Etikettarkiv: Sjuhärad

Vinsarp – en ägarlängd

Personligt vapen för Anna Karlsdotter (Vinstorpa-ätten III) enligt bevarad skrud i Skara.

Den mytiska Vinstorpaätten är uppkallad efter godset Vinsarp som ligger i Redvägs härad. Men det var inte ättens första gods och det var inte heller de som grundade detsamma. Så här kommer en skiss till dess ägarlängd 1320 till 1520.

Nu när redaktörskapet för Vapenbilden är borta finns plötsligt tid över för att se över gamla projekt. Några av dessa har jag knappt något minne av så de lägger jag upp här bara för att någon annan ska kunna inspireras att gå vidare.

Det som jag har skrivit här har jag alltså inte granskat på senare tid utan det är en gammal anteckning i ett kollegieblock. Men det finns en hel del värdefulla källhänvisningar.

Bilderna är hämtade från Wikipedia.

Vinsarps ägare

Listan över Vinsarps ägare är helt klart inte komplett (vad vi vet) och allt kan inte sägas vara belagt. Så se den som en utgångspunkt för vidare självstudier.

1 Haldor Magnusson Kase, k 1323

2 Olof Haldorsson Kase

Känd 1348, död före 1350 (digerdöden)
Troligen yngste sonen till Haldor. Hade en bror med namnet Harald
(RPB 1353, UUB Perg 27/10 1362, perg 20/11 1352,
(DS 2416)
Gift med Kristina Siggadotter Djäkn, dotter till Sigge Djäkn som 1323 var sigillvittne och som dör 1349, troligen digerdöden).

3 Kristina Siggadotter (Sigge Djäkns ätt)

Känd  1350 (då död, troligen digerdöden)
Paret hade en son och en dotter som båda troligen var barn vid föräkdrarnas bortgång och därför inte ärvde gården. Möjligt är också att Kristinas syster fick gården vid arvsuppgörelsen.
(RA Perg 23/11 1350)

4 NN Siggadotter (Sigge Djäkns ätt)

Sannolikt Kristinas syster, gift med Karl Ingemundsson. Och eftersom kvinnor inte formellt äger en gård nör hon är gift är näste ägare …

5 Karl Ingemundsson (Lars Björnssons ätt)

Han är känd från 1347 och död senast 1364.
(DS 4297)

6 Ingrid Karsldotter (Lars Björnssons ätt)

Känd 1364 till 1399. Dotter till Karl och gift med Udd Mattsson
(DS 4297)

7 Udd Mattsson (Vinstorpa-ätten III)

Känd 1364 då han är häradshövding över Redväg och Bogesund(Ulricehamn), vilket bara det antyder att den platsen redan då var en stad. . Död senast 1399
(Gen 79)

Personligt vapen för Bengt Uddsson, Vinstorpa-ätten

8 Bengt Uddsson (Vinstorpa-ätten III)

Son till Udd. Riksråd. Känd 1407 och död 1437. Var tillsammans med de äldre bröderna, riddare Knut (d 1433) och biskop Sigge i Skara (död 1435), riksråd under Erik av Pommern.
Det är under Bengts ägo som godset flyttas till sin nuvarande plats från (troligen) andra sidan av sjön. Och det sker genom att några gårdar där tas över och slås samman. Det är möjligt att det som nu heter Gammelgården är Vinsarps ursprungliga plats.

8,5. Kristina Staffansdotter (Tillbakaseende ulv)

Gift med Bengt och troligen dennes änka varför hon bör ha haft gården innan den ärvdes av Staffan.

9 Staffan Bengtsson (Vinstorpa-ätten III)

Son till Bengt. Riksråd – riddare (När?) . Stupade i slaget vid Brunkeberg 1470, på unionskungens sida.

10 Karl Bengtsson (Vinstorpa-ätten III)

Bror till Staffan. Riksråd. Tillerkändes godset av Sten Sture på vars sida han deltagit i slaget vid Brunkeberg.

11 Örjan Karlsson (Vinstorpa-ätten III)

Son till Karl. Riddare (När? 1497?)

12 Anna Karlsdotter (Vinstorpa-ätten III)

Syster till Örjan. Ärvde gården vid broderns död. Gift med Erik Eriksson Gyllenstierna. Anna avled 1552 och godset övertogs senast då av sonsonen Erik Karlsson Gyllenstierna, möjligen tidigare av sonen Karl Eriksson, död 1541.

