Etikettarkiv: jourhavande heraldiker

Uppsala goes Linköping

Jourhavande heraldiker

Uppsala nya logga, 2018

Tänka sig. Igår skrev jag om vikten att vara tydlig i sin kommunikation och idag får jag tipset att Uppsala kommun byter logga (vapensköld) och tar Linköpings. Månne är det för att hitta en ny kundgrupp?

Det var med stor munterhet som jag läste Uppsala kommuns pressmeddelande och Uppsala nya tidnings artikel om Uppsalas nya logga. Eller vapensköld, som det ändå är, om än taffligt utfört.*

Artikeln först

Här har journalisten Johan Kihlander hittat en expert som ger sin syn på den nya vapenskölden. För en varumärkesstrateg är det fascinerande att läsa att någon i reklambranschen kan tycka att ett lejonhuvud en face ”Den är mer homogen, har en tydlig idé och ett lugn” till skillnad från ett lejon i profil.
Jag förundras även över citatet: ”En logotyp, och i synnerhet från en kommun, ska vara enkel och kunna fungera i många olika sammanhang.”
Även här är det lärorikt för en som mig att lära sig att ett lejon inom en sköld inte är enkel och inte fungerar i så många olika sammanhang. Tänk på det kära britter, danskar, norrmän, holländare, belgare och alla ni andra som har ett helt lejon istället för ett lejonhuvud.

Uppsala gamla logga, 1986

Kommunen då

Här är det stadsdirektören som uttalar sig om kommunens nya logga genom de snart lika berömda som unika orden:
– Nu har vi tagit fram en ny, modern visuella identiteten som gör att all kommunikation från Uppsala kommun blir enkel att känna igen, oavsett vilken verksamhet som är avsändare. Det kommer stärka och effektivisera kommunens kommunikation och underlätta för kommuninvånarna, säger stadsdirektör Joachim Danielsson.

Eftersom jag till yrket är kommunal kommunikatör är den här naiviteten lite rörande. Som att man inte snart kommer att inse att att kommunens badhus, sommarkollo, ungdomsgårdar och museer behöver helt andra loggor än den som används för kommunen centralt. Och hur ska man göra med kommunens alla bolag? Nä, tänkte vl det

Sedan har vi det här med valet av motiv. Uppsala ska nu ta tillbaka sitt kommunvapen för att använda det i ceremoniella sammanhang. Bra där! Att man sedan tolka det som att vapnet (enligt pressmeddelandet) skapades 1943 må vara hänt. Vi ska kanske inte räkna med att lärdomen från universitetet smittar av sig så lätt.

Linköpings logtyp, stadsvapnet utan sköld.

Men att man sedan som logga väljer den bild som Linköping stad har använt sedan 1300-talet är mer förvånande. Fast 1300-talet är ju inte så långt borta så jag förstår att nyheten inte hunnit fram till Svealand än.

Det är sällan jag ser ett företag komma på idén att sno ett annat företags logotyp. Det riskera bara att ge dålig publicitet och i värsta fall tvingas man ändra i alla fall. När det kommer till kommuner kan man tycka att man som kommun bör ha lite koll på sina kollegor runt om i Sverige. Kanske vet man inte hur alla kommunvapen ser ut, men det är inte så svårt att ta reda på. Speciellt inte när man i sitt eget pressmeddelande faktiskt länkar till den bästa sidan på hela nätet i frågan – Wikipedias sida om svenska kommunvapen.

Reklambyrån till sist

Och här kommer en öppen fråga till reklambyrån Identity Works som borde vapnet.
Gör ni alltid så dålig research att ni föreslår era kunder en logotyp som i allt väsentligt är identiskt med den logotyp som en ”konkurrent” har, när ni har möjligheten att bygga den nya grafiska uttrycket av vapnet på en helt unik sköld med lång historia?

Jag måste säga att det är något jag tror jag aldrig har sett tidigare. Skulle jag vara en annan av era kunder så skulle jag nog börja fundera på om det är något ni sålt till mig som också är taget från en annan i branschen. Kanske är det inte så, men fåret till tvivlet har såtts.

Uppsala stads vapen. Bild: Wikipedia
Linköpings stads vapen. Bild: Wikipedia

 

* Som heraldiker har man ett val. Antingen förfasar man sig eller så får man roa sig över reklamtecknares fåfänga försök att skyla över sina bilders bristfällighet med att kalla dem logotyper när de i allt väsentligt (färgval, stilisering, motivval och rent utav varumärkestänkande) gör ett heraldiskt vapen. Men utan finess. Jag väljer gärna det senare och eftersom reklamen här spelar på bortaplan så får de finna sig att de blir bedömda istället för att bedöma. 

