Etikettarkiv: sigill

Margaretas röda tre kronor

Drottning Margaretas sigill.
Drottning Margaretas sigill, 1490-93. Var det en röd eller blå sköld med tre kronor av guld? Var det en symbol för unionen eller Sverige?

Hade unionsdrottningen Margareta verkligen en sköld med tre kronor i rött?
Antydningar finns, men inga bevis och jag säger nog nej. Margareta förde aldrig en röd sköld med tre kronor och det gjorde ingen annan unionsmonark heller. 

Drottning Margareta ska, enligt Margareta Grips bok från 1574, ha haft ett unionsvapen med tre öppna kronor i gult på rött fält.  [(Riksheraldikerämbetet 1935, s 14).]
Hans Gillingstam har i personhistorisk tidskrift (1957) skrivit om boken men artikeln är inte illustrerad.

Hans Toll skrev 1926 i danska Personalhistorisk tidsskrift skrivit om ”Unionssköldar och unionsbanér” där hans tes är att drottning Margareta inte kan ha använt ett av de tre rikenas vapen utan varit tvungen att skaffa ett nytt – tre kronor i rött. Hans källa är enbart Margareta Grips bok. (Toll, s 23-24)

Kung Eriks (av Pommern) unionssigill.
Kung Eriks (av Pommern) unionssigill från 1398. Representerar de tre kronorna Sverige eller unionen? Den uppmärksamme ser att de danska lejonen håller i i en korsfana.

Att byta ut det blå fältet mot ett rött var också vad de svenska förhandlarna krävde att danskarna skulle göra, när det förhandlades efter Nordiska sjuårskriget (1563-70) [KÄLLA: mejlkonversation med Bartholdy]. Orsaken till kriget var de oupplösta konflikterna sedan 1520-talet då unionen upphörde, kombinerat med en hel del (måste ändå sägas) tramsiga skäl som att Sverige la in danska vapnet i det svenska riksvapnet eftersom danskarna inte tog bort tre kronor ur sitt, samt att kung Fredrik II av Danmark på modernt språk helt enkelt kidnappade svenska sändebud som passerade genom Danmark.

Det har också sagts, att eftersom kung Erik (av Pommern) införde en rödgul flagga, ett unionsvapen och dessutom en gemensam härold för de tre nordiska rikena (Larsson, s 152-53), så är det sannolikt att han eller Margareta också hade en rödgul tre kronorsköld. (Riksheraldikerämbetet 1935, s 14).  Att rikenas (plural) hade ett baner/flagga i rött och gult framgår bland annat i brev i Riksarkivet daterat till 15 december 1430, där kung Erik förmanar munkarna i Vadstena att hålla mässor över drottning Filippa, och att de ”hatwi oppa sith röklin rykins banér swa som aer eth röeth kors oppa eth gulth fiaeld”, alltså att de på sitt  (Toll, s 173)

Detta är de tre argument som talar FÖR att drottning Margareta hade en röd tre kronor-sköld.
Vad talar då MOT?

Rettertingssegl fra Danmark
Rettertingssigill. Valdemar Atterdag (med nio kronor9 från 1367, Margaretas med en krona (1388), Erik av Pommern med tre leoparder (1396) och Olof med ett kors ovanför kronan (1376). Ur Unionsdrottningen.

1300-talets danska sigill

De danska regenterna hade under 1300-talet en form av ”rettertings”-sigill som ibland hade en sköld, ibland inte. Valdemar Atterdags sigill hade ett kors belagt med nio kronor (ingen sköld). Margareta hade en krona i korsmitten (ingen sköld). Olof hade en krona under ett kors, eller om korset sitter i kronans topp (ingen sköld) medan Erik av Pommern hade en sköld med de danska leoparderna över korsmitten.
Korsets proportioner är ungefär detsamma som det som ses i hans stora vapensigill från sent 1300-tal, där det norska lejonet finns i hjärtskölden . Utseendet är också detsamma i Eriks sekretsigill från 1403. (Bartholdy, s 92-97)

Åren 1376-80 har Margareta ett sigill som visar henna sittande på en tron omgiven av fyra sköldar: Norge, Bjälbo och två danska leopard-sköldar. Hon var då drottning över Danmark i arv efter sin far Valdemar, och drottning över Norge i egenskap av hustru till kung Håkon, som i sin tur ansåg sig vara Sveriges rättmätige kung. Det är nu Margareta titulerar sig ”Danmarks, Sveriges och Norges drottning”. (Bartholdy, s 93)
Detta är samtidigt som kung Albrekt är kung i Sverige och sedan tio år använder sig av tre kronor-vapnet.

1380 dör Håkon och sonen Olof blir kung av Norge. 1388 avlider sonen Olof och Margareta ärver tronerna i Danmark och Norge.

1388 får hon stöd av Bo Jonsson grips testamentesexekutorer att även göra sig till härskare över Sverige (som var hennes man och sons rättmätiga arv) och hon titulerar sig då ”Sveriges fullmäktige fru och rätta husbonde”. I februari 1389 besegrar hon kung Albrekt vid Åsele utanför Falköping och tar sedan kontrollen över Sverige. 1390 har hon så ett sigill som visar tre kronor i en sköld. Sigillet och segern över Albrekt hänger sannolikt ihop.
Kung Albrekt och hans son Erik var krigsfångar fram till juli 1395, då de undertecknade Lindholmstraktaten och släpptes. Albrekt förde sitt kvadrerade vapen med tre kronor fram till sin död, men sonen Albrekt, som efterträdde honom som hertig över Mecklenburg, hade inte kronorna.

Kung Eriks (av Pommern) norska unionssigill
Kung Eriks (av Pommern) norska unionssigill. Skölden på bröstet är tre kronor. De andra är Norge och Pommern samt Danmark och Bjälbo.

Erik och Filippa

När kung Erik 1412 övertar styret efter drottning Margaretas död sker en viss förändring i politiken. Han driver centraliseringen vidare, men han gör det inte genom att koncentrera makten till sig och närstående utan bygger upp ett embryo till statsförvaltning.

Snart skapar han ett unionssigill som i grunden bygger på de sekret som danska monarker haft under 1300-talet. Det är alltså en hjärtsköld lagd ovanpå ett tydligt kors. Men vad han gör nytt är att han lägger fyra andra vapen i respektive fält som skapas runt korset: Danmarks leoparder, Sveriges tre kronor, Sverige Bjälbolejon och Pommerns grip Hjärtskölden är Norges, det enda land han har genom arv. (Grandejean, s 97f). Grandejean anser emellertid inte att de tre kronorna representerar Sverige utan unionen, vilket jag tror är en feltolkning. Han anser också att svenska Bjälboättens vapen är ett släktmärke, medan Estridsens leoparder visar på Danmark, vilket i sig är en märklig slutledning.

Drottnings Filippas sigill
Drottnings Filippas sigill, 1420-tal. Notera att hon INTE har Bjälbovapnet. Vänster halva är unionen, höger halva är Englands vapen.

Filippas sigill är snarlikt men med en viktig förändring. Hon saknar helt hjärtsköld så Norges lejon har placerats i tredje fältet medan svenska Bjälbo-vapnet har tagits bort. Samma vapen som i samtida tyska och ”Benelux”- vapenböcker nämns som ”altes Schwedische wappen”. Vapenbilden 127:2021)

Detta är en markering. Tre kronor-vapnet representerar här helt klart Sverige, inte unionen. Färgerna bör därför ha varit gult/blått, inte gult/rött.

Kung Erik av Pommerns kansler använder under hela Eriks regering Eriks sekretsigill i nästan alla handlingar som rörde Danmark, Norge eller Sverige, ett ”uttryck för den personliga och centraliserade maktutövningen, som var kärnan i Margaretas unionstanke”, som Nils Bartholdy uttrycker det. (Bartholdy, s 97)

Kung Kristoffers unionssigill
Kung Kristoffers unionssigill, 1440-tal. Notera kronornas placering.

Men lätt är det inte

Medeltidens kungar gör det inte lätt för oss. I Erik av Pommerns norska sigill sitter kungen på en tron omgiven av fyra sköldar: Norge och Pommern på hans högra sida samt Danmark och Bjälbo på hans vänstra. På bröstet har han en sköld med tre kronor. Vad betyder de? Är det en symbol för Unionen eller för Sverige?
Om Sverige – varför ha det på bröstet på det norska sigillet för en kung som hade sin bas i Danmark men kom från Pommern? Det går bara inte ihop. Rimligen bör detta vapen symbolisera unionen, på något sätt.

Lägg då till att samme kung Erik hade en sköld med tre kronor över ett kors som användes som kontrasigill. Detta vapen kan endast tolkas som ett unionsvapen.

Är detta ett tecken på att det fanns två olika tre kronor-vapen eller att samma tre kronor-vapen användes parallellt men i olika syften?
– jag lutar åt det senare och det bygger jag på att vi inte har någon framställning i färg eller text från Kalmarunionens tid som nämner en röd sköld med tre kronor. Däremot har vi flera blå från olika sammanhang i Norden och runt om i Europa.

Kung Kristoffers sigill.
Kung Kristoffers sigill, 1440-tal.

Efter kung Erik

Erik av Pommern är den siste unionskungen som har Bjälboättens vapen i sitt sigill.  varken Kristoffer av Bayern eller någon av Oldenburgarna tar upp detta gamla vapen. Orsaken är sannolikt att de inte gjorde några anspråk på att vara ättlingar till Sveriges gamla kungaätt.
Det gjorde däremot kung Karl Knutsson Bonde, och det är sannolikt skälet till varför han i sitt svenska (men inte norska) kvadrerade vapen stoppar in både tre kronor och Bjälbo bakom sin hjärtsköld med Bondevapnet.

Kung Kristian I:s unionssigill.
Kung Kristian I:s unionssigill.

Mina tankar

Många har tyckt till om tre kronor. Jag är en av dem. Här är min korta hisspitch.

Jag tror nog att vi bör anse att de svenska tre kronorna  kom till som ett svenskt riksvapen därför att den regerande monarken inte kunde överta den föregående dynastins vapensköld. Han – Albrekt – var därför tvungen att ta sig en ny sköld och han valde Tre kronor.
Av flera möjliga skäl (taktiskt, kulturellt, enkel igenkänning eller något annat) valde han den symbol som redan använts av föregående kung och som (min åsikt) var en förkortning av en ännu äldre dynastis vapen.
Orsaken till detta var att kung Albrekt inte kunde göra anspråk på föregående dynastis vapen eftersom dess kungar (Håkon) inte bara överlevt upproret utan dessutom satt som kung på grannlandet Norges tron, och dessutom var gift med arvtagaren till det andra grannlandets, Danmarks, tron.
Med överhuvudet i Bjälboätten i livet och i ålder att skaffa sig flera potentiella arvtagare fanns inget utrymme för Albrekt att uppta sin moder Eufemias sköld, till skillnad från 1250, då Valdemar Birgersson kunde ta sin morbror Erik Erikssons erikska sköld.

Om kung Albrekt däremot hade blivit kung i egenskap av legitim arvtagare utan konkurrerande Bjälbo-män är det min tro att han skulle upptagit Bjälbo-ättens vapensköld och låtit tre kronor fortsatt vara en inofficiell symbol som endast undantagsvis skulle användas. Ungefär som hur de danska kungarna använde sina kronor på mynt, rettertingssigill och liknande vid samma tid.

Kung Hans unionssigill.
Kung Hans unionssigill.

Litteratur

  • Lars-Olof Larsson; Kalmarunionens tid (1997)
  • Sveriges tre kronor; Meddelande från Riksheraldikerämbetet (1935)
  • Nils Bartholdy; Kronan och kors som unionssymboler i Unionsdrottningen (1996)
  • Hans Gillingstam; Margareta Grips bok i Personhistorisk tidskrift (1957) Ladda ner den här
  • Poul Bredo Grandejean; Det danske rigsvaaben (1926)
  • Hans Toll; Unionssköldar och unionsbanér i Personalhistorisk tidsskrift (Band 5:1926) Ladda ner den här 
Kung Erik (av Pommern)s kontrasigill.
Kung Erik (av Pommern)s kontrasigill från (senast) 1403.

Göteborg 400 år

Idag, 4 juni, fyller minsann Göteborg 400 år. Vem hade kunnat tro det.

Staden är ju full av offentlig heraldik så den tar vi senare (till exempel vid den planerade stadsvandringen nu i sommar, mer information senare). Men stadens vapen har ju även används av andra.

Här är Silversmeders mästarförening som använt grunderna i stadsvapnet och gjort en egen variant med silversmedernas pokal (av silver, såklart) och en sköld med initialerna GB (GöteBorg, möjligen Göte Borg).

Svenska fänikor

Två hjälmar med små flaggor som hjälmprydnader
Kungarna Albrekt och Magnus fänikor 1360-70. Ur vapenboken Gelre.

Titta noga på riddarens hjälm. På många ser du små flaggor. De kallas fänikor och var troligen ett tecken på högt befälskap samt återspeglade de baner som användes i strid. Men vi vet inte. 

medeltiden är svår. Det var en period fylld av idealism men väldigt få metodiskt sammanställda kataloger med tillhörande begreppsförklaringar. Det går därför inte att med säkerhet säga vad en viss företeelse betyder eller varför den valdes ut.
Men eftersom jag själv tror att människor i stort är desamma över tid så är jag helt säker på att det fanns någon form av logik.

Hertig Erik till häst
Från 1310-talet ses här hertig Erik (ovanstående kung Magnus pappa). Fänikorna här är samma lejon men utan ränder, men det kan bero på sigillets storlek.

Fänikorna speglar slagfältet

Utifrån de tanken tolkar jag medeltidens fänikor på hjälmarna som en återspegling av något som användes på andra delar av slagfältet. Det tror jag dels för att de ofta avviker från skölden, att de är enkla i sin form och att hjälmprydnaden inte användes på slagfältet medan baneret inte användes i tornerspelet (det utvecklas i annan artikel, men tänk på att ett utvecklat baner var ett tecken på strid).

Ser vi till de fänikor som används av frälsemän är dessa i regel en eller tvåfärgade. Jag tror att dessa fänikor inte ska ses som en förminskning av en flagga utan som en lansfana som användes för att leda trupper i strid. Alltså inte ett baner för igenkänning utan en vimpel som visade hur gruppen skulle röra sig på slagfältet. Denna form av vimpel användes för den lägre nivån av befäl på slagfältet.
Översatt till modern svenska ska dessa befäl kanske jämföras med kaptener och löjtnanter medan de som hade baner är på överstelöjtnants och högre nivå. Detta med förbehåll att det är väldigt svårt att översätta medeltid befälsstruktur till moderna förhållande då merit och börd liksom vapenslag påverkade härens struktur.

Sparres sigill
Släkten Sparre en av få medeltida släkter med motiv på sin fänika. Stjärnor.

Om denna tanke stämmer betyder det att vi inte bara kan utan ska använda hjälmprydnaderna som en källa till hur medeltidens baner såg ut. Och eftersom dessa är föregångare till dagens nationsflaggor (se Danmark och Österrike) så ger fänikorna oss en bättre förståelse för hur slagfältet visuellt organiserades.

Waslings vapensköld
Waslings vapensköld med Svenska heraldiska föreningens baner.

Håll ett föredrag om sigill

Det här inlägget lånar jag direkt från Myntkabinettet.

Karl Döves sigillstamp, från 1210-1220

Inbjudan till konferens 2020
Call-for-papers (föredragsinbjudan)
Sigill i Norden
Forskning om och kring sigill

I Norden spreds bruket av sigill med en kristen och kontinental skriftkultur. Sigillen är manifesta uttryck för legitimitet, makt och identitet och utgör med sin kombination av ting, text, bild och praktik en unik utgångspunkt för att studera samhället ur en rad olika perspektiv. Den kommande konferensen syftar till att samla forskare med bakgrund i olika discipliner runt temat sigill. Med tanke på att det sigillografiska forskningsfältet är och har varit ganska litet, ser vi gärna en stor bredd bland bidragen, vad avser forskningsfrågor, perspektiv och forskarens akademiska bakgrund.

Föredragen kommer att publiceras i en konferensvolym som avser att ge en aktuell bild av nordisk sigillforskning och riktas mot såväl noviser som experter i ämnet, i Norden såväl som utanför.

Ämnen och perspektiv på sigill som kan vara av intresse är exempelvis:
• Produktionen av sigillstampar
• Sigillerandets praktik
• Sigill och dokument/text: vilka dokument sigillerades? Vem sigillerade? Vilka slags sigill användes?
• Sigill i ett teoretiskt perspektiv
• Nordisk sigillforskning ur ett historiografiskt och internationellt perspektiv
• Heraldik och sigill
• Sigill i förhållande till övrig visuell kultur
• Identitet och sigill
• Gender och sigill
• Sigill och social tillhörighet: ägare och användare
• Brukandet av sigill i tid och rum: geografiska och kronologiska skillnader i brukande av sigill
• Tillväxten av sigillmaterialet, t.ex. jordfunna sigillstampar
• Bevarande och dokumentation av sigill: museer och arkiv

Ni inbjuds härmed att inkomma med ett bidrag till denna nordiska konferens om sigill. Konferensen kommer att äga rum på Riksarkivet i Stockholm och är planerad till 3–4 december 2020.

Vänligen skicka intresseanmälan om att hålla föredrag (gärna med en preliminär titel) till mattias.karlsson@kulturen.com.

Sista anmälningsdag: 2 december 2019.

Föredragen hålls på skandinaviska eller engelska. Ambitionen är att nå en utomnordisk publik genom publicering av konferensvolymen på engelska.

Konferensen genomförs i samarbete mellan flera institutioner: Kulturen i Lund, Riksarkivet i Stockholm, Stockholms universitet och Statens Historiska Museum i Stockholm.

Väl mött,
Mattias Karlsson, Kulturen i Lund
Henrik Klackenberg, Riksarkivet
Nanouschka Myrberg Burström, Stockholms universitet
Pia Bengtsson Melin, SHM

 

Sigillens intåg och svenskt brevskrivande

Karl Sverkersson originalsigill.
Karl Sverkersson sigill, 1160-tal, Sveriges äldsta kungliga sigill.

Heraldiska sigill är vår främsta källa till kunskap om den äldsta heraldiken. Så vad kan sigillens historia berätta om heraldiken?

Sigill i sin moderna form började användas på kontinenten under 1000-talet. Seklet senare finns de här i Norden. Först hos kungar och biskopar och mot slutet av seklet även hos en och annan storman (som jarl Birger Brosa av Bjälbo-/Folkunga-ätten). De äldsta bevarade i Sverige är kung Sverker och Ärkebiskop Stefan, båda från 1160-talet. Båda håller sig redan då väl till den mall som en kung respektive ärkebiskop förväntades följa: Kung på tron eler kyrkans man i anspråkslös dräkt inom en spetsoval.

Sigill tycks ha varit ett speciellt föremål, nästan övernaturligt. I ett gåvobrev till Nydala kloster bekräftar kung Erik Karlsson sin och sina föregångares donationer ”med det kungliga sigillets myndighet”, vilket då var ett helt nytt uttryck. (Bjarne Larsson, s 185) Straffet för den som bröt mot hans vilja skulle bli ”bannlysningens svärd”. Allt enligt det kungliga brevet som i Svenskt diplomatarium har ID-nummer DS 139. Liknande uttryck användes vid samma tid även av biskopar.

Sigill användes inte heller under alla brev. Det är lite oklart varför, men av de brev som finns bevarade och som rör Nydala kloster fram till 1280 har 6 av 11 kungliga brev och 1 av 6 biskopsbrev bekräftats med ett sigill. (Bjarne Larsson, s 182)

När skrevs breven

De flesta brev kan vara svåra att datera eftersom man fram till 1260-talet nöjde sig med att sätta ut dag och kunglig regent, inte vilket år det var. Det gäller i Sverige likväl som i Danmark och Norge. I Danmark fanns ändå datum redan på de äldsta bevarade breven från 1130-tal och i Norge infördes årtalsdatering under kung Magnus Lagaböter. (Bjarne Larsson, s 182)

Bjarne Larsson hävdar att det är påvestolens inflytande , och så kan det ju vara. Men att det ska ta femton år från att Vilhelm av Sabina reser runt i Norden till att de personer han mötte (ex Birger jarl) börjar skriva årtal i ett brev tycker jag känns som en lång tid. Trots allt, mer komplicerade saker, såsom kyrkans omorganisering, genomfördes betydligt snabbare av samma personer. Jag tror mer att det är embryot till det svenska kansliet som gör att man tar till sig denna nyhet.

Tinget och breven skapade sigillet

Fram till 1300-talet kräver varken kung eller kyrka böter av den som bryter mot uttalade domar. Kungen hotar enbart med våld, biskopen enbart med bannlysning (Bjarne Larsson, s 182) trots att böter som begrepp finns omnämnt redan i äldre västgötalagen från 1220-talet.

Ett skäl till det kan vara, enligt Bjarne Larsson, att kungen verkade vid fasta ting. Tveksamt ens om dessa fanns i Sverige och Norge förrän sent under 1200-tal. Det som fanns var mer ad-hoc-ting, som Jörn Oyrehagen Sunde kallar det. Och när det inte fanns några rejäla ting blev rättsväsendets uppgift mer att medla mellan parter än att döma.

Det kan ha haft en viss inverkan på bruket av sigill. För vi har betydligt fler bevarade från sekelskiftet 1300 än bara femtio år senare. Det är knappast så at bruket av heraldik drivit på användandet av sigill. Då är det mer troligt att formella rättstvister blivit vanligare och med dem behovet av skriftlig dokumentation. Och denna kräver någon form av underskrift, sigill, som i sin tur förutsätter någon form av igenkänningstecken, och här passar nymodigheten heraldiska sköldar bra.

Av Guds nåde eller valt på tinget?

Värt att notera är att kungen är kung ”av Guds nåde”. Det står i (med variation i formuleringen) danska brev från 1172 fram till 1223 och i svenska från kung Sverker Karlssons regering (1196-1208). I samtliga brev från denna tid och framöver är det klart att kungen 1) har sin makt av Guds nåde samt 2) att han har den genom arvsrätt (vilket Sverker betonar i de svenska breven). Ingen annan har gett kungen dennes makt.

Vilket är ett intressant eftersom det ställer diskussionen om kungen valdes av Svear enbart, Svear och Göter tillsammans eller av rikets stormän i en annan dager. Min tolkning är att den gamla tvisten här kan anses vara löst – landskapslagarna beskriver inte hur man valde kung utan de beskriver hur kungen och hans män ansåg att det var bäst att legitimera sin makt. Jämför gärna med valfri diktatur under modern tid som gärna framhäver hur demokratiskt de är valda.

Det hade däremot troligen ingen påverkan på vare sig sigillbruket eller heraldiken.

Läs mer

  • Gabriella Bjarne Larsson; Kunglig auktoritet i det medeltida Sverige före 1280 (I antologion Statsutveckling i Skandinavia i middelaldern, 2012)
  • Clara Nevéus; Medeltida småkonst – sigill i Riksarkivet (1997)
  • Harald Fleetwood; Svenska medeltida kungasigill 1-3
  • Harald Fleetwood; Svenska medeltida biskopssigill

 

Efterlysning – Hur använder du ditt vapen

sigill och lack
Sigill är ett klassiskt sätt att använda ett heraldiskt vapen.

Hur använder du egentligen ditt vapen?

En spännande fråga kom in. Hur ska man använda sitt heraldiska vapen?
Jag har ju själv både exlibris, korsflagga och sigill (som du kan se här ovan), men vad har du?

Om du använder ditt vapen på ett vackert sätt och vill dela med dig genom en bild får du gärna skicka in det till mig på:
jesper@heraldik.se

Knut Erikssons två lejon

Kung Erik Knutsson (1208-16) sigill med de två motvända lejonen.
Är kung Erik Knutsson två lejon ett vapen eller en symbol för kungamakten. De två lejonen är ju inte placerade som man kan förvänta sig om det var fråga om en sköld?
Den frågan har jag och MS brottats med den senaste tiden. Det är ju tydligt att lejonet har använts av den Erikska ätten efter kung Erik regering (1208-16), men det betyder ju inte att han själv använde ett heraldiskt vapen med ett lejon.
Vi vet ju att det under medeltiden inte var ovanligt att domstolsförhandlingar hölls utanför eller i närheten av kyrkporten. Vi kan också se att lejon förekommer relativt ofta, jämfört med annan symbolik, vid kyrkporten. Dessutom parvis och placerade på var sida av porten. Det gör ju att domstolen, och därmed makten, flankeras av lejon.
Domar innehöll inte sällan uttrycket ”inter duos leones” (mellan två lejon), åtminstone på kontinenten.
St Edwards tron från 1296 med sina lejonben.
Lejon förekommer även på troner, även om inte så många är bevarade från medeltiden. Ett exempel från sent 1200-tal är den engelska kröningstronen. Även om beläggen inte är allt för många finns det alltså tecken på att lejonen som figur uttrycker kunglig (doms-)makt under för-renässans-medeltid. Det vill säga den tid och den kultursfär som även skapade heraldiken,
Bakgrunden är säkert religiös eftersom Bibeln så tydligt låter kung Salomon representeras av två lejon (Barbara Deimling, The Courtroom. From Church Portal to Town Hall, i The History of Courts and Procedure in Medieval Canon Law, s. 43-47)

Eriks två lejon

I kung Eriks fall har vi alltså ett för medeltiden unikt sigill där två lejon  står vända mot varandra. Flankerar de kanske något som inte syns i den inte helt bevarade bilden (och då menar jag att det finns utrymme för en symbol över eller under lejonen)? Nej, det tror jag inte utan det rör sig nog bara om dessa två lejon.

Erik levde just då heraldiken höll på att slå igenom. Redan 1195 börjar danske kungen avvända tre lejon i sitt vapen, men vi har inte någon antydan om att någon annan person i Skandinavien följer hans exempel förrän bröderna Boberg 1219 undertecknar ett brev med var sitt vapensigill (om vi inte ska tro att karlen Birger brosa förde ett lijevapen, men det är tveksamt).

Eftersom det bara är tre år före kung Eriks död och eftersom det tar ett litet tag från inspiration via idé till färdigt sigill och vidare till tillfälle för två bröder att vara tillsammans och underteckna ett testamente tror jag nog att vi kan vara helt säkra på att även kungen hade en vapensköld, om än kanske inte ett vapensigill.

Det här är förstås något jag påstår helt utan bevis, men ibland får man som historiker/heraldiker lämna vetenskaplig metod och ta till polisiär där slump lite existerar och ett sammanhang ibland betyder mer än teknisk bevisning. Men sedan är det förstås upp till domstolen/läsaren att se om denna indiciekedja håller eller inte.

Urval av Knut Erikssons mynt från perioden 1175-1195
Urval av Knut Erikssons mynt från perioden 1175-1195

Lejonens betydelse för Erikska ätten

Men tillbaka till de två lejonen. Nej, jag tror inte att Eriks sigill är ett heraldiskt vapen i vår mening, utan att det är just ett sigill. Jag tror alltså inte att de varit målade på detta vis på en sköld.

Men jag tror att två lejon har betytt något speciellt för kung Knut och för den Erikska ätten redan före sonen Erik Eriksson (1222-50) tar sitt heraldiska vapen med tre stolpvis placerade krönta leoparder.
Vi ser lejonen på mynt från sent 1100-tal slagna av kung Knut Eriksson men vi ser inte lejon på de mynt som slagits av någon av kungarna från den Sverkerska ätten. Och dessa två motvända lejon finns även på en kyrklig väggmålning som är från kung Eriks regeringstid och som har hans namn inskrivet. Målningen finns i Dädesjö kyrka i Småland.

Det finns därmed en stor sannolikhet att lejonen vid denna tid (sent 1100-tal tidigt 1200-tal) i Sverige symboliserade den Erikska ättens kungavärdighet. Det finns heraldiska tecken från 1220-1240-talen som stärker den tesen, och det är att de stormän som är nära förbundna med den Erikska ättens ättlingar till kung Knut Eriksson tenderar att föra heraldiska vapen som är en förkortning av kungens lejonvapen. De för helt enkelt ett lejon med bitecken (med detta sagt hävdar jag alltså att Bjälbo-ättens lejon är hämtat från Erikska ättens vapen, men det är en annan historia),  J

Men varför lejon? Här ser jag tre möjliga skäl. Det ena är det som varit den röda tråden i denna text; lejonet som symbol för kunglig domsmakt och biblisk kunglighet. Det andra är att lejonen är ett motvapen till det danska kungavapnet. Rent heraldiskt skulle det vara möjligt men det förklarar varken kung Eriks unika sigill eller Erikska ättens lejonmynt. Därför tror jag inte på den även om teorin inte är helt omöjlig.
Det tredje skälet till varför Erikska ätten så tydligt börjar använda lejon är skäl ett här ovan kopplat till legenden om Erik den helige. Denne kung, far till Knut Eriksson, var under denna tid centralfiguren i den propaganda som kung Knut byggde upp för att stärka sin och släktens makt. Och om man har en helgonkung är det naturligt att denna ska förknippas med det mest kungliga och samtidigt mest bibliska av alla djur – lejonet.

Kung Erik Eriksson skapar lejonvapnet

Först när Erik Knutssons son, Erik Eriksson läspe och halte träder in i vuxenlivet börjar man på allvar att använda det lejonvapen som sedan ärvdes av hans systerson kung Valdemar.

Problemet med att för tidigt använda ett symbolspråk är att det miste förstås av mottagaren för att vara användbart. I annat fall blir symbolen bara en dekoration. Och under kung Erik Knutssons tid var det heraldiska vapnet så nytt att det inte fungerade som kunglig symbol eftersom heraldiken inte hade någon större plats i folks medvetande. Däremot begrep folket från stormän ner till vanliga bönder vad Juda lejon var för något och vem kung Salomon var.

Sedan kan det finnas ytterligare ett skäl till att man i Sverige använde två lejon, alltså just antalet två. Två vargar och två korpar finns hos Oden och även om tron på asagudarna inte längre levde kan stridsromantiken kring dem mycket väl ha gjort det.

Så här kan en öppen fråga två vänner emellan utvecklats till ett ganska långt resonemang. Jag hoppas det varit till glädje och inspiration för dig som är nyfiken på heraldiken.

Medelpads landskapsvapen och Norra Hälsingland

Medelpads landskapsvapen från Karl X Gustavs begravning.
Medelpads landskapsvapen från Karl X Gustavs begravning.

1560 skapades de svenska landskapsvapnen för att ge prakt till Gustav Vasas kröning. Det visade sig vara ett havsverk för hälften av vapensköldarna byttes ut inom två decennier.

Ett av dem som byttes ut var Medelpad. Ursprungligen hade landskapet en svart bäver i vitt fält men från och med laghandskriften i den Råhlamska samlingen fick vapnet nuvarande utseende. Då hade vapnet redan förekommit i 15 olika vapenrullor eller offentliga utsmyckningar (Meddelande från Riksheraldikerämbetet 1940, sid 30-31).

Att man bytte för att en bäver inte är det mest pampiga djuret i ett pompöst landskapsvapen kan man förstå. Att man bytte till en häroldsbild är också begripligt, för om det bara var pampiga djur skulle helhetsintrycket kännas ganska  tillgjort. Så ett geometriskt mönster är inte dumt. Men varför detta? Något bra svar har jag inte hittat, vare sig i nämnda ”Meddelande från riksheraldikerämbetet”, Clara Nevéus ”Ny svensk vapenbok” eller någon annan källa.

sigillbild med två bjälkar för Norra Hälsingland
Sigill för Norra Hälsingland, eller Sundedh som det då kallades.

Norra Hälsinglands sigill

Men lösningen kanske finns i ett mycket äldre sigill. Hans Emil Hildebrand har med detta sigill i sin bok ”Svenska sigillier” (1860) och daterar det till 1314 samt nämner att det finns med under ett brev från 1575 (Sv dipl N 1962) och skriver att sigillet då ännu fanns i behåll, monoklar vart.  Legenden (texten) runt sigillet lyder ”S’ CVMVNITATIS IN SUNDDEDHE”.

Demaskeringen (dekorationen) med små kors inom ett rutmönster känns 1300-tal och har ingen heraldisk betydelse. Så gjorde man för att fylla ut färgfält när man inte hade någon färg att tillgå, som i sigill. Något som Hildebrand tydligen inte kände till med tanke på hur han beskriver sigillet.

Landskapet, eller distriktet, Sundhed var det mellersta i den tredingen som var Hälsingland under senmedeltid och en bit framåt. Medelpad var för övrigt den tredje, nordligaste biten. den sydligaste var Air, som är känt från 1322. Här i Sundhed fanns kungsgårdar i Högs socken och i Norrdala (Wikipedia, uppslagsord Norrala kungsgård).

Just detta att nutida forskare nämner Air som känt 1322 men inte Sundhedh så tidigt gör att jag inte riktigt litar på Hildebrands datering. Men det har lite betydelse för Medelpads nya vapens tillkomst på 1570-talet.

Från Sundhed till Medelpad

Eftersom vi vet att det här sigillet uppträder i svenska källor som avskrift på 1570-talet, under en tid då man i kansliet var engagerad i att just sammanställa ett svenskt riksarkiv är det sannolikt så att man har fått ögonen på sigillet lite tidigare än avskriften. Och om man då även försöker föreställa sig diskussionen mellan de högst 10 personer, kungen inräknad, som funderade kring landskapsvapnens utseende så kan det mycket väl vara så att någon tog upp sigillet och visade att Medelpad hade ett vapen med lång historia som man hade missat femton år tidigare (då en annan kung ju var vid makten, en kung som den nuvarande – Johan III – nog gärna gav ett tjuvnyp när det fanns tillfälle).

Slutsats

Därför tror jag att Medelpads vapen bygger på Sundheds sigill även om vi idag vet att de två inte är riktigt samma sak. Men väldigt nära.

Och när man bygger en nationalistisk historia, som Sverige gjorde under denna tid och 100 år framåt, kan man inte vara för petig när det kommer till detaljer som ingen utomstående känner till. Så brukar det åtminstone resoneras.

 

Skule, Sunnedach och de första ofrälse vapensköldarna

Eftersom det fortfarande finns några enskilda osäkra nyfikna därute som tror att endast adeln får använda egna personliga vapensköldar är det på sin plats att visa upp bevisen för att även vi ofrälse har fört vapen sedan omkring år 1300. 

Men det var inte vanligt att man hade en vapensköld som ofrälse under medeltiden. Det var inte ens vanligt att man hade ett sigill. Det var något för de som hade behov av att regelbundet underteckna dokument såsom brev och avtal.

1297 sätter köpmannen Johan Skule sitt sigill under en urkund. Det första kända borgerliga sigillet i Sverige. Sigillet innehöll ett bomärke, men inget vapen.

tre sigill för tre ofrälse vapenbärare under tidigt 1300-tal
Tre ofrälse sigill från tidigt 1300-tal. Johan Skule, Henrik Sunnudag (Heinrich Sunedach) och Engelbert Hvit (Albus). Notera bomärket ovanför Engelberts sköld. Källa Uno Lindgren ”Heraldik i svenska författningar”.

Det första borgerliga vapnet är känt från 1320 då stockholmsborgaren Henrik Sunnedach använder en vapenbild i sitt sigill. Bara något år senare undertecknar Engelbert Hvit/Albus med sitt vapensigill. Båda dessa är ofrälse och båda har tysk bakgrund så vapnen ska därför ses i en tysk kontext. Under denna tid har ännu ingen inhemsk svensk ett vapensigill. Det dröjer ännu ett par decennier.

Källa

Uno Lindgren ”Heraldik i svenska författningar”.

Fanns det icke-adliga vapensköldar på medeltiden?

Sigill för prästen Lars Eriksson
Sigill för prästen Lars Eriksson.

Visst var det bara adelsmän som hade vapen? Det står ju i varenda historiebok. 

Nej, så enkelt är det inte. Ofrälse hade vapen redan under tidigt 1300-tal och bruket var som störst under stormaktstiden. Därefter blev det omodernt/minskade intresset fram till återuppvaknande på 1930-talet.

Ett exempel på det här är Lars Erikssons sigill. Om denne man är inte jättemycket känt, som vanligt är för medeltida människor. Men vi vet  att han 1466 var kyrkoherde i Husby-Oppunda i Södermanland.

Hans sigill är heraldiskt korrekt och visar ett löv. Möjligen ginbalkvis ställt, eller så är det bara den konstnärliga framställningen som får det att se ut så.
Det var alltså inte unikt att ofrälse ståndspersoner använde heraldiska vapen under medeltiden. Hur vanligt det var kommer vi däremot aldrig att veta för nästan all dokumentation är borta. Men jag har på känn att det var vanligare än vi tror, men då bara inom samhällseliten.

Tack till Kaj Janzon som hittade och presenterade sigillet.

Om socknen, läs mer här