Etikettarkiv: kvinnovapen

Kvinnor och vapen i England och Wales

Fruntimmersvapen för fröknarna Åsklund.
Rombsköld. Rosetten visar att bäraren är en ogift kvinna. Här för släkten Åsklund.

I Sverige för en kvinna idag ett heraldiskt vapen på samma sätt som en man.  Men hur är det i allas vårt heraldiska föregångsland England? 

Det som här nedan sägs är en översättning av det som vapenkungarna Garter, Clarenceux, Norroy & Ulster fastslog den 7 april 1995.  Men först mina egna kommentarer.Det är, som synes, väldigt långt ifrån det nordiska sättet att se på heraldiskt bruk. det är också väldigt långt ifrån det medeltida, men det följer väldigt väl den tidigmoderna synen på kvinnans plats i samhället, speciellt inom den tidiga industrialismen.

Jag har här en hypotes om att det engelska kvinnliga vapenbruket är dels en följd av att England mycket tidigare än övriga Europa industrialiserades med följd att heraldiken där kom att följa med in i det nya samhället på ett sätt som inte skedde någon annanstans, dels att England genom att ha en heraldisk organisation/myndighet måste skapa ett juridiskt system för att motivera denna myndighets existens. Varför ha en övervakande myndighet om de inte får ingripa?

Det här mycket unika systemet, som alltså inte ens finns i Skottland, har ingen motsvarighet i den heraldik som fanns under medeltid och renässans eller ens 1600-tal. Samtidigt låtsas den (dvs dess anhängare) som att det är något ursprungligt och att det är ett system som är respektfullt mot den ena halvan av befolkningen.
Det anser jag inte att den är och hur strikt heraldisk synpunkt (att vapnet ska identifiera en person) är det helt meningslöst eftersom det är så fixerat vid att identifiera bärarens civilstånd snarare än bäraren självt. Detta sagt utifrån att en mans vapenbruk inte på något sätt visar på dennes civilstånd, vilket det såklart skulle göra OM det var ett jämlikt system. Det manliga vapenbruket i England visar däremot på vilken position i syskonskaran du har, dvs vad du ska ärva. Och det i sin tur är ett sätt att säga att kvinnor inte ska ärva något svida det inte finns några bröder.

Notera att jag skriver ”sin fars vapen”.  När kvinnors vapenbruk nämns för ”hon” alltid sin fars vapen medan ”han” för släktvapnet. Så redan här, när man säger vems vapen det är, slår framför allt brittisk heraldik fast at kvinnan inte är på samma nivå som mannen. Detta förekommer ibland även i svensk heraldik, men påfallande mycket mer sällan.

Kvinnligt vapenbruk

1. Ogift kvinna

En ogift kvinna kan (även om vuxen) fortsätta att bära hennes fars vapen i oförändrat skick men på en romb- eller en oval sköld. Hon kan även placera vapnet på en vapenflagga.
(Om hon är sambo eller inte, ens med gemensammabarn, har ingen betydelse, eller så fanns inte det begreppet i vapenkungarnas föreställningsvärld)  

F=Far

2. Gift kvinna, alternativ 1

En gift kvinna kan fortsätta föra hennes fars vapen OM hon kombinerar det med sin vapenförande makes vapen. Hans vapen till dexter och hennes till sinister eller hans vapen på huvudskölden och hennes på en mindre sköld i centrum av den stora skölden.
(Denna lilla sköld ska inte förväxlas med vår högadliga hjärtsköld).
Detta alternativ är det som presenteras som det normala i näst intill samtliga engelska böcker om heraldik. Men det finns faktiskt ett alternativ.

H=Husband, W=Wife

3. Gift kvinna, alternativ 2

Oavsett om en kvinnas make har ett vapen eller inte kan hon välja att föra sin fars vapen ensamt på en romb- eller oval sköld. När hon gör sp ska hon lägga till en liten mindre tom sköld i en avvikande  färg.
Skölden kan läggas var som helst på den större skölden, men helst i kantonen eller längs dess centrumlinje.  Sköldens komposition trumfar alltså den strikta regeln om placering.

4. Änka, alternativ 1

En änka kan fortsätta föra sin fars vapen  kombinerat med sin före detta makes, som är beskrivet i punkt 2.
(Vad jag förstår kan hon däremot inte ändra och välja punkt 5. Är dock osäker. )

5. Änka, alternativ 2

En änka kan fortsätta föra sin fars vapen  kombinerat med sin före detta makes, som är beskrivet i punkt 3.

6. Gift kvinna, alternativ 3

En gift kvinna kan välja att bortse från hennes fars vapen och endast föra sin makes. Gör hon så ska hon lägga till en rombformad sköld (lozenge) i en avvikande färg.
Skölden kan läggas var som helst på den större skölden, men helst i kantonen eller längs dess centrumlinje.  Sköldens komposition trumfar alltså den strikta regeln om placering.

7. Änka, alternativ 3

En änka kan välja att bortse från hennes fars vapen och endast föra sin makes vapen, som är beskrivet i punkt 6. Gör hon så ska hon lägga till en rombformad sköld (lozenge) i en avvikande färg.
Skölden kan läggas var som helst på den större skölden, men helst i kantonen eller längs dess centrumlinje.  Sköldens komposition trumfar alltså den strikta regeln om placering.

8. Änkans vapen

Makens vapen i punkterna 6 och 7 bärs av artighet men är fortfarande makens vapen. Om kvinnan skulle förlänas sköldhållare (och upphöjd till pär)  eller utses till ledamot av en ordens storkors måste hon föra sitt eget vapen.
(Detta är den första punkt där det nämns att hon har ett vapen ”on her own”, dvs i egen rätt och inte som något hon har från sin far eller make.)