Dessutom vet jag att reklambyråer inte vill kalla sig reklambyråer  längre. Hellre kommunikationsbyrå eller varumärkesbyrå … men ..

Vad är ett alliansvapen?

Jourhavande heraldiker

Veckans fråga. Kan två makar förena sitt vapen och i isåfall hur?

Visst kan de det. Man kan också göra det på flera olika sätt. För att förstå varför måste vi förstå att män och kvinnor värderades olika förr (även om det är något som många idag har svårt att erkänna) och att det har fått tydliga efterverkningar i den heraldiska traditionen. Jag vill också poängtera att den som med förståelse för detta ändå argumenterar för att vissa traditioner ska leva vidare nog har missförstått heraldikens väsen och syfte. Att de som inte är lika historiekunniga vill behålla traditioner är en annan sak och handlar mer om upplysning.
Över till alliansvapnen och här är en kortfattad övergripande beskrivning.

Version 1 – Allt under en sköld

Det här är egentligen inget alliansvapen utan är egentligen en kvinna som använder sin makes vapen. Fenomenet finns sedan medeltiden. Inom aristokratin förekommer det i regel när kvinnan helt enkelt är underordnad, medan en kvinna med makt (änka eller liknande och med egen ekonomi) inte gärna har något annat vapen än det hon föddes med. Men aristokrati och kungahus har andra regler än vi övriga eftersom det kommer in juridiska frågor kring arv av titlar och liknande. Ser vi till vanligt folk (lågadel och andra) så får vi komma ganska långt fram i tiden innan kvinnor presenteras med sina mäns vapen. Det börjar på allvar någon gång under 1700-talet och är sedan vanligt under 1800-talet.

Än idag dyker det upp den här typen av vapenföring. Det är då i regel kvinnor gifta med en adelsman (oavsett om de själva är adel eller inte) eller kvinnor gifta med en man som är heraldiskt intresserad, men det är numera allt ovanligare.

Mitt råd är att helt undvika det. Om kvinnan har ärvt ett vapen ska hon naturligtvis föra det. Ett vapen är inte knutet till ett släktnamn utan till en släkt.

Version 2 – Allt under en hjälm

I den här varianten visas båda parternas vapnen upp intill varandra men det sker under mannens rangkrona eller

Ursprunget till detta är att kvinnan förr följde mannens rang. Var hon av högre börd så sänktes hon, var hon lägre (sällsyntare) så upphöjdes hon. Att hon i regel var av samma eller högre beror på att kvinnan ”användes” för att förena politiska eller ekonomiska partnerskap.

det här resonemanget är såklart helt omöjligt att upprätthålla i ett samhälle där kvinnan inte är underordnad maken ekonomiskt eller socialt. makan är inte längre omyndig och kvinnor studerar och gör karriär på samma (juridiska) villkor som män. Det är här värt att minnas att gifta kvinnor förblev omyndiga fram till 1921.
Att i det läget hävda att det är en tradition och heraldisk sed att framställa båda makarnas vapen under mannens hjälmprydnad eller rangkrona är att grovt missförstå heraldikens historia.
Vill hon däremot göra så är det förstås ok, men detsamma får då sägas om det är mannen som vill åka snålskjuts på makan.

Version 3 – Två vapen intill varandra

Detta är den egentliga formen av alliansvapen. Båda vapnen framställs i sin fullständiga form där mannens vapen står till heraldiskt höger och kvinnan är till vänster. I samkönade äktenskap får man naturligtvis välja vem som är var.

Man kan också välja att avstå båda makarnas hjälmprydnader. Det är vanligt att man förenar sköldarna med ett band eller en kedja eller liknande.

 

Alliansvapen, släktvapen, för släkterna Mutka och Wasling
Alliansvapen för Mutka-Wasling. Teckning: Magnus Bäckmark

Version 4 – Likställda vapen i en sköld

Numera är det vanligaste att man är likställd. Man kan då förena vapnen i en sköld där mannens vapen är till heraldiskt höger och kvinnan är till vänster. I samkönade äktenskap får man naturligtvis välja vem som är var.
Tänk på att det bara är ett alliansvapen som dess syfte är att representera två personer. Samma vapen med samma klyvning kan användas av en gift kvinna eller av makarnas barn.
Det är alltså syftet och inte utseendet som ger begreppet alliansvapen.

