Det har kommit till min kännedom att Lars C Stolt är död. Han var för mig en förebild som heraldiker och som exlibrissamlare.
Jag mötte Lars första gången vid den internationella heraldiska kongressen i Uppsala 1992. Tänk att det gått 30 år sedan dess. medan jag var en nybörjare och amatör var han en välkänd heraldiker som hade stora kunskaper om heraldik.
Därefter hade vi sporadisk korrespondens (den finns arkiverad på Föreningsarkivet i Göteborg) om olika frågor, främst rörande några frågor för min heraldiska ordbok. Vi hade inte alltid samma åsikt och det var just det som var så värdefullt för mig. Antingen för att jag fick vässa mina argument, eller för att jag helt enkelt ändrade åsikt.
Jag var också kollega med Lars under några år i Svenskt vapenregister, där han var ledamot åren 2007 till 2011. Även där uppskattade jag hans stora kunskaper som bidrog till att skapa stadga till det då nyinrättade vapenregistret.
Lars avled den 12 december 2022. Annons kommer att införas i SvD och DN nu på nyårsafton.
Jag var lite sent ute förra året så bättre lycka denna gång.
I snart 900 år har de funnits omkring oss; vapensköldar, flaggor och sigill, tätt följda av riddare och härolder. All denna kunskap omgärdas av ett ibland mystiskt och svårbegripligt språk med många gamla och udda ord och begrepp. I denna ordbok förklaras dessa på ett lättillgängligt sätt.
WASLINGS HERALDISKA ORDBOK är genom sitt fylliga innehåll en utmärkt introduktion till ämnet heraldik samtidigt som den är ett värdefullt hjälpmedel för den som studerat ämnet tidigare.
WASLINGS HERALDISKA ORDBOK beskriver kortfattat mer än 2000 heraldiska ord och uttryck. Boken utvecklar vad orden betyder och hur de används i modern heraldik vilket gör den till en oundgänglig referensbok.
Släkten Pampes sigill. Med hand, björntass, kärve eller snäckskal? Detta sigill tillhörde Kristina Pampesdotter. Foto: Kurt Eriksson, riksarkivet
Är det en hand eller är det ett snäckskal? Eller kanske en björnram? Eller något annat? När det gäller släkten Pampes vapen kan vi inte vara säkra.
Händer i heraldiken var inte så vanliga under medeltiden, men de förekom. Vi har bland andra släkten Hand, Nils Pederssons släkt och Pampe. I de två första är symbolen självklar. Dels upprepas den ofta, dels är den tydligt uppritad, men framför allt har vi i kvar sköldebrev för dessa släkter. Pampe är däremot lite osäkrare
Vem Sune Pampe är vet vi inte, för han är endast känd genom sina barns matry-/patrynomikon, varav Raneke endast nämner dottern Kristina. Hans släkt är inte heller relevant här, men längst ner hittar du flera källor till mer om hans genealogi.
Kristina Pampesdotters vapen är bevarat genom ett välbevarat sigill (bild längst upp) sitter på ett dokument från juni 1480. Kristinas sigill är identiskt med hennes bror Torsten Sunesson (bild 3), vars numera förlorade sigillstamp redan på 1500-talet avbildades av Peder Månsson Utter. Torsten förekommer inte i Ranekes släktuppställning.
I Jan Ranekes ”Svenska medeltidsvapen” beskrivs vapnet som tre händer, eller möjligen björntassar. Raneke poängterar att sigillbilderna är osäkra och sannolikt han han utgått av Peder Månsson Utters (1566– 1623) tolkning av vapenbilden i sin Collectanea genealogica. Utter anger att motivet är tre björnramar. Detta kan vara hans gissning, men det kan också vara en uppgift han fått från någon. Syskonen Kristina och Torsten var inte mer än två tre generationer bort och Utter arbetade ju med en släktutredning.
Bilden här nedan är Utters tolkning av ett numera försvunnet sigill.
Ur Svenska medeltidsvapen, av Jan Raneke.Ur Collectanea genealogica av Peder Månsson Utter.
I Kaj Janzons ”Vapenlikhetsfällan” visar han på ett alternativ. Eftersom vapenbilden med tre avhuggna vänsterhänder/björntassar inte kan beläggas i något känt svenskt sigill måste lösningen vara något annat. Kajs förslag är tre uppåtvända musselskal användes av Kristina Sonesdotter, eller Pampesdotter (vapenvariant A2 på s. 400 i SMV) och han säger att det syns väldigt tydligt i det bevarade sigillet. Det är det sigillet du ser längst upp här på sidan, och jag tycker inte att det är så tydligt.
Döm inte uttolkare allt för snabbt
Så kan det absolut vara. Men jag vill ändå ge en annan bild för att visa på att det är ganska lätt att peka på alternativa lösningar för den som vill. För om man kliver över Nordsjön hittar man en kärve i ganska många brittiska vapen. Den som är här nedan visar hur en kärve tecknades under 1400-talet. Ax förekom få nästan aldrig på dessa heraldiska kärvar och de är i regel rakt avskurna.
Jag påstår inte att Pampes vapen visar en kärve, men jag vågar påstå att ytterst få av er läsare hade kunnat svära på att det här är en helt annan symbol än den du ser i sigillet längst upp.
Skotsk gravsten med en kärve som symbol.
I bilden längst ner ser vi en riddare från 1400-talet med ett vapen på sin vapenrock som har händer som symbol. Med det vill jag bara säga att man visste hur en hand såg ut och hur den skulle ritas för att bli väldigt tydlig. De heraldiska händerna är till och med något tydligare än riddarens egna, men det kan ju vara en tillfällighet.
”Handen” i sigillet längst upp har sex fingrar och ingen tydlig tumme. Å andra sidan är händerna bara några mm stora så inte ens det skulle jag dra för stora växlar på.
Engelsk riddar från 1500-talsmanustipt föreställande en person från 1400-talet.
Läs mer
Jan Ranekes; Svenska medeltidsvapen (SMV)
Kaj Janzon; Vapenlikhetsfällan: Vapen- och sigillbruk under svensk medeltid. En introduktion för släkthistoriker, jämte rättelser till Svenska medeltidsvapen.
Jan och Ulla Ranekes gravsten i Lomma med deras vapensköld.
Kyrkornas rum är fylld med gammal heraldik, men hur står det till idag? Blir det någon ny begravningsheraldik?
Nyss begravdes drottning Elisabeth II under stor pompa och ståt. Det var flaggor och vapensköldar var än vi såg. Kungligheter är emellertid inte de enda som har förärats heraldik under deras begravning. Det är en ärasom förr tillföll alla i de högre klasserna och som idag tillfaller alla som så önskar, om än mindre pompös än den brittiska monarkens sista resa.
Går vi tillbaka i historien ser vi i kyrkorna mängder av bevis på hur central heraldikenvar. I modern tid, 1900-talet och framåt, har vapensköldarna däremot blivit påtagligt färre på gravmonumenten. Men istället för att beklaga oss tänker jag visa på det goda exemplet, och hoppas att duläsare kan hjälpa mig att inventera de moderna svenska gravstenarnas heraldiska utsmyckning.
Fredrik Posses gravsten på Brämhults kyrkogård i Borås
Två heraldiker gravstenar
De två vi har med här tillhör båda personersom hade ett heraldiskt intresse: Jan Raneke somnestor i svensk heraldik och Fredrik Posse somvar en del av det illustra lilla sällskapet BoråsHeraldiska Förening. Jan och hans hustru Ullas gravsten pryds som sig bör av familjevapnetflankerat av ett kors. Fredrik Posses anspråkslösa gravsten på Brämhults gamla kyrkogård i Borås har den grevliga familjen Posseav Säbys stamvapen. Passande för Fredrik som varbåde anspråkslös och välkomnande innan han iallt för unga år gick bort. Jag för min del tänker följa dessa herrarsexempel den dagen det blir aktuellt.
Kon-Tiki och Ra, två små båtar som visar att tvärvetenskapligt tänkande är bra och fördomar dumt.
Inte för att Heyerdahl hade rätt men hans halvt vansinniga projekt visade att äldre forskare, som i mycket hade rätt också hade fel utan att ens förstå att deras egna fördomar stod i vägen.
Ifrågasätta det mest självklara, det är det jag tar med mig ifrån Heyerdahl’s expeditioner (jag besökte Oslo i augusti 2022).
Men med detta sagt – bara för att en idé måste prövas (och falsifieras) betyder det inte att ifrågasättandet eller den nya teorin är sann. Så korkat fundamentalistisk kan man ju inte vara.
Tre nutida Nordkoreanska generaler, en amerikans dito (Petraeus) och så till sist Ike Eisenhower, befälhavare över de allierade styrkorna under andra världskriget.
Visst är det ändå lustigt vilken inflation det blivit. Dagens generaler tenderar att visa upp sig i all tänkbar grannlåt. Det gäller inte bara amerikanerna. Jag ser samma utveckling i Sverige.
Att Nordkoreanerna föredrar en rejäl kraschan och inte en miniatyrer är mer en smaksak och inget jag värderar. De bär ju faktiskt färre utmärkelser än sin amerikanske kollega, även om de verkar i en annan kulturell sfär.
Vad är det i vår tid som gör det så viktigt att visa upp sig med så många många olika medaljer och ordnar istället för de allra förnämsta? Det kan inte vara bristen på ordensväsende och pompa, för under andra världskriget verkar de brittiska befälhavarna stå i en viss särklass när det kommer till bröstdekorationer.
Disclaimer: Jag vet inte vilka utmärkelser Eisenhower hade.
Fantastiskt fyndigt användande av både heraldik och kulturhistoriska referenser.
För oss heraldiker är tröjorna här ovan ett bra exempel på att det inte är detaljerna som avgör tydlighet och identifikationen på fotbollsplanen/slagfältet/tornerspelet utan den grundläggande idén. Antalet ränder må växla men för deltagarna är det ändå klart vilket lag alla tillhör.
Det är först när tröjorna symboliserar enskilda aktörer och inte stora kollektiv som detaljerna blir viktiga, och det är den tid då heraldiken inte längre är en angelägenhet för slagfältet utan för den personliga prestigen, om uttrycket tillåts. Jag förlägger den tiden till 1400-talet, eftersom skölden d försvunnit från slagfältet, badges i många fall ersatt vapensymboler i flaggorna sköldar och att tornerspelen då blivit en angelägenhet för väldigt få personer även inom frälseklassen. Men mot det kan man förstås invända.
Bara att tacka 𝕂𝕧𝕚𝕝𝕝𝕖𝕤𝕥𝕣𝕖𝕒𝕞𝕖𝕟 för årets bästa heraldiska bild.
Dessa ensidiga mynt var den första mynttypen som slog igenom i Sverige.
De äldsta är kända från Lödöse, kring 1160. Notera att både Sverkerska och Erikska ätten har krönta huvuden, lejon-liknande figurer, örn/korp/drake, svärd, stjärnor och kronor redan innan heraldiken slår igenom.
Motiven låg alltså i tiden. Mynten har däremot inga andra typer av motiv (kristna kors räknar jag inte).
Detta sagt som en tanke om att det inte räcker att bara titta på en eller annan vapensköld för att förstå heraldikens historia.
Brakteat 10 är för övrigt, som synes, från folkungatid och visar en sköld med kungens vapen.
Ännu under Nordiska sjuårskriget 1563-70 verkar Gustav Vasas flagga från 1520-talet ha använts. Dagens rena korsflagga var då ännu några decennier bort.
Frantz Brockenhuus förde befäl över fotfolket under delar av det Nordiska sjuårskriget. Från hans tid finns det en illustration bevarad som schematiskt visar den svenska och den danska härens rytteri. Den danska sidan för dannebrogen och den svenska har en korsfana. Båda sidornas fanor är tvåtungade. Möjligen är det kung Erik själv som gjort marginalteckningen, men det är inte klarlagt.
Flaggan visar en tvåtungad korsflagga med tydliga linjer i varje fält. de tolkar jag som avsiktliga och att de visar att flaggan är randig. Motsvarande korsflagga med ränder finns nämligen på andra bilder från 1500-talet, även om jag hittills endast sett dem på flottans flaggor.
Jämför vi med den danska flaggan på samma bild så saknar den också dessa linjer, så de är knappast utritade för den fladdrande effektens skull.
Bild av/från Frantz Brockenhuus småländska fälttåg 1565. Teckningen kan möjligen vara av Erik XIV. Notera ränderna i flaggan.
Samma år tecknade konstnären Rudolf von Deventer nedanstående skepp från slaget vid Bornholm. Här är flaggan helt klart randig (svårt att missa) med den klassiska trekronor-vimpeln i toppen. Just den vimpeln har Sverige i de flesta av de bevarande avbildningarna från 1370 till 1500.
Det kan diskuteras vilken som är den formella svenska flaggan, eller om det ens fanns någon. Klar är ändå att dagens flagga då inte var aktuell.
Bild av Rudolf von Deventer, 1565.
Svenska flottans flagga 1525-80, möjligt utseende. Färgsättningen är okänd.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
