Hur berättar man en historia med bara ett ansikte? I sin uppsats En ikonologisk analys av nitton porträtt av kända 1600-tals män försöker Johanna Karlsson svara på just det. Hon har tittat närmare på en samling ovanliga porträtt som i dag hänger i biblioteket på Skoklosters slott, målningar som först såg dagens ljus på Salsta slott, beställda av greve Nils Bielke under 1600-talet.
Porträtten är målade på sågade träpannåer, figurskurna efter huvud och axlar, och föreställer ett urval framstående män från både Sverige och Europa. Det handlar inte bara om att visa upp viktiga personer. Här finns en tydlig koppling till tidens adliga ideal, lärdomsintresse och bildningskrav. Med hjälp av konsthistorikern Erwin Panofskys ikonologiska metod där man går från det yttre till det djupare symboliska – visar Karlsson hur porträtten speglar makt, status och ett visst sätt att vara man på 1600-talet.
Det som gör uppsatsen särskilt intressant är att den inte bara handlar om målningarna i sig. Den sätter också in dem i en större kulturhistorisk kontext: varför hängde de i biblioteket? Vad säger de om synen på böcker, kunskap och självpresentation i en tid då Sverige var en stormakt? Och varför just de här männen? Alla de frågorna tas upp, och många besvaras med både omsorg och noggrannhet.
Huvudbudskapet är att dessa porträtt var en del av ett större spel – där bildning, dygd och representation gick hand i hand. De är inte bara bilder av personer, de är bilder av ideal. Karlsson visar på ett övertygande sätt hur konst användes för att skapa ett adligt jag, ett slags visuell CV-vägg för en elit i en tid då böcker, konst och slott var verktyg för identitet och makt.
Om du är nyfiken på porträttens roll i vår historia eller bara vill förstå varför vissa ansikten fick en självklar plats bland böckerna är den här uppsatsen väl värd att läsa.
Läs mer
Karlsson, Johanna: En ikonologisk analys av nitton porträtt av kända 1600-tals män ()
I en tid då allt fler gravstenar tas bort från våra kyrkogårdar höjer Kristina Alsvold sin röst för att visa vilken historisk och kulturell skatt de faktiskt utgör.
I sin etnologiska uppsats En gravsten berättar gör hon en djupgående analys av en särskilt gripande gravsten på kyrkogården i Örsjö, Skurups kommun. Genom att tolka dess form en trädstam med avsågade grenar, en för varje avlidet barn och kombinera denna med historiska källor som kyrkoarkiv, bouppteckningar och kartmaterial, växer en levnadsberättelse fram ur stenen. Det är berättelsen om Mårten och hans familj, deras förluster och vardagsliv i 1800-talets Skåne.
Huvudbudskapet i uppsatsen är att kulturhistoriska lämningar som gravstenar bär på berättelser som inte bara handlar om enskilda människor, utan också om den tid och plats de levde i. Stenen i Örsjö är inte bara ett minnesmärke, utan också en symbol för sorg, förhoppningar, klass, social status och samhällets förändring. Genom en så kallad historiskt rekonstruerande metod visar Alsvold hur det går att återuppväcka bortglömda livsöden med hjälp av tillgängliga källor, en metod som särskilt hembygds- och släktforskare kan inspireras av.
En viktig slutsats är att gravstenar inte bara är föremål, utan minnesbärare laddade med symbolik och ofta formgivna med avsikt att tala till eftervärlden. Därför blir uppsatsen också ett inlägg i debatten om borttagandet av gravstenar. Vad förlorar vi när dessa tysta vittnen försvinner?
Det här är en uppsats som ger både kunskap och eftertanke, och som rekommenderas varmt till alla som är intresserade av kulturhistoria, lokalhistoria och människors livsberättelser. Den visar på ett inspirerande sätt hur ett enda objekt kan vara nyckeln till en rik och mångfacetterad berättelse om det förflutna.
Läs mer
Kristina Alsvold: En gravsten berättar. En historisk etnologisk studie av ett liv och en tid sedd genom en minnessten. Lunds universitet (2014)
Föreställ dig en tid där riddare i skinande rustningar rider genom dimmiga dalar, deras ädla börd lika viktig som deras mod. I medeltidens höviska värld var födseln ofta nyckeln till ära men var det alltid så enkelt?
I Christian Hohenthals C-uppsats Född till riddare? En undersökning av den ritterliga födselns funktion i „Wigal“ och „Den arme Heinrich“ (Göteborgs universitet, 2012) får vi en fängslande analys av hur födseln formar riddaridealet i två medeltida mästerverk. Med en diskurstheoretisk metod dyker Hohenthal ner i hur litteraturen speglar medeltidens samhällsordning och dess spänningar. Häng med på en resa till en värld av hjältar, dygder och gudomliga prövningar. Perfekt för dig som älskar medeltida berättelser och deras hemligheter!
Riddarens börd i fokus
I medeltidens Europa var riddaren en symbol för mod, ära och trohet, men också för en samhällsordning där födseln avgjorde din plats. I Född till riddare? undersöker Christian Hohenthal hur födseln formar riddaridealet i två tyska verk från 1100- och 1200-talen: Hartmann von Aues Den arme Heinrich, en gripande berättelse om en riddare som prövas av Gud, och Wirnt von Grafenbergs Wigal, en äventyrlig saga om en ung riddare som blir kung. Genom diskurstheori, som analyserar hur språk formar identiteter (Winther Jørgensen & Phillips, 2000, s. 31–32), visar Hohenthal hur födseln fungerar som ett centralt begrepp en ”mästersignifikant” – som definierar riddaren. Uppsatsen kopplar detta till medeltidens sociala förändringar, där adeln kämpade för att behålla sin status mot uppkomlingar. Det är en berättelse om hur litteratur både hyllar och utmanar samhällets hierarkier.
