Kategoriarkiv: Vapensköld

Velinga kyrkas riddare

Nya och gamla riddare samlas på Velinga kyrkogård. De gamla är relativt okända men de nya är från släkten Wijkmark som dominerade socknen under 1800-talet. Minst två av dem blev riddare enligt gravstenarna här på Velinga, men någon heraldik ser jag inget spår av.

Velinga kyrka ligger behagligt i ett öppet landskap på så sätt att utsikten från kyrkan är otroligt lång. Om det såg ut så här på medeltiden eller om denna öppna yta är ett resultat av att någon mosse odlats upp eller en sjö har sänkts vet jag inte. Det skiljer sig på så sätt från Härja som jag tidigare beskrev och det verkar som att området har hyst fler personer.

Kyrkans värde finns utanför så skulle du komma när den är stängd så är inte så mycket förlorat. Längs ytterväggarna står gravstenar från 1600-talet och inmurad i östväggen finns en liljesten.

Strax bakom inknödd mot muren finns familjen Wijkmarks familjegrav. Knut Wijkmark ägde godset Torp i denna församling och han var under några år även ledamot av första kammaren. Två Wijkmarkare på Torp slogs till riddare, enligt deras gravstenar. En var Knut.

Liksom övriga stenar från 1800-talet saknas här all form av heraldisk utsmyckning fast man så gärna lyfter fram sina titlar.

På södra väggen finns numera denna tympanon inmurad. Den föreställer en biskop eller Jesus som till höger om sig (från vår position) har en häst. Denna man är sannolikt donatorn som sträcker fram handen och överlämnar kyrkan. Hästen är ett attribut för hans position i samhället. Till vänster ses en klippa som antingen går tillbaka på Paulus brev till Efesierna 2:20 där det sägs ”där hörnstenen är Jesus själv” och/eller så syftar det på biskopsämbetets, och därmed kyrkan som institution, själva ursprung som är Petrus, som betyder klippa. Är den möjligen gjord av Ottravadsmästaren?
Kunskapen hämtad från Jan Svanberg.

Liljestenen i Velinga

Jesus på altartavlan

Bakom en dörr hittar jag detta prästpar från 1600-talet, som förvånat möter mig blick. Lägg märke till prästens frisyr. Så långhårig att varje hippie skulle vara avundsjuk. Visst är det fascinerande att man runt om i svenska kyrkor upprördes över de långhåriga ungdomarna på 60- och 70-talet samtidigt som man mitt i kyrkan hade bilder på Jesus, präster och all sköns heliga män som samtliga hade minst lika långt hår. Jag tror inte att kulturell blindhet kan bli tydligare än här. Jesus här ovan har ju också skägg, detta otyg.

Utanför kyrkan finns dessa numera okända gravstenar som gjordes under 1600-talet. De finns på snart sagt varje kyrkogård här i västra Skaraborg men jag har inte sett dem i Sjuhärad som ligger strax söder.

 

Härjas kyrka med lejon och liljestänglar

Jag vill börja med att framföra mitt stora tack till församlingarna i och kring Tidaholm som har så generösa öppettider. Hela sommaren har jag och du möjligheten att besöka dessa kyrkor. Utnyttja den möjligheten.

Härja ligger till höger på vägen från Mullsjö upp till Tidaholm. Det är ett område som domineras av granskog och rätt stenig mark innan Härja plötsligt öppnar upp med åtminstone lite större åkrar och öppna landskap.

Härja. Här i byn fanns en medeltidskyrka som är ombyggd. Tornet är visserligen kvar men långhuset (kyrkobyggnaden) gjordes om 1767, om vi ska tro den stora skylten på kyrkans yttre västliga vägg.

Eftersom byggnaden är helt ”ny” finns inga medeltida målningar här. Däremot finns resterna av en romansk portal (tympanon) och andra detaljer från en tidigare kyrka. Möjligen från Ettaks kungsgårdskyrka eftersom resterna från denna kyrka användes när Härja och Velinga kyrkor renoverades på 1700-talet.

Lejon och liljestängel

Det om gjorde mig mest uppspelt var en sten på baksidan av långhuset i Härja. Denna sten kommer alltså troligen från Ettaks kungsgårdskyrka. Bilden visar en liljestängel och vid dess fot ett xxx. Ja, jag vet faktiskt inte om det är pilbåge eller någon form av kors till vänster samt ett lejon till höger. Det ser hur som helst ut att vara samma motividé som lagman Folke av Västergötland har i sitt sigill från någon gång mellan 1231-40.

