Boktips
Fanor som en gång vajade över danska regementen blev svenska troféer i rikets första ”museer”. I en ny avhandling berättar konsthistorikern Karin Tetteris hur stormaktstidens Sverige använde krigsbyte för att bygga historia, ära och identitet. Anhandlingen lades fram i april 2025.
I avhandlingen Captured Colours tar Karin Tetteris med oss till 1600-talet så att vi får förstå vilken roll de militära fanorna hade i den tidigmoderna svenska kulturarvsproduktionen, eller propagandan om man föredrar det ordet. Genom att följa ett urval av danska fanor som togs som krigsbyte vid stormningen av Frederiksodde år 1657 kan Tetteris berätta om det komplexa nätverk av människor, föreställningar och praktiker som tillsammans gjorde fanorna till kraftfulla symboler i både det militära och det civila samhället. Avhandlingen kombinerar objektbiografi med kulturarvsteori, vilket gör det möjligt att inte bara se fanorna som historiska artefakter, utan som aktörer i sin egen rätt, med kapacitet att påverka hur makt, ära, manlighet och nationell identitet iscensattes under två sekel.
Arméns heliga föremål
En av avhandlingens centrala poänger är att fanor i det tidigmoderna Sverige inte bara fungerade som taktiska militära verktyg eller symboler för regementen, utan att de genom olika rituella och administrativa praktiker. Hit räknas soldateden, parader, överlämningsceremonier och segerprocessioner, och alla dessa ceremonier gavs en närmast sakral status. Fanorna sågs som ”arméns heliga föremål”, värda att dö för, och denna symboliska tyngd förstärktes ytterligare genom hur de hanterades efter att ha erövrats. I Stora Rustkammaren i Stockholm, ett av Sveriges första museer, placerades de som troféer i ett minneslandskap där dynastisk ära och nationell seger kunde visualiseras. Tetteris visar att museets samling och utställning av fanor inte var ett passivt förvar utan ett aktivt bidrag till skapandet av ett svenskt kulturarv som av dess segrar gav monarkisk legitimitet.
Fanornas material och deras tyger, sömmar, emblem och slitage får också ett stort utrymme. Genom att i detalj studera dem kan Tetteris visa hur själva materialen bidrog till att förmedla sociala hierarkier och politisk betydelse. Särskilt fanor med kungliga insignier kunde fungera som kungens ”andra kropp”, en sorts materiell förlängning av suveräniteten. Det gör att fanornas status som krigsbyte blir mer än bara symbolisk. Genom att förstå varför de togs, hur de katalogiserades och sedan visades upp kan vi också förstå att segraren också kunde överta motståndarens symboliska värdighet och i förlängningen dennes legitimitet.
En nyare tid
När samlingen av troféfanor 1817 flyttades från arsenalen till Riddarholmskyrkan markerades också en viktig övergång. Fanan gick från att vara en militär trofé till del av ett kungligt och nationellt minneslandskap. Där, i det som ofta kallats Sveriges Pantheon, fick fanorna en ny roll som bärare av historisk kontinuitet och patriotisk känsla. Tetteris visar att det inte var ett avslut utan en fortsättning på deras agens, bara i andra former.
Styrkor och svagheter
Jag tycker att avhandlingens styrka ligger i hur den placerar fanorna som en egen aktör mellan människa och vanliga ting, och att Tetteris får oss att förstå att de, trots att det är vanliga tygstycken, ändå kan påverka skeenden och människor. Alla dessa ritualer, regler, instruktioner, manualer och konstnärliga framställningar samverkar alla i att forma vad fanor betyder och vad de kan göra. Tetteris visar till exempel hur flaggviftning lärdes ut som en del av en kroppslig disciplinering i 1600-talets militära manualer, och hur denna teknik samtidigt bidrog till att befästa ett ideal om manlig civilitet och kontroll.
För en bredare allmänhet är avhandlingens mest tillgängliga och tankeväckande insikt kanske just hur dessa tygstycken, som vid första anblick kan verka som tysta och passiva museiföremål, i själva verket är djupt laddade med historia, ideologi och känslor. De har formats av människor men har också själva format hur människor minns, firar och berättar sin historia. I en tid då diskussioner om återförande av kulturföremål, kolonialt arv och museers ansvar är högaktuella, bidrar Captured Colours med ett viktigt svenskt perspektiv på krigsbyten och deras kulturella efterliv.
Det är en avhandling som inte bara förnyar forskningen om fanor och troféer, utan som också reser allmängiltiga frågor om vad kulturarv är, hur det skapas och vems historia som egentligen berättas i museernas montrar.
Nackdelen med avhandlingen är att den är helt på engelska vilket förstås kommer att betyda att färre svenskar tar till sig dess innehåll samtidigt som engelsktalande inte heller läser den eftersom ämnet är danska fanor i Sverige. Jag hoppas att denna text hjälper till så att fler läser den. För det ska alla göra som delar mitt intresse.
Läs mer
- Karin Tetteris; Captured Colours: The agency of military flags in Early Modern Swedish heritage production (2025)
- https://www.su.se/english/research/calendar-research/phd-defence-in-art-history-1.802652