En anekdot från riddartiden: Alrics prövning
Tänk dig år 1220, vid Kung Artus hov, där facklor lyser upp en praktfull sal. En ung riddare, Alric, född i en ansedd men fattig adelsfamilj, lyssnar till sagor om Wigals hjältedåd. När en budbärare ber om en riddare som kan möta en eldsprutande drake, stiger Alric fram. Men en äldre riddare hånar honom: ”Är din börd nog för denna bragd?” Alric, driven av mod, rider ut och besegrar draken, men hans seger möts av viskningar: hans bedrift är ett undantag, för födseln väger tyngre än svärdet. Denna fiktiva scen, inspirerad av Wigal, fångar spänningen mellan börd och dygd som Hohenthal utforskar.
Födseln i Den arme Heinrich
I Den arme Heinrich möter vi riddaren Heinrich, en man med allt: ädel födsel, rikedom och rykte. Hartmann beskriver honom som en perfekt riddare, vars ”ädla börd” är grunden för hans dygder (Hartmann, 1974, s. 32–46). Men när Heinrich drabbas av spetälska, en gudomlig prövning, raseras hans värld. Han söker skydd hos en bonde, vars dotter erbjuder sitt liv för att rädda honom. Hennes offer väcker Heinrichs barmhärtighet, och han gifter sig med henne trots hennes låga börd. Hohenthal, med stöd av Harold Bernard Wilson, ser detta som en kristen diskurs där barmhärtighet (caritas) övervinner födselns gränser (Wilson, 1973, s. 155–56). Äktenskapet skapar en ”himmelsk gemenskap” där stånd inte spelar roll. Men Hartmann kritiserar också världslig stolthet, vilket antyder att födseln är viktig men underordnad kristna ideal. Som Peter Burke noterar om medeltida karnevaler, kunde hierarkier tillfälligt vändas för att avslöja samhällets spänningar (Burke, 2004, s. 188), och här ser vi en litterär version av detta.
Födseln i Wigal
I Wigal är födseln däremot en självklar del av riddaridealet. Huvudpersonen Wigal, son till riddaren Gawein, reser till Artus hov och utför hjältedåd, som att besegra draken Pfetan. Hohenthal lyfter en scen där tre riddare dör utan strid, beklagade för sin ”höga börd och rikedom” (Wirnt, 1926, s. 5194–5203). Deras död är tragisk eftersom de inte kunde uppfylla sin födelsegivna plikt som krigare. Wirnt betonar att äkta riddare är ”väl födda” och kopplar börd till tapperhet (manheit). När Wigal besegrar Graf Hoyer, säger denne: ”Många bär [ditt vapen], men ingen når dig i börd och tapperhet” (Wirnt, 1926, s. 3107–3115). Hohenthal ser detta som en ”äquivalenskjedja” där börd och dygd binds samman (Winther Jørgensen & Phillips, 2000, s. 51). Wirnt kritiserar också ”uppkomlingar” utan rätt börd, vilket speglar adelns oro för sociala klättrare.
Medeltidens samhälle i spegeln
Hohenthal analyserar också födselns roll för kvinnor i Wigal. Höviska damer, som drottning Ginovers följe, beskrivs som ”av hög börd” (rîche) (Wirnt, 1926, s. 229–232). Denna betoning säkerställer adelns exklusivitet, eftersom riddare måste gifta sig med högfödda kvinnor för att bevara släktens status (Fasbender, 2010, s. 12–16). Som Mikhail Bakhtin påpekar, förstärker litterära ramar som karnevalen sociala roller, även när de utmanas (Bakhtin, 1984, s. 235). I Wigal är hög börd en garanti för hövisk identitet, för både män och kvinnor.
Hohenthal kopplar födselns roll till medeltidens ”ordo-tanke”, där Gud ansågs ha skapat tre stånd: präster, krigare och arbetare (Duby, 1980, s. 13–20). Riddare, som krigare (bellatores), var födda till sin roll. Men under 1200-talet hotades adeln av uppkomlingar, som ministerialer (ungeför lekare/trubadurere). Kejsar Fredrik Barbarossas lagar från 1152 och 1186 förbjöd söner till präster och bönder att bli riddare (Fleckenstein, 1989, s. 371), vilket visar födselns betydelse. I Wigal återspeglas detta genom kritiken mot ”oetiska uppkomlingar” (Kaiser, 1975, s. 439–40). I Den arme Heinrich utmanas ordo-tanken av kristna ideal, vilket skapar en spänning mellan världslig och andlig ordning. Hohenthal visar hur dessa verk speglar en tid där födseln var både en självklarhet och en konfliktkälla.
Född till riddare? är en briljant studie som tar dig med till medeltidens värld, där riddarens börd var både en styrka och en prövning. Hohenthals analys av Wigal och Den arme Heinrich är både lärorik och engagerande, och hans kopplingar till medeltidens samhälle gör texten levande. För dig som älskar historia, litteratur eller bara vill förstå riddarens själ, är detta en perfekt läsning. Uppsatsen påminner oss om att medeltiden var en tid av hjältar och ideal, men också av frågor om identitet och rättvisa som ekar än idag.
Läs mer
Bumke, Joachim: Höfische Kultur: Literatur und Gesellschaft im hohen Mittelalter (2008)
Cormeau, Christoph & Störmer, Wilhelm: Hartmann von Aue: Epoche – Werk – Wirkung (1993)
Duby, Georges: The three orders: feudal society imagined (1980)
Fasbender, Christoph: Der „Wigalois“ Wirnts von Grafenberg, Eine Einführung (2010)
Fleckenstein, Josef: Ordnungen und formende Kräfte des Mittelalters: ausgewählte Beiträge (1989)
Golde, Peter: Wirnt von Grafenberg: Ein Moralist? (2008)
Hartmann von Aue: Der arme Heinrich (1974)
Hartmann von Aue: Der arme Heinrich (1993)
Henderson, John: Figuring out Roman nobility: Juvenal’s eighth ‘Satire’ (1997)
Keen, Maurice: Chivalry (1984)
Richter, Anna Katharina: Transmissionsgeschichten. Untersuchungen zur dänischen und schwedischen Erzählprosa in der frühen Neuzeit (2009)
Weddige, Hilkert: Einführung in die germanistische Mediävistik (1987)
Wilpert, Gero von: Sachwörterbuch der Literatur (2001)
Winther Jørgensen, Marianne & Phillips, Louise: Diskursanalys som teori och metod (2000)
Wirnt von Grafenberg: Wigalois, der Ritter mit dem Rade (1926)
Wirnt von Grafenberg: Wigalois. Text. Übersetzung, Stellenkommentar (2005)
Hohenthal, Christian, 2012. Född till riddare? En undersökning av den ritterliga födselns funktion i „Wigal“ och „Den arme Heinrich“. Göteborgs universitet, Göteborg.
