Etikettarkiv: Erikska

Brakteat från Lödöse

Dessa ensidiga mynt var den första mynttypen som slog igenom i Sverige.
De äldsta är kända från Lödöse, kring 1160. Notera att både Sverkerska och Erikska ätten har krönta huvuden, lejon-liknande figurer, örn/korp/drake, svärd, stjärnor och kronor redan innan heraldiken slår igenom.
Motiven låg alltså i tiden. Mynten har däremot inga andra typer av motiv (kristna kors räknar jag inte).
Detta sagt som en tanke om att det inte räcker att bara titta på en eller annan vapensköld för att förstå heraldikens historia.
Brakteat 10 är för övrigt, som synes, från folkungatid och visar en sköld med kungens vapen.

Svenska medeltida kronor

Hur ser den svenska medeltida kronan ut? Tja, går vi tillbaka till källorna är svaret – lite hur som helst.

På bilden här ovan ser du svenska kunga-/drottningkronor åren 1164 till 1523. Kronorna är hämtade från sigill. Notera gärna att tre av de fyra äldsta verkar vara en kronring runt en form av mössa. Det är sannolikt inspiration från Östrom, vars kejsare hade en liknande typ av krona. Samma typ, men inte likadan, finns även på våra tidiga mynt från 1000-talet. Det kan betyda att kronan inte alls fanns i verkligheten, utan endast som bild.

Erik den helige hade däremot i sin grav en krona som påminner om den som hans son Erik Knutsson hade i sina sigill. Öppen och med samma antal uppstickande liljor (eller vad det ska föreställa).

Hade Knut Långe ett vapen

Knut Långe Holmgersson

Är detta Sveriges första riksvapen?
Eller vad är det vi ser?

Ryttarsigillet här ovan tillhör Knut Långe Holmgersson som 1222-28 var Sveriges ”rikskansler”, ordförande i vårt första riksråd och förmyndare åt den underårige tronföljaren Erik Eriksson (Läspe och Halte). I hans position, som var överordnad en jarl, Vet inte men om man förstorar bild ovan är det ett lodrätt streck eller sköldens mittkant. Därifrån går eventuellt två mindre streck. Skulle kunna vara en synvilla. Eventuellt är strecken böjda och något korta. Är det ett svärd eller min personliga favorit en liljestav eller två liljor. Är det en synvilla?
Det finns en teori om att stavliljan var en symbol för jarlarna under denna tid, men den är osäker. Med det menar jag att vi inte vet, men att en stavlilja förekommer hos flera jarlar (förutsatt att tolkningen av såväl Knuts som Birger brosas sigill är korrekt) och jarlars efterkommande.

1228 tog Knut helt sonika över tronen själv och behöll den till sin naturliga död 1235. Under dessa år lyckades han göra det första svenska myntet med en vapensköld, med ett motiv som inte är helt olikt hur denna bild kan tolkas.

För övrigt är såväl sköld som hjälm i sigillet omoderna för 1220-tal. Hjälmen borde vara mer omslutande och skölden ha en rak överkant (jämför med båda sigillen här nedan). Det kan betyda att sigillet är äldre än 1220-tal. Kanske 20 år äldre.

Jämför med Birger brosa

Birger brosa var jarl och föregångare till Knut. Hans ämbetsperiod sträckte sig från ca 1175 till 1202. Någon gång under 1190-talet gjorde han sigillet här nedan. Detta sigill brukar numera anses ha ett vapen. Men i så fall borde man också anse att Knuts sköld har ett vapen för bilderna är ungefär lika otydliga.

Jag lutar mer åt att det är synvillor. Vi ser ett mönster som vi vill se, även om det kanske inte är där. Men helt säker är jag inte.

Birger brosas sigill från sent 1100-tal.
Birger brosas sigill från sent 1100-tal.

Exemplet Gustav lagman

Gustav vet vi inte så mycket om, men han var en av de första i Sverige med en heraldisk sköld i sitt sigill och han var lagman i Västergötland och efterträdde Eskil Magnusson från Bjälboätten. Så utan tvekan var han en av Sveriges mäktigaste män. Hans vapen är lite udda, med ett halvt lejon utkommande från en liljestav.

