Kategoriarkiv: Vapensköld

En folder för heraldiken

Svenska Heraldiska Föreningen är med på Släktforskardagarna i Borås 24-25 augusti. Och dagen till ära har vi satt samman en folder som ska göra reklam för föreningen och för heraldiken.

Hela foldern riktar sig till den som inte vet något om heraldik, som saknar förkunskaper men tycker att det känns spännande med ett släktvapen. Och eftersom föreningens syfte är just att sprida kunskap om detta så vill vi lägga ut folder överallt där vi kan, digitalt.

Därför kan du ladda ner den direkt från den här sidan eller från heraldik.se. Den finns både i högupplöst version (14 MB) och i lågupplöst (1 MB).

Texten har jag skrivit. Omslaget gjorde Pontus Rosenqvist och bilderna är tecknade av Ronny Andersen, Magnus Bäckmark, Thomas Falk och Davor Zovko.

Lekmannens introduktion_lågupplöst

Lekmannens introduktion_högupplöst

Det finns inga regler för vapensköldar

Schablon för vapensköld
Schablon för vapensköld

Heraldiken är för alla och alla har därför rätt att ta sig ett vapen. Det finna inga lagar eller regler som förbjuder dig att ta ett släktvapen. 

Rubriken är lite hårt vinklad, det medges, men poängen är att det i Sverige inte finns några lagar som reglerar hur ett släktvapen får se ut. Det som finns är rekommendationer och, möjligen, en kunglig förordning från 1762.
Däremot finns sedvänjor och ett väl inarbetat bruk på Riddarhuset som säger att endast högadeln (grevar och friherrar) kan använda en hjärtsköld, endast högadeln för mer än en hjälm och endast högadeln har rätt att sätta en hjärtsköld över sitt kvadrerade vapen. Undantag mot denna regel finns, men de är alla förlänade av dåvarande konung som därmed upphävde gällande regelverk.

Förordningen från 1762 säger uttryckligen att endast den som är adelsman får föra adligt vapen och öppen hjälm. Brott mot detta ger 500 silverdaler i böter. Denna förordning har sedan tidigt 1900-tal tolkats som att ofrälse (borgerliga) släkter har rätt att föra vapen men bara under sluten hjälm.

Problemet med den tolkningen är att slutna hjälmar inte förekom under 1700-talet varför ordet ”öppna” mycket väl kan betyda riddarhjälm oavsett utseende. Andra texter från 1700-talet (alla skrivna av adelsmän) uttrycker samma tankar. Att dåtidens författare väljer att skriva öppen hjälm kan vara ett sätt för dem att särskilja den heraldiska hjälmen från eventuella samtida hjälmar som brukades i krig eller på annat sätt.

Läs mer om Vapenrätt här …

Och använd gärna schablonen för att skissa på ditt eget kommande vapen.

Min heraldik i vardagen 1

Heraldiska vapen som inte används, hur meningsfullt är det?
Ända sedan jag började intressera mig för dessa vapensköldar har jag använt dem på ett eller annat sätt. I några inlägg kommer jag att visa hur och var.

Det här är ju inte vapen Wasling, tänker du kanske. Och det är rätt. Vapenskölden på väskan gjorde jag under gymnasietiden, innan vapnet var klart. Du kan se att det även finns uppmålat bland förslagen här så uppenbarligen var detta en favorit. Att rosorna saknas ska främst läggas på kontot – ”de är svåra att måla med lackfärg”.

På bilden syns min bror, hans dåvarande flickvän och en god vän tillsammans med min attachéväska. ”Alla” hade en sån som gick på Teknis (Sven Ericsson-skolan) i Borås. De flesta hade den utan märken, några coola hade fullt med klistermärken men jag är helt säker på att jag var den enda, någonsin, som hade den fullt målad.
Den övre bilden är från våren 1988 och den nedre från något senare samma vår, när jag målat lite till.

Sommar i solen

Det är sommar med sol och bad. Så under en tid kommer inläggen här att vara lite sporadiska och jag ser mer ut som bilden här ovan än som en antikvarie.

När hösten kommer igen så blir det mer fart på bloggen. Kanske blir det några nya resereportage, om jag åker iväg på någon dagsutflykt. Eller så blir det någon ny infallsvinkel på något gammalt uttjatat ämne,; såna omtag som jag älskar att göra.

Och redan nu vill jag passa på att göra reklam för släktforskardagarna i Borås helgen 23-25 augusti. Jag kommer att vara där – kommer du?

