Kategoriarkiv: Jourhavande heraldiker

Etikettböcker som källa till heraldik

Jourhavande heraldiker

Heraldiska handböcker beskriver mycket, men ytterst sällan hur ett vapen används eller vilket anseende det har i sociala sammanhang. För att förstå det får man titta på film, läsa böcker och dagböcker. Eller ta genvägen och ge sig i kast med etikettböcker som här. 

Etikettböcker i modern mening uppstår under 1800-talet och genom att följa dem kan man se vad som varit accepterat och vad som inte var accepterat i det sociala livet. De har i regel en konservativ tendens och förhöjer gärna det som nyligen var vilket ger oss heraldiska forskare en bredare ingång.

En lek med konservatismen

Det är kul att läsa äldre tiders etikettböcker för de ger oss ovärderlig kunskap om sin samtid. Men inte på det sätt som vi idag kan tro.
I min ringa samling om ett tjugotal etikettböcker har alla utom två (de från 1980-talet) en burgen medelklass som målgrupp. Det talas om hur man ska tilltala hushållerskan och vad man ska tänka på om man till äventyrs får ett statsråd eller biskop till bords. Det står däremot inget om hur man ska förhålla sig till handlaren i byn eller vad man ska tänka på när prästen kommer på besök när ens gamla mor har gått bort. Lägre medelklass och arbetarklass är alltså inte de som förväntas läsa böckerna.

Ändå står det de mest fantastiska uppgifter i böckerna, även de från mellankrigstiden, som får mig att baxna. Hygienen är lite sisådär, med våra mått, som denna uppmaning från 1928: ”Kultiverade personer bada dagligen eller minst en gång i veckan” (Lexikon i etikett och god ton, s 13). Eller när Textilförbundet 1946 visserligen förstår att byta skjorta varje dag är höjden av lyx, men ett par tre fyra slipsar bör en gentleman ändå ha i sin garderob.
Och vad säger då dåtidens klädexperter om sin egen tidsperiod år 1937. Jag citerar synen på engelsmännen, som tack vare en vinst i ett världskrig, att Hollywood gör filmer på engelska och att vi endast pratar engelska blir vår bild av dåtidens förfing: ”Oss svenskar stöter onekligen engelsmannens minimala intresse för ett putsat och välpressat utseende. Man kan befinna sig var som helst på jordklotet: ser man en herre i en skrynklig flanellkostym med en fläck på slaget, en gammal hatt och med något nedkippade, före detta gula skor, är han med all sannolikhet en engelsman.” (Lidvall, s 109)

Lyssna även på föraktet för de obemedlade hos Sam Arsenius i ”Mannens klädedräkt” (1902) följande ”Lagarna för skönhet […] Dessa lagar kunna aldrig gro från från djupet, från de obildade klasserna, ty stilsinnet hos dessa blir ofta ett ogrässpridande som tager sig uttryck på det mest smakvidriga sätt.” (citat ur Lidvall, s 152f)
Det är med all säkerhet din farfar farfar och mormors mormor han pratar om.

Heraldiken i etikettböckerna

Ja, den finns i stort sett inte. Det enda undantaget är Marius Wingård (Bæckström, Elimar) som i sin ”Så går det till i umgänge och sällskapsliv” ägnar ett helt kapitel åt heraldik. Och med fokus på borgerlig sådan. Och korrekt dessutom.

Det förekommer ibland, men sällan, att vapenringar nämns. Vissa författare tycker att ringar i allmänhet är en prydnad för en man, andra tycker att ringar endast är för kvinnor. Men de är eniga om att vapenringar tillsammans med examensringar och självklart äktenskapsringen ska bäras.  Ingen skriver något om att ofrälse inte får använda vapen, även om några helt ignorerar ofrälse vapenbruk och ser det som ett enbart adligt bruk. Vilket det nog också var vid denna tid.

Utöver det nämns inte heraldik djupare vilket jag tolkar som att ämnet är helt ointressant ut ett socialt perspektiv även i den litteratur som riktade sig precis till den grupp av människor som borde ha varit målgrupp för nya släktvapen.

Det är inte alltid roligt att som heraldiker läsa etikettböcker.

Litteratur

  • Oscar Lidvall; Tonvikt på kläder (1937)
  • BVT; Lexikon i etikett och god ton (1928)
  • Sam Arsenius; Mannens klädedräkt (1902)
  • Marius Wingård; Så går det till  i umgänge och sällskapsliv (1937)

Ett kårstandar som väcker frågor

Jourhavande heraldiker

Uppsala studentkårers standar
Faksimil från tidningen Ergo som skrivit om Uppsala studentkårers standar.

Hur likt får ett vapen vara ett annat?
Det är min fråga efter att ha läst om ett kårstandar i Uppsala.

När Uppsalas studentkårer skulle skaffa ett nytt gemensamt standar slutade det med att de, med Statsheraldikerns och Riksarkivets goda minne,  tog en ensam ek som redan finns i ett flertal vapen. Detta trots att de hade ett förslag som var såväl unikt som i god akademisk tradition: ett träd uppväxande från en bok.

Det började med en tävling våren 2019 och syftet är att det ska “representera alla studenter, oavsett kårtillhörighet, vid de akademiska högtiderna vid Uppsala universitet”. Slutresultatet ska vara en heraldiskt godtagbar bild.

