Tre nutida Nordkoreanska generaler, en amerikans dito (Petraeus) och så till sist Ike Eisenhower, befälhavare över de allierade styrkorna under andra världskriget.
Visst är det ändå lustigt vilken inflation det blivit. Dagens generaler tenderar att visa upp sig i all tänkbar grannlåt. Det gäller inte bara amerikanerna. Jag ser samma utveckling i Sverige.
Att Nordkoreanerna föredrar en rejäl kraschan och inte en miniatyrer är mer en smaksak och inget jag värderar. De bär ju faktiskt färre utmärkelser än sin amerikanske kollega, även om de verkar i en annan kulturell sfär.
Vad är det i vår tid som gör det så viktigt att visa upp sig med så många många olika medaljer och ordnar istället för de allra förnämsta? Det kan inte vara bristen på ordensväsende och pompa, för under andra världskriget verkar de brittiska befälhavarna stå i en viss särklass när det kommer till bröstdekorationer.
Disclaimer: Jag vet inte vilka utmärkelser Eisenhower hade.
Fantastiskt fyndigt användande av både heraldik och kulturhistoriska referenser.
För oss heraldiker är tröjorna här ovan ett bra exempel på att det inte är detaljerna som avgör tydlighet och identifikationen på fotbollsplanen/slagfältet/tornerspelet utan den grundläggande idén. Antalet ränder må växla men för deltagarna är det ändå klart vilket lag alla tillhör.
Det är först när tröjorna symboliserar enskilda aktörer och inte stora kollektiv som detaljerna blir viktiga, och det är den tid då heraldiken inte längre är en angelägenhet för slagfältet utan för den personliga prestigen, om uttrycket tillåts. Jag förlägger den tiden till 1400-talet, eftersom skölden d försvunnit från slagfältet, badges i många fall ersatt vapensymboler i flaggorna sköldar och att tornerspelen då blivit en angelägenhet för väldigt få personer även inom frälseklassen. Men mot det kan man förstås invända.
Bara att tacka 𝕂𝕧𝕚𝕝𝕝𝕖𝕤𝕥𝕣𝕖𝕒𝕞𝕖𝕟 för årets bästa heraldiska bild.
Dessa ensidiga mynt var den första mynttypen som slog igenom i Sverige.
De äldsta är kända från Lödöse, kring 1160. Notera att både Sverkerska och Erikska ätten har krönta huvuden, lejon-liknande figurer, örn/korp/drake, svärd, stjärnor och kronor redan innan heraldiken slår igenom.
Motiven låg alltså i tiden. Mynten har däremot inga andra typer av motiv (kristna kors räknar jag inte).
Detta sagt som en tanke om att det inte räcker att bara titta på en eller annan vapensköld för att förstå heraldikens historia.
Brakteat 10 är för övrigt, som synes, från folkungatid och visar en sköld med kungens vapen.
Ännu under Nordiska sjuårskriget 1563-70 verkar Gustav Vasas flagga från 1520-talet ha använts. Dagens rena korsflagga var då ännu några decennier bort.
Frantz Brockenhuus förde befäl över fotfolket under delar av det Nordiska sjuårskriget. Från hans tid finns det en illustration bevarad som schematiskt visar den svenska och den danska härens rytteri. Den danska sidan för dannebrogen och den svenska har en korsfana. Båda sidornas fanor är tvåtungade. Möjligen är det kung Erik själv som gjort marginalteckningen, men det är inte klarlagt.
Flaggan visar en tvåtungad korsflagga med tydliga linjer i varje fält. de tolkar jag som avsiktliga och att de visar att flaggan är randig. Motsvarande korsflagga med ränder finns nämligen på andra bilder från 1500-talet, även om jag hittills endast sett dem på flottans flaggor.
Jämför vi med den danska flaggan på samma bild så saknar den också dessa linjer, så de är knappast utritade för den fladdrande effektens skull.
Bild av/från Frantz Brockenhuus småländska fälttåg 1565. Teckningen kan möjligen vara av Erik XIV. Notera ränderna i flaggan.
Samma år tecknade konstnären Rudolf von Deventer nedanstående skepp från slaget vid Bornholm. Här är flaggan helt klart randig (svårt att missa) med den klassiska trekronor-vimpeln i toppen. Just den vimpeln har Sverige i de flesta av de bevarande avbildningarna från 1370 till 1500.
Det kan diskuteras vilken som är den formella svenska flaggan, eller om det ens fanns någon. Klar är ändå att dagens flagga då inte var aktuell.
Bild av Rudolf von Deventer, 1565.
Svenska flottans flagga 1525-80, möjligt utseende. Färgsättningen är okänd.
Vad är en vase? Ingen kan idag med säkerhet säga att de vet. Frågan är då när man visste.
i etta inlägg har jag med tre sigill som alla användes av kung Gustav Vasas far, riddaren herr Erik Johansson. Sigillen är tidigast kända från 1495, 1499 och 1504. Synnerligen olika bilder, eller hur?
Det intressanta är att de tre sigillen visar tre olika sätt att rita en vase på, och alla tre har var för sig använts för att bevisa att en vase egentligen är en … vad det nu kan ha varit. Alternativen växlar mellan en kärve, en vippa, orrfjädrar, byggelement eller armborst. Eller kanske ett träd?
En liten påminnelse om hur svårt det kan vara att avgöra vad en symbol ursprungligen föreställde.
Borås konstnärsrunda är igång nu i helgen och jag vill inte vara sämre. Här kommer därför en digital rundvandring.
Den här rundan visar upp en och samma symbol i lite olika versioner. Ni känner nog igen den vid det här laget, och för bara någon vecka sedan visade jag den i medeltidsstil. Nu kommer den modernare versioner, om än inte så modernt så att den konservative behöver bli orolig. Jag börjar (ovan) med en wasse-version av en kärve i brittisk tudorstil, alltså 1500-tal.
Spretigt 1600- och 1700-tal
Barocken och rokokon må vara strukturerad i konst, men i vapenböcker och sigill är det spretigt. Troligen för att bilderna här är väldigt små. De tre första är direkt inspirerade av 1600-talsteckningar, de tre sista är 1700-tal
Ordnat 1800-tal, nästan
Med 1800-talet blir kärvarna i heraldiken mer ordnade, även om 1900-talets distinkta linjer ännu saknas. Här är några exempel.
Detta var mitt bidrag till helgens konstnärsrunda. Inte så mycket konst men skisser som ändå betyder en hel del för mig.
Var Gustav Vasas vapenkjortel egentligen en häroldskåpa, eller är den något annat?
Det är svårt att säga eftersom klädesplagg på den tiden var något annat än idag. Framför allt tenderade de att återanvändas
Kjorteln här ovan är den som bars i Gustav Vasas begravning 1560, tillsammans med hans hjälm.Just den delen i begravningen påminner väldigt mycket om den tysk-romerske kejsaren Karl Vs begravning 1558, en begravning som kom att påverka alla furstar i Europa. Lägg speciellt märke till vapenkjorteln i Karls procession.
Frågan här är då om det är en härolskåpa? Ja, i tysk kontext är det absolut det (se igen på bilden, på de tre härolderna längst bak).
Men en sak stör och det är beskrivningen av de fem härolderna vid sonen Eriks XIV kröning 1561. De nämns komma i processionen iklädda häroldskåpor med kungens vapen i samma bredd som dräkten. Just en sån dräkt har Erik själv ritat i marginalen på en bok några år senare., som ses på bilden här nedan.
När vi ser dessa 1500-talsmän och tänker på andra kläder från sent 1500-tal känns det inte som att Gustavs kjortel passar in. Den känns lite omodern i sammanhanget och var kanske bara ett symboliskt plagg som ingen bar?
Så hur var det egentligen – var Gustavs kjortel en häroldskåpa eller något annat? Visst blir man nyfiken.
Med Photoshop kommer många varianter på ett vapen. För jag har aldrig riktigt förstått varför man endast ska ha en version när man kan ha flera.
Bara för att ett vapen är skapat 1989 behöver det inte alltid ritas i 80-talsstil. De vore ju för hemskt om framtida generationer skulle tingas genomlida pastellfärgade skapelser.
Med Photshop har jag nu lekt fram ett par tolkningar av vapen Wasling i 1300-talsstil. Notera att axen är väldigt enkla. De var ytterst otydliga de första seklerna, troligen för att den mesta heraldiken var väldigt schablonmässiga då. Jag har därför utgått från olika vasar och justerat dessa tidsenligt.
Överst ser vi vapnet i Gelre-stil. Gelre är en vapenbok som skapades mot slutet av 1300-talet. Det är också ett av de första exemplen på stickhjälm i heraldik. Den hjälmtypen skapades i slutet av 1300-talet för de då vanliga tornerspelen med lans.
Den andra skölden är lite äldre i stil. Den utgår från vapenrullan Zürcher, som skapades under 1340-talet i Schweiz. I denna rulla dominerar tunnhjälmen och hjälmarna har ett väldigt litet täcke. Just täcket avviket dessutom ofta från färgerna i vapnet, så antingen är det en konstnärlig finess eller så var man inte så noga med den saken på den tiden.
Nästa version är från mitten av 1300-talet. Fortfarande tunnhjälm men nu ett tydligare hjälmtäcke. Tyvärr har jag glömt förlagan, men jag får återkomma till det.
Sist ut är en variant av Jan Raneke, som i sin tur kopierat Otto Hupp. Denna gotiska stil är därför hur man i art deco/jugend-tid tolkade gotiken.
En sak har jag dock behållit från medeltiden, och det är iden om att ett föremål (sällan djur) verkade kunna följa sin normala position även när skölden vreds åt sidan.
Dante med sin vapenring, ungdomligt modernt där den syns bäst.
Vilket är rätt finger för sigillringen? Svaret är – Det finns inget rätt finger.
Bär den på det finger som passar dig bäst.
”Traditionellt bärs just klackringen på höger lillfinger.” är ett vanligt svar på frågan om vilket finger som är det rätta för en klackring, som ju är den förenklade moderna versionen av sigillringen.
Men för att svara så måste man först säga vad traditionellt är och sedan fundera på om traditionen fortfarande gäller. det går inte att säga att traditionellt, det är när farfar var ung. Det vore som att säga att mode, det är det som farfar hade. Däremot är det sant att klackringen när (min) farfar var ung allt oftare kom att sättas just på höger hands lillfinger. Eller möjligen på vänster hand.
Rätt finger växlar
Väldigt ofta läser jag att man förr hade en sigillring med sitt vapen på. Det är en liten sanning med modifikation. Faktum är att sigillen oftast var i form av en stamp som man bar med sig. Visst finns det sigillringar men de var alltså inte den dominerande typen av sigill.
Vilket finger man hade ringen på var nog också oväsentligt eftersom man tar av sig ringen innan man sätter det i lacket. Om ni undrar varför kan jag av erfarenhet säga att man annars bränner sig väldigt lätt.
I en studie av gamla porträtt har jag noterat att ringar väldigt sällan finns med för perioden 1600-1900, och då räknar jag med alla former av ringar. När de förekommer verkar det inte finnas något system alls. Från denna tid har jag inte heller sett någon vapenring. Från perioden innan dess känns det som att flertalet signetringar bärs på vänster hands långfinger, så som bilden på Dante här ovan. Från 1900, då ringen framför allt är dekorativ och utan sigillfunktion är det helt klart att den oftast förekommer på något lillfinger.
I de länder som har vigselringen på höger ringfinger finns sigillringen i regel på vänster hand, då även på ringfingret. Säger detta för att det är bra att hålla koll på ett lands alla ringtraditioner så man förstår sammanhanget.
Men jag vill säga att jag inte gjort en djup porträttstudie. Det överlämnar jag till nästa person som studerar ämnet.
Sigillring i Sverige
Jag har också tittat i ett tiotal etikettböcker från perioden 1850 till 1950. Här nämns ringar nästan inte alls. Nästintill allt fokus läggs på visitkort och titlar. När (vapen)ringar väl nämns (ex Marcus Wingårdh, s 71) sägs det att det är höger pekfinger som gäller. Då ska man veta att höger hands långfinger är upptaget av föreningsringar (ex frimurarnas ring) och att höger ringfinger är upptaget för den änkeman/änka som gift om sig. För då flyttas den första ringen hit som ett minne av den avlidne. På vänster hands långfinger i hans text bär man utmärkelseringar (för biskop, examen etc).
Nu ska det sägas att jag är lite tveksam till Wingårdhs kompetens, för i hans text om vapenringar lyckas han få in två faktafel om heraldik i en mening. Det finns inte heller någon källförteckning som kan kan gå vidare i.
När vi pratar tradition tycks vi alltså prata om en väldigt kort period i historien, så kort att jag skulle vilja kalla det för mode.
Medeltida system
I tidningen Frimurare nr 2:2015 (s 39) tar Kjell Lekby upp ett medeltida tänkesätt där ringen placeras på olika ringer beroende på om bäraren var kung, präst, adelsman eller narr (frimurarna bär för övrigt sin ring på narrfingret, efter förebilden Karl XIII som gjorde så). Lekby konstaterar att Henrik VIII har sin ring på tummen, men samtidigt finns det flera samtida kungar som har den på pekfingret. Kanske var det skillnad mellan länder? Tack Pehr Emil för tipset.
Det finns med andra ord mer att fundera på i denna fråga.
Bär din ring
Slutsats.
Vill du bära din ring på höger lillfinger så gör det. Vill du bära den på ett annat finger så gör det. Och du som har ärvt din ring. Visst kan det vara så att din pappa hade sin ring på höger lillfinger men om han hade korvfingrar medan du har eleganta pianofingrar så är det bättre att du flyttar den till det finger som passar dig bäst.
Jag tycker att viktigaste är att du känner dig bekväm med din ring så att du faktiskt bär den. Trots allt, det är ju det den är till för.
Om du vill vända din rings motiv mot dig eller mot betraktaren är också upp till dig. Även här gäller att inga regler gäller av tradition, för det finns ingen tradition på det här området (vare sig i Sverige eller i ex England, som numera ofta ses som en förebild). Ringens placering har ständigt ändrats efter modets krav.
Källa
Marcus Wingårdh, Så går det till i umgänge och sällskapsliv (1947)
Frimuraren (nr 2:2015)
