Etikettarkiv: Danmark

Krigsbyte och kulturarv

Boktips

Fanor som en gång vajade över danska regementen blev svenska troféer i rikets första ”museer”. I en ny avhandling berättar konsthistorikern Karin Tetteris hur stormaktstidens Sverige använde krigsbyte för att bygga historia, ära och identitet. Anhandlingen lades fram i april 2025. 

I avhandlingen Captured Colours tar Karin Tetteris med oss till 1600-talet så att vi får förstå vilken roll de militära fanorna hade i den tidigmoderna svenska kulturarvsproduktionen, eller propagandan om man föredrar det ordet. Genom att följa ett urval av danska fanor som togs som krigsbyte vid stormningen av Frederiksodde år 1657 kan Tetteris berätta om det komplexa nätverk av människor, föreställningar och praktiker som tillsammans gjorde fanorna till kraftfulla symboler i både det militära och det civila samhället. Avhandlingen kombinerar objektbiografi med kulturarvsteori, vilket gör det möjligt att inte bara se fanorna som historiska artefakter, utan som aktörer i sin egen rätt, med kapacitet att påverka hur makt, ära, manlighet och nationell identitet iscensattes under två sekel.

Arméns heliga föremål

En av avhandlingens centrala poänger är att fanor i det tidigmoderna Sverige inte bara fungerade som taktiska militära verktyg eller symboler för regementen, utan att de genom olika rituella och administrativa praktiker. Hit räknas soldateden, parader, överlämningsceremonier och segerprocessioner, och alla dessa ceremonier gavs en närmast sakral status. Fanorna sågs som ”arméns heliga föremål”, värda att dö för, och denna symboliska tyngd förstärktes ytterligare genom hur de hanterades efter att ha erövrats. I Stora Rustkammaren i Stockholm, ett av Sveriges första museer, placerades de som troféer i ett minneslandskap där dynastisk ära och nationell seger kunde visualiseras. Tetteris visar att museets samling och utställning av fanor inte var ett passivt förvar utan ett aktivt bidrag till skapandet av ett svenskt kulturarv som av dess segrar gav monarkisk legitimitet.

Fanornas material och deras tyger, sömmar, emblem och slitage får också ett stort utrymme. Genom att i detalj studera dem kan Tetteris visa hur själva materialen bidrog till att förmedla sociala hierarkier och politisk betydelse. Särskilt fanor med kungliga insignier kunde fungera som kungens ”andra kropp”, en sorts materiell förlängning av suveräniteten. Det gör att fanornas status som krigsbyte blir mer än bara symbolisk. Genom att förstå varför de togs, hur de katalogiserades och sedan visades upp kan vi också förstå att segraren också kunde överta motståndarens symboliska värdighet och i förlängningen dennes legitimitet.

En nyare tid

När samlingen av troféfanor 1817 flyttades från arsenalen till Riddarholmskyrkan markerades också en viktig övergång. Fanan gick från att vara en militär trofé till del av ett kungligt och nationellt minneslandskap. Där, i det som ofta kallats Sveriges Pantheon, fick fanorna en ny roll som bärare av historisk kontinuitet och patriotisk känsla. Tetteris visar att det inte var ett avslut utan en fortsättning på deras agens, bara i andra former.

Styrkor och svagheter

Jag tycker att avhandlingens styrka ligger i hur den placerar fanorna som en egen aktör mellan människa och vanliga ting, och att Tetteris får oss att förstå att de, trots att det är vanliga tygstycken, ändå kan påverka skeenden och människor. Alla dessa ritualer, regler, instruktioner, manualer och konstnärliga framställningar samverkar alla i att forma vad fanor betyder och vad de kan göra. Tetteris visar till exempel hur flaggviftning lärdes ut som en del av en kroppslig disciplinering i 1600-talets militära manualer, och hur denna teknik samtidigt bidrog till att befästa ett ideal om manlig civilitet och kontroll.