Heraldik är som en tidsmaskin i symbolform. Ett vapen kan berätta om svunna tider, hemliga sällskap och stolta traditioner och det är precis vad ordensvapen gör.
Förr i världen var det inte bara adeln som hade rätt att bära en vapensköld. Inom ordnar som frimurarna, timmermännen eller det anrika Par Bricole kunde även vanliga människor, de ofrälse, skapa sina egna vapen. Dessa sköldar var ofta laddade med mystiska symboler som speglade ordens innersta väsen och användes flitigt under högtidliga möten i slutna rum.
En ny tid för gamla symboler
Men tiderna förändras, och så gör även heraldiken. Idag är många ordnar inte längre så hemlighetsfulla. De har öppnat upp sina traditioner och låter medlemmarna använda vapnen även utanför sällskapets väggar. Den tunga ordenssymboliken, som ibland kunde kännas lite överväldigande, har fått ge vika för en mer renodlad estetik. Nu sneglar allt fler på sina förfäders ordensvapen och funderar: Kan det här bli ett släktvapen? Det är en tanke som både är spännande och respektfull. Ja, ett sätt att låta historien ta plats i nutiden.
Varsamhet krävs
Att omvandla ett ordensvapen till ett släktvapen är dock ingen lätt match. Många äldre vapen har sina skavanker: överdrivna symboler, heraldiska snedsteg eller så kallade tinkturfel, där färgerna krockar med heraldikens regler. Det krävs en stadig hand och lite expertkunskap för att få till en sköld som både hedrar rötterna och håller måttet i dagens heraldiska värld. Men när det lyckas? Då har du ett vapen som bär på en historia från första stund.
Från lajv till legacy
Och det slutar inte där. Heraldiken lever och frodas även i moderna sammanhang. Titta bara på rollspelsföreningar, riddarsällskap eller grupper som Sällskapet för kreativ anakronism (SCA). Där är vapensköldar en självklar del av upplevelsen – en symbol för din roll i en värld av äventyr. Men vad säger att dessa vapen inte kan ta steget från lajv till verklighet? Det är inte otänkbart att ett vapen, skapat för en episk strid på ett rollspelsevent, en dag blir ett officiellt släktvapen. Tänk dig: en symbol född i fantasin som får leva vidare i din släkts historia. Det är heraldik när den är som bäst.
Heraldiska vapen är mer än bara bilder – de är berättelser. Och oavsett om de kommer från en gammal orden eller ett modernt rollspel, har de kraften att förena dåtid med framtid. Så nästa gång du ser en vapensköld, ta en extra titt. Vem vet vilken historia den bär på?
Tre ofrälse sigill från tidigt 1300-tal. Johan Skule, Henrik Sunnudag (Heinrich Sunedach) och Engelbert Hvit (Albus). Notera bomärket ovanför Engelberts sköld.
I en tid då de flesta bönder varken skrev brev eller signerade kontrakt med namn, användes istället bomärken, enkla men symboliskt laddade figurer. I en ny studie visar historikern Asger Wienberg hur dessa märken formade ett visuellt språk i 1700-talets Blekinge. Genom att följa bomärkenas liv i byn Väby mellan 1677 och 1837 avslöjas ett system av tradition, tillhörighet och förändring och ger oss en sällsynt inblick i allmogens självbild och kultur.
I en tid då de flesta bönder inte kunde skriva sina namn och där deras tankevärld sällan fångades i skriftliga källor, var bomärket deras signatur – ett personligt och ofta ärvt tecken som ristades med stolthet. Historikern Asger Wienbergs undersökning av bomärkesbruket i byn Väby i Blekinge mellan 1677 och 1837 öppnar ett fönster mot en annars svåråtkomlig värld: den självidentitet, kontinuitet och förändring som präglar den svenska allmogen.
Ett mönster i märken
I Väby fanns under hela den studerade perioden tretton hemman, alltså jordbruksenheter. Wienberg har systematiskt gått igenom bouppteckningar, mantalslängder, kartor och domstolshandlingar för att följa bomärkenas användning. Resultatet visar ett tydligt mönster: i många fall traderades märkena inom släkten, särskilt längs manliga arvslinjer, men ibland även via ingifta svärsöner eller änkor.
En vanlig situation var att en son tog över sin fars märke, ibland med små förändringar, så kallade ”avstick”, som kunde markera en ny generation eller ny gård. Ibland kunde samma märke förekomma i flera hemman, vilket tyder på släktband mellan gårdar eller flytt av personer mellan hushåll. Änkor kunde fortsätta använda sin makes märke, särskilt om det saknades en vuxen son.
Ett levande, men långsamt döende system
Wienbergs kartläggning visar att bruket av bomärken var stabilt genom 1600- och 1700-talen, men började tyna bort under sent 1700-tal. Under 1800-talets första decennier ersattes bomärkena allt oftare av initialer först förnamnets begynnelsebokstav, sedan även efternamnets. Till sist kom egentliga namnteckningar.
Skiftet var inte abrupt. Ofta kunde en person växla mellan bomärke och initialer beroende på sammanhang. Men förändringen är tydlig: där man i början av perioden stolt signerade med sin symbol, ersattes detta i slutet med en bokstav och till slut, för de skrivkunniga, med namn i klartext.
