Hur förändrades synen på kungligheter och offentlighet under Oskar II:s tid? Under 1800-talet började allmänheten kräva insyn i monarkins värld, och kungahusen tvingades anpassa sig till nya krav på öppenhet, legitimitet och borgerliga ideal. Oskar II och hans samtid balanserade mellan tradition, ceremoni och en allt mer offentlig roll där familjeliv och personliga egenskaper blev viktiga för monarkins överlevnad.

Under Oskar II:s tid omgavs monarkierna fortfarande av alla de fenomen som Habermas nämner i samband med den representativa offentligheten: ceremonier, formellt tilltal och regler, heraldik med mera. En av de viktigaste förändringarna inom offentligheten var dock att allmänheten under 1800-talet krävde, och hade möjlighet, att få ta del av monarkins yttringar på ett annat sätt än tidigare. Representation, offentlighet, borgerlighet, privatsfär och legitimitet samt relationerna och spänningarna dem emellan var fenomen som Oskar II var tvungen att förhålla sig till. Men är det relevant att ta upp kungliga personer inom ramarna för Habermas teori? Kan dessa verkligen sägas ingå i en borgerlig offentlighet? Jag menar att det är fullt rimligt att se kungligheter såsom en del av den borgerliga offentligheten, under förutsättning att resonemanget rör perioden efter de stora omvälvningarna runt sekelskiftet 1800.

Habermas tankar

Den tyske filosofen och sociologen Jürgen Habermas är en av de främsta teoretikerna kring dessa begrepp. Det viktigaste verket i sammanhanget är Borgerlig offentlighet: kategorierna ”privat” och ”offentligt” i det moderna samhället, vilken utkom 1962. ”Offentlighet” kan ha flera olika betydelser men här avses i första hand den sfär i samhället som etablerades utanför de privata respektive statliga sfärerna. Ordet ”borgerlig” syftar då i första hand på den borgerliga (kapitalistiska) samhällsformen och inte på partipolitik eller samhällsklasser.

Begreppet ”representativ offentlighet” förekommer hos Habermas, med vilket han avser en äldre modell av feodal offentlighet, som uppstod under medeltiden. Denna typ av offentlighet var en scen där furstar och adel visade upp sig själva och sin makt för folket, och därmed symboliskt demonstrerade samhällets uppbyggnad och struktur. Den representativa aspekten återspeglades tydligt i deras attribut: vapensköldar, fanor, ceremonier, formellt tilltal och dylikt. Den representativa offentligheten fick sin kulmen, menade Habermas, i och med de hårt regisserade hovfesterna under Ludvig XIV:s långa regim (1643–1715).

Habermas ansåg att den representativa offentligheten i stort sett försvann under 1700-talet, men han skrev också: ”Vissa former av representativ offentlighet utvecklar förvisso en omfattande verksamhet ända fram till 1800-talets början.” Habermas citerade den tyske statsvetaren Carl Schmitt som gjorde gällande att den representativa offentligheten under 1800-talet bara överlevde i det brittiska överhuset, den preussiska generalstaben, franska akademin och Vatikanen. Det skulle kunna invändas att den representativa offentligheten delvis överlevde betydligt längre och på flera håll, i igenkännbart skick åtminstone fram till första världskrigets slut 1918, på flera håll ännu längre, framför allt i monarkier som varit neutrala under kriget eller stod på segermakternas sida.

Borgerlig offentlighet

Monarker och andra kungliga personer kan däremot inte räknas till den borgerliga offentligheten under l’ancien regime. Den borgerliga offentligheten växte fram i opposition mot kungamakten, och grundade sig i första hand på meriter snarare än medfödd status. Ett av monarkiernas viktigaste svar på denna utmaning – framför allt efter franska revolutionen och napoleonkrigen – var ett ”förborgerligande” av sig själva. Med begreppet avses monarkiernas ansats att tilltala den borgerliga offentligheten och vinna legitimitet inför den. Detta skedde, i hög grad via de nya medierna, genom ett betonande av personerna (monarken och kungafamiljen) snarare än institutionen, deras respektabilitet och familjeliv – deras borgerliga tillvaro. Då monarkin inte längre med trovärdighet kunde legitimera sig med hänvisning till Guds vilja, underströks istället de kungliga personernas kompetens och ambitioner (i praktiken ett accepterande av borgerlighetens förväntan om meritering). Målet var att offentligheten skulle känna igen sig i kungafamiljen och kunna relatera till deras liv. Samtidigt skedde en satsning på att manövrera institutionen bort från politiken, att ”höja den över partierna” (en fras som återkom i flera varianter); monarkin borde i politiska sammanhang iaktta en ”noga övervägd overksamhet.” Förborgerligandet var i grunden en strategi som monarkierna, via kompromisser och nytolkningar av sig själva, begagnade för att överleva under nya borgerliga förutsättningar.

Ordet ”monarki” avser i sammanhanget i första hand inte en nations statsskick utan snarast en skiftande ansamling av personer – oftast monarken och kungafamiljen, men kan också omfatta exempelvis ledande politiker, opinionsbildare och tjänstemän – som fattar beslut om förändringar för att möta offentlighetens krav och önskemål. Denna eftersläpning av delar av den representativa offentligheten som nämnts ovan gick för monarkernas del hand i hand med en inmarsch på den borgerliga offentlighetens scen. Monarkerna behövde alltså finna en balans mellan den äldre traditionen att å ena sidan röra sig enbart inom den representativa offentligheten och den borgerliga offentlighetens förväntningar å den andra. Min, i tidigare forskning grundade, utgångspunkt är att kungliga personer på ett annat sätt än borgerligheten hade en unik möjlighet att röra sig mellan sfärerna.

Balansgång för monarken

Monarkin var nödsakad att balansera mellan det borgerliga samhällets allt mer utkristalliserade sfärer, den privata och den offentliga. Dessa förändrades gentemot varandra över tid. Den avgränsning som den borgerliga offentligheten generellt hade gentemot den privata sfären suddades ut av det faktum att de flesta monarker i Europa insåg att, som en del av den nya tidens krav, de behövde visa upp en positiv bild av sin kärnfamilj inför offentligheten och låta denna del av den egna intimsfären bli en del av det offentliga; kungamakten förborgerligades därmed.

Efter de amerikanska och franska revolutionerna hade Europas monarkier alltså påtagliga legitimitetsproblem. Det var inte längre gångbart att hänvisa till Guds vilja. Istället var monarkiernas förespråkare tvungna att använda en rad andra argument för att försvara detta statsskicks bevarande, och monarkiernas nya arbetssätt innebar en större tillgänglighet och ett större mått av identifikation mellan folket och dess monark. Oskar II var, såsom representant för en relativt nyetablerad kungaätt som dessutom hade sina rötter i borgerliga förhållanden, medveten om denna problematik och arbetade aktivt på flera fronter för att förstärka sin, och sin familjs, rätt till tronen. Själv kommenterade han saken i ett brev: ”Ty nuförtiden måste kungligheten hållas i helgd genom personliga faktorer. De imaginära nimbus-faktorerna äro länge sedan skingrade under trycket av – tryckfriheten!” Legitimitet är alltså ett viktigt begrepp för monarkiforskningen och därmed inte minst för denna avhandling.

Är kungen legitim?

Legitimitetsbegreppet utvecklades av den tyske filosofen och sociologen Max Weber (1864–1920). Enligt honom är legitimitet ett av flera fundament för auktoritetsutövning. Begreppet ”auktoritet” i sin tur definierade Weber som ”sannolikheten för att specifika (eller alla) order blir åtlydda av en viss grupp människor.” Weber menade också att ett auktoritetsförhållande kräver åtminstone ett minimum av vilja eller intresse av att lyda. Viljan och/eller intresset att lyda styrs av motiv, vilka i sin tur blir mer långsiktiga och stabila om de inte bara slumpvis sammanfaller med auktoritetens intressen utan kan styrkas utifrån att auktoriteten upplevs som rättfärdig eller laglig. Weber menade att inga auktoriteter nöjer sig med rent rationella eller materiella motiv som grund för sin existens, utan de söker också ”legitimitet” för denna. Legitimiteten ser olika ut beroende på auktoritetssystemet och vad det vill åstadkomma, och lydnaden som grundar sig på legitimiteten blir således även den av olika natur.

Weber skilde mellan tre typer av legitimitet: den legala, den traditionella och den karismatiska. Dessa är, enligt Weber, att betrakta som ”rena”, eller ideala typer. En auktoritet (till exempel ett politiskt system) som har en legal legitimitet baseras på lagar och regler som är allmänt accepterade av befolkningen. Baserar sig auktoriteten på traditionell legitimitet vilar den på gamla normer och traditioner vilka anses som okränkbara. Den karismatiska legitimiteten bygger på en ledargestalt med ovanliga egenskaper eller krafter. Webers legitimitetsbegrepp har utsatts för kritik, bland annat för att vara alltför övergripande och, på senare år, anakronistisk.

”Legitimitet betyder en viss politisk ordnings välgrundade anspråk på att erkännas.” Det menar även Habermas. Legitimitet syftar hos honom på den idé eller ideologi som makthavare använder för att berättiga sitt maktinnehav. Detta maktinnehav riskerar alltid att ifrågasättas och måste därför legitimeras kontinuerligt. Det finns ett samband mellan Webers tankar kring legitimitet och Habermas dito. Den ”legala legitimiteten” utvecklades i samma historiska sammanhang som den borgerliga offentligheten, främst under 1700-talet, och de förutsatte varandra.

Kungen som samlad gestalt

För att sammanjämka begreppen legitimitet och offentlighet för just Oskar II:s del finner jag det relevant att använda de begrepp som lanserades i The role of monarchy in modern democracy – ”head of state” och ”head of nation”, vilket kan översättas med ”statsöverhuvud” respektive ”samlande gestalt”. Till dessa bör läggas: monarken som enskild person. Ett närmast övertydligt exempel på hur dessa tre, låt oss kalla det kungaroller, interagerade är unionsupplösningen 1905. Den akuta orsaken till krisen var att kungen vägrade att bevilja den norska regeringens avskedsansökan med motiveringen att han för närvarande inte kunde utse en ny ministär. Stortinget menade att kungen i och med det var oförmögen att uppfylla sina konstitutionella förpliktelser och att hans funktion som Norges statsöverhuvud (head of state) satts ur spel och att unionen därmed var upplöst. Bakgrunden var en långvarig kris i hans roll som samlande gestalt (head of nation) inför den norska offentligheten, en roll som hade urholkats i decennier. Krisen för legitimitet och kungaroll var påtagliga även för kungen som enskild person delvis känslomässigt men dessutom ekonomiskt i och med bodelningen av kungens egendom i Norge.

Begreppen offentlighet och legitimitet kommer att fungera som ramar för avhandlingen. En institution som monarkin – och en person som Oskar II för den delen – blir mer lättfattliga med dessa teoretiska verktyg, då de är centrala för förståelsen av hur monarkin på 1800-talet manövrerade och anpassade sig för att upprätthålla sin ställning. Begreppen fungerar som förklaringsgrund för analysen av de beslut som fattades av kungen rörande biblioteket och indirekt dess relation till lanseringen av monarkin. Teorierna ger en grundläggande struktur till analysen av materialet. Detta gör att problemet huruvida kungen fattade beslut som privatperson eller statsöverhuvud kan angripas med ett gemensamt verktyg, och kungens agerande kan ses ur en konsekvent vinkel.

Övergången från hard power till soft power skildras också i ett verk som har närmast klassikerstatus inom monarkiforskningen: David Cannadines ”The context, performance and meaning of ritual: the British monarchy and the ’invention of tradition’, c. 1820–1977”, vilken ingår i volymen The invention of tradition, publicerad första gången 1983, med många senare omtryck. Cannadine lanserar idén att den brittiska monarkin såg sin makt beskäras under perioden, och för att försöka dölja och motverka detta etablerade den en allt större pompa och allt fler ceremonier. Dessa ceremonier var i själva verket av jämförelsevis ungt datum och inte sekelgamla traditioner som monarkin gärna lät påskina. Det visade sig att den allmänna opinionen ansåg att monarkins existensberättigande låg mer i just prakt och ceremonier än i faktisk politisk maktutövning. När monarkin flyttade sin tyngdpunkt till de ceremoniella uppgifterna och övergav realpolitiken såg den sin popularitet stiga.

Revolutionen står för dörren

Den tyske historikern Volker Sellin har i flera skrifter studerat olika aspekter av Europas monarkier under 1800-talet. I Violence and legitimacy: European monarchies in the age of revolutions reflekterar han över hur flera monarkier besvarade de utmaningar i form av hotande revolutioner som de stod inför. Svaren kunde ta sig många uttryck. Att möta uppror med våld var ett sätt, vilket dock sällan lyckades. Att betona dynastin som en sammanhållande faktor för nationen och att understryka monarkins sakrala roll var andra vägar; dessa var djupt rotade i den förrevolutionära tiden, men hade fortsatt betydelse. Framgångar i krig liksom sociala och konstitutionella reformer var andra sätt för monarkierna att vinna legitimitet. Om den enskilde monarken förfogade över en stark personlig karisma var det ytterligare ett sätt att vinna legitimitet, liksom betonandet av samhörigheten mellan nation och monarki.

Sellins studie, liksom den han har genomfört i European monarchies from 1814 to 1906: a century of restorations, pekar på ett viktigt problem med forskning kring 1800-talets monarkier, nämligen att de är svåra att jämföra med varandra; förutsättningarna skilde sig åt i flera avgörande aspekter: geografiskt, politiskt, historiskt, etniskt och kulturellt. De gemensamma nämnarna var att statsöverhuvudämbetet var ärftligt och att de hade liknande utmaningar att hantera i form av en ombytlig och ofta kritiskt sinnad offentlighet. Monarkiernas roll, framför allt dess politiska roll, ifrågasattes från allt fler håll och monarkiernas svar på dessa problem skiftade. Även inom enskilda monarkier ändrades förutsättningarna under perioden.

I en jämförande studie av Europas monarkier, The role of monarchy in modern democracy, inför Robert Hazell och Bob Morris en uppdelning av monarkernas funktion i en ”head of state” och en ”head of nation”, där det förstnämnda avser monarkens konstitutionella rätt- och skyldigheter och det sistnämnda avser hens roll som en nationell samlande gestalt. I samband med detta finns anledning att nämna den ibland diffusa svenska terminologi som vidhänger begrepp som monark, kung, majestät, etc. Ordet monark avser ett statsöverhuvud i en monarki, alltså en kung, drottning, kejsare, kejsarinna eller motsvarande. Det kan vara, men är inte nödvändigtvis, utbytbart mot ”regent”, ett ord som har vissa tidsmässiga konnotationer i stil med ”Under kungens utrikesresa är kronprinsessan regent”. Näraliggande ord till ”monark” är ”Konungen” och ”Kunglig Majestät” (ofta förkortat till ”Kungl. Maj:t” alternativt ”K.M:t”). Den första termen syftade på kungens person, framför allt i hans ämbetsutövning, och den andra på organ som fattade beslut i monarkens namn, i första hand regeringen och domstolarna. På ett övergripande plan handlade Kungl. Maj:t alltså om riksstyrelsen och infördes som ett begrepp i 1809 års grundlag och avskaffades i och med grundlagsreformen 1974. ”Monark” eller ”regent” kommer i den här avhandlingen att användas i teoretiska resonemang, medan ”kung” begagnas när det gäller Oskar II specifikt.

Till diskussionen om rollerna som statsöverhuvud och samlande gestalt har Martin Sunnqvist lagt aspekten av monarken som privatperson, eller snarare enskild person. ”Privat” och ”enskild” är ord som ofta används som synonymer. Emellertid har de en viktig nyansskillnad i det här sammanhanget. Det handlar om huruvida en monark överhuvudtaget är privat, någonsin. Monarker i äldre tid var inte bara statens främsta representanter, utan ett förkroppsligande av staten, menade bland andra den inflytelserike tyske statsvetaren Friedrich Julius Stahl (1802–1861)