Etikettarkiv: Clara Nevéus

Liten upprättelse av F Liljeblad

1878 släppte F Liljeblad boken ”Svenska stads- och landskapsvapen” som låg till grund för många utsmyckningar vid den tiden. Men boken har fått kritik för att den är fylld av fel.
Är den det?

Norrköpings vapensköld
Norrköping idag. Från Wikipedia.

Ja och nej.
Boken är fylld med fel utifrån vårt perspektiv, men boken kom 1878 och då fanns ännu inte någon sammanställning av svenska stadsvapen. Klingspor/Schegels bok om Svensk heraldik kom 1874 men nämner inte ens stadsvapen, än mindre har riksheraldikern någon lista.
Däremot har riksheraldikern Harald Fleetwood det i sin ”Handbok i Svensk heraldik” från 1917. Nästa rejäla förteckning är från 1967 då statsheraldikern Gunnar Scheffer kommer med ”Svensk vapenbok” och därefter Clara Nevéus/Bror Jaques de Wærn ”Ny svensk vapenbok” år 1992.
Det fanns alltså inget facit så Liljeblad skapade ett.

Hans två källor var Erik Dahlbergs ”Suecia antiqua et hodierna” och Tunelds ”Geografi”. Flera vapen stämmer också väl överens med den första medan andra inte gör det så jag antar att det finns en annan, nyare, bild i ”Geografi”., som jag inte har tillgång till.

Ulricehamns vapen
Ulricehamns vapen. Från Wikipedia.

Ulricehamn avviker såklart från ”Suecia …” eftersom staden bytte namn efter den boken trycktes. Däremot har Norrköpings vapen fått ett utseende som helt bryter mot allt. Det är obegripligt idag men kanske inte då, med de källor som fanns till hands.

Köping är det annorlunda med. Det ser inte riktigt ut som idag, eftersom det finns ett ”R” med. Detta ”R” finns faktiskt med också i Fleetwoods bok från 1917 och försvinner först på 1930-talet.
Då fanns det en idé om att endast det ursprungliga vapnet var det rätta, men så lätt ska vi inte göra det för oss. Heraldiken har alltid tillåtit vapenförbättringar eller att man helt byter vapen. Därför är det inte ålder ett argument när ett vapen ska fastställas. Däremot är det såklart möjligt att återta ett äldre vapen om förbättringen inte känns. bra, även om jag då tycker att man ska vara medveten om att man är mer kulturarvsförstörare då än de som gjorde förbättringen. Samt att även en återgång är en förbättring, heraldiskt sett.

Köpings vapensköld.
Köpings vapen. Från Wikipedia.

Sigillens intåg och svenskt brevskrivande

Karl Sverkersson originalsigill.
Karl Sverkersson sigill, 1160-tal, Sveriges äldsta kungliga sigill.

Heraldiska sigill är vår främsta källa till kunskap om den äldsta heraldiken. Så vad kan sigillens historia berätta om heraldiken?

Sigill i sin moderna form började användas på kontinenten under 1000-talet. Seklet senare finns de här i Norden. Först hos kungar och biskopar och mot slutet av seklet även hos en och annan storman (som jarl Birger Brosa av Bjälbo-/Folkunga-ätten). De äldsta bevarade i Sverige är kung Sverker och Ärkebiskop Stefan, båda från 1160-talet. Båda håller sig redan då väl till den mall som en kung respektive ärkebiskop förväntades följa: Kung på tron eler kyrkans man i anspråkslös dräkt inom en spetsoval.

Sigill tycks ha varit ett speciellt föremål, nästan övernaturligt. I ett gåvobrev till Nydala kloster bekräftar kung Erik Karlsson sin och sina föregångares donationer ”med det kungliga sigillets myndighet”, vilket då var ett helt nytt uttryck. (Bjarne Larsson, s 185) Straffet för den som bröt mot hans vilja skulle bli ”bannlysningens svärd”. Allt enligt det kungliga brevet som i Svenskt diplomatarium har ID-nummer DS 139. Liknande uttryck användes vid samma tid även av biskopar.

Sigill användes inte heller under alla brev. Det är lite oklart varför, men av de brev som finns bevarade och som rör Nydala kloster fram till 1280 har 6 av 11 kungliga brev och 1 av 6 biskopsbrev bekräftats med ett sigill. (Bjarne Larsson, s 182)

När skrevs breven

De flesta brev kan vara svåra att datera eftersom man fram till 1260-talet nöjde sig med att sätta ut dag och kunglig regent, inte vilket år det var. Det gäller i Sverige likväl som i Danmark och Norge. I Danmark fanns ändå datum redan på de äldsta bevarade breven från 1130-tal och i Norge infördes årtalsdatering under kung Magnus Lagaböter. (Bjarne Larsson, s 182)

Bjarne Larsson hävdar att det är påvestolens inflytande , och så kan det ju vara. Men att det ska ta femton år från att Vilhelm av Sabina reser runt i Norden till att de personer han mötte (ex Birger jarl) börjar skriva årtal i ett brev tycker jag känns som en lång tid. Trots allt, mer komplicerade saker, såsom kyrkans omorganisering, genomfördes betydligt snabbare av samma personer. Jag tror mer att det är embryot till det svenska kansliet som gör att man tar till sig denna nyhet.

Tinget och breven skapade sigillet

Fram till 1300-talet kräver varken kung eller kyrka böter av den som bryter mot uttalade domar. Kungen hotar enbart med våld, biskopen enbart med bannlysning (Bjarne Larsson, s 182) trots att böter som begrepp finns omnämnt redan i äldre västgötalagen från 1220-talet.

Ett skäl till det kan vara, enligt Bjarne Larsson, att kungen verkade vid fasta ting. Tveksamt ens om dessa fanns i Sverige och Norge förrän sent under 1200-tal. Det som fanns var mer ad-hoc-ting, som Jörn Oyrehagen Sunde kallar det. Och när det inte fanns några rejäla ting blev rättsväsendets uppgift mer att medla mellan parter än att döma.

Det kan ha haft en viss inverkan på bruket av sigill. För vi har betydligt fler bevarade från sekelskiftet 1300 än bara femtio år senare. Det är knappast så at bruket av heraldik drivit på användandet av sigill. Då är det mer troligt att formella rättstvister blivit vanligare och med dem behovet av skriftlig dokumentation. Och denna kräver någon form av underskrift, sigill, som i sin tur förutsätter någon form av igenkänningstecken, och här passar nymodigheten heraldiska sköldar bra.

Av Guds nåde eller valt på tinget?

Värt att notera är att kungen är kung ”av Guds nåde”. Det står i (med variation i formuleringen) danska brev från 1172 fram till 1223 och i svenska från kung Sverker Karlssons regering (1196-1208). I samtliga brev från denna tid och framöver är det klart att kungen 1) har sin makt av Guds nåde samt 2) att han har den genom arvsrätt (vilket Sverker betonar i de svenska breven). Ingen annan har gett kungen dennes makt.

Vilket är ett intressant eftersom det ställer diskussionen om kungen valdes av Svear enbart, Svear och Göter tillsammans eller av rikets stormän i en annan dager. Min tolkning är att den gamla tvisten här kan anses vara löst – landskapslagarna beskriver inte hur man valde kung utan de beskriver hur kungen och hans män ansåg att det var bäst att legitimera sin makt. Jämför gärna med valfri diktatur under modern tid som gärna framhäver hur demokratiskt de är valda.

Det hade däremot troligen ingen påverkan på vare sig sigillbruket eller heraldiken.

Läs mer

  • Gabriella Bjarne Larsson; Kunglig auktoritet i det medeltida Sverige före 1280 (I antologion Statsutveckling i Skandinavia i middelaldern, 2012)
  • Clara Nevéus; Medeltida småkonst – sigill i Riksarkivet (1997)
  • Harald Fleetwood; Svenska medeltida kungasigill 1-3
  • Harald Fleetwood; Svenska medeltida biskopssigill

 

Den hemlika heraldiken

Logga för Älvdalen, med kommunvapnet. Bra eller dålig heraldik?

Är heraldiken en historisk företeelse eller något som lever och utvecklas än idag? Jag håller på det sistnämnda, men oavsett vad man tycker får det vissa konsekvenser.