Gård eller släkt – vad representerade märket?
En viktig fråga Wienberg ställer är om bomärket var knutet till gården eller till släkten. Svaret är att det varierade. I flera fall överlevde märket gårdsbyten särskilt när en ny svärson tog över genom giftermål med en dotter till tidigare brukare. Detta antyder att märket snarare representerade en familj än själva jordlotten. Men i andra fall försvann märket direkt vid ägarbyte, vilket tyder på att sambandet kunde vara mer praktiskt än ideologiskt.
Wienberg visar också att märkets överföring inte var slentrianmässig. Vissa barn valde att utveckla faderns märke snarare än att kopiera det. Andra övergav det helt och skapade ett nytt. Det tyder på att bomärket inte bara var ett identifikationsverktyg det var också en symbol för personligt eller släktmässigt uttryck.
Kvinnorna och märkena
En annan viktig aspekt av studien är kvinnornas användning av bomärken. I vissa fall undertecknade änkor dokument med sin mans märke, men det förekom också att de använde ett märke från sin faderslinje särskilt om mannens bomärke redan förts vidare av en son. Tänk här på att maken också förde ett märke från sin faderslinje. Kvinnors aktiva bruk av bomärken tyder på att de inte stod helt utanför detta symbolsystem, även om deras roll var begränsad jämfört med männens.
Ett kulturarv i trä och bläck
Wienbergs studie visar att bomärken inte bara var praktiska tecken, de var en levande del av bykulturen. De ristades in på föremål, målades på kyrkbänkar och användes i kontrakt. De var ett sätt för människor utan skriftspråk att uttrycka tillhörighet, ansvar och rätt.
När bomärkesbruket dog ut under 1800-talet försvann inte bara ett sätt att signera. Det försvann ett helt system av visuell identitet, tradering och symboliskt språk. Idag lever dessa märken kvar främst i arkivens dammiga volymer, men genom studier som denna får vi en unik inblick i hur den svenska allmogen såg på sig själv med streck, kors och vinklar som bär vittnesbörd om tillhörighet, minne och förändring.
Läs mer
Asger Wienberg: Böndernas märken Bruket av bomärken i blekingska Väby. Lunds universitet ( 2019)
Beslutet att byta ett släktvapen är en mycket personlig fråga och det finns många faktorer att överväga innan man tar ett sådant steg.
Här är några reflektioner som kan vara användbara när man funderar över detta:
Historisk betydelse: Det heraldiska vapnet kan vara en viktig del av din släkts historia och identitet. Det kan ha förts vidare genom generationer och bära med sig en betydande historisk arv. Att byta det kan innebära att man bryter med denna kontinuitet och tradition.
Personlig anknytning: För många människor har det heraldiska vapnet en djup personlig betydelse. Det kan representera ens rötter, värderingar och identitet. Att byta vapnet kan därför vara en känslomässigt laddad process och det är viktigt att noga överväga hur detta kan påverka ens känsla av samhörighet med ens släkt och historia.
Praktiska överväganden: Ibland kan det finnas praktiska skäl till att överväga att byta ett heraldiskt vapen, till exempel om det nuvarande vapnet inte längre känns representativt för din släkts identitet eller om det finns en starkare koppling till ett annat vapen genom äktenskap eller adoption.
Heraldiska regler: Det är viktigt att komma ihåg att heraldiken har sina egna regler och traditioner som bör följas om man väljer att byta ett släktvapen. Det nya vapnet bör vara korrekt utformat och i enlighet med dessa regler för att vara legitimt inom heraldiken.
Rådgivning och expertis: Innan man fattar beslutet att byta ett heraldiskt vapen kan det vara klokt att söka rådgivning och expertis från heraldiska experter eller organisationer. De kan ge vägledning och hjälp för att säkerställa att processen genomförs på ett korrekt och respektfullt sätt.
Sammanfattningsvis är frågan om att byta ett släktvapen en komplex och individuell fråga som bör övervägas noggrant med hänsyn till historiska, personliga och praktiska faktorer. Det är viktigt att respektera släktens historia och traditioner samtidigt som man tar hänsyn till ens personliga identitet och värderingar.
Men – Självklart är det tillåtet att byta vapensköld och historien har många exempel på det från medeltiden fram till idag.
Kung Karl XVI Gustavs serafimersköld. Foto: Kungahuset
Hur förändrades synen på kungligheter och offentlighet under Oskar II:s tid? Under 1800-talet började allmänheten kräva insyn i monarkins värld, och kungahusen tvingades anpassa sig till nya krav på öppenhet, legitimitet och borgerliga ideal. Oskar II och hans samtid balanserade mellan tradition, ceremoni och en allt mer offentlig roll där familjeliv och personliga egenskaper blev viktiga för monarkins överlevnad.
Under Oskar II:s tid omgavs monarkierna fortfarande av alla de fenomen som Habermas nämner i samband med den representativa offentligheten: ceremonier, formellt tilltal och regler, heraldik med mera. En av de viktigaste förändringarna inom offentligheten var dock att allmänheten under 1800-talet krävde, och hade möjlighet, att få ta del av monarkins yttringar på ett annat sätt än tidigare. Representation, offentlighet, borgerlighet, privatsfär och legitimitet samt relationerna och spänningarna dem emellan var fenomen som Oskar II var tvungen att förhålla sig till. Men är det relevant att ta upp kungliga personer inom ramarna för Habermas teori? Kan dessa verkligen sägas ingå i en borgerlig offentlighet? Jag menar att det är fullt rimligt att se kungligheter såsom en del av den borgerliga offentligheten, under förutsättning att resonemanget rör perioden efter de stora omvälvningarna runt sekelskiftet 1800.
