personlighet i språket som gör det än mer läsvärt.

Här hittar du Amanda Wuopios blogg Vansinniga Vasa

Den andra historiedagen

Ja, min blogg handlar ju om heraldik och historia, så ibland får jag smita in lite historia utan att blanda in heraldik.

Historiedagarna i Borås har handlat mycket om staden Borås. Just de föreläsningarna har jag undvikit för det mesta kan jag nog säga att jag har bra koll på. Och även om jag inte var på den vill jag gärna puffa för avhandlingen om Tyskorna i Borås, inte minst eftersom mina barns gammelfarmor är en av dessa tyskor. Och hur udda det än kan låta har detta ännu 50 år senare en betydelse för både min frus och mina barns yrkeskarriärer.

DNA

Istället fokuserade jag på DNA och genealogi. Peter Sjölund gav en inspirerande genomgång av vad DNA-tekniken möjliggör, vad vi lärt oss av den och hur den bidrar till att skriva om historien. Exemplen var många, både på personnivå och för en hel ”folkgrupp”, varmed menas en grupp folk i historisk tid, inte ett folk som svenskar eller greker.

Peter är, tillsammans med Karin Bojs, författare till boken ”Svenskarna och deras fäder. De senaste 11 000 åren”

Stuarna därnäst

Som av en händelse hamnade jag på en ny föreläsning med Bo Eriksson. Denna gång om Sturarna, denna mytomspunna släkt som påverkade svensk politik så mycket från 1465 till 1565. Hur mycket de faktiskt påverkade Sveriges samhällsutveckling i betydelsen ekonomisk, teknisk och kulturell utveckling efter Sten Sture dä kan diskuteras (inte så mycket, enligt mig) men helt klart hade de en väldigt stor påverkan på riks- och säkerhetspolitik även efter det att Gustav Vasa tagit plats på tronen. Inte minst eftersom såväl Vasa-dynastin själva som alla andra inom och utom Sverige ansåg att det var Sture-ätten som borde ha haft den positionen. En hel del av Vasa-tidens uppror och den paranoia som Vasa-kungarna uppvisade men våldsam förföljelse av oliktänkande som följd.

Rent heraldiskt är däremot Sturarna ganska trista under 1500-talet. Det är visserligen en rik släkt men de har gjort ett förvånansvärt litet avtryck inom heraldiken under sina tre sekler i maktens yppersta elit.

Gamla Uppsala till sist

Sista stoppet för mig denna gång var Kristina Ekero Erikssons föreläsning om nya rön om Gamla Uppsala. Ett givet val eftersom vi var kollegor på Historiska museet en gång i tiden. Men också för att de arkeologiska fynd som gjorts där på senaste tid visar att området var nästan oändligt mycket större än vi tidigare trott samtidigt som det verkar ha använts väldigt sporadiskt.

Runt de tre högarna har man nu upptäckt två vägar om en kilometer vardera (den ena inte fullt utgrävd pga att det inte går) som har haft över 100 stolpar var (144 respektive 127) längs ena sidan. Stolparna har dessutom haft ett hästhuvud uppspikat. Offer eller något annat, ingen vet. Men vi vet att vägarna byggdes omkring år 600 och verkar ha tagits ur bruk före år 650. Juste detta är en intressant period, två generationer efter finbulvintern (536 och 540).

Hela Uppsala är dessutom översållat med hästben så det här kan ha varit någon form av kungsgård där hästuppfödning varit huvuduppgiften. Frågan är förstås hur långt bort denna Uppsala-makt sträckte sig. Gick den ens söder om Mälaren? Ja, med tanke på när Uppsala var verksamt och hur små Europas stora kungariken var (undantaget Karl den stores Frankerrike) har jag svårt att tänka mig att ett så resursfattigt och gles befolkat område som Uppland hade något som helst inflytande utanför denna region. Inte minst eftersom det krävdes tre små lagsagor innan ett enat Uppland kunde skapas under sent 1200-tal.

Men viktig helig plats för nordbor i allmänhet, det kan Uppsala verkligen ha varit.

 

På besök i Vadstena

Hertig Magnus vapen på Vadstena slotts fasad.
Hertig Johans vapen på Vadstena slotts fasad. Foto: Jesper Wasling.

Vadstena – en heraldisk skattkammare för den som vill hitta udda Vasa-vapen.

Vadstena slott byggdes från 1545 för att vara en försvarsanläggning, men redan 1550 fick det byggas om till ett palats för en kunglig hertig.

Först ut var hertig Magnus. Han residerade till och från på slotten från det började byggas fram till sin död 1595. Fast eftersom han

 

Har du koll på hertig Magnus?