För en bredare allmänhet är avhandlingens mest tillgängliga och tankeväckande insikt kanske just hur dessa tygstycken, som vid första anblick kan verka som tysta och passiva museiföremål, i själva verket är djupt laddade med historia, ideologi och känslor. De har formats av människor men har också själva format hur människor minns, firar och berättar sin historia. I en tid då diskussioner om återförande av kulturföremål, kolonialt arv och museers ansvar är högaktuella, bidrar Captured Colours med ett viktigt svenskt perspektiv på krigsbyten och deras kulturella efterliv.

Det är en avhandling som inte bara förnyar forskningen om fanor och troféer, utan som också reser allmängiltiga frågor om vad kulturarv är, hur det skapas och vems historia som egentligen berättas i museernas montrar.

Nackdelen med avhandlingen är att den är helt på engelska vilket förstås kommer att betyda att färre svenskar tar till sig dess innehåll samtidigt som engelsktalande inte heller läser den eftersom ämnet är danska fanor i Sverige.  Jag hoppas att denna text hjälper till så att fler läser den. För det ska alla göra som delar mitt intresse.

PS. Avhandlingen är på engelska så om jag har översatt begreppen fel så ber jag om ursäkt för det.

Läs mer

  • Karin Tetteris; Captured Colours: The agency of military flags in Early Modern Swedish heritage production (2025)
  • https://www.su.se/english/research/calendar-research/phd-defence-in-art-history-1.802652

Ole Rostocks heraldiska register

Visste du att heraldikern Ole Rostock skapade ett omfattande kartotek över vapensköldar fram till sin död 1995. Det innehåller omkring 8 000 vapensköldar! De flesta av dessa är borgerliga vapen, och bara en mindre del är adliga.

Här är hela hans arbete: https://slaegtsbibliotek.dk/slaegtsvaaben

Bland de borgerliga vapensköldarna finns militärer, borgare, släktforskare och boksamlare som har vapensköldar som en del av sitt ExLibris. Det är faktiskt förvånande hur många familjer med vanliga namn som Andersson, Nilsson och Johansson som har antagit en egen vapensköld och som nu kan ses i kartoteket.

Vill du hitta din släkts vapensköld? Det finns två sätt att söka i databasen:

  • Sök på ett släktnamn och hitta de vapen som släkter med det namnet har använt.
  • Sök utifrån hur en vapensköld ser ut och vilka element den innehåller – och hitta därigenom släkten som har det vapnet.

Kanske hittar du din egen familjs vapensköld!
(om du är dansk, vi andra bara njuter av konsten)

Om mig, danska Tre kronor och TV

Jourhavande heraldiker

Nervöst och pirrigt men kul att bli intervjuad av TV om att Danmark tar bort de Tre kronorna ur sitt riksvapen.

Jag vill inte kommentera min insats men av kommentarer att döma verkar den inte ha varit allt får trist och tråkig, utan tvärtom lite trevlig och informativ.

För det får jag tacka Oscar Hansson som gjorde intervjun och som klippte ihop allt till en fungerande liten film.

https://www.svt.se/nyheter/utrikes/danmark-tar-bort-tre-kronor-efter-over-600-ar?fbclid=IwZXh0bgNhZW0CMTEAAR0rxZc5mO0hhPDhD9ad5O5t3FMZTlxb1wOOtl5mKN9OgakKF6rBBWMa_pY_aem_vquz6r_MIa1-7WKfH9hL0g

Dannebrogen och Florens

Det här var tidigare en sida men flyttades denna dag till inlägg.

Det var under 1100-talet som Florens växte fram som en betydande handelsstad. Då var staden fortfarande i den tysk-romerske kejsarens hand och de styrande (partiet ghibelliner) var hans vasaller. Men det kom snart att ändra sig, och under 1200-talet var staden huvudsakligen guelfisk (som de flesta stora städer i norra Italien var)

Oppositionen mot kejsaren enade sig ofta under partiet , Guelfer, önskade en förändring och frigörelse från kejsarens, vilket märktes allt tydligare och vid mitten av 1200-talet ledde det till en öppen konflikt där partiet Guelferna sökte stöd hos påven samt hos den bayerska ätten Welf, som då låg i konflikt med kejsarna av huset Hohenstaufen. Guelf är den italienska versionen av Welf.
Makten mellan guelferna och ghibelliner växlade från 1250-talet fram till slutet av 1300-talet.

Flagga för tyskromerska riket
Tyskromerska rikets krigsflagga under 12-1300-talen.

Heraldiskt har den här konflikten haft stor betydelse. Vid den här tiden förde kejsaren som krigsbaner ett vitt kors i rött. Så gjorde också hans allierade Ghibelliner i Italien. Därför kom guelferna att göra det motsatta, föra ett vitt baner med rött kors. Samma tinkturkombinationer gällde för skölden med den florentinska liljan. Ghibelliner förde en röd lilja i vitt och guelferna en vit lilja i rött.  Idag, när striderna sedan länge är glömda, visas båda versionerna upp på offentliga platser som en del av kulturarvet, men så sent som för drygt 100 år sedan kunde man se på rådhuset att endast ghibelliners baner och sköld avbildades. Då var det ett ställningstagande för den italienska republiken mot påvekyrkans inflytande.
Arvet från konflikten mellan ghibelliner och guelferna syns inte bara i Florens. I städer dominerade av ghibelliner, likt Pavia, Novara, Como och Treviso, syns fortfarande den röda skölden med vitt kors medan Guelf-dominerade städer som Milan, Florens, Vercelli, Alessandria, Padua, Reggio och Bologna har den vita skölden med rött kors.

 

Jesper framför domen i Florens.
Jesper framför domen i Florens anno 2014.

Vad har detta med Dannebrogen att göra?

Jo, det står ganska klart att den danska flaggan måste ses i sin europeiska kontext. Under 1200-talet, när flaggan etableras, är det en symbol för den tyskromerske kejsaren. samme kejsare som danske kungen önskade stå på god fot med, och definitivt inte utmanade.

Dannebrogen är med andra ord den tyske kejsarens baner och alls inte något unikt för Danmark. Genom att använda denna fana visade den danske kungen att han hade ett mäktigt stöd.
som rent dansk symbol förekommer inte baneret förrän mot slutet av 1300-talet då minnet av ursprunget gått förlorat.

Tankar om ett lejon – Kung Knut i Dädesjö

Jourhavande heraldiker

Kung Knut i Dädesjö. Foto: Jesper Wasling.

Lejonet kom att bli en heraldisk symbol redan under 1100-talet, men hur kom det att bli en symbol för Sverige?

Lejonet har varit en symbol i princip hela världen och är bland annat en symbol för aposteln Markus. Men inom de europeiska staterna förekommer lejonet bara i statsvapen i norra Europa, som de skandinaviska länderna, Storbritannien, Nederländerna, Belgien och Estland. Först ut var ätten Plantagenet som med Henry I kom att bli regenter av England. Det är ett specifikt område som alla hade stor kontakt under början av 1000-talet.

Lejonet är inte är ett djur på dessa breddgrader så det känns rimligt att tro att det är en symbol som kommit söderifrån och letat sig upp. Det har föreslagits att det kan vara aposteln Markus, som finns i staden Venedigs flagga,  eller om det kanske togs in via korstågen eller kanske handelsfartyg från öster redan under ”vikingatid” till Skandinavien och senare spritts därifrån.

Ja, förklaringarna har varit många och det enkla svaret är att vi inte vet. Det finns inte minsta förklaring till något lejon de första fem seklerna varför vi får gissa oss fram.