9. Skilda kvinnors sköld

En frånskild kvinna ska återta sitt vapen som ogift och då endast använda en rombformad sköld. Hon kan också lägga till en genombruten romb i skölden om hon så önskar.
(Tänk reaktionen på om College of Arms föreskrev att frånskilda män skulle markera skilsmässan i sina vapen.)

10. Högadliga kvinnors vapen

En kvinna som är pär (countess, baroness etc) i sin egen rätt har rätt att bära sitt vapen på en rombsköld oavsett deras civilstånd. De får, om de vill, lägga till en liten sköld som i punkt 3.
(Tänk reaktionen på om College of Arms föreskrev att gifta män skulle markera civilstånd med ett litet märke i sina vapen.)

11. Högadliga kvinnors barn

Barnen till en högadlig kvinna som i punkt 10 har rätt att kvadrera sin fars vapen med sin mors. Det förutsätter emellertid att fadern har ett vapen, annars får de inte heller föra moderns vapen. De kan nte heller kvadrera vapnen förän deras mors far är död.
(Notera här, att barnen till ”järnladyn” Margaret Thatcher alltså inte anses ha full rätt till sin mammas arv förrän morfadern dör, medan en son till vilken fattiglapp som helst inom högadeln direkt från födseln anses vara en betydande arvinge. Mer ideologiskt färgat kan nog ett heraldiskt system inte bli)

M=Mother

12. Arv av kvinnliga vapen

En kvinna som förlänats ett vapen kan föra det vidare till sina barn i kvadrerad form, såvida inte vapenbrevet säger något annat (det kan säga både nej och att barnen slipper kvadrering)

13. Vapen till minne av avliden kvinna

En vapenförläning få uppta en bortgången kvinnas vapen, men normalt ger College of Arms inget sådant beviljande bortom mor- eller farföräldrarna. Den bortgångna kvinnan måste  ha varit framstående genom egna prestationer.

Källa

(The Heraldry Society) The Arms of Women, a Decree. | 
(som i sin tur har citerat de tre engelska vapenkungarna)

Gör upp med fruntimmersvapen

För en modern heraldiker gäller det alltså att göra upp med vissa uttalande som gjorts av äldre tiders heraldiker. Ett talande citat är Harald Fleetwood i boken ”Svensk heraldik” (1917), sid 34.

En gift kvinna för mannens vapen, förenat med sitt eget”.
Han fortsätter med att konstatera att om en kvinna saknar ett vapen för hon mannens vapen på samma sätt som döttrarna för ättevapnet.

För 1917 är detta helt korrekt. 100 år senare går det inte att ställa sig bakom detta. Det går inte ens att hävda tradition eftersom jag är av den åsikten att man inte kan välja och vraka mellan traditioner efter den som passar en, för att komma undan det moraliska ansvaret att något bryter mot dagens normer. Säger man nej till kvinnligt vapenförande får man allt säga ja till 1762 års förordning enligt tolkningen att ofrälse inte kan ha ”adlig hjälm och sköld” dvs använda heraldiska vapen (nu betyder nog inte skrivelsen det, man ser till kontexten, men så tolkades det av heraldiker från mellan 1800-1920).

Kung Fredrik den Is  vapen där släktvapnet ligger ovanpå det territoriella vapnet. ja, det står fel i träsnittet (Tack, Jochen, som upptäckte felet) .

Från fast till lös egendom

Det är en sak att hävda att en viss ståndpunkt är rätt, det är en helt annan sak att försöka förstå varför den uppkommit. För att förstå varför äldre tiders heraldiker inte ansåg att kvinnor ska föra ett eget heraldiskt vapen måste vi gå tillbaka till dessa heraldikers samtid.

Fram till merkantilismen och det förmoderna bankväsendet var det jorden som låg till grund för utövande av makt. Kontrollen av mark var central viket speglar sig i heraldiken. Heraldiken kom snabbt att bli den visuella bekräftelse på jordinnehav vilket förklarar varför furstarnas personliga vapen redan under senmedeltiden övergick till att bli ett vapen för en region. Det svenska bjälbo-vapnet är ett lysande exempel på detta, där en furste (Karl Knutsson Bonde) genom att ta upp en annan släkts vapen men placera det i en sköld på så sätt att det inte framstår som ett släktvapen visar att han har makten över det område som denna släkt tidigare hade, dvs Sverige.
Och det bruket fortlever än idag.

Att Karl Knutsson kommer undan med det här sättet att resonera, som idag hade varit omöjligt att inför, har sin förklaring i dåtidens samhällssystem. Enligt den var makten given av Gud vilket innebär att endast fursten ”äger” marken. De underlydande, även hertigar, har endast rätt att bruka den och har deras äganderätt given på genom furstens nåd – låt gå att den kunde utsträcka sig till mottagaren och dennes ättlingar i evig tid.

Vid denna tid, när kontroll av jord var central, framställs kvinnor och män heraldiskt tämligen lika. Titta på kyrkornas altarstycken som donerats.. Både man och hustrus vapen avbildas, ofta på var sida av altaret. Samma sak på husfasader. Och hon har även ett vapen när hon behöver ett sigill men inte var omyndig (som kvinnor i regel var)

Pengarnas intåg förändrar heraldiken

Ännu fram till industrialismen, eller för allt det moderna bankväsendet med banksparande, byggde hushållen sitt ägande på jord, också det stora flertalet borgare och hantverkare i städerna var tvungna att omsätta sina vinster i jord eftersom en enkel brand kunde göra en familj utfattig.