Det här är en debattext, inte en empiriskt belagd artikel, inte heller en uppsats som har tagit sin utgångspunkt i den litteratur som publicerats i Sverige eller övriga Norden. Detta är en text  som har sin utgångspunkt i det som ofta sägs heraldiker emellan men sällan skrivs ner, förutom på Sociala medier där dessa åsikter sprids som aldrig förr.
Mer djupgående studier vore därför önskvärda men ligger utanför det här debattinläggets område. Men kanske kan jag inspirera någon till att tänka lite djupare kring detta.

Ett främmande land

Historien är full av grupper som gärna hyllar fornstora dar. Även heraldiken har en gyllene tidsperiod dit man gärna hänvisar de som går vid sidan om den smala vägen. Det får mig att fundera kring bruket av tid och bruket av kultur.
Närmare bestämt: Om det förflutna konstrueras som ett främmande land där folket lever gott– hur påverkar det allt som skapas i nutidens land, där folket lever i synd?
Och i vilket land ska heraldiken leva i: historiens, nutidens eller båda?

Som nyskapande heraldiker är det lätt att förkastas, att bli förvisad till landet Modernien där inget gott kan skapas. I det landet kan ingen nå sann visshet om hur ett sant och äkta vapen ska komponeras. Där finns inte heller någon förståelse för vilken teknik som är den enda sanna. Här avses i regel pensel på papper medan digitalt skapande är sämre ur alla aspekter. Kanske kan man inte heller förstå de mest grundläggande tinkturreglerna.

Men en moderna kompositör av heraldiska vapen kan förstås hyllas för sin äkthet, här tänker jag på personer som Harald Traettenberg, Jan Raneke och Bo Eriksson. Om man uppfyller bilden av det historiska kallas man gärna till hedersmedborgare i landet Förflutenhet.

Ta den andre på allvar

Nu är det här ingen ny debatt. Den har pågått i minst 300 år där många självutnämnde traditionalister av eftervärlden själva kategoriserats som modernistiska avfällingar. Även jag själv kan ha bidragit till det när jag argumenterat för att ovannämnde Harald Traettenberg idag mer framstår som en typisk företrädare för 30-talets funktionalism* än som bevarare av den medeltida stil han ville bevara. Å andra sidan uppskattar jag Traettenberg i egenskap av förnyare av heraldiken, även om det kanske inte var det han ville höra.

Och här kommer vi till det problem som heraldiken hamnar i när man skapar ett vi och ett dem och med det som grund försöker förklara vad som är sann och rätt heraldik.

För heraldiker (eller för människor överhuvudtaget) gäller att den som tilltalar en annan är den s har makt att bestämma den andres placering i tid och rum.
Därmed tar vi nästa steg.

Hemlikhetens diskurs

För människan finns det en vilja att skapa system. Det finns då en  tendens att inom ramen för en institution skapa en miljö som är hemlik; en plats där det formella systemet ges en aura av informalitet som får det att framstå som naturligt. För den som vill förändring gäller alltså att inse att kampen står om vad som ska anses vara formellt (och därmed förändringbart) och den informellt (det naturliga, oföränderliga).
Om detta finns en hel del klokt skrivit i Etnologisk skriftserie 2006:2.

Låt oss börja med det hemlika. Själva ordet antyder att vi inte har att göra med ett hem utan med något som försöker se ut som ett hem, men egentligen är något helt annat: sjukhem, fritidshem eller alkoholisthem eller kanske ett hemlikt kontor (alternativt uttryckt: det personliga rummet).
Vad är det då som gör något hemlikt? Hur teoretisk man än är hamnar man ofta i ett estetiskt uttryck som tar fasta på inredning av det allmänna rummet där möbler, inredningsdetaljer, färg och material är rekvisitan. Det finns inga exakta riktlinjer. Det enda som betonas är att föremål som är gamla eller ser gamla ut är att föredra framför det nya.