Notera.
Det är just därför man i alliansvapen klyver en sköld i två som Svenska vapenkollegiet och Nationalkommittén för genealogi och heraldik inte godkänner nyskapade vapen som är kluvna.

Alliansvapen bland heraldiker

Alliansvapen är inte så ovanliga i heraldiska sammanhang även om man sällan ser dem utanför dessa. Här är några av de som finns på Svenska heraldiska föreningens sid för medlemmarnas vapen. Sköldarna är tecknade av Ronny Andersen. Jag har inte full koll på allas efternamn, därför saknas några.

Apelstig-Eldh
Bede-Boberg
Wasling-Mutka
Sunnqvist-Sjöstrand
Hill
Ehinger
Bäckmark

Ta inte upp gamla namn

Jourhavande heraldiker

Med jämna mellanrum får jag frågan om man får byta till ett adligt namn. 
Mitt svar är alltid. Gör inte det.

Adliga släktnamn sägs vara skyddade. PRV håller inte så hårt på det utan tycker att de ska vara välkända. Därför släppte de för några år sedan igenom ett namnbyte till Anckarstjerna fast namnet tidigare hade burits av en adlig släkt, dock stavat Anckarstierna (denne nyss levande Anckarstjerna var för övrigt en trevlig man som gick bort för några år sedan. Inget ont om honom) . Det finns fler exempel även om jag inte kommer på dem nu.

Mitt års til dig som vill byta är att undvika alla tankar på att byta till ett gammalt adligt namn. Att du hittar på en ny stavning spelar ingen roll eftersom namnen förr inte var fastslagna så som de är numera. Din påhittiga stavning kan mycket väl redan ha använts av någon medlem av den gamla släkten.

Så av respekt mot historien, ta inte de gamla namnen utan låt dem vila i frid.

Hitta gärna på nya kombinationer

Jag har däremot inget emot att namn låter adliga. Tvärtom. de adliga namnen är ju i sig skapade just för att låta mer förnäma än bärarens ursprungligen var (undantaget Gyllenborg, vars fäder var någon av vasa-kungarna). Snobbism, alternativt romantik, är inte förbehållet en samhällsklass eller en tidsperiod utan kan återskapas gång på gång.

Själv kör jag med Gyllenvase/Gyllenwasse för att det är kul.  Namnet Wasling är också det en nyskapelse från början av förra seklet. Nu låter inte det speciellt adligt, men hade det namnet tillkommit ett sekel tidigare skulle många säkert tycka att det var förmätet av en person ut bondeståndet att ta sig ett släktnamn av det slaget i stället för att använda sig av herdeliga och traditionella patronymikon.

Är Sir James adlig? Och Dame Mary?

Jourhavande heraldiker

Titeln Sir verkar locka svenska skribenter, men utan att de vet vad det betyder. Jag kan här och nu avslöja att det aldrig betyder att bäraren är adlig.

I media (och i alla andra sammanhang, vill jag påstå) förekommer ofta uppgiften att Sir John och Dame Mary har blivit adlade och nu får bära nämnda titel.

Det är faktiskt fel. Vad som har hänt är att personen ifråga har fått en riddarorden motsvarande Svärds- Nordstjärne- och Vasaorden i Sverige. Genom att de har fått denna orden har de belönats med ett ridderskap. Det ska inte förväxlas med adelskap. Adelskap innebär alltid någon form av tillhörande privilegier av politisk art (och ofta ekonomisk) samt en förväntan över att något ska göras. Ett ridderskap är en belöning för något som har gjorts.

Storbritannien har en lite udda syn på adelskap. Det finns ingen obetitlad adel utan de enda som tillhör deras adelsklass är the peerage, som motsvarar vår högadel och som har plats i överhuset. Och en manlig medlem av the peerage tituleras inte Sir utan Lord.
Det finns också undantaget baronet, som inte är del av the peerage, inte är formellt adlig, inte är en riddartitel men som är en ärftlig värdighet. Heraldiskt markeras detta med en röd har i en vit sköld som placeras centralt i bärarens stamvapen.

Utlänningar blir aldrig Sir/Dame eftersom just dessa titlar endast är förbehållna brittiska undersåtar. Däremot kan de få en orden.

Jonas Arnell har utvecklat det här på sin blogg.

Följer vapnet namnet eller är det tvärtom?

Jourhavande heraldiker

Om jag byter namn när jag gifter mig, får jag då behålla mitt vapen?

