Etikettarkiv: 1600-tal

Velinga kyrkas riddare

Nya och gamla riddare samlas på Velinga kyrkogård. De gamla är relativt okända men de nya är från släkten Wijkmark som dominerade socknen under 1800-talet. Minst två av dem blev riddare enligt gravstenarna här på Velinga, men någon heraldik ser jag inget spår av.

Velinga kyrka ligger behagligt i ett öppet landskap på så sätt att utsikten från kyrkan är otroligt lång. Om det såg ut så här på medeltiden eller om denna öppna yta är ett resultat av att någon mosse odlats upp eller en sjö har sänkts vet jag inte. Det skiljer sig på så sätt från Härja som jag tidigare beskrev och det verkar som att området har hyst fler personer.

Kyrkans värde finns utanför så skulle du komma när den är stängd så är inte så mycket förlorat. Längs ytterväggarna står gravstenar från 1600-talet och inmurad i östväggen finns en liljesten.

Strax bakom inknödd mot muren finns familjen Wijkmarks familjegrav. Knut Wijkmark ägde godset Torp i denna församling och han var under några år även ledamot av första kammaren. Två Wijkmarkare på Torp slogs till riddare, enligt deras gravstenar. En var Knut.

Liksom övriga stenar från 1800-talet saknas här all form av heraldisk utsmyckning fast man så gärna lyfter fram sina titlar.

På södra väggen finns numera denna tympanon inmurad. Den föreställer en biskop eller Jesus som till höger om sig (från vår position) har en häst. Denna man är sannolikt donatorn som sträcker fram handen och överlämnar kyrkan. Hästen är ett attribut för hans position i samhället. Till vänster ses en klippa som antingen går tillbaka på Paulus brev till Efesierna 2:20 där det sägs ”där hörnstenen är Jesus själv” och/eller så syftar det på biskopsämbetets, och därmed kyrkan som institution, själva ursprung som är Petrus, som betyder klippa. Är den möjligen gjord av Ottravadsmästaren?
Kunskapen hämtad från Jan Svanberg.

Liljestenen i Velinga

Jesus på altartavlan

Bakom en dörr hittar jag detta prästpar från 1600-talet, som förvånat möter mig blick. Lägg märke till prästens frisyr. Så långhårig att varje hippie skulle vara avundsjuk. Visst är det fascinerande att man runt om i svenska kyrkor upprördes över de långhåriga ungdomarna på 60- och 70-talet samtidigt som man mitt i kyrkan hade bilder på Jesus, präster och all sköns heliga män som samtliga hade minst lika långt hår. Jag tror inte att kulturell blindhet kan bli tydligare än här. Jesus här ovan har ju också skägg, detta otyg.
Personen har ett namn och identitet. Det är kyrkans välgörare, häradshövdingen och Per Brahes handgångne man, Tyres Gunnarson Hadelin, 1630-1687, och hans hustru Anna Stille, 1632-1698. Han var inte präst.
Tack till Bengt O Nilsson för hjälpen med identifikationen.

Utanför kyrkan finns dessa numera okända gravstenar som gjordes under 1600-talet. De finns på snart sagt varje kyrkogård här i västra Skaraborg men jag har inte sett dem i Sjuhärad som ligger strax söder.

 

Tvillingstäderna Nyens och Göteborgs gemensamma vapen

Göteborgs stadsvapen av Emmeli Malmqvist
Göteborgs stadsvapen av Emmeli Malmqvist

Varför är lejonet i Göteborgs vapen vänt åt sinister?
Frågan har ställts bland heraldiker under lång tid.
Svaret kanske finns på andra sidan det dåtida svenska riket.

1621 grundades staden Göteborg som en fästning på Sveriges västkust. I privilegiebrevet gavs staden ett lejon som är en variant av folkungavapnet men sinistervänt och med en sköld i höger tass. Det har länge diskuterats varför lejonet är vänt så här, flyende som om att det vänder ryggen åt fienden i väster.