Habermas tankar
Den tyske filosofen och sociologen Jürgen Habermas är en av de främsta teoretikerna kring dessa begrepp. Det viktigaste verket i sammanhanget är Borgerlig offentlighet: kategorierna ”privat” och ”offentligt” i det moderna samhället, vilken utkom 1962. ”Offentlighet” kan ha flera olika betydelser men här avses i första hand den sfär i samhället som etablerades utanför de privata respektive statliga sfärerna. Ordet ”borgerlig” syftar då i första hand på den borgerliga (kapitalistiska) samhällsformen och inte på partipolitik eller samhällsklasser.
Begreppet ”representativ offentlighet” förekommer hos Habermas, med vilket han avser en äldre modell av feodal offentlighet, som uppstod under medeltiden. Denna typ av offentlighet var en scen där furstar och adel visade upp sig själva och sin makt för folket, och därmed symboliskt demonstrerade samhällets uppbyggnad och struktur. Den representativa aspekten återspeglades tydligt i deras attribut: vapensköldar, fanor, ceremonier, formellt tilltal och dylikt. Den representativa offentligheten fick sin kulmen, menade Habermas, i och med de hårt regisserade hovfesterna under Ludvig XIV:s långa regim (1643–1715).
Habermas ansåg att den representativa offentligheten i stort sett försvann under 1700-talet, men han skrev också: ”Vissa former av representativ offentlighet utvecklar förvisso en omfattande verksamhet ända fram till 1800-talets början.” Habermas citerade den tyske statsvetaren Carl Schmitt som gjorde gällande att den representativa offentligheten under 1800-talet bara överlevde i det brittiska överhuset, den preussiska generalstaben, franska akademin och Vatikanen. Det skulle kunna invändas att den representativa offentligheten delvis överlevde betydligt längre och på flera håll, i igenkännbart skick åtminstone fram till första världskrigets slut 1918, på flera håll ännu längre, framför allt i monarkier som varit neutrala under kriget eller stod på segermakternas sida.
Borgerlig offentlighet
Monarker och andra kungliga personer kan däremot inte räknas till den borgerliga offentligheten under l’ancien regime. Den borgerliga offentligheten växte fram i opposition mot kungamakten, och grundade sig i första hand på meriter snarare än medfödd status. Ett av monarkiernas viktigaste svar på denna utmaning – framför allt efter franska revolutionen och napoleonkrigen – var ett ”förborgerligande” av sig själva. Med begreppet avses monarkiernas ansats att tilltala den borgerliga offentligheten och vinna legitimitet inför den. Detta skedde, i hög grad via de nya medierna, genom ett betonande av personerna (monarken och kungafamiljen) snarare än institutionen, deras respektabilitet och familjeliv – deras borgerliga tillvaro. Då monarkin inte längre med trovärdighet kunde legitimera sig med hänvisning till Guds vilja, underströks istället de kungliga personernas kompetens och ambitioner (i praktiken ett accepterande av borgerlighetens förväntan om meritering). Målet var att offentligheten skulle känna igen sig i kungafamiljen och kunna relatera till deras liv. Samtidigt skedde en satsning på att manövrera institutionen bort från politiken, att ”höja den över partierna” (en fras som återkom i flera varianter); monarkin borde i politiska sammanhang iaktta en ”noga övervägd overksamhet.” Förborgerligandet var i grunden en strategi som monarkierna, via kompromisser och nytolkningar av sig själva, begagnade för att överleva under nya borgerliga förutsättningar.
Ordet ”monarki” avser i sammanhanget i första hand inte en nations statsskick utan snarast en skiftande ansamling av personer – oftast monarken och kungafamiljen, men kan också omfatta exempelvis ledande politiker, opinionsbildare och tjänstemän – som fattar beslut om förändringar för att möta offentlighetens krav och önskemål. Denna eftersläpning av delar av den representativa offentligheten som nämnts ovan gick för monarkernas del hand i hand med en inmarsch på den borgerliga offentlighetens scen. Monarkerna behövde alltså finna en balans mellan den äldre traditionen att å ena sidan röra sig enbart inom den representativa offentligheten och den borgerliga offentlighetens förväntningar å den andra. Min, i tidigare forskning grundade, utgångspunkt är att kungliga personer på ett annat sätt än borgerligheten hade en unik möjlighet att röra sig mellan sfärerna.
Balansgång för monarken
Monarkin var nödsakad att balansera mellan det borgerliga samhällets allt mer utkristalliserade sfärer, den privata och den offentliga. Dessa förändrades gentemot varandra över tid. Den avgränsning som den borgerliga offentligheten generellt hade gentemot den privata sfären suddades ut av det faktum att de flesta monarker i Europa insåg att, som en del av den nya tidens krav, de behövde visa upp en positiv bild av sin kärnfamilj inför offentligheten och låta denna del av den egna intimsfären bli en del av det offentliga; kungamakten förborgerligades därmed.
Efter de amerikanska och franska revolutionerna hade Europas monarkier alltså påtagliga legitimitetsproblem. Det var inte längre gångbart att hänvisa till Guds vilja. Istället var monarkiernas förespråkare tvungna att använda en rad andra argument för att försvara detta statsskicks bevarande, och monarkiernas nya arbetssätt innebar en större tillgänglighet och ett större mått av identifikation mellan folket och dess monark. Oskar II var, såsom representant för en relativt nyetablerad kungaätt som dessutom hade sina rötter i borgerliga förhållanden, medveten om denna problematik och arbetade aktivt på flera fronter för att förstärka sin, och sin familjs, rätt till tronen. Själv kommenterade han saken i ett brev: ”Ty nuförtiden måste kungligheten hållas i helgd genom personliga faktorer. De imaginära nimbus-faktorerna äro länge sedan skingrade under trycket av – tryckfriheten!” Legitimitet är alltså ett viktigt begrepp för monarkiforskningen och därmed inte minst för denna avhandling.
Är kungen legitim?
