Etikettarkiv: jourhavande heraldiker

Tunnhjälm för ofrälse

Jourhavande heraldiker

Kittelhjälm med hjälmprydnad från 1300-talet. Foto: Jesper Wasling.

Får man ha en tunnhjälm som vanlig Svensson?
Ungefär så löd frågan jag fick i veckan. Svaret är positivt.

Men först en bakgrund så du har koll. Tunnhjälmarna var i bruk på slagfältet från sent 1200-tal till mitten av 1300-talet. Den du ser ovan på bilden är tysk från mitten av 1300-talet.

Tunnhjälmen var också den första hjälmtyp som kunde bära en hjälmprydnad, varför den blev blev en del av heraldiken. Hjälmprydnader som vi känner dem fanns inte under heraldikens första 75 till 100 år. När den togs ur praktiskt bruk levde den ändå kvar som heraldisk hjälm till omkring 1400, då den ersattes av den slutna stickhjälmen.

Vid ungefär samma tid, 1400-talets början, kom också de första vapenbreven runt om i Europa. De hade knappt funnits tidigare (det äldsta är tyskt från ca 1350), och självklart använde man i dem den moderna stickhjälmen (och senare den öppna hjälmen). Däremot förkom inte tunnhjälmen någonstans.

Vapensköld för Wasling
Waslings vapensköld i medeltida stil med tunnhjälm.

Tunnhjälmen fri att använda

Det gör att denna hjälm i vissa delar av Europa anses passa bäst för uradliga släkter, dvs de som var riddare redan före år 1400 (gäller främst Tyskland).
Det gör också att heraldiker i Skandinavien ser denna hjälm som den tredje heraldiska hjälmen och den enda som kan användas av både adel och ofrälse eftersom den kom till innan vi ens hade adel (vilket här ska förstås som frälseman som fått vapenbrev av en monark, inte en frälseman som fick skattefrihet som ersättning för att han ställde upp som fullt rustad riddare).

Och eftersom jag är en heraldiker som gillar att variera mitt vapen har jag skaffat mig en version med tunnhjälm. Mallen är skapad Jan Raneke (för släkten Wrangel, men han har nästan kopierat en tysk bild från ca 1900) och jag själv har gjort wassen/kärven efter Ranekes förlaga, som i sin tur är en renretning av en sigill för en medlem av vasa-ätten under sent 1400-tal.

Gör ett sommarlöfte – engagera dig heraldiskt

Jourhavande heraldiker

Sommarhälsning från bloggredaktör Wasling. Foto: Jesper Wasling.

Sommaren närmar sig och efter vårens Cononakris är det värt att stanna upp och tänka till. Hur har vi påverkats och hur ser framtiden ut?
När allt mer stänger ner så tycker jag att det är dags att engagera sig ideellt. 

 Som heraldiker är det lätt att tänka att vårt ämne inte borde vara berört av denna pandemi, men så är det såklart inte.

Vi borde, som sub-historiker, fundera på hur vår del av kulturarvet påverkas när museer och arkiv går på knäna och när det blir mindre resurser till bevarandet. För det kommer det att bli. Ett samhälle som drabbas hårt ekonomiskt och där folk är sjuka och/eller förlorar sina jobb kan inte prioritera bevarandet av sköldar.

Coronakrisen färgar allt. Den har vänt upp och ned på det mesta, men den tydliggör också genom att ställa saker och ting på sin spets. Vi vet alla att kultursektorn redan före coronakrisen var underfinansierad. Det betyder att de punktinsatser som regeringen nu gör för kulturen är otillräckliga. De drygt 500 allmänna kulturmiljonerna och de 319 öronmärkta miljonerna till statligt finansierade kulturinstitutioner kommer inte att räcka långt när en stor del av verksamheterna finansieras av publikintäkter, som nu är nere på noll. Jag är orolig för hur allmänhetens intresse för fördjupning inom kulturhistoria påverkas när museer håller stängt och man hänvisas till mer eller mindre seriösa kanaler på internet. Det behövs stabila motpoler som vågar komplicera vår tillvaro, inte bara släta över och gulla med för att få likes.