Läs mer

  • Jan Raneke; Svenska medeltidsvapen I-III
  • Kaj Janzon; Vapenlikhetsfällan

 

Uppdaterat: Medeltida frälse i Sjuhärad

Min sammanställning av medeltida vapenförande släkter i Sjuhärad har uppdaterats med lite nya bilder. 

Om du känner till någon släkt som borde införas här, säg gärna till. Det är heraldiken som är det viktiga så både frälse och ofrälse är intressant. Finns det semi-heraldiska tecken är det också något som är av värde. Det kan vara sigill med bomärken eller tecken på en gravsten.
Mejla jesper@heraldik.se

Vapenrullan hittar du här

Vägen till ett släktvapen, del 1

Hur gör man ett heraldiskt vapen?
Tja, de flesta har en idé och håller fast i den. Andra funderar och funderar i evighet innan de blir klara. Så var det med mitt vapen.

Jag tycker att processen att ta sig ett släktvapen ska få ta tid. Det är något som man ska bära med sig länge och kanske lämna över till kommande generationer. Då kan det vara bra att ha något som man kan st för, något som man gillar.

Eftersom jag råkar vara en ganska ombytlig person var min väg till ett släktvapen ovanligt lång. I några artiklar här på sidan presenterar jag släkten Waslings vapensköld(ar) och förklarar varför de ser ut som de gör.

Läs den första artikeln här 

 

Spännande och lättläst om Sturarna

Boktips

Författaren Bo Eriksson (i mitten) under historiedagarna i Borås 2017.

Sturarna – Makten, morden, missdåden
Bo Erikssons bok om Sturarna är en frisk fläkt, välskriven och väldigt intressant. Givande för varje heraldiker med medeltidsintresse .

Nu är det en tid  sedan denna bok kom ut men den är ändå så ny och bra att jag vill uppmärksamma den.

Eftersom Sture-ätten (troligen) stammar från trakterna kring Od, Hällstad och Hökerum mellan Borås och Ulricehamn blir det lite extra intressant för en sjuhäring som mig. Sannolikt har de också ett nära släktband med den vid Sture-släktens framträdande mäktiga Ving-ätten som finns i samma område och för samma vapensköld som en av de två Stureätterna. Ytterligare ett skäl för mig att engagera mig i denna släkt.

En lång släkthistoria

I sin bok följer Bo Eriksson vägen från den förste kände Sturen, Rörik under tidigt 1300-tal fram till den sist, Svante Mauritzson  som dog 1616. Det är en ”gripande historia fylld av Sturemord och djupaste förtvivlan”, som det står i bokreklamen.

Och det är spännande att följa släktens livsöde. Författaren ägnar tacksamt nog inte mängder med energi åt noter utan låter texten flöda istället. Det betyder inte att texten är opålitlig. Långt därifrån. Bo Eriksson har en gedigen kunskap i ämnet men vet att rikta sig till sin publik på ett språk som skapar intresse för ämnet. Han har dessutom en ton som uppmuntrar till kritiskt tänkande vilket är bra.

En styrka med boken är att den väldigt tydligt uppger släktförhållanden. För den som är insatt i svenskt 1300- och 1400-tal kan det säkert upplevas som påfrestande övertydligt, men för alla andra betyder det att man som läsare slipper googla upp vart och varannat namn. Därför är det här en bok som man också kan använda som en snabb och lättsam introduktion till tidsperioden.

Kyrkomålning som visar Anund Sture och Christina Lejonansiktes vapensköldar
Anund Sture och Christina Lejonansikte. Från Östra Ryd i Uppland. Anund var bror till Sten Sture dä men avled i relativt tidig ålder. 

Tacksamt är också att författaren dels tydliggör att Sture-ätten med vädurshorn är densamma som Sture-ätten med Sjöblad samt att den tredje Sturen, (Natt-och-Dag) faktiskt på mödernet är Sture och därför enligt den tidens sätt att se på släktskap är Sture.

En bra bok således, väl värd en läsning.

Och just det – Bo Eriksson nämner också heraldik lite här och där och bara det är värt en hel del.

Heraldikens röda hjärtan

Jourhavande heraldiker

Valdemars första kungasigill från 1254
Valdemars första kungasigill från 1254

Har du någonsin undrat varför danskarna är så romantiska att de lagt in nio röda hjärtan i sitt riksvapen?
Då kan jag berätta att deras hjärtan inte alls är några hjärtan utan stiliserade näckrosblad.

Det stiliserade sjöbladet, eller näckrosbladet, är känt både från Danmark och Sverige samt regionen ner mot Friesland i nuvarande Nederländerna. Ingen annanstans under tidig medeltid. I Danmark förekommer de som brisering av kungabarnet och därför också som huvudmotiv i flera oäkta grenar av Valdemar-kungarnas ätt. Sjöbladen finns även som brisering av Folkungavapnet, bland annat i kungarna Magnus Ladulås och Håkan Magnussons vapen.

Den grevliga Skarsholmsättens vapen

 

Sjöbladen hittade även ner till några frälseätter med ursprung i Sjuhärad och Halland under sent 1200- och tidigt 1300-tal. Exempel riddaren Tolf Petersson, vars vapen ses här nedan. Andra är Sture, Ving, Morse och Kyrning. Därefter är det ingen som använder sjöblad förrän de uppträder mot sent 1400-tal i vanen för män som är trogna riksföreståndaren Sten Sture dä, bland dem Hemming Gadh,
Den medeltida frälseätten, riddaren Tolf Petersson

Känt från 1200-talet

Ursprunget finns så tidigt som kring 1200 och det gör sjöbladen till några av de äldsta heraldiska symbolerna överhuvudtaget, vilket troligen betyder att det var en symbol med betydelse ännu längre tillbaka.

Att de, oftast, är röda beror på att rött var/är den vanligaste färgen när man briserar ett vapen, eller gör en beväring, för rött passar som distinktion mot alla andra färger. Används inte rött brukade man välja blått. Svart var extremt sällsynt och grönt förekommer mig veterligen inte alls som briseringsfärg. Och nu är jag alltså nere på medeltiden.

Nya tidens hjärtan

Vår tids hjärta är en något senare skapelse. Antiken ansåg att känslorna satt i magen och levern. Först under högmedeltiden började man i kyrkliga sammanhang koppla hjärtat till känslor, framför allt då kärleken och främst till Jesus (detta kan säkert Claus utveckla). Därifrån spred sig hjärtat till det världsliga.

Hjärtat förekommer i heraldiska vapen, jag tror så tidigt som 1400-talet, men är då ett naturligt hjärta med vener och pumpande blod. Det är detta blod som sedan stiliserades till det där gyllene som från barocken ”sprutar” upp ut det stiliserade hjärtat som vi känner igen från idag. Det naturliga hjärtat uppträder ännu senare i Nordvästra Europa, i det område som skapade det stiliserade näckrosbladet.

Kuriosa

Förutom stiliserade näckrosblad skapade samma kulturområde (Jylland med nära omgivningar) heraldikens andra stiliserade blad – nässelbladet. Det är ungefär lika gammalt, men mer om det i en annan artikel.

Snyggt gjort av Torpa stenhus

Vapensköld (släkten Stenbock) tryckt på väv ger en mer medeltida känsla
Vapensköld (släkten Stenbock) tryckt på väv ger en mer medeltida känsla

På Torpa Stenhus utanför Borås har man känsla för heraldik. Här visas inte bara de gamla föremålen utan gamla vapen får liv igen.

Som här i källaren där man hade placerat den här tryckta väven. Och genom att använda en bild som inte är perfekt förstärks känslan av genuinitet. Här tycker jag att många andra missar målet när de vill vara allt för perfekta, för medeltiden var inte så perfekt när det kommer till att rita.

Torpa stenhus är värt ett besök för den heraldiskt intresserade.

Torpa stenhus ett värdigt resmål

LM-W på Torpa stenhus.
LM-W på Torpa stenhus.

Torpa stenhus ett värdigt resmål för den som har vägarna förbi Boråsregionen i sommar.

Detta stenhus med anor från 1400-talet är ett spännande slott med både mörka och ljusa historier från förr.

Huset ägs ännu av ättlingarna till Arvid Jönsson  (Drake av Intorp), vars sonson Arvid Knutsson gifte sig med Anna Gustafsdotter (Stenbock) och därmed blev anfader för den berömda Stenbock-släkten.

Medeltidsdagar i juli

Den 18-19 juli är det medeltidsdagar här. Det blir som vanligt en stor medeltidsmarknad med massor av aktiviteter, mat, dryck, musik, skådespel, hästar, riddare och sköna jungfrur.

Torpa stenhus hemsida