Hertig Magnus vapen på Vadstena slotts fasad.
Hertig Magnus vapen på Vadstena slotts fasad. Foto: Jesper Wasling.

Har du koll på hertig Magnus? Inte? Det har inte jag heller, men nu har jag i alla fall besökt hans residens i Vadstena.

Magnus var son till Gustav Vasa och blev därför hertig precis som sina bröder. Hans hertigdöme bestod av Östergötland, Kindas och Ydre härader i dåvarande Småland, landskapet Dalsland, Sundbo härad i Närke, Kåkind, Valla och större delen av Vadsbo härad i Västergötland.

Av dessa områden har alltså Östergötland i form av Västanstång och Dalslands landskapsvapen fått ta plats i hertigvapnet. Så nu vet du det om du har vägarna förbi Vadstena.

Magnus Vasas hertigvapen med Västanstångs och Dalslands vapen. Bild: Wappenwiki.
Magnus Vasas hertigvapen med Västanstångs och Dalslands vapen. Bild: Wappenwiki.

Kardinal Vasa

Kardinal Johan Albert Vasa, kusin till Gustav II Adolf.
Kardinal Johan Albert Vasa, kusin till Gustav II Adolf.

Visst är det spännande att politik får historiker att blunda. Som för Johann Albert Wasa, son till kung Sigismund av Sverige och kardinal.

Johann Albert Wasa föddes 1612 in Warschau, Polen och dog tidigt, redan 1634 i Padua som då var en del av republiken Venedig. I egenskap av prins av Vasadynastin var han även furstebiskop av Ermland och Krakau. Den senare biskopstiteln fick han 1632; biskop över Ermland var han redan 1621, som nioåring. Urban VIII utsåg 1629 Johan Albert ill kardinal in pectore och 1632 till kardinal (kardinaldiakon över kyrkan Santa Maria in Aquiroernannt i Rom). Tyvärr avled han redan 1634 och begravdes i domkyrkan i Krakow som den kunglighet han var.

Svenska historikers fejkade historia

De polska medlemmarna av Vasadynsatin känns bortträngda av svenska historiker, som om de var några främmande förrädare som skulle glömmas. Men de var ju faktiskt rättmätiga arvtagare till den svenska tronen och det var faktiskt den religiöse galningen (något mildare ord finns nog inte) Karl IX som genom statskupp och inbördeskrig tog över tronen i Sverige. Och lät avrätta alla som fredligt påpekade detta (se Linköpings blodbad).

Den här attityden lever kvar än idag. Hur annars ska vi förklara de stora skillnaderna mellan svenska och engelska Wikipedia, eller varför inte titta på nederländska sidan om just Johan Albert Vasa?
Att det fortfarande finns de här omedvetna tankarna som censurerar alla idéer om Polens betydelse för svensk historia är faktiskt förvånande.

Polska vapenskölden för Vasa

På bilden längst uppe till höger ses Johan Alberts vapensköld. Bottenfältet visar 1) Polen, 2) Tre kronor, 3) Litauen och 4) Folkungalejonet/Sverige gammalt

 

 

Kungliga sköldhållare

Jourhavande heraldiker

När började svenska kungar använda sköldhållare?

Den förste kung över Sverige som hade formella sköldhållare var Kristoffer av Bayern (1440 – 1448). Han har dem emellertid inte som kung över Sverige, Danmark och Norge utan som hertig av  Bayern samt pfalzgreve. Men han förde in konceptet till Norden.

Hoppar vi till de rent svenska kungarna så är det Gustav Vasa som är först ut (Karl Knutsson Bonde hade alltså inga, detsamma gäller de svenska riksföreståndarna).

På 1540-talet kommer lejonen. Det äldsta belägget i Sverige för kungliga sköldhållare är de lejon som finns på Gustav Vasas sadel. Innan dess hade han använt vildmän, och de förekommer även senare under vasatiden i sån omfattning att de bör ses som en symbol för riket.

Svea Tre kronor
Lejon som håller Sveriges Tre kronor i Suecia antiqua et hodierna, 1669

Polens historia av vasar

Polska riksvapnet 1637, men vasadynastins vapen i centrum
Polska riksvapnet 1637, men vasadynastins vapen i centrum

Även Polen har ju haft vasakungar, även om det gärna förträngs i de svenska historieböckerna.

Därför visar jag här en version från 1637. Notera att det polska kungahuset då fortfarande heraldiskt såg sig som rättmätiga arvingar till den svenska tronen. Det märks genom att vasavapnet ligger på svenska riksvapnet som i sin tur ligger på det polska. Ju längre fram desto mer fokus på enskild familj och ägare. Ju längre bak desto mer fokus på området som man styr över. Eller åtminstone anser sig ha rätt att styra över.