Alla inlägg av Jourhavande heraldiker

Liten upprättelse av F Liljeblad

1878 släppte F Liljeblad boken ”Svenska stads- och landskapsvapen” som låg till grund för många utsmyckningar vid den tiden. Men boken har fått kritik för att den är fylld av fel Är den det?

Norrköpings vapensköld
Norrköping idag. Från Wikipedia.

Ja och nej.
Boken är fylld med fel utifrån vårt perspektiv, men boken kom 1878 och då fanns ännu inte någon sammanställning av svenska stadsvapen. Klingspor/Schegels bok om Svensk heraldik kom 1874 men nämner inte ens stadsvapen, än mindre har riksheraldikern någon lista.
Däremot har riksheraldikern Harald Fleetwood det i sin ”Handbok i Svensk heraldik” från 1917. Nästa rejäla förteckning är från 1967 då statsheraldikern Gunnar Scheffer kommer med ”Svensk vapenbok” och därefter Clara Neveus/Bror Jaques de Waern ”Ny svensk vapenbok” år 1992.
Det fanns alltså inget facit så Liljeblad skapade ett.

Hans två källor var Erik Dahlbergs ”Suecia antiqua et hodierna” och  Tunelds ”Geografi”. Flera vapen stämmer också väl överens med den första medan andra inte gör det så jag antar att det finns en annan, nyare, bild i ”Geografi”., som jag inte har tillgång till.

Ulricehamns vapen
Ulricehamns vapen. Från Wikipedia.

Ulricehamn avviker såklart från ”Suecia …” eftersom staden bytte namn efter den boken trycktes. Däremot har Norrköpings vapen fått ett utseende som helt bryter mot allt. Det är obegripligt idag men kanske inte då, med de källor som fanns till hands.

Köping är det annorlunda med. Det ser inte riktigt ut som idag, eftersom det finns ett ”R” med. Detta ”R” finns faktiskt med också i Fleetwoods bok från 1917 och försvinner först på 1930-talet.
Då fanns det en idé om att endast det utsprungliga vapnet var det rätta, men så lätt ska vi inte göra det för oss. Heraldiken har alltid tillåtit vapenförbättringar eller att man helt byter vapen. Därför är det inte ålder ett argument när ett vapen ska fastställas. Däremot är det såklart möjligt att återta ett äldre vapen om förbättringen inte känns. bra, även om jag då tycker att man ska vara medveten om att man är mer kulturarvsförstörare då än de som gjorde förbättringen. Samt att även en återgång är en förbättring, heraldiskt sett.

Köpings vapensköld.
Köpings vapen. Från Wikipedia.

Tankar om ett lejon

Jourhavande heraldiker

Kung Knut i Dädesjö

Lejonet kom att bli en heraldisk symbol redan under 1100-talet, men hur kom det att bli en symbol för Sverige?

Lejonet har varit en symbol i princip hela världen och är bland annat en symbol för aposteln Markus. Men inom de europeiska staterna förekommer lejonet bara i statsvapen i norra Europa, som de skandinaviska länderna, Storbritannien, Nederländerna, Belgien och Estland. Först ut var ätten Plantagenet som med Henry I kom att bli regenter av England. Det är ett specifikt område som alla hade stor kontakt under början av 1000-talet.

Lejonet är inte är ett djur på dessa breddgrader så det känns rimligt att tro att det är en symbol som kommit söderifrån och letat sig upp. Det har föreslagits att det kan vara aposteln Markus, som finns i staden Venedigs flagga,  eller om det kanske togs in via korstågen eller kanske handelsfartyg från öster redan under under ”vikingatid” till Skandinavien och senare spritts därifrån.

Ja, förklaringarna har varit många och det enkla svaret är att vi inte vet. Det finns inte minsta förklaring till något lejon de första fem seklerna varför vi får gissa oss fram.

Lejon finns som sagt över hela världen och inte minst i Bibeln. Markuslejonet är däremot inte så relevant i sammanhanget. Det är Lejonet av Juda, dvs Messias själv, som är grundsymboliken. Han var med redan i första mosebok och lejonet är därmed också grunden för Davids ätt. Så lejonet bör därmed alltid tolkas kristet när det förekommer i medeltida konst, dit heraldiska bilder för furstar bör räknas

Vad jag vet finns inga lejon i förkristen vikingatid och i stort sett alla runstenar är kristna. Speciellt i Uppland. Speciellt de med lejon. Drakar och andra djur finns däremot på några stenar och andra fynd. Alltså bör vi räkna bort att handelsmän i öst som genom hedniska vikingar som kristnats ha lyckats övertyga grevar och hertigar kring Normandie att ta upp lejonet som symbol.

Kung Williams av Skottland sigill
Kung Williams av Skottland (1165–1214) sigill, utan heraldiskt motiv. Men han kallades Lejonet.

Lejonen ska tolkas religiöst

Jag tror inte heller på korstågsteorin som förs fram i vissa böcker. Det för att det enda motiv som heraldiska förespråkare för denna teori för fram  är lejonet. Inget annat, inte ett djur, växt eller föremål. Inte ens falken som var central i såväl sydeuropeisk som arabisk högreståndskultur vid denna tid. Falken förekommer aldrig under heraldikens första 100 år. Det tolkar jag som att de bilder som valdes, de valdes utifrån sitt religiösa innehåll och inte för deras världsliga status.
Vi ska inte heller glömma att Roms två kristna centra var Rom och Bysans – två antika städer där det bevarats mängder av avbildningar av lejon, kameler etc. Den kristne behövde inte åka på korståg till lejonlösa Jerusalem för att inspireras.

Danske kung Knuds sigill från 1195, Nordens första heraldiska vapen. Notera att kronorna inte är krönta. Det är de redan 1210 på det första svenska sigillet.  Notera även sjöbladen, här dyker de upp för första gången.

Lejonen kommer till Sverige

Det går inte att komma förbi Erikska ätten när svensk heraldik ska förklaras. Denna gång blir frågan: Så varför har då Erikska ätten lejon i sitt vapen?

Sannolikt är det så enkelt att det är en form av ”motvapen”. Man inspirerades av sin närhet. Danmarks kung Valdemar hade senast 1195 tagit ett sigill som i stort sett är identiskt med det som Danmark har idag. Tre lejon ställda i stolpe. 1210 har Erik Knutsson ett sigill med två motvända lejon. Det är för oss en bild som inte känns så heraldisk, men den finns faktiskt i minst en samtida kyrkomålning, Dädesjö i Småland. Sigillet är runt så det kan ha förklarat lejonens uppställning. Man var inte lika petig med exakt utformning under denna tid. Idéerna var viktigare än formen.
Erikska ätten har sedan under Erik Erikssons tid ett vapen som är som Danmarks, tre lejon i stolpe. Färgerna är tvärtemot de danska, gula krönta lejon på blått fält. Om du ser lejonen på avstånd blir de som tre streck och den bilden har Erikska ätten också på minst två vapen och möjligen en flagga.
Och där har du faktiskt i stort sett alla ingredienser till dagens svenska flagga och riksvapen med både tre kronor och Bjälbo-lejonet.

 

Sigillet för Henrik Lejonet, hertig av Bayern och Sachen. Sigillet är känt från 1160 och han var svärfar till kung Knut här ovan.

 

 

Statyer, kulturarv och vad vi gör med dem

Ur Borås Tidning
Ur Borås Tidning 14 juni 2020. Ledare av Mikael Hermansson.

Black lives matter har skapat en (ny) våg av diskussion om vad som ska få finnas i vårt offentliga rum. Och om det tänker jag tycka till. 

Först får jag säga att Black lives matter och amerikanska förhållande ligger utanför denna text. Det är liksom poänglöst att prata om självklarheter. Och  är det kommer till de specifika omdiskuterade  sydstatsstatyerna borde det vara väl känt att dessa till största delen kom upp efter andra världskriget som en tydlig markering mot medborgarrättsrörelsen och konsekvent visar upp de mest tydliga ”upprorsmännen” (som vi hade kallat dem i vilket annat sammanhang som helst) som mest tydligt ägde slavar, istället för de sydstatsgeneraler som faktiskt var de mest framgångsrika.
Nog om det.

Men hur kan vi göra i Sverige?

Statyer i den offentliga miljön i vår mening har inte så väldigt lång historia, vilket jag skrivit om här. De  kan egentligen inte spåras längre än till Frihetstiden under 1700-talets mitt, och det dröjde till mitten av 1800-talet innan resandet av statyer tog ordentlig fart.
Före dess var statyerna nästan uteslutande religiösa, med St Göran och Draken i Storkyrkan i Stockholm som lysande undantag.

Offentlig konst över tid

Det var alltså under 1800-talets nationalromantiska era som statyer över kungar och andra män sattes upp runt om i Sverige, och det höll man på med fram till tidigt 1900-tal. Liberalismen påverkade starkt viljan att framhäva det nationalistiska och det med stöd av arbetarrörelsen. Tidigt 1900-tal ser därför en mängd statyer som framhäver arbete i olika former. Det är inte ledaren utan verksamheterna som är det centrala i samhället. Men Även detta var en övergående period. Med folkhemmet skiftar den offentliga utsmyckningen åter fokus. Nu är det livet och framtiden som ska hyllas. Därför ser vi nu statyer av barn och unga som leker och dansar. Bara här i Borås finns det ett tiotal sådana statyer. Och de finns inte mitt i stan utan de finns i bostadsområden där människor bor. Framför allt i lägenhetsområden.

Med 60-talet kommer en ny tid. Nu är det inte barnet i oss som ska fram utan idéerna. Näst intill all offentlig konst från denna tid är abstrakt, och den är inte längre i bostadsområdet utan i bostadsområdets gräns mot affärslivet, dvs på stadsdelstorg eller motsvarande. Och fram emot nutid, de senaste 30 åren, har konsten blivit nästan naivistisk samt flyttat tillbaka till stadens centrum. Åter Borås som exempel, där 90 procent av all offentlig konst finns i stadens centrum och resterande på torg runt om i kommunen, men inget i vanliga bostadsområden.

Den här kunskapen är viktig att ha med sig eftersom jag upplever att flertalet debattörer och demonstranter lever i föreställningen att statyer alltid har funnits och alltid sett likadana ut.

  • Stora män och kvinnor (1850-1900). Centrum
  • Arbetarrörelse och näringsliv (1880-1930). Intill centrum + knutpunkter
  • Barn och ungdomar (1920-70) Bostadsområden
  • Abstrakt (1960-2020) Sub-centra som stadsdelstorg
  • Naivistisk (1990-) Centrum

Observera att jag drar med stora pennan. Årtalen är inte absoluta, inte heller en geografiska placeringen. 

Ska historien raderas

Hur ska vi då göra med konsten?
Ska vi ta bort den som vi tycker illa om?
Vem ska avgöra vad vi tycker illa om?
Vem ska få makten att tycka vad som är ok att tycka?

Och slutligen: Ska historia verkligen raderas?

I Borås Tidning tog ledarskribenten Mikael Hermansson upp saken på ett bra sätt den 14 juni. Jag håller med Mikael Hermansson om att det inte är lämpligt att bara ta ner statyer. De är en del av vårt historiska arv vare sig vi vill det eller inte.
Och ska vi vara ärliga så är det mesta som gjorts i gamla tider olämpligt i vår tid.

Och vad värre är – det mesta vi gör idag är olämpligt i framtiden. Vill vi då verkligen ta bort allt som vi ska anses opassande? Vill vi kanske göra en ”Minority report” och börja stoppa allt vi gör redan nu för att framtiden kommer att tolka världen annorlunda?
Varför ska vi bara ge oss på de döda (det de gjorde har ju redan hänt)? Är det inte bättre att ge sig på de som ännu lever?

Nej, det tycker jag såklart inte. Men jag menar att detta är den första tanken man bör ha med sig när man vill ge sig på historien.
Om vi inte ens kan respektera att det som har hänt har hänt, hur ska vi då kunna respektera de människor som tycker och tänker annorlunda än vi? Och är det inte just det #blacklivesmatter handlar om, att vi ska respektera varandra oavsett bakgrund? Är vi inte annars arvtagare till just dem vars statyer vi river ner, hur mycket vi än påstår motsatsen?

Det var många (retoriska) frågor där min grundläggande idé var att det inte går att få ett rättvist samhälle om vi inte ens klarar av att vilja försöka förstå vår historia och varför vi är där vi är. För det är just denna ovilja att göra upp med sig själv (vilket är något helt annat än att göra upp med sin historia) som gör att vi om och om igen vill förtrycka den andre.

Vad var en knight banneret

 

En Knight banneret var en militär befälhavare under medeltiden. Titeln används såklart bara i nuvarande Storbritannien men fanns det motsvarigheter i Sverige?

Eftersom det inte fanns några stående arméer under medeltiden fanns det inte heller några fasta officerare. Uppdraget som befäl i strid var därför flytande men ändå till viss del reglerat.

Det baner som en Knight banneret förde var rektangulärt. Det saknade alltså tungorna som fanns i de högre befälhavarnas standar men var inte heller enkla vimplar (pennon). Det går att se i vapenböcker vilka dessa knight bannerets var eftersom deras baner ibland finns med.

I engelskan var en knight banneret högre än en knight bachelor men lägre än earl och duke, som båda var baroner, det vill säga landägare. Åtskillnaden mellan Knight bannerets pch baroner försvann under första halvan av 1400-talet, enligt Given-Wilson; The English Nobility in the Late Middle Ages, sid. 60-62

Svenska bannerets

Här blir det lite klurigare. Det finns inte någon hänvisning till en medeltida person som skulle haft en egen titel på slagfältet, men i bland annat Erikskrönikan står det att kungens baner fördes i stridståget. Bars det av en som var formell befälhavare eller var det någon annan form av ära? Vi vet inte.

Vi skulle kunna titta på heraldiska sigill. Det finns inte ett enda där en frälseman använder en fana som sköldmotiv. Däremot finns det flera exempel på att de används som hjälmprydnad på samma sätt som våra kungar och hertigar hade fänikor på hjälmen. Till skillnad från kungarnas fänikor saknar frälsets varje form av tecken eller symbolik.

Läs mer om banneret

  • Given-Wilson, Chris; The English Nobility in the Late Middle Ages : The Fourteenth-Century Political Community (1996)

Etikettböcker som källa till heraldik

Jourhavande heraldiker

Heraldiska handböcker beskriver mycket, men ytterst sällan hur ett vapen används eller vilket anseende det har i sociala sammanhang. För att förstå det får man titta på film, läsa böcker och dagböcker. Eller ta genvägen och ge sig i kast med etikettböcker som här. 

Etikettböcker i modern mening uppstår under 1800-talet och genom att följa dem kan man se vad som varit accepterat och vad som inte var accepterat i det sociala livet. De har i regel en konservativ tendens och förhöjer gärna det som nyligen var vilket ger oss heraldiska forskare en bredare ingång.

En lek med konservatismen

Det är kul att läsa äldre tiders etikettböcker för de ger oss ovärderlig kunskap om sin samtid. Men inte på det sätt som vi idag kan tro.
I min ringa samling om ett tjugotal etikettböcker har alla utom två (de från 1980-talet) en burgen medelklass som målgrupp. Det talas om hur man ska tilltala hushållerskan och vad man ska tänka på om man till äventyrs får ett statsråd eller biskop till bords. Det står däremot inget om hur man ska förhålla sig till handlaren i byn eller vad man ska tänka på när prästen kommer på besök när ens gamla mor har gått bort. Lägre medelklass och arbetarklass är alltså inte de som förväntas läsa böckerna.

Ändå står det de mest fantastiska uppgifter i böckerna, även de från mellankrigstiden, som får mig att baxna. Hygienen är lite sisådär, med våra mått, som denna uppmaning från 1928: ”Kultiverade personer bada dagligen eller minst en gång i veckan” (Lexikon i etikett och god ton, s 13). Eller när Textilförbundet 1946 visserligen förstår att byta skjorta varje dag är höjden av lyx, men ett par tre fyra slipsar bör en gentleman ändå ha i sin garderob.
Och vad säger då dåtidens klädexperter om sin egen tidsperiod år 1937. Jag citerar synen på engelsmännen, som tack vare en vinst i ett världskrig, att Hollywood gör filmer på engelska och att vi endast pratar engelska blir vår bild av dåtidens förfing: ”Oss svenskar stöter onekligen engelsmannens minimala intresse för ett putsat och välpressat utseende. Man kan befinna sig var som helst på jordklotet: ser man en herre i en skrynklig flanellkostym med en fläck på slaget, en gammal hatt och med något nedkippade, före detta gula skor, är han med all sannolikhet en engelsman.” (Lidvall, s 109)

Lyssna även på föraktet för de obemedlade hos Sam Arsenius i ”Mannens klädedräkt” (1902) följande ”Lagarna för skönhet […] Dessa lagar kunna aldrig gro från från djupet, från de obildade klasserna, ty stilsinnet hos dessa blir ofta ett ogrässpridande som tager sig uttryck på det mest smakvidriga sätt.” (citat ur Lidvall, s 152f)
Det är med all säkerhet din farfar farfar och mormors mormor han pratar om.

Heraldiken i etikettböckerna

Ja, den finns i stort sett inte. Det enda undantaget är Marius Wingård (Bæckström, Elimar) som i sin ”Så går det till i umgänge och sällskapsliv” ägnar ett helt kapitel åt heraldik. Och med fokus på borgerlig sådan. Och korrekt dessutom.

Det förekommer ibland, men sällan, att vapenringar nämns. Vissa författare tycker att ringar i allmänhet är en prydnad för en man, andra tycker att ringar endast är för kvinnor. Men de är eniga om att vapenringar tillsammans med examensringar och självklart äktenskapsringen ska bäras.  Ingen skriver något om att ofrälse inte får använda vapen, även om några helt ignorerar ofrälse vapenbruk och ser det som ett enbart adligt bruk. Vilket det nog också var vid denna tid.

Utöver det nämns inte heraldik djupare vilket jag tolkar som att ämnet är helt ointressant ut ett socialt perspektiv även i den litteratur som riktade sig precis till den grupp av människor som borde ha varit målgrupp för nya släktvapen.

Det är inte alltid roligt att som heraldiker läsa etikettböcker.

Läs mer om etikett

  • Oscar Lidvall; Tonvikt på kläder (1937)
  • BVT; Lexikon i etikett och god ton (1928)
  • Sam Arsenius; Mannens klädedräkt (1902)
  • Marius Wingård; Så går det till  i umgänge och sällskapsliv (1937)

Ny tolkning av vapen Wasling

 

Senast i raden av tolkningar av vapen Wasling är detta, av Saga Elektra Rosenqvist

Ett vapen kan tecknas på så många sätt.  det är inte alls statiskt, som man lätt kan tro. Tvärtom är det ju blasoneringen som är det viktiga.

Så för att verkligen visa att det är så, och att det är upp till dig att förändra ditt vapen, har jag sammanställt de versioner av vapen Wasling som jag har fått genom åren.

Här kan du se alla versionerna av släktvapnet.

 

 

Fälttecken var regementets värdefullaste ägodel

Tavestehus regementes fana
Tavestehus regementes fana, 1686 års modell.

FÄLTTECKEN Är de fanor och standar som användes av armén. Ursprunget är de personliga fälttecken som befälhavare använde innan stående regementen etablerades.

Fälttecken bars under varje slag och markerade var varje enhet var placerad. Från medeltid fram till 1800-talet sågs de som regementets mest värdefulla ägodel och var tillverkade av dyrbara material och vackert dekorerade. Eftersom det var en stor skam att förlora sina fälttecken och ärofyllt att erövra fiendens utkämpades de hårdaste striderna ofta i dess närhet. Av det skälet bevarades också erövrade fälttecken och i Sverige finns de flesta på Armémuseum i Stockholm.

Beroende på truppslag har fälttecknen olika namn. Infanteriets kallas för fanor. Kavalleriet fälttecken kallas standar. Mellan dessa två enheter fanns dragonerna som var beridet kavalleri så det är inte oväntat att deras fälttecken ibland kallas standar, ibland fana.
Infanteriets fanor hade kungens namnchiffer eller riksvapnet på ena sidan och ett tecken som var helt eller till största delen plockat från landskapsvapnet på det andra. Även standaren som kavalleriet och dragonerna förde hade oftast olika motiv på vardera sidan; en sida hade landskapsvapnet, den andra hade kungens namnchiffer (monogram). Skillnaden mellan dessa var att kavalleriets standar var kvadratiska medan dragonfanorna var tvåtungade.

I alla truppslag under stormaktstiden hade varje kompani ett eget fälttecken så ett regemente hade åtta fanor eller standar. Sju av dessa kallades för kompanifanor respektive kompanistandar och dessa hade ett identiskt utseende. Möjligen kunde kompaniets namn vara inbroderat. Överstens eget kompani, livkompaniet, förde däremot en livfana respektive livstandar som alltid var vit. Vid armens nyordning 1731 bestämdes det att varje infanteriregemente endast skulle ha fyra fanor, två per bataljon, mot tidigare en per kompani. Under Karl XIV Johan minskades antalet fanor ytterligare, till ett per regemente. Idag har alla svenska regementen endast ett fälttecken var.

Fälttecken har funnits sedan medeltiden men före stormaktstiden är bruket inte reglerat. Motivet är oftast heraldiskt, i regel med befälförande riddares märke (som kunde vara sköldens motiv eller en unik flagga) men kunde också vara ett monogram eller en helgonbild. Dessa fälttecken ses ofta i medeltida frälseätters hjälmprydnader och de är då rektangulära med längre höjd än bredd, eller tvåtungade. Baner är det ord som användes fram till 1500-talet.

Under Gustav Vasa infördes mer enhetliga fanor för rytteriet och fänikor för fotfolket. Mot slutet av århundradet började rytteriets fana att kallas kornett. Fanan övergick då till fotfolket medan fänikan försvann.

Ett kårstandar som väcker frågor

Jourhavande heraldiker

Uppsala studentkårers standar
Faksimil från tidningen Ergo som skrivit om Uppsala studentkårers standar.

Hur likt får ett vapen vara ett annat?
Det är min fråga efter att ha läst om ett kårstandar i Uppsala.

När Uppsalas studentkårer skulle skaffa ett nytt gemensamt standar slutade det med att de, med Statsheraldikerns och Riksarkivets goda minne,  tog en ensam ek som redan finns i ett flertal vapen. Detta trots att de hade ett förslag som var såväl unikt som i god akademisk tradition: ett träd uppväxande från en bok.

Det började med en tävling våren 2019 och syftet är att det ska “representera alla studenter, oavsett kårtillhörighet, vid de akademiska högtiderna vid Uppsala universitet”. Slutresultatet ska vara en heraldiskt godtagbar bild.

27 april lägger Riksarkivet upp ett standar på sitt Instagramkonto (en bild bland annat jag gillar). Bilden visar en fullt korrekt heraldisk bild: en ek av guld på blå botten. På var sida av standaret hänger en vepa med emblemen för de sex separata studentkårerna. Vi ser juristernas paragraf, farmaceuternas orm, ekonomernas merkuriestav mm mm. Jag gillar även idén med vepa, den borde fler använda sig av.
Jag har alltså inget emot en ek som sådan. Däremot ställer jag mig ett antal frågor kring resonemanget kring eken, med vilken rätt just Uppsala tilldelas denna symbol samt hur statsheraldikerns kansli genom sin heraldiske konstnär argumenterar för detta.

Boken som försvann

Det första som jag inte förstår är varför man tog bort det ursprungliga förslaget – Ett träd som växer upp ur en bok?
Det är både fullt heraldiskt korrekt och mer unikt än slutresultatet. Dessutom en med slagkraftig symbol.
Genom att hålla sig till det hade den här knappologiska frågan kunnat undvikas. Men eftersom heraldiken, precis som alla andra ämnen, är knappologi så behöver ämnet behandlas lite utförligare, tänker jag.

Skiss som togs fram av UUFS och Per Ström och sedan lämnades till Riksarkivet.

Bilden här ovan är det förslag som lämnades in till Riksarkivet och som alltså är en förenkling av originalförslaget. Detta skulle ritas upp av statsheraldikerns heraldiske konstnär, men denna har möjlighet, rätt och (tycker jag) moralisk skyldighet att komma med invändningar om det finns heraldiska problem. Invändningar brukar nämligen de komma med rätt ofta i andra heraldiska frågor där de heraldiska problemen är betydligt mindre så varför inte här?

Bristande kompetens

Nu ska det först sägas att det jag skriver här nedan bygger på citaten i en artikel och citaten kan vara feltolkade ord. Å andra sidan utgår jag ifrån att citaten är korrekta för de påminner väldigt mycket om vad jag hört tidigare från samme person och det gör mig lite bekymrad eftersom personen som uttalar sig är en statlig tjänsteman, inte en frifräsande konstnär.

Men jag börjar på annat håll, i skolans värld (där jag verkar). Här och framför allt i den högre utbildningen, pratar vi numera mycket om begreppet  kompetens. Vad innebär det att vara kompetent?
Vi ser det som en tredelad utveckling där man dels har teoretisk Kunskap inom ett ämne, dels har praktisk Färdighet för att nå Kompetens att utöva yrket. Kompetens är alltså kopplat till förmågan att utföra en viss arbetsuppgift, det är inte en synonym till kunskap eller färdighet, även om det är det med vardagliga sättet att använda ordet.
Vi kan ta några heraldiker som exempel.
Jag har den teoretiska kunskapen inom heraldik men inte färdighet att professionellt teckna en vapensköld så därför saknar jag kompetens att verka som heraldisk konstnär.
Min gode vän Thomas Falk är heraldisk konstnär och har den färdigheten men saknar den teoretiska kunskapen (nåja, jag överdriver såklart) och är har därför inte kompetensen att vara lärare i heraldik.
Vi skulle kunna ta vapenrättsexperter som inte kan kommunikationsstrategi och vice versa.  Vi kan helt enkelt olika saker och kompletterar varandra. Det går alltså inte att säga att någon är kompetent och en annan inte, utan det beror på uppgiften som ska utföras. Att vi sedan är människor och överskattar våt kompetens på andra områden må vara hänt, men så länge det är på ett privat plan gör det inget.

Problem uppstår däremot när personer med rätt att fatta myndighetsbeslut saknar kompetens inom ett område och samtidigt förkastar dem som har det. Och i det här ärendet tycker jag att det finns tydliga tecken på att viss kompetens saknas även om det finns gott om färdigheter.

Självbilden

Jag vet inte riktigt hur man beskrivit säg själv men det finns vissa intressanta citat i artikel som jag vill resonera kring.
Mårten Andersson från Uppsala universitet beskriver samarbetet med statsheraldikerns kansli så här:

– …  Den är ju dessutom utformad tillsammans med Sveriges högsta heraldiker och han vet nog vad han gör.

Eftersom den heraldiska konstnären som ritat vapnet har en tjänst på 50% på Riksarkivet och det finns både en statsheraldiker och en vice så är det väl kollektivet som avses.
Men eftersom heraldiken är oreglerad och statsheraldikern endast har hand om myndigheters och kommuners vapen (och inte ens de, juridiskt) så är det väldigt svårt att prata om en ”högste” som om det fanns en hierarki inom svensk heraldik. För det finns det inte, men om Riksarkivet har den självbilden så blir jag lite orolig.

Så jag fortsätter i artikeln och här kommer ett uttalande från Henrik Dahlström.
Jag har en tjänst på 50 procent under statsheraldikern som är den som godkänner alla heraldiska emblem och vapen till militär, kommun och myndigheter.”
Jag har sett att andra tillskriver honom åsikten att han är högste heraldikern i Sverige, men det säger han tydligt att han inte är. Att skribenten tillskriver honom att han är den enda statligt avlönade i Skandinavien må vara hänt. De andra är faktiskt kopplade till hoven (Leif Ericsson i Sverige och Ronny Andersen i Danmark). Och en heraldiker är inte detsamma som heraldisk konstnär, vilket betyder att vi har än fler statligt avlönade heraldiker i Norden. De finns inom försvaret i såväl Danmark som Norge.

I knappologins anda är det relevant att visa på att begrep som ”den ende” och den högste” bör undvikas. För läsaren av artikeln är det däremot irrelevant.

Ask, bok eller ek

Enligt artikeln gavs uppdraget att rita standaret till Henrik Dahlström utan att man visat på bakgrunden. I förslaget var trädet obestämt till art så han föreslog en ek, även om han själv tycker att det borde ha varit en ask efter livsträdet Yggdrasil. Just det tycker jag personligen känns lite udda. Då hade et varit fyndigare att välj en bok, men det är bara min åsikt.
(Att de som gav iväg förslaget däremot hade så få åsikter om det hela gör mig fundersam om varför de ens var med och valde ut det vinnande förslaget och bearbetade efteråt. De hade helt uppenbart varken kunskap, färdighet eller kompetens och inte heller vilja att ge en vettig brief. När jag läste artikeln slog det mig att hon som gav tävlingsförslaget var betydligt mer kompetens än de som skulle bedöma, och då ansåg hon sig ändå okunnig.  Nåja, det vara en lång parantes).

Henrik Dahlström föreslår alltså en ek, och eftersom förlagan är gul på blå botten så blir det en ex av guld på blått.
Det slår honom inte att det här kan vara en välkänd symbol i Sverige.  Exempelvis i Blekinges landskapsvapen sedan 1658, visserligen då med tre kronor runt stammen. Blekinge högskola har inget vapen men de har ett obestämt träd och det krävs inte så mycket fantasi för att komma fram till att den studentkåren kanske vill ha ett standar och att de då kanske vill ha en gul ek på blå botten. Men det tycker nu statsheraldikern och hans heraldiska konstnär att Uppsala ska ha istället.
Ändå finns det ju några böcker att slå i, flertalet av de mest väsentliga dessutom skrivna av personal på Riksarkivet (äldre tiders heraldiker, om än inte heraldiska konstnärer). Och är det ingen på Riksarkivet som tittar på vad som görs? Är det verkligen möjligt att en heraldisk konstnär inte visar upp alla inkomna uppdrag för sina kollegor, när det är kollegan som gett honom uppdraget att teckna?

Att en ek skulle vara mer internationellt gångbar än en ask är en så dum argumentation att jag låter den sakta glömmas bort.

En styrd process

Dahlström berättar i artikeln att han blev styrd av uppdragsgivarna. Det stämmer säkert. Alla som har ritat ett vapen vet att uppdragsgivare kan vara väldigt bestämda. Men som heraldisk konstnär har man rätt att säga ifrån. Man har också möjlighet att förklara att man utfört ett uppdrag enligt givna anvisningar, man är ju trots allt bara e tjänsteman.
Så när en uppdragsgivare säger att det ska vara sex rötter så svarar man: ”Helt ok, jag ritar sex rötter, men vi nämner inget om antalet rötter i blasoneringen eftersom den ska beskriva bilden, inte förklara symboliken”.

Så gör nu inte Dahlström. Han gör tvärtom och försvarar alla detaljer i bilden och kommer då snabbt in på rena felaktigheter.  Och här är det värt att citera vad Dahlström säger i artikeln:
– Just träd är svåra. Hade det blivit en ek, men i andra färger hade man förmodligen ändå tänkt Blekinge. Kanske även om det var ett annat träd, men i samma färger. Det är inte många som tänker på bladens utformning.

Det här är ett fullständigt obegripligt citat som rymmer tre tankar som båda bryter helt mot heraldikens grundläggande idé sedan 900 år. Och för den delen även om alla idéer i reklamvärlden det senaste seklet.
ETT: Genom att byta färg gör man en stark förändring i ett vapen. Det starkaste man kan göra efter att byta symbol. En ny färgsättning ger ett nytt vapen.
Tänk bara på flaggorna omkring oss. Jag tror att det är väldigt få som tittar på Finlands flagga och tänker på Sverige bara för at det är ett kors i båda.
TVÅ. När du ritar en ask eller en ek så är det just bladens utformning som är avgörande. Det blir ett helt nytt träd och därmed ett helt nytt vapen.
TRE. Ja, det är olämpligt med en förändring i ett vapen. Det bör vara två. Att bara byta färg eller trädart tycker inte jag räcker. Det krävs något mer. Och då är vi åter inne på Blekinge som har kronorna. För det Dahlström gör här är ju att argumentera för att ett gyllene träd är det centrala och att de lätt blandas ihop även om man byter blad. Då borde rimligen detsamma gälla om man lägger på kronor runt stammen.

Sedan blir det inte bättre för att han fortsätter med citatet:
– Man kan säga att den är lik Blekinge-eken, eller att den inte alls är det. Ja, det är en gyllene ek mot en blå bakgrund, precis som Blekinges, men själva utformningen av eken är inte lik. Blekinge-eken har för det första tre öppna kronor runt stammen, sedan är själva ekarna i sig inte särskilt lika varandra i sin utformning.

Sedan kommer ett stycke där jag hoppas (men inte är säker) på att skribenten missuppfattat Henrik Dahlström. För om Riksarkivets heraldiske konstnär dels tror att heraldiska symboler ofta liknar varandra i och med att de har ett grafiskt och enkelt formspråk (alltså att de är statiska till sin form, vilket de inte är) och att heraldiken ”emanerar från 1400-talet”, vilket är en miss på 300 år, blir jag sammantaget rejält bekymrad.

Försvar genom angrepp

När heraldiskt kunniga har påpekat att det finns problem med denna skiss, som Henrik Dahlström alltså själv inte har gjort, blir svaret att angripa dessa. Det är inte första gången det sker efter att han blivit kritiserad. Detsamma hände exempelvis efter kritiken om att han plagierat Bengt-Olof Käldes grip eller plankat en bild på Skansen lejonet för ett vapen för en militär enhet.

Men att som statlig tjänsteman kalla de som påpekar problem för ”tyckmyckna människor” eller at heraldiken ”Det blir gärna ett forum för knappologer” för folk har rätt att påpeka fel för en tjänsteman.
Och att komma dragandes med estetik är klart problematiskt, speciellt om man enligt samma person använder förutbestämda bilder som man bara färglägger.
Min personliga uppfattning är att det estetiska upptar nästan all diskussion i debatten och problematiseringar kring vapenrätt och heraldisk sedvänja oftast glöms bort.

 

Läs artikeln om kårstandaret

I studenttidningen Ergo av Linda Svensk

 

Flaggning på födelsedag

Jourhavande heraldiker

Jespers eget 50-årsfirande (2017) i traditionell stil, utan flagga.

Flaggning vid bemärkelsedagar är något oväntat nytt. Först under mellankrigstiden börjar den göra sig gällande på allvar. 

Visst flaggar du när någon i familjen fyller år. Och visst ser dina grannar gillande på dig när du gör det. Det är en tradition som inte ifrågasätts av någon.
Ändå är den inte speciellt gammal. Inte ens födelsedagsfirandet är speciellt gammalt, så som vi ser det.

Namnsdagen viktigast

Länge, ända fram till mellankrigstiden, var firandet av namnsdagen den stora händelsen. I namnet låg så mycket mer än bara namnet. Man hade det efter någon anfader som gått bort och det var även samma namn som en helig person i Bibeln. Det låg helt enkelt någon magiskt över namnet.

Födelsedagen var däremot bara dagen man föddes. Den var inte så intressant.  Till och med dopdagen, då man hälsades (föddes) in i församlingens gemenskap var mer betydelsefull än födelsedagen.

Däremot köper jag inte skälet att man inte visste sin födelsedag. Svenskarna var tämligen läskunniga redan på 1600-talet och redan då antecknade prästen när ett barn hade fötts. Den som mot all förmodan inte visste när han var född behövde alltså bara fråga prästen på söndagen när han var i kyrkan. Möjligen kunde han få vänta till söndagen efter med att få svar. Födelsedag står även på gravstenar från denna tid och framöver.

Födelsedagen i modern tid

Det är först i modern tid som firandet av födelsedagen tar fart, och då tänker jag främst på mellankrigstiden.  I BVTs lexikon för god ton från 1928 nämns bemärkelsedagar så här:
Vi leva i jubilarernas tid, och det tordes kunna ifrågasättas, om ej dessas firande nått en alltför stor omfattning” (sid 22)
Men det var bara män som avsågs i förra citatet. Om kvinnorna skriver BVT så här:
Även kvinnan, såväl i hemmet som den självförsörjande, blir numera ofta föremål för omfattande hyllningar å större bemärkelsedagar, t.ex. 50-årsdagen, något som fordom var föga brukligt, då allt alluderande på en kvinnas ålder ansågs mindre just. ” (s 23)

Likande uttryck märks i andra etikettböcker från denna tid, och eftersom målgruppen för dessa böcker var borgarklassen (stor vikt läggs vid visiter och hur man då ska bete sig inför hembiträdet) drar jag slutsatsen att födelsedagsfirande då precis börjat komma in i samhällets ekonomiska elit.

Till det kommer att våra två stora födelsedagssånger ”Ja må hon leva” och ”Med en enkel tulipan” båda hör till det sena 30-talet. Den försa är med födelsedagstext belagd 1940 och den andra skrevs 1938.

Och så flaggandet. Svenska flaggans dag blev officiell 1916 och det är svårt att tro att det fanns någon betydande privat flaggning innan dess.  Men något hade nog börjat hända, annars hade inte grosshandlare JP Åhlén att i Åhléns och Holms katalog vågat sig på att erbjuda 2000 gratis flaggor till de första som kunde visa att de hade en minst 12 meter hög flaggstång. 16 000 ansökningar (Flaggor, sid 68). Så någon gång vid denna tid tog intresset för flaggning igång på allvar. Det var för övrigt grosshandlare Åhléns gåva som inspirerade bestyrelsen för Svenska flaggans dag att 1918 påbörja sin utdelning av fanor, den sed som nu är själva kärnan i firandet av Svenska flaggans dag.
Ännu 1936 var emellertid firandet av svenska flaggans dag i stort sett helt koncentrerad till Stockholm och eftersom enda möjligheten att få ta del av festligheterna var att antingen vara på Stockholms stadion eller se en journalfilm kan vi misstänka att f utanför huvudstaden var speciellt engagerade i detta firande.

Förutom att man 1936 förde ut själva utdelandet av fanor till hela landet så sammanställde man nu för första gången en regelsamling för hur man skulle flagga och förslag till allmänna flaggdagar. Dessa blev fastslagna 1939.  (Flaggor, sid 71)

En enkel slutsats

Jag säger att 1930-talets andra halva är tidpunkten då flaggandet på bemärkelsedagar slår igenom hos svenska folket. Det är detta decennium som ser födelsen av födelsedagssånger, ett allmänt accepterande av firandet av födelsedagen som sådan (och inte bara enstaka märkesår) och det är nu som svenska flaggan verkligen är en svensk flagga med egna officiella flaggdagar och regelverk (=tradition).

Tidigare  exempel på flaggning finns, men de bör ses som undantag.

Men visst känns det som om detta ämne bör utforskas lite mer?

Läs mer om födelsedagar och flaggning

  • BVTs lexikon för god ton (1928, Albert Bonniers förlag)
  • Stiftelsen Läckö institutet; Flaggor. Från fälttåg till folkfest (1993)

Gör ett sommarlöfte – engagera dig heraldiskt

Jourhavande heraldiker

Sommaren närmar sig och efter vårens Cononakris är det värt att stanna upp och tänka till. Hur har vi påverkats och hur ser framtiden ut?
När allt mer stänger ner så tycker jag att det är dags att engagera sig ideellt. 

 Som heraldiker är det lätt att tänka att vårt ämne inte borde vara berört av denna pandemi, men så är det såklart inte.

Vi borde, som sub-historiker, fundera på hur vår del av kulturarvet påverkas när museer och arkiv går på knäna och när det blir mindre resurser till bevarandet. För det kommer det att bli. Ett samhälle som drabbas hårt ekonomiskt och där folk är sjuka och/eller förlorar sina jobb kan inte prioritera bevarandet av sköldar.

Coronakrisen färgar allt. Den har vänt upp och ned på det mesta, men den tydliggör också genom att ställa saker och ting på sin spets. Vi vet alla att kultursektorn redan före coronakrisen var underfinansierad. Det betyder att de punktinsatser som regeringen nu gör för kulturen är otillräckliga. De drygt 500 allmänna kulturmiljonerna och de 319 öronmärkta miljonerna till statligt finansierade kulturinstitutioner kommer inte att räcka långt när en stor del av verksamheterna finansieras av publikintäkter, som nu är nere på noll. Jag är orolig för hur allmänhetens intresse för fördjupning inom kulturhistoria påverkas när museer håller stängt och man hänvisas till mer eller mindre seriösa kanaler på internet. Det behövs stabila motpoler som vågar komplicera vår tillvaro, inte bara släta över och gulla med för att få likes.

När museer stänger publikdörren på framsidan betyder det också att de som jobbar på museet tvingas ut på baksidan. Varslen har ökat och många kommer att förlora sina jobb. På sikt kommer det att påverka kompetensen på våra kulturarvsinstitutioner.  Det gäller inte minst utanför storstäderna, speciellt Stockholm, eftersom en stor del av regeringens bidrag endast går till statligt finansierade verksamheter, och dit räknas inte länsmuseer och andra regionala och kommunala museer.

Vilken kompetens som ska finnas på kulturarvsinstitutionerna är jag inte man att veta, men jag förstår att det behövs såväl arkivarier som kommunikatörer; amanuenser och administratörer behövs med. Och alla bör förstå sin verksamhet så att bara förenkla och säga att tjänster ska köpas in är att göra det för lätt för sig.

Engagera dig

När institutionerna skär ner behöver någon kliva fram. Inte för att ersätta, för det går inte, men för att visa stöd och kanske underlätta en aning. Kalla det civilsamhället eller folkrörelse eller något annat. Det kvittar lika. Det viktiga är att det är insatser vi gör ideellt i en förening. Tillsammans kan vi stötta kulturarvsinstitutionerna. Du kan till exempel dra igång ”Föreningen Riksarkivets Heraldiska Sektions Statsheraldiker med Kollegors Vänner, FRHSSmKV

Ett bättre förslag är att du som heraldiker engagerar dig i Svenska heraldiska föreningen. Var med i en arbetsgrupp eller dra igång en ny och få med dig fler ideella krafter.
Kontakta mig på jesper@heraldik.se så hjälper jag dig att komma igång.

Sommarhälsning från redaktör Wasling

Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia