Etikettarkiv: Danmark

”Svenske” hertigen Knut Porse av Halland

Stenhuvud i Linköpings domkyrka som sägs tillhöra Knut Porse.
Stenhuvud i Linköpings domkyrka som sägs tillhöra Knut Porse.

Halländske riddaren Kunt Porse blev hertig över Halland. Var han då svensk eller dansk hertig?

Knut Porse av Halland var gift med hertig Eriks änka Ingeborg och blev därför hertig av Halland. Liksom hans två söner. De är därmed inte medlemmar av kungahuset.
Läser man Wikipedia eller Svenskt biografiskt lexikon är det lätt att tro att han nådde sin hertig-titel tack vare egna meriter, men det var genom hans beskyddarinna och fru Ingeborg. Det är jag säker på, även om det inte är sånt som står i ett rättsligt dokument från samtiden.

Hertigen och Halland

Hertigdömet Södra Halland (och Samsö) var perifera och utsatta områden för den danske kungen. Här härskade därför en hertig på kungens mandat. Detsamma gällde för Dansk-Estland och Schleswig.

Knut Porses fall är lite unikt och kan bara förklaras med hans förhållande och senare äktenskap med hertiginnan Ingeborg. Samtiden påstår visserligen att hon blev duperad av honom, men med tanke på hennes politiska insikter före hans uppdykande och efter hans död 1330 så kan vi nog tryggt lita på att det var hon som drog i trådarna.

Ingeborg var sedan tidigare hertiginna med kontroll över Norra Halland, Bohuslän, Dalsland och Västergötland, förutom det som låg under lagmannens kontroll (gränserna är i praktiken omöjliga att förstå för oss, men sannolikt enkla för dem).

Med det stödet kunde Knut Porse tryggt engagera sig i dansk inrikespolitik. Han var med att störta kung Kristoffer och fick då, 1327, dennes hertigdöme Södra Halland med Samsö (kallat Halland).

Dansk, svensk eller mitt emellan

Formellt är Knut Porse självklart en dansk med sin hertig. Men man kan ju lika gärna se på det hela på annat sätt. Området Västra Götaland (Västergötland, Bohus, Dalsland och norra Halland) var i praktiken ett eget självständigt lydrike under Svenska kronan c:a 1300 till 1370. Det är ganska lång tid, längre än DDR existerade. Hur många tror du 1340 verkligen såg hertigen/Hertiginnan av Västergötland som något annat än en verklig härskare? Jämför gärna med vissa kontinentala hertigdömen som Burgund.

Jag skulle vilja säga att Knut och Ingeborg egentligen är varken eller. De är som hertigar herrar i sitt eget rike.
Nu dog Knut 1330, men tänk om han levt ytterligare 30 år och att hans c:a 20-åriga söner inte dött i digerdöden 1350, hur hade då makten sett ut?

Jag för min del kan mycket väl tänka mig att det hade kunnat utvecklas till ett nytt rike som kanske kallats Götrige (Göta rike). Om så hade skett hade vi alla sagt att det var klart att Knut 1326 inte var en dansk hertig, han var självständig vasall till danske kungen. Så bra är vi på att efterrekonstruera historien så att den stämmer med vad som skedde efteråt.

Ett annat problem med forskningen kring detta är att forskningen förr haft problem med kvinnor – jobbiga typer som ställer till det – och därför inte ville se att Ingeborg var just chef över sitt rike. Precis som hennes efterträdare Blanka var chef i Sverige när kung Magnus var i Norge, och därefter drottning Margareta, och sen drottning Filippa.
Alla dessa kvinnor är snyggt bortrensade och förvandlade till bihang när de facto OCH de jure var den mäktigaste i landet efter sin make kungen. I Ingeborgs fall dessutom tvärtom – hon var 1320-1335 den mäktigaste i landet inklusive sin make och son.

Politiken förr var helt enkelt mycket krångligare och roligare än vi vill tro.

 

Fotot hämtat från Wikipedia, av Jacob Truedson.

Ny bok om 552 bomärken

Boktips

Bokomslag till "Himmerlands bomärken" av Ole Færch.
Bokomslag till ”Himmerlands bomärken” av Ole Færch.

Ole Færch bok ”Himmerlands Bomærker” finns nu att köpa. Den omfattar 552 danska bomärken från 1450-1700, de flesta tidigare okända. 

Det är ett spännande projekt som författaren Ole Færch gett sig in på. Tyvärr har jag själv ännu inte läst boken, men den ser lovande ut.

Boken innehåller avbildningar av 552 bomärken (inte bokmärken) från 1450 till 1700.  Flertalet bomärken är tidigare okända. Bland motiven finns allegoriska, heraldiska och religiösa bilder samt monogram.

Bomärkena har funnit på sigill som använts av bönder, härads- stads- och birkefogdar, skrivare, präster, köpmän och hantverkare. Alla fyra stånden utom adeln finns med.

Ole Færch har även samlat in bomärken från kyrkoinventarier som gravstenar, epitafier och predikstolar samt bilder av de sigillstampar från Himmerland som idag finns på Nationalmuseet och på Aalborg Historiske Museum.

Köp boken här

Det är Societas Heraldica Scandinavica (SHS) som i samarbete med förlaget Slægten netop står bakom boken.
Boken kan köpas från SHS för 120 DANSKA kronor., exkl. frakt.

Kontakta föreningen för mer information.

Dessa lömska danskar

Danmarks medeltida indelning
Danmarks medeltida indelning

Idag när vi är så uppfyllda av vårt nordiska brödraskap kan det vara värt att minnas vår inte allt för ädla historia. Som vi svenskars mycket nedsättande ton mot danskar (och tvärtom, kan jag tänka).

De fördomsfulla skriker dagligen ut sitt hat, eller antyder lömskt att andra kulturer är mindre värda än vår. Man skulle ju kunna tycka att Balkan-historien från 1990-talet visade vad såna tankar snabbt leder till, men de var nog för långt borta.

Så jag vänder blicken mot Danmark. Mot de lömska danskarna, som de framträder i svensk historieskrivning och i svensk politik. Och även om vi kan spåra ursprunget till 1400-talets politiska konflikt levde avogheten kvar in i 1900-talet. Till exempel i Gustav Sandbärgs verk (http://runeberg.org/authors/sundbaxe.html).

Från Karlskrönikan och Johannes Magnus skrifter fram till Sandbärg och andra folklivsforskare finns en klar bild av danskarna. De är lömska, opålitliga, fega kräk som lider av en nedärvd svekfullhet. Med den bilden av dansken är det inte konstigt att vi varit i nästan ständig konflikt med denne granne fram till 1800-talets början.

Johannes Magnus sigill som ärkebiskop. Korset hör till Uppsala stift.
Johannes Magnus sigill som ärkebiskop. Korset hör till Uppsala stift.

Allt börjar med Johannes Magnus

Det är inte riktigt sant, men hans verk är så överväldigande mer inflytelserikt än alla andra så jag sätter självsvåldigt gränsen här.
Historia de omnibus Gothorum Sveonumque regibus var visserligen inte spå populär hos kung Gustav Vasa, men hans söner uppskattade den påhittade historien, som uppfattades som sann.
I denna bok utmålas framför allt danskarna som extremt grymma och lömska. Orsaken är helt klart splittringen av Kalmarunionen några år tidigare och det blodbad som avslutade denna förening.
Boken fick ett extremt stort internationellt genomslag och det gjorde att den blev än mer populär på hemmaplan. Det påverkade också helt klart den svenska politiska inställningen till Danmark, även om det parallellt fanns pro-danska strömningar. Livet är sälan svart och vitt.

Som modern läsare ska man förstå att en historiebok från den här tiden inte nödvändigtvis gör anspråk på att vara vetenskapligt sann. Det är en tanke som kommer först med upplysningen och som egentligen slår igenom först under sent 1800-tal. Däremot gör den anspråk på att vara tillräckligt sann (=sannolik) och därmed vara ett läroexempel och moraliskt rättesnöre.  I danskarnas fall dock ett omoraliskt rättesnöre.

Danskar är inga nordbor – men lapparna är

Brodern Olaus Magnus ville inte vara sämre. I hans verk ”Historia om de nordiska folken” definierar han vilka som är de nordiska folken. Lite överraskande räknar han upp moskoviter, lappar*, värmer (värmlänningar), dalkarlar, bergslagsbor och norrmän förutom svear och göter. Däremot inga danskar.

För att riktigt förtydliga detta säger han att i norden talas det fem språk: lappska, moskovitiska, finska och tyska förutom svears och götars språk.

Jag luras med utvalda citat

Citat kan användas för att bevisa vad som helst, även om de är sanna. Nu bevisade jag att danskarna är svekfulla alternativt att svenskarna har haft en fördomsfull inställning till danskarna.

Genom att föra det skrev jag inget om svenskarnas syn på polacker, judar, afrikaner, lappar eller ryssar under den här tiden, och därför förnekade jag våra fördomar mot dem.

Jag skrev heller inget om de fördomar mot oss och andra som florerar i dessa länder, varför den som läser snabbt lätt får för sig att dessa inte har fördomar. Vilket de så klart både har och har haft.

Min enkla poäng var denna gång att: Tänk innan du ropar att andra har fördomar. Det är i sig självt en fördom. Försök istället förstå vem som vill driva fram just denna fördom och vad vinsten kan bli. Alternativt, den som vill få bort just en fördom, varför är denne inte så noga med att bekämpa andra fördomar oavsett om de riktar sig mot en annan religion, utseende eller social klass?

 

* Och för den nu upprörde hittepå-politiskt-korrekte-som-egentligen-är-fylld-av-fördomar så är det Olaus Magnus 1500-talsordval som är med här. Han är för övrigt inte speciellt negativ till lapparna, han konstaterar bara att de lever annorlunda.

Dannebrogen är tysk

Tyskromerska rikets krigsflagga under 1200--1300-talet.
Tyskromerska rikets krigsflagga under 1200–1300-talet.

Mitt på danska grundlovsdagen (nationaldagen) avslöjar jag här att danskarna idag markerar sin högtidsdag med en tysk symbol – Dannebrogen.

Den danska flaggan måste ses i sin Europeiska kontext. Under 1200-talet, när flaggan etableras, är det en symbol för den tyskromerske kejsaren. samme kejsare som danske kungen önskade stå på god fot med, och definitivt inte utmanade.

Ser man på en karta över 1200-talet och lägger ut dagens regioner som använder en röd flagga med vitt kors som symbol så ser man tydligt att dessa finns precis i utkanten av det dåvarande tysk-romerska imperiet. Som bland vissa stadsstater i Italien, i Schweiz och i Danmark.

Läs mer om Danmarks flagga.

Den danske adel efter 1849

Boktips

Här ett tips på en bok som jag inte ens läst: ”Den danske adel efter 1849” , men en bok jag gärna vill titta närmare i.

För att förstå ett samhälle måste man förstå dess ”adel”, den reellt makthavande klassen. I vissa tider är det präster, i andra köpmän eller riddare. Under några sekler från 1500-1900 var det i Europa ämbetsmannaadeln. Hur denna grupp såg på sig själv och sin makt är viktigt att förstå när de mot slutet av 1800-talet började ge upp sitt maktmonopol och övergå till ett med demokratiskt synsätt.

Boken Den danske adel efter 1849 fokuserar på just denna period i Danmark och är därför ett intressant inlägg samt presenterar forsknigsläget som det ser ut idag. Det borgar inte minst författarna Bente Scavenius, Knud J.V. Jespersen, Ditlev Tamm, Jesper Laursen, Birgitte Possing, Anna von Lowzow och Jes Fabricius Møller för.

Sedan finns det också lite heraldiska anknytningar, inte minst i kapitlet Adel, status og symbolik.

Adel – Den danske adel efter 1849
Redigeret af Lars Bisgaard, Mogens Kragsig Jensen
Gads Forlag

 

Dansk adel på nätet

Vill du veta mer om dansk adels heraldik men saknar litteratur?
Nu finns den tillgänglig på nätet.

I ärlighetens namn är det endast en mycket enkel sida med mycket dåliga linjeteckningar eftersom alla bilder är kopierade ur en äldre dansk vapenbok . Informationen om respektive släkt sträcker sig inte heller längre än till namn och titel.

Men det är åtminstone något för alla som har svårt att komma över boken strukturerade bilder av danska adelsvapen.

Sidan har en stor fördel. Den visar på behovet av en ny vapenbok för dansk adel eftersom denna grupp nog är det vapenkollektiv som har sämst  täckning i den nordiska heraldiska litteraturen.

 

Wikipedia har en rätt bra artikel om dansk adel, dock har de inte med så mycket om rangsystemet som till stor del övertrumfade adelskapet från och med 1700-talet.