Etikettarkiv: boktips

Om döda vita engelska män

Boktips

Bokmässan. Strosar och möts av Johan Hakelius, krönikör på Aftonbladet, som är iklädd en rutig kostym av det mer uppseendeväckande slaget.

Går vidare och kommer fram till ett bokstånd som säljer samme Hakelius pocketversion av Döda vita män som jag inte tidigare bläddrat i. Min nyfikenhet väcks och jag slår på måfå upp ett kapitel mot slutet av boken. Det handlar om Iain Moncreiffe of that Ilk, den kände heraldikern, genealogen och fnittrande whiskeyavsmakaren.

Det sista fick jag höra av Malcolm Howe som vid kongressen i Uppsala 1992 drog en mängd historier om excentriska brittiska heraldiker.
Moncreiffe är för heraldiker mest känd för att han skrev “Simple heraldry” och “Blood royal”. Köper boken på stört för så ofta stöter
jag inte på en biografi över en heraldiker.

Hakelius bok är en sanlöst rolig biografi över ett dussin brittiska excentriker från förra seklet. Förutom Iain Moncreiffe får vi möta
förebilderna för figurerna i “En förlorad värld”, en engelsk fascist som lika gärna kunde ha blivit premiärminister för både Labour
och Torys samt mängder av andra spännande personer.

Så även om boken i sig inte har något med heraldik att göra så får jag ändå på något underligt sätt en djupare förståelse för varför den för
skandinaver så excentriska brittiska heraldiken ser ut som den gör.
Och vem vet. Boken kanske inspirerar någon till att skriva biografier över svenska excentriska heraldiker. Nog är det ett par stycken
som är värda att porträtteras på det här vänligt respektlösa sättet.

 

Johan Hakelius
Döda vita män
ISBN: 978-91-85517-12-1

Konow skriver om Lewenhaupt

Boktips

Förre statsheraldikern Jan von Konow har kommit med ännu en bok. Denna gång en exposé över släkten Lewenhaupt från Sture-morden fram till idag.

Som släktbok är den trevlig och jag gör gärna samma uppställning när jag skriver en bok om mina anor. Men eftersom von Konow är historiker blir jag lite besviken. Boken är en hyllning till bildade män, tappra män, framgångsrika män och, i ett fall, till en kvinna dom hade modet att gifta sig av kärlek.
Någon analys av det samhälle i vilket släkten framgångsrikt verkade finns inte.

Men eftersom fem sidor ägnas den gamle riksheraldikern Adam Lewenhaupt så har boken ändå ett värde för mig.

Författare: jan von Konow
Titel: Ätten Lewenhaupt. Från Sturemorden till D-dagen
ISBN: 978-91-7353-605-9
Förlag: Atantis

Bloodied Banners: Martial Display on the Medieval Battlefield

Boktips

/Texten helt fräckt kopierad /

Medieval warfare is to modern eyes a colourful affair. Banners, armour, horse trappings and many other objects bore heraldic symbols.

To be effective at all, heraldry relied on differences in colour and pattern. As Jones observes, today’s soldier dresses in a way to hide himself from the enemy. He therefore poses the question: why did medieval warriors dress themselves in such a colourful, even flamboyant, manner?

The standard interpretation is that heraldic display was a means of identification, so that warriors could differentiate between friend and foe. Jones doubts this explanation, suggesting that it was more a means of distinguishing a military elite “based upon a concept of individual martial prowess”.

It was an incentive to honourable and valorous conduct since the doers of such deeds could be identified through their arms, thereby bringing glory (or shame) to the family and to the lord as well as the individual.

Banners, on the other hand, were “functional tools of command, being used to convey instructions to the men”. Furthermore, as time went on, other forms of identification were used, both for individuals, in the form of badges, and for collectives, in the form of national or religious insignia, such as the use of the white cross by William Marshal’s men in 1217 to demonstrate their service to the pope and his legate in the wake of King John’s conceding of the realm to Innocent III four years earlier.

Jones goes on to consider other visual aspects of medieval conflict, such as the psychological effect of wearing armour both on the wearer and the observer. The change in outline and proportion of the wearer is demonstrated neatly by photographs of the author across the various stages of donning armour (though, ironically, without any heraldic display).

He also elucidates more fully the importance of the horse and the sword as marks of status and shows how common religious symbols were in martial display. He adds a short discussion of audible display – the use of trumpets, war cries, marching in time – for the sake not only of military efficiency but also to boost the courage of one side while undermining that of the enemy.

These are all fascinating topics, expounded in a very accessible writing style and replete with examples.

Jones covers a huge chronological span – virtually the whole medieval period. Inevitably this limits opportunity for extended scholarly discussion and for explorations beyond published materials concerning England and France.

The author admits that “it is often difficult to ascertain which aspects of display reflect military culture and which civilian ones”. Furthermore, since there was continuity in what he calls “the basic culture” it is not easy to see the supposed military revolution of the 14th century reflected in display. Indeed, he points to continuities with later centuries, where the remnant of medieval armour, the gorget, remained a distinguishing feature of the officer class.

These observations, and the thought-provoking style, make this book a stimulating read for anyone interested in military history. 

Anne Curry is professor of history at the University of Southampton

Author: Robert W Jones
Publisher: The Boydell Press
Reviewed by: Anne Curry
Price (RRP): £50

Biskopar i Uppsala 1594-2014

Boktips

Augusti 1164. Sveriges förste ärkebiskop vigs i Sens i Frankrike. Stefan var hans namn och både ärkebiskop Eskil i Lund och påve Alexander III var på plats. för att se vigningen. 

Sedan dess har han haft många manliga efterföljare innan Antje Jackelén tillträdde, som den 70:e ärkebiskopen i ordningen.
Om detta berättar Ragnar Norrman i ”Biskopar i Uppsala 1594-2014. Porträtt och korta biografier”.

Bpken består av korta biografier och porträtt av ärkebiskoparna, men tyvärr inte deras vapensköldar – som ändå finns tecknade av Bengt-Olof Kälde. Lite synd att man missade den chansen, men man kan inte få allt och man får vara glad över att det ändå har gjorts ett rejält omtag om ärkebiskopslängden.

Ragnar Norrman
Biskopar i Uppsala 1594-2014. Porträtt och korta biografier
Stiftshistoriska kommittén i Uppsala som band II:1 i Uppsala stifts herdaminne.
Utkom 2014

 

De hädangångnas heraldik

Boktips

Först kom Inga von Corswant-Naumburgs bok som svenska anvapen. Sedan kom Cecilia Candréus fristående uppföljare om begravningsfanorna. För den fick hon Svenska Heraldiska Föreningens förtjänstmedalj 2012.

Hennes avhandling, ”De hädangångnas heraldik”, behandlar stormaktstidens senare hälft, från 1670 till 1720. Det är den period då det pompösa fortfarande var centralt och rangtecknen var utvecklade men de ekonomiska förutsättningarna var lägre än de varit under den föregående 50-årsperioden inom aristokratin.

Cecilia Candréus avhandling är en gedigen genomgång av materialet där fokus inte ligger på katalogiseringen av materialet utan på att sätta in fanorna i deras ideologiska sammanhang och på det viset förklara deras uppbyggnad och utveckling. Candréus stödjer sig på andra moderna forskares teser och utvecklar dem på flera punkter.

Författaren lägger också stor vikt vid att tydligt definiera hur olika begrepp kan användas vilket är till stor fördel för läsaren. En hel del av de missförstånd som annars märks i diskussioner kring fanor, baner och vapendukar kan därmed undanröjas.

Cecilia Candréus har en ovanligt stor bredd i sin avhandling vilket märks när hon tar läsaren från metod via en genomgång av fanornas ideologi och utseende till ren industrihistoria i form av broderiteknik och skråväsendet inom pärlstickeribranschen.

Avhandlingen avslutas med en katalog över bevarade fanor och en förteckning över de pärlstickare som gjorde fanorna.

De ceremonier som kantar en människas väg till den sista vilan har under årtusenden präglats av en strävan efter en värdig inramning. Ceremoniernas utformning och betydelse har dock skiftat genom historien. I stormaktstidens Europa utgjorde kröningar, triumftåg, bröllop och begravningar betydelsefulla evenemang där samhällets elit gavs tillfälle att synliggöra och befästa sin sociala position. Vid ceremonierna användes en påkostad rekvisita bestående av bland annat professionellt utförda textilier, vilka bidrog till att ge arrangemanget en symbolbärande inramning. I sin doktorsavhandling undersöker Cecilia Candréus tillverkningen och bruket av en grupp vita, broderade fanor – så kallade länsfanor – som användes av manliga medlemmar av den svenska betitlade adeln i samband med begravningar under stormaktstidens slutskede.

I undersökningen skildras inte bara ett textilt hantverk och dess utövare, utan även de avlidna männen, deras familjer och det samhälle de var en del av. Med heraldiska vapenbilder utförda i ett exklusivt reliefbroderi med guld- och silvertråd manifesterades den avlidnes grevliga och friherrliga titlar för att på så sätt markera hans position i den sociala eliten och en person som innehade flera titlar förde ofta en fana för varje titel. Det symboliska budskapet förmedlades inte bara genom fanornas heraldik och inskriptioner utan även genom deras förhållande till ett samtida stilideal där de ornamentala inslagen och det broderitekniska utförandet var av betydelse. Broderierna tillverkades på beställning och arbetet utfördes av professionella pärlstickare. Efter begravningen placerades många fanor som minnesmärken vid gravarna. Andra återanvändes senare genom att broderierna flyttades över på nytt tyg för att nu fungera som dekor på en altarbeklädnad.

 

Cecilia Candréus
De hädangångnas heraldik (2008)
ISBN: 978-91-7844-750-3.
Gidlunds förlag

Läs mer om Cecilia Candréus

Fick medalj av Svenska Heraldiska Föreningen

2012 mottog Cecilia Candréus Svenska Heraldiska Föreningens förtjänstmedalj för sitt storartade akademiska arbete.

Om döda vita engelska män

Boktips

Den har några år på nacken nu, men … Johan Hakelius bok ”Döda vita män” har ett spännande kapitel som heraldikens kanske mest udda figur. Någonsin. Sir Iain Moncreiffe of that Ilk.

Bokmässan. Strosar och möts av Johan Hakelius, krönikör på Aftonbladet, som är iklädd en rutig kostym av det mer uppseendeväckande slaget.
Går vidare och kommer fram till ett bokstånd som säljer samme Hakelius pocketversion av Döda vita män som jag inte tidigare bläddrat i. Min nyfikenhet väcks och jag slår på måfå upp ett kapitel mot slutet av boken. Det handlar om Iain Moncreiffe of that Ilk, den kände heraldikern, genealogen och fnittrande whiskeyavsmakaren.
Det sista fick jag höra av Malcolm Howe som vid kongressen i Uppsala 1992 drog en mängd historier om excentriska brittiska heraldiker.

Moncreiffe är för heraldiker mest känd för att han skrev “Simple heraldry” och “Blood royal”. Köper boken på stört för så ofta stöter
jag inte på en biografi över en heraldiker.
Hakelius bok är en sanslöst rolig biografi över ett dussin brittiska excentriker från förra seklet. Förutom Iain Moncreiffe får vi möta
förebilderna för figurerna i “En förlorad värld”, en engelsk fascist som lika gärna kunde ha blivit premiärminister för både Labour
och Torys samt mängder av andra spännande personer.

Så även om boken i sig inte har något med heraldik att göra så får jag ändå på något underligt sätt en djupare förståelse för varför den för
skandinaver så excentriska brittiska heraldiken ser ut som den gör.

Och vem vet. Boken kanske inspirerar någon till att skriva biografier över svenska excentriska heraldiker. Nog är det ett par stycken
som är värda att porträtteras på det här vänligt respektlösa sättet.

Erik den helige : landsfader eller beläte?

Boktips

Arvet efter Erik den helige

Sveriges nationalsymbol Erik den helige. Idag mest en mytisk figur, men en gång han Sveriges mest kända symbol och själva bäraren av riket med skölden tre kronor.

För heraldikern är Erik den helige idag mest känd som ofrivillig inspiratör till riksvapnet Tre kronor. Ännu 850 år efter hans död påminns vi dagligen om honom. Men hur kommer det sig att detta katolska helgon, denne svenske kung överlevde allt från bångstyriga tronpretendenter från andra släkter, reformationen och den moderna världen?

Det är temat i Henrik Ågrens bok om helgonkungen: Erik den helige – landsfader eller beläte?

Från medeltid till idag

Ågrens bok är en gedigen genomgång av hur Erik den helige har behandlats genom seklerna med stark betoning på perioden 1500 till 1800.

Författaren visar hur kung Erik redan under senmedeltiden förvandlades från en historisk kung bland andra till en högst levande symbol för riket Sverige. Den förvandlingen är, enligt Ågren, den främsta orsaken till att han inte behandlades lika styvmoderligt som övriga svenska helgon under 1500-talets reformation.

För Gustav Vasa och hans ättlingar blev Erik en viktig pusselbit när det gällde att bygga upp en svensk kungamakt som motvikt till den danska. Helgonkungen åtnjöt en stor dyrkan bland vanligt folk i egenskap av just helgon. I propagandan gällde det då att föra över denna dyrkan från det helgonlika till det mer statsmannamässiga och i förlängningen få denna dyrkan att smitta av sig på kung Eriks legitima arvtagare – vasaätten. Historieskrivningen blev ett sätt att bygga upp bilden av en god centralmakt som trots att den inte var katolsk ändå hade band till det gamla Sverige.

För makthavare i alla tider har det varit viktigt att kunna legitimera sina anspråk. Inte minst om de tillskansat sig makten genom våld eller på annat kan anses vara fel. Ett viktigt sätt i det arbetet är användandet och kontrollen över symboler eftersom symbolerna kan användas för att skapa samhörighet och peka ut fiender. För en ny makthavare går det inte, visar Ågren, att kasta bort alla symboler som representerar den gamla ordningen. Några måste vara kvar men föras in i den nya.

En bild av en symbol

Henrik Ågren visar i sin mycket inträngande bok hur just Erik den helige i svensk historieskrivning användes som en symbol för riket och kungamakten. Och Henrik Ågren gör detta genom att dela upp boken i flera teman: Eriks roll som världslig kung, som kristendomens och kyrkans välgörare, som människa, som helgon, som rikssymbol och också hans legitimitet.

Det är ett lyckat sätt för Henrik Ågren kan därigenom lättare tränga in i problemet och pedagogiskt förklara det för läsaren.

Resultatet av hans undersökning är att det visar sig att bilden av Erik den helige förändras mer under upplysningstiden än under reformationen.

Det är först på 1700-talet helgonkungen blir ett avskräckande exempel på en dålig härskare. Det hänger delvis samman med att historieskrivningen utvecklas och man blir allt mer källkritisk. Den mytiske helgonkungen får då stå tillbaka för den riktiga människan.

Genom sin bok Erik den helige – landsfader eller beläte? lyckas Henrik Ågren ge en djupare bild av hur människor tänkte kring symboler under den tidigmoderna perioden i vår historia. Det är en kunskap som vi heraldiker har stor nytta av när vi studerar den heraldiska utvecklingen under samma tid, från 1500 till 1800.

Genom att jämföra med Erik den helige kan vi bättre förstå varför dåtidens heraldik ser ut som den gör och vad man ville uttrycka med sina vapenkompositioner. Den idéhistoriska kunskapen ger heraldiken en extra dimension bortom dess pompa och ståt.

 

 Läs mer om Henrik Ågren

 

Henrik Ågren
Erik den helige : landsfader eller beläte? – en rikspatrons öde i svensk historia
ISBN: 9789185767960
Sekel Bokförlag/Isell & Jinert