27 april lägger Riksarkivet upp ett standar på sitt Instagramkonto (en bild bland annat jag gillar). Bilden visar en fullt korrekt heraldisk bild: en ek av guld på blå botten. På var sida av standaret hänger en vepa med emblemen för de sex separata studentkårerna. Vi ser juristernas paragraf, farmaceuternas orm, ekonomernas merkuriestav mm mm. Jag gillar även idén med vepa, den borde fler använda sig av.
Jag har alltså inget emot en ek som sådan. Däremot ställer jag mig ett antal frågor kring resonemanget kring eken, med vilken rätt just Uppsala tilldelas denna symbol samt hur statsheraldikerns kansli genom sin heraldiske konstnär argumenterar för detta.

Boken som försvann

Det första som jag inte förstår är varför man tog bort det ursprungliga förslaget – Ett träd som växer upp ur en bok?
Det är både fullt heraldiskt korrekt och mer unikt än slutresultatet. Dessutom en med slagkraftig symbol.
Genom att hålla sig till det hade den här knappologiska frågan kunnat undvikas. Men eftersom heraldiken, precis som alla andra ämnen, är knappologi så behöver ämnet behandlas lite utförligare, tänker jag.

Skiss som togs fram av UUFS och Per Ström och sedan lämnades till Riksarkivet.

Bilden här ovan är det förslag som lämnades in till Riksarkivet och som alltså är en förenkling av originalförslaget. Detta skulle ritas upp av statsheraldikerns heraldiske konstnär, men denna har möjlighet, rätt och (tycker jag) moralisk skyldighet att komma med invändningar om det finns heraldiska problem. Invändningar brukar nämligen de komma med rätt ofta i andra heraldiska frågor där de heraldiska problemen är betydligt mindre så varför inte här?

Bristande kompetens

Nu ska det först sägas att det jag skriver här nedan bygger på citaten i en artikel och citaten kan vara feltolkade ord. Å andra sidan utgår jag ifrån att citaten är korrekta för de påminner väldigt mycket om vad jag hört tidigare från samme person och det gör mig lite bekymrad eftersom personen som uttalar sig är en statlig tjänsteman, inte en frifräsande konstnär.

Men jag börjar på annat håll, i skolans värld (där jag verkar). Här och framför allt i den högre utbildningen, pratar vi numera mycket om begreppet  kompetens. Vad innebär det att vara kompetent?
Vi ser det som en tredelad utveckling där man dels har teoretisk Kunskap inom ett ämne, dels har praktisk Färdighet för att nå Kompetens att utöva yrket. Kompetens är alltså kopplat till förmågan att utföra en viss arbetsuppgift, det är inte en synonym till kunskap eller färdighet, även om det är det med vardagliga sättet att använda ordet.

Vi kan ta några heraldiker som exempel.
Jag har den teoretiska kunskapen inom heraldik men inte färdighet att professionellt teckna en vapensköld så därför saknar jag kompetens att verka som heraldisk konstnär.
Min gode vän Thomas Falk är heraldisk konstnär och har den färdigheten men saknar den teoretiska kunskapen (nåja, jag överdriver såklart) och är har därför inte kompetensen att vara lärare i heraldik.

Vi skulle kunna ta vapenrättsexperter som inte kan kommunikationsstrategi och vice versa.  Vi kan helt enkelt olika saker och kompletterar varandra. Det går alltså inte att säga att någon är kompetent och en annan inte, utan det beror på uppgiften som ska utföras. Att vi sedan är människor och överskattar våt kompetens på andra områden må vara hänt, men så länge det är på ett privat plan gör det inget.

Problem uppstår däremot när personer med rätt att fatta myndighetsbeslut saknar kompetens inom ett område och samtidigt förkastar dem som har det. Och i det här ärendet tycker jag att det finns tydliga tecken på att viss kompetens saknas även om det finns gott om färdigheter.

Självbilden

Jag vet inte riktigt hur man beskrivit säg själv men det finns vissa intressanta citat i artikel som jag vill resonera kring.
Mårten Andersson från Uppsala universitet beskriver samarbetet med statsheraldikerns kansli så här:

– …  Den är ju dessutom utformad tillsammans med Sveriges högsta heraldiker och han vet nog vad han gör.

Eftersom den heraldiska konstnären som ritat vapnet har en tjänst på 50% på Riksarkivet och det finns både en statsheraldiker och en vice så är det väl kollektivet som avses.
Men eftersom heraldiken är oreglerad och statsheraldikern endast har hand om myndigheters och kommuners vapen (och inte ens de, juridiskt) så är det väldigt svårt att prata om en ”högste” som om det fanns en hierarki inom svensk heraldik. För det finns det inte, men om Riksarkivet har den självbilden så blir jag lite orolig.

Så jag fortsätter i artikeln och här kommer ett uttalande från Henrik Dahlström.
Jag har en tjänst på 50 procent under statsheraldikern som är den som godkänner alla heraldiska emblem och vapen till militär, kommun och myndigheter.”
Jag har sett att andra tillskriver honom åsikten att han är högste heraldikern i Sverige, men det säger han tydligt att han inte är. Att skribenten tillskriver honom att han är den enda statligt avlönade i Skandinavien må vara hänt. De andra är faktiskt kopplade till hoven (Leif Ericsson i Sverige och Ronny Andersen i Danmark). Och en heraldiker är inte detsamma som heraldisk konstnär, vilket betyder att vi har än fler statligt avlönade heraldiker i Norden. De finns inom försvaret i såväl Danmark som Norge.

I knappologins anda är det relevant att visa på att begrep som ”den ende” och ”den högste” bör undvikas. För läsaren av artikeln är det däremot irrelevant.