Lejon finns som sagt över hela världen och inte minst i Bibeln. Markuslejonet är däremot inte så relevant i sammanhanget. Det är Lejonet av Juda, dvs Messias själv, som är grundsymboliken. Han var med redan i första mosebok och lejonet är därmed också grunden för Davids ätt. Så lejonet bör därmed alltid tolkas kristet när det förekommer i medeltida konst, dit heraldiska bilder för furstar bör räknas.

Vad jag vet finns inga lejon i förkristen vikingatid och i stort sett alla runstenar är kristna. Speciellt i Uppland. Speciellt de med lejon. Drakar och andra djur finns däremot på några stenar och andra fynd. Alltså bör vi räkna bort att handelsmän i öst som genom hedniska vikingar som kristnats ha lyckats övertyga grevar och hertigar kring Normandie att ta upp lejonet som symbol.

Kung Williams av Skottland sigill
Kung Williams av Skottland (1165–1214) sigill, utan heraldiskt motiv. Men han kallades Lejonet.

Lejonen ska tolkas religiöst

Jag tror inte heller på korstågsteorin som förs fram i vissa böcker. Det för att det enda motiv som heraldiska förespråkare för denna teori för fram  är lejonet. Inget annat, inte ett djur, växt eller föremål. Inte ens falken som var central i såväl sydeuropeisk som arabisk högreståndskultur vid denna tid. Falken förekommer aldrig under heraldikens första 100 år. Det tolkar jag som att de bilder som valdes, de valdes utifrån sitt religiösa innehåll och inte för deras världsliga status.
Vi ska inte heller glömma att Roms två kristna centra var Rom och Bysans – två antika städer där det bevarats mängder av avbildningar av lejon, kameler etc. Den kristne behövde inte åka på korståg till lejonlösa Jerusalem för att inspireras.

Danske kung Knuds sigill från 1195, Nordens första heraldiska vapen. Notera att kronorna inte är krönta. Det är de redan 1210 på det första svenska sigillet.  Notera även sjöbladen, här dyker de upp för första gången.

Lejonen kommer till Sverige

Det går inte att komma förbi Erikska ätten när svensk heraldik ska förklaras. Denna gång blir frågan: Så varför har då Erikska ätten lejon i sitt vapen?

Sannolikt är det så enkelt att det är en form av ”motvapen”. Man inspirerades av sin närhet. Danmarks kung Valdemar hade senast 1195 tagit ett sigill som i stort sett är identiskt med det som Danmark har idag. Tre lejon ställda i stolpe. 1210 har Erik Knutsson ett sigill med två motvända lejon. Det är för oss en bild som inte känns så heraldisk, men den finns faktiskt i minst en samtida kyrkomålning, Dädesjö i Småland. Sigillet är runt så det kan ha förklarat lejonens uppställning. Man var inte lika petig med exakt utformning under denna tid. Idéerna var viktigare än formen.
Erikska ätten har sedan under Erik Erikssons tid ett vapen som är som Danmarks, tre lejon i stolpe. Färgerna är tvärtemot de danska, gula krönta lejon på blått fält.

Om du ser lejonen på avstånd blir de som tre streck och den bilden har Erikska ätten också på minst två vapen och möjligen en flagga.
Och där har du faktiskt i stort sett alla ingredienser till dagens svenska flagga och riksvapen med både tre kronor och Bjälbo-lejonet.

 

Sigillet för Henrik Lejonet, hertig av Bayern och Sachsen. Sigillet är känt från 1160 och han var svärfar till kung Knut här ovan.

 

 

Danska föredrag för heraldiker

Lyssna på föredrag i Köpenhamn. Dansk Heraldisk Selskab inleder nu vintersäsongen 2019/20 med en rad intressanta ämnen.
Läs mer om dem här.

