Det blev ett årsmöte till slut, och omval för 27e gången. Det är nu bara hoppas att jag är ett år visare och inte ett år tröttare.

2020 är Covid-året, som alla nu vet. Och det är betyder ju att allt är upp och ner. För Svenska Heraldiska Föreningen betyder det att verksamhetsåret ser lite annorlunda ut.  Som att årsmötet inte var i mars utan nu i oktober och lite mer glest besökt än vanligt.

Ändå var det väldigt lyckat. Magnus Bäckmark höll ett väldigt bra föredrag om praktverket Riddarhusets vapensköldar, för vilken han varit redaktör (och jag en av artikelförfattarna). Sedan höll Martin Sunnqvist ett föredrag om rangkronornas utveckling 1561 till 1760, och den oreda som finns inom det området.

Normalt är föredrag och seminarier inte min grej. Jag föredrar att ta till mig informationen i text. Men denna gång var det ovanligt bra ämnen med mycket resonemang av den typ man sällan kostar på sig i en artikel, vilket gjorde de ovanligt spännande.

Själva stämman kom därefter och jag valdes om igen. 27 gången borde det bli, sedan 1994. Det är en rätt ansenlig mängd år i en styrelse och det gör att jag och Stefan Bede nu tangerar Ingemar Apelstigs rekordsvit som heraldiska styrelseledamöter.