Alla inlägg av Jourhavande heraldiker

Håll ett föredrag om sigill

Det här inlägget lånar jag direkt från Myntkabinettet.

Karl Döves sigillstamp, från 1210-1220

Inbjudan till konferens 2020
Call-for-papers (föredragsinbjudan)
Sigill i Norden
Forskning om och kring sigill

I Norden spreds bruket av sigill med en kristen och kontinental skriftkultur. Sigillen är manifesta uttryck för legitimitet, makt och identitet och utgör med sin kombination av ting, text, bild och praktik en unik utgångspunkt för att studera samhället ur en rad olika perspektiv. Den kommande konferensen syftar till att samla forskare med bakgrund i olika discipliner runt temat sigill. Med tanke på att det sigillografiska forskningsfältet är och har varit ganska litet, ser vi gärna en stor bredd bland bidragen, vad avser forskningsfrågor, perspektiv och forskarens akademiska bakgrund.

Föredragen kommer att publiceras i en konferensvolym som avser att ge en aktuell bild av nordisk sigillforskning och riktas mot såväl noviser som experter i ämnet, i Norden såväl som utanför.

Ämnen och perspektiv på sigill som kan vara av intresse är exempelvis:
• Produktionen av sigillstampar
• Sigillerandets praktik
• Sigill och dokument/text: vilka dokument sigillerades? Vem sigillerade? Vilka slags sigill användes?
• Sigill i ett teoretiskt perspektiv
• Nordisk sigillforskning ur ett historiografiskt och internationellt perspektiv
• Heraldik och sigill
• Sigill i förhållande till övrig visuell kultur
• Identitet och sigill
• Gender och sigill
• Sigill och social tillhörighet: ägare och användare
• Brukandet av sigill i tid och rum: geografiska och kronologiska skillnader i brukande av sigill
• Tillväxten av sigillmaterialet, t.ex. jordfunna sigillstampar
• Bevarande och dokumentation av sigill: museer och arkiv

Ni inbjuds härmed att inkomma med ett bidrag till denna nordiska konferens om sigill. Konferensen kommer att äga rum på Riksarkivet i Stockholm och är planerad till 3–4 december 2020.

Vänligen skicka intresseanmälan om att hålla föredrag (gärna med en preliminär titel) till mattias.karlsson@kulturen.com.

Sista anmälningsdag: 2 december 2019.

Föredragen hålls på skandinaviska eller engelska. Ambitionen är att nå en utomnordisk publik genom publicering av konferensvolymen på engelska.

Konferensen genomförs i samarbete mellan flera institutioner: Kulturen i Lund, Riksarkivet i Stockholm, Stockholms universitet och Statens Historiska Museum i Stockholm.

Väl mött,
Mattias Karlsson, Kulturen i Lund
Henrik Klackenberg, Riksarkivet
Nanouschka Myrberg Burström, Stockholms universitet
Pia Bengtsson Melin, SHM

 

Knut Erikssons penningar

Boktips

Plötsligt är den där. Boken Knut Eriksson och penningarna. Helt överraskad över denna bok som visar sig vara fantastiskt bra. Den handlar helt enkelt om kung Knuts mynt och den proto-heraldik som syns här. 

Monika Golabiewski Lannby heter författaren som för första gången på jag vet inte hur länge tar sig an dessa mynt djupare än en katalogpresentation.

Kung Knut, den egentlige riksbyggaren

Boken handlar alltså främst om Knut Eriksson även om övriga regenter mellan 1130 och 1230 finns med.

Det speciella med Knut är att han är ovanligt produktiv när det kommer till myntning.  Golabiewski Lannby  visar att hans utgivning är den bredaste under hela medeltiden (46, inklusive varianter), och då kan vi nog vara säkra på att alla mynt inte har bevarats.
Det var han som utvecklade myntningen i Götaland, som dock hade påbörjats 1150, möjligen av hans far men sannolikare av Sverker den äldre. Det var också Knut som omkring 1180 började med myntning i Svealand.

Mynt med sköld från präglat av kung Knut Eriksson
Mynt från c:a 1180, präglat av kung Knut Eriksson

Se bilden här ovan.
Det är en kung med krona och kanske iklädd rustning med svärd i höger hand och droppsköld i vänster. Skölden har några balkar. Är den heraldisk? Njaä, skulle jag säga. Den kan kanske vara proto-heraldiska eller så är det bara en dekoration som då saknade innebörd (som jag skrivit om tidigare) men den kan mycket väl vara förebilden till det vapen som Knuts bror Filips barnbarn kung Holmger Knutsson förde.

 

Kung Knut "Långe" Holmgerssons mynt från omkring 1230
Kung Knut ”Långe” Holmgerssons mynt från omkring 1230

Myntet med fanan

Två mynt visar kungen med en fana. Det är tidiga mynt och möjligen vill han anknyta till den symbolik som säger att fanan betyder erövring och seger. En bruten lansfana visar då på att man är besegrad. Fanan förekommer tillsammans med en krona och riksäpple, som båda är symboler för kungens överhöghet och makt.

Kronan finns för övrigt med på nästan alla mynt som kung Knut lät slå, men de finns inte på något av de samtida mynt som slogs på Gotland. Kronan har i regel också pendilier, som är de nedhängande kedjorna med en pärla i änden. De försvann under 1200-talet från alla kronor.

Myntet med Knuts fana och en krona med  pendilier.

Lite kritik som läsaren behöver känna till

Golabiewski Lannby har verkligen gått in i sitt ämne och hon har gjort en fantastisk framställning som ger stor förståelse för myntningen vid den här tiden. Boken kompletterad med  Lars O Lagerqvist och Henrik Klackenbergs arbeten ger en bra bild över myntningen under denna tid.

Men boken borde ha korrekturlästs lite bättre. Inte så att det finns stavfel eller liknande. Men det är lite för många darlings som borde ha tagits bort för de stör läsningen. Mitt råd är ändå att se bortom detta. Boken är absolut värd sin plats i din heraldiska bokhylla. Dessutom är den trevligt uppställd och därför lättläst. Lite beröm till (den förmodade) dottern Emmelie Golabiewski.

Kung Knut Erikssons mynt med vårt första proto-heraldiska vapen. Troligen tidigt 1180-tal. Tre versioner på samma tema. Samma sköldmotiv på de två yttre bilderna medan det i mitten ser ut att sakna motiv. Och även frånvaron av motiv är här viktig för det kan visa på att det är just proto-heraldik och inte ett faktiskt vapen.

Vad är ett ordensvapen?

Jourhavande heraldiker

Vad är skillnaden ordensvapen och ett släktvapen? Är inte ett ordensvapen ett släktvapen? 

Ungefär så lät frågan jag fick i veckan efter ett inlägg på Instagram, Och visst är det så att ett ordensvapen kan vara ett släktvapen och tvärtom. Men det finns ändå skäl att hålla isär de två och några andra varianter av heraldiska vapen.

Allt börjar i ordenssällskapen

Låt oss börja i Frimurarorden (kan bytas ut mot Par Bricole, Timmermansorden eller något annat ordenssällskap). Här ska man som medlem av grad 8 ta sig ett vapen. Så har det varit så länge någon minns och bra mycket längre än så, vilket betyder att vi är nere i 1800-talet. Det är en tid då heraldik inte längre används och många tror att den endast är för adeln. Vi ser därför sällan några vapensköldar i sigill, på husfasader eller i exlibris. Men den lever och frodas i ordenssällskapen där man bland annat ”leker” medeltidsgille.

Detta kommer att få en viss betydelse för den svenska heraldikens utveckling för det är så att många män ur borgarklassen nu tar sig en vapensköld som ska används inom Frimurarorden. De adliga medlemmarna använder såklart sina familjevapen men de ofrälse hittar på helt egna.

Motivet blir oftast hämtat från namnet eller från yrket kombinerat med en symbol som är direkt hämtad från frimurarnas ritualer. Det är självklart inget fel på det och det är i sig ingen dålig heraldik.  Vapnet skapades för att användas inom Frimurerorden så att använda frimurarsymboler var ju helt naturligt. Utanför Frimurareorden var det ju dessutom förbjudet (böter 500 daler silvermynt) att använda vapensköldar, trodde många, så det fanns ingen tanke med att anpassa dem till övriga släkten.

Nya tider, nya seder

Idag vet jag att heraldiker i våra sällskapsordnar arbetar hårt för att ta bort alla ordenssymboler innan de hinner in i sköldarna. De symboler som används i ritualerna ska stanna där, sköldarna ska liksom namnet representera människan i ordenssällskapet. Därför kan man säga att dagens ordensvapen är riktiga personliga vapen.

Ett ordensvapen är alltså ett personligt vapen avsett att användas inom en sällskapsorden. Det kan, men behöver inte, ha ordenssymboler i skölden.

Ett personligt vapen är ett vapen som används av en (1) person. Många äldre borgerliga vapen var just personliga och ärvdes inte av barnen. Om du gör ett vapen så kan du därför fundera på om det endast ska vara ditt personliga märke eller om du vill att ska representera hela släkten.

Begreppet familjevapen är identiskt mer släktvapen  för ordet familjen ska likställas med släkt, för att ha ett vapen och endast ha det inom kärnfamiljen är emot hela heraldikens tradition.

 

 

Så gör man om sitt kommunvapen

Hör upp, kommunkatörer i våra kommuner och grafiska hantverkare på våra reklambyråer*. Ni behöver inte längre sväva i ovisshet. Det finns kunskap om hur man uppdaterar ett kommunvapen men ändå håller sig till traditionen.

Filmen här är gjord av Martin Sunnqvist och konstnären Ronny Andersen. Den ger en rak och enkel introduktion till heraldiken, speciellt då den kommunala heraldiken. Se den så blir ditt arbete med en ny logga för kommunen betydligt lättare.

”Traditionen, vad ska man med den till?”, tycks många tänka inom den offentliga sfären, livligt påhejade av reklambyråerna som de upphandlat. Jag tycker om att vända på den frågan.  Säg att du jobbar på en reklambyrå och föreslår kunden IKEA att de ska byta logga för den är gammal och trist. Föreställ dig sedan hur det är att stå utan jobb för att din firma har fått kicken och hela reklamvärlden skrattar åt dig.

Vi vet att detta gäller för varje byrå som skulle komma på idén att byta logga på ett storföretag men så fort det kommer till kommuner tycks det ständigt varar den enda idén de har. Jag förstår inte varför. Det är ju så kommunikativt dumt, rent ut sagt.

Jesu namns orden

Jesu namns orden är en av de minst kända, och minst använda svenska ordnarna. Instiftad av Karl X Gustav och förutom honom endast buren av hans son Karl XI. 

Få källor berätta om Karl X Gustavs riksorden.
Orden instiftades 1656 av Karl X Gustaf och namnet togs från initialerna IHS (Iesus Hominum Salvator) som finns i ordenstecknets mitt. Samma bokstäver återkommer även i Serafimerorden och det är nog ingen slump. Namnet i sig tycker jag fullkomligt skriker ut svenskt 1600-tal, denna period av något som vi måste kalla religiös fanatism.

Karl Löfström skriver i sin bok ”Sveriges riddarordnar” (1948) att det besynnerliga med denna orden är att det finns ordentliga statuter men den verkar bara ha delats ut till två personer: kungarna Karl X Gustav och Karl XI.
Det ska då jämföras med andra kungliga ordnar och motsvarande under Vasatid som gavs ut relativt rikligt men där det inte fanns något regelverk.
Nu kan detta bero på att kungen inte hann med detta innan han dog 1660. Den förmyndarregering som då tillträdde hade kanske inget intresse eller mandat att ta saken vidare så när lille Karl blev stor tog han orden men gjorde inget mer av det.

Av det vi vet om det fysiska ordenstecknet så är bara två exemplar kända. Ett hamnade/glömdes i Polen och det andra bar alltså först Karl X Gustav sedan sonen Karl XI. Det tyder på att unge Karl XI inte var så engagerad i sin pappas orden.

Löfström citerar också drottning Kristina som ska ha sagt ”jag tillåter inte främmande herdar att märka mina får” och det ska då ha varit ett skäl till att skapa inhemska svenska ordnar samtidigt som det innebar ett förbud (om så bara socialt) för svenskar att bära en utländsk orden.

Drottning Kristina föreslog också en ”Solorden” eller en ”Jesu namns orden” som hennes kusin alltså kom att förverkliga.  Som svar på det föreslog riksdrotsen Per Brahe en Christinaorden och rådet fastställde redan dagen efter ett ordenstecken och Johan Adler Salvius fick i uppdrag att utarbeta stadgarna. Sedan hände inget mer i den frågan.

Nästa steg för Kristina blev att inrätta Amaranterorden som skulle ha plats för 16 herrar och 16 damer. Denna hovorden (eller kanske snarare sällskapsorden) användes också i statliga sammanhang till den spanske, österrikiske engelske och franske ambassadören. Den existerade dock bara ett halvår innan hennes tronavsägelse. Mer om den i ett senare inlägg.

Mina ringa kunskaper i detta ämne kommer från Jonas Arnell och Karl Löfström

Medeltida talande vapen

 

Talande vapen är släktvapen där vi av sköldens huvudmotiv kan ”läsa” vad bäraren heter.  Ätten SIlverskiöld har en sköld av silver, Cedermarck har tre cedrar uppväxnade från mark och von Vogelsang har såklart tre (sjungande) fåglar.

Medeltida ätter brukar vi inte säga ha talande vapen eftersom deras namn i regel är hämtade från vapensköldens motiv. Ätten Vasa har sitt namn efter sin vase men det tog 200 år från vapnets tillkomst till kungaätten la sig till med ett tilltalsnamn. Bielke och Natt&Dag tog än längre tid på sig. Båda dessa vapen kan spåras ner till sekelskiftet 1300 men släktnamnet kom till först på 1600-talet.
Jo, deet fanna de som kallades bielkar, sparrar etc redan på 1300-talet men det verkar inte i något fall vara mer än smeknamn som troligen anspelar på skölden eller något som vi idag inte förstår.

Talande heraldik från 1200-talet

Finns det då medeltida ätter som hade ett talande vapen? Ja, faktiskt finns det ett par och de är bland de äldsta vapen vi har.

Det första talande vapnet tillhörde stallaren Brynolf Mus som någon gång 1222-30 undertecknade ett dokument med sitt sigill. Denne mäktige krigare valde alltså en mus som står på ett bord som symbol. Sigillet är runt så det räknas ibland inte som ett heraldiskt vapen, men jag väljer att ta med det här ändå.
Bryniolfs vapen anspelar alltså på hans smeknamn eller vad det ska kallas.

Änder

Näste man med lite klurig humor är Israel Andersson And. Jag tror att hans tillnamn And bara är en fyndig förkortning av hans patrynomikon Andersson för läser vi på hans sigill står det följande i legenden (omskriften/texten i cirkeln runt bilden):
”And …. [And] REE AN[D]

Även andra i släkten har samma grundmotiv, en and, så jag tror det är en version av dåtida studentikos humor.

Änglar

Tre bröder med det något krävande namnet Ängel har just en ängel i sina vapen.
Förmodligen är det ärkeängel Gabriel som finns i deras sköld för denne avbildas med vingar och en liljestav, precis som den ängeln i deras släktvapen.
Deras systerson Johan tog mammans namn och vapen och med honom dog släkten ut 1314.

En gravhäll med familjens vapen finns än idag i Skokloster kyrka.

Båt

Bondesläkten har en båt, vilket är lite komiskt. Mer naturligt är det att riddaren Karl Baat förde en båt i sitt vapen. Det gjorde även hans far Birger Turesson och hans bror/halvbror Magnus Birgersson.  Här verkar förstås båten i vapnet komma före båten i namnet, men det är ju möjligt att släkten redan innan hade detta tillnamn.

Brädor

Det sista exemplet här är Läma, också det en släkt med rötter i 1200-talet. Redan Svenskt biografiskt lexikon nämner att namnet, kommer av begreppet ”lämm” som avser brädor ställda på tvären på baksidan för att ge stadga. Och ser vi på skölden så är det just två snedbalkar de har i sin sköld. Nu är det väl troligt att de först gjorde sin sköld och sedan fick sitt namn, men namnet fanns likafullt

 

Läs mer

L Fr Läffler; Några svenska ”talande vapen” (Personhistorisk tidskrift 1903:72)

Vapenglas och annan lyx

Vapenskölden finns där för att identifiera sin ägare. Ibland har den använts i fält och då ska den vara enkel. Vid andra tillfällen är den ett minne över en död (begravningsvapen) och då kan den vara pråligare. Ibland är den bara där för att vara vacker och kanske ge en känsla av lyx och flärd. Då kan den anpassas för det ändamålet.

Vad som är lyx skiljer sig såklart från person till person så lyx här ska mer läsas som en synonym till onödig utsmyckning i syfte att göra ett föremål vackrare och/eller personligare.

Sedan ska vi inte sticka under stol med att heraldiken förr, från tidigt 1500-tal fram till franska revolutionen, hade som sin absolut främsta uppgift att markera bärarens sociala position. Detta är skälet till varför rangtecken skapas under denna tid, liksom alla ordnar så som vi tänker på ordnar idag.

Vapenglaset och porslin

Och bland onödiga utsmyckningar har jag svårt att hitta på något som är mer uppenbart än ett dricksglas i hemmet. Det är ju inte så att din besökare undrar var han är och tänker ”tur att det fanns ett vapen på glaset, nu vet jag var jag är”.

Däremot gör graveringen eller målningen på glaset att det blir vackrare. För att inte tala om att det blir roligare för dina efterkommande att behålla glaset istället för att ge bort det till Myrorna.

Allt det som gäller för graverade glas gäller såklart även för porslin. Målat porslin började dyka upp på 1600-talet men slog igenom stort som lyxprodukt under 1700-talet. I princip allt porslin importerades då från Kina medan glaset gjordes i Europa. Och trots att porslinet var en väldigt dyr lyxprodukt var det graverade glaset väldigt mycket dyrare.

Bokmärket

Ett exlibris i en bok säger vem ägaren är. Kanske lite väl meningslöst i en pocket men varför inte ha det i ett av de dyrare verken du har därhemma.

Det finns en mängd regler kring hur ett riktigt heraldiskt exlibris ska se ut. Det ska vara vänt i courtise (hjälm och föremål spegelvänds så de tittar in i boken), det ska vara på vissa papper och det ska limmas på visst sätt på rätt plats. Allt det där är förstås lite kul men mest snobbighet. Det finns inget rätt sätt att identifiera sig och sin bok så välj en bild som dy tycker om och som du tycker passar att klistra in i dina böcker. Svårare behöver det inte vara.

 

 

 

 

Danska föredrag för heraldiker

Lyssna på föredrag i Köpenhamn. Dansk Heraldisk Selskab inleder nu vintersäsongen 2019/20 med en rad intressanta ämnen.
Läs mer om dem här.

 

Vapensköld för Danskt heraldiskt sällskap

Anetavler med ambitioner
– om lånte fjer og andet godt

Tisdag 29  oktober kl. 19.30
med Peter Kristiansen:

Fake news og honnette ambitioner i Griffenfelds våbenføring

Tisdag 26 november kl. 19.30
med Ronny Andersen

Hur grevarna tog hertigkronan och friherrarna grevekronen
Utvecklingen av de svenska rangkronorna

Tisdag 28 januari kl. 19.30
med Martin Sunnqvist

Symbolkredse – fiktive våbener til inspiration

Tisdag 25 februari kl. 19.30
med Steen Clemmensen

Scotland – is it really heraldry?

Tisdag 31 mars kl. 19.30
med Elizabeth Roads, Snawdoun Herald

Baltisk adel i procession

Didrik Wrangels huvudbaner i Knutby kyrka
Didrik Wrangels huvudbaner i Knutby kyrka

Redan på medeltiden, och möjligen ännu tidigare än så, var en stormans begravning något mer än bara en begravning. Det var en symbolisk akt som visade att den döde var förmer än de andra i samhället och att den dödes arvingar nu tog över den dödes plats.

Olaus Magnus beskriver i sin bok om De nordiska folkens historia hur det gick till när en frälseman skulle begravas och hur viktig processionen var. På 1500-talet utvecklas begravningarna än mer men fokus läggs på minnesstenen över den döde. Det är nu som bruken med porträttstenar i sten kompletterade med anvapen fullständigt exploderar men det är ändå inget emot det som händer under 1600-talet. Det är också värt att notera att även om sättet att genomföra en adlig begravning ständigt förändrades efter modets växlingar så var deras huvudsakliga syfte att särskilja adelsmannen från medlemmar av de andra stånden.

För att förstå processionen gäller det att tänka på att begravningsvapnet hade två uppgifter. Dels skulle det bäras i en procession där det skulle synas ordentligt men ändå vara bärbart. Dels skulle det efter begravningen hängas upp i kyrkan med tillhörande fanor, flor och ägarens värja. Och där hänger de ännu, begravningsvapnen. Floren är däremot nästan alltid borta och någon värja har i alla fall jag aldrig sett.

Domkyrkan i Tallin (Reval)

En helt unik svensk sed

Men denna text handlar inte om svenska adelsmäns begravningssed i Sverige. Istället vill jag lyfta fram hur den baltiska adeln tog efter de svenska sederna när svenska riket lade under sig de baltiska områdena, och jag gör det genom Sigurd Wallins artikel ”Svensk processionsvapensed hos baltisk adel”

Det är förstås lätt att idag tänka sig att det kulturella steget mellan svensk och tysk adel var litet vid denna tid, men det är att göra det lite för lätt för sig. Tänk bara att de svenska begravningsvapnen med sina många anvapen faktiskt inte ens finns i Danmark och Norge.

Heraldiska vapen som del av begravningar finns förstås över hela Europa och har funnits från 1100-talet fram till idag. Men just denna form av begravningsvapen är en svensk företeelse.

Med tanke på att det ständigt framhävs, även av Sigurd Wallin, att svensk adel (singularis) ville ta efter och bli en del av europeisk adel (även den i singularis) är det värt att svensk adel under hela stormaktstiden väljer att inte ta efter någon europeisk (plural, av mig) trend rörande begravningsheraldik.

Det måste betraktas som ett mycket talande argument mot åsikten att svensk adel bara härmade andra länders seder*. Vi bör nog istället se heraldiken som ett övergripande språk där olika länder hade sina dialekter men där ingen dialekt ansågs vara för mer eller för mindre än någon annan, av sin samtid.

Alla blir en del av seden

Robert Lichton var son till en skotsk officer i svensk tjänst och gjorde karriär. När han dog var han greve och riksråd och med den ställningen borde han ha minst 16 adliga anor. Men så många fanns inte trots att han sagt sig vara skotsk greve, varför kung Karl XI personligen gav order till Peringsköld om att hans huvudbaner skulle fyllas med passande hittepå-sköldar. Detta begravningsvapen finns fortfarande kvar i Kungsholms kyrka i Stockholm.

Det finns även andra liknande fall, där utländska män som dött och begravts i Sverige fått ett svenskt huvudbaner med nyskapade anvapen. Tyske Peter Fuchs von Bühlenstein i Spånga kyrka och danske Nils Kruse i Bromma kyrka är två sådana exempel.

Seden sprider sig till Baltikum

Frågan som Sigurd Wallin ställer sig i sin artikel är om denna unika svenska sed stannade i Sverige eller om den spreds till de områden som låg under den svenska kronan. Svaret vet vi som har tillgång till internet och lätt hittar bilder på begravningsvapen av svensk sed i kyrkor använda av tyskar i Baltikum och Nordtyskland, men 1962 var det förstås inte lika känt. Hur kom det sig och vilka inom den tyska adeln tog efter sina svenska adelsbröder? Begravningsseder är inget man ändrar i första taget, än mindre när de kommer tillsammans med betydande utgifter.

Ändå är det helt klart att den tyskbaltiska adeln tidigt tar efter de svenska sederna. Ett exempel är Conrad Reinholdsson von Yxkull, död 1622, som lät göra ett begravningsvapen i svensk stil. Det finns ännu kvar i Sigtuna Mariakyrka. Han var visserligen verksam i Sverige under slutet av sin levnad, men antalet begravningsvapen i framför allt Estland är på samma nivå som de inom svenska riksområdet, vilket inkluderar Finland men exkluderar skåneland och delar av Norrland (Guelke: Alt-Livland; 1896). De vapen som finns här i Estland har, enligt Wallin, haft precis samma dualistiska syfte som de svenska: att bäras i procession och att hängas upp i kyrkan. Det finns emellertid en sak som skiljer de svenska och de baltiska huvudbaneren åt. De svenska är fästa på en stång och var vapnet för tungt har man haft en stöttestång baktill. De estniska har två fasta stänger som är satta i vinkel så två män kan bära det.

Estniska begravningsvapen finns – troligen – fortfarande särskilt i domkyrkan och S:t Nikolai i Reval och i kyrkorna i Pande, Wolde, Karris och Karmel på Ösel och S:t Peter i Riga. Domkyrkan i Reval hade samma status för Estlands ridderskap som Riddarholmskyrkan hade för den svenska aristokratin.

Svenska egenheter som kan ha påverkat

Ovan har jag beskrivit det som Sigurd Wallin tar upp i sin artikel. Men jag tycker att det saknas något som kan förklara varför en tyskbaltisk lantadel plötsligt får för sig att begrava sina döda på ett helt nytt sätt. Det var ju inte en nyhet att det kom nya härskare till området, men ingen hade tidigare påverkat dem så. Och då använde svenskarna inte ens påtryckningar mot balttyskarna. Det finns några svenska fenomen som kan ha påverkat den adel som kom att tillhöra det svenska riket.

 

En delorsak kan också vara den svenska adelns litenhet. Om polsk adel under 1600-talet bestod av upp mot 10 procent av befolkningen så var den svenska adeln under 1 procent, varav aristokratin var närmast mikroskopisk. Den var också så genealogiskt sammanbunden att den näst intill kan betraktas som en enda klan, om vi ska se det med polska ögon.

För den som kom till Sverige och gjorde karriär här gällde det att smälta in snabbt och i det ingick att man anpassade sig till begravningsskicket eftersom det uppenbart var något centralt i den svenska adelns självbild.

En viktig faktor kan vara att svenska staten och svenska statskyrkan under 1600-talet var extrem i sin tolkning av bibeln. Talibansk, är nog det närmaste vi kommer i dagens ideologiska värld. Den som hamnade under svenska kronan insåg nog snabbt att även om det ekonomiska fick passera som förr rådde nu en något annan syn på släkt och död.

En annan aspekt är den militära disciplinen och vad man förväntades offra. Svenska kungar red främst i linjen och två av dem stupade på slagfältet. Dessutom hade den svenska historieskrivningen under 1600-talet en passionerad inställning till Sture-ätterna, vars företrädare segrade och stupade på slagfältet. Med kungen i främsta linjen var det självklart att även aristokratin fanns där. Ingen tilläts fega ur, vilket den rikstyska adeln gjorde, enligt svenskarna. Självklart fick det betydelse för den baltiska adelns syn på sig själva och vad ett adelskap innebar.

* Det finns för övrigt en hel del väldigt typiska motiv i svenska adelsvapen, och det fanns ett ointresse att ta efter tysk adels symbolspråk, men det är en helt annan artikel.

 

Tyskadel i Sverige

Några främträdande baltiska adelsätter i Sverige är:
Ahlefelt, Anrep, Blanckenfelt, Brinbach, Decken, Dücker, Dönhoff, Fahrenbach, Fiefhusen, Greiffenberg, Grothutz, Hastfehr, Hemlstdt, Hendetin, Hoppenrode, Hulten, Kursel, Landschad, Libenstein, Lieven, Mecks, Paykull, Rehbock, Rehr, Richter, Rosen, Rosenberg, Schwartzhoff, Sidau, Taube, Tiesenhausen, Treyden, Tödwen, Ungern, Vietinghoff, Wartmann, Weckebrodt, Wrangel och Yxkull.

Fältmarskalk greve Jakob Johan Hastfer ligger sedan 1691 begravd i Västra Vingåkers kyrka i Södermanland och har ett ståtligt huvudbaner där.

 

Läs mer

Sigurd Wallin; Svensk processionsvapensed hos baltisk adel (1962), Skriften Svio=Estonica av Svensk-estniska samfundet.
All fakta, om inget annat specifikt nämns, är hämtat från denna artikel.

Titta gärna i Carl Arvid Klingspors ”Baltische wappenbuch” från 1882. Finns att köpa som CD via adelsvapen.com

Håll koll på vasen

Livgardets vapen från 2018.Vasakärven är Sveriges näst främsta statssymbol och ska självklart användas av stat och medborgare. Men inte hur som helst!

2018 antar Livgardet nya vapen för sina enheter ner till kompaninivå. Några har funnits lälnge, andra är helt nya.

Ett av dessa vapen är den blå skölden med den gula vasakärven. Enligt motiveringen har livgardet rötter ner i vasatid och därför har de tagit upp vasen. Där ser jag inget konstigt. Dagens livgardes föregångare skapades av just Gustav Vasa för att han skulle ha åtminstone en liten trogen militär enhet omkring sig.

Men det är konstigt att det och får godkänt av statsheraldikern med tanke på just detta vapen mycket välkända historia. (presenterat i riksarkivets årsbok 2018, men utan bild)

Men varför har de valt just detta vapen?

Varje påläst* svensk heraldiker vet att svenska nazister älskar vasen och använder den i tid och otid. Mest i otid. Två av deras organisationer har dessutom använt sig av en gul vase på blå bakgrund och minst en av dem – Svensk socialistisk samling – får anses ha större heraldisk rätt till detta vapen eftersom det antogs omkring 1936. Då använde inget av livgardets kompanier detta vapen.

Nationalsocialistisk fronts vapen. Bild: Expo.

Under 1990-talet tar Nationalsocialistisk ront upp detta vapen. Det läggs visserligen officiellt åt sidan när partiet 2008 gör om sig och delvis slås ihop med andra grupper och bildar Folkfronten som året efter byter namn till Svenskarnas parti.  Vasen förekommer emellertid som huvudsymbol så sent som 2012, vilket bilden från demostrationen i Stockholm 30 november visar.

Ännu 202 användes vasen av nazisterna. Här deras minneshögtid/demonstrationståg från Kungsträdgården till Riddarholmskyrkan. för den gränsöverskridande kungen Karl XII (deras historiekunskap är bristfäligpå alla plan)
Foto: Fredrik Persson

Alternativa lösningar

Vasen ska inte gömmas undan. Den ska istället framhävas och synas så att den absolut inte kopplas ihop med nazism. Så låt livgardet ha den men använda andra färger. Livgardet har desstuom vitt som sin färg, så här hade man kunnat låta vasen vara vit. Eller ha Gustav Vasas vapen med tilläg av bitecken. Det finns mängder av varianter som man kan välja. Bara inte denna.

Läs mer

Tidningen expo: https://expo.se/fakta/symbollexikon/vasak%C3%A4rve

https://expo.se/fakta/wiki/nationalsocialistisk-front-nsf

Svensk socialistisk samling

  • Är man inte en påläst heraldiker kan man läsa om vasen på Wikipedia. Där finns också uppgifterna om vasens koppling till nazismen.

 

Livgardets vapensköld