 

Vapensköld för Danskt heraldiskt sällskap

Anetavler med ambitioner
– om lånte fjer og andet godt

Tisdag 29  oktober kl. 19.30
med Peter Kristiansen:

Fake news og honnette ambitioner i Griffenfelds våbenføring

Tisdag 26 november kl. 19.30
med Ronny Andersen

Hur grevarna tog hertigkronan och friherrarna grevekronen
Utvecklingen av de svenska rangkronorna

Tisdag 28 januari kl. 19.30
med Martin Sunnqvist

Symbolkredse – fiktive våbener til inspiration

Tisdag 25 februari kl. 19.30
med Steen Clemmensen

Scotland – is it really heraldry?

Tisdag 31 mars kl. 19.30
med Elizabeth Roads, Snawdoun Herald

Kung Kristian I:s betydelse

I Sverige kallas Sten Sture dy ofta ”Den sista riddaren”. Men det beror mer på det romantiska skimmer som omger honom i äldre historieböcker än att han gav uttryck åt något riddarideal. Unionskungen Kristian I passar bättre in på beskrivningen av de nordiska kungarna.

Kristian var den förste utav Oldenburgarna och därmed grundare till den äldsta ännu härskande kungadynastin i Europa. Mindre känt är att han också är grundare av Nordens äldsta riddarorden som ännu är i bruk – Elefantorden. Möjligen, lite beroende på hur man ser på det hela, är det också den äldsta riddarorden. Det verkar som om Erik av Pommern hade embryot till en egen orden men historien gjorde att denna inte utvecklades.

Elefantorden. Bild. Wikipedia commons.

En orden från 1400-talet

Orden grundades troligen 1457 men helt säkert 1464 och under namnet Guds Moders Selskab. Orden skulle kunna ha 50 medlemmar av bägge könen, vilket skiljer den från exempelvis Strumpebands- och Stjärnorden som var de Engelska och Franska förebilderna. Det gör att man kan fundera på om Elefantorden verkligen var en riddarorden eller mer en kunglig version av de gillen som var så populära på den här tiden. Källäget är tyvärr så dåligt att vi endast kan gissa oss fram till vad de tänkte.

Men oavsett vad de kan ha tänkt så är den här orden grunden för de Nordiska statsordnarna och det var också en central institution för de härolder som verkade under senare delen av Kalmarunionen och senare i Danmark under 1500-talet.

Frånvaron av institutioner som till exempel denna i Sverige under Vasatid tror jag förklarar varför den verksamhet som följer med ett hov så fullständigt föll ihop under Gustav Vasas regering. Å andra sidan kan det vara en viktig pusselbit för att förstå varför den svenska statsmakten lyckades reformera sig så mycket bättre än den danska några decennier senare. det fanns helt enkelt färre institutioner och minde informellt ledarskap att ta hänsyn till.

Heraldikens röda hjärtan

Jourhavande heraldiker

Valdemars första kungasigill från 1254
Valdemars första kungasigill från 1254

Har du någonsin undrat varför danskarna är så romantiska att de lagt in nio röda hjärtan i sitt riksvapen?
Då kan jag berätta att deras hjärtan inte alls är några hjärtan utan stiliserade näckrosblad.

Det stiliserade sjöbladet, eller näckrosbladet, är känt både från Danmark och Sverige samt regionen ner mot Friesland i nuvarande Nederländerna. Ingen annanstans under tidig medeltid. I Danmark förekommer de som brisering av kungabarnet och därför också som huvudmotiv i flera oäkta grenar av Valdemar-kungarnas ätt. Sjöbladen finns även som brisering av Folkungavapnet, bland annat i kungarna Magnus Ladulås och Håkan Magnussons vapen.

Den grevliga Skarsholmsättens vapen

 

Sjöbladen hittade även ner till några frälseätter med ursprung i Sjuhärad och Halland under sent 1200- och tidigt 1300-tal. Exempel riddaren Tolf Petersson, vars vapen ses här nedan. Andra är Sture, Ving, Morse och Kyrning. Därefter är det ingen som använder sjöblad förrän de uppträder mot sent 1400-tal i vanen för män som är trogna riksföreståndaren Sten Sture dä, bland dem Hemming Gadh,
Den medeltida frälseätten, riddaren Tolf Petersson

Känt från 1200-talet

Ursprunget finns så tidigt som kring 1200 och det gör sjöbladen till några av de äldsta heraldiska symbolerna överhuvudtaget, vilket troligen betyder att det var en symbol med betydelse ännu längre tillbaka.