Legitimitetsbegreppet utvecklades av den tyske filosofen och sociologen Max Weber (1864–1920). Enligt honom är legitimitet ett av flera fundament för auktoritetsutövning. Begreppet ”auktoritet” i sin tur definierade Weber som ”sannolikheten för att specifika (eller alla) order blir åtlydda av en viss grupp människor.” Weber menade också att ett auktoritetsförhållande kräver åtminstone ett minimum av vilja eller intresse av att lyda. Viljan och/eller intresset att lyda styrs av motiv, vilka i sin tur blir mer långsiktiga och stabila om de inte bara slumpvis sammanfaller med auktoritetens intressen utan kan styrkas utifrån att auktoriteten upplevs som rättfärdig eller laglig. Weber menade att inga auktoriteter nöjer sig med rent rationella eller materiella motiv som grund för sin existens, utan de söker också ”legitimitet” för denna. Legitimiteten ser olika ut beroende på auktoritetssystemet och vad det vill åstadkomma, och lydnaden som grundar sig på legitimiteten blir således även den av olika natur.
Weber skilde mellan tre typer av legitimitet: den legala, den traditionella och den karismatiska. Dessa är, enligt Weber, att betrakta som ”rena”, eller ideala typer. En auktoritet (till exempel ett politiskt system) som har en legal legitimitet baseras på lagar och regler som är allmänt accepterade av befolkningen. Baserar sig auktoriteten på traditionell legitimitet vilar den på gamla normer och traditioner vilka anses som okränkbara. Den karismatiska legitimiteten bygger på en ledargestalt med ovanliga egenskaper eller krafter. Webers legitimitetsbegrepp har utsatts för kritik, bland annat för att vara alltför övergripande och, på senare år, anakronistisk.
”Legitimitet betyder en viss politisk ordnings välgrundade anspråk på att erkännas.” Det menar även Habermas. Legitimitet syftar hos honom på den idé eller ideologi som makthavare använder för att berättiga sitt maktinnehav. Detta maktinnehav riskerar alltid att ifrågasättas och måste därför legitimeras kontinuerligt. Det finns ett samband mellan Webers tankar kring legitimitet och Habermas dito. Den ”legala legitimiteten” utvecklades i samma historiska sammanhang som den borgerliga offentligheten, främst under 1700-talet, och de förutsatte varandra.
Kungen som samlad gestalt
För att sammanjämka begreppen legitimitet och offentlighet för just Oskar II:s del finner jag det relevant att använda de begrepp som lanserades i The role of monarchy in modern democracy – ”head of state” och ”head of nation”, vilket kan översättas med ”statsöverhuvud” respektive ”samlande gestalt”. Till dessa bör läggas: monarken som enskild person. Ett närmast övertydligt exempel på hur dessa tre, låt oss kalla det kungaroller, interagerade är unionsupplösningen 1905. Den akuta orsaken till krisen var att kungen vägrade att bevilja den norska regeringens avskedsansökan med motiveringen att han för närvarande inte kunde utse en ny ministär. Stortinget menade att kungen i och med det var oförmögen att uppfylla sina konstitutionella förpliktelser och att hans funktion som Norges statsöverhuvud (head of state) satts ur spel och att unionen därmed var upplöst. Bakgrunden var en långvarig kris i hans roll som samlande gestalt (head of nation) inför den norska offentligheten, en roll som hade urholkats i decennier. Krisen för legitimitet och kungaroll var påtagliga även för kungen som enskild person delvis känslomässigt men dessutom ekonomiskt i och med bodelningen av kungens egendom i Norge.
Begreppen offentlighet och legitimitet kommer att fungera som ramar för avhandlingen. En institution som monarkin – och en person som Oskar II för den delen – blir mer lättfattliga med dessa teoretiska verktyg, då de är centrala för förståelsen av hur monarkin på 1800-talet manövrerade och anpassade sig för att upprätthålla sin ställning. Begreppen fungerar som förklaringsgrund för analysen av de beslut som fattades av kungen rörande biblioteket och indirekt dess relation till lanseringen av monarkin. Teorierna ger en grundläggande struktur till analysen av materialet. Detta gör att problemet huruvida kungen fattade beslut som privatperson eller statsöverhuvud kan angripas med ett gemensamt verktyg, och kungens agerande kan ses ur en konsekvent vinkel.
Övergången från hard power till soft power skildras också i ett verk som har närmast klassikerstatus inom monarkiforskningen: David Cannadines ”The context, performance and meaning of ritual: the British monarchy and the ’invention of tradition’, c. 1820–1977”, vilken ingår i volymen The invention of tradition, publicerad första gången 1983, med många senare omtryck. Cannadine lanserar idén att den brittiska monarkin såg sin makt beskäras under perioden, och för att försöka dölja och motverka detta etablerade den en allt större pompa och allt fler ceremonier. Dessa ceremonier var i själva verket av jämförelsevis ungt datum och inte sekelgamla traditioner som monarkin gärna lät påskina. Det visade sig att den allmänna opinionen ansåg att monarkins existensberättigande låg mer i just prakt och ceremonier än i faktisk politisk maktutövning. När monarkin flyttade sin tyngdpunkt till de ceremoniella uppgifterna och övergav realpolitiken såg den sin popularitet stiga.
Revolutionen står för dörren
Den tyske historikern Volker Sellin har i flera skrifter studerat olika aspekter av Europas monarkier under 1800-talet. I Violence and legitimacy: European monarchies in the age of revolutions reflekterar han över hur flera monarkier besvarade de utmaningar i form av hotande revolutioner som de stod inför. Svaren kunde ta sig många uttryck. Att möta uppror med våld var ett sätt, vilket dock sällan lyckades. Att betona dynastin som en sammanhållande faktor för nationen och att understryka monarkins sakrala roll var andra vägar; dessa var djupt rotade i den förrevolutionära tiden, men hade fortsatt betydelse. Framgångar i krig liksom sociala och konstitutionella reformer var andra sätt för monarkierna att vinna legitimitet. Om den enskilde monarken förfogade över en stark personlig karisma var det ytterligare ett sätt att vinna legitimitet, liksom betonandet av samhörigheten mellan nation och monarki.