 

Sköldknektarna i Sverige

Sköldknektarna var en halvadlig grupp krigar som skapads av Karl IX under tidigt 1600-tal för att skapa en starkare armé utan att dra på kronan stora frälseutgifter.

Sköldknektarna är på sätt och vis en fortsättning på de svenner som anlitades från Sturetiden och en bit framåt. Ofrälse män med stor kunskap i krigets konst som kungarna av Sverige behövde för att skydda riket och makten. just under Karl IXs tid var detta extra viktigt eftersom han stred med sin brorson Sigismund om den svenska kronan.

Slaget vid Kirkholm utanför Riga i Livland 1605 kom att få avgörande betydelse. Slaget var en katastrof för Sverige men stora förluster och en insikt om att den svenska adeln inte var tillräckligt kompetens (det gällde även den svenska högsta ledningen, inte minst kungen själv). Dessutom litade inte kungen på adeln eller andra så han behövde stöd från en ny grupp.
Därför föreslog kungen 1606 att en ny form av frälsemän skulle införas i Sverige.

Om detta kan du läsa i artikeln om Sköldknektarna som just nu har uppdaterats med nya namn.

 

Papegojor i Tidaholm

Staden Tidaholm är en verklig sommarstad. Ja, de kanske inte känner det så, men det var min upplevelse. Liten, mysig men det händer i ärlighetens namn inte särskilt mycket. 

Med många små söta verksamheter runt om i stan samt en hel del vackra blomster- och vattenarrangemang är Tidaholm  en mysig stad att besöka. Själv åt jag lunch på caféet Nohrberg när jag var där. En kycklingsallad mot Ceasarhållet som tydligen drog till sig dåligt väder. I alla fall föll temperaturen från 23 och sol till 20 och blåst under den korta tid jag satt där. Det finns en klocka/termometer mitt på torget, på samma hus som bokhandeln håller till så det var lätt att hålla koll på tid och de mörka moln som drog fram.
I bokhandeln kan du för övrigt hitta gamla lokalböcker som man ska hitta i en bra lokal bokhandel. Bland annat några av min morfars favorit Västgöta-Bengtsson.

Två papegojor

Kyrkan i Tidaholm har två begravningsvapen för två män ur ätten Papegoja, som på 1600-talet hade godset Ramstorp i Agnetorps socken. En av dessa var Johan Papegoja, gift med Armegard Printz som var dotter till Johan Printz som vi snart möter i en annan resebeskrivning. Den om Bottnaryd, men den kommer först om en vecka eller så. Skeppsmajor papegoja gjorde flera resor till amerika-kolonin och var även viceguvernör under en kort period när svärfadern var tvungen att återvända till Sverige.
Den andra begravningsskölden kunde jag inte se vem som hade. Och ingen annan heller, verkar det som, för trots googlande hittar jag inget namn.
Den som

Själv kyrka invigdes 1841 så vapnen här var tidigare uppsatta i Agnetorps numera rivna kyrka. Tidaholm var tidigare en del av Agnetorp socken vilket den nu åter är, fast tvärtom så att säga. Kyrkan i Tidaholm är för övrigt väldigt omgjord vid flera tillfällen så det finns inte mycket historia från någon period, men å andra sidan är den en av de mest funktionella kyrkor jag varit i. Och det är ju en roligt att se en kyrka som används till det den är tänkt att användas till – religiös verksamhet – och inte fokuserar på att första hand vara ett historiskt föremål. Åsle, som jag också besökt, känner jag samma sak inför (mer om den inom kort). Kanske inte den roligaste kyrkan för en historieresenär som mig men säkert desto roligare för aktiva församlingsmedlemmar.  

Och jag måste säga att när jag av nyfikenhet på öppettider tittade in på Tidaholms Facebook-sida så överraskades jag av hur mycket aktivitet det var, och hur mycket glädje det fanns i den, och hur välkomnande de verkade vara. Kanske är det också därför de förmås hålla så mycket öppet nu i sommar?

Balte i Tidaholm

I Tidaholms vapenhus finns det ett fragment som visar en man i kjortel. Denna figur är i allt väsentligt densamma som den som finns i Baltaks kyrka. Inte så att de är identiska, men det är samma typ av kjortel, samma hållning av högerhanden och samma korta ben. Vänsterarmen skiljer sig åt.
På något sätt bör dessa hänga ihop men hur kan jag inte svara på. Värt att notera är att ingen av figurerna har något attribut som p något sätt knyter dem till herreklassen, prelaterna eller stenhuggarna. Det ser inte heller ut att vara ett helgon.
Finns det någon liknande figur på annan plats i Sverige, Norden eller Europa?