Men kanske blir det hela mer begripligt om vi lämnar dagens världsbild och ser till hur Sverige såg ut 1621 och vad som samtidigt hände på andra håll. Främst tänker jag då på rikets östra sida.

Staden Nyens vapen från 1621

Nyen – En stad i öster

1638 grundades även en stad på östra sidan av riket intill militärförläggningen Nyensskans som byggdes 1611. Nyen blev dess namn men staden är numera mer känd under namnet St Peterburg/Leningrad. Eftersom staden aldrig blev en del av det svenska riket utan bara en del av det svenska väldet – bland annat gällde inte svenska rikets lag i Ingermanland – innan staden föll i ryssarnas händer och flyttades en aning till sin nuvarande plats kom detta stadsvapen inte att förekomma i vapenrullor. Det är därför nästan helt bortglömt
(det är bara paret Jakob Jakobsson och Anna Guttorp som vad jag sett nämnt detta sigill på nätet).

Stadsprivilegiet för denna stad kom till nästan 20 år efter Göteborg men eftersom stadens placering hade nämnts redan av Gustav II Adolf kring 1620 tror jag att vi bör anta att det funnits en  förberedd mapp på statskansliet med allt väsentligt rörande den blivande staden. Även ett sigill.

För tillsammans är dessa två städer – Göteborg och Nyen – Svea rikes sköldhållare och bäraren av landet Tre kronor.

// tillägg 1 juli 2019 //

Vapnet återskapat

2017 återinfördes Nyens vapen. Det är stadsdelen Bolshaya Okhta [Större Okhta], i centrala St Petersburg som sedan detta år för samma vapen som Nyen en gång hade, eftersom det ligger på samma plats.
Jag tycker att det är en fin gest till historien, att respektera ens gamla fiender och se framåt.

Tack till Michel Y Medved för informationen

Större Okhtas vapensköld sedan 2017

 

 

Svensk flagga med amerikans touch

Svensk flagga, randig och schackrutad som USAs flagga, blå och vit respektive gul och svart
Svensk flagga, känd från 1632.

En udda svensk flagga endast känd i detta utförande från 1632. Den är avbildad i ett samtida kopparstick och alltså gjord av ett vittne.

Kopparsticket visar Gustav II Adolfs intåg i Nürnberg 1632 och paraden är flankerad av två flaggor vilket jag tolkar som de svenska fanorna. Trumpetarna i tåget har små fanor med tre kronor. Några andra svenska attribut finns inte trots att detta är en propagandabild.

Nu kan man inte dra allt för förhastade slutsatser av en bild, så min tolkning är att Sverige 1632 inte alla hade en given flagga. Den blågula korsflaggan som vi har idag var då uppenbart ENDAST en marin flagga, och endast för örlogsflottan. Handelsfartygen får tillåtelse att använda den först kring 1660.

Randiga flaggor som den här har däremot hären, där kungen oftast befann sig, använt sedan 1500-talets mitt. Möjligen mycket tidigare än så. Schackrutan i gult och svart kan vara en hänsyftning till vasaätten.

Gustav II Adolf tågar in i Nürnberg tillsammans med kungen av Böhmen.

English

wasling_heraldryA strange Swedish #flag only know from Nürnberg 1632 (when king Gustavus II Adolfus and the king of #Bohemia entered Nuremberg) in one painting. Is it a real flag or just the fantasy of a painter? Or a bohemian flag? I think is a Swedish flag. The hatching suggest that the flag should be blue and white, but I think they were blue and yellow. That would match similar flags from this period and from the 16th century. #svenskaflaggan #Sverige

De 16 anorna i begravningsvapnet

Få saker är så mytiska inom svensk heraldisk forskning som de 16 anorna. Ändå är de förvånansvärt sällan beskrivna.

Grunden är att en adlig person härstammar från uteslutande adliga förfäder på bak till det fjärde ledet. Om en enda ofrälse fanns med i ett led ströks hela raden och anorna minskade till åtta eller fyra. (Sikeborg, s 21). Anvapen som tecken på anor förekommer i Sverige första gången 1565 vid Sten Svantesson Stures och Peder Axelsson Baners gemensamma begravning (Sikeborg, s 22, Lagerholm, s 16ff).

Ändå var det först från 1640-talet som anorna kom att framhävas i såväl begravningsvapen, likpredikningar och släktsammanställningar. (Sikeborg, s 23)

I ett samhälle där ålder var centralt men arkiven inte medgav en alltför långsträckt släktforskning kom anorna att få stor betydelse. Det man inte kunde bevisa i längd tog man igen på bredd och det gällde framför allt högadeln. Det var en merit att känna sin släkt många led tillbaka och ”bevisade” i sig att släkten var adlig. Eller åtminstone något som är jämförbart med adelskap.

// Mer i ämnet kommer i en senare artikel som först publiceras i Vapenbilden eller motsvarande skrift//

Torparsonen blev adelsman

Linderoths vapensköld
Den adliga familjen Linderoth nr 337. Ur adelsvapen.com.

Visst fanns det social rörlighet förr. Som torparsonen Per Andersson Linderoth som valde den militära banan och slutade som Generalmajor av kavalleriet och krigsråd.

Innan du läser och tokhyllar svensk historia. Tänk på att ytterst få torparsöner kunde göra karriär så de som gjorde det var exceptionellt tursamma. Se det däremot som en kritik mot det samhälle som faktiskt förhindrade kunniga pojkar och flickor att komma fram i tillvaron.

Smed och torpare

Det är svårt att hitta någon som på 1600-talet är lägre på den ekonomiska rangskalan än en torpare och grovsmed. Och där, som son till smeden och torparen Anders Nilsson, föddes Per  Andersson.

Han föddes 1596 i Vallerstads socken. Tog värvning i sena tonåren och blev 1625 ryttare vid Östgöta regemente. Måste ha gjort något fantastiskt bra för redan 1627 var han löjtnant vid  regementet och 1631 ryttmästare.

Per Andersson lyckades sedan överleva alla svenska krigståg och utsågs till överste för ett regemente tyska ryttare 1645. Vi kan ana att han då redan var rätt slängd i tyska. Adlad 1645 och introducerad 1647 under nr 337.

Av Karl XI utsågs han 1657 till generalmajor av kavalleriet och krigsråd, varvid han ar en av strategerna bakom de svensk-danska krigen som följde.

Per dog först 1673 (möjligen så sent som 1678, men det kan vara en felläsning av en trea någon gång i historien) på sin sätesgård Sörby och ligger jämte sin fru Catharina Agneta Nagel (från Tyskland, död 1671) begraven i Varvs kyrka.

Tydligen var han känd som en soldattyp för biskopen Terserus väckte fråga i Linköpings konsistorium om hans begravning, eftersom han under sin livstid utmärkt sig för att ha varit ogudaktig, svurit mycket och säkert kunnat lastas för mycket med än så.

Hans och hustruns gravsten ska visst ännu finnas i Varvs kyrka.

Jost Schutze, en bortglömd heraldiker

Jost Schutzes träsniderier i Spånga kyrka.
Jost Schutzes träsniderier i Spånga kyrka. Foto: Vladimir Sagerlund.

 

Idag hyllar vi gärna de heraldiska konstnärerna som bland de mest framstående heraldikerna. Det är inte sällan de får övertrumfa de teoretiska heraldikerna till och med inom den teoretiska arenan (sade han något bittert).

Men när det kommer till historiens heraldiska konstnärer har de ofta bleknat.

Jost Schutzes träsniderier i Spånga kyrka. Bondes huvudbaner. Foto: Vladimir Sagerlund
Jost Schutzes träsniderier i Spånga kyrka. Bondes huvudbaner. Foto: Vladimir Sagerlund

Det handlar alltid om pengar

Det är egentligen inte så konstigt. På den tiden uppmärksammades inte hantverkaren och vi får ofta förlita oss på att han (för det var nästan alltid en han) signerade sina verk. En av dessa konstnärer var Jost Shutze och om honom vet vi en del mer tack vare hans arbete med riksskattmästare Gustav Bondes begravning i Spånga kyrka år 1669. (s 69)

Riksskattmästare Gustav Bonde. Samtida kopparstick.
Riksskattmästare Gustav Bonde. Samtida kopparstick.

Vår lycka beror som alltid på pengar. Denna gång har en tvist om likviden gjort att flera brev om vapensvitens tillkomst bevarats till eftervärlden. Beställaren önskade 16 vapen av viss storlek för 12 daler kopparmynt styck. Jost önskade få 14 daler för något större vapen (konstnärer vill ju alltid att konsten ska framhävas).
Rätten avgjorde tvisten genom att säga att priset skulle vara 13 daler och att Jost fick göra vapnen slå stora (och underförstått så passande) som han då önskade. (s 74)

Dessa vapen kan ännu beskådas i Bondes gravvalv i Spånga kyrka. Sköldarna är vackra exempel på den stil som kallas broskbarock  som var stor perioden 1630-80.

Shutzes karriär

Det är svårt att få reda så mycket om Jost Shutze ursprung och härkomst, men senast 1634 anställdes han vid amiralitetet i Stockholm med uppdraget att snida för flottan. Tillsammans med en Johan Aronsson var de två de enda träsnidarna som var anställda vid denna tidpunkt. Endast Jost (Joest) anges som mästare. Han bör därför ha varit välkänd till namnet för den som önskade få just träsniderier utförda.

1664 hade Jost en Hans Schultz i sin tjänst, en Hans som troligen är densamme som Hans Schültz som gifter sig 1665 och den Hans Johansson Schytz som dör 1674. (s 70) Vem har sagt att det är lätt med genealogin? Efraim Lundmark betonar att han inte vet om de två männen var släkt men i hans artikel försöker han ändå sig på en släktutredning som jag hoppar över här.

Jost Schutzes träsniderier i Spånga kyrka. Foto: Vladimir Sagerlund
Jost Schutzes träsniderier i Spånga kyrka. Foto: Vladimir Sagerlund

Jost visar oss barockens heraldik

Eftersom Jost förekommer redan 1634 och framåt i tiden i över 40 år bör han ha varit en ung man när han började sin anställning. Och en duktig sådan, eftersom han redan då var mästare. Vi vet från amiralitetet anteckningar att han i sitt yrke snidade  galjonsfigurer, hackbräden och skeppens vapensköldar.
Vi vet från hans egna anteckningar att han på 1650-talet snidade för skeppen Fenix, Carolus och Draken och vi vet att dåtidens skeppsbyggare verkligen tog heraldiken på allvar. Alltså kan vi med säkerhet veta att Jost var en kunnig i heraldikens praktiska konst och säkert visste allt väsentligt om heraldikens färglära och stilisering så som den såg ut vid denna tid.
Därför är en studie av hans arbeten också en studie i hur man under 1600-talet ansåg att ett heraldiskt vapen skulle se ut i fråga om grad av stilisering, fäisättning, skuggning  även detaljer som lejonets man eller antalet uddar på en stjärna.

Tack till Efraim Lundmark

Denna artikel bygger på Efraim Lundmarks artikel Jost Schutze i Personhistorisk tidskrift 1931:1, s 69-76. Han önskade där att denne Jost inte skulle glömmas bort. Jag hoppas att jag med denna artikel hjälper honom att uppfylla den önskan.

Tack också till Vladimir Sagerlund som gav mig bilderna på träsniderierna i Spånga kyrka.

Jost Schutzes träsniderier i Spånga kyrka. Foto: Vladimir Sagerlund
Jost Schutzes träsniderier i Spånga kyrka. Foto: Vladimir Sagerlund

Kardinal Vasa

Kardinal Johan Albert Vasa, kusin till Gustav II Adolf.
Kardinal Johan Albert Vasa, kusin till Gustav II Adolf.

Visst är det spännande att politik får historiker att blunda. Som för Johann Albert Wasa, son till kung Sigismund av Sverige och kardinal.