Folke Lagmans vapensköld från 1231-40.

Nu tror jag inte att det är lagmannens vapen som är avbildat. Snarare tvärtom, att när heraldiken var ny så var motiven inte självklara och då kan inspirationen ha kommit från något närstående. Som från stenmästaren i Härja som jämte sin kollega i Forshem hade gjort de mest imponerande kyrkoutsmyckningarna och dessutom på en kungsgårdskyrka. Kan det ha funnits ett bättre sätt att visa sin trohet till den Erikska ätten?
Liljestenar förekommer också i detta område så jag ser stenen som en kusin till dessa, även om den inte ska betraktas som en liljesten.

Noterade för övrigt att Anette Nitenberg i boken ”Liljestenar och stavkorshällar” anger denne lagman Folke som son till Birger Brosa, men han var far till en annan Folke som dessutom knappast var lagman (som äldre historiker hävdar. Wikipedia visar dock att den enda samtida källan, Snorre, snarare uppger motsatsen. Hur som helst stupade Folke i slaget vid Gestrilien 1210.

Portalen i Härja från 1100-talet, med Petrus till vänster och Jesus Kristus till höger.

Härja har även en portal som är väldigt vacker. Stenmästaren är som sagt okänd. Han verkar inte ha gjort några fler arbeten i Västergötland. Möjligen har en av hans lärjungar haft ett uppdrag i Timmele, som har väldigt lika men väldigt mycket sämre utförda, huvuden. Jan Svanberg tolkar dem som Jesus Kristus och Petrus och tror även att mästaren har kommit från Italien efter att ha gjort några uppdrag i Lund (sin samtids rikaste stift, vilket är värt att tänka på) eftersom det finns några andra motiv som annars främst förekommer i Italien. Främst då linakrobaterna på pelaren intill porten. Och bara detta gör resan hit värd all möda.

Donatorn som bekostade kyrkan (eller troligare Ettaks kungsgårdskyrka). En kung eller en lagman? Svärd har han i alla fall.

Barnet i Ettak

Parantes. I utgrävningarna av runierna av Ettaks kyrka upptäcktes det att ett barn hade begravts under koret, kyrkans mest heliga plats. Oklart vem, men det var en kungsgård så om det inte var en liten prins bör det ha varit ett barn till en mycket betydande storman. Kan det ha varit en son till lagman Folke i Västergötland? Nä, det kan vi förstås inte veta så det är inte ens en gissning, bara en fantasifull tanke. Kanske var det hans ende son och det är skälet till att hans släkt förblir okänd.
Eller så är barnet donatorns lilla älskling och av kärlek krävde han att hans lilla skulle begravas på den heligaste av platser så att detta oskyldiga barn kom fram till himlen så fort som möjligt.

Utgrävningen sköttes för övrigt av Nils Fredrik Beerståhl som senare fick Svenska heraldiska föreningens förtjänstmedalj. Fast av helt andra skäl.

Lindansarna vid portalen i Härja kyrka. Var stenmästaren från Italien?

Läs mer

Jan Svanberg; Västergötlands medeltida stenskulptur

Den halvöppna borgerliga hjälmen

Om endast adeln får ha den öppna bygelhjälmen, hur ska man då som ofrälse göra för att öppna upp sin slutna hjälm? 
Jo, man skapar en halvöppen hjälm. 

I Skandinavisk vapenrulla, SVR, finns det 7 svenska och en norsk halvöppen hjälm som alla förs av borgerliga släkter. Den första är publicerad 1995 och den sista 2003. Alla vapen har skapats av antingen Tor Flensmarck eller Jan Raneke som då också var de två redaktörerna för SVR. Därför antar jag att det var deras egen idé att introducera den halvöppna hjälmen i Sverige.

Schéeles vapen här ovan är en jämförelse med hur Jan Raneke och Skandinavisk vapenrulla vid samma tid ritade en öppen hjälm. Det finns, som synes, betydande skillnader. Och alla bilder i denna artikel är från just Skandinavisk vapenrulla för att kunna visa precis hur dessa vapen ser ut.

Tysk förbild

När jag ser hjälmarnas utseende tycker jag att Walter Leonards arbete har varit deras förebild. Hans Der grosse Buch der Wappenkunst (1977, senare omtryckt i flera upplagor) har en lång rad schabloner som framför allt Tor Flensmarck använt sig av i vapen publicerade i SVR. Jag har också använt mig av dem, om än i mer privata sammanhang, och det var väl också poängen med Leonards publikation.

Är det en ny typ av hjälm?

Ska vi då anse att den halvöppna hjälmen är en ny typ av hjälm eller är den bara en variant av den öppna bygelhjälmen och därför ett ”intrång” i den svensk-finska adliga ”rätten” till vissa rangattribut?

Det är inte så lätt att säga. Eller, det är lätt att säga det ena eller det andra om man redan på förhand har fattat ett beslut. Men vill man komma ifrån sina fördomar och verkligen fundera kring hur man egentligen ska förstå en hjälm och vad som skiljer en typ av hjälm från en annan så blir det svårare.

Stickhjälm från ca 1500. Bild: Wikipedia commons.

Det är å ena sidan helt klart att det inte är en stickhjälm eftersom denna hjälmtyp består av två delar som nitats ihop. Denna hjälmtyp är framtagen kring sekelskiftet 1400 med det enda syftet att användas vid tornerspel, när man red emot varandra med lans. Stickhjälmen är fast och har aldrig byglar och den har inte heller något visir. Stickhjälmen är alltså den som används av ofrälse släkter.

Öppen hjälm med visir från c:a 1520. Ur The Walters Art Museum, https://thewalters.org/

Det är inte heller en sluten hjälm (som egentligen inte är detsamma som en stickhjälm även om begreppen numera är synonymer bland heraldiker) eftersom denna blir sluten just därför att den har ett visir. En sluten hjälm har inte heller byglar men den användes vid strid och är en utveckling av ”saladen” samt släkt med ”armet”.  Denna slutna hjälm förs i regel inte av ofrälse men vissa konstnärer brukar ändå använda den som alternativ till stickhjälmen.

Å andra sidan är den inte heller en öppen hjälm, bygelhjälm, eftersom dess uppbyggnad inte är densamma. Visserligen är den halvöppna hjälmen en tecknad konstruktion medan bygelhjälmen är en verklig hjälm. Å andra sidan är den öppna bygelhjälmen som den ser ut i heraldiken en ren skrivbordsprodukt sedan 1500-talet.

Den stora skillnaden mellan den öppna och den halvöppna hjälmen är att byglarna på den förra sitter fastnitade på utsidan av hjälmen medan den senares byglar är en del av själva hjälmen.

Jag är ännu splittrad i vad jag tycker om denna hjälm. Jag kan varken ta avstånd från den eller omfamna den. Det saknas helt enkelt tillräckligt underlag för hur olika konstnärer skulle tolka hjälmen för att jag ska bestämma mig. Och så kan du läsa ytterligare ett skäl längst ner.

För dig som undrar vad våra nordiska grannländer säger kan jag berätta att den öppna hjälmen kan användas av både adel och ofrälse i såväl Danmark som Norge och Island medan Finland har samma regelverk som oss. För de tre första är det alltså en icke-fråga medan den kan bli på liv och död för oss öster om Skanderna.

Rätta och komplettera min text

Jag reserverar mig från eventuella fel rörande hjälmarnas faktiska användning och utseende under medeltiden. I denna artikel har jag valt att endast fokusera på den heraldiska hjälmen och hur heraldiker har tolkat olika hjälmtyper.
Om du kan något om medeltida hjälmar så hör gärna av dig. Kanske kan du skriva något för den här bloggen, som gästskribent.

Släktvapen med halvöppen hjälm

  • Beer 472/95- Tor Flensmarck
  • Block 478/95 – Tor Flensmarck
  • Lauenheim 484/95 – Jan Raneke
  • Theutenberg 494/95 – Jan Raneke
  • Trudsö 517/96 – Tor Flensmarck
  • Lembke 592/00 – Jan Raneke
  • Widenfalk 611/01 – Tor Flensmarck
  • Holck 631/03 – Tor Flensmarck

Men jag då?

Jo, jag har faktiskt fått en version av mitt vapen med en halvöppen hjälm. Tecknad 2016 av Thomas Falk. Snygg på alla sätt och vis, måste jag säga.

Vapen Wasling av Thomas Falk 2016.
Vapen Wasling av Thomas Falk 2016.