Balte i Baltak

Velinga kyrkas riddare

Nya och gamla riddare samlas på Velinga kyrkogård. De gamla är relativt okända men de nya är från släkten Wijkmark som dominerade socknen under 1800-talet. Minst två av dem blev riddare enligt gravstenarna här på Velinga, men någon heraldik ser jag inget spår av.

Velinga kyrka ligger behagligt i ett öppet landskap på så sätt att utsikten från kyrkan är otroligt lång. Om det såg ut så här på medeltiden eller om denna öppna yta är ett resultat av att någon mosse odlats upp eller en sjö har sänkts vet jag inte. Det skiljer sig på så sätt från Härja som jag tidigare beskrev och det verkar som att området har hyst fler personer.

Kyrkans värde finns utanför så skulle du komma när den är stängd så är inte så mycket förlorat. Längs ytterväggarna står gravstenar från 1600-talet och inmurad i östväggen finns en liljesten.

Strax bakom inknödd mot muren finns familjen Wijkmarks familjegrav. Knut Wijkmark ägde godset Torp i denna församling och han var under några år även ledamot av första kammaren. Två Wijkmarkare på Torp slogs till riddare, enligt deras gravstenar. En var Knut.

Liksom övriga stenar från 1800-talet saknas här all form av heraldisk utsmyckning fast man så gärna lyfter fram sina titlar.

På södra väggen finns numera denna tympanon inmurad. Den föreställer en biskop eller Jesus som till höger om sig (från vår position) har en häst. Denna man är sannolikt donatorn som sträcker fram handen och överlämnar kyrkan. Hästen är ett attribut för hans position i samhället. Till vänster ses en klippa som antingen går tillbaka på Paulus brev till Efesierna 2:20 där det sägs ”där hörnstenen är Jesus själv” och/eller så syftar det på biskopsämbetets, och därmed kyrkan som institution, själva ursprung som är Petrus, som betyder klippa. Är den möjligen gjord av Ottravadsmästaren?
Kunskapen hämtad från Jan Svanberg.

Liljestenen i Velinga

Jesus på altartavlan

Bakom en dörr hittar jag detta prästpar från 1600-talet, som förvånat möter mig blick. Lägg märke till prästens frisyr. Så långhårig att varje hippie skulle vara avundsjuk. Visst är det fascinerande att man runt om i svenska kyrkor upprördes över de långhåriga ungdomarna på 60- och 70-talet samtidigt som man mitt i kyrkan hade bilder på Jesus, präster och all sköns heliga män som samtliga hade minst lika långt hår. Jag tror inte att kulturell blindhet kan bli tydligare än här. Jesus här ovan har ju också skägg, detta otyg.

Utanför kyrkan finns dessa numera okända gravstenar som gjordes under 1600-talet. De finns på snart sagt varje kyrkogård här i västra Skaraborg men jag har inte sett dem i Sjuhärad som ligger strax söder.

 

Härjas kyrka med lejon och liljestänglar

Jag vill börja med att framföra mitt stora tack till församlingarna i och kring Tidaholm som har så generösa öppettider. Hela sommaren har jag och du möjligheten att besöka dessa kyrkor. Utnyttja den möjligheten.

Härja ligger till höger på vägen från Mullsjö upp till Tidaholm. Det är ett område som domineras av granskog och rätt stenig mark innan Härja plötsligt öppnar upp med åtminstone lite större åkrar och öppna landskap.

Härja. Här i byn fanns en medeltidskyrka som är ombyggd. Tornet är visserligen kvar men långhuset (kyrkobyggnaden) gjordes om 1767, om vi ska tro den stora skylten på kyrkans yttre västliga vägg.

Eftersom byggnaden är helt ”ny” finns inga medeltida målningar här. Däremot finns resterna av en romansk portal (tympanon) och andra detaljer från en tidigare kyrka. Möjligen från Ettaks kungsgårdskyrka eftersom resterna från denna kyrka användes när Härja och Velinga kyrkor renoverades på 1700-talet.

Lejon och liljestängel

Det om gjorde mig mest uppspelt var en sten på baksidan av långhuset i Härja. Denna sten kommer alltså troligen från Ettaks kungsgårdskyrka. Bilden visar en liljestängel och vid dess fot ett xxx. Ja, jag vet faktiskt inte om det är pilbåge eller någon form av kors till vänster samt ett lejon till höger. Det ser hur som helst ut att vara samma motividé som lagman Folke av Västergötland har i sitt sigill från någon gång mellan 1231-40.

Folke Lagmans vapensköld från 1231-40.

Nu tror jag inte att det är lagmannens vapen som är avbildat. Snarare tvärtom, att när heraldiken var ny så var motiven inte självklara och då kan inspirationen ha kommit från något närstående. Som från stenmästaren i Härja som jämte sin kollega i Forshem hade gjort de mest imponerande kyrkoutsmyckningarna och dessutom på en kungsgårdskyrka. Kan det ha funnits ett bättre sätt att visa sin trohet till den Erikska ätten?
Liljestenar förekommer också i detta område så jag ser stenen som en kusin till dessa, även om den inte ska betraktas som en liljesten.

Noterade för övrigt att Anette Nitenberg i boken ”Liljestenar och stavkorshällar” anger denne lagman Folke som son till Birger Brosa, men han var far till en annan Folke som dessutom knappast var lagman (som äldre historiker hävdar. Wikipedia visar dock att den enda samtida källan, Snorre, snarare uppger motsatsen. Hur som helst stupade Folke i slaget vid Gestrilien 1210.

Portalen i Härja från 1100-talet, med Petrus till vänster och Jesus Kristus till höger.

Härja har även en portal som är väldigt vacker. Stenmästaren är som sagt okänd. Han verkar inte ha gjort några fler arbeten i Västergötland. Möjligen har en av hans lärjungar haft ett uppdrag i Timmele, som har väldigt lika men väldigt mycket sämre utförda, huvuden. Jan Svanberg tolkar dem som Jesus Kristus och Petrus och tror även att mästaren har kommit från Italien efter att ha gjort några uppdrag i Lund (sin samtids rikaste stift, vilket är värt att tänka på) eftersom det finns några andra motiv som annars främst förekommer i Italien. Främst då linakrobaterna på pelaren intill porten. Och bara detta gör resan hit värd all möda.

Donatorn som bekostade kyrkan (eller troligare Ettaks kungsgårdskyrka). En kung eller en lagman? Svärd har han i alla fall.

Barnet i Ettak

Parantes. I utgrävningarna av runierna av Ettaks kyrka upptäcktes det att ett barn hade begravts under koret, kyrkans mest heliga plats. Oklart vem, men det var en kungsgård så om det inte var en liten prins bör det ha varit ett barn till en mycket betydande storman. Kan det ha varit en son till lagman Folke i Västergötland? Nä, det kan vi förstås inte veta så det är inte ens en gissning, bara en fantasifull tanke. Kanske var det hans ende son och det är skälet till att hans släkt förblir okänd.
Eller så är barnet donatorns lilla älskling och av kärlek krävde han att hans lilla skulle begravas på den heligaste av platser så att detta oskyldiga barn kom fram till himlen så fort som möjligt.

Utgrävningen sköttes för övrigt av Nils Fredrik Beerståhl som senare fick Svenska heraldiska föreningens förtjänstmedalj. Fast av helt andra skäl.

Lindansarna vid portalen i Härja kyrka. Var stenmästaren från Italien?

Läs mer

Jan Svanberg; Västergötlands medeltida stenskulptur

Den halvöppna borgerliga hjälmen

Om endast adeln får ha den öppna bygelhjälmen, hur ska man då som ofrälse göra för att öppna upp sin slutna hjälm? 
Jo, man skapar en halvöppen hjälm. 

I Skandinavisk vapenrulla, SVR, finns det 7 svenska och en norsk halvöppen hjälm som alla förs av borgerliga släkter. Den första är publicerad 1995 och den sista 2003. Alla vapen har skapats av antingen Tor Flensmarck eller Jan Raneke som då också var de två redaktörerna för SVR. Därför antar jag att det var deras egen idé att introducera den halvöppna hjälmen i Sverige.

Schéeles vapen här ovan är en jämförelse med hur Jan Raneke och Skandinavisk vapenrulla vid samma tid ritade en öppen hjälm. Det finns, som synes, betydande skillnader. Och alla bilder i denna artikel är från just Skandinavisk vapenrulla för att kunna visa precis hur dessa vapen ser ut.