Sellins studie, liksom den han har genomfört i European monarchies from 1814 to 1906: a century of restorations, pekar på ett viktigt problem med forskning kring 1800-talets monarkier, nämligen att de är svåra att jämföra med varandra; förutsättningarna skilde sig åt i flera avgörande aspekter: geografiskt, politiskt, historiskt, etniskt och kulturellt. De gemensamma nämnarna var att statsöverhuvudämbetet var ärftligt och att de hade liknande utmaningar att hantera i form av en ombytlig och ofta kritiskt sinnad offentlighet. Monarkiernas roll, framför allt dess politiska roll, ifrågasattes från allt fler håll och monarkiernas svar på dessa problem skiftade. Även inom enskilda monarkier ändrades förutsättningarna under perioden.
I en jämförande studie av Europas monarkier, The role of monarchy in modern democracy, inför Robert Hazell och Bob Morris en uppdelning av monarkernas funktion i en ”head of state” och en ”head of nation”, där det förstnämnda avser monarkens konstitutionella rätt- och skyldigheter och det sistnämnda avser hens roll som en nationell samlande gestalt. I samband med detta finns anledning att nämna den ibland diffusa svenska terminologi som vidhänger begrepp som monark, kung, majestät, etc. Ordet monark avser ett statsöverhuvud i en monarki, alltså en kung, drottning, kejsare, kejsarinna eller motsvarande. Det kan vara, men är inte nödvändigtvis, utbytbart mot ”regent”, ett ord som har vissa tidsmässiga konnotationer i stil med ”Under kungens utrikesresa är kronprinsessan regent”. Näraliggande ord till ”monark” är ”Konungen” och ”Kunglig Majestät” (ofta förkortat till ”Kungl. Maj:t” alternativt ”K.M:t”). Den första termen syftade på kungens person, framför allt i hans ämbetsutövning, och den andra på organ som fattade beslut i monarkens namn, i första hand regeringen och domstolarna. På ett övergripande plan handlade Kungl. Maj:t alltså om riksstyrelsen och infördes som ett begrepp i 1809 års grundlag och avskaffades i och med grundlagsreformen 1974. ”Monark” eller ”regent” kommer i den här avhandlingen att användas i teoretiska resonemang, medan ”kung” begagnas när det gäller Oskar II specifikt.
Till diskussionen om rollerna som statsöverhuvud och samlande gestalt har Martin Sunnqvist lagt aspekten av monarken som privatperson, eller snarare enskild person. ”Privat” och ”enskild” är ord som ofta används som synonymer. Emellertid har de en viktig nyansskillnad i det här sammanhanget. Det handlar om huruvida en monark överhuvudtaget är privat, någonsin. Monarker i äldre tid var inte bara statens främsta representanter, utan ett förkroppsligande av staten, menade bland andra den inflytelserike tyske statsvetaren Friedrich Julius Stahl (1802–1861)
Kungarna Albrekt och Magnus fänikor som hjälmprydnad 1360-70.
Hjälmprydnaden är en av de viktigaste delarna i ett heraldiskt vapen. Den sitter ovanpå hjälmen och fungerar både som ett starkt igenkänningstecken och som en dekoration.
Ibland visar hjälmprydnaden samma symbol som finns på skölden, men den kan också föreställa något helt annat. Det här varierar beroende på vilken heraldiska tradition man följer. I Storbritannien ska hjälmprydnaden alltid skilja sig från sköldens motiv, medan tysk och skandinavisk heraldik ofta upprepar sköldens bild på hjälmen. Kanske är det därför som man i Tyskland och Norden gärna byter ut hjälmprydnaden för att skapa en personlig variant av ett gammalt släktvapen – något som är ovanligt eller till och med okänt i brittisk heraldik.
Hjälmprydnader har funnits länge. Redan på 1200-talet började de förekomma i vapenbilder. Det äldsta svenska sigillet där en hjälmprydnad syns utan att skölden är med kommer från år 1291 och tillhörde riddaren Holmger Ulfsson. Redan då var hjälmen och dess prydnad lika viktiga för att visa identitet som själva sköldemärket.
TF iklädd Tyrgils tunnhjälm på Skara länsmuseum.
Symbolvärdet i en hjälmprydnad är stort. Den säger något om bäraren och kan förstärka intrycket av vapnet som helhet. Tyvärr finns det inga nordiska böcker som enbart handlar om hjälmprydnader, vilket gör det svårt att veta hur vanliga vissa motiv är. Det är till exempel inte ovanligt att flera släkter har liknande prydnader, särskilt om det handlar om enkla former som vingar eller horn.
Till skillnad från skölden, som avbildas platt, är hjälmen tredimensionell. Det gör att prydnaden kan få ett annat uttryck, lite som en skulptur placerad på en sockel. Det viktiga är att det ser ut som om den växer upp ur hjälmen. Ibland väljer konstnärer att lägga hjälmprydnaden direkt ovanpå skölden, utan att rita med själva hjälmen eller det tyg som annars brukar hänga från den. Det är särskilt vanligt i brittisk heraldik, men förekommer också i äldre svenska vapenbilder.
Enligt svensk heraldisk tradition hör hjälm och hjälmprydnad ihop med en person i rustning – alltså en individ, en släkt eller en släktförening. Myndigheter i Sverige brukar därför inte använda hjälmar i sina vapen. Men det finns inga formella regler som förbjuder en förening eller ett företag från att använda en hjälm med prydnad om de vill. Flera heraldiska föreningar väljer till exempel att ha ett fullt vapen med både sköld och hjälmprydnad.
Stamvapen återgivet av Anders Thiset i Danmarks Adels Aarbog 1893.
