Målning av framtida stjärna.
Här ses en målning målad i gouache. Konstnären är Björn Fridén, en blivande svensk stjärna inom heraldiken.
Mer information om denna konstnär och andra kommer att finnas/finns redan på heraldik.se
I helgen är det bemärkelsedag för två Mutkor. Det firar jag med lite Mutka-heraldik.
Även om medlemmarna i Svenska Heraldiska Föreningen troligen väl känner till detta vapen är det inte fastslaget än. Men det kommer.
Två versioner finns, och de är så snarlika att de snarare kan ses som bristningar än som skilda släktvapen. Fru M har det övre och med henne även sönerna L och D.
I denna version ser du en tyger (heraldisk tiger enligt engelsk stavning) i purpur hållandes en svart passare .
Den andra versionen visar en tyger av purpur hållandes en synål i fält av guld. Den med lite göteborgshumor förstår förstås att det här syftar på något annat än ett mystiskt fabeldjur.
Detta var den första varianten av släktvapnet. Det är varken fastslaget eller förkastat av fröken E.
Bland ättlingarna finns även familjerna Apelkvist, Egelind, Kranz och Wasling.
Idag firar vi vapen Mutka.
Symboliken är tydlig för den som kan sina ordvitsar. Släkten Mutka har sedan sin ankomst till Borås främst ägnat sig åt det textila. Vapentagaren själv är textildesigner hos Sveriges främsta skjorttillverkare. Därför var det naturligt att använda en heraldisk tiger, en TYGER.
Denna Tyger håller i hennes fall i en passare som är en symbol för hennes intresse för och kunskap i inredningsarkitektur. Systern har en Tyger som håller i en synål och ytterligare varianter är på gång.
Färgerna är purpur i guld.
Vapnet är inte registrerat men finns publicerat i Svenska Heraldiska Föreningens matrikel.
Eftersom det är min födelsedag idag så hyllar jag mig själv.
Varför ser vårt släktvapen ut som den gör? Vad betyder symbolerna? Här är berättelsen om min vapensköld.
Någon gång i mitten av 80-talet fick jag upp ögonen för heraldiken. Det tog inte lång tid innan jag tänkte att jag skulle göra en vapensköld men det tog lång tid innan den blev klar. Flera år faktiskt, och efter närmare 50 helt olika idéer som ritades upp för hand och färglades.
Vapen Wasling av Thomas Falk 2016.
Heraldiske konstnären Thomas Falk har slutfört en tolkning av vapen Wasling och den har en roligt tvist.
Thomas Falk är välkänd för dig som följer den här bloggen. Vi har tillsammans gjort ett flertal heraldiska projekt och det hade blivit än fler om vi hade haft tiden.
Denna gång har han skapat en ny version av mitt släktvapen. Lägg märke till det vridna hjälmtäcket. Jag har aldrig sett en liknande lösning (men det finns säkert, det är svårt att hitta på något nytt under solen) och det ger vapnet en extra dimension.
Hela teckningen är också medvetet kantig och det har han fått ihop bra. Kantigheten hänger förstås ihop med hjälmens form där de små byglarna gör att hela vapnet får en annan struktur än vanligt.
Den här typen av hjälm ska inte ses som en ranghjälm för adelskap utan mer som en fri tolkning av den medeltida tunnhjälmen. Designen uppkom vid förra sekelskiftet i England och har därefter använts av den tyske konstnären Walter Leonard och av såväl Jan Raneke som Christer Bökwall i vapen publicerade i Skandinavisk vapenrulla.
Thomas har både en hemsida och en Facebook-sida. Båda är värda ett besök.
I min serie ”Vapen jag gjort” handlar det idag om vapen Claesson.
Släkten Claesson är knallar från Sjuhärad. Därför valdes knallen som symbol. Motivet är ovanligt men finns även i släkten Werner och Borås Högskolas vapen, som båda hör samman med Borås.
Peder Claesson som jag gjorde vapnet tillsammans med, jobbar tillsammans med sin bror med värderingar. Det är det som symboliseras av vågen. Ullsaxen är bara en ytterligare betoning av kopplingen till Borås.
Claéssons använder även vapnet som varumärke för det gemensamma bolaget Claésson Konsult och Värdering i Borås AB. Notera att knallen i det vapnet är vänd in mot sidan, i courtisie.
Jag har tidigare skrivit om just detta vapen här.
I min serie ”Vapen jag gjort” handlar det idag om vapen Westfalk från Borås. Ett av de första jag komponerade.
Johanna Westfalk är en gammal vän till mig och vi gjorde det här vapnet omkring 1992. Vapnet är självklart en falk. Att den råkar vända sig mot vänster (väst) har däremot inget med symboliken att göra utan är vanlig heraldisk återgivning. Familjen Östfalk, om denna finns, skulle ha sin falk på samma sätt.
Att det är en falk och inte en örn syns på bjällrorna. Endast klar har dessa och det hänger ihop med falkjakt.
Hjälmprydnanden syftar på London, där Johanna bodde under några år. Vapnet får föras av Johanna, hennes syskon och deras ättlingar.
Hela schablonen och innehållet har använts med Jan Ranekes tillåtelse.
I Serien ”Mitt vapen” kom turen nu i veckan till Stefan Bede.
Det är en kul serie han gör, Claus Berntsen. Och det säger jag inte bara för att jag känner honom väl som heraldiker och för att han intervjuat mig och nu senaste vännen Stefan Bede.
Heraldiska släktvapen brukar alltid förklaras som om att det var självklart hur de skulle se ut. Jag tycker att Claus har visat att hans, mitt och Stefans alla tre led av mycket mer tvekan än man först kan tro. De ser ju så självklara ut.
Stefans jämförelse med en tatuering var bra. Man trycker inte in något som ska vara för evigt bara för att det är kul för stunden. Det måste kännas rätt.
Läs intervjun med Claus Berntsen
Läs intervjun med Jesper Wasling
Jourhavande heraldiker
Får man ta ett släktvapen man upptäcker under sin släktforskning?
Frågan kommer oftast från de som stöter på adelsmän bland sina förfäder, men gäller förstås även andra vapenbärare i historien.
Mitt enkla svar är att det ska man INTE göra. Med varje vapen följer någon form av vapenrätt. Den kan vara formell och juridiskt bindande, som i fallet men offentliga vapen och adelsvapen; den kan vara informell och personlig och grundad på vapentagarens önskningar.
För oss heraldiker är båda lika giltiga även om den senare är svårare att känna till. När jag är osäker är min tumregel är att ett vapen direkt eller indirekt (beroende på hur vapenrätten ser ut) kan hämtas upp om det burits av ens anfäder inom tre generationer bakåt. Det betyder farfars far till mormors mor. Finns den aktuella skölden inom denna grupp om åtta personer så kan man använda det även om det inte använts av generationerna däremellan.
Det tumregeln har jag dels från den norska namnlagen (egentligen irrelevant), dels eftersom jag anser att det är så långt tillbaka man kan gå om man ska anse att det finns möjlighet att få ett muntligt erkännande att vapenrätten kan utökas till den yngre släktingen. Det är också så långt folk i gemen kan tänkas veta vad sina äldre släktingar heter.
Är det längre tillbaka så är det en rolig och spännande släkthistoria, men inget mer. Inget man ärver.
Ser vi på äldre borgerliga och frälsevapen (alltså adelsvapen före Riddarhusets första instruktion från c:a 1625) så är det tydligt att det är ytterst ovanligt att två nära släktingar för samma vapen. De varieras väldigt men man håller sig inom ett tema. Ibland lägger man till ett nytt tema när två likvärdiga släkter slås ihop, men man byter nästan aldrig till något helt nytt.
Det är en kunskap man ska ha med sig.
Här beskriver jag två helt olika sätt att variera ett släktvapen för den som inte kan eller vill använda en äldre släktings stamvapen men ändå vill markera släktskapet på något sätt. Båda kommer från Ryssnässläkten som kan vara en av de mest betydelsefulla moderna heraldiska släkterna. Se deras stamvapen högst upp i det här inlägget.
Den ursprungliga skölden kan även användas som del av en ny sköld. Fredrik Holm är även han medlem av Ryssnässläkten och har som sådan rätt att använda släktvapnet. Men han har som medlem av ordensällskapet Frimurarna valt att göra en helt ny sköld som visar både släktskapet, hans hemstad och hans yrkesval.
Lägg märke till att skölden inte är indelad i formella avskilda fält vilket gör att det inte blir ett alliansvapen utan ett vapen inspirerat av det föregående.
Tomas Bragesjö är en medlem boråssläkten Ryssnässläkten men har ingen direkt kontakt med Borås. Vapenskölden har därför inget med Ryssnässläkten att göra. Däremot har släktens sköldmotiv placerats som hjälmprydnad och blir på så sätt en tydlig markering av släktskap.
Det är två sätt att inspireras av äldre släktvapen utan att man säger att man är den enda och sanne arvtagaren. Det här gäller för både adliga (=av staten givna) och borgerliga (=självtagna).
Kan människor vara med i heraldiska vapen?
Klart att de kan, men det kan vara svårt att beskriva dem. Därför brukar man numera föreslå att inte använda människor i nya vapen.
Det är svårt att beskriva en människa eftersom heraldiken ska tåla att stiliseras. Så vad skiljer en modern hipsters ansikte från en renässnasädlings, sett ur en 1700-talsmänniskans perspektiv?
Inget.
Och hur definieras utseentet på en gårdfarihandlare, när deras verksamhet varit igång i många hundra år.
Inget där heller.
Alltså måste man använda attribut. En figur som dykt upp på sistone är den västgötske gårdfarihandlaren, knallen.
Knallen finns nu i vapnet för Högskolan i Borås och i familjen Claéssons vapensköld. Han finns dessutom i hjälmprydnaden för familjen Werner, nämnd av Arvid Berghman redan 1949.
De attribut som återkommer är fässingen (en tygsäck för att förvara varor), en alnstav för att mäta tyget, och en speciell hatt med breda brätten av 1600-talssnitt. Detta för att det finns en gammal bild som visar just en sån knalle. Klockan är också ett föremål som förknippas med knallarna medan vågen faktiskt inte alls har att göra med deras verksamhet. Vågen hos Claéssons har istället en innebörd som refererar till deras yrkesverksamet.
Ullsaxen som finns hos både Claéssons och högskolan samt i Borås stadsvapen har mycket att göra med knallarna men inget att göra med textilindustrin. De syftar istället på den smidesindustri som fanns i Sjuhärad förr och som jämte träsnideri var knallarnas ursprungliga varor. Textilen kom först på allvar på 1700-talet och kom att dominera totalt under 1800-talet. Då hade knallarna varit ett skattetekniskt problem i flera hundra år.