Etikettarkiv: riksvapen

Erikska ätten i Grünenbergs vapenbok

Nya och gamla vapen för Danmark, Sverige och Norge i ”The book of arms of Conrad von Grünenberg, knight and citizen of Constance” från omkring 1480.
Men vilka vapen är det?

Danmarks vapen är i centrum, men utan sjöbladen. Hjälmprydnaden är bara en av flera som tydligen sägs användas av Danmark under senmedeltiden. Vi kan därför inte veta vilken hjälmprydnad som faktiskt användes då, inte ens baserat på vilken hjälmprydnad som användes på 1300-talet eller kom att användas senare.

Längst upp till vänster finns ett vapen som kallas ”Alt Danmark” med en häst. Det vapnet har aldrig använts så varifrån kommer det? det är oklart, men eftersom Jean Froissart omkring 1400 nämner att den franske kungen fick mottaga några fantastiska stridshästar från Danmark kan vi förstå att det fanns en bild av att Danmark hade en typ av hästar som inte fanns någon annan stans. Av detta har det kanske blivit ett vapen.

Norge har här två lejonvapen utan yxa och det stämmer. De första kungliga norska lejonen hade ingen yxa, den introducerades först i slutet av 1200-talet. Varför det ena lejonet är svart och rött är däremot lite oklart, men det gör ju vapnet unikt. I den kvadrerade versionen av det norska kungavapnet, nere till höger, kombineras Norge med Wenden. Wenden ska egentligen ha en gul krönt lindorm i rött men här har det blivit en nyskapande lindormsdrottning.

Nere till vänster har Sveriges tre kronor kombinerats med vapnet för kung Karl Knutsson Bonde, vars färger avviker. Båten är gul på svart men ska vara gul på rött. Det är en mindre miss som nog inte ska tolkas för allvarligt.
Längst upp, intill hästen, finns Bjälbo-ättens vapen men i helt fel färger. Det ska ju vara ett guldlejon på en blåvit botten, inte blått lejon på rödvitt. Lejonet är inte heller krönt, men det kan bero på att det är det gamla vapnet.

Till slut det mest intressanta – ”das alt Schweden” med de två lejonfiskarna. Inte heller detta vapen har någonsin funnits men var öppensinnad. Visst påminner själva idén bortom det faktiska vapnet om det sigill som kung Erik Knutsson förde i sitt runda sigill åren 1208-1216? Vänd lejonen mot varandra och vi är nästan där. Men hur kunde man känna till det i Tyskland 250 år senare?
Detta vapen, precis som den danska hästen, visar att det fanns en kunskap som förmedlades över tid och rum, även om denna kunskap inte är så systematiskt exakt som vi idag vill att den ska vara. Det visar också att medeltida källor kan vara väl så givande, men att de inte får ses som en korrekt beskrivning av verkligheten, såsom vi menar med det uttrycket.

Till sist noterar vi att intrycket av det danska vapnet är gult och blått medan de äldre svenska ger rött och vitt.

Nationaldag med Karl XI

Karl XIs kröning. Av David Klöcker, ur Nationalmuseum – http://collection.nationalmuseum.se/, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=45587179

Karl XI var kung på höjden av Sveriges stormaktstid. Han kröntes 1675 och tillställningen förevigades av konstnären  David Klöcker, adlad Ehrenstrahl. Men var är flaggan?

Svaret är förstås att det då inte fanns någon svensk flagga i vår mening. Det fanns däremot flera fält- och örlogsflaggor och så fanns det ett riksbaner.

Riksbaneret (eller huvudbaner, som det kallades fram till 1500-talet) var kungens främsta symbol och visade ursprungligen dennes vapenflagga. Med åren kom det att bli allt mer utsmyckat och allt mer unikt (vi vet från Erikskrönikan att kungens baner fanns i många exemplar och kungen behövde inte finnas där baneren var).

Från sent 1500-tal har de definitivt blivit så utsmyckade att vi kan kalla dem konstverk. Några äldre är inte bevarade så deras konstnärliga värde lämnar jag därhän.

Karl XIs riksbaner. Av Livrustkammaren och Skokloster slott med Stiftelsen Hallwylska museet – http://emuseumplus.lsh.se/, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=45584752

Kröning utan flagga

Jag visar upp Karl XI:s kröning i Uppsala domkyrka just för att visa att där, på den svenska stormaktstidens ceremoniella höjdpunkt, förekommer inga svenska flaggor. i alla fall ingen som man vill visa upp. Endast riksbaneret ses vig sidan om ungens tron. Det är en tydlig signal om hur man såg på flaggors och fältteckens symbolvärden vid denna tid. Väggarna är dekorerade i ljusblått (tänk serafimerordens färger, även om den kom till 75 år senare) med guldbroderier. Färgerna gult och blått dominerar alltså miljön.

Målningen visar interiören i domkyrkan med kungen i centrum, sittandes på den svenska silvertronen. Riksbaneret intill och kungens namnchiffer (notera – inte vapensköld) på tronen.
Kungen är klädd i en vit guldbroderad dräkt, vita benkläder, blå guldstickad hermelinsfodrad mantel, hermelinskrage och spetskrage. På bilden ses också riksdrotsen Per Brahe (till vänster) och ärkebiskop Laurentius Stigzelius (till höger). Tillsammans håller de kronan för att visa på att kungen är krönt av både stat och kyrka.
Drotsen och alla andra riksråd är klädda i den röda hermelinsfodrade riksrådsmantel som även ses i några högadliga vapen. Ärkebiskopen är iförd svart dräkt och guldbroderad mantel.
Det är riksrådet Axel Sparre som står invid ett bord med duk av guldbrokad och håller spiran.
De män till höger som är klädda i guldbroderade mantlar är biskoparna. De i svart där bakom är präster. Drottningen står i egen läktare till vänster i bild.

Tre kronor i Livro do Armeiro

Vapenboken Livro do Armeiro från 1509 visar att Sveriges tre kronor då var etablerat som Sveriges riksvapen.

Hade Sverige ett kvadrerat riksvapen under 1400-talet eller var kvadreringen avsedd endast  för ”statschefen”?
Det vet vi väldigt lite om men samtida vapenböcker ger en ledtråd.

I den portugisiska vapenboken Livro do Armeiro finns alla europeiska kungariken med, plus en hel del portugisisk adel. På sida 75 (PT-TT-CR-D-A-1-19_m0075.TIF) i den digitala versionen finns Sverige med, som sista kungarike. Danmark och Norge står mycket tidigare så jag tänker att de sparade det finaste till sist.

Det ska sägas att inget land har en hjälmprydnad utan hjälmen har en krona. Vapnet ska alltså representera ett rike, inte en kung.

Portugals äldsta vapenbok

Vapenboken kom till 1509 under kung Manuel I av Portugal. Bokens författare är vapenkungen John de Cró och det är den äldsta bevarade portugisiska vapenboken. Idag finns den i nationalarkivet (cota Casa Real, Notary of the Nobility, liv. 19).

Med tanke på hur vackert den är utförd, hur genomtänkt uppställningen är och hur heltäckande boken är kan vi med säkerhet säga att de hade många förlagor. Europeiska kungahus och adelssläkter i Portugal är nämligen inte information som finns samlade i samma förlagor såvida de inte gjorts i just Portugal.

Vapenboken innehåller omkring 400 vapen målade på 161 foliopergament i storleken 403×315 mm.

Ta dig tid att bläddra igenom detta fantastiska bokverk.

Källa

Här hittar du Livro do Armeiro

Här kan du läsa om den, på Wikipedia

Heraldiker måste inse att identitet är ett problem

Nils Forsbergs tavla Gustaf II Adolf före slaget vid Lützen
Nils Forsbergs ”Gustaf II Adolf före slaget vid Lützen” från 1900 visar väl den nya sekelskiftsnationalismen

Eftersom heraldik är symbolen som identifierar en grupp tänkte jag att det passar att tänka högt om just grupper.

Identitet är problematiskt eftersom identiteten bygger på en påhittad historia om vårt ursprung som förr eller senare kommer  att kollidera med verkligheten. Dessa historier är inte sanningen om oss. Det är historier som vi har skapat för att intala oss och vår omgivning att vi (inte) hör ihop.

Men eftersom dessa historier är påhittade är de instabila och faller lätt isär om de konfronteras med en bättre historia, bättre i betydelsen att den känns mer relevant för den aktuella publiken. Det här har diskuterats mycket inom politiken, speciellt när man vill förklarar Socialdemokraternas tillbakagång (dock inte så mycket när man resonerar kring andra partier i Sverige/Europa) men det har såklart giltighet på andra områden med.

Nationalisterna, till exempel, ser gärna på nationen som en biologisk enhet. Det finns en nedärvd essens i vårt DNA. Hur det ska ha kommit in till oss genom tidigare härskarens erövringskrig förklaras inte eftersom det ju är ett påhitt. En romantisk historia, helt enkelt, men likafullt en historia som många tror på eftersom det skapar en gemenskap med andra inom gruppen (landet/religionen/företaget) som jag aldrig mött, än mindre känner.

– Men, tänker du kanske, Sverige finns ju och jag är svensk och det är därför min identitet.
– Jo, det är just det här jag menar. Visst finns Sverige i den mening att det är ett statsstyre över ett definierat område där det bor folk. Men det område som berörs kan förändras eller försvinna. Sverige kan bli en del av ett nytt skandinaviskt rike eller delas upp så att en del hamnar i ett annat land. Samma folk på samma plats har då en helt annan identitet utan att ha rört sig en millimeter. Identiteten är alltså inte min egen utan det som omgivningen ger mig. Ungefär som ett varumärke, vars definieras just av det som marknaden  säger att det är, oavsett vad företaget själv anser om saken.

Heraldiken bär identitet

Jag menar att vi heraldiker måste vara medvetna om det här. Vår uppgift är, likt historikerns, att studera ämnet. Vi ska hjälpa andra att förstå heraldikens symboler, vem som använt vissa märken och i vilket syfte. Heraldikern ska förstå och förmedla kunskapen om hur heraldiska vapen använts i berättelserna om identitet, men inte vara  bevarare av dessa berättelser. Det vore att lämna forskningen och bli en form av heraldiska domare, och det är inte heraldikerns uppgift.

Traditionerna får finnas kvar

Bara för att heraldikern  forskar om, istället för att döma i, heraldiken så betyder det inte att heraldikern ska sluta engagera sig i heraldikens tradition.

Jag menar att en heraldiker visst kan upprätthålla en god heraldisk sedvänja (och med det menar vi att hålla sig till traditionerna) utan att hamna i en dömande position. Det gäller bara att hålla koll på vad som är en heraldisk sedvänja och vad som är personligt tycke och smak. Svenska vapenkollegiet (SVK) är här ett bra exempel på hur heraldikerna bör arbeta medan jag tycker att College of Arms inte är en bra förebild.  SVK bör däremot bli bättre på att förklara sig, och det får ta jag på mig inför 2019.

Konkret innebär det att reda ut varför vissa sedvänjor är centrala att bevara (ex tinkturregeln, för den är med och definierar det heraldiska vapnet) medan andra kan diskuteras (som förekomsten av purpur i modern svensk heraldik) och ytterligare några helt revideras (så som att ett vapen följer namnet eller att det bara ärvs via faderslinjen) eftersom dessa sedvänjor strider mot andra och mer centrala principer i samhället samtidigt som de inte tillför heraldiken något.

Nu är detta ingen brandfackla för att väcka de som är engagerade inom heraldiken. Självklart är det många heraldiker som är medvetna om detta och det är en fråga som ofta dyker upp i diskussioner. Däremot är det en fråga som sällan diskuteras publikt och därför stannar kunskapen hos de mest engagerade. Så denna text skrevs för att lyfta på locket till den kunskapen.

Och jag lovar/hotar med att det kommer att komma fler artiklar på det här temat det kommande året för jag tycker att heraldiken behöver fler resonerande texter om själva ämnet.  Det kan inte bara handla om att visa upp nya eller gamla vapensköldar eller diskutera någon detalj i vapenrätten.  Då blir det allt för snabbt trist, tycker jag.

Historien bakom Sveriges riksvapen

Hubert Herald är en liten guldgruva på nätet. Denna till synes trista hemsida är fylld av kunskap om mängder av statsvapnens utveckling runt om i världen. 

Jag tittade in på den svenska sidan och tycker att den i allt väsentligt (har inte granskat detaljerna) ger en bra beskrivning av hur det svenska riksvapnet utvecklades nder medeltiden och vilka – få – belägg vi faktiskt har.

Värt att notera att alla belägg är bilder som vi tolkar. Det finns inte ett enda dokument där en officiell representant för riket Sverige faktiskt förklarar för menigheten att vapen X eller flagga Y från DATUM ersätter märke Z som symbol för Sverige. Allt är gissningar, om än kvalificerade sådana, från experter inom heraldik.

Men just därför är det av stor betydelse att se dessa olika forskares och skriftställares texter så att du som varande/blivande heraldiker kan jämföra dem, se vad som saknas och kanske göra en annan tolkning av materialet.

Det svenska riksvapnet hittar du på http://www.hubert-herald.nl/Sverige1.htm

 

Varför ligger vapensköldarna på varandra?

Jourhavande heraldiker

Polens baner under vasakungarna 1587-1668. Obs. Detta är INTE en statsflagga. Av Olek Remesz, via Wikimedia Commons

En fråga har dykt upp från Patrik. Varför har statsvapen vapensköldarna på varandra och vad betyder egentligen ordningen?

Det är lätt att tro att det som är störst är viktigast, och det är det på sätt och vis. Men då får man först ställa sig frågan vad man anser vara viktigast för tillfället.

Det polska baner (det fanns ingen officiell polsk flagga före 1800-talet, men det fanns kungliga baner och polska fälttecken) här ovan, under den tid då Vasa-dynastin styrde visas principen tydligt.

  1. I botten är det baneret som visar bärarens hemvist. I detta fall den polska armen eller det polska kungahuset. Det är geografin.

2) Sedan är det skölden för riket Polen-Lithauen.

3+4) Ovan det det ett vapen som ligger på ett annat, men de två hör ihop. Det visar i 3) riket Sverige med dess 4) kungahus Vasa.

Omvänt kan man se det som att dynastin Vasa från Sverige styr över Polen-Lithauen, över vars armé de nu styr.

Nedan ser vi det omvända. Här är det huset Holesteing-Gottorp av Danmark som styr över Sverige.

För att förstå ordningen så är det alltså inte så att det vapen som är störst, och ligger underst, bestämmer över de små som ligger över, utan precis tvärtom.
Storleken är i sig inte heller central. Det är bara så att man gör de undre fälten större än de övre så att man ska kunna se dem.

Ätten Holstein-Gottorp som kungar av Sverige. Av Christer Sundin, via Wikipedia commons.

Hade kungarna på 1100-talet heraldiska sköldar?

Jourhavande heraldiker

Sigill för Helena Sverkersdotter, daterat till 1238.
Sigill för Helena Sverkersdotter, daterat till 1238.

En fråga som ofta kommer är: Hade de svenska kungarna på 1100-talet heraldiska sköldar.

Svaret är: Vi vet inte. Men vi tror oss veta att de inte hade det på 1100-talet med sannolikt har de tagit upp heraldiska sköldar mellan 1200 och 1220. 

Heraldiken uppstår under 1100-talets mitt i området kring Normandie och England, med andra ord i normandernas intressesfär. Det äldsta vapnet lär vara Geoffrey Plantangnets, greve av Anjou, vars vapen av en samtida krönika dateras till 1126. Nu är krönikan visserligen skriven 30-50 år senare och då var greve Geoffery redan död och begraven, och på hans gravplåt finns det omnämnda vapnet. Eftersom Geoffrey begravs 1156 och hans barn inte för detta vapen, men hans barnbarn gör det lite senare, antar vi på goda grunder att denna sköld faktiskt fördes av honom själv även om bevisen härför är ett decennium eller så senare.

1150 är alltså gränsen neråt för heraldiska vapen. Det första svenska kungavapnet i en sköld som vi känner till är Valdemar Birgersson (Bjälbo-ätten) från c:a 1250. Någonstans under detta tidspann på 100 år började svenska kungar alltså använda vapensköldar.

Arms of king Valdemar (1250-1275) and his mothers brother, king Erik (1222-1250)

En ledtråd är då Birgers vapenbild med tre krönta leoparder som även fördes av hans morbror, kung Erik Eriksson läspa och halte.  Men bara i sigill och inte, av bilden att döma, i en sköld. Men här får man vara försiktig för sköldformen var inte så trendig på 1200-talets första hälft så motiv utanför sköldar kan mycket väl vara heraldiska. Det syns inte minst i mynt.

Jag skulle därför vilja hävda att kung Erik Eriksson av den Erikska ätten förde ett vapen (en inte alltför unik åsikt idag, även om den har motsagts av tidigare statsheraldiker, ex Clara Neveus i Populär Historia nr 5, 1998, fast hon kan där avse Erikska ätten under 1100-talet. )

Eftersom det första belägget för ett heraldiskt vapen i Sverige är Bobergs-ätten från 1219 och eftersom det danska riksvapnets tre lejon kan beläggas i kung Valdemar Sejers sigill från c:a 1200 kan vi förstå att heraldiska vapen knappast var okända för de svenska kungaätterna. Med den kunskapen ska man förstå det mynt som kung Knut Eriksson lät prägla på 1180-talet och som jag skrivit om tidigare. Det visar en sköld med tre bjälkar. Om det ska vara ett existerande vapen eller bara en tillfällig dekoration vet vi inte, men jag tror att det är en dekoration utan betydelse för Knuts samtid men att motivet kom att tas upp av hans efterkommande just för att det gav dem en förnämare historia.

Det gör då att kung Holmger Knutsson, också han av Erikska ätten, uppenbart förde ett vapen mer tre bjälkar på 1220-talet, och som hamnade på hans mynt under hans tronperiod 1229-35.

Andra medlemmar av Erikska ätten hade andra motiv. Kung Erik Knutsson (1208–16) förde två motvända lejon i – vad det tycka -två separata sammanhang varför det får anses vara hans personliga motiv. Att vi idag inte ser det som ett vapen beror nog mer på vår strikta definition av hur ett vapen ska se ut, något som inte riktigt verkar ha delats av heraldikens första företrädare i Sverige.

När det gäller Sverkerska ätten är vi än mer osäkra. Den enda som vi vet hade en sköld är prinsessan Helena Sverkersdotter som hade en fågel/drake inom en stjärna. Men hennes bror kung Johan (1216-22) lät prägla mynt med fågel-/drakhuvud och det gjorde igen annan kung så det kan vara ett tecken på att detta faktiskt är deras vapensköld.

Appen som håller koll på våra symboler

Appen Svenska symboler från statsheraldikern
Appen Svenska symboler från statsheraldikern

Heraldiken är inte så omodern som man kan tro. Vi har till exempel en app om de svenska nationalsymbolerna.

Det är nu över ett år sedan som  statsheraldikerns app lanserades och sedan dess har den uppdaterats med mer material..

Hade brister men mycket bättre nu

När appen kom recenserade jag den för Vapenbildens läsare. Då var jag kritisk till den teoretiska delen och det är en kritik som jag håller fast vid. Se citat nedan. Den hade också lite för få bilder men det är nu betydligt bättre.

Men – jag vill ge statsheraldikern en eloge för den justering som de  gjort i sin text om purpur. Där sått det nu, helt korrekt om purpur att: ”en ingår i vapenmanteln för Stora riksvapnet men används inte annars i den OFFENTLIGA (mina versaler) heraldiken. För vi måste skilja på vad som är allmän heraldisk tradition och vad som är tradition inom den offentliga heraldiken.

Citat ut Vapenbilden

Så här skrev jag i min recension:
Men, det finns några allvarliga men som överskuggar innehållet. Först måste det sägas att statsheraldikern är en myndighet och som sådan måste kvaliteten stå i fokus. Enskilda tjänstemäns egna åsikter ska inte lysa igenom i de handlingar som ges ut av en myndighet.

Så har dock skett här. I stället för att vila på forskningen har statsheraldikern valt att tolka heraldiken i några omtvistade frågor och han väljer att frångå det historiskt belagda för att i ställer presentera en alternativ teori.

Ett exempel på det är beskrivningen av heraldikens tinkturer. Här utelämnas purpur helt trots att det är en färg som förekommit i heraldiken allt sedan heraldikens första sekel.

Om appen nöjt sig med att säga att purpur inte används inom offentlig svensk heraldik hade informationen varit korrekt, men nu fastställs åter en felaktig uppgift. …

Men trots denna kritik kring enskilda detaljer så vill jag med kraft säga att den här appen är en väldigt bra sak från statsheraldikern med kollegor.

Appen kan laddas ner i App Store och Google Play under namnet: Sveriges symboler.

 

De första sköldhållarna

Lejon som Sveriges första sköldhållare, från 1483
Sveriges första sköldhållare, från 1483

Redan i den första bok som trycktes i Sverige, Dyalogus creaturarum moralizatus – Skapelsens sedelärande samtal, finns Sveriges äldsta kända sköldhållare.

Boken trycktes 1483 och producerades av  franciskanernas, gråbröderna, kloster på Riddarholmen. Boktryckaren var tyske Johann Snell som hade utbildat sig i Rostock och förde med sig sitt tryckeri från land till land runt Östersjön.

I boken finns 122 sedelärande samtal mellan olika fabeldjur som ska hjälpa läsaren att skilja på rätt och fel, ont och gott. Inget av dem berör heraldiken men vi fick i alla fall med oss sköldhållarna och en version av Sveriges dåtida riksvapen tre kronor.

Vapnet under är Johan Snells, tror jag.

Bilden slängde jag in via min telefon, som synes.

Svensk flagga på franskt vis

 

Svensk flagga
Svensk och norsk flagga på franska, mitten av 1800-talet

Se Sveriges gula och Norges rödkål kokard i franskt tryck från mitten av 1800-talet. 

Källan till bilden är något franskt bildverk som visar upp Europas länders uniformer, flaggor och riksvapen. Eftersom Sverige och Norge var i en union så var det förstås naturligt för samtiden att det var samma land.
Just det är underligt, att vi idag inte vill kännas vid att det var så samtidigt som vi utan besvär (även norrmän) ser det som helt naturligt att Danmark-Norge var ett (1) land.

Men det som förvånade mig här var att fransmännen var så intresserade av att visa upp kokarden, en tygrosett som sällan fyller någon funktion i Sverige. Idag finns den kvar i ordenssammanhang, men det är bara de mest engagerade falerastikerna som har koll på alla dessa kokarder. Men gul ska den tydligen vara, den svenska bandrosetten.

Vad är en kokard?

En kokard är en bandrosett eller knapp, ofta i nationalfärgerna, som används som märke på olika huvudbonader. Kokarder började bäras redan på 1600-talet, då olika kompanier bar sina chefers färger i kokard.

 

svensk flagga
Svensk och norsk flagga med uniformer på franska, mitten av 1800-talet