Men från mitten av 1700-talet genomgår samhället en förändring där ägande av lösöre får allt större betydelse. I ett samhälle som bygger på ägande av lös egendom får individen en mer framträdande plats och ses som en fritt agerande aktör (se den liberala ideologins födelse med Adam Smith, som dock ännu är långt ifrån så individuell som vi är idag). Detta blir ett problem för det ännu patriarkala samhället som skapar en ny form av kontroll av det offentliga rummet. Det är nu som det blir att knyta kvinnan till hemmet där hon inte kan utöva kontroll över sitt ägande. Det är alltså skillnad på att en kvinna är i ett hem, som är en social knutpunkt, och att hon är i ett hushåll, som är en produktionsenhet. Varför är då det här viktigt för heraldiken? Jo, därför att det är nu, på 1700-talet – som kvinnor klassas som andra rangens vapenbärare. Det är nu som heraldiska handböcker betonar att kvinnor inte för sitt utan makens vapen, det är nu som ”fruntimmersvapen” skapas (citat från Carl Uggla, som dock betonar att dessa inte finns i Sverige, bara på kontinenten).

Den som följer diskussionerna om heraldik på nätet, speciellt de engelskspråkiga, ser att flertalet av skribenterna fortfarande håller fast vid den här synen på vapenbruk. De uttrycker sig i regel som att det är tradition men nämner aldrig att det är tradition som började under en tidsperiod och inte alls har något med heraldik att göra.

Av det skälet bör man vara försiktig med att slänga sig med begrepp som fruntimmersvapen, damsköldar och kvinnoheraldik för allt detta är något annat än heraldik och har – liksom många andra regler – sin grund i en ideologi och uppfattning om hur samhället ska vara beskaffat. Är man inte för den formen av samhälle menar jag att man bör man vara försiktig med att hävda dess regelsystem framför andra tänkbara regler.

 

 

Vad är ett alliansvapen?

Jourhavande heraldiker

Veckans fråga. Kan två makar förena sitt vapen och i isåfall hur?

Visst kan de det. Man kan också göra det på flera olika sätt. För att förstå varför måste vi förstå att män och kvinnor värderades olika förr (även om det är något som många idag har svårt att erkänna) och att det har fått tydliga efterverkningar i den heraldiska traditionen. Jag vill också poängtera att den som med förståelse för detta ändå argumenterar för att vissa traditioner ska leva vidare nog har missförstått heraldikens väsen och syfte. Att de som inte är lika historiekunniga vill behålla traditioner är en annan sak och handlar mer om upplysning.
Över till alliansvapnen och här är en kortfattad övergripande beskrivning.

Version 1 – Allt under en sköld

Det här är egentligen inget alliansvapen utan är egentligen en kvinna som använder sin makes vapen. Fenomenet finns sedan medeltiden. Inom aristokratin förekommer det i regel när kvinnan helt enkelt är underordnad, medan en kvinna med makt (änka eller liknande och med egen ekonomi) inte gärna har något annat vapen än det hon föddes med. Men aristokrati och kungahus har andra regler än vi övriga eftersom det kommer in juridiska frågor kring arv av titlar och liknande. Ser vi till vanligt folk (lågadel och andra) så får vi komma ganska långt fram i tiden innan kvinnor presenteras med sina mäns vapen. Det börjar på allvar någon gång under 1700-talet och är sedan vanligt under 1800-talet.

Än idag dyker det upp den här typen av vapenföring. Det är då i regel kvinnor gifta med en adelsman (oavsett om de själva är adel eller inte) eller kvinnor gifta med en man som är heraldiskt intresserad, men det är numera allt ovanligare.

Mitt råd är att helt undvika det. Om kvinnan har ärvt ett vapen ska hon naturligtvis föra det. Ett vapen är inte knutet till ett släktnamn utan till en släkt.

Version 2 – Allt under en hjälm

I den här varianten visas båda parternas vapnen upp intill varandra men det sker under mannens rangkrona eller

Ursprunget till detta är att kvinnan förr följde mannens rang. Var hon av högre börd så sänktes hon, var hon lägre (sällsyntare) så upphöjdes hon. Att hon i regel var av samma eller högre beror på att kvinnan ”användes” för att förena politiska eller ekonomiska partnerskap.

det här resonemanget är såklart helt omöjligt att upprätthålla i ett samhälle där kvinnan inte är underordnad maken ekonomiskt eller socialt. makan är inte längre omyndig och kvinnor studerar och gör karriär på samma (juridiska) villkor som män. Det är här värt att minnas att gifta kvinnor förblev omyndiga fram till 1921.
Att i det läget hävda att det är en tradition och heraldisk sed att framställa båda makarnas vapen under mannens hjälmprydnad eller rangkrona är att grovt missförstå heraldikens historia.
Vill hon däremot göra så är det förstås ok, men detsamma får då sägas om det är mannen som vill åka snålskjuts på makan.

Version 3 – Två vapen intill varandra

Detta är den egentliga formen av alliansvapen. Båda vapnen framställs i sin fullständiga form där mannens vapen står till heraldiskt höger och kvinnan är till vänster. I samkönade äktenskap får man naturligtvis välja vem som är var.

Man kan också välja att avstå båda makarnas hjälmprydnader. Det är vanligt att man förenar sköldarna med ett band eller en kedja eller liknande.