Johann Albert Wasa föddes 1612 in Warschau, Polen och dog tidigt, redan 1634 i Padua som då var en del av republiken Venedig. I egenskap av prins av Vasadynastin var han även furstebiskop av Ermland och Krakau. Den senare biskopstiteln fick han 1632; biskop över Ermland var han redan 1621, som nioåring. Urban VIII utsåg 1629 Johan Albert ill kardinal in pectore och 1632 till kardinal (kardinaldiakon över kyrkan Santa Maria in Aquiroernannt i Rom). Tyvärr avled han redan 1634 och begravdes i domkyrkan i Krakow som den kunglighet han var.

Svenska historikers fejkade historia

De polska medlemmarna av Vasadynsatin känns bortträngda av svenska historiker, som om de var några främmande förrädare som skulle glömmas. Men de var ju faktiskt rättmätiga arvtagare till den svenska tronen och det var faktiskt den religiöse galningen (något mildare ord finns nog inte) Karl IX som genom statskupp och inbördeskrig tog över tronen i Sverige. Och lät avrätta alla som fredligt påpekade detta (se Linköpings blodbad).

Den här attityden lever kvar än idag. Hur annars ska vi förklara de stora skillnaderna mellan svenska och engelska Wikipedia, eller varför inte titta på nederländska sidan om just Johan Albert Vasa?
Att det fortfarande finns de här omedvetna tankarna som censurerar alla idéer om Polens betydelse för svensk historia är faktiskt förvånande.

Polska vapenskölden för Vasa

På bilden längst uppe till höger ses Johan Alberts vapensköld. Bottenfältet visar 1) Polen, 2) Tre kronor, 3) Litauen och 4) Folkungalejonet/Sverige gammalt

 

 

Suecia Antiqua et Hodierna äntligen digitalt

Nu finns Suecia Antiqua et Hodierna tillgängligt digitalt. Kungliga biblioteket har gjort alla 1300 bilderna tillgängliga och får användas fritt. Det gillar jag. 

Suecia Antiqua et Hodierna (”Det forna och nuvarande Sverige”) skapades av Erik Dahlberg med anställda konsulter under sent 1600-tal. Syftet var att visa upp den grandiosa stormakten Sverige. Boken finns i relativt ny utgivning men dess bilder är rätt dåliga i trycket (svagt och svårt att se). Därför är den här digitala databasen ett fantastiskt komplement.

Erik Dahlberg gjorde det mesta själv. Han reste riket runt och tecknade av det han såg. Teckningarna låg sedan till grund för etsningarna, Resultatet blev Suecia Antiqua et Hodierna . Verket består av 353 gravyrer med 469 motiv av olika slag. För en heraldiker finns här mycket spännande eftersom många vapen och en del flaggor finns med.

Gå till databasen Suecia Antiqua et Hodierna.

Den 24 maj lanserade alltså Kungliga biblioteket sin databas. Den ersätter en äldre databas och innehåller fyra gånger fler bilder än föregångaren samt är mer lättanvänd (även om den kunde vara något ännu bättre i sin sökfunktion, men jag kan inte få allt).

 

Moder Svea från Rügen

Moder Svea
Moder Svea, vår främsta nationalsymbol vid sidan om vapen och flagga. Bilden visar Moder Svea, staty av Alfred Nyström. Berga i Linköping. Wikipedia commons

Visst är det kul när det inte är som man tänkt sig! Som att Moder Svea är tysk.

Ingressen är något vulgär i sin historietolkning. Vad jag menar är att det är intressant att se hur välden förändrar sig. Som det här att vår nationalsymbol Moder Svea är en skapelse av poeten Gunno Eurelius. För denna insats adlades han 1702 Dahlstierna (för det, och för en hel del andra meriter). Moder Svea förekommer i hans dikt Kunga-Skald från 1698.

Gunno Dahlstierna var inte heller tysk. Han var dalslänning som flyttade till svenska Pommern och universitetet i Stralsund. Hans dalsländska arv syns i vapnet genom tjuren. Han bodde däremot i Rügen när han skrev sitt diktverk.