När museer stänger publikdörren på framsidan betyder det också att de som jobbar på museet tvingas ut på baksidan. Varslen har ökat och många kommer att förlora sina jobb. På sikt kommer det att påverka kompetensen på våra kulturarvsinstitutioner.  Det gäller inte minst utanför storstäderna, speciellt Stockholm, eftersom en stor del av regeringens bidrag endast går till statligt finansierade verksamheter, och dit räknas inte länsmuseer och andra regionala och kommunala museer.

Vilken kompetens som ska finnas på kulturarvsinstitutionerna är jag inte man att veta, men jag förstår att det behövs såväl arkivarier som kommunikatörer; amanuenser och administratörer behövs med. Och alla bör förstå sin verksamhet så att bara förenkla och säga att tjänster ska köpas in är att göra det för lätt för sig.

Engagera dig

När institutionerna skär ner behöver någon kliva fram. Inte för att ersätta, för det går inte, men för att visa stöd och kanske underlätta en aning. Kalla det civilsamhället eller folkrörelse eller något annat. Det kvittar lika. Det viktiga är att det är insatser vi gör ideellt i en förening. Tillsammans kan vi stötta kulturarvsinstitutionerna. Du kan till exempel dra igång ”Föreningen Riksarkivets Heraldiska Sektions Statsheraldiker med Kollegors Vänner, FRHSSmKV

Ett bättre förslag är att du som heraldiker engagerar dig i Svenska heraldiska föreningen. Var med i en arbetsgrupp eller dra igång en ny och få med dig fler ideella krafter.
Kontakta mig på jesper@heraldik.se så hjälper jag dig att komma igång.

 

Vad är ett ordensvapen?

Jourhavande heraldiker

Vad är skillnaden ordensvapen och ett släktvapen? Är inte ett ordensvapen ett släktvapen? 

Ungefär så lät frågan jag fick i veckan efter ett inlägg på Instagram, Och visst är det så att ett ordensvapen kan vara ett släktvapen och tvärtom. Men det finns ändå skäl att hålla isär de två och några andra varianter av heraldiska vapen.

Allt börjar i ordenssällskapen

Låt oss börja i Frimurarorden (kan bytas ut mot Par Bricole, Timmermansorden eller något annat ordenssällskap). Här ska man som medlem av grad 8 ta sig ett vapen. Så har det varit så länge någon minns och bra mycket längre än så, vilket betyder att vi är nere i 1800-talet. Det är en tid då heraldik inte längre används och många tror att den endast är för adeln. Vi ser därför sällan några vapensköldar i sigill, på husfasader eller i exlibris. Men den lever och frodas i ordenssällskapen där man bland annat ”leker” medeltidsgille.

Detta kommer att få en viss betydelse för den svenska heraldikens utveckling för det är så att många män ur borgarklassen nu tar sig en vapensköld som ska används inom Frimurarorden. De adliga medlemmarna använder såklart sina familjevapen men de ofrälse hittar på helt egna.

Motivet blir oftast hämtat från namnet eller från yrket kombinerat med en symbol som är direkt hämtad från frimurarnas ritualer. Det är självklart inget fel på det och det är i sig ingen dålig heraldik.  Vapnet skapades för att användas inom Frimurerorden så att använda frimurarsymboler var ju helt naturligt. Utanför Frimurareorden var det ju dessutom förbjudet (böter 500 daler silvermynt) att använda vapensköldar, trodde många, så det fanns ingen tanke med att anpassa dem till övriga släkten.

Nya tider, nya seder

Idag vet jag att heraldiker i våra sällskapsordnar arbetar hårt för att ta bort alla ordenssymboler innan de hinner in i sköldarna. De symboler som används i ritualerna ska stanna där, sköldarna ska liksom namnet representera människan i ordenssällskapet. Därför kan man säga att dagens ordensvapen är riktiga personliga vapen.

Ett ordensvapen är alltså ett personligt vapen avsett att användas inom en sällskapsorden. Det kan, men behöver inte, ha ordenssymboler i skölden.

Ett personligt vapen är ett vapen som används av en (1) person. Många äldre borgerliga vapen var just personliga och ärvdes inte av barnen. Om du gör ett vapen så kan du därför fundera på om det endast ska vara ditt personliga märke eller om du vill att ska representera hela släkten.