Att de, oftast, är röda beror på att rött var/är den vanligaste färgen när man briserar ett vapen, eller gör en beväring, för rött passar som distinktion mot alla andra färger. Används inte rött brukade man välja blått. Svart var extremt sällsynt och grönt förekommer mig veterligen inte alls som briseringsfärg. Och nu är jag alltså nere på medeltiden.

Nya tidens hjärtan

Vår tids hjärta är en något senare skapelse. Antiken ansåg att känslorna satt i magen och levern. Först under högmedeltiden började man i kyrkliga sammanhang koppla hjärtat till känslor, framför allt då kärleken och främst till Jesus (detta kan säkert Claus utveckla). Därifrån spred sig hjärtat till det världsliga.

Hjärtat förekommer i heraldiska vapen, jag tror så tidigt som 1400-talet, men är då ett naturligt hjärta med vener och pumpande blod. Det är detta blod som sedan stiliserades till det där gyllene som från barocken ”sprutar” upp ut det stiliserade hjärtat som vi känner igen från idag. Det naturliga hjärtat uppträder ännu senare i Nordvästra Europa, i det område som skapade det stiliserade näckrosbladet.

Kuriosa

Förutom stiliserade näckrosblad skapade samma kulturområde (Jylland med nära omgivningar) heraldikens andra stiliserade blad – nässelbladet. Det är ungefär lika gammalt, men mer om det i en annan artikel.

Dannebrogsmønt – Nordens första flagga

 

Dannebrogsmønt, från mitten av 1100-talet. Bild från Wikipedia commons/Danska nationalmuseet

Dannebrogsmøntet från Valdemar den stores tid (1131-82) kan sägas vara Nordens första flagga. 

Även om det är oklart om den här flaggan fanns i verkligheten är det otvivelaktligen så att alla danskar som stötte på mynt under 1100-talet lärde sig känna igen den här symbolen som en symbol för kungamakten.

Det bör i sin tur ha gjort det troligt att den danske kungen även använde sig av symbolen. Om inte Valdemar den store gjorde det så kan bilden ha tagits upp av hans son Valdemar sejr (segraren) – den person som av legenden 1219 sägs ha mottagit dannebrogen från himmelen.

Oavsett om myntet visar en riktig flagga eller inte så visar det helt klart att man även inom de breda folklagren var väl insatt i hur riktiga flaggor såg ut redan under sent 1100-tal. Och det är en viktig tanke att ha med sig när man försöker förstå heraldikens framväxt några decennier senare.

 

Ett litet tips om dansk adel

Vapen för den danska adliga familjen Adeler. Bild: Ronny Andersen
Vapen för den danska adliga familjen Adeler. Bild: Ronny Andersen

Till alla som vill veta mer om dansk heraldik. 
Dansk adelsförening har numera ett bra bildregister på sin hemsida.

För några dagar sedan skrev jag om den tydligen stora bristen på dansk heraldik. Därför vill jag här passa på att säga att det finns åtminstone en sida som är värd att titta lite extra på: medlemsregistret för Adelsforening.

Här presenteras omkring 225 danska adelsvapen vilket är en imponerande samling. Vapnen har elegant tecknats av Ronny Andersen, men innehåller bara skölden. Hur hjälmprydnaden ser ut får vi inte veta, och blasoneringar finns inte heller.

Men detta är en överkomlig brist för det viktiga är att det nu finns minst en riktig sida med dansk adelsheraldik.

Att sedan en hel del av vapnen är riktigt gräsliga, heraldiskt sett, kan varken konstnären, föreningen eller dess nu levande medlemmar lastas för. Vapnen är helt enkelt ett barn av sin tid.