Den hemlika heraldiken

Från denna lilla utvikning måste jag tillbaka till heraldiken. Även här finns det något som är hemlikt och något som inte är det. Här kan man överföra beskrivningen ovan till heraldiska elementär att skapa en liknelse. Jag tänker då först på

  • Vilka material (tinkturer) är tillåtna
  • Vilka färgkombinationer ska tillåtas
  • Vilka möbler (bilder) får användas i rummet (skölden)
  • Hur ska inredningen (skurorna, bitecknen) placeras

Till skillnad från valet av föremål (symboler) till ett hem (vapnet), där ett föremål införskaffas för att det har en igenkännbarhet som med tiden blir bekant och förknippas med hemmet just därför att det finns i hemmet, är situationen för heraldiken omvänd. Föremålet blir hemlikt under förutsättning att det antas ha varit bekant för brukarna under äldsta heraldiska tid.

Detta sätt att förhålla sig till föremål gör att heraldiken blir statisk. Därför uppstår det lätt en konflikt när olika estetiker gör anspråk på legitimitet och monopol på såväl god heraldisk sed och smak; på vad som är och vem som har ”god” respektive ”dålig” smak. Men eftersom smak är något relativt finns det inget objektivt instrument för att mäta eller uppskatta smak. Det enda vi har är den rangordnig av olika estetiker där uttolkarens position utgör det avgörande verktyget för tolkningen av bra och dåligt. varpå vi är tillbaka till hur vi ska förhålla oss till länderna Modernien och Förflutenhet.

För mig är det av största vikt att alla förstår att agendan  sätts av den grupp som har högst anseende. De får genom sin status problemformuleringsprivilegiet. Medlemmarna i denna grupp har då större möjlighet att få sin smak erkänd som ”god”. Tyvärr upplever jag det som att många inte inser detta. Jo, sin status har de flesta god koll på och vissa (men långt ifrån alla) försvarar den gärna med näbbar och klor men att därifrån inse att det man tycker kan vara ett utslag av just tyckande och inte någon bevisad kunskap kan steget vara långt (och även här kan jag nog utan besvär erkänna att jag själv hamnat i denna fälla flera gånger).

Den formaliserade estetiken

Är formaliserad därför att den används i ett formellt och offentligt sammanhang. Hit räknas vapen förlänade till adeln och vapen som förs av kommuner och godkänts av statsheraldikern. Dessa anses vara av tid kvalitet, åtminstone så länge som den grupp som skapat dem har problemformuleringsprivilegiet. Så tyckte kronans adliga heraldiker att de skapade fantastiska adelsvapen under 1700-talet medan dagens heraldiker, med sitt klart minskade fokus på börd, ser dessa som höjdpunkten på heraldikens förfall. Och de stadsvapen som riksheraldikern skapade på 1800-talet har senare fått utstå massiv kritik av statsheraldiker verksamma i en annan ämbetsmannatradition.

En annan form av formaliserad heraldik är exemplet Grästorp. Detta vapen är ett av de få som fått offentlig kritik av en nutida statsheraldiker (se Clara Nevéus: Ny svensk vapenbok, 1992). Det framgår rätt tydligt att ett skäl är att vapnet skapades av en person utanför den formaliserande gruppen, Carl-Axel Rydholm. Men eftersom just Carl-Axel också var sekreterare i Svenska heraldiska föreningen hade han en stor grupp som stödde hans idéer och som följaktligen ser hans vapen för Grästorp som ett exempel på lyckad modern heraldik byggd på god heraldisk tradition.
(jo, det här med att ha varit med i heraldiken länge har gjort att många har anförtrott både det ena och det andra åt mig, inte minst i just det här känsliga ärendet. Kan avslöja att jag faktiskt håller med båda grupperna: vapnet är svårtytt och är problematiskt i sin komposition, men samtidigt – det innehåller faktiskt de vapensigill för de två härader som är kommunen Grästorp, två häradsvapen som mer eller mindre formaliserades av förre statsheraldikern Gunnar Scheffer)

Den informaliserade estetiken

Den informaliserade estetiken visas inte upp i vapenböcker, i artiklar om god heraldik och den får inga priser. Den förekommer i stället i stället på nätet och under rubriken ”Nya vapen” i Vapenbilden som ändå är var mans plats att visa upp sig och dess förespråkare är entusiasterna utan etablerad plattform. Och det är i formspråket som skillnaden tydigast märks. Jmf Per Anderssons regelverk publicerat i Vapenbilden, varav ett finns här och ett annat finns här.

Estetikerna manifesteras i allt från färgkombinationer (den formaliserade estetiken förespråkar två till tre färger, den informaliserade estetiken har ingen begränsning), stilart (den formaliserade estetiken förespråkar att ett vapen ska avbildas i en enhetlig historisk stil – förträdesvis den som vapnet skapades under, den informaliserade estetiken ser gärna stilblandningar och anakronistiska avbildningar), utförande (den formaliserade estetiken förespråkar original målade av en konstnär, den informaliserade estetiken har inget emot digitala original), rekvisita och formspråk (den formaliserade estetiken förespråkar enkelhet, den informaliserade estetiken väljer ofta ett myller av symboler).

Den formaliserade estetiken förespråkas av de sakkunniga konstnärerna likväl som de teoretiska tjänstemännen. Många etablerade heraldiker ser att deras åsikt har stöd i en metodik medan lekmännens åsikter bygger på smak. Kanske är det därför som den formaliserade estetikens företrädare gärna framhäver sin position i det heraldiska samhället medan den informaliserade estetikens företrädare i avsaknad av en hög position framhäver sin kunskap om bäraren (i regel de själva eller en nära bekantskap).

Men med tanke på att det inte finns någon form av formell utbildning i heraldik, att alla är självlärda och att även de mest betrodda tjänstemännen i princip var utan ämneskunskap vid deras tillträde tror jag att heraldiksverige (och hela Norden) skulle må bra av att vara mer öppna med våra kunskapsluckor. Det har visserligen blivit bra mycket bättre de senaste 20 åren, men jag tror inte någon på allvar kan hävda att vi är framme än.

Och nästa steg är att förmå akademiker som historiker att inse att de har än mindre kunskaper så att de slutar referera till varandra varpå historiska fel traderas vidare generation efter generation (se hur Tre kronor förklaras i svenska historieböcker och sörj)

 

 

* Har noterat att även norska Wikipedia numera anger den av Harald Trættenberg skapade Flatestilen som en funktionalistisk stil, bland annat i uppslagsordet ”Skien”. Dock framstår samma stil i samma norska Wikipedia som en medeltida uttrycksform i uppslagsordet ”Heraldisk stil”

Medelpads landskapsvapen och Norra Hälsingland

Medelpads landskapsvapen från Karl X Gustavs begravning.
Medelpads landskapsvapen från Karl X Gustavs begravning.

1560 skapades de svenska landskapsvapnen för att ge prakt till Gustav Vasas kröning. Det visade sig vara ett havsverk för hälften av vapensköldarna byttes ut inom två decennier.

Ett av dem som byttes ut var Medelpad. Ursprungligen hade landskapet en svart bäver i vitt fält men från och med laghandskriften i den Råhlamska samlingen fick vapnet nuvarande utseende. Då hade vapnet redan förekommit i 15 olika vapenrullor eller offentliga utsmyckningar (Meddelande från Riksheraldikerämbetet 1940, sid 30-31).

Att man bytte för att en bäver inte är det mest pampiga djuret i ett pompöst landskapsvapen kan man förstå. Att man bytte till en häroldsbild är också begripligt, för om det bara var pampiga djur skulle helhetsintrycket kännas ganska  tillgjort. Så ett geometriskt mönster är inte dumt. Men varför detta? Något bra svar har jag inte hittat, vare sig i nämnda ”Meddelande från riksheraldikerämbetet”, Clara Nevéus ”Ny svensk vapenbok” eller någon annan källa.

sigillbild med två bjälkar för Norra Hälsingland
Sigill för Norra Hälsingland, eller Sundedh som det då kallades.

Norra Hälsinglands sigill

Men lösningen kanske finns i ett mycket äldre sigill. Hans Emil Hildebrand har med detta sigill i sin bok ”Svenska sigillier” (1860) och daterar det till 1314 samt nämner att det finns med under ett brev från 1575 (Sv dipl N 1962) och skriver att sigillet då ännu fanns i behåll, monoklar vart.  Legenden (texten) runt sigillet lyder ”S’ CVMVNITATIS IN SUNDDEDHE”.

Demaskeringen (dekorationen) med små kors inom ett rutmönster känns 1300-tal och har ingen heraldisk betydelse. Så gjorde man för att fylla ut färgfält när man inte hade någon färg att tillgå, som i sigill. Något som Hildebrand tydligen inte kände till med tanke på hur han beskriver sigillet.

Landskapet, eller distriktet, Sundhed var det mellersta i den tredingen som var Hälsingland under senmedeltid och en bit framåt. Medelpad var för övrigt den tredje, nordligaste biten. den sydligaste var Air, som är känt från 1322. Här i Sundhed fanns kungsgårdar i Högs socken och i Norrdala (Wikipedia, uppslagsord Norrala kungsgård).

Just detta att nutida forskare nämner Air som känt 1322 men inte Sundhedh så tidigt gör att jag inte riktigt litar på Hildebrands datering. Men det har lite betydelse för Medelpads nya vapens tillkomst på 1570-talet.

Från Sundhed till Medelpad

Eftersom vi vet att det här sigillet uppträder i svenska källor som avskrift på 1570-talet, under en tid då man i kansliet var engagerad i att just sammanställa ett svenskt riksarkiv är det sannolikt så att man har fått ögonen på sigillet lite tidigare än avskriften. Och om man då även försöker föreställa sig diskussionen mellan de högst 10 personer, kungen inräknad, som funderade kring landskapsvapnens utseende så kan det mycket väl vara så att någon tog upp sigillet och visade att Medelpad hade ett vapen med lång historia som man hade missat femton år tidigare (då en annan kung ju var vid makten, en kung som den nuvarande – Johan III – nog gärna gav ett tjuvnyp när det fanns tillfälle).

Slutsats

Därför tror jag att Medelpads vapen bygger på Sundheds sigill även om vi idag vet att de två inte är riktigt samma sak. Men väldigt nära.

Och när man bygger en nationalistisk historia, som Sverige gjorde under denna tid och 100 år framåt, kan man inte vara för petig när det kommer till detaljer som ingen utomstående känner till. Så brukar det åtminstone resoneras.

 

Hade kungarna på 1100-talet heraldiska sköldar?

Jourhavande heraldiker

Sigill för Helena Sverkersdotter, daterat till 1238.
Sigill för Helena Sverkersdotter, daterat till 1238.

En fråga som ofta kommer är: Hade de svenska kungarna på 1100-talet heraldiska sköldar.

Svaret är: Vi vet inte. Men vi tror oss veta att de inte hade det på 1100-talet med sannolikt har de tagit upp heraldiska sköldar mellan 1200 och 1220. 

Heraldiken uppstår under 1100-talets mitt i området kring Normandie och England, med andra ord i normandernas intressesfär. Det äldsta vapnet lär vara Geoffrey Plantangnets, greve av Anjou, vars vapen av en samtida krönika dateras till 1126. Nu är krönikan visserligen skriven 30-50 år senare och då var greve Geoffery redan död och begraven, och på hans gravplåt finns det omnämnda vapnet. Eftersom Geoffrey begravs 1156 och hans barn inte för detta vapen, men hans barnbarn gör det lite senare, antar vi på goda grunder att denna sköld faktiskt fördes av honom själv även om bevisen härför är ett decennium eller så senare.

1150 är alltså gränsen neråt för heraldiska vapen. Det första svenska kungavapnet i en sköld som vi känner till är Valdemar Birgersson (Bjälbo-ätten) från c:a 1250. Någonstans under detta tidspann på 100 år började svenska kungar alltså använda vapensköldar.

Arms of king Valdemar (1250-1275) and his mothers brother, king Erik (1222-1250)

En ledtråd är då Birgers vapenbild med tre krönta leoparder som även fördes av hans morbror, kung Erik Eriksson läspa och halte.  Men bara i sigill och inte, av bilden att döma, i en sköld. Men här får man vara försiktig för sköldformen var inte så trendig på 1200-talets första hälft så motiv utanför sköldar kan mycket väl vara heraldiska. Det syns inte minst i mynt.

Jag skulle därför vilja hävda att kung Erik Eriksson av den Erikska ätten förde ett vapen (en inte alltför unik åsikt idag, även om den har motsagts av tidigare statsheraldiker, ex Clara Neveus i Populär Historia nr 5, 1998, fast hon kan där avse Erikska ätten under 1100-talet. )

Eftersom det första belägget för ett heraldiskt vapen i Sverige är Bobergs-ätten från 1219 och eftersom det danska riksvapnets tre lejon kan beläggas i kung Valdemar Sejers sigill från c:a 1200 kan vi förstå att heraldiska vapen knappast var okända för de svenska kungaätterna. Med den kunskapen ska man förstå det mynt som kung Knut Eriksson lät prägla på 1180-talet och som jag skrivit om tidigare. Det visar en sköld med tre bjälkar. Om det ska vara ett existerande vapen eller bara en tillfällig dekoration vet vi inte, men jag tror att det är en dekoration utan betydelse för Knuts samtid men att motivet kom att tas upp av hans efterkommande just för att det gav dem en förnämare historia.

Det gör då att kung Holmger Knutsson, också han av Erikska ätten, uppenbart förde ett vapen mer tre bjälkar på 1220-talet, och som hamnade på hans mynt under hans tronperiod 1229-35.

Andra medlemmar av Erikska ätten hade andra motiv. Kung Erik Knutsson (1208–16) förde två motvända lejon i – vad det tycka -två separata sammanhang varför det får anses vara hans personliga motiv. Att vi idag inte ser det som ett vapen beror nog mer på vår strikta definition av hur ett vapen ska se ut, något som inte riktigt verkar ha delats av heraldikens första företrädare i Sverige.

När det gäller Sverkerska ätten är vi än mer osäkra. Den enda som vi vet hade en sköld är prinsessan Helena Sverkersdotter som hade en fågel/drake inom en stjärna. Men hennes bror kung Johan (1216-22) lät prägla mynt med fågel-/drakhuvud och det gjorde igen annan kung så det kan vara ett tecken på att detta faktiskt är deras vapensköld.

Clara har lämnat oss

Vår förre statsheraldiker, Clara Nevéus, är död. Hon somnade in fredagen den 31 mars. 

För mig betydde Clara lite extra av våra nuvarande och förutvarande statsheraldiker för det var hon som var min referens inför det stipendium som gjorde det möjligt för mig att slutföra min D-uppsats i historia. Den om härolder, som någon kanske har stött på.

Jag uppskattade henne även för att hon både lyckades överbrygga den ovänskap som faktiskt fanns fram till tidigt 90-tal mellan många heraldiska lekmän och heraldiker av facket och för att hon ville höja heraldiken över den enbart deskriptiva sida som gällt så länge. Med henne tog den offentliga heraldiken sig tillbaka till det vetenskapliga fältet igen.

Hennes sista heraldiska insatser gjorde hon som ledamot av Svenska vapenkollegiet. Även här var hennes kunnande till stor glädje för oss alla.

Utöver allt detta var hon en underbar person. Ödmjuk, vänlig och ändå rak och ärlig.

Purpur i nya myndighetsvapen

Vapensköld för Försvarsmaktens tekniska skola
Försvarsmaktens tekniska skola. Teckning: Vladimir Sagerlund, statsheraldikerämbetet

Svenska myndigheter har sedan 1990-talet fått en fäbless för tinkturen purpur. Den förkommer påfallande ofta i nyskapade vapen – möjligen mot statsheraldikerns vilja.

Statsheraldikern är med rätta tveksam till att använda purpur. Den åsikten ska man få ha, och den åsikten ska man även få genomdriva som enskild aktör (man kan ju som heraldisk konstnär även vägra använda silver eller blått eller lejon eller delningar ).

Att jag som enskild aktör har något emot ett heraldiskt element betyder däremot inte att det per definition är fel att använda av andra. Det betyder bara att jag har något emot det. Ska något vara fel så krävs det lite mer än att bara tycka något. Därför har det varit rätt av statsheraldikern att i skapandet av nya kommunvapen undvika tinkturen purpur, men det är lika rätt att använda den i nya släktvapen.

Purpurfärgade vapen godkända av statsheraldikern

Från 1992 till 2008 har statsheraldikerämbetet tagit fram och godkänt sju vapen med tinkturen purpur. Clara Nevéus var statsheraldiker fram till 1999, därefter Henrik Klackenberg. Såsom varande en myndighet får vi säga att det är så nära en bekräftelse vi kan komma. Därför är det värt att visa på vilka dessa vapen är.