Tysk förbild

När jag ser hjälmarnas utseende tycker jag att Walter Leonards arbete har varit deras förebild. Hans Der grosse Buch der Wappenkunst (1977, senare omtryckt i flera upplagor) har en lång rad schabloner som framför allt Tor Flensmarck använt sig av i vapen publicerade i SVR. Jag har också använt mig av dem, om än i mer privata sammanhang, och det var väl också poängen med Leonards publikation.

Är det en ny typ av hjälm?

Ska vi då anse att den halvöppna hjälmen är en ny typ av hjälm eller är den bara en variant av den öppna bygelhjälmen och därför ett ”intrång” i den svensk-finska adliga ”rätten” till vissa rangattribut?

Det är inte så lätt att säga. Eller, det är lätt att säga det ena eller det andra om man redan på förhand har fattat ett beslut. Men vill man komma ifrån sina fördomar och verkligen fundera kring hur man egentligen ska förstå en hjälm och vad som skiljer en typ av hjälm från en annan så blir det svårare.

Stickhjälm från ca 1500. Bild: Wikipedia commons.

Det är å ena sidan helt klart att det inte är en stickhjälm eftersom denna hjälmtyp består av två delar som nitats ihop. Denna hjälmtyp är framtagen kring sekelskiftet 1400 med det enda syftet att användas vid tornerspel, när man red emot varandra med lans. Stickhjälmen är fast och har aldrig byglar och den har inte heller något visir. Stickhjälmen är alltså den som används av ofrälse släkter.

Öppen hjälm med visir från c:a 1520. Ur The Walters Art Museum, https://thewalters.org/

Det är inte heller en sluten hjälm (som egentligen inte är detsamma som en stickhjälm även om begreppen numera är synonymer bland heraldiker) eftersom denna blir sluten just därför att den har ett visir. En sluten hjälm har inte heller byglar men den användes vid strid och är en utveckling av ”saladen” samt släkt med ”armet”.  Denna slutna hjälm förs i regel inte av ofrälse men vissa konstnärer brukar ändå använda den som alternativ till stickhjälmen.

Å andra sidan är den inte heller en öppen hjälm, bygelhjälm, eftersom dess uppbyggnad inte är densamma. Visserligen är den halvöppna hjälmen en tecknad konstruktion medan bygelhjälmen är en verklig hjälm. Å andra sidan är den öppna bygelhjälmen som den ser ut i heraldiken en ren skrivbordsprodukt sedan 1500-talet.

Den stora skillnaden mellan den öppna och den halvöppna hjälmen är att byglarna på den förra sitter fastnitade på utsidan av hjälmen medan den senares byglar är en del av själva hjälmen.

Jag är ännu splittrad i vad jag tycker om denna hjälm. Jag kan varken ta avstånd från den eller omfamna den. Det saknas helt enkelt tillräckligt underlag för hur olika konstnärer skulle tolka hjälmen för att jag ska bestämma mig. Och så kan du läsa ytterligare ett skäl längst ner.

För dig som undrar vad våra nordiska grannländer säger kan jag berätta att den öppna hjälmen kan användas av både adel och ofrälse i såväl Danmark som Norge och Island medan Finland har samma regelverk som oss. För de tre första är det alltså en icke-fråga medan den kan bli på liv och död för oss öster om Skanderna.

Rätta och komplettera min text

Jag reserverar mig från eventuella fel rörande hjälmarnas faktiska användning och utseende under medeltiden. I denna artikel har jag valt att endast fokusera på den heraldiska hjälmen och hur heraldiker har tolkat olika hjälmtyper.
Om du kan något om medeltida hjälmar så hör gärna av dig. Kanske kan du skriva något för den här bloggen, som gästskribent.

Släktvapen med halvöppen hjälm

  • Beer 472/95- Tor Flensmarck
  • Block 478/95 – Tor Flensmarck
  • Lauenheim 484/95 – Jan Raneke
  • Theutenberg 494/95 – Jan Raneke
  • Trudsö 517/96 – Tor Flensmarck
  • Lembke 592/00 – Jan Raneke
  • Widenfalk 611/01 – Tor Flensmarck
  • Holck 631/03 – Tor Flensmarck

Men jag då?

Jo, jag har faktiskt fått en version av mitt vapen med en halvöppen hjälm. Tecknad 2016 av Thomas Falk. Snygg på alla sätt och vis, måste jag säga.

Vapen Wasling av Thomas Falk 2016.
Vapen Wasling av Thomas Falk 2016.