Kategoriarkiv: Vapensköld

Arkitekter med vapensköldar

Christopher Pohlhem
Christopher Pohlhem på vår sedel. Tyvärr utan vapensköld.

Att krigare och hovmän har adlats är självklart, men hur är det med andra grupper i samhället? De är klart färre men det finns några exempel. Här en titt på arkitekter och ingenjörer.

Före 1600-talet adlades inga arkitekter eller ingenjörer. Dessa två yrkesgrupper  var i princip samma sak och de kallades ofta mechanicus. Men 1600-talet innebar en förändring i synen på vad som staten skulle värdera.

I första hand var det inte skapare av vackra hus som uppmärksammades utan de arkitekter som ingick i fortifikationen och byggde fästningar eller de som byggde kungens egna slott. För de senare bör enligt mig adlandet ses som en del av betalningen även om det inte uttrycks så i adelsbrevet.

Adlade mechanicus

Här kommer så en lista på adlade mechanicus. Gemensamt för dem alla, utom Polhem, är att de formellt var officerare.

Fredrik Henrik af Chapmans vapen.

Fredrik Henrik av Chapman

Slutade som amiral men förde inte befäl som sådan i strid. Det var som skeppsbyggare och utvecklare av skeppskonsten han belönades med adelskap.

Fredrik föddes 1721 i Göteborg. Som ung han skeppsbyggnadskonst under sex år i England, Holland och Frankrike. Återkom 1757 och anställdes som underskeppsbyggmästare vid skeppsflottan i Karlskrona, därefter skeppsbyggmästare 1760 och överskeppsbyggmästare vid arméns flotta 1764.

Tydligen var han duktig, speciellt med roder, för 1772 adlades han med detta vapen.  Tyvärr dog han ogift så hans adliga ätt dog ut med honom, och med honom även vapnet. Kunde man tro.

Om honom kan vi även minnas bokverket ”Architectura navalis mercatoria”. Ett monument med vacker svensk påskrift och hans medaljong i marmor blev 1800-05-25 på konung Gustaf IV Adolfs befallning upprest i modellsalen i Karlskrona.

Chapman hade som sagt inga egna barn och var inte gift, men han hade en duktig yngling i sin närhet som han lät adoptera. Gustaf Adolf Neüendorff hette han, som blev adlad och adopterad af Chapman. Så adelskap via adoption

Fredrik Chapmans grav i Augerum
Fredrik Chapmans grav i Augerum.

 

Greve Erik Dahlberg.

Erik Dahlberg

Idag mest känd för sitt praktverk ”Suecia Antiqua et hodierna” men det var fästningsbyggare han var mer än något annat var känd för. Han adlades och fortsatte fram till greve. Hans karriär kan sammanfattas med orden krigsråd 1677, landshövding i Jönköping  1687–93, fältmarskalk 1693, generalguvernör i Bremen och Verden 1693, generalguvernör i Livland 1696–1702.

Erik Dahlbergh, hette fram till det att han adlades 1660 Erik Jönsson. Född 10 oktober 1625 i Stockholm, död 16 januari 1703 i Stockholm, gravsatt i Turinge kyrka i Södermanland.

Friherre Nils Ericsson.

Nils Ericson

Järnvägsmannen som står staty över hela Sverige, framför allt utanför järnvägsstationer.  Även bror till Eriksson som skapade propellern. Tydligen var inte brödrakärleken den bästa, men något hade de gemensamt.

Född 1802-01-31 vid Långbanshyttan. Gick den långa vägen, först som elev, sedan nivellör vid arbetena å Göta kanal 1816. Därefter militär vid ingenjörkårens fortifikationsbrigad 1823. Kortvarigt. För redan året därpå blev han chef för Jäverstads arbetsstation. Åter i armén som löjtnant 1828 och sedan chef för västra väg- och vattenbyggnadsdistriktet 1830.
Där blev han övermekanikus vid Trollhätte kanal 1830 och sedan mängder med kanalarbeten inom armen innan han 1854 adlades. Året efetr chef för statens järnvägsbyggnader och redan 1860 friherre. Död 1870 i Stockholm och ligger jämte sin fru och yngsta dotter begraven på norra kyrkogården i Stockholm.