Ask, bok eller ek

Enligt artikeln gavs uppdraget att rita standaret till Henrik Dahlström utan att man visat på bakgrunden. I förslaget var trädet obestämt till art så han föreslog en ek, även om han själv tycker att det borde ha varit en ask efter livsträdet Yggdrasil. Just det tycker jag personligen känns lite udda. Då hade et varit fyndigare att välj en bok, men det är bara min åsikt.
(Att de som gav iväg förslaget däremot hade så få åsikter om det hela gör mig fundersam om varför de ens var med och valde ut det vinnande förslaget och bearbetade efteråt. De hade helt uppenbart varken kunskap, färdighet eller kompetens och inte heller vilja att ge en vettig brief. När jag läste artikeln slog det mig att hon som gav tävlingsförslaget var betydligt mer kompetens än de som skulle bedöma, och då ansåg hon sig ändå okunnig.  Nåja, det vara en lång parantes).

Henrik Dahlström föreslår alltså en ek, och eftersom förlagan är gul på blå botten så blir det en ex av guld på blått.
Det slår honom inte att det här kan vara en välkänd symbol i Sverige.  Exempelvis i Blekinges landskapsvapen sedan 1658, visserligen då med tre kronor runt stammen. Blekinge högskola har inget vapen men de har ett obestämt träd och det krävs inte så mycket fantasi för att komma fram till att den studentkåren kanske vill ha ett standar och att de då kanske vill ha en gul ek på blå botten. Men det tycker nu statsheraldikern och hans heraldiska konstnär att Uppsala ska ha istället.
Ändå finns det ju några böcker att slå i, flertalet av de mest väsentliga dessutom skrivna av personal på Riksarkivet (äldre tiders heraldiker, om än inte heraldiska konstnärer). Och är det ingen på Riksarkivet som tittar på vad som görs? Är det verkligen möjligt att en heraldisk konstnär inte visar upp alla inkomna uppdrag för sina kollegor, när det är kollegan som gett honom uppdraget att teckna?

Att en ek skulle vara mer internationellt gångbar än en ask är en så dum argumentation att jag låter den sakta glömmas bort.

En styrd process

Dahlström berättar i artikeln att han blev styrd av uppdragsgivarna. Det stämmer säkert. Alla som har ritat ett vapen vet att uppdragsgivare kan vara väldigt bestämda. Men som heraldisk konstnär har man rätt att säga ifrån. Man har också möjlighet att förklara att man utfört ett uppdrag enligt givna anvisningar, man är ju trots allt bara e tjänsteman.
Så när en uppdragsgivare säger att det ska vara sex rötter så svarar man: ”Helt ok, jag ritar sex rötter, men vi nämner inget om antalet rötter i blasoneringen eftersom den ska beskriva bilden, inte förklara symboliken”.

Så gör nu inte Dahlström. Han gör tvärtom och försvarar alla detaljer i bilden och kommer då snabbt in på rena felaktigheter.  Och här är det värt att citera vad Dahlström säger i artikeln:
– Just träd är svåra. Hade det blivit en ek, men i andra färger hade man förmodligen ändå tänkt Blekinge. Kanske även om det var ett annat träd, men i samma färger. Det är inte många som tänker på bladens utformning.

Det här är ett fullständigt obegripligt citat som rymmer tre tankar som båda bryter helt mot heraldikens grundläggande idé sedan 900 år. Och för den delen även om alla idéer i reklamvärlden det senaste seklet.
ETT: Genom att byta färg gör man en stark förändring i ett vapen. Det starkaste man kan göra efter att byta symbol. En ny färgsättning ger ett nytt vapen.
Tänk bara på flaggorna omkring oss. Jag tror att det är väldigt få som tittar på Finlands flagga och tänker på Sverige bara för at det är ett kors i båda.
TVÅ. När du ritar en ask eller en ek så är det just bladens utformning som är avgörande. Det blir ett helt nytt träd och därmed ett helt nytt vapen.
TRE. Ja, det är olämpligt med en förändring i ett vapen. Det bör vara två. Att bara byta färg eller trädart tycker inte jag räcker. Det krävs något mer. Och då är vi åter inne på Blekinge som har kronorna. För det Dahlström gör här är ju att argumentera för att ett gyllene träd är det centrala och att de lätt blandas ihop även om man byter blad. Då borde rimligen detsamma gälla om man lägger på kronor runt stammen.

Sedan blir det inte bättre för att han fortsätter med citatet:
– Man kan säga att den är lik Blekinge-eken, eller att den inte alls är det. Ja, det är en gyllene ek mot en blå bakgrund, precis som Blekinges, men själva utformningen av eken är inte lik. Blekinge-eken har för det första tre öppna kronor runt stammen, sedan är själva ekarna i sig inte särskilt lika varandra i sin utformning.

Sedan kommer ett stycke där jag hoppas (men inte är säker) på att skribenten missuppfattat Henrik Dahlström. För om Riksarkivets heraldiske konstnär dels tror att heraldiska symboler ofta liknar varandra i och med att de har ett grafiskt och enkelt formspråk (alltså att de är statiska till sin form, vilket de inte är) och att heraldiken ”emanerar från 1400-talet”, vilket är en miss på 300 år, blir jag sammantaget rejält bekymrad.

Försvar genom angrepp

När heraldiskt kunniga har påpekat att det finns problem med denna skiss, som Henrik Dahlström alltså själv inte har gjort, blir svaret att angripa dessa. Det är inte första gången det sker efter att han blivit kritiserad. Detsamma hände exempelvis efter kritiken om att han plagierat Bengt-Olof Käldes grip eller plankat en bild på Skansen lejonet för ett vapen för en militär enhet.