När Lund växte fram som stad under 1000- och 1100-talet var det inte bara kyrkliga institutioner och borgare som satte sin prägel på stadsbilden. Nya forskningsrön pekar på att även aristokratin spelade en viktig roll i det urbana landskapet och att de gjorde det på ett sätt som påminner om landsbygdens stora herrgårdar.
Historikern Kenth Hansen har i en uppsats granskat förekomsten av aristokratiska gårdskomplex i det medeltida Lund. Hans utgångspunkt är ett välkänt fenomen från landsbygden: hur adelsmän uppförde stora gårdar med tillhörande privatkyrkor, något som signalerade både makt och fromhet. Men förekom detta även i en stad som Lund?
En runsten väcker frågor
En runsten från 1000-talet, funnen i Lund, innehåller den ofullständiga men talande inskriften: ”Toke lät kyrka bygga och…”. Vem denne Toke var är okänt, men att han uppförde en kyrka tyder på en person med inflytande och resurser kanske en lokal storman. Hansen ser denna inskrift som en möjlig ledtråd till förekomsten av privatkyrkor även i det urbana rummet.
Gård och kyrka sida vid sida
Med hjälp av arkeologiskt material, kartor och skriftliga källor har Hansen identifierat fyra stadskvarter, S:t Botulf, S:t Mårten, S:t Stefan och S:t Andreas, där det funnits både exklusiva stenhus och kyrkor i nära anslutning till varandra. I flera fall tycks det röra sig om just den typ av gårdskyrkokomplex som annars är kända från landsbygden.
Krognoshuset vid Mårtenstorget är ett av de tydligaste exemplen. Det medeltida stenhuset har länge kopplats till den inflytelserika Krognosätten, och inte långt därifrån låg S:t Botulfs kyrka. Källor visar att Krognosätten hade patronatsrätt över kyrkan, det vill säga rätten att tillsätta prästen. Ett mönster som påminner starkt om hur makten manifesterades ute på adelsgods.
Tecken på fler gårdar
Liknande indikationer finns i andra delar av staden. I kvarteret S:t Mårten har man funnit lämningar av ett stort stenhus samt spår efter en kyrka. I S:t Stefan pekar ett medeltida dokument på förekomsten av ytterligare en aristokratisk gård. Och i S:t Andreas har fyndmaterial tolkats som spår av en angloskandinavisk herrgårdsmiljö ett möjligt tecken på internationella kontakter redan under Lunds tidiga historia.
Från privatkyrka till patronatsrätt
De aristokratiska gårdarna i staden skiljde sig markant från det enkla trähusbebyggelsen som annars dominerade. De låg ofta på stora tomter, hade trädgårdar och ekonomibyggnader, och uppfördes i sten ett byggmaterial som signalerade både status och permanens. Kyrkan låg ofta på eller intill gårdsplanen, vilket förstärkte sambandet mellan världslig och andlig makt.
Med tiden förändrades både gårdarna och deras kyrkor. De privata kapellen blev ofta patronatskyrkor, öppna för fler men fortfarande under starkt inflytande av gårdsägarna. I takt med att Lund växte och förändrades försvann många av dessa gårdar, men lämningar i murverk, tomtstrukturer och skriftliga källor vittnar om deras tidigare existens.
Ett urbant maktcentrum
Kenth Hansens arbete visar att aristokratins makt inte begränsades till landsbygden. Även i en stad som Lund etablerade sig stormän med gårdskomplex och kyrkor, och på så vis påverkade de stadens struktur och sociala liv. Det urbana landskapet speglade alltså i viss mån landsbygdens hierarkier men i en mer förtätad och komplex miljö.
Att vandra genom dagens Lund är att röra sig genom ett landskap av lager. Under gator, torg och husfasader döljer sig spår av stadens första aristokrater de som byggde i sten, lät resa kyrkor och satte sitt avtryck på en stad som fortfarande bär deras mönster.
Läs mer
Kenth Hansen:”Toke lät kyrka bygga och …”. Lunds universitet (2013)
Det är lätt att blanda ihop heraldiska vapen med moderna logotyper, eftersom båda är visuella symboler som representerar en person, en organisation eller en idé. Men trots vissa likheter är det i grunden två helt olika typer av symboler – med skilda syften, traditioner och regler.
Ett heraldiskt vapen har sitt ursprung i medeltidens Europa. Det används för att identifiera en person, en släkt, en förening eller till och med en plats. Ett vapen är inte bara en bild, utan en symbol med tydlig struktur och innehåll.
Den centrala delen är skölden, som ofta kompletteras med hjälm, hjälmprydnad och täcke. Den kan ha ett valspråk, precis som logotypen har sin tagline, men valspråket hör egentligen inte till vapnet.
Varje element har sin plats och sin betydelse, ofta med historiska kopplingar till bäraren. Heraldiken följer dessutom fasta regler, till exempel hur färger får kombineras, hur figurer avbildas och hur ett vapen beskrivs med särskild terminologi. Dessa regler skiljer sig något mellan olika länder, men grundprinciperna är desamma: ett vapen ska vara tidlöst, tydligt och möjligt att blasonera (dvs. beskriva i ord).
En logotyp, däremot, är ett modernt påfund. Den är skapad för att representera ett företag, ett varumärke eller en produkt, och är främst ett verktyg för marknadsföring och visuell identitet. Logotyper är ofta designade för att sticka ut, vara lättigenkännliga och fungera i många olika sammanhang på allt från hemsidor och visitkort till skyltar och reklammaterial. De kan bestå av text, bild eller en kombination av båda och följer inga särskilda regler annat än de som gäller inom grafisk formgivning. Till skillnad från ett heraldiskt vapen är en logotyp flexibel och kan förändras över tid för att följa nya trender eller anpassas till olika marknader.
Sammanfattningsvis är ett heraldiskt vapen en traditionsbunden symbol med fast struktur och djupt symboliskt innehåll, medan en logotyp är en modern grafisk lösning med fokus på varumärkesprofilering och visuell kommunikation. Båda har sina funktioner – men de fyller olika roller i våra liv och i samhället.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