Kanaler, matematik och järnvägshjul i vapnet.

Lars Nordenbielkes vapen.

Lars Nordenbielke

Systerson till af Champan och fick som sådan en snabb väg in i skeppsbyggarkonstens innersta rum.

Lars Bogman, som adlades Nordenbielke, föddes 1745. Var elev i skeppsbyggeriet hos sin morbroder Fredrik Chapman innan han med tiden blev skeppsbyggmästare 1776. Ord. överskeppsbyggmästare vid arméns flotta i Stockholm 1790. Överstelöjtnant vid flottornas konstruktionsstat 1793-11-27. RVO 1795-11-02. Överste vid flottornas konstruktionsstat 1805-05-04 och därigenom chef för konstruktionskontoret. Adlad 1809-06-29 enl. 37 § R.F. (introd. 1811-04-10 under nr 2212). LKrVA. LYA 1810-11-21. LFrKA. Död 1814-05-12 utan söner och slöt således själv sin adl. ätt på svärdssidan. ’Han förfärdigade åren 1765–1768 gravyrerna till sin morbroders, den store Chapmans verk: Architectura Navalis Mercatoria och uppgjorde kalkylerna därvid. Var en utmärkt skicklig och mycket begagnad skeppsbyggmästare samt hade åren 1781–1790 under sin morbroders styrelse befattning med byggandet av linjeskeppen Kronprins Gustaf Adolf, Fäderneslandet, Äran, Dygden, Rättvisan, Ömheten, Försiktigheten, Tapperheten, Manligheten och Dristigheten, fregatterna Bellona, Minerva, Eurydice, Thetis, Galathée, Venus, Freja, Camilla, Iphigenie och Diana, repeterfregatten Ulla Fersen, kuttrarna Örn och Falk, jakterna Esplendian och Amadis, samt en gondol för konungen utom mindre fartyg, barkasser och jollar för arméns flotta.’ Gift med Anna Margareta Ståhl, född 1762-06-29, död 1829-06-10 Svenneby, dotter av en egendomsinnehavare Ståhl och Anna Margareta Stenfelt.

Erik Nordewall, född Nordwall

Erik Nordewall var en av männen bakom Göta kanal och de andra samtida kanalprojekten.

Adliga ätten Nordewall nr 2257 †

Adlad 1816-01-23 enl. 37 § R.F., introd. 1818. Utdöd 1835-05-02.

Gammal bondsläkt från Nolby by i Njurunda socken, Västernorrlands län av samma stam som den ännu levande norrlandssläkten Nordwall.

  • 2. Erik Nordwall, adlad Nordewall, född 1753-07-02 i Överkalix prästgård. Student i Uppsala 1770-10-17. Auskultant i bergskollegium 1774-01-19. Byggmästare vid Hjälmare slussar 1774 och vid Strömsholms kanal 1778–1784. Geschworners titel 1778-12-03. Ordningsman vid Eskilstuna fristad 1787-08-01. Tillika bergsmekanikus på järnkontorets stat 1791-02-28. LVA 1794-03-05. Tjänstledig 1796-02-09 från ordningsmannasysslan för utförande av arbeten vid Dannemora gruvor och s. å. 13/5 för arbeten vid Trollhätte slussverk. Direktör vid Eskilstuna fristad 1799-06-11 och direktör över finsmidet s. d. Major mekanikus 1801. LMåloBildhA 1802. RVO 1807-04-28. Ledamot av kommittén för besiktning av Carl Gustafs stads bruk 1811-10-29 och av kommittén för uppgörande av samma bruks inköp och förvaltning 1812-10-20. LLA s. å. Adlad 1816-01-23 enl. 37 § R.F. (introd. 1818-03-28 under nr 2257). Överstelöjtnant vid flottans mekaniska kår 1819-10-12. Tjänstfri från direktörsbefattningen i Eskilstuna 1821-03-14. Avsked 1825-04-27. Ledamot av kommittén för avgivande av förslag till teknologiska instituts ändrade organisation 1834 [Ak]. Död 1835-05-02 i Stockholm och slöt själv sin ätt. Vapnet krossades av medicinalrådet af Pontin, ’Överstelöjtnanten Nordewall var sin tids utmärktaste mekanikus och hade så av regeringen som av enskilda korporationer förtroendet att uppgöra ritningar och förslag till samt uppförandet av de viktigaste kanal- och andra nybyggnader, såsom kanalerna vid Trollhättan och Södertälje, konstbyggnader vid Falu gruva, den stora dammbyggnaden vid Dannemora för att skydda gruvan därstädes för översvämningar, m. fl. maktpåliggande företag.’ Gift 1785 med Fredrika Catharina Branting, född 1756, död 1797, dotter av inspektören vid Skultuna Gustaf Georg Branting och Clara Ohrling.