Men man går för långt när man som statlig tjänsteman angriper de som påpekar problem genom att kalla dem för ”tyckmyckna människor” eller att ämnet i sig är besvärligt eftersom (om heraldiken) ”Det blir gärna ett forum för knappologer”. Folk har rätt att påpeka fel i det en offentlig tjänsteman utför.
Och att komma dragandes med estetik är klart problematiskt, speciellt om man enligt samma person använder förutbestämda bilder som man bara färglägger.
Min personliga uppfattning är att det estetiska upptar nästan all diskussion i debatten och problematiseringar kring vapenrätt och heraldisk sedvänja oftast glöms bort.

 

Litteratur

 

Flaggning på födelsedag

Jourhavande heraldiker

Jespers eget 50-årsfirande (2017) i traditionell stil, utan flagga.

Flaggning vid bemärkelsedagar är något oväntat nytt. Först under mellankrigstiden börjar den göra sig gällande på allvar. 

Visst flaggar du när någon i familjen fyller år. Och visst ser dina grannar gillande på dig när du gör det. Det är en tradition som inte ifrågasätts av någon.
Ändå är den inte speciellt gammal. Inte ens födelsedagsfirandet är speciellt gammalt, så som vi ser det.

Namnsdagen viktigast

Länge, ända fram till mellankrigstiden, var firandet av namnsdagen den stora händelsen. I namnet låg så mycket mer än bara namnet. Man hade det efter någon anfader som gått bort och det var även samma namn som en helig person i Bibeln. Det låg helt enkelt någon magiskt över namnet.

Födelsedagen var däremot bara dagen man föddes. Den var inte så intressant.  Till och med dopdagen, då man hälsades (föddes) in i församlingens gemenskap var mer betydelsefull än födelsedagen.

Däremot köper jag inte skälet att man inte visste sin födelsedag. Svenskarna var tämligen läskunniga redan på 1600-talet och redan då antecknade prästen när ett barn hade fötts. Den som mot all förmodan inte visste när han var född behövde alltså bara fråga prästen på söndagen när han var i kyrkan. Möjligen kunde han få vänta till söndagen efter med att få svar. Födelsedag står även på gravstenar från denna tid och framöver.

Födelsedagen i modern tid

Det är först i modern tid som firandet av födelsedagen tar fart, och då tänker jag främst på mellankrigstiden.  I BVTs lexikon för god ton från 1928 nämns bemärkelsedagar så här:
Vi leva i jubilarernas tid, och det tordes kunna ifrågasättas, om ej dessas firande nått en alltför stor omfattning” (sid 22)
Men det var bara män som avsågs i förra citatet. Om kvinnorna skriver BVT så här:
Även kvinnan, såväl i hemmet som den självförsörjande, blir numera ofta föremål för omfattande hyllningar å större bemärkelsedagar, t.ex. 50-årsdagen, något som fordom var föga brukligt, då allt alluderande på en kvinnas ålder ansågs mindre just. ” (s 23)

Likande uttryck märks i andra etikettböcker från denna tid, och eftersom målgruppen för dessa böcker var borgarklassen (stor vikt läggs vid visiter och hur man då ska bete sig inför hembiträdet) drar jag slutsatsen att födelsedagsfirande då precis börjat komma in i samhällets ekonomiska elit.

Till det kommer att våra två stora födelsedagssånger ”Ja må hon leva” och ”Med en enkel tulipan” båda hör till det sena 30-talet. Den försa är med födelsedagstext belagd 1940 och den andra skrevs 1938.

Och så flaggandet. Svenska flaggans dag blev officiell 1916 och det är svårt att tro att det fanns någon betydande privat flaggning innan dess.  Men något hade nog börjat hända, annars hade inte grosshandlare JP Åhlén att i Åhléns och Holms katalog vågat sig på att erbjuda 2000 gratis flaggor till de första som kunde visa att de hade en minst 12 meter hög flaggstång. 16 000 ansökningar (Flaggor, sid 68). Så någon gång vid denna tid tog intresset för flaggning igång på allvar. Det var för övrigt grosshandlare Åhléns gåva som inspirerade bestyrelsen för Svenska flaggans dag att 1918 påbörja sin utdelning av fanor, den sed som nu är själva kärnan i firandet av Svenska flaggans dag.
Ännu 1936 var emellertid firandet av svenska flaggans dag i stort sett helt koncentrerad till Stockholm och eftersom enda möjligheten att få ta del av festligheterna var att antingen vara på Stockholms stadion eller se en journalfilm kan vi misstänka att f utanför huvudstaden var speciellt engagerade i detta firande.

Förutom att man 1936 förde ut själva utdelandet av fanor till hela landet så sammanställde man nu för första gången en regelsamling för hur man skulle flagga och förslag till allmänna flaggdagar. Dessa blev fastslagna 1939.  (Flaggor, sid 71)

En enkel slutsats

Jag säger att 1930-talets andra halva är tidpunkten då flaggandet på bemärkelsedagar slår igenom hos svenska folket. Det är detta decennium som ser födelsen av födelsedagssånger, ett allmänt accepterande av firandet av födelsedagen som sådan (och inte bara enstaka märkesår) och det är nu som svenska flaggan verkligen är en svensk flagga med egna officiella flaggdagar och regelverk (=tradition).

Tidigare  exempel på flaggning finns, men de bör ses som undantag.

Men visst känns det som om detta ämne bör utforskas lite mer?

Läs mer om födelsedagar och flaggning

  • BVTs lexikon för god ton (1928, Albert Bonniers förlag)
  • Stiftelsen Läckö institutet; Flaggor. Från fälttåg till folkfest (1993)

Gör ett sommarlöfte – engagera dig heraldiskt

Jourhavande heraldiker

Sommarhälsning från bloggredaktör Wasling. Foto: Jesper Wasling.

Sommaren närmar sig och efter vårens Cononakris är det värt att stanna upp och tänka till. Hur har vi påverkats och hur ser framtiden ut?
När allt mer stänger ner så tycker jag att det är dags att engagera sig ideellt. 

 Som heraldiker är det lätt att tänka att vårt ämne inte borde vara berört av denna pandemi, men så är det såklart inte.

Vi borde, som sub-historiker, fundera på hur vår del av kulturarvet påverkas när museer och arkiv går på knäna och när det blir mindre resurser till bevarandet. För det kommer det att bli. Ett samhälle som drabbas hårt ekonomiskt och där folk är sjuka och/eller förlorar sina jobb kan inte prioritera bevarandet av sköldar.

Coronakrisen färgar allt. Den har vänt upp och ned på det mesta, men den tydliggör också genom att ställa saker och ting på sin spets. Vi vet alla att kultursektorn redan före coronakrisen var underfinansierad. Det betyder att de punktinsatser som regeringen nu gör för kulturen är otillräckliga. De drygt 500 allmänna kulturmiljonerna och de 319 öronmärkta miljonerna till statligt finansierade kulturinstitutioner kommer inte att räcka långt när en stor del av verksamheterna finansieras av publikintäkter, som nu är nere på noll. Jag är orolig för hur allmänhetens intresse för fördjupning inom kulturhistoria påverkas när museer håller stängt och man hänvisas till mer eller mindre seriösa kanaler på internet. Det behövs stabila motpoler som vågar komplicera vår tillvaro, inte bara släta över och gulla med för att få likes.

När museer stänger publikdörren på framsidan betyder det också att de som jobbar på museet tvingas ut på baksidan. Varslen har ökat och många kommer att förlora sina jobb. På sikt kommer det att påverka kompetensen på våra kulturarvsinstitutioner.  Det gäller inte minst utanför storstäderna, speciellt Stockholm, eftersom en stor del av regeringens bidrag endast går till statligt finansierade verksamheter, och dit räknas inte länsmuseer och andra regionala och kommunala museer.

Vilken kompetens som ska finnas på kulturarvsinstitutionerna är jag inte man att veta, men jag förstår att det behövs såväl arkivarier som kommunikatörer; amanuenser och administratörer behövs med. Och alla bör förstå sin verksamhet så att bara förenkla och säga att tjänster ska köpas in är att göra det för lätt för sig.

Engagera dig

När institutionerna skär ner behöver någon kliva fram. Inte för att ersätta, för det går inte, men för att visa stöd och kanske underlätta en aning. Kalla det civilsamhället eller folkrörelse eller något annat. Det kvittar lika. Det viktiga är att det är insatser vi gör ideellt i en förening. Tillsammans kan vi stötta kulturarvsinstitutionerna. Du kan till exempel dra igång ”Föreningen Riksarkivets Heraldiska Sektions Statsheraldiker med Kollegors Vänner, FRHSSmKV

Ett bättre förslag är att du som heraldiker engagerar dig i Svenska heraldiska föreningen. Var med i en arbetsgrupp eller dra igång en ny och få med dig fler ideella krafter.
Kontakta mig på jesper@heraldik.se så hjälper jag dig att komma igång.

 

Vapenskölden på Eks kyrka

Jourhavande heraldiker

Vapensköld på Eks kyrka utanför Mariestad
Vapensköld på Eks kyrka utanför Mariestad. Foto: Jesper Wasling.

Vad är det för vapensköld som någon har gjort på Eks kyrka?
Och när kan det ha gjorts?

Den här frågan med bild kom till mig nyss och den gåtan lockade mig.

När jag först tittade på skölden blev jag fundersam för den är ovanlig. Mycket ovanlig.

Om du tittar upptill på skölden så ser du att sköldformen bildar en spets och från den två mjuka rundade linjer ner mot ytterkanten. Det är en sköldform som kommer på kontinenten under 1400-talets andra hälft. Det gör också den asymmetriska linjen på sköldens vänstra sida. Den är däremot väldigt ovanlig i Sverige.

Eks kyrka

Och tiden sekelskiftet 1500 stämmer inte alls med kyrkans tillkomst. Först tänkte jag därför att det var ett vapen som hade gjorts betydligt senare av okänd anledning, kanske i samband med renoveringen på 1700-talet.

Inte en förfalskning

Men på den tiden gjorde man inte så här bra förfalskningar av äldre tiders sköldformer så jag började titta runt lite mer. En tanke var – vilka gods finns i området?

Här hittade jag Stora Ek (Ek under medeltiden).
Den första ägaren av detta gods är en Erik Torgilsson/Tyrgilsson som är känd 1455-77. Han finns med i Jan Ranekes Svenska medeltidsvapen III, sida 902, under Arvid Jensen. Och det vapen som Erik förde var en bjälke, precis som det som finns på bilden. Jag ser det alltså inte som en delning i två fält utan som en smal bjälke.

Men Eriks vapen kan det inte vara, för då är han en av de tidigaste i Europa med en sån här sköldform. Det verkar osannolikt. Hoppas vi däremot fram en generation och tänker oss någon form av kyrkorenovering som bekostats av en rik knös så är det inte omöjligt att denne knös var en i övrigt okänd ”Torgil Eriksson”.

Erik Torgilssons vapensköld

För den här skölden med en spets upptill är ovanlig. Jag har tittat lite och om man bortser från de sista 150 åren så förekommer den mest kring sekelskiftet 1500 och några decennier framåt. Åtminstone norr om alperna.
Det är också en heraldiskt intressant period eftersom man i det tyskspråkiga området (dit hör vi) då slutade att slaviskt följa den aktuella stridsskölden när man avbildade heraldiska vapen. Skälet var såklart att skölden i sig då försvann från slagfältet. Det blev alltså fritt att avbilda ett heraldiskt vapen lite som man ville.