Begreppet familjevapen är identiskt mer släktvapen  för ordet familjen ska likställas med släkt, för att ha ett vapen och endast ha det inom kärnfamiljen är emot hela heraldikens tradition.

 

 

Kan jag ta ett utdött släktnamn?

Jourhavande heraldiker

 

Nya namnlagen från 2016 är ett steg framåt för oss som vill att unika namn ska skyddas, men den är samtidigt full av luckor.
Dessutom lockar namnfrågan till en mängd reflexioner som är värda att tänka på. Allt är inte svart eller vitt.

Inspirationen till den här texten kommer från en webbdiskussion som pågått senaste veckan. Vinkeln där är huruvida man ska få ta utdöda adliga namn eller inte, och vilken roll Riddarhuset spelar.

Det är att begränsa sig lite för mycket, tycker jag, och det leder dessutom lätt till låsta positioner. Dessutom är det en rätt meningslös diskussion eftersom vi har en lagstiftning som är väl genombearbetad, men det är givande att

Jag vill istället föra ett resonemang kring unika namn i allmänhet. Adliga namn är visserligen tacksamma för de är ofta kända eller så är de bara väldigt unika. Eller vad sägs om släkten Sprengporten som adlades för anfaderns hjältemodiga sprängning av Köpenhamns port anno 1658.

Lagens ord

Namnlagen ger alltså ett utökat skydd för unika släktnamn. Det betyder att alla namn som bärs av färre än 2000 personer är skyddade (det rymmer med råge även den talrikaste ätt på Riddarhuset). Man får dock ta upp ett äldre släktnamn om det har burits av någon i rakt uppstigande led inom fyra generationer. Det betyder att du kan ta upp din mormors mormors adliga namn om du vill.

Men den här texten handlar inte om vad du får göra utan hur jag tänker mig att vi överlag bör resonera kring vårt historiska arv.

Några exempel från förr

När det beklagas över att någon idag vill ta upp ett utdött släktnamn på tvivelaktiga grunder är skälet i regel att man kör med lånta fjädrar. Det sägs inte alltid direkt ut, men det antyds att detta är ett nytt fenomen och att man förr var hederligare mot historien. Det är nu inte riktigt sant.

Vi har ett flertal adliga släkter som glidit in med falska namn, med orätt användande av släktnamn (Sture från 1700-talet, Bure-familjer mm) eller helt enkelt har fått överta en annan släkts namn på ett sätt som idag både förkastas och förnekas att det ska vara möjligt. Här tänker jag då på de adoptioner av vuxna män som var så populära på 1700-talet att de var tvungen att förbjudas. Det skapades även en förordning om orätt nyttjande av andras släktnamn på Riddarhuset.

Adeln var inte direkt ensamma om detta, även om prästernas namnönskemål var annorlunda. Inom denna grupp tog man upp namn från gamla kyrkofäder som Boëthius eller Ambrosius. Det var visserligen gamla förnamn men det är väl naivt att tro att en lärd präst inte skulle komma på att koppla ihop sitt förnamn Bo med den antike kristne statsmannen. Även borgare tog upp äldre namn.

Jag ser inget konstigt med det. Historien är fylld av människor som hittat idoler i sin historia, eller fascinerats av historiens sagor och dess karaktärer. Jag förstår också till fullo varför man vill ta ett gammalt utdött släktnamn. Det är vackert, det är spännande eller så är det unikt. Den känslan kan jag knappast uppröras över.

Är det något som verkligen är konstigt i detta så är det den respekt vi ändå har för namn. Ingen jag stött på som är beredd att ta upp ett gammalt utdött namn med någon av dessa argument har fått för sig att det är ok att ta upp ett nyligen utdött namn och absolut inte ett namn som finns idag. Varför, kan jag undra, om argumentet skulle vara lånta fjädrar, namnets skönhet, låtgå-attityd eller spänningen. En liten tvist i frågeställningen och givna argument är plötsligt inget värda.

Lämna det gamla ifred

Jag har som synes inga moraliska tankar kring någon som vill ta upp ett gammalt namn, men jag tycker inte att man ska göra det.

Detta namn har en gång i tiden betytt något för någon. Kanske var det för denne det perfekta namnet som togs efter lång vånda och sedan fördes vidare och bars med stolthet av de efterkommande tills den siste dog. Namnet har alltså betytt något för någon som inte längre finns bland oss, men vi känner till att personen en gång levde. Varför ska då hens död betyda att vi inte längre ska bry oss om den personen? Var går den gränsen? Ska vi vara krassa så går den i så fall precis i dödsögonblicket men jag tror ingen är beredd att säga det högt ens till sig själv. Det vore helt enkelt för barbariskt, som att frånkänna någon rätten till minnet av ens egna föräldrar. Alltså säger vi gamla utdöda namn precis som om några generationers mellanrum skulle göra någon skillnad.

Nej, här tycker jag att vi ska respektera de dödas rätt till sin identitet på samma sätt som vi respekterar de levandes rätt till sin.

Men ska alla namn bevaras?

Varför inte. Det är inte speciellt svårt att komma på nya namn. Jag skulle ju kunna få för mig att tycka att Wasling är trist (min farfar tyckte ju att Pettersson var trist så han bytte till Wasling) och att Vasa vore fräckare. Det var visst för bra, så jag tar Vase istället (det har några gjort), eller ska jag ta Vasaborg? Det var ju inte ens ett riktigt efternamn så det borde vara ok? Nä, det tror jag ingen tycker. Så varför framhärda i just det förslaget när jag lika gärna kan ta det helt nya namnet Gyllenvase. Det låter både pampigt, sagolikt och vackert, det är inte lånta fjädrar och inte låtgå-attityd.

Att säga att man ska låta bli kända namn är en allt för meningslös riktlinje för den genomsnittlige juristen (skulle säga alla jag känner utom två) har en mycket grundlig kunskap om svensk historia. Det betyder att om de ska få bestämma om namn så blir det några obildade män och kvinnor som kommer att slå planlöst i några lexikon för att komma fram till om ett namn är känt eller inte, helt omedvetna om att det som står i ett lexikon kan vara utbytt till nästa upplaga och att dagens digitala värld ställer allt på huvudet. Det finns inget känt/okänt längre, det finns bara sökord på nätet.

Därför ska vi inte ha jurister som avgör om ett namn är unikt eller inte, för det är detsamma som att inte ge några namn skydd. Enligt mitt tycke har juridiken redan visat att en inte förmår argumentera inom kulturarvsfrågor.

Då är det bättre att ha ett regelsystem som i största möjliga mån är förutsägbart för alla, till exempel genom att ha klara riktlinjer för hur man ser att ett namn är unikt, vilket jag tycker ska grunda sig på om vi genom forskning kan säga att det är just unikt, inte att det är känt på grundval av en dagsaktuell bok i ämnet.

 

Ja, det här är en fråga som det är värt att fundera.

Heraldiska symboler för bondesläkt

Jourhavande heraldiker

Vapenförslag för Essunga av Jesper Wasling

Vad finns det för passande symboler om man är en bondesläkt?
Bra fråga, och detta är mitt svar.

Det första förslaget som kommer upp är, och har varit sedan 1200-talet, en kärve eller möjligen ett ax. Just den symbolen kan därför med gott samvetet läggas i högen klichéer.
”Men”, tänker du, ”Vapen Wasling har ju en kärve?”.
Ja, så även mitt vapen kan då räknas till en kliché. Gör alltså inte som jag utan tänk nytt.

Bondesamhällets olika grupper

Det ska sägas på en gång att människorna i bondesamhället inte var en homogen grupp. De var högst olika varandra och hade väldigt olika status. Några storbönder nosade på adelsskap, andra var fattiga som kyrkråttor och levde som lantarbetare. Din fria odalbonden som poeterna pratar om är däremot lika verklig som valfri superhjälte i Marvel-världen.

Manliga bönder.
Här skulle jag tipsa om verktyg som visar att man ägde och brukade sin egen mark. Lie/skära, räfsa eller plogbill är heraldiskt passande föremål. Hacka kan vara lite mer otydligt och korp för snarare tankarna till kolgruvor.
Symboler för inhägnad, dvs ägd, mark är inte heller dumt. Som ett staket. Plogbillen förekommer i flera svenska vapen, inhägnade i några men de övriga tycker jag oftare mig se i tysk heraldik.

Kvinnliga bönder.
Den andra halvan av den etablerade bondeklassen ska inte glömmas bort. Deras sfär var gården, så handhavandet av livsmedel (smörtinan, ölbryggeri) passar bra. Glöm inte heller att det var kvinnan som skulle ha uppsikt över gårdens byggnader så det var hon som hade nyckelknippan. Därav ordstävet om olycka om nycklar glöms (kan stjälas) om de lämnas på bordet.

Gemensamt.
Husdjur som kor, oxar, svin och höns. Därermot inte så mycket hästar för de var inte så vanliga på landsbygden förrän under 1800-talet.

De fattiga.
Lantarbetare, statare, backstugesittare, soldater eller torpare. Dessa människor hade det omänskligt tufft utan egen förskyllan. Jag skulle önska att fler vågade visa stolthet även över dem och kanske tog en symbol som visade denna ekonomiskt enkla härkomst.

Gevär för soldaten. Absolut inte någon form av värja eller svärd eftersom det förknippas med adelskap. Kanske även någon uniformshatt eller stövlar. Vi som sett Raskens vet hur bra denna serie får fram hur viktigt det var att ha ett par rejäla stövlar för utan dem försvann all stolthet.

Arbetaren är lite svårare. För kvinnor är kanske mjölkpallen eller mjölktråget passande. För män kanske dygngrepen eftersom arbetet med gödsel var det första som husbonden lämnade ifrån sig till sina underlydande. Samtidigt är just detta gödsel så fundamentalt för hela samhällets rikedom, ända upp till kung och drottning.

Det var några symboler som fungerar väl  heraldiska vapen för oss alla som har bönder bland våra förfäder. Och det är faktiskt varenda svensk om vi bara går fyra fem generationer bakåt.

Möt mig på släktforskardagarna

Vill du träffa en heraldiker så ska du besöka släktforskardagarna i Borås helgen den 24 och 25 augusti. 

Förutom att jag är där kommer du att kunna möta Stefan Bede, Magnus Bäckmark och Pontus Rosenqvist.  Vi presenterar heraldik i allmänhet och Svenska Heraldiska Föreningen i synnerhet.

Vi kommer att finnas på plats för att berätta om heraldik och dess betydelse för släktforskning. Vi kommer också att berätta hur du gör ett släktvapen som en sammanhållande symbol för släkten.

Och vi kommer att finnas där för att svara på alla uptänkliga frågor. Så hälsa gärna på oss i Borås.

Vad gör man med en trasig sköld?

Jourhavande heraldiker

Trasiga flaggor ska man bränna men gäller detsamma för vapensköldar, undrade en följare?
– Nej, säger jag. Heraldiken har inga såna regler.

Historien är fylld av trasiga sköldar som får finnas kvar. Det kan vara spruckna stenskulpturer, illa åtgångna begravningsvapen i kyrkorna eller ett slitet exlibris i en bok. Inget av dessa tas ner för att brännas eller förstöras så som man (gärna) gör med flaggor.

Skälet är enkelt. Först får man inse att en flagga slits fort och den är därför ett förbrukningsobjekt utan större konstnärligt värde. Men eftersom man inte vill slänga en nationssymbol i närmaste sophög har man skapat lite ritualer kring hur flaggor, och då främst nationsflaggor, ska förstöras. Eld brukar vara förstahandsvalet.

Heraldiken är lite annorlunda eftersom den dels sällan är massproducerad vilket gör att den har ett ekonomiskt konstnärligt värde även i sprucket tillstånd, dels fyller den sin funktion som idnetifikation även i näst intill utslitet tillstånd. Och misslyckas den i båda dessa tenderar den heraldiska bilden att finnas på en plats som har ett kulturhistoriskt värde (exlibris i mycket gammal bok, unikt begravningsvapen i övergiven kyrka eller kanske enda kvarvarande dekorationen på den gamla fasaden) varför den ändå får finnas kvar.

Uppfyller din trasiga bild inget av ovanstående kan du gott slänga den i soporna. Den enskilda heraldiska framställningen är inget heligt föremål som ska hållas i aktning utan ett förmål som vilket som helst. Har det ett affektionsvärde kan du däremot behålla det.

Sedan måste jag medge att jag inte tycker att en flagga behöver vördas heller. Det är trots allt bara ett enkelt föremål och ska du nödvändigvis vörda gamla föremål tror jag att du har hundratals viktigare prylar hemma än en gulblå duk av polyester som kostade 350 kronor på Jula.

Tankar om konstnärsseminariet 2018

Jourhavande heraldiker

Hur skapar vi intresse för heraldik? En fråga för fler än Thomas Falk. Foto: Jesper Wasling.

Teori och praktik förenades när heraldiska konstnärer möttes i Göteborg i helgen. 

För andra gången någonsin, i världshistorien (tror jag, men säker kan jag inte vara) ordnades ett heraldiskt konstnärsseminarium där allt fokus låg på hur man

Denna gång var jag bara deltagare så jag kan kosta på mig lite synpunkter om arrangemanget som sådant.
Det har annonserats i vapenbilden, det har stått på Svenska Heraldiska Föreningens hemsida, i sociala medier (både Facebook och Instagram) och det har gått ut mejl till personer som skulle kunna vara intresserade av att komma och dessutom bor inom pendelavstånd.

Ändå kom det bara en handfull personer. Det är fruktansvärt synd. Men ändå – och nu kommer många att bli irriterade på mig – talande för hur intresset för heraldik egentligen ser ut. Eller ska jag säga, vad man egentligen är intresserad av när det handlar om heraldik.

Varje enskild person har förstås vid varje enskilt tillfälle sina skäl att inte komma, men jag noterar att antalet som kommer när det pratas om kungar och adelsmäns vapen är betydligt fler än som visar intresse för det heraldiska hantverket eller idéerna bakom kommunala eller borgerliga vapen. Att vanliga medlemmar inte närvarar kan jag förstå men det är förvånansvärt många etablerade heraldiker som avstår så fort det går utanför deras bekvämlighetszon.

Det här är inget nytt. Jag noterade detsamma redan på 90-talet och jag ser att de tyngre seminarierna i Lund har lika svårt att locka besökare. Detsamma hör jag från vännerna i stockholmsbaserade Heraldiska samfundet.

Varför? Jag själv, som är helt ointresserad av kungliga vapen (det är som att kalla sig musikintresserad och lägga all sin energi på melodifestivalen – alla bidrag låter likadant och är skrivna med samma mall) förstår inte riktigt varför man inte lockas av att lyssna när konstnärer som Davor Zovko, Thomas Falk eller nye Björn Fridén berättar hur de resonerar kring sin vapenkonst. Det är otroligt inspirerande att få höra när de berättar om hur ett arrangemang påverkar framförandet men också innehållet i stycket, för att fortsätta med musikliknelserna.

Men ge er inte, alla ni som försöker fördjupa kunskapen om heraldik.

Har du några tankar om detta?
Mejla mig gärna på Jesper[at]heraldik.se

Är vapnet mitt eller familjens?

Jourhavande heraldiker

Dagens fråga.
Jag gör just nu ett vapen. Blir det vapnet bara mitt eller blir det familjens?

Det här är en klassisk fråga inom vapenrätten men jag skulle säga att det inte finns en självklar regel. Det har det inte heller funnits, undantaget  de som adlats och fått ett vapenbrev.

Det finns ett par tänkbara lösningar. Man kan se vapnet som helt personligt. det får man nog säga var sedvänjan tidigare, fram till 1900-talet. Men även då höll man sig i regel inom ett tema. Ett undantag är de vapen som uppenbart är skapade efter löpande band-principen kring sekelskiftet 1700, då de som skulle underteckna ederna till kungen behövde ett sigill.
Detta sätt att förhålla sig till ett vapen är däremot väldigt sällsynt numera.

Betydligt vanligare är numera att man tar fram ett grundsläktvapen som ättlingarna har rätt till. Sedan kan man göra briseringar (förändringar) om man vill, men det händer sällan.

Hur arvet ser ut råder det olika åsikter om. Min åsikt är att du inte bör vara för bestämd för det är ändå dina barn och barnbarn som bestämmer om och hur de tänker föra vapnet vidare.
Säg därför inte att vapnet endast ärvs av söner för då blir sondottern bara sur.
Säg inte heller att det ska följa namnet för då kan även sonsonen som tar sin frus namn bli sur.
Se istället vapnet som den symbol som håller samman släkten oavsett vilket namn folk har.

Jag håller alltså inte alls med dem som säger att vapnet ska följa namnet eftersom namn byts ut och vapnet ska ses som en parallell till släktnamnet, inte som en illustration av detsamma.
Och med det jämlika samhälle vi har idag där alla ärver och behandlas lika, med rätta, kan inte heraldiken inom vapenrätten hålla fast vid regler som var till för att just markera att vissa hade rättigheter som andra inte hade.

Coat of Arms of Wasling family, by Jan Raneke
Familjen Waslings släktvapen av Jan Raneke år 2010

 

Släktvapen för släkten

Har släkten en stor självmedvetenhet kan du ju också göra ett vapen som antas i exempelvis din farfars namn. Då har ju dina kusiner också rätt till det. Men då får du prata med dem först så de inte har en helt annan idé – och så får du se till att ha en symbolik som anspelar på släkten och inte dig.

Se på mitt vapen. Kärven, som liknar en vase, anspelar på namnet Wasling som kommer från gården Vasared (ännu i släktens ägo, tillhör min pappas kusin). Vingarna är korpvingar och det anspelar på den andra släktgården Onsered (Odens röjning) och därmed på hans korpar. Det är alltså en symbol för släkten som passar alla, även om man inte längre bär släktnamnet.

Och tänk på att heraldiken är rätt ovanlig så tänk inte på ”men vad händer om vi är flera släkter som har ett vapen”. Den dagen det bekymret, om jag säger så.

 

 

Om kommunvapen i Norge

Jourhavande heraldiker

Vad gäller för kommunvapen? Vilka lagar ska en ambitiös kommuntjänsteman följa?
I Norge har nu en ny kommunlag tagits fram som förklarar detta (och en hel del mer).

Den nya norska lagen fastställer att det är upp till kommunen själv att ta sig ett kommunvapen (§ 3-2). Man behöver inte vända sig till norska Riksarkivet eller få en  kongelig resolution,
Lagen stärker det norska kommunala självstyret men det sker (troligen) på bekostnad av tradition och kulturarv. Hur lämpligt det är och vad man bör göra för att bistå i detta från heraldiskt håll är värt att diskutera. Själv är jag ändå anhängare av att kommunalt självstyre (demokrati) har företräda framför tradition. Heraldiken kan inte vara en isolerad ö.

Lov om kommuner og fylkeskommuner (kommuneloven)

 Dato: LOV-2018-06-22-83

3-2. Kommunevåpen og kommuneflagg

Kommunestyret fatter selv vedtak om kommunevåpen og kommuneflagg. Fylkestinget fatter selv vedtak om fylkesvåpen og fylkesflagg.

Kommunale og fylkeskommunale våpen og flagg skal ikke kunne forveksles med eksisterende kommunale eller fylkeskommunale våpen eller flagg, andre kjennetegn som er omfattet av straffeloven § 165 bokstav b eller § 166, et statsflagg eller noe som kan oppfattes som slike kjennetegn eller flagg.

Kommunen og fylkeskommunen skal uten ugrunnet opphold sende vedtak om kommunale eller fylkeskommunale våpen og flagg til Arkivverket. Arkivverket skal publisere mottatte våpen og flagg uten ugrunnet opphold. Departementet kan gi forskrift om innsendingen og publiseringen.

Här hittar du den nya norska kommunlagen (på Lovdata): https://lovdata.no/dokument/NL/lov/2018-06-22-83

 

Tack, Hans Cappelen, för informationen.

 

PS. Till dig (politiker/kommuntjänsteman) som får en grafisk reklambyrå på halsen som har en idé om en ny kommunlogga som inte är heraldisk men modern.
Be dem göra en analys av kommunvapnets syfte som mydighetstecken och jämförande studie över användningen i digitala/design U-länder som USA, Storbritannien, Frankrike, Italien, Holland, Luxemburg och Tyskland.
Inte mycket till företagsloggor där. Bara heraldiska vapen eller sigilbilder eftersom det visar på stabilitet och myndighetsutövning.