Christoffer Polhem, född Polhammar

Adliga ätten Polhem nr 1514 †

Adlad 1716-12-15, introd. 1719. Utdöd 1772-08-01. Litteratur: H. Rosman, Polhems släkt och dess minnen på Gotland (1911).

  • Christoffer Polhammar, adlad Polhem, född 1661 troligen 18/12 i Tingstäde socken. Skolpilt i tyska räkneskolan i Stockholm. Gårdsskrivare på Kungshamns säteri vid Uppsala. Uppbördsman på Vansta gods i Ösmo socken Stockholms län. Student i Uppsala1 1687-10-12. Stipendiat i mekaniken2 1692-03-21. Tillika konstmästare vid Stora Kopparberg2 1700-02-29. Avsked därifrån2 1716-01-20. Direktör i mekaniken s. å. 2 Assessors titel 1714-02-27. Kommerseråd 1716-12-10. Adlad s. å. 15/12 (introd. 1719 under nr 1514). En av VA:s första ledamöter2 1739-06-16. RoKNO 1748-04-16. Död 1751-08-31 i Stockholm och begraven därst. ’Han måste genom faderns och en sin farbroders tidiga död avbryta studierna vid tyska skolan och tjäna hos enskilda herrskaper, vilket han gjorde i tolv år. Inrättade därunder av naturlig fallenhet för mekaniken och vid lediga stunder en fullkomlig snickar-, svarvar- och smidesverkstad, varest han förfärdigade ur, stekvändare och andra dylika saker. Var, ehuru han av andra ansågs såsom mästare i sin konst, dock själv missnöjd, emedan han insåg, att det skulle givas någon teori, varpå hela utövningen av mekaniken berodde samt beslöt, då han fått höra att mekaniken och därtill hörande vetenskaper skulle finnas avhandlade i latinska böcker, att lära sig latinet. Han fick fördenskull till skänks av en präst ett latinskt och svenskt lexikon, det han begynte lära sig utantill, samt av en annan, emot det att han åt honom förfärdigade ett ur, läxor i latinska grammatiken att också utantill lära sig, och äntligen av kyrkoherden i Sorunda, magister Erl. Dryselius, som bodde 3/4 mil från den gård, där Polhammar tjänade och vilken lärde man han varje dag i sju månaders lid till fots besökte, så god undervisning i språket, att han kunde begiva sig till universitetet. Reste efter någon tids förlopp till Stockholm för att ingå vid lantmäterikontoret, men sedan han läst den på väggen hängande listan varefter han borde examineras, skrämdes han tillbaka till Uppsala, där han fördubblade sin flit i studierna. Företog sig därunder alt laga ett av en munk i Vadstena förfärdigat, bakom altaret i Uppsala domkyrka sedan hundra år tillbaka obrukbart stående urverk, vilket ingen urmakare tilltrott sig lägga handen vid och lyckades därmed sä väl. Att verket ej blott blev iståndsatt utan även så förbättrat, att det visade hela kalendarium och de ärliga högtiderna samt solens och månens gång, ny och nedan mm och detta allt utan vidare hjälp av människohänder, än att det skulle var sjätte vecka uppdragas, varefter uret gjorde tjänst ända till dess det i Uppsala brand år 1702 förstördes. Gjorde sedan och uppvisade på anmodan inför bergskollegium en modell till en konstig uppfordringsmaskin, som vann stort bifall och av konung Carl XI belönades, varefter han vid Falu och andra gruvor i Sverige inrättade åtskilliga uppfordringsverk. Anträdde år 1694 en utrikes resa, därunder han i Paris erbjöd att lägga hand vid ett ur, lika konstigt om icke konstigare än det i Uppsala, emedan del skulle visa och slå de turkiska, judiska, babyloniska, italienska och allmänna europeiska timmarna samt gjorde efter hemkomsten modell till ett sådant, vilket också sedan förfärdigades i Paris utan att den utlovade belöningen honom tillställdes och skänktes av franska hovet till turkiska sultanen. Kallades 1707 med konung Carl XII:s tillstånd av kurfursten av Hannover, sedan konung Georg I i Storbritannien, till förstnämnda land för all förbättra bergsmaskinerna vid Harz. Inventerade dessutom såningsmaskin, tuvplog, mullbråka, stenåka, hackelse- och tröskmaskiner, tegelbråka, dyrkfria lås samt förbättrade vattenkvarnar. Blev 1716 anförtrodd Trollhätte slussbyggnad, som han åtog sig att inom fem år fullborda emot en vedergällning av 150,000 daler kopparmynt, vilket dock ej då gick i verkställighet, samt 1742 uppsikten vid Söderströms slussbyggnad i Stockholm. Författade desslikes flera grundliga skrifter i mekanik, naturkunnighet, hantverkerier samt allmänna och enskilda hushållningen, av vilka några äro införda i Vetenskapsakademiens handlingar, men största delen endast tillfinnandes i handskrift. Av de tryckta må särskilt nämnas: Dædalus hyperboreus, D. 1–6 (1716, 17), Betänkande om ekonomien och commercien samt öfver segelfarters inrättande emellan Stockholm och Götheborg, tryckta 1721, Allmänna hushållsförslager, tryckta 1726, Samtal emellan en svärmoder och en sonhustru om allehanda hushållsförrättningar, tryckt 1745 och ånyo 1750, Patriotiskt testamente eller underrättelse om järn, stål, koppar, tenn och bly för dem, som vilja begynna manufakturer i dessa ämnen, tryckt 1761. VA har låtit över honom prägla en minnespenning.’. Gift 1691-12-28 på Riksten3 i Botkyrka socken Stockholms län med Maria Hoffman, född 1671-09-24 i Bremen, död 1735-10-14 i Stockholm.

Sven Sölfverberg, född Larsson

Adliga ätten Sölfverberg nr 1111 †

  • Adlad 1687-05-13, introd. 1689. Utdöd 1852-11-01.
  • Sven Larsson, adlad Sölfverberg, född 1653-04-12 i Nyköping. Var först i engelsk, holländsk och fransk tjänst. Hemkallades 1682. Ingenjörkapten i svensk tjänst s. å. Kaptenmekanikus vid fortifikationskontoret 1683-06-11. Adlad 1687-05-13 (introd. 1689 under nr 1111). Överstelöjtnants avsked 1719-11-00. Död 1727-08-07 och begraven i Rö kyrka Stockholms län, där hans vapen uppsattes. ’Han reste först till Kristiania, där han i fem år studerade styckgjutarkonsten, fullföljande samma studier några år uti danska konungens styckehus i Köpenhamn. For därifrån till England och gick i prins Roberts tjänst samt utförde under sex års tid åtskilliga egna påfund och konster i de mekaniska vetenskaperna. Begav sig sedan i holländsk tjänst och kallades av konung Ludvig XIV till Frankrike för att leda vatten ur gravar och andra sanka ställen. Omnämnes av greve Dahlbergh såsom den där vid infallande krig kunde förfärdiga flygande bryggor samt andra nyttiga saker.’ Gift 1:o 1685-09-24 i Stockholm med Elsa Küpper, död barnlös 1686-04-27, dotter av köpmannen Engel Küpper. Gift 2:o 1689-02-12 med Beata Elisabet Ruuth, född 1672-09-28, död 1749-11-01 i Rö socken och begraven s. å. 10/11 i Ro kyrka, dotter av kammarrådet Barthold Ruuth, adlad Ruuth, och Anna Rosenblad.

Daniel av Thunberg

Denne ingenjör vid Trollhätte slussverk gjorde sig berömd för sina slussar.

Adliga ätten af THUNBERG nr 2117 †

Adlad 1776-09-29, introd. 1777. Utdöd 1814-04-03.

aniel Thunberg, adlad af Thunberg, född 1712-05-15 på Tunsjö. Elev vid Härnösands gymnasium 1729–1730. Student i Uppsala 1731-09-08. Elev under Polhem 1745. Byggmästare vid finska fästningsbyggnaderna 1747. Slottsbyggmästare 1758. Direktör 1759. LVA s. å. LFS. RVO 1772-05-18. Överdirektör vid dockbyggnaden i Karlskrona 1773 med överstes rang. Adlad 1776-09-29 (introd. 1777 under nr 2117). Död 1788-01-01 Vedeby och begraven i Karlskrona stads kyrka, där hans änka köpte en grav för honom, sig själv och deras son och varest även sonhustrun vilar. Han var en utmärkt man i sitt fack och gav 1757 plan till Trollhätte slussverksbyggnad. Gift 1763-01-28 i Karlskrona med Dorotea Maria Norén, född 1729, död 1789-11-13 i Karlskrona, dotter av rådmannen i Karlskrona, auditören Erik Norén och Anna Sofia Carlqvist.

 

 

 

Årsmöte 2022 i Uppsala

Dags igen, för årsmöte.
Nu på lördag i Uppsala.
All information på heraldik.se

Årsmötet i Svenska heraldiska föreningen är såklart årets heraldiska begivenhet. En kul tillställning som samlar många heraldiker på ett och samma ställe. I år ser det ut att bli nytt rekord i antalet unga nya medlemmar. Jag hoppas få möjlighet att träffa många av dem och kanske övertyga dem om att bli mer aktiva i föreningen. Jag minns ju själv när jag var i den åldern och var lite orolig. Kunde jag tillräckligt mycket? Var det ok att ifrågasätta vad de äldre gjort de senaste åren?

Svaret på de frågorna är A) helt säkert, och det man inte kan lär man sig samt B) Självklart. Vi äldre har (ofta) fel, även om vi är lite dåliga på att erkänna det.

Vi ses på lördag!

Campingstolen som symbol för rättvisan

Kung Magnus Eriksson sitter på en stol som ser lite ranglig ut. Vad betyder det?

Den här bilden har tolkats på olika sätt genom tiderna. Idag är åsikten den att det nog ska föreställa en hopfällbar stol som en kung kunde ha med på resor. Detta var en nyhet på 1300-talet och stolen var säkert en statussymbol.

Om denna stol, medeltida bilder och lite annan kan du läsa i Codex Upsaliensis B 68, som finns att köpa eller gratis ladda ner från

Hjälmprydnad. Vad var den till för, egentligen?

Sten Sture dä hjälm på St Göran-monumentet i Storkyrkan, Stockholm. Sent 1400-tal.
Ja. Hjälmprydnad. Vad var den till för, egentligen?
Inte var den något som användes i strid. Så syftet var något annat.
Här ser vi en del av Sten Stures d.ä. magnifika staty i storkyrkan i Stockholm. Statyn föreställer St Göran och draken, där Danmark är den illa förklädda draken. En magnifik staty på alla sätt, en av renässansen främsta verk, David i Florens inräknad.
Statyn är från 1480-talet men påminner alla om året 1470. Sten Sture har då precis besegrat kung Kristian. Sverige är med i Kalmarunionen, men en betydligt friare part än tidigare. Kungen är Kristian men herr Sten är riksföreståndaren.
Statyn visare en riddare i guldrustning till häst men vårt intresse fokuseras på sockeln. På sockelns framsida ses Sten Stures heraldiska vapen, men en tidstypisk hjälmform (med sin inskärning på dess vänstra, för oss sett, sida). De svarta krumelurerna är tre sjöblad, dvs näckrosblad. Ovan skölden ses Sturarnas hornbesatta hjälm. Den hade de allihop, så detta är släktens hjälmprydnad.
Men. Längst fram, har herr Sten lagt sin stridshjälm. Det är en salad, den hjälm som i regel användes på slagfältet under den här tiden. Denna är lite exklusivare än de andra, men påfågelfjädrar och ädelstenar (färgat glas) och i guld, såklart. Detta är en tydlig markering var symbolik är lite oklar för oss moderna människor.
Här har vi en riddare på höjden av det vi kallar medeltiden. Han framträder precis som vi tänker oss en ädel riddare, men han använder ingen heraldik.  Inte heller riddaren till häst har sköld eller hjälmprydnad, inte ens hjälm. Däremot ett pannband med två fjädrar. Inte tre som på hjälmen, så antalet är nog betydelselöst. Färgerna kan vi också fundera på. Om det var blått och rött som gällde på Brunkeberg eller om det bara är en konstnärlig utsmyckning vet vi inte.
Men att horn inte förekom på hjälmar på slagfältet 1470, det kan vi vara säkra på.

Vapnet är en logotyp

Det heraldiska vapnet är här det som sticker ut. Hjälmen är anakronistisk och hela formgivningen känns lite fel, stilistiskt.
Jag ser det som att Sten Sture och hans tid redan då, sent 1400-tal, såg det heraldiska vapnet som en logotyp. En bild som användes tillsammans med tornerspel och andra statusmarkörer för att skapa en image av den rättmätige härskaren.

Var det denna transformation, att det heraldiska vapnet flyttades från slagfältet till statyerna, som gjorde att heraldiken överlevde medeltiden? Det är värt att fundera på.

 

Till frågan om Finlands vapen

Egentliga Finlands vapen. Illustration: Wikipedia commons.

Detta är en kort text som jag bara skriver för att uppmärksamma Leif Tengströms artikel ur Finskt museum 1981 (utgiven av Finska fornminnesföreningen). Alla noter och källor står nämnt i Tengströms artikel.

Leif Tengström, som sedermera doktorerade på ett ämne närbesläktat med heraldiken, skrev denna artikel som ett svar på Matti Klinges artiklar om just Finlands vapen.

Jag kan avslöja att Tengström inte är nöjd med professor Klinges sätt att hantera såväl begrepp som källor, men det som är än viktigare är att Tengström själv ger en väldigt fyllig historisk bild (som hade blivit ännu bättre om det var mindre polemik mot Klinge och mer fokus på att hålla en röd tråd i texten).

Det hela börjar den 3 juni 1551. Den då 17-årige kronprinsen Erik (blivande XIV) får i uppdrag av sin far kung Gösta att göra en ”skamplunn eller utkastning” för kungens och sitt eget vapen.  Exakt vad som menas är oklart men det är möjligt att Finlands vapen ingår för i sammanhanget nämns också att vapnet ska granskas av Anders Målare,  som sedan 1550 var anställd vid hovet som konstnär/arkitekt, för att se om han kunde göra några förbättringar. Och av brevets formulering så är det tydligt att det är innehållet som avses, inte själva vapenteckningarna.

 

Låt medaljen bli ett smycke

Konstnären Marie Teike gör smycken av gamla medaljer. 

För ett tag sedan pratade vi på jobbet om dödsbon. Om vad man gör med sina föräldrars alla saker. Inte minst de där föremålen som var så betydelsefulla för dem men som vi inte kan använda. Som gamla medaljer. För det går ju inte att sätta upp mammas gamla skyttemedaljer i ens eget prisskåp.

Vi kom där och då inte på något. Men en stund senare stötte jag på Marie Teike på Instagram. Hon hade det självklara svaret på frågan hon inte fått.

Man gör ett smycke.

Jag tycker om Maria Teikes idé att återanvända dem som smycken och dekoration. Dels behåller man minnet av prestationen, dels är de ju vackra att se på. Och de är ju personliga.
Så gör som Marie Teike, eller anlita henne om du inte kan själv.

Tack för att jag fick använda bilderna @marie.teike (på Instagram)

 

 

Clemensens medeltida vapenrullor

Derring vapenbok. En rulla från medeltiden.  

Söker du medeltida vapenrullor?
Besök då Steen Clemens hemsida där han samlat sina digitaliserade genomgångar av medeltida vapenböcker. 

Hemsidan hittar du här

Steen har i flera år gått igenom och sammanställt innehållet i vapenböckerna. Inte illustrerade, men väl systematiserade på bästa sätt. Så om du vill veta innehållet i en vapenbok, eller ens veta att den finns, så är det här hemsidan för dig.

Greven med extra allt

Sveriges mest imposanta vapen. Greve Nils Bielke med inte mindre än 10 anvapen i skölden.
Greve Nils Bielke, född 1644 med silversked i mun, lyckades bra fram till Karl XIIs vuxna tid. Generallöjtnant 1678 (34 år, imponerande). Året efter ambassadör i Frankrike, sedan i tysk tjänst. Där befordrades han till general och riksgreve 1686. Åter i Sverige samma år. Utnämnd detta år, 1687, till kungligt råd, generalguvernör över Pommern, general över allt kavalleri och infanteri och till greve.
🛡

Vapnet har extra allt

Svenska och Tyska flaggan (riksbaneren) ses på den vänstra hjälmen.  Sveriges flagga är alltså tre kronor respektive Bjälbo-vapnet, inte korsflaggan. På den högra står det svenska sköldhållarlejonet med marskalkstaven som tillfaller alla med generals grad. Mitthjälmen visar släktens medeltida hjälmprydnad med de tre påfågelfjädrarna.
Sköldarna visar i ordning övre raden  för släkterna Vasa, Lewenhaupt, Sture, Natt&Dag och Grip samt nedre raden Oxenstierna, Tre Rosor, Horn, Baner och Trolle. De egna bragderna syns där emellan. I mitten, men inte som hjälrtsköld, syns familjen Bielkes vapen med bjälkar.
Allt är väldigt tidstypiskt och därför ett av mina favoritvapen.

Baner för befälhavaren

Kvadratisk eller rektangulär. Vapenflaggorna kommer i många former. 

Här ovan ses en fransk riddare på 1200-talet med en väldigt korrekt vapenflagga för sin tid. Den är rektangulär, inte kvadratisk. Baner som dessa var endast förbehållna högadeln, de som var befälhavare.

kvadratiska flaggor var relativt ovanliga vid den här tiden, på målningar från slagfältet. De förekommer däremot oftare i vapenböcker. Det kan betyda att flaggan i vapenboken mer var avsedd för att på minsta utrymme visa skölden än att visa hur heraldiska vapenflaggor såg ut.

Detta är värt att fundera mera kring.

 

 

 

Tornersköldar från 1400-talet

Typisk tornerspelssköld från 1400talet. Vapensköldens motiv täckte INTE hela sköldens yta utan man la gärna in såväl hjälmprydnad som helgon och ornament.

Redan på medeltiden hade man alltså slutat använda heraldik på det medeltida sättet och skälet var att man inte längre hade några sköldar på slagfältet. Den heltäckande rustningen räckte som skydd.

Tornerspelet var något helt annat. Har visade man upp sin skicklighet som krigare samtidigt som man visade upp sin börd och sin rikedom. Detta vare något som förstärktes under 1400-talet.

Det är skälet till varför hela vapnet är med på skölden, som alltså snarare används som bakgrund och skrivtavla än som identifikationsbärare.

En sköld som denna, med urtag för lansen, kallas även för tartsch eller tarts och är typisk tysk. 18