Det är ett motiv som är väldigt likt de liljestavar som var populära bara en generation före Gustav, och som finns på mängder av gravstenar från sekelskiftet 1200.

Är det något liknande som ses i Knut Långes sigill?

Folke Lagmans vapensköld från 1231-40.

 

 

 

Ber om ursäkt, Björn, om jag förstör din nattsömn med detta.

 

Erikska ätten i Grünenbergs vapenbok

Nya och gamla vapen för Danmark, Sverige och Norge i ”The book of arms of Conrad von Grünenberg, knight and citizen of Constance” från omkring 1480.
Men vilka vapen är det?

Danmarks vapen är i centrum, men utan sjöbladen. Hjälmprydnaden är bara en av flera som tydligen sägs användas av Danmark under senmedeltiden. Vi kan därför inte veta vilken hjälmprydnad som faktiskt användes då, inte ens baserat på vilken hjälmprydnad som användes på 1300-talet eller kom att användas senare.

Längst upp till vänster finns ett vapen som kallas ”Alt Danmark” med en häst. Det vapnet har aldrig använts så varifrån kommer det? det är oklart, men eftersom Jean Froissart omkring 1400 nämner att den franske kungen fick mottaga några fantastiska stridshästar från Danmark kan vi förstå att det fanns en bild av att Danmark hade en typ av hästar som inte fanns någon annan stans. Av detta har det kanske blivit ett vapen.

Norge har här två lejonvapen utan yxa och det stämmer. De första kungliga norska lejonen hade ingen yxa, den introducerades först i slutet av 1200-talet. Varför det ena lejonet är svart och rött är däremot lite oklart, men det gör ju vapnet unikt. I den kvadrerade versionen av det norska kungavapnet, nere till höger, kombineras Norge med Wenden. Wenden ska egentligen ha en gul krönt lindorm i rött men här har det blivit en nyskapande lindormsdrottning.

Nere till vänster har Sveriges tre kronor kombinerats med vapnet för kung Karl Knutsson Bonde, vars färger avviker. Båten är gul på svart men ska vara gul på rött. Det är en mindre miss som nog inte ska tolkas för allvarligt.
Längst upp, intill hästen, finns Bjälbo-ättens vapen men i helt fel färger. Det ska ju vara ett guldlejon på en blåvit botten, inte blått lejon på rödvitt. Lejonet är inte heller krönt, men det kan bero på att det är det gamla vapnet.

Till slut det mest intressanta – ”das alt Schweden” med de två lejonfiskarna. Inte heller detta vapen har någonsin funnits men var öppensinnad. Visst påminner själva idén bortom det faktiska vapnet om det sigill som kung Erik Knutsson förde i sitt runda sigill åren 1208-1216? Vänd lejonen mot varandra och vi är nästan där. Men hur kunde man känna till det i Tyskland 250 år senare?
Detta vapen, precis som den danska hästen, visar att det fanns en kunskap som förmedlades över tid och rum, även om denna kunskap inte är så systematiskt exakt som vi idag vill att den ska vara. Det visar också att medeltida källor kan vara väl så givande, men att de inte får ses som en korrekt beskrivning av verkligheten, såsom vi menar med det uttrycket.

Till sist noterar vi att intrycket av det danska vapnet är gult och blått medan de äldre svenska ger rött och vitt.

Tankar om ett lejon – Kung Knut i Dädesjö

Jourhavande heraldiker

Kung Knut i Dädesjö. Foto: Jesper Wasling.

Lejonet kom att bli en heraldisk symbol redan under 1100-talet, men hur kom det att bli en symbol för Sverige?

Lejonet har varit en symbol i princip hela världen och är bland annat en symbol för aposteln Markus. Men inom de europeiska staterna förekommer lejonet bara i statsvapen i norra Europa, som de skandinaviska länderna, Storbritannien, Nederländerna, Belgien och Estland. Först ut var ätten Plantagenet som med Henry I kom att bli regenter av England. Det är ett specifikt område som alla hade stor kontakt under början av 1000-talet.

Lejonet är inte är ett djur på dessa breddgrader så det känns rimligt att tro att det är en symbol som kommit söderifrån och letat sig upp. Det har föreslagits att det kan vara aposteln Markus, som finns i staden Venedigs flagga,  eller om det kanske togs in via korstågen eller kanske handelsfartyg från öster redan under ”vikingatid” till Skandinavien och senare spritts därifrån.

Ja, förklaringarna har varit många och det enkla svaret är att vi inte vet. Det finns inte minsta förklaring till något lejon de första fem seklerna varför vi får gissa oss fram.

Lejon finns som sagt över hela världen och inte minst i Bibeln. Markuslejonet är däremot inte så relevant i sammanhanget. Det är Lejonet av Juda, dvs Messias själv, som är grundsymboliken. Han var med redan i första mosebok och lejonet är därmed också grunden för Davids ätt. Så lejonet bör därmed alltid tolkas kristet när det förekommer i medeltida konst, dit heraldiska bilder för furstar bör räknas.

Vad jag vet finns inga lejon i förkristen vikingatid och i stort sett alla runstenar är kristna. Speciellt i Uppland. Speciellt de med lejon. Drakar och andra djur finns däremot på några stenar och andra fynd. Alltså bör vi räkna bort att handelsmän i öst som genom hedniska vikingar som kristnats ha lyckats övertyga grevar och hertigar kring Normandie att ta upp lejonet som symbol.

Kung Williams av Skottland sigill
Kung Williams av Skottland (1165–1214) sigill, utan heraldiskt motiv. Men han kallades Lejonet.

Lejonen ska tolkas religiöst

Jag tror inte heller på korstågsteorin som förs fram i vissa böcker. Det för att det enda motiv som heraldiska förespråkare för denna teori för fram  är lejonet. Inget annat, inte ett djur, växt eller föremål. Inte ens falken som var central i såväl sydeuropeisk som arabisk högreståndskultur vid denna tid. Falken förekommer aldrig under heraldikens första 100 år. Det tolkar jag som att de bilder som valdes, de valdes utifrån sitt religiösa innehåll och inte för deras världsliga status.
Vi ska inte heller glömma att Roms två kristna centra var Rom och Bysans – två antika städer där det bevarats mängder av avbildningar av lejon, kameler etc. Den kristne behövde inte åka på korståg till lejonlösa Jerusalem för att inspireras.

Danske kung Knuds sigill från 1195, Nordens första heraldiska vapen. Notera att kronorna inte är krönta. Det är de redan 1210 på det första svenska sigillet.  Notera även sjöbladen, här dyker de upp för första gången.

Lejonen kommer till Sverige

Det går inte att komma förbi Erikska ätten när svensk heraldik ska förklaras. Denna gång blir frågan: Så varför har då Erikska ätten lejon i sitt vapen?

Sannolikt är det så enkelt att det är en form av ”motvapen”. Man inspirerades av sin närhet. Danmarks kung Valdemar hade senast 1195 tagit ett sigill som i stort sett är identiskt med det som Danmark har idag. Tre lejon ställda i stolpe. 1210 har Erik Knutsson ett sigill med två motvända lejon. Det är för oss en bild som inte känns så heraldisk, men den finns faktiskt i minst en samtida kyrkomålning, Dädesjö i Småland. Sigillet är runt så det kan ha förklarat lejonens uppställning. Man var inte lika petig med exakt utformning under denna tid. Idéerna var viktigare än formen.
Erikska ätten har sedan under Erik Erikssons tid ett vapen som är som Danmarks, tre lejon i stolpe. Färgerna är tvärtemot de danska, gula krönta lejon på blått fält.

Om du ser lejonen på avstånd blir de som tre streck och den bilden har Erikska ätten också på minst två vapen och möjligen en flagga.
Och där har du faktiskt i stort sett alla ingredienser till dagens svenska flagga och riksvapen med både tre kronor och Bjälbo-lejonet.

 

Sigillet för Henrik Lejonet, hertig av Bayern och Sachsen. Sigillet är känt från 1160 och han var svärfar till kung Knut här ovan.

 

 

Knut Erikssons penningar

Boktips

Plötsligt är den där. Boken Knut Eriksson och penningarna. Helt överraskad över denna bok som visar sig vara fantastiskt bra. Den handlar helt enkelt om kung Knuts mynt och den proto-heraldik som syns här. 

Monika Golabiewski Lannby heter författaren som för första gången på jag vet inte hur länge tar sig an dessa mynt djupare än en katalogpresentation.

Kung Knut, den egentlige riksbyggaren

Boken handlar alltså främst om Knut Eriksson även om övriga regenter mellan 1130 och 1230 finns med.

Det speciella med Knut är att han är ovanligt produktiv när det kommer till myntning.  Golabiewski Lannby  visar att hans utgivning är den bredaste under hela medeltiden (46, inklusive varianter), och då kan vi nog vara säkra på att alla mynt inte har bevarats.
Det var han som utvecklade myntningen i Götaland, som dock hade påbörjats 1150, möjligen av hans far men sannolikare av Sverker den äldre. Det var också Knut som omkring 1180 började med myntning i Svealand.

Mynt med sköld från präglat av kung Knut Eriksson
Mynt från c:a 1180, präglat av kung Knut Eriksson

Se bilden här ovan.
Det är en kung med krona och kanske iklädd rustning med svärd i höger hand och droppsköld i vänster. Skölden har några balkar. Är den heraldisk? Njaä, skulle jag säga. Den kan kanske vara proto-heraldiska eller så är det bara en dekoration som då saknade innebörd (som jag skrivit om tidigare) men den kan mycket väl vara förebilden till det vapen som Knuts bror Filips barnbarn kung Holmger Knutsson förde.

 

Kung Knut "Långe" Holmgerssons mynt från omkring 1230
Kung Knut ”Långe” Holmgerssons mynt från omkring 1230

Myntet med fanan

Två mynt visar kungen med en fana. Det är tidiga mynt och möjligen vill han anknyta till den symbolik som säger att fanan betyder erövring och seger. En bruten lansfana visar då på att man är besegrad. Fanan förekommer tillsammans med en krona och riksäpple, som båda är symboler för kungens överhöghet och makt.

Kronan finns för övrigt med på nästan alla mynt som kung Knut lät slå, men de finns inte på något av de samtida mynt som slogs på Gotland. Kronan har i regel också pendilier, som är de nedhängande kedjorna med en pärla i änden. De försvann under 1200-talet från alla kronor.

Myntet med Knuts fana och en krona med  pendilier.

Lite kritik som läsaren behöver känna till

Golabiewski Lannby har verkligen gått in i sitt ämne och hon har gjort en fantastisk framställning som ger stor förståelse för myntningen vid den här tiden. Boken kompletterad med  Lars O Lagerqvist och Henrik Klackenbergs arbeten ger en bra bild över myntningen under denna tid.

Men boken borde ha korrekturlästs lite bättre. Inte så att det finns stavfel eller liknande. Men det är lite för många darlings som borde ha tagits bort för de stör läsningen. Mitt råd är ändå att se bortom detta. Boken är absolut värd sin plats i din heraldiska bokhylla. Dessutom är den trevligt uppställd och därför lättläst. Lite beröm till (den förmodade) dottern Emmelie Golabiewski.

Kung Knut Erikssons mynt med vårt första proto-heraldiska vapen. Troligen tidigt 1180-tal. Tre versioner på samma tema. Samma sköldmotiv på de två yttre bilderna medan det i mitten ser ut att sakna motiv. Och även frånvaron av motiv är här viktig för det kan visa på att det är just proto-heraldik och inte ett faktiskt vapen.

Knut Erikssons två lejon

Kung Erik Knutsson (1208-16) sigill med de två motvända lejonen.
Är kung Erik Knutsson två lejon ett vapen eller en symbol för kungamakten. De två lejonen är ju inte placerade som man kan förvänta sig om det var fråga om en sköld?
Den frågan har jag och MS brottats med den senaste tiden. Det är ju tydligt att lejonet har använts av den Erikska ätten efter kung Erik regering (1208-16), men det betyder ju inte att han själv använde ett heraldiskt vapen med ett lejon.
Vi vet ju att det under medeltiden inte var ovanligt att domstolsförhandlingar hölls utanför eller i närheten av kyrkporten. Vi kan också se att lejon förekommer relativt ofta, jämfört med annan symbolik, vid kyrkporten. Dessutom parvis och placerade på var sida av porten. Det gör ju att domstolen, och därmed makten, flankeras av lejon.
Domar innehöll inte sällan uttrycket ”inter duos leones” (mellan två lejon), åtminstone på kontinenten.
St Edwards tron från 1296 med sina lejonben.
Lejon förekommer även på troner, även om inte så många är bevarade från medeltiden. Ett exempel från sent 1200-tal är den engelska kröningstronen. Även om beläggen inte är allt för många finns det alltså tecken på att lejonen som figur uttrycker kunglig (doms-)makt under för-renässans-medeltid. Det vill säga den tid och den kultursfär som även skapade heraldiken,
Bakgrunden är säkert religiös eftersom Bibeln så tydligt låter kung Salomon representeras av två lejon (Barbara Deimling, The Courtroom. From Church Portal to Town Hall, i The History of Courts and Procedure in Medieval Canon Law, s. 43-47)

Eriks två lejon

I kung Eriks fall har vi alltså ett för medeltiden unikt sigill där två lejon  står vända mot varandra. Flankerar de kanske något som inte syns i den inte helt bevarade bilden (och då menar jag att det finns utrymme för en symbol över eller under lejonen)? Nej, det tror jag inte utan det rör sig nog bara om dessa två lejon.

Erik levde just då heraldiken höll på att slå igenom. Redan 1195 börjar danske kungen avvända tre lejon i sitt vapen, men vi har inte någon antydan om att någon annan person i Skandinavien följer hans exempel förrän bröderna Boberg 1219 undertecknar ett brev med var sitt vapensigill (om vi inte ska tro att karlen Birger brosa förde ett lijevapen, men det är tveksamt).

Eftersom det bara är tre år före kung Eriks död och eftersom det tar ett litet tag från inspiration via idé till färdigt sigill och vidare till tillfälle för två bröder att vara tillsammans och underteckna ett testamente tror jag nog att vi kan vara helt säkra på att även kungen hade en vapensköld, om än kanske inte ett vapensigill.

Det här är förstås något jag påstår helt utan bevis, men ibland får man som historiker/heraldiker lämna vetenskaplig metod och ta till polisiär där slump lite existerar och ett sammanhang ibland betyder mer än teknisk bevisning. Men sedan är det förstås upp till domstolen/läsaren att se om denna indiciekedja håller eller inte.

Urval av Knut Erikssons mynt från perioden 1175-1195
Urval av Knut Erikssons mynt från perioden 1175-1195

Lejonens betydelse för Erikska ätten

Men tillbaka till de två lejonen. Nej, jag tror inte att Eriks sigill är ett heraldiskt vapen i vår mening, utan att det är just ett sigill. Jag tror alltså inte att de varit målade på detta vis på en sköld.

Men jag tror att två lejon har betytt något speciellt för kung Knut och för den Erikska ätten redan före sonen Erik Eriksson (1222-50) tar sitt heraldiska vapen med tre stolpvis placerade krönta leoparder.
Vi ser lejonen på mynt från sent 1100-tal slagna av kung Knut Eriksson men vi ser inte lejon på de mynt som slagits av någon av kungarna från den Sverkerska ätten. Och dessa två motvända lejon finns även på en kyrklig väggmålning som är från kung Eriks regeringstid och som har hans namn inskrivet. Målningen finns i Dädesjö kyrka i Småland.

Det finns därmed en stor sannolikhet att lejonen vid denna tid (sent 1100-tal tidigt 1200-tal) i Sverige symboliserade den Erikska ättens kungavärdighet. Det finns heraldiska tecken från 1220-1240-talen som stärker den tesen, och det är att de stormän som är nära förbundna med den Erikska ättens ättlingar till kung Knut Eriksson tenderar att föra heraldiska vapen som är en förkortning av kungens lejonvapen. De för helt enkelt ett lejon med bitecken (med detta sagt hävdar jag alltså att Bjälbo-ättens lejon är hämtat från Erikska ättens vapen, men det är en annan historia),  J

Men varför lejon? Här ser jag tre möjliga skäl. Det ena är det som varit den röda tråden i denna text; lejonet som symbol för kunglig domsmakt och biblisk kunglighet. Det andra är att lejonen är ett motvapen till det danska kungavapnet. Rent heraldiskt skulle det vara möjligt men det förklarar varken kung Eriks unika sigill eller Erikska ättens lejonmynt. Därför tror jag inte på den även om teorin inte är helt omöjlig.
Det tredje skälet till varför Erikska ätten så tydligt börjar använda lejon är skäl ett här ovan kopplat till legenden om Erik den helige. Denne kung, far till Knut Eriksson, var under denna tid centralfiguren i den propaganda som kung Knut byggde upp för att stärka sin och släktens makt. Och om man har en helgonkung är det naturligt att denna ska förknippas med det mest kungliga och samtidigt mest bibliska av alla djur – lejonet.

Kung Erik Eriksson skapar lejonvapnet

Först när Erik Knutssons son, Erik Eriksson läspe och halte träder in i vuxenlivet börjar man på allvar att använda det lejonvapen som sedan ärvdes av hans systerson kung Valdemar.

Problemet med att för tidigt använda ett symbolspråk är att det miste förstås av mottagaren för att vara användbart. I annat fall blir symbolen bara en dekoration. Och under kung Erik Knutssons tid var det heraldiska vapnet så nytt att det inte fungerade som kunglig symbol eftersom heraldiken inte hade någon större plats i folks medvetande. Däremot begrep folket från stormän ner till vanliga bönder vad Juda lejon var för något och vem kung Salomon var.

Sedan kan det finnas ytterligare ett skäl till att man i Sverige använde två lejon, alltså just antalet två. Två vargar och två korpar finns hos Oden och även om tron på asagudarna inte längre levde kan stridsromantiken kring dem mycket väl ha gjort det.

Så här kan en öppen fråga två vänner emellan utvecklats till ett ganska långt resonemang. Jag hoppas det varit till glädje och inspiration för dig som är nyfiken på heraldiken.

Hade kungarna på 1100-talet heraldiska sköldar?

Jourhavande heraldiker

Sigill för Helena Sverkersdotter, daterat till 1238.
Sigill för Helena Sverkersdotter, daterat till 1238.

En fråga som ofta kommer är: Hade de svenska kungarna på 1100-talet heraldiska sköldar.

Svaret är: Vi vet inte. Men vi tror oss veta att de inte hade det på 1100-talet med sannolikt har de tagit upp heraldiska sköldar mellan 1200 och 1220. 

Heraldiken uppstår under 1100-talets mitt i området kring Normandie och England, med andra ord i normandernas intressesfär. Det äldsta vapnet lär vara Geoffrey Plantangnets, greve av Anjou, vars vapen av en samtida krönika dateras till 1126. Nu är krönikan visserligen skriven 30-50 år senare och då var greve Geoffery redan död och begraven, och på hans gravplåt finns det omnämnda vapnet. Eftersom Geoffrey begravs 1156 och hans barn inte för detta vapen, men hans barnbarn gör det lite senare, antar vi på goda grunder att denna sköld faktiskt fördes av honom själv även om bevisen härför är ett decennium eller så senare.

1150 är alltså gränsen neråt för heraldiska vapen. Det första svenska kungavapnet i en sköld som vi känner till är Valdemar Birgersson (Bjälbo-ätten) från c:a 1250. Någonstans under detta tidspann på 100 år började svenska kungar alltså använda vapensköldar.

Arms of king Valdemar (1250-1275) and his mothers brother, king Erik (1222-1250)

En ledtråd är då Birgers vapenbild med tre krönta leoparder som även fördes av hans morbror, kung Erik Eriksson läspa och halte.  Men bara i sigill och inte, av bilden att döma, i en sköld. Men här får man vara försiktig för sköldformen var inte så trendig på 1200-talets första hälft så motiv utanför sköldar kan mycket väl vara heraldiska. Det syns inte minst i mynt.