Det är också viktigt att påpeka att statsheraldikern i sig inte har möjlighet att förbjuda användandet av symboler varför dess chef sitter i en rävsax. Därför ingen skugga över dem. Jag ser här bara till vad myndigheterna har genomfört, inte vad dess företrädare tycker om besluten som sådana.

1. Verkstadsadministrativt centrum (VAC)

Skapat 1996. VAC existerade 1997-98.

Blasonering

I blått fält en med åtta ben försedd häst av silver i språng med man svans och hovar av guld och med blixtar av guld vid hovarna över en av ett bågsnitt bildad stam av silver belagd med ett åt sinister öppet kugghjul av purpur.
Skölden lagd över ett stolpvis stående svärd av guld.
Kunglig krona över skölden

2 Arméns tekniska centrum (ATC)

Skapat 1992. ATC verkade 1994-98, föregångare var Materielunderhållscentrum (AMC) 1992-95.

Blasonering
I fält av purpur ett kugghjul av guld.
Kunglig krona över skölden

3 Arméns tekniska skola (ATS)

Skapat 1995.

Blasonering
I fält av purpur ett kugghjul av guld. Skölden omgiven av en öppen lagerkrans av guld.
Kunglig krona över skölden

4 Försvarsmaktens tekniska skola (FMTS)

Skapat 2007

Blasonering
I fält av purpur ett stolpvis ställt svärd lagt över ett kugghjul.
Kunglig krona över skölden

5 Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM)

Skapat 2008

Logotyp i vapenform
Kluven av purpur vari sex balkar av silver och purpur.;

6 Fallskärmsjägarskolans/Fallskärmsjägarkåren

Skapat 2000. Tidigare använt av Fallskärmsjägarkåren (FJS, 1994-2000).

Blasonering

I fält av purpur en fallskärm med fem linor inom en öppen lagerkrans, allt av guld.
Kunglig krona över skölden.

Vapen för riksmarskalken
Vapen för riksmarskalken och dennes verksamhet. Stavarna bakom skölden är det som visar att det är marskalken som är avsändare. Teckning: Vladimir Sagerlund.

Riksmarskalksämbetets purpurstavar

Skapat 2012.

Blasonering

Stora riksvapnet med vapenmantel och lagt över två med kunglig krona krönta korslagda marskalksstavar av purpur beströdda med öppna kronor av guld.

Riksmarskalkämbetet leds av riksmarskalken som inför statschefen svarar för hovförvaltningens arbete. Här rör det sig om stavar bakom skölden och inte en tinktur inom densamma. Det är helt inom det traditionella bruket av purpur inom heraldiken.
Med traditionella menas här perioden från 1809 och framåt, dvs perioden då personliga vapen i form av adelsbrev i stort sett upphörde.

Landskapsvapen med nya symboliska sköldhållare

Boktips

Book cover for "Våra landskapssymboler", (Our historical provinces symbols)
Book cover for ”Våra landskapssymboler”, (Our historical provinces symbols)

För något år sedan kom Magnus Bolle med en liten handbok om de svenska landskapssymbolerna (se Vapenbilden nr 67, s. 436). Nu svarar förre statsheraldikern Clara Nevéus och heraldiske konstnären Vladimir Sagerlund.

Om texten är det inte mycket att säga, inte mycket har hänt sedan Nevéus 1992 skrev Ny svensk vapenbok. Allt är välskrivet, korrekt och snyggt uppställt utan vidlyftiga resonemang. Precis som det ska vara i en handbok.

Det unika med denna bok är i stället Vladimirs teckningar. I stället för att visa vapnet, landskapsdjuret och landskapsblomman var för sig har han sammanställt dem till en enhet i form av ett vapen som står på ett postament och hålls upp av sköldhållare, allt under en hertigkrona. Jag tycker att det är ett fantastiskt sätt att visa upp vapnen och jag hoppas att det sprider sig.

För den utländske läsaren finns det en engelsk sammanställning skriven av Stephen Coombs. Jag hoppas att den hjälper till att föra kunskapen om de svenska landskapsvapnen ut över världen, för det är de värda.

 

Clara Nevéus och Vladimir A. Sagerlund: Våra landskapssymboler – vapen, djur och blommor (2007).
Förlag: Historiska media.
ISBN10: 9185507156. ISBN13: 978918550 7153.