Greve eller baron – vad är skillnaden?

Här syns Nordenskiölds friherliga vapen.

Grevar och baroner (eller friherrar, som det egentligen heter i skrift) tillhör båda högadeln och har därför extra fina heraldiska vapen. Här kan du se likheten och skillnaderna mellan dessa två typer av vapen.

Den här traditionen att låta högadeln ha komplicerade vapen kommer från 1561, året då dessa titlar infördes i Sverige i samband med Erik XIVs kröning. Men då var det endast grevarna som fick en hjärtsköld på en kvadrerad större sköld. Friherrarna fick det först några decennier senare men i god tid innan Riddarhuset instiftades.

Här syns Sinclairs grevliga vapen. 

En greve har tre hjälmar medan en friherre har två. Man kan fundera på om det är symbolik eller betyder något speciellt eller bara är symmetri med tillägget ”more is more”.
Jag tror på det sistnämnda men det är värt att minnas att grevar hade rätt till tre skattefria säterier, friherrarna hade två och övrig adel endast ett.

Kronan fick de också 1561 men då påminde den grevliga kronan mest om dagens friherrliga. Troligen fanns även denna krona fysiskt men jag får återkomma till det i en senare artikel.

Kvadreringen är frivillig. De allra flesta har ett kvadrerat vapen med en hjärtsköld i mitten. Lewenhaupt, som också var tyska riksgrevar, har tre hjärtsköldar men de är ett undantag. Några har inte ett kvadrerat vapen utan nio eller fler fält, men även dessa är få (Bland annat Sparre och Bielke). Dessutom har några valt att helt strunta i Kvadreringen och endast använda sitt stamvapen (som Gyllenstierna av Björkö och Nordenskiöld).

Sköldhållare finns även det hos nästan alla högadliga släkter och det ska vara ett djur. Även om däggdjur är vanligast är både fågel och fisk tillåtna. Insekter förekommer däremot inte.

Om greven eller friherren önskar ett enklare utförande går det bra. Hen kan välja att bara ha en hjälm (den från stamvapnet) och en sköld som bara har stamvapnet. Inte den kvadrerade versionen. Och hjälmen ska vara krönt med den grevliga eller friherrliga kronan för att visa att det inte är frågan om den ursprungliga adliga släktens vapen. Man kan också skippa hjälmen och hjälmprydnaden och endast ha kronan.
De här enklare varianterna är populära när man gör en vapenring eller smycke just för att det blir tydligare.

Det finns däremot inget som skiljer innehållet i de högadliga vapnen från andra vapen. Vi har alla samma tinkturer och samma rätt till alla de symboler som finns omkring oss i vardagen.

Det är också värt att veta att även om det inte finns någon lag som stoppar någon från att använda högadelns rangtecken så ska vi heraldiker av respekt respektera denna tradition. Tycker jag.
Vill vi ändra något är det bättre att skapa något nytt.

För mikronationer och andra kulturella evenemang gäller förstås full frihet för där rör det sig om teater och dekoration, inte som igenkänningstecken för fysiska och juridiska personer.

Så här ser grevars och friherrars vapensköldar ut

 

För svenska GREVLIGA ätter gäller att de får:

  • Använda en hjärtsköld (alltid stamvapnet*)
  • Använda den grevliga kronan
  • Använda tre öppna hjälmar
  • Som har en halsklenod
  • Använda sköldhållare
  • Använda ett postament som sköldhållarna kan stå på

För svenska FRIHERRLIGA ätter gäller att de får:

  • Använda en hjärtsköld (alltid stamvapnet*)
  • Använda den friherrliga kronan
  • Använda två öppna hjälmar
  • Som har en halsklenod
  • Använda sköldhållare
  • Använda ett postament som sköldhållarna kan stå på

* Ett stamvapen är släktens ursprungliga vapen, som de kan ha haft redan innan de adlades. 

 

 

Borgare eller Adel – vad är skillnaden?

Den som bara ser en sköld kan inte veta om det är en adelsmans vapen eller om ägaren är en ofrälse med ett borgerligt familjevapen. Och så ska det vara.

Men historiskt har det varit viktigt att markera rang eftersom dess privilegier gav ekonomiska fördelar vilket självklart gjorde att man fick ett bättre liv. Och vem vill inte visa upp det?

Ingen rang under medeltiden

Från det första svenska vapnet 1219 och fram till 1762 fanns det inget som visade om ägaren var en adelsman eller en ofrälse. Förutom då de rangtecken som fanns för högadeln (grevliga, friherrliga och ridderliga ätter).
Inte ens kronan var ett unikt adligt tecken för den användes lika ofta och gärna av övriga ofrälse ståndspersoner. Däremot i klart mindre utsträckning av ofrälse som inte kan räknas till adelsmäns gelikar, som underofficerare, bönder och präster.

Det är först 1762 som det blir ett förbud mot ofrälse att använda adliga attribut, och även om lagen knappast skulle vinna gehör idag så är det en tradition som vi håller fast vid här i Sverige.

Och de adliga attributen är alltså öppen hjälm och adlig (öppen)krona på hjälmen. Den ersätter då hjälmbindeln. Dessutom sägs ibland, framför allt förr, att halsklenoden är ett adligt rangtecken. Just detta har nästan glömts bort de senaste decennierna och det med rätta för just det tecknet är en symbol för deltagande i tornerspel vilket dels var personligt, dels var en företeelse som upphörde kring sekelskiftet 1500. Det är alltså något som knappt någon adelsman ens kan hävda att ens egna förfäder ägnat sig åt.

Bilden ovan visar schablonen för en borgerlig släkt och den här nedan för en adlig släkt. Ritat av/för Carl Alexander von Volborth.
Bilden överst är ritat av mig själv.

 

Exlibris. Ett sätt att använda ditt vapen

Det finns inget bättre sätt att använda sitt vapen än i ett exlibris. Därför är mitt kommande projekt att inspirera genom att presentera vapen ur min exlibrissamling.

Presentationen kommer främst att ses på Instagram och Facebook, men även här med jämna mellanrum. Jag hoppas att du kommenterar de olika vapnen och kanske själva inspireras till att göra ett exlibris.
Märket här ovan, för Gilstring, är tecknat av Bengt Olof Kälde. Jag har tre, alla i olika pappersnyanser, men jag vet inte om det beror på att de påverkats av solen innan de kom i min ägo eller om det är tre olika tryck. Inte för at det spelar någon roll för mig, men det kan vara värdefullt att veta för andra samlare.

Här ovan ses två exlibris för Carl-Fredrik Rehbander. Båda har tecknats av Jan Raneke men i helt olika stil, som synes. Lägg framför allt märke till hur Raneke har gjort olika kronor.

Sigill verkar vara ett favoritmotiv för just Jan Raneke gör han har gjort flera. Här ytterligare två ut min samling, för Bexell och Hoheer. Vad som är viktigt att tänka på när du gör ett sigill med medeltida inspiration är att förenkla bilden. Inga ädelstenar i kronan, enkla eldslågor och en nästan naivistisk stil. Bilden är ju trots allt tänkt att kunna vara förlaga till ett tredimensionellt lacksigill.

Roland Alm, som jag hade nöjet att möta vid flera tillfällen, hade även han ett vapenexlibris som ritats av Jan Raneke. Liksom Rehbander är det samma bild som användes för att registrera vapnet i Skandinavisk vapenrulla.

Till sist. Det går ju inte bara att titta på bilder. Instagram i all ära, men vill man lära sig något är det böcker som gäller. Den i mitt tycke överlägset bästa (även internationellt) är denna av Arvid Berghman. Fantastiskt inspirerande och mycket faktaspäckad.
Dessutom med ett vackert omslag som är precis lagom slitet. Jag har trots haft boken i över tjugo år och såna här böcker finns inte i min bokhylla för att vara vackra utan för att läsas om och om igen.

Har du ett exlibris?

Skicka gärna in en bild på det till mig så kan jag lägga upp det i mitt instagramflöde.

Mina egna exlibris kommer så småningom.

Nio föredrag om heraldik

Så är det snart dags för den 10 nordiska heraldiska konferensen. Temat denna gång är militär heraldik och du får chans att höra minst nio föredrag inom ämnet.  Om du beger dig till Oslo i månadsskiftet maj juni.

Heraldiska konferenser i Oslo är alltid en trevlig upplevelse. Jag har själv besökt två men tyvärr blir det inte en tredje denna gång.
denna gång börjar det den 30 maj och håller på till den 2 juni, men egentligen behöver du bara resa dit den 31 och åka hem den 1 så får du till dig all heraldisk kunskap du behöver.

Bild från heraldiska kongressen i Oslo 2013

Så här såg det ut 2014 på den internationella kongressen. Det är jag som vänder mig om.För på torsdagen är den årsmöte (generalförsamling) för Heraldiska sällskapet / Societas Heraldica Scandinavica. och på söndagen är det en utflykt.

Fredag och lördag är däremot föredragasdagar och det brukar vara de som är de roligaste. I alla fall i min värld. Denna gång är det nio föredrag som kommer att hållas och dessa är:

  • Ronny Andersen
    Fremveksten av heraldiske insignier i den danske hær ca 1945-1950
  • Nils Bartholdy
    Danske hærfaner i 1600- og 1700-tallet som resultat af fejltolkede felter i kongevåbenet
  • Erik Dam
    Orlogsheraldik i den kongelige danske marine (søværnet)
  • Jan Eide
    Norsk militær heraldikk under og etter 2. verdenskrig
  • Knut Johannessen
    Hallvard Trætteberg og norsk militær heraldikk
  • Henrik Klackenberg
    Samtidig heraldik i svenska försvarsmakten
  • Unni Leino
    Gränsdragning av heraldik på grund av finska militära kännetecken
  • Martin Sunnqvist
    Heraldikens uppkomst – den militära bakgrunden
  • Henric Åsklund
    Krigsredskap som motiv i vapen i Jan Ranekes Arkiv Europas Medelstidsvapen (läs mer här)

Det blir mastigt och det blir intressant och det är trist att jag inte kan vara med. Tursamt nog kommer föredragen att publiceras lite senare så jag får läsa dem då.

Anmäl dig senast den 22 maj

För att få delta så måste du anmäla dig senast den 22 maj. de vill helst att du ska vara medlem i Heraldiska sällskapet men ser hellre att du kommer än att de håller stenhårt på formaliteterna.
Gå hit för att anmäla dig: https://heraldikk.no/index.html

Avslutar med några salta kommentarer

Vi må se oss som en enda stor heraldisk familj där man inte tycker olika. Men jag tror att det är att göra heraldiken en otjänst. Därför tar jag på mig rollen att komma med kritik där det behövs eftersom jag tror att vissa saker skulle kunna göras annorlunda även fast jag vet att några tar det som ett personligt påhopp (hint: det är det inte).

Deltagandet i konferensen är billigt, bara 100 kronor. Det är bra för då kan många nya komma.
Men deltagandet i banketten är hutlöst dyr. 990 kronor denna gång. Och då har ju folk redan betalat för hotell och vanlig mat på restaurang ett par dagar. Så det här med att skapa pompa och ståt är ett bra sätt att få nya potentiella heraldiker att känna sig utanför och ovälkomna redan innan de kommit till oss. För handen på hjärtat, hur många är det som är villiga att lägga 1000 kronor på en tillställning där man inte känner en människa.
Det gör att heraldiken skapar en känsla av lyx omkring sig, när det faktiskt bara är en historisk hjälpvetenskap – och hur kul det än är, så är det inte speciellt akademiskt avancerat.

Det här ofoget – för jag måste säga att det är ett ofog – har blivit större de senaste åren. För tjugo år sedan var det i princip självkostnadspris på allt som hände i nordisk heraldik. Numera är det i stort sett alltid en stor bankett vilket visserligen är trevligt för de insatta men oklart hur många nya vi får på det sättet.

Och effekt har det. För en sak som jag har noterat är att antalet yngre (medlemmar mellan 20 och 30 år)  som deltar eller är aktiva har minskat de senaste tio femton åren. Samtidigt som antalet unga formligen exploderat bland våra medlemmar. Det finns alltså en stor diskrepans mellan självbilden och vad siffrorna visar.
En annan detalj är att det är ungefär samma föreläsare gång efter annan.  Under alla år har jag hittills inte mött en enda extern (=för oss etablerade heraldiker obekant person) föreläsare som har sin bakgrund i just den akademiska disciplin som hen föreläser i. Om vårt mål är att vi ska göra heraldiken mer vetenskaplig behöver vi fundera på hur vi engagerar vetenskapsmän i densamma.

Och detta sagt utan att förringa föreläsarnas kompetens ett endaste dugg, för de kan sina saker de med.

 

Maria Widebeck – målade Klingspors vapenbok

Utdrag ur Sveriges ridderskaps och adels vapenbok 
Utdrag ur Sveriges ridderskaps och adels vapenbok, bilder av Maria Widebeck

Vad vore en vapenbok utan vapenbilder? Blott inget. Ändå får den som ritade dryga tusentalet vapensköldar åt Carl Arvid Klingspor ingen ära för sitt arbete, utan allt tillföll den gamle riksheraldikern.

För ett tag sedan lyfte jag fram Sofia Gisberg. Då blev jag uppmärksammad på Maria Widebeck som även hon behöver lyftas fram ut glömska. Det var hon som gjorde merparten av illustrationerna åt Carl Arvid Klingspor när han tog fram materialet till boken ”Sveriges ridderskaps och adels vapenbok” (1890).  Det vackra omslaget och kompletterande bilder gjordes av Sofia Gisberg.

Maria Widebeck (1858–1929) var svensk konstnär som fick uppdraget att illustrera Klingspors vapenbok och hon gjorde flertalet av de cirka 4000 teckningarna. Hennes teckningar är än mer moderna än kollegan Sofia Gisberg, men hjälmarna är förstås typiskt 1800-talssmala.

En tanke jag fått är om hon gjorde allt själv. Det kan hon såklart ha gjort men samtidigt verkar hon under slutet av 1880-talet, då teckningarna gjordes, ha haft ett väldigt nära samarbete med vännen Carin Wästberg. De två skapade under denna tid en mängd verk under initialerna WW och vann även ett flertal priser.

Maria var från 1905 museiföreståndare för Handarbetets vänner.

Enligt konstnärslexikonett Amanda har hon även illustrerat (delar av?) Elgenstiernas ättartavlor som kom ut i nio band åren 1925-36.

Läs mer om Maria Widebeck

Sofia Gisberg, medskapare av Klingspors vapenbok

Sofia Gisberg, Yxlografi ur Idun, nr 33:1893. Från Wikipedia.

UPPDATERAT: Tack till Elias Sonnek och okänd person inom SHS rättar jag texten. Det nya står inom [med kursiv]  
Illustratören och konstnären Sofia Gisberg (1854-1926) är den okända skaparen av  [omslaget till] Carl Arvid Klingspors vapenbok för Sveriges adel och ridderskap.

Riksheraldikern Carl Arvid Klingspor gav 1890 ut vapenboken Sveriges ridderskaps och adels vapenbok  som har samtliga introducerade ätters vapensköldar. Imponernade. Men den som ritade dessa sköldar nämna sällan så därför är det dags att lyfta upp Sofia Gisberg ur glömskan. Speciellt som inte ens Kungliga biblioteket har med hennes namn i detta mastodontverk. [Eller Maria Widebeck, som gjorde vapnen i inlagan. ] [Sofia Gisberg har även gjort flera nationsfanor till Uppsala universitet]

Jag kände inte ens själv till henne när jag imorse av en händelse såg hennes namn i Gunnar Scheffers minnesord över Brita Grep i Heraldisk Tidsskrift 1969.

Hennes stil är typisk 1800-tal men lätta streck men lägg märke till att hon fyller ut sköldarna väl. Det finns en schablonbild av 1800-talet som inte alltid stämmer när man granskar källorna. [Och inte alls naturalistisk som dåtidens heraldik så ofta sägs vara.]

Jag hoppas att den här vapenboken blir ett kommande digitaliseringsprojekt för Svenska Heraldiska Föreningen för numera är boken svår att få tag på.

Sveriges ridderskaps och adels vapenbok vars omslag gjordes av Sofia Gisberg.

Lärare till Brita Grep

Sofia var lärare på slöjdskolan, senare Tekniska skolan och engagerad i Handarbetets vänner. Än mer viktig blir därför Sofia Gisbergs insats när man inser att hon på Tekniska skolan var lärare åt Brita Grep, och därmed den som fick in Brita på den heraldiska banan. Brita kom senare att vara kunten till Riksheraldikerämbetet i ungefär 50 år innan en bruten arm i 70-årsålderna stoppade hennes heraldiska arbete.

[Sofia Gisberg skapade också diplomen för nobelpristagarna i Kemi och Fysik från 1902 till sin död 1926.]

[Maria Widebeck återkommer i en senare artikel]

Läs mer om Sofia