Arms of the noble family Dahlstierna, no 1864
Arms of the noble family Dahlstierna, no 1864

Men egentligen var han inte först. Det var Anders Wolimhaus, adlad Leijonstedt, som 1672 skrev in Moder Svea i diktverket Svea Lycksaligheets Triumph. Nu blev det inte så vidare kommersiellt framgångrikt så utan Gunno – som säkert läst Andes – hade Moder Svea aldrig blivit till som nationalsymbol. Jag skiljer här mellan att skapa något och att skapa en nationalsymbol. Som exempel skulle jag kunna skapa fader Göte, men jag är tveksam om det får något större genomslag.

Faktiskt har inte Fader Göte fått genomslag fast han förekommer i diktverket Götrikssagan från 1200-talet. Den sagan översattes av Olof Verelius och gavs ut 1664. Det ser nästan ut som en ren tillfällighet, kan man tycka.

Och som av en händelse kom det här inlägget att publiceras på min mammas födelsedag. Kanske en ren slump. Kanske inte.

Två bröder, två adliga vapen

Bröderna Jakob och Anders Wolimhaus växte upp tillsammans och gjorde karriär tillsammans. Ändå adlades de under två olika namn.

Jakob föddes 1648 i Uppsala och den yngre Anders föddes året efter så vi kan förstå att de måste ha stått varandra nära. Så hur kom det sig att de adlades under olika namn?

Deras karriärer var likartade. Studier i Uppsala och utomlands. Avancemang inom den statliga förvaltningen men inte militärer. Kanske för att de var ofrälse från födseln.
Bröderna var båda intresserade av kultur och båda var diktare. Vilken kvalitet de höll är svårt för mig att svara på, men båda har blivit publicerade.
Inget av det tycks ha haft genomslag i deras heraldik.

Det fascinerande är att inget i deras vapen påminner om den andres, förutom hjälmprydnaden som de har gemensam. Visserligen olika tinkturer, men det är en obelisk mellan två vingar. Obelisken omlindad av lager är en symbol för vitterhet och väldigt populärt i övergången mellan 1600- och 1700-tal.

Arms of Count Leijonstedt
Arms of Count Leijonstedt

Anders adlades Leijonstedt

Anders Leijonstedt (1649-1725) blev efter sin utrikes resa 1683 sekreterare vid bankoverket, ledamot där 1685 och 1696 direktör i den för reduktionsdomarnas verkställande tillsatta kommission. Då han 1686 adlades med med namnet Leijonstedt var han förutom ledamot av bankoväsendet också protokollssekreterare i rikskansliet.
Som adelsman gick karriären vidare. 1703–1710 var han minister i Berlin och avslutade det med att utses till kansliråd. 1714 blev han den förste innehavaren av justitiekanslerämbetet. Det gjorde att han 1716 upphöjdes i friherrlig värdighet även om han inte tog introduktion på Riddarhuset. Ändå kunde han 1719 väljas till lantmarskalk, samma ämbete som hans bror haft tjugo år tidigare. Samma år utsågs han till riksråd och sedermera upphöjd till greve.

Arms of Count Gyllenborg
Arms of Count Gyllenborg

Jakob adlades Gyllenborg

Storebror Jakob Gyllenborg (1648-1701) var snabbare än sin bror i karriären, kanske för att han aldrig gjorde den där långa utlandsresan. Redan 1674 blev han kommissarie vid Kammarrevisionen och år 1676 befordrades han till assessor. 1680 utsågs han till ledamot i Reduktionskommissionen och var sedan en drivande kraft i såväl Likvidationskommissionen som Stora kommissionen och senare sekreta utskottet.
1680 adlades han med namnet Gyllenborg.
1689 blev han landshövding i Stockholms och Uppsala län 1693 var han lantmarskalk och 1695 utnämndes han till kungligt råd.
Genom ämbetet som landshövding kunde han 1689 upphöjas i friherrligt stånd och efter att han utsetts till kungligt råd kunde han 1695 upphöjas till greve.