 

Alliansvapen, släktvapen, för släkterna Mutka och Wasling
Alliansvapen för Mutka-Wasling. Teckning: Magnus Bäckmark

Version 4 – Likställda vapen i en sköld

Numera är det vanligaste att man är likställd. Man kan då förena vapnen i en sköld där mannens vapen är till heraldiskt höger och kvinnan är till vänster. I samkönade äktenskap får man naturligtvis välja vem som är var.
Tänk på att det bara är ett alliansvapen som dess syfte är att representera två personer. Samma vapen med samma klyvning kan användas av en gift kvinna eller av makarnas barn.
Det är alltså syftet och inte utseendet som ger begreppet alliansvapen.

Notera.
Det är just därför man i alliansvapen klyver en sköld i två som Svenska vapenkollegiet och Nationalkommittén för genealogi och heraldik inte godkänner nyskapade vapen som är kluvna.

Alliansvapen bland heraldiker

Alliansvapen är inte så ovanliga i heraldiska sammanhang även om man sällan ser dem utanför dessa. Här är några av de som finns på Svenska heraldiska föreningens sid för medlemmarnas vapen. Sköldarna är tecknade av Ronny Andersen. Jag har inte full koll på allas efternamn, därför saknas några.

Apelstig-Eldh
Bede-Boberg
Wasling-Mutka
Sunnqvist-Sjöstrand
Hill
Ehinger
Bäckmark

Kvinnor och hjälmar

Att titta i svensk heraldisk litteratur för att få veta mer om kvinnligt vapenbruk är sorgligt. Inte minst när det kommer till frågan om hjälmar. 

Självklart får både kvinnor och män bära hjälm. Det finns ingen anledning till varför inte.

Jag för min del tycker att det är dags att inse att gårdagens heraldiska författare ibland hade väldigt lite på fötterna när de skrev vissa texter och det är värt att beakta när det handlar om att skilja heraldiska traditioner från ”traditioner”.
Men låt oss för enkelhetens skull betrakta de två stora argumenten.

Kvinnor sägs inte bära hjälm därför att:

1. De inte deltog i torneringer.
2. De inte deltog i strid.

Av de skälen har de inte burit hjälm och kan därför inte bära en hjälmprydnad.

Argument 1 – Tornerspel

Det första argumentet är intressant eftersom vad vi vet var det endast i tornerspel som hjälmprydnaden användes och det måste sägas att det finns inte en enda kvinna som är känd som deltagare i ett tornerspel. Frågan är då vilka män som var med i tornerspel och vad det har för relevans på heraldiken idag.

Det har hållits tornerspel i Sverige under medeltiden. Av källorna att döma blev de mer sällsynta under 1400-talet än de var under 1300-talet. Jämför vi med kontinenten kan det bero på att antalet som hade råd med den rustningen som krävdes blev allt färre. För att förstå kan vi jämföra med motorsorten idag. Att ställa upp i VM i rally eller Formel 1 har alltid varit dyrt, men kostnaden idag är gigantisk mot vad den var på 1950-talet med följd att allt färre uppstickare kan vara med.

Det tornerspel som hålls efter medeltiden bör endast betraktas som skådespel och kan bättre jämföras med dagens tornerspel på medeltidsdagar än de spel som förekom på 1400-talet. Mer en uppvisning med speciellt inbjudna deltagare än en idrott på liv och död. Och så kallades de inte heller för tornerspel utan karusell.

De svenska källorna nämner några deltagare i tornerspel och några vapenböcker antyder ytterligare ett antal personer. Dessa är de enda vi vet har deltagit i ett tornerspel och som därför har rätt till hjälmprydnad. Alla räknas till de uradliga släkterna och knappt någon finns kvar idag. Ingen annan än dessa fåtal män – dit alltså inte ens kungar och prinsar kan räknas in – har enligt argument 1 rätt att föra hjälm med hjälmprydnad SÅVIDA det inte finns någon okänd regel som säger att den rätt som tillfaller en man därefter tillfaller alla av mankön i tiders evighet. Jag tror inte någon vill antyda att det finns någon sådan regel.

En lösning skulle kunna vara att ta med  karusellerna. Då är frågan om vi idag ska anse att en idrottsutövning för 400-500 år sedan ska bestämma vilka identifikationstecken utanför denna idrott som män respektive kvinnor ska ha rätt till idag.

Argument 2 – Striden

Sant är att ytterst få kvinnor deltog i strid under medeltiden. De fanns, men det var sällsynt. Om detta har Stefan Högberg skrivit om på sin blogg ”Kvinnliga krigare” och i sin bok med samma namn.
Fråga är då om det är relevant för bruket av hjälmprydnaden idag? Nja. Den man som vill använda hjälmprydnad idag med argumentet att en annan man använde en hjälmprydnad på 1300-talet får nog finna sig att då samtidigt hävda att kvinnor har samma rätt.

Adelskapet då, tänker någon.
Nja, inte heller det är ett bra argument eftersom det dels tar bort rätten till hjälmprydnad för alla män som inte är adel samtidigt som det visar att alla adelskvinnor faktiskt har rätt till hjälmprydnad. Det senare beror på att frälse visserligen gavs till en man och ärvdes av en man men upprätthölls (med stöd i lag och praxis) av kvinnor när någon man inte fanns att tillgå. Det är just dessa kvinnor (fruar eller döttrar) som är de stridande kvinnor som nämns av Stefan Högberg i hans blogg.