Jag skulle därför vilja hävda att kung Erik Eriksson av den Erikska ätten förde ett vapen (en inte alltför unik åsikt idag, även om den har motsagts av tidigare statsheraldiker, ex Clara Neveus i Populär Historia nr 5, 1998, fast hon kan där avse Erikska ätten under 1100-talet. )

Eftersom det första belägget för ett heraldiskt vapen i Sverige är Bobergs-ätten från 1219 och eftersom det danska riksvapnets tre lejon kan beläggas i kung Valdemar Sejers sigill från c:a 1200 kan vi förstå att heraldiska vapen knappast var okända för de svenska kungaätterna. Med den kunskapen ska man förstå det mynt som kung Knut Eriksson lät prägla på 1180-talet och som jag skrivit om tidigare. Det visar en sköld med tre bjälkar. Om det ska vara ett existerande vapen eller bara en tillfällig dekoration vet vi inte, men jag tror att det är en dekoration utan betydelse för Knuts samtid men att motivet kom att tas upp av hans efterkommande just för att det gav dem en förnämare historia.

Det gör då att kung Holmger Knutsson, också han av Erikska ätten, uppenbart förde ett vapen mer tre bjälkar på 1220-talet, och som hamnade på hans mynt under hans tronperiod 1229-35.

Andra medlemmar av Erikska ätten hade andra motiv. Kung Erik Knutsson (1208–16) förde två motvända lejon i – vad det tycka -två separata sammanhang varför det får anses vara hans personliga motiv. Att vi idag inte ser det som ett vapen beror nog mer på vår strikta definition av hur ett vapen ska se ut, något som inte riktigt verkar ha delats av heraldikens första företrädare i Sverige.

När det gäller Sverkerska ätten är vi än mer osäkra. Den enda som vi vet hade en sköld är prinsessan Helena Sverkersdotter som hade en fågel/drake inom en stjärna. Men hennes bror kung Johan (1216-22) lät prägla mynt med fågel-/drakhuvud och det gjorde igen annan kung så det kan vara ett tecken på att detta faktiskt är deras vapensköld.

Knut Erikssons mynt vänder på allt

 

Mynt med sköld från präglat av kung Knut Eriksson
Mynt från c:a 1180, präglat av kung Knut Eriksson

Ett sällsynt mynt från kung Knut Erikssons tid (1165/74-96) vänder nu upp och ner på svensk heraldik.

Det är ett mynt som bara finns bevarat i några få exemplar och därför sällan förekommer i litteraturen.  För en heraldiker och i sitt sammanhang borde det ändå vara att välkänt mynt, men eftersom det inte är det får jag ta upp det här på bloggen.

Kung Knut bygger bilden av sitt rike

Bilden på myntet har jag fått från Monica Golabiewski Lannby som just nu arbetar med en skrift om Knut Erikssons mynt. Hon skriver att det här myntet är ytterst sällsynt men ändå bör det kunna dateras till omkring 1180.

Det som är intressant är att kungen är krönt, har ett svärd och en tidstypisk sköld som är delan med fyra bjälkar. Knut Eriksson var den första moderna myntherren i Sverige i större skala (det myntades även på 1000-talet, men sedan gjordes ett uppehåll på mer än 100 år) och hans mynt har därför utländska förebilder eftersom hans myntslagare troligen kom utifrån.

Kung Knut "Långe" Holmgerssons mynt från omkring 1230
Kung Knut ”Långe” Holmgerssons mynt från omkring 1230

Ovan ställde jag frågan om det var myntslagaren som kom på motivet på skölden eller om det fanns en förlaga. Jag är tveksam till om en enskild myntare kunde bestämma motivet. Det är något som myntherren bestämmer  och ser vi till de andra motiven på Knuts mynt så är det mycket genomtänkta symboler för en kung: krona, svärd, stav och kyrkobyggnad. Jag tror därför att man ska se alla mynt som en helhet och en del av byggandet av riket Sverige. Kung Knut som var också en av de första att kalla sig Svears och Götars kung. Först var Karl Sverkersson som skrev sig 1164-1167 som ”K. rex sweonum rex atque gothorum”:

Samme Knut Eriksson var också samtidigt engagerad i att bygga en helgonkult kring sin far Erik ”den helige” Jedvardsson, kung c:a 1155-60 så vi kan anta att han begrep sig på det här med varumärkesbyggande a la 1100-tal. Därför tror jag att sköldens motiv inte är en slump, men om det bygger på en verklig fana är mer tveksamt. Och en verklig sköld kan det absolut inte vara, därtill är 1180 alldeles för tidigt.

Mynt från c:a 1180, präglat av kung Knut Eriksson. Mycket dålig version

Förde Knut Knuts arv vidare

Från 1180 till 1230 är det femtio år. Det är en lång tid och man bör därför vara försiktig med att dra samband mellan två företeelser på var sin sida av tidslinjen. Men i det här fallet är sambandet så intressant att det åtminstone ska ligga till grund för en hypotes om Erikska ättens vapen.

Som kung lät Knut ”långe” Holmgersson prägla mynt som visar en sköld – den första på mynt – med tre bjälkar. Exakt samma vapensköld finns med på gravtäcket över hans son Holmger Knutsson. Visserligen är det täcket från 1400-talet men det har helt uppenbart använt sig av äldre förlagor. Holmgers mynt kan vara en, men det kan finnas fler, som andra gravtäcken och bonader eller något målat som inte längre finns kvar. Till det kommer Birger jarls sköld med ett lejon (samma som sin bror) över tre balkar som mycket väl kan vara en hänvisning till det baner som den Erikska ätten förde.

Att ha ett motiv på baneret och ett annat på vapenskölden är inte så konstigt, trots allt gör vi likadant idag med en flagga och ett riksvapen.

Vad som däremot är möjligt och till och med sannolikt är att Knut Holmgersson, sonson till Knut Erikssons bror Filip var väl medveten om sin farbrors symbolvärld och mynt. Därför är steget inte långt för honom att ta upp motivet i denna sköld just i en tid då heraldiken slår igenom i Sverige. På så sätt är han inte bara tidig, han visar på ett heraldiskt arv som vida överstiger alla andra och det visar i sin tur på hans förnäma anor. Av den anledningen tror jag att vi bör fundera på den här skölden som en föregångare till de vapen som uppträder en generation efter kung Knut Erikssons död. Men mer transnationell forskning återstår kring baner och lansfanor under 1100-talet.

För dig som inte är helt insatt i den Erikska ättens genealogi så var Holmger Knutssons farfar Filip med största sannolikhet bror till Knut Eriksson. Det betyder också att han var nummer två i tronföljden och ättens vuxne huvudman under 1220/30-talet. 
Birger jarls sigill från 1230-talets mitt
Birger jarls sigill från 1230-talets mitt

Just detta mynt är inte lätt att hitta Kungliga myntkabinettets hemsida där de presenterar Knut Erikssons penningar. Dess registernummer är LL IA 8 (ref. Lagerqvist 1970) .
Ingen kritik mot kabinettet för den sakens skull, bara en påminnelse till oss andra att arkiven rymmer mer än som hittills finns att se på internet.

Knuts Långes baner, en tolkning.

Nästa steg i denna historia är Monica Golabiewski Lannbys artikel som jag både hoppas och tror ger oss en fördjupad bild av denna nästintill outforskade tid.

Knut Långes vapen

Omslag/Cover för Vapenbilden #107:2016
Omslag/Cover för Vapenbilden #107:2016

Mats Persson skriver om Knut Långes vapen i Vapenbilden #107:2016.

Knut Långe är en heraldiskt spännande figur i 1200-talets heraldik. Han är den förste, och förutom Höldo lagman ende, som har ett ryttarsigill utan att vara kung, jarl eller hertig (låt vara att han blev kung något senare).

Han är den förste som har sitt heraldiska vapen på ett mynt, och därmed den förste som skapar ett riksvapen. Ändå vet vi inte riktigt hur det såg ut.

Om detta och denne kung Knuts heraldik skriver Mats Persson på ett mycket intressant och givande sätt i nya numret av tidningen Vapenbilden som du får om du är medlem i Svenska Heraldiska Föreningen.