Svaret är enkelt. Du får behålla ditt vapen. Det gäller även om du är adlig. Och det gäller även om du byter namn av andra skäl än giftermål.

Även om det är lätt att tolka äldre (från 1900-talet) heraldiker så är det så att vapen aldrig har kopplats till ett specifikt namn. Skälet är att man kan byta namn och att namn kan bytas från generation till generation och av många andra orsaker än att det är ett patronymikon.

De strikta lagar som innebar att alla i en familj hade samma efternamn (kvinnan genom att gifta sig och barnen som alltid fick faders efternamn) kom i Sverige först 1901 och exempelvis i Norge 1923. Före dess är det endast adelns, och då endast från mitten av 1600-talet, som har en strikt namnkod att följa samtidigt som Riddarhusets regler föreskrev att de skulle föra det vapen som givits dem vid adlandet. Vapen är i princip aldrig kopplade direkt till efternamnet.

Sedan 1981 får man välja att behålla sitt efternamn även efter giftermål och man kan lättare byta när man vill.

Vapensköldar har inga fasta regler på det sätt som namn och hur vapnen ärvs regleras dels av vapentagaren, dels av vapentagarens ättlingar.

 

När uppstod heraldiken?

Jourhavande heraldiker

Kung Williams av Skottland sigill
Kung Williams av Skottland (1165–1214) sigill, utan heraldiskt motiv.

Det är en allmän spridd åsikt bland heraldiker att heraldiken uppstod omkring 1150 i nordvästra Frankrike (med Normandie som centrum) och att orsaken var en kombination av korståg, tornerspel, riddersskapets utveckling, vapenböcker, härolderna, rustningarna (framför allt den heltäckande hjälmen) och den heraldiska terminologin.

Om detta har jag vissa dubier. Denna historia grundar sig till stor del på vad som skrivs under 1800-talet och vissa argument finns redan under 1700-talet. Därför bör man vara skeptisk och inte bara upprepa vad som sagts tidigare.

Hjälmens betydelse

Se bilden här ovan. Skottlands kung, och visst ser man hans ansikte tydligt. Hjälmar som täcker delar av ansiktet har alltid funnits. Man skulle faktiskt kunna säga att 1000-1100-talet var en period så de inte var så täckande, snarare än tvärtom. 1200-talets tunnhjälmar är däremot en helt annan sak, men när de kommer så har heraldiken redan funnits uppåt 50 år eller mer. Hjälmen kan därför inte användas som argument.

Möjligen kan en ny stridsteknik under 1100-talet ligga bakom att man börjar använda heraldiska vapen men även det är jag tveksam till eftersom heraldiska vapen inte var individuella under denna tid, i motsats till vad som påstås.

Vapenrullor och vapenregister

Den äldsta vapenrullan, systematiskt ordnad, är från 1244. Det finns heraldiska uppställningar från innan dess, men inga rullor. 1244 är 100 år efter heraldikens uppkomst i en tid då bärarna av heraldiska vapen levde till omkring 50 års-åldern (präster, men även bönder, kunde bli äldre för de varken festade eller slogs i den omfattningen)

Korstågen

De samtida källorna om de första korstågen säger tydligt att heraldiska bilder INTE förekom, däremot nämns baner. Exempelvis nämner prinsessan Anna Komenenas i sin samtida krönika hur frankernas sköldar var blanka och att de hade färgrika baner. Klarare än så kan det inte frånvaron av heraldiska bilder uttryckas.

Härolder

Finns tidigt med, som i diktverket om William Marshal (1220-tal) men är konsekvent omtalade i ceremoniella sammanhang och aldrig inom kring vapenbruk – förutom en referens där en härold anklagas för att ha blivit betald av William för att ropa ut dennes riddargrupps vapen först (se Duby). Härolder som är involverade i att göra vapenrullor kan beläggas först på 1300-talet, 200 år efter heraldiken uppkomst. det är för sent för att en koppling ska kunna göras.

Om detta ämne pågår just nu mycket spännande forskningsarbete, där få brittiska härolder ingår – vilket har betydelse, och det blir mycket revidering av vad som tidigare sagts. Läs mer om detta på Torsten Hiltmans häroldsprojekt  (http://heraldica.hypotheses.org/)

Håll dig till källorna

Jag menar att man måste se samtiden. Vad utmärker samhället i nordvästra Frankrike omkring 1150 och vad i denna kultursfär får personer att reglera bruket av vissa märken. Vad är det som gör att tyskromerske kejsarens anhöriga och vasaller väster om Rhen använder heraldiska bilder 11195 medan de öster om Rhen inte tagit upp denna tradition (se Clemensens översikt av vapenrullor).
Vad som händer 1210 är intressant men kan inte användas som bevis för en teori eftersom den helt enkelt inte är samtida.

Något svar har jag inte, men en teori som grundar sig i hur synen på familj, vasallskap och bilden av individen förändras under denna tid där det Skandinaviska individcentrerade samhället förenas med den romantiska kultursfär som finns i södra Frankrike förenat med en högre medvetenhet hos de världsliga herrarna på bekostnad av de andliga vilket premierar riddarväsendets förändring från militär försvarare av kristenhet till ledare av kristenheten (även detta väl utvecklat av ex Georges Duby och Marc Bloch).

Denna teori finns beskriven lite löst i min bok ”Medeltidens härold” (2008)

Får man använda gamla släktvapen

Jourhavande heraldiker

Ryssnässläktens vapensköld
Ryssnässläktens vapensköld.

 

Får man ta ett släktvapen man upptäcker under sin släktforskning?
Frågan kommer oftast från de som stöter på adelsmän bland sina förfäder, men gäller förstås även andra vapenbärare i historien.

Mitt enkla svar är att det ska man INTE göra. Med varje vapen följer någon form av vapenrätt. Den kan vara formell och juridiskt bindande, som i fallet men offentliga vapen och adelsvapen; den kan vara informell och personlig och grundad på vapentagarens önskningar.

En tumregel för vapentagare

För oss heraldiker är båda lika giltiga även om den senare är svårare att känna till. När jag är osäker är min tumregel är att ett vapen direkt eller indirekt (beroende på hur vapenrätten ser ut) kan hämtas upp om det burits av ens anfäder inom tre generationer bakåt. Det betyder farfars far till mormors mor. Finns den aktuella skölden inom denna grupp om åtta personer så kan man använda det även om det inte använts av generationerna däremellan.

Det tumregeln har jag dels från den norska namnlagen (egentligen irrelevant), dels eftersom jag anser att det är så långt tillbaka man kan gå om man ska anse att det finns möjlighet att få ett muntligt erkännande att vapenrätten kan utökas till den yngre släktingen. Det är också så långt folk i gemen kan tänkas veta vad sina äldre släktingar heter.

Är det längre tillbaka så är det en rolig och spännande släkthistoria, men inget mer. Inget man ärver.

Ser vi på äldre borgerliga och frälsevapen (alltså adelsvapen före Riddarhusets första instruktion från c:a 1625) så är det tydligt att det är ytterst ovanligt att två nära släktingar för samma vapen. De varieras väldigt men man håller sig inom ett tema. Ibland lägger man till ett nytt tema när två likvärdiga släkter slås ihop, men man byter nästan aldrig till något helt nytt.

Det är en kunskap man ska ha med sig.

Två moderna sätt att variera släktvapen

Här beskriver jag två helt olika sätt att variera ett släktvapen för den som inte kan eller vill använda en äldre släktings stamvapen men ändå vill markera släktskapet på något sätt. Båda kommer från Ryssnässläkten som kan vara en av de mest betydelsefulla moderna heraldiska släkterna. Se deras stamvapen högst upp i det här inlägget.

Fredrik Holms frimuraresköld
Fredrik Holms frimuraresköld. Teckning Tomas Falk.

 

Den ursprungliga skölden kan även användas som del av en ny sköld. Fredrik Holm är även han medlem av Ryssnässläkten och har som sådan rätt att använda släktvapnet. Men han har som medlem av ordensällskapet Frimurarna valt att göra en helt ny sköld som visar både släktskapet, hans hemstad och hans yrkesval.
Lägg märke till att skölden inte är indelad i formella avskilda fält vilket gör att det inte blir ett alliansvapen utan ett vapen inspirerat av det föregående.

 

Bragesjös vapensköld
Bragesjös vapensköld, registrerat av SVK

 

Tomas Bragesjö är en medlem boråssläkten Ryssnässläkten men har ingen direkt kontakt med Borås. Vapenskölden har därför inget med Ryssnässläkten att göra. Däremot har släktens sköldmotiv placerats som hjälmprydnad och blir på så sätt en tydlig markering av släktskap.

Det är två sätt att inspireras av äldre släktvapen utan att man säger att man är den enda och sanne arvtagaren. Det här gäller för både adliga (=av staten givna) och borgerliga (=självtagna).

 

Är det respektfullt med vapenmattor?

Jourhavande heraldiker

Entrén till Vuxenutbildningen i Borås.
Entrén till Vuxenutbildningen i Borås.

Är det respektlöst att kliva på en vapensköld?

Frågan dyker upp emellanåt och är befogad eftersom en vapensköld är symbol för något annat är sig själv.

Min personliga åsikt är att man inte ska behöva känna oro för att kliva på en matta med en vapensköld på. Inte heller om mattan har en logga för ett företag, som är vanligt vid entrér till affärer.

Skälet är att jag tycker att man ska se skillnad på det individuella och det massproducerade. En liknelse skulle kunna vara det medeltida slagfältet. Här fanns fanor som visade hären vägen. De var förbrukningsmaterial. Här fanns sköldar som skyddade riddaren. Den målade skölden var en förbrukningsvara som ingen tveka att låta slås sönder (hellre den än man själv). Men baneret, det var heligt. Det skulle skyddas till varje pris.
För mig är dörrmattan inget baner, det är en sköld. På ett ungefär.

Dessutom. Vem hyser betänkligheter över att torka av skorna på en matta med texten ”Välkommen”. Vi skulle ju kunna se denna matta som en förlängning av värdens välkomnande ord, men vi väljer att se mattan som just en matta.

Målarnas sköld var en medeltida yrkessymbol

Jourhavande heraldiker

Svenska målarförbundets logotyp.
Svenska målarförbundets logotyp. The Swedish Painters´ Union,

Varför har målarna tre sköldar i en sköld som symbol?

Målarna har haft sitt märke med de tre små sköldarna allt sedan senmedeltiden. Det äldsta exemplet är från 1400-talets Tyskland.

Formen på de tre sköldarna har ingen betydelse och även färgerna växlar, även om det vanligaste är en röd sköld med tre vit sköldar. Ibland finns det även med andra symboler i skölden,

Ibland förekommer det en kvinnofigur i vapnet (oftast då på hjälmen, som hjälmprydnad). Vem det föreställer vet vi inte men flera heraldiker tror att det är jungfru Maria som i sin tur lär ha avbildats av S:t Lukas, konstmålarnas skyddshelgon.

Men varför har målarna sköldar som symbol

Jo, här får vi gå tillbaka till medeltidens värld. Målare utbildades då till konstmålare och fick därför ofta uppdrag att måla vapensköldarna till tornerspelen. De sköldarna var av en helt annan konstnärlig kvalitet än de sköldar som användes i strid. Detta uppdrag höjde målarna över andra hantverkare vilket tog sig uttryck i detta vapen En svensk tornersköld är bevarad och finns på livrustkammaren i Stockholm och där kan man se vilket konsthantverk det var.

I äldre litteratur finns uppgiften att målarsigillet ar sitt ursprung i det adelsvapen som kejsar Maximilian gav till Albrecht Dürer år 1572. Även om det är smickrande för Dürer så är det fel, för dels fanns målarskråets vapen i Tyskland långt före 1572, dels hade Dürer ett helt annat vapen. Den ursprungliga vapenskölden sägs ibland också föreställa tre takpannor.

Skråbilder spred sig ofta från en stad till en annan när borgarna kopierade varandras motiv. Karlhamns guldsmedssigill från 1600-talet är i stort sett en kopia av Kristianstads sigill som gjordes femtio år tidigare, och som i sin tur har en dansk föregångare i Odenses guldsmedsskrå.

Enligt svensk lag skulle ett skrå bildas när antalet utövande mästare i en stad var fler än tre. Mindre städer eller specialistyrken hade därför inte alltid behov av ett sigill. Därför finns det inte många svenska målarsigill men bland de som finns bevarade har de från Göteborg, Norrköping, Karlstad, Uppsala, Linköping, Kalmar och Kristianstad alla de tre sköldarna som motiv. Lika ofta förekommer en palett med pensel.

Ett okänt vapen

Jourhavande heraldiker

Okänt vapen av tyskt? ursprung
Okänt vapen av tyskt? ursprung

Ovanstående vapensköld är mig helt okänd. Har du en aning om vem vapnet kan ha tillhört?

Vapenbilden tolkas antingen som “tre bjälkar bildade av molnskuror” eller ”sju gånger delat medelst molnskuror”
Figuren på hjälmen är en krönt kvinna hållandes en stav som verkar vara prytt med ett snirkligt kors.
Har du ett förslag? Mejla mig på jesper [at] heraldik.se