Därför vill jag inte placera sköldens tillkomst till före sekelskiftet 1500, men möjligen till något decennium efter. Dock före reformationen, för därefter sjönk frälsemännens intresse att investera i kyrkor.

Eks kyrka av Johan Peringsköld
Eks kyrka utanför Mariestad. Teckning av Johan Peringskiöld (Kungl. Biblioteket) ur Monumenta Sveo-Gothorum: Monumenta per Westrogothiam, Scaniam, Hallandiam, Blekingiam

 

Men den kan förstås vara inknackad senare och det är ju möjligt att det är en ren fantasisköld som av en händelse liknar väpnare Erik Torgilssons sköld. Så helt säker vågar jag inte vara.

Andreas Bischoffs vapen

Ovan Andreas Bischoffs vapen från hans vapenbrev, utfärdat 1511. Nedan von Kellers vapen från omkring 1500. Den här bilden ger en uppfattning varifrån spetsen kommer; att det egentligen inte var en spets utan effekten av en vinkling av skölden. Samma effekt kan ses på stenskulpturer från samma tid.

von Kellers vapensköld

Källa (till Erik Torgilsson)

  • B16, fol 233, 237 SMP5 s. 733

 

2020 – en framtidsspaning

Jesper Wasling i egen vapenrock på medeltidsdagarna i Kungahälla 2011. Foto: Marko Arosilta.

2020 är här. Ett nytt decennium som lovar gott för heraldiken. 

Vi som följt detta ämne under många år ser att intresset växer för varje år. Vi ser det i medlemsantalet i våra heraldiska föreningar, i hur många som kommer till våra träffar och hur många nya släktvapen som skapas.

Vi ser det också i hur många fler artiklar som skrivs i ämnet (som jag skrivit om här) och hur folk slår in begreppen allt oftare i Google.

Dessutom ser vi det inom myndighetssverige. Ta statsheraldikern, som växt från en till två och kanske två och en halv. Dessutom finns här en konstnär.
Och nu anställer försvarsmakten en egen heraldisk konstnär samtidigt som den heraldiska kunskapen växer hos våra kommuner och framför allt deras kommunikationsavdelningar.

Det enda som verkar minska är mina inlägg här på bloggen men det finns väldigt enkla privata skäl till det. Jag har tyvärr så mycket annat för mig just nu att det blir lite mindre tid över till skrivandet. Men jag hoppas det blir ändring på det nu.

Gott nytt 2020 på er alla.

Ett vapen för Skansen Lejonet

Jourhavande heraldiker

Är alla förlagor lämpliga?
Svaret är förstås nej (annars hade jag inte skrivit det här).
Men även ett nej kräver en motivering.

Vapnet på flaggan här ovan tillhör Försvarsmedicinskt centrum som är lokaliserat till Göteborg. Anknytnigen till Göteborg har jag inte så mycket att orda om. Egentligen är det inte så mycket fel i själva bvapenidén heller.

Problemet heraldiskt är utförandet. Att lejonet vändet sig åt sinister (heraldiskt vänster, dvs åt höger för oss åskådare) är fel. Det kan accepteras i vissa fall men bör då vara genomtänkt. Göteborgs stadsvapen är ett sånt exempel, som jag skrivit om här.

Men bara gör att man är från Göteborg kan man inte vända sin vapenbild. Lite traditioner tycker jag att man ska hålla sig till.

Sedan är det själva bilden. Här har man helt uppenbart tagit ett foto av takmotivet på Skansen Lejonet och följt konturerna. Det syns extra bra på tassarna som faktiskt inte syns. Precis som de inte syns på ett foto taget från marken.

Jag tycker att det är lite skämmigt att visa upp den här bilden när jag vet att det finns så mycket kompetens hos statsheraldikern. Kanske är det tidspress eller något annat. Inte vet jag, men det är tråkigt.

Slutligen bör det sägas att själva vapenbilden för Försvarsmedicinskt centrum endast är ett svärd korsat med en eskulapstav, som syns i flaggans övre hörn.

Foto: Jesper Wasling.

Tack till Jens Christian Berlin för fakta.

Vad är ett ordensvapen?

Jourhavande heraldiker

Vad är skillnaden ordensvapen och ett släktvapen? Är inte ett ordensvapen ett släktvapen? 

Ungefär så lät frågan jag fick i veckan efter ett inlägg på Instagram, Och visst är det så att ett ordensvapen kan vara ett släktvapen och tvärtom. Men det finns ändå skäl att hålla isär de två och några andra varianter av heraldiska vapen.

Allt börjar i ordenssällskapen

Låt oss börja i Frimurarorden (kan bytas ut mot Par Bricole, Timmermansorden eller något annat ordenssällskap). Här ska man som medlem av grad 8 ta sig ett vapen. Så har det varit så länge någon minns och bra mycket längre än så, vilket betyder att vi är nere i 1800-talet. Det är en tid då heraldik inte längre används och många tror att den endast är för adeln. Vi ser därför sällan några vapensköldar i sigill, på husfasader eller i exlibris. Men den lever och frodas i ordenssällskapen där man bland annat ”leker” medeltidsgille.

Detta kommer att få en viss betydelse för den svenska heraldikens utveckling för det är så att många män ur borgarklassen nu tar sig en vapensköld som ska används inom Frimurarorden. De adliga medlemmarna använder såklart sina familjevapen men de ofrälse hittar på helt egna.

Motivet blir oftast hämtat från namnet eller från yrket kombinerat med en symbol som är direkt hämtad från frimurarnas ritualer. Det är självklart inget fel på det och det är i sig ingen dålig heraldik.  Vapnet skapades för att användas inom Frimurerorden så att använda frimurarsymboler var ju helt naturligt. Utanför Frimurareorden var det ju dessutom förbjudet (böter 500 daler silvermynt) att använda vapensköldar, trodde många, så det fanns ingen tanke med att anpassa dem till övriga släkten.

Nya tider, nya seder

Idag vet jag att heraldiker i våra sällskapsordnar arbetar hårt för att ta bort alla ordenssymboler innan de hinner in i sköldarna. De symboler som används i ritualerna ska stanna där, sköldarna ska liksom namnet representera människan i ordenssällskapet. Därför kan man säga att dagens ordensvapen är riktiga personliga vapen.

Ett ordensvapen är alltså ett personligt vapen avsett att användas inom en sällskapsorden. Det kan, men behöver inte, ha ordenssymboler i skölden.

Ett personligt vapen är ett vapen som används av en (1) person. Många äldre borgerliga vapen var just personliga och ärvdes inte av barnen. Om du gör ett vapen så kan du därför fundera på om det endast ska vara ditt personliga märke eller om du vill att ska representera hela släkten.

Begreppet familjevapen är identiskt mer släktvapen  för ordet familjen ska likställas med släkt, för att ha ett vapen och endast ha det inom kärnfamiljen är emot hela heraldikens tradition.

 

 

Kan jag ta ett utdött släktnamn?

Jourhavande heraldiker

 

Nya namnlagen från 2016 är ett steg framåt för oss som vill att unika namn ska skyddas, men den är samtidigt full av luckor.
Dessutom lockar namnfrågan till en mängd reflexioner som är värda att tänka på. Allt är inte svart eller vitt.

Inspirationen till den här texten kommer från en webbdiskussion som pågått senaste veckan. Vinkeln där är huruvida man ska få ta utdöda adliga namn eller inte, och vilken roll Riddarhuset spelar.

Det är att begränsa sig lite för mycket, tycker jag, och det leder dessutom lätt till låsta positioner. Dessutom är det en rätt meningslös diskussion eftersom vi har en lagstiftning som är väl genombearbetad, men det är givande att

Jag vill istället föra ett resonemang kring unika namn i allmänhet. Adliga namn är visserligen tacksamma för de är ofta kända eller så är de bara väldigt unika. Eller vad sägs om släkten Sprengporten som adlades för anfaderns hjältemodiga sprängning av Köpenhamns port anno 1658.

Lagens ord

Namnlagen ger alltså ett utökat skydd för unika släktnamn. Det betyder att alla namn som bärs av färre än 2000 personer är skyddade (det rymmer med råge även den talrikaste ätt på Riddarhuset). Man får dock ta upp ett äldre släktnamn om det har burits av någon i rakt uppstigande led inom fyra generationer. Det betyder att du kan ta upp din mormors mormors adliga namn om du vill.

Men den här texten handlar inte om vad du får göra utan hur jag tänker mig att vi överlag bör resonera kring vårt historiska arv.

Några exempel från förr

När det beklagas över att någon idag vill ta upp ett utdött släktnamn på tvivelaktiga grunder är skälet i regel att man kör med lånta fjädrar. Det sägs inte alltid direkt ut, men det antyds att detta är ett nytt fenomen och att man förr var hederligare mot historien. Det är nu inte riktigt sant.

Vi har ett flertal adliga släkter som glidit in med falska namn, med orätt användande av släktnamn (Sture från 1700-talet, Bure-familjer mm) eller helt enkelt har fått överta en annan släkts namn på ett sätt som idag både förkastas och förnekas att det ska vara möjligt. Här tänker jag då på de adoptioner av vuxna män som var så populära på 1700-talet att de var tvungen att förbjudas. Det skapades även en förordning om orätt nyttjande av andras släktnamn på Riddarhuset.

Adeln var inte direkt ensamma om detta, även om prästernas namnönskemål var annorlunda. Inom denna grupp tog man upp namn från gamla kyrkofäder som Boëthius eller Ambrosius. Det var visserligen gamla förnamn men det är väl naivt att tro att en lärd präst inte skulle komma på att koppla ihop sitt förnamn Bo med den antike kristne statsmannen. Även borgare tog upp äldre namn.

Jag ser inget konstigt med det. Historien är fylld av människor som hittat idoler i sin historia, eller fascinerats av historiens sagor och dess karaktärer. Jag förstår också till fullo varför man vill ta ett gammalt utdött släktnamn. Det är vackert, det är spännande eller så är det unikt. Den känslan kan jag knappast uppröras över.

Är det något som verkligen är konstigt i detta så är det den respekt vi ändå har för namn. Ingen jag stött på som är beredd att ta upp ett gammalt utdött namn med någon av dessa argument har fått för sig att det är ok att ta upp ett nyligen utdött namn och absolut inte ett namn som finns idag. Varför, kan jag undra, om argumentet skulle vara lånta fjädrar, namnets skönhet, låtgå-attityd eller spänningen. En liten tvist i frågeställningen och givna argument är plötsligt inget värda.

Lämna det gamla ifred

Jag har som synes inga moraliska tankar kring någon som vill ta upp ett gammalt namn, men jag tycker inte att man ska göra det.

Detta namn har en gång i tiden betytt något för någon. Kanske var det för denne det perfekta namnet som togs efter lång vånda och sedan fördes vidare och bars med stolthet av de efterkommande tills den siste dog. Namnet har alltså betytt något för någon som inte längre finns bland oss, men vi känner till att personen en gång levde. Varför ska då hens död betyda att vi inte längre ska bry oss om den personen? Var går den gränsen? Ska vi vara krassa så går den i så fall precis i dödsögonblicket men jag tror ingen är beredd att säga det högt ens till sig själv. Det vore helt enkelt för barbariskt, som att frånkänna någon rätten till minnet av ens egna föräldrar. Alltså säger vi gamla utdöda namn precis som om några generationers mellanrum skulle göra någon skillnad.

Nej, här tycker jag att vi ska respektera de dödas rätt till sin identitet på samma sätt som vi respekterar de levandes rätt till sin.

Men ska alla namn bevaras?

Varför inte. Det är inte speciellt svårt att komma på nya namn. Jag skulle ju kunna få för mig att tycka att Wasling är trist (min farfar tyckte ju att Pettersson var trist så han bytte till Wasling) och att Vasa vore fräckare. Det var visst för bra, så jag tar Vase istället (det har några gjort), eller ska jag ta Vasaborg? Det var ju inte ens ett riktigt efternamn så det borde vara ok? Nä, det tror jag ingen tycker. Så varför framhärda i just det förslaget när jag lika gärna kan ta det helt nya namnet Gyllenvase. Det låter både pampigt, sagolikt och vackert, det är inte lånta fjädrar och inte låtgå-attityd.

Att säga att man ska låta bli kända namn är en allt för meningslös riktlinje för den genomsnittlige juristen (skulle säga alla jag känner utom två) har en mycket grundlig kunskap om svensk historia. Det betyder att om de ska få bestämma om namn så blir det några obildade män och kvinnor som kommer att slå planlöst i några lexikon för att komma fram till om ett namn är känt eller inte, helt omedvetna om att det som står i ett lexikon kan vara utbytt till nästa upplaga och att dagens digitala värld ställer allt på huvudet. Det finns inget känt/okänt längre, det finns bara sökord på nätet.

Därför ska vi inte ha jurister som avgör om ett namn är unikt eller inte, för det är detsamma som att inte ge några namn skydd. Enligt mitt tycke har juridiken redan visat att en inte förmår argumentera inom kulturarvsfrågor.

Då är det bättre att ha ett regelsystem som i största möjliga mån är förutsägbart för alla, till exempel genom att ha klara riktlinjer för hur man ser att ett namn är unikt, vilket jag tycker ska grunda sig på om vi genom forskning kan säga att det är just unikt, inte att det är känt på grundval av en dagsaktuell bok i ämnet.

 

Ja, det här är en fråga som det är värt att fundera.

Heraldiska symboler för bondesläkt

Jourhavande heraldiker

Vapenförslag för Essunga av Jesper Wasling

Vad finns det för passande symboler om man är en bondesläkt?
Bra fråga, och detta är mitt svar.

Det första förslaget som kommer upp är, och har varit sedan 1200-talet, en kärve eller möjligen ett ax. Just den symbolen kan därför med gott samvetet läggas i högen klichéer.
”Men”, tänker du, ”Vapen Wasling har ju en kärve?”.
Ja, så även mitt vapen kan då räknas till en kliché. Gör alltså inte som jag utan tänk nytt.

Bondesamhällets olika grupper

Det ska sägas på en gång att människorna i bondesamhället inte var en homogen grupp. De var högst olika varandra och hade väldigt olika status. Några storbönder nosade på adelsskap, andra var fattiga som kyrkråttor och levde som lantarbetare. Din fria odalbonden som poeterna pratar om är däremot lika verklig som valfri superhjälte i Marvel-världen.

Manliga bönder.
Här skulle jag tipsa om verktyg som visar att man ägde och brukade sin egen mark. Lie/skära, räfsa eller plogbill är heraldiskt passande föremål. Hacka kan vara lite mer otydligt och korp för snarare tankarna till kolgruvor.
Symboler för inhägnad, dvs ägd, mark är inte heller dumt. Som ett staket. Plogbillen förekommer i flera svenska vapen, inhägnade i några men de övriga tycker jag oftare mig se i tysk heraldik.

Kvinnliga bönder.
Den andra halvan av den etablerade bondeklassen ska inte glömmas bort. Deras sfär var gården, så handhavandet av livsmedel (smörtinan, ölbryggeri) passar bra. Glöm inte heller att det var kvinnan som skulle ha uppsikt över gårdens byggnader så det var hon som hade nyckelknippan. Därav ordstävet om olycka om nycklar glöms (kan stjälas) om de lämnas på bordet.

Gemensamt.
Husdjur som kor, oxar, svin och höns. Därermot inte så mycket hästar för de var inte så vanliga på landsbygden förrän under 1800-talet.

De fattiga.
Lantarbetare, statare, backstugesittare, soldater eller torpare. Dessa människor hade det omänskligt tufft utan egen förskyllan. Jag skulle önska att fler vågade visa stolthet även över dem och kanske tog en symbol som visade denna ekonomiskt enkla härkomst.

Gevär för soldaten. Absolut inte någon form av värja eller svärd eftersom det förknippas med adelskap. Kanske även någon uniformshatt eller stövlar. Vi som sett Raskens vet hur bra denna serie får fram hur viktigt det var att ha ett par rejäla stövlar för utan dem försvann all stolthet.

Arbetaren är lite svårare. För kvinnor är kanske mjölkpallen eller mjölktråget passande. För män kanske dygngrepen eftersom arbetet med gödsel var det första som husbonden lämnade ifrån sig till sina underlydande. Samtidigt är just detta gödsel så fundamentalt för hela samhällets rikedom, ända upp till kung och drottning.

Det var några symboler som fungerar väl  heraldiska vapen för oss alla som har bönder bland våra förfäder. Och det är faktiskt varenda svensk om vi bara går fyra fem generationer bakåt.

Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia