Historien är full av namn vi känner till och andra vi glömt bort. En av dessa bortglömda figurer är Erik Puke, en svensk upprorsledare och politisk aktör under 1400-talet. Hans liv var dramatiskt, kort och slutade med avrättning. Men varför vet vi så lite om honom? Och varför har hans roll i historien bleknat, medan andra, som Engelbrekt Engelbrektsson, blivit hyllade hjältar?
I sin uppsats Attack och farväl gör Ludvig Karlström en fascinerande genomgång av hur Erik Puke har skildrats i svensk historieskrivning under 1900-talet. Det är ett arbete som inte bara berättar om en man från medeltiden utan också om hur vi skriver historia, vilka vi lyfter fram, och vilka vi helst tystar ned.
Uppsatsens huvudbudskap är att Pukes eftermäle har formats mindre av vad han faktiskt gjorde och mer av hur han senare har beskrivits. Där Engelbrekt har blivit en frihetshjälte i både krönikor och populärhistoria, framstår Puke ofta som en bråkstake, en förlorare eller som Karlström skriver: en man som fått “ett slags historia damnatia”, alltså en historisk fördömelse.
Det som gör detta arbete särskilt intressant är hur det sätter ljuset på skillnaderna i skildringarna, inte i handlingarna. Puke och Engelbrekt kämpade sida vid sida under delar av 1430-talets uppror mot kung Erik av Pommern. De bar samma krav: rättvisa, skattelättnader, och mer makt åt folket. Men medan Engelbrekt framställdes som ett slags helgon både i medeltida propaganda och i 1800-talets nationalromantiska historieskrivning fick Puke rollen som den obekväma, ibland farliga figuren.
Karlström visar hur denna bild förstärktes av skillnader mellan olika historikers perspektiv. Genom att jämföra verk från bland annat Erik Lönnroth, Gottfrid Carlsson, Dick Harrison och Vilhelm Moberg, belyser han hur politiska preferenser, ideologiska skillnader och till och med ordval påverkat hur Puke beskrivits. Puke blev underställd, inte jämställd – trots att han under sin livstid hade både militär makt, folkligt stöd och ambitioner som antyder att han, i likhet med Karl Knutsson (Bonde), kan ha strävat efter kungamakten.
En viktig slutsats i uppsatsen är att historieskrivning aldrig är neutral. Den formar vår bild av det förflutna, ofta genom subtila medel: vilka ord vi väljer, vilka källor vi lyfter, vilka perspektiv vi glömmer bort. I Pukes fall handlar det om att hans radikala ageranden, särskilt hans uppvigling mot den egna adeln, gjorde honom till en olämplig hjälte i en historia skriven av och för segrarna.
Karlström argumenterar för att Puke snarare var en ledare i egen rätt än en ”medhjälpare till Engelbrekt”, som han ofta kallats. Hans skicklighet i att samla stöd bland både bönder, bergsmän och städernas borgerskap visar på politisk intelligens även om hans handlingskraft ibland framstår som överilad och strategiskt svag. Men även detta är en tolkning. Vad som står klart är att hans död efter ett löftesbrott från Karl Knutsson var ett resultat av maktspel snarare än rättskipning.
För dig som vill förstå mer om hur historiska personer får sina roller i vår kollektiva berättelse, och vad det säger om både dåtiden och oss själva då är Attack och farväl en läsvärd ingång. Den påminner om att historiens hjältar inte alltid var de mest rättvisa, och att dess skurkar ibland bara hade fel vänner.
Läs mer
Karlström, Ludvig: Attack och farväl – en historiografisk diskussion rörande Erik Pukes eftermäle. Linnéuniversitetet (2010)