De båda argumenten för att hävda att kvinnor inte kan ha hjälm är därför intressanta för den som vill studera genushistoria och

Fruntimmersvapen för fröknarna Åsklund.
Rombsköld. Här för släkten Åsklund.

 Argument 3 – Sköldformen

Det finns faktisk ett tredje argument men det är så fånigt att det inte är värt att ta på allvar. Men jag nämner det ändå.

Kvinnor kan inte ha en hjälmprydnad för man kan inte sätta en hjälm på en spetsig sköld.

Kvinnor ges idag ofta en rombformad sköld. Sveriges förste heraldiska teoretiker Carl Uggla nämner den i sin bok ”Inledning till heraldiken” (1747) och konstaterar då att det var ett bruk på kontinenten som inte förekom i Sverige (eller Norden). Bruket förekommer i stort sett inte på 1800-talet heller (undantaget när  vapen med brittisk anknytning och några få till) utan blommar upp när Arvid Berghman slår igenom som heraldiker på 1930-talet.

Men oavsett när bruket kommer eller vad man tycker om sköldformen som sådan måste man ändå hålla med om att det är ett utmärkt exempel på cirkelresonemang: först vill man förneka kvinnor rätt till hjälm. Därefter ger man dem på nåder en ny sköld i form av en romb. Sedan hävdar man att de (som kön och genom historien) inte kan ha hjälm för att det inte passar sig att rita en hjälm på denna spetsiga sköld. Detta fast man vet att kvinnor haft helt vanliga sköldar i Sverige sedan 1200-talet.

Vackra biskopar

Svenska biskopar förnekar sig inte utan fortsätter att anta enkla men unika och samtidigt talande vapen. Stor heder till dem.

Det rör sig denna gång om två kvinnliga biskopars nyskapade vapen. Bilderna här är tecknade av Henrik Dahlström vid statsheraldikerämbetet men jag vet inte vem som har komponerat dem. Vem det än är så håller den sig till traditionen att få till enkla vapen.

 

Susanne Rappmans blasonering
Sköld: Skölden kvadrerad med utböjt kors av guld. Fält 1. och 4. Göteborgs stifts vapen och fält 2. och 3. blå med ett ginbalksvis ställt veteax av guld.
Skölden krönt med en mitra av silver med band av guld.
Valspråk: Vår Gud bär sår.

Ofta, men inte alltid, lyckas man få till en heraldisk bild som stämmer överens med innehållet eller innebörden i det valspråk som biskopen valt. Just i detta fall verkar inte det vara aktuellt. I Åsa Nyströms vapen har man snarare tagit fasta på att hon är född och uppvuxen i Umeå, björkarnas stad.

Åsa Nyströms blasonering
Sköld: Sköld kvadrerad: 1. och 4. Luleå stifts vapen; 2. och 3. i blått fält en björk av silver.
Skölden krönt med en mitra av silver med band av guld och lagd över en ginbalksvis ställd kräkla av guld.
Valspråk: Gud verkar i er.

Rutig eller oval och med rosett

Fruntimmersvapen för fröknarna Åsklund.
Fruntimmersvapen för fröknarna Åsklund.Illustration: Davor Zovko.

Kvinnor har inte hjälm. Så enkelt är det om man läser den heraldiska litteraturen. Det slås fast redan av Carl Arvid Klingspor och fortsätter att vara ett bärande tema in på 1990-talet.

Skälet till att kvinnor inte har hjälm och därför inte heller hjälmprydnad är att deras sköldar inte passar för det. Kvinnor ska ju ha ovala eller rutformiga sköldar.

Men så har det inte alltid varit. Tvärtom säger Carl Uggla i sin bok ”Inledning till heraldiken” från 1747 att rutformiga fruntimmerssköldar är något som inte förekommer i Sverige men väl på kontinenten. Jag har valt ut tre citat som visar hur den ledande auktoriteten såg på dessa sköldar. Jens Christian Berlin visar i sin redigering inför nyutgåvan av Ugglas bok att Carl Uggla både var väl förtrogen med ledande kontinentala heraldikers verk och att han tillsammans med Johan Törner reste runt och studerade svenska heraldiska vapen i faktiskt bruk. (s 18f, utgåva 2011)

Ur Inledning til heraldiken

Tre sköldformar som dagens betraktare gärna ser som kvinnliga.

Den ovala skölden

  • . 4. Uti första rummet sätter jag den heltrunda,* (Fig. 1.) hwilken ofta nog brukas, så wäl i Sigiller, som i synnerhet på mynten, icke allenast de Swenske, utan ock Fransyske och andre Rikens.[1] Under denna kan ock den ovala** räknas: (Fig. 2.) hwilken merendels kallas Italiensk, emedan han der är i bruk och det, aldramäst af de andelige, til ihugkommelse utan twifwel af deras förfäder, de Romare, som dem fordom brukat i fält.[2]

Ovala sköldar har här inget med kvinnor att göra utan är en sköldform vilken som helst. Det här stöds även av samtida exlibris.

Den hjärtformade skölden

  • . 5. Sedan finnes ock hiertformige* Sköldar. (Fig. 3.) På gamle Påfwelige och Tyske mynt ser man dem;[3] såsom ock några andra gamla Familje-Wapn;[4][5] Stundom är krökningen in uti utelemnad, at han blifwit helt rund, eller ock är något annat krus der.[6]

 Jag tog med denna sköld för att den anger en form som en modern läsare direkt ser som kvinnlig. Håll gärna upp en spegel och fundera på vilka fördomar du har kring manligt och kvinnligt samt hur nya dessa är.

Den rutformiga/rombformade skölden

  • . 6. Rutformige* (Fig. 4.) brukas uti Frankrike och Italien af Fruentimber[7] mäst öfwer alt både gifte och ogifte.[8] När et Fruentimber sätter sitt Wapn bredewid sin Herres, ställes det i en sådan Sköld, hwilket i andra Riken ej efterlefwes.

Här nämner Carl Uggla att bruket med rutformiga sköldar för kvinnor bara är begränsat till två länder. Jag kan varken bekräfta eller vederlägga det men hur Ugglas kunskap än var om brittiska och spanska vanor är jag rätt säker på att han hade full koll på var ledande auktoriteter sa i Tyskland och Frankrike.

Noterna till Ugglas bok

[1] Det heter annars, Figura circularis est perfectissima, men i Heraldiken har det ej rum, ty den är mycket obequäm at uttrycka et wapn fulkomligen och ännu wärre uti en ihopfogad sköld. Derföre är det förnuftigast at aldeles lemna denna skapnaden så i Sigil som eljest. PERINGSCHÖLDska skölden är för ormens skuld rund, uti hwilken en runa-skrift står af innehåld: Merkit för JOHAN PERINGSCHIÖLD.

[2] Uti Grefweliga SPARRIska Wapnet är en dylik blå hiertesköld med en guld sparre uti, såsom Familje-Wapn. Äfwen uti CAMENSCHÖLDske.

[3] På Keiser CARL VI groschen af år 1733 står Österrikiske wapnet uppå Örnens bröst i en Hiertformig sköld. På alla Hildesheimiske mynt finnes des Wapn i en Hiertformig sköld: äfwen på de små Pfaltsiske merendels, dock är han stundom krusad.

[4]

[5] Ogifte Fruentimber kunna sig en dylik utwälja. Eljest är den ännu swårare än den förra, at få et wapn rent uttryckt i.

[6] Prof af bägge desse äro på Keiser LEOPOLDI Groschen, den förra af år 1697, den senare af 1669. Dock finnas de ännu på flere af de Tyske mynten jag äger.

[7] Denna tycka Fruentimber sig snarare böra bruka, än en Krigs sköld: som Karlar tilkommer; efter han liknar en Nåldyna, har ock samma namn på Italienska, guanciale.

[8] På gamla mynt träffas han dock stundom, så wäl Tyska som Spanska, såsom FERDINANDI Catholici. Nu förtiden, föra Hertigarne af Massa och Furstarna af Carrara det Mediceiska stamwapnet i en dylik rutformig sköld på sitt Hufwud-Wapn. Påfwens INNOCENTII VIII Son FRANCISCUS CIBO hade LAURENTII de MEDICIS dotter MAGDALENA til gemål, och kan hända det är ordsaken, hwarföre de föra detta Wapn sådant.

Ur Handbok i praktisk vapenkonst

I Carl Arvid Klingspors ”Handbok i praktisk vapenkonst” (1887) sägs det om kvinnliga sköldar att: ”Förr brukade fruntimmer rutformiga sköldar utan hjelm. Dessa äro dock endast användbara, om vapenbilden har en sådan form, att den får plats i denna sköldform.” [s 16]

En ogift kvinna och en änka använder en rutformig sköld, medan den gifta kan välja mellan en rutformig och en oval, varvid är att märka, att hon liksom änka klyver skölden och sätter mannens vapen i den högra hälften och faderns vapen i den vänstra. Har maken intet vapen, låter kvinnan faderns stamvapen fylla ut hela skölden.” [s 12].

Båda dessa citat är intressanta eftersom de visar att Klingspor knappast visar sig förtrogen med Ugglas verk eller med äldre praktisk vapenkonst i Sverige. Han verkar hämta sina uppgifter direkt från utländska källor. Det bruk han anger är inte heller speciellt vanligt, som jag kan se det, även om det förekommer.

När 1900-talet kommer

Man skulle kunna tro att 1900-talet med myndiga kvinnor och kvinnlig rösträtt gav kvinnor större

Arvid Berghman går på djupet med den kvinnliga skölden i ”Exlibris” från 1951.

En kvinna insätter alltså i en dylik rutformig sköld faderns sköldemärke” (s 128).

Som gift använder kvinnan fortfarande en rutformig sköld, men kan enligt mångas åsikt även begagna en oval, och även andra sköldformer förekomma” (s 128).

Berghman skiftar här ståndpunkt en aning men det kan lika gärna vara ett uttryck av oklar redigering av texten. Väl att märka så anger han att kvinnan för sin faders märke men han menar inte att söner för sin faders märke utan de för självklart sin egen sköld. På det lilla order ”faderns” så gör Berghman här en kvinna till ett bihang till mannen. Tidstypiskt så jag klandrar inte honom men den som idag refererar till Berghman bör inte förbi gå dessa och andra subtila markeringar med tystnad. Speciellt med tanke på att Bernhard Schlegel och Carl Arvid Klingspor i ”Svensk heraldik” från 1874 tar upp Ramfrid Israelsdotters (Tre Änder) gravmonument där ”… hennes mans vapen på högra och hennes eget på vänstra sidan ….” (sid 18)

Är hon [ogift] berättigad till en krona, kröner hon därmed skölden, i annat fall kan hon, om hon så önskar, efter engelskt mönster smycka dess översta spets med en blå bandrosett”. (s 128).
Här, och först här,  införs den blåa bandrosetten i svensk teoretisk heraldik och den förekommer därefter i varje svensk handbok om heraldik.

En modern efterföljare

Magnus Bäckmark tar i ”Kort handledning till vapenbäraren” från 1999 upp den kvinnliga vapenframställningen på ett sätt som är inspirerat av Arvid Berghman men om möjligt ännu mer strängt.

Nu ska det i rättvisans namn sägas att Magnus bok från 1999 var hans första teoretiska verk och att han sedan dess med allt större kunskaper i ämnet blivit mer självständig och utvecklas sina tankar om vapenrätt betydligt. Att jag ändå har med honom beror på att hans text visar vilka slutsatser en person som under 1900-talet försöker sätta sig in i kvinnligt vapenbruk ofrånkomligen når fram till. Magnus var långt ifrån ensam att tycka så här under 1900-talets andra hälft, det var snarare regel än undantag. Skillnaden var att han vågade sätta sina kunskaper på pränt för att sprida kunskapen vidare.

En gift kvinna använder en oval sköld som hon klyver mellan sin (senaste) makes och sitt eget vapen. Eventuellt kan en rutformig även komma till pass, vilken sköldform hon emellertid gott kan spara tills hon blir änka, för den rutformiga skölden är den enda som änkor använder.” [s 10]

Det här är en finess med sköldarna som författaren skapat helt på egen hand, för den förekommer inte i någon svensk skrift före denna. Hela citat visar på en syn på heraldiken som är helt främmande för andra samtida heraldiker vilket inte minst visas av de nytagna kvinnliga vapen som under 2000-talet presenterats i SVR och Vapenbilden. Men så är ju en gift kvinna inte en självständig individ, ty ”En kvinna följer sin makes värdighet, om hon gifter sig.” (s 12)

En frånskild kvinna betraktas, heraldiskt sett, som ogift. Om hon behåller sin före detta makes efternamn efter skilsmässan kan hon emellertid eventuellt tänkas att fortsätta föra en kluven sköld, likt en änka, till dess hon ingår ett nytt giftermål.” (s 10)

Samtliga författare väljer att sätta mannen först när de skriver att en kvinna ska klyva sin sköld och ha sitt vapen till sinister och sin makes vapen till dexter. Ingen använder dessa annars så vanliga heraldiska begrepp.

Litteratur

  • Carl Arvid Klingspor         Handbok i praktisk vapenkonst (1887)
  • Arvid Berghman                 Exlibris (1951)
  • Magnus Bäckmark             Kort handledning till vapenbäraren” (2:a versionen, 1999)

 

Kvinnodagen ingen bra heraldikdag

Jag hade inte tänkt skriva något om internationella kvinnodagen eftersom den inte har något med heraldik att göra. Men några tittar på Facebook visar att jag hade fel.

Internationella kvinnodagen är inget att fira; ingen vettig kvinna blir glad över att jag firar henne på denna dag. Däremot är dagen något att reflektera över. Det märkte jag inte minst när jag gick igenom Facebook idag.

Från heraldiska vänner och bekanta kom mängder av heraldiska hänvisningar till kvinnor. Det var kvinnor i vapensköldar, kvinnor som sköldhållare och kvinnor som gift sig och därmed fått sitt eget vapen satt till sinister medan makens satt på den något förnämare dexter-sidan.  Endast en person (Hans Cappelen) hade lagt ut ett vapen som faktiskt helt och hållet var hennes eget genom arv från fadern (precis som denne fader hade sitt vapen genom arv). Och så Björn Fridén som la ut en bild av en kvinnlig konstnär, med kommentaren att det finns väldigt få kvinnor i heraldiken.

Inget vapen för en kvinna

Men inte en enda har lagt ut ett vapen som förts av en kvinna som också var den person som antagit skölden, och helst då efter att ha uppmärksammats av staten genom ex adelskap (har aldrig skett i Sverige) eller statsorden, ex Serafimerorden (har heller aldrig skett för en svensk kvinna).

Just det här visar hur långt samhället har kvar, även vi heraldiker, när vi på allvar tycker att vi hyllar kvinnor genom att presentera vapen för de kvinnor som endast har sitt giftermål och börd att tacka för sin position, inte sitt arbete. Det finns ju mängder av kvinnor som skulle kunna nämnas före diverse prinsessor från bland annat Storbritannien (som jag sett), som ex baronessan Margaret Thatcher.

Kvinnors vapenbruk – en historisk skiss

I modern heraldik görs ingen skillnad på kvinnliga och manliga vapen. De ser alla likadana ut. Under en tid från 1800-talets mitt fram till mitten av 1900-talet ansågs dock kvinnor inte ha rätt till ett vapen på samma villkor som en man. Hon var tvungen att föra en spetsrutig eller oval sköld och när hon gifte sig skulle skölden klyvas så att makens vapen kunde placeras till dexter och hennes vapen till sinister.

Den här traditionen betyder idag att en kvinna kan föra sitt vapen på två sätt, det allmänna och det specifikt kvinnliga.

Fruntimmersvapen för fröknarna Åsklund.
Fruntimmersvapen för fröknarna Åsklund.

Rutformig och oval sköld. Under renässansen började man på kontinenten anse att den rutformiga skölden, lozenge, var kvinnlig. Detta eftersom man inte på ett snyggt sätt kunde placera en hjälm och hjälmprydnad på dess spets. När man konstaterat att den rutformiga skölden var kvinnlig kom man fram till att en kvinna inte kunde använda en hjälmprydnad eftersom denna inte kunde läggas på sköldens topp. Detta cirkelresonemang levde sedan vidare och kom till Sverige på 1700-talet och fick sitt genomslag mot slutet av 1800-talet.

Rangkronan kan däremot läggas på rutsköldens topp, liksom den blå rosetten som är till för ogifta kvinnor ur borgerliga släkter.

Den ovala skölden var under 1700-talet högsta mode bland både män och kvinnor; det förekommer avbildningar med rosett på manliga adliga ovala sköldar. Därefter har sköldformen ansetts vara kvinnlig.

Kluven eller inte

En kvinna kan välja mellan att föra sitt eget släktvapen oförändrat (med eller utan hjälm), kombinera sitt släktvapen med makens eller föra makens vapen. Eventuell rangkrona följer med vapnet, men om en kvinna använder sitt eget vapen kan hon inte använda makens rangkrona eller tvärtom.

Vid skilsmässa återgår kvinnan till att föra sitt ursprungliga släktvapen. Adlig rangkrona får inte heller användas av den som inte är barn till eller gift med en adelsman.

 

Kvinnornas hjälmar

Att titta i svensk heraldisk litteratur för att få veta mer om kvinnligt vapenbruk är sorgligt.
Det står inget vettigt och det som står är nästan alltid fel.

Självklart får både kvinnor och män bära hjälm. Det finns ingen anledning till varför inte. Men låt oss för enkelhetens skull betrakta historien.

Kvinnor sägs inte bära hjälm därför att:

1 De inte deltog i torneringar.

2 De inte deltog i strid med hjälm på huvudet.

Det första argumentet är intressant.  Det har hållits tornerspel i Sverige under medeltiden. Av källorna att döma blev de mer sällsynta under 1400-talet än de var under 1300-talet.

Tornerspel hållna efter medeltiden är endast skådespel och kan jämföras med dagens tornersällskap. Medan medeltidens torneringar närmast kan jämföras med formel 1 eller annan mycket riskabel elitidrott var det senare mer en fråga om uppvisningar.
Alltså har varken kvinnor eller män deltagit i någon tornering efter år 1500, varför alla som därefter antagit vapen borde lämna hjälmen åt sidan.

Hjälmprydnad bara i tornerspel

Vad vi vet var det endast i tornerspel som hjälmprydnaden användes. Och i processioner.

De svenska källorna nämner några deltagare i tornerspel och några vapenböcker antyder ytterligare ett antal personer. Dessa är de enda vi vet har deltagit i ett tornerspel och som därför har rätt till hjälmprydnad. Alla räknas till de uradliga släkterna och knappt någon av dessa finns kvar idag.

Då är frågan om vi idag ska anse att en idrottsutövning för 600 700 år sedan ska bestämma vilka identifikationstecken som män respektive kvinnor ska ha idag.

Kvinnor var inte med i strid

Detta argument är också besynnerligt. Att först, för flera hundra år sedan, stoppas från att delta i strid och sedan använda detta förbud som argument för att det var en sedvänja som är värd att bevaras är så krystat att det blir pinsamt.

Både synen på kvinnors deltagande i försvarsmakten och bruket av hjälm i fält har ändrats så då finns det ingen anledning för heraldiken att argumentera för en sed med hänvisning till ickeheraldiskt, men militärt nyttjande, av stridsutrustning.

Konsten att lägga till kvinnor

Den heraldiska forskningen liknar i mångt och mycket den forskning som förr dominerade humaniora. Utgångspunkten är, och har alltid varit, mannen. De texter som skrivs har dessutom en manlig målgrupp.

Man skulle till och med kunna säga att normen är en äldre man som har minst en vuxen son. Det senare visas genom betoningen av att i flera böcker ta fram olika differentieringssystem som ska utkristallisera den förstfödde sonen från de övriga barnen. Varför detta ska göras brukar däremot inte förklaras.

De andra i samhället, framför allt kvinnorna, är avvikare. De omnämns i förbigående och deras vapen ges epitet som ”damvapen, ”Fruntimmersvapen” eller ”Kvinnosköldar”. I läran om vapen fördjupar man sig i ”Offentlig heraldik”, ”Adlig heraldik”, ”Släktvapen” eller ”kvinnlig heraldik”. ”Manlig heraldik” finns däremot inte, eller kanske ska man vända på det och säga att allt är manlig heraldik.

Att lägga till kvinnor

Vill man åstadkomma en förändring så räcker det alltså inte att lägga till kvinnor eftersom man då inte tar fasta på de problem som finns inlagda i den vetenskapliga processen, det vill säga hur kunskap skapas.

Det som måste slås fast är att även män tillhör ett kön. Könstillhörighet, liksom ras, klass, kultur utgör således delar av den subjektivitet som alla forskare bär på. Den har betydelse för hur kunskap skapas – och vilken kunskap som skapas och ges giltighet.

Kvinnoperspektivet sätter således att man i forskningens utgångspunkter, problemställningar och metoder i fråga tar hänsyn också till den rådande normen och kritiserar denna som ett naturligt tillstånd.

Neutral forskare

Forskningen måste också bryta sig loss från sin självsyn på den neutrale forskaren som är osynlig och fri från klander. Hans/hennes kön, sociala förankring och identitet har betydelse för forskningens resultat. Alla forskare bär på olika subjektiviteter som är formade av det liv de själva lever och den världsbild och det samhälle de är en del av. Forskaren kan inte ställas till ansvar för den kunskap hon/han skapar.

All forskning har en inneboende riktning eller strävan och det är bara att hoppas att denna strävan går i en riktning som gynnar heraldikens alla nyttjare.