Etikettarkiv: Släktvapen i Sjuhärad

Hjälmprydnaden som symbol för ridderskap och ära

Var hjälmprydnaden ett märke från striden eller kom den till genom inspiration från litteraturen?
Svaret längst ner. 

Som det lössläppta baneret visade att enheten var redo för strid visade hjälmen att den enskilde riddaren gjort sig i ordning. Att sätta på sig hjälmen hade säkert varit en symbolisk gest i många sekler. Det nya i högmedeltidens sekulära litteratur, som krönikor, var att det även blev en symbolisk handling inom konsten. Fenomenet finns i diktverket över William Marshalls bravader från 1220-talet och det finns hos krönikörer som Jean Froissart. Den senare skriver i volym fem att de franska styrkorna inför slaget i Portiers kom ”fixed in their helmets and unfurled their banner”. Om slaget i Crecy skriver Froissart att kung Edvard III inte hade sin hjälm på, när han menar att det var Edvards son, den svarte prinsen, som denna dag var befälhavare över styrkorna.  (Jones, s 116) Vidare sägs i ”Historie des Ducs du Normandie” att Robert FitzWalter säger till kung Johan (prins John i Robin Hood-berättelserna) att: ”By God´s body you will not! Ypu will see two hundred laced helms in your land before you hang him.”, när kungen hotar att hänga Fitzwalters svärson. (Warren, s 230)

 

Hjälmen som symbol för kriget

Hjälmens av- och påtagande blir den huvudsakliga symbolen för att riddaren lämnar sin civila roll och de regler som gäller i denna värld och går in i krigarens roll där bland annat dödandet och plundrande är tillåtet. Den här typen av ceremonier är inte unika för medeltiden. Vi kan se det i vilken film som helst, där en stridande först måste förbereda sig för strid genom att ta på sig utrustning och först när detta är gjort kan vapnet väljas. Vi har militärens parader i uniform före och efter kriget för att visa att soldaterna nu går in respektive ur samma roll, där marscherna på årsdagar är en påminnelse om de olika roller vi människor går in och ur. Liknade ceremonier kan ses i antikens litteratur och från ex Bantukulturen i Afrika fanns tydliga regler för hur en soldat skulle bete sig efter en strid, speciellt om han hade dödat någon.

Men ingen av dessa symboliska handlingar är så tydliga som när riddaren efter ha satt sig på sin häst tar på hjälmen.

hertiginna Ingeborg
Hertiginnan Ingeborg med Norges och Sveriges baner och hjälmar. Ingen sköld. 1320-tal

Hjälmprydnadens funktion

Ifrån dessa välkända tankar kommer jag till den individuella hjälmprydnaden. Denna uppstår under sent 1200-tal och sprider sig snabbt över Västeuropa. Det finns förstås kulturer före denna tid som haft prydnader på hjälmen (dock inte vikingar, som är de enda som annars framställs med just hjälmprydnader). Det unika här är att varje riddare hade sin unika hjälmprydnad. Vi vet inte varför eller ens när. De avbildas på sigill, de finns med på kyrkomålningar och tavlor. Från mitten av 1300-talet verkar de finnas med i tornerspel men de förekommer aldrig i berättelser om krig.

Ändå tror jag att de måste förstås mot riddarens uppgift som krigare. Som jag visat ovan har krönikörerna och trubadurerna hämtat sina symboliska bilder från riddarnas militära vardag och gjort något extra av denna. Därifrån tror jag att riddarna blivit inspirerade av romanerna och sångarna. De har tagit till sig den symboliska hjälmen och gjort den än mer symbolisk genom att ge den liv. Hjälmprydnaden gör hjälmen lika individuell som bäraren. I den riddarromantik som fanns under denna tid kom modet att sprida sig snabbt, men bara inom den sfär som också lyssnade till riddarromanerna. Hjälmprydnaden spred sig inte till de slaviska områdena alldeles intill den romansk-germanska kultursfären förrän efter många hundra år.

Det är därmed möjligt att hjälmprydnadens tillkomst inte ska sökas tillbaka till de målade hjälmarna som är kända från 1100-talet utan är en helt ny företeelse, ett nytt mode.

Hjälmen ska inte heller ses som en symbol för den manliga riddaren till häst för de första kvinnorna med hjälmprydnader utan sköldar i sina sigill är samtida med de första manliga. I bilden här ovan, från 1320-talet, har hertiginnan Ingeborg  både Norges och Sveriges sköldar samt rikenas baner, vilket för mig visar att hon dels förde befälet över trupperna, dels visar att hon är redo för strid – även om hon likt dagens generaler inte tänkte stå längst fram i stridslinjen. Jag tror även att vi ska se placeringen av sköldarna som de respektive rikenas rangordning vid denna tid. Norge var rikare och hade högre status. Ingeborg var dotter till kungen av Norge, änka efter hertig Erik och mor till kung Magnus.

Därför ser jag hjälmprydnaden som symbol för ridderskap och inte riddare. Det kan också förklara varför borgare, som förde vapen, inte har hjälmprydnader förrän under renässansen. Det gäller Norden och Tyskland likväl som Italien och Spanien, även om undantag finns.

Porträttgravsten i Åsle kyrka
Porträttgravsten över fältöverste (ÖB) Knut Håkansson Hand med burgundisk hjälm längst till vänster. 1560-tal.

Porträttgravstenarna under stormaktstid

Hjälmen, framför allt den burgundiska stridshjälmen, finns även med på svenska porträttgravstenar under 1500- och 1600-tal när den döde varit krigare. Ofta vid hans fötter och i sällskap med ett par stridshandskar. Även i de fall han var ofrälse. Den finns däremot inte med om den döde inte varit krigare, vilket framför allt gäller de ofrälse. Den döde har dessutom en annan heraldisk hjälm som bär upp hjälmprydnaden.

Läs mer

  • Robert W Jones; Bloodied banners (2010)
  • WL Warren; King John (1978)

 

Ny tolkning av vapen Wasling

 

Senast i raden av tolkningar av vapen Wasling är detta, av Saga Elektra Rosenqvist

Ett vapen kan tecknas på så många sätt.  det är inte alls statiskt, som man lätt kan tro. Tvärtom är det ju blasoneringen som är det viktiga.

Så för att verkligen visa att det är så, och att det är upp till dig att förändra ditt vapen, har jag sammanställt de versioner av vapen Wasling som jag har fått genom åren.

Här kan du se alla versionerna av släktvapnet.

 

 

Borgerliga vapen i Borås

Bogsjö

Uppdaterat hos Sju Härolder – en lista över släktvapen i modern tid som förs/förts av släkter som bor eller kommer från Boråsregionen / Sjuhärad.

Sju Härolder (=Borås Heraldiska Förening) har gett sig själv i uppdrag att sammanställa de heraldiska vapen som använts i området. Just nu händer det en hel del hos dem som du kan läsa mer om här under våren.

Ladenvall

Det första som har blivit klart, även om det är ett levande dokument, är listan över släktvapen som kan spåras till Boråsregionen. Har kan den uppmärksamme hitta en hel del kända heraldiker, men så är ju Borås också ett heraldiskt mecka.

Läs mer på Sju härolders hemsida.

Tack till Heraldik i Kubik

Känner mig stolt. Instagram-kontot Heraldik i Kubik har ritat mitt vapen och det smickrar mig. 

Så här skriver kontot på Instagram:
heraldikikubik CoA of the Swedish heraldic author Jesper Wasling (born in 1967). Editor in chef of the publication Vapenbilden of the Swedish Heraldry Society (SHS). Awarded the medal of the SHS in 2017 (below the shield). The surname Wasling is linked to the Swedish word for sheaf or garb (vase, in Swedish – the a should be pronounced as in the planet Mars), which makes the arms canting of the name (it is a form of heraldic rebus). The Wasling sheaf is cut off, with two grain ears left hanging. CC-BY-SA. Graphic elements from Jimmy44, SajoR, Sodacan and Erlenmeyer.

Det är mitt personliga vapen, den gröna briseringen av släktvapnet, som valts och under skölden hänger Svenska Heraldiska Föreningens förtjänstmedalj som jag fick 2017.

Självklart är det smickrande att uppmärksammas på det här sättet. Det betyder ju att det jag gör uppmärksammas av andra, och kanske har min glädje i heraldiken smittat av sig på just Heraldik i Kubik? Eller på dig?

Så tack för teckningen, Heraldik i Kubik, och fortsätt med ditt fantastiska arbete att teckna nya och gamla släktvapen, borgerliga såväl som adliga.

 

Vägen till ett släktvapen, del 1

Hur gör man ett heraldiskt vapen?
Tja, de flesta har en idé och håller fast i den. Andra funderar och funderar i evighet innan de blir klara. Så var det med mitt vapen.

Jag tycker att processen att ta sig ett släktvapen ska få ta tid. Det är något som man ska bära med sig länge och kanske lämna över till kommande generationer. Då kan det vara bra att ha något som man kan st för, något som man gillar.

Eftersom jag råkar vara en ganska ombytlig person var min väg till ett släktvapen ovanligt lång. I några artiklar här på sidan presenterar jag släkten Waslings vapensköld(ar) och förklarar varför de ser ut som de gör.

Läs den första artikeln här 

 

Spännande och lättläst om Sturarna

Boktips

Författaren Bo Eriksson (i mitten) under historiedagarna i Borås 2017.

Sturarna – Makten, morden, missdåden
Bo Erikssons bok om Sturarna är en frisk fläkt, välskriven och väldigt intressant. Givande för varje heraldiker med medeltidsintresse .

Nu är det en tid  sedan denna bok kom ut men den är ändå så ny och bra att jag vill uppmärksamma den.

Eftersom Sture-ätten (troligen) stammar från trakterna kring Od, Hällstad och Hökerum mellan Borås och Ulricehamn blir det lite extra intressant för en sjuhäring som mig. Sannolikt har de också ett nära släktband med den vid Sture-släktens framträdande mäktiga Ving-ätten som finns i samma område och för samma vapensköld som en av de två Stureätterna. Ytterligare ett skäl för mig att engagera mig i denna släkt.

En lång släkthistoria

I sin bok följer Bo Eriksson vägen från den förste kände Sturen, Rörik under tidigt 1300-tal fram till den sist, Svante Mauritzson  som dog 1616. Det är en ”gripande historia fylld av Sturemord och djupaste förtvivlan”, som det står i bokreklamen.

Och det är spännande att följa släktens livsöde. Författaren ägnar tacksamt nog inte mängder med energi åt noter utan låter texten flöda istället. Det betyder inte att texten är opålitlig. Långt därifrån. Bo Eriksson har en gedigen kunskap i ämnet men vet att rikta sig till sin publik på ett språk som skapar intresse för ämnet. Han har dessutom en ton som uppmuntrar till kritiskt tänkande vilket är bra.

En styrka med boken är att den väldigt tydligt uppger släktförhållanden. För den som är insatt i svenskt 1300- och 1400-tal kan det säkert upplevas som påfrestande övertydligt, men för alla andra betyder det att man som läsare slipper googla upp vart och varannat namn. Därför är det här en bok som man också kan använda som en snabb och lättsam introduktion till tidsperioden.

Kyrkomålning som visar Anund Sture och Christina Lejonansiktes vapensköldar
Anund Sture och Christina Lejonansikte. Från Östra Ryd i Uppland. Anund var bror till Sten Sture dä men avled i relativt tidig ålder. 

Tacksamt är också att författaren dels tydliggör att Sture-ätten med vädurshorn är densamma som Sture-ätten med Sjöblad samt att den tredje Sturen, (Natt-och-Dag) faktiskt på mödernet är Sture och därför enligt den tidens sätt att se på släktskap är Sture.

En bra bok således, väl värd en läsning.

Och just det – Bo Eriksson nämner också heraldik lite här och där och bara det är värt en hel del.