Den offentliga stayns historia

Foto: Jesper Wasling.

Statyer som föreställer kungar och krigshjältar är i Sverige framförallt ett 1800-talsfenomen, men det finns några spår bakåt i tiden. Och ytterst få från 1900-talet. 

Idag ser vi bara statyer av samtida ledare och forntida hjältar i odemokratiska stater där makten offentligt behöver manifestera sin legitimitet. Men har du tänkt på att våra kungabilder har fyllt samma syfte som Stalins och Maos imposanta porträtt? Eller gör de?

Frihetstiden var startpunkten

Det är lätt att föreställa sig att offentliga statyer är något som vi haft sedan urminnes tider, men deras historia är inte så lång. Den första kungastatyn i Sveriges offentlighet var en byst som föreställde Fredrik I. Den ställdes upp i Kungsträdgården under somrarna på 1760-talet och som längst fram till 1774. Den finns idag på slottet.

Nu är den offentliga kungastatyn inte särskilt uråldrig någon annanstans heller. De första i Frankrike kom till på Ludvig XIVs initiativ. Ett tjugotal statyer gjordes och placerades ut i Paris och på väl utvalda platser runt om i Frankrike.
Det fanns planer på motsvarande projekt i Sverige redan under stormaktstiden, bland annat av Jean de la Vallée, men inget kom till stånd.

Det fanns andra projekt som påbörjades under frihetstiden men inte slutfördes då. Som statyerna över industrimannen Jonas Alströmer (inte den här ovan, i Alingsås, utan den i Stockholm), över borgarståndets mångårige talman Thomas Plomgren (vars barn adlades för hans förtjänster) samt grundlagsmännen Per Ribbing och Carl Gustaf Gyllencreutz, vars arbete lade grunden för frihetstiden. En bakgrund till dessa val kan kanske förstås utifrån de argument om nyttan av offentliga monument som riksrådet Carl Fredrik Scheffer och arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz regelbundet framförde. Bland annat var det temat i Adelcrantz presidietal i Vetenskapsakademin 1757, där han betonade att Stockholm var den enda stad i Europa ”hvarest ingen Stod blifvit uprest, dess namnkunnoge Konungar til åminnelse” (Adelcrantz, Carl Fredrik; Tal om de fria konsternas värde …, 1757). Enligt dessa två var det främst kungarna som skulle kommas ihåg, så en viss oenighet fanns tydligen mellan initiativtagarna och de som sedan gjorde om förslaget till konkret handling.

Gustavianska perioden

Nu tar kungastatyerna fart på allvar, om än inte så många. Den mest kända är Gustav Vasa som då och än idag står framför Riddarhuset. Den invigdes långt in i den gustavianska eran men initiativet togs faktiskt redan under frihetstiden.

Att det var just Gustav Vasa som stod i centrum kan förstås genom insikten om vad han kunde symbolisera. För adeln var han den främste ur deras led som stod upp i kris och blev Sveriges rättmätige kung. Det betydde att kungarna och adeln var ett och samma stånd. Det är också därför Vasa-vapnet i sin förkungliga version finns i Riddarhussalen på Riddarhuset

För Gustav III och monarkerna var samme Gustav kungen som förenade monarken och folket, och genom att lägga beslag på den tolkningen kunde Gustav III sidstäppa adelns anspråk.
Sedan fanns det självklart en tredje tolkning av Gustav Vasa, som bland annat boktryckaren Lars Wennberg förde fram. Här var Gustav den samlande personen för svensk allmoge eftersom det var bönderna (utan stöd av vare sig adel eller kungamakt) som befriade Sverige från det ok som Danske kungen lagt på landet. Och denna rörelse hade Gustav enat, vilket då gjorde honom till folkets främste företrädare, men inte till vare sig adelsman eller kung av Guds nåde.

1800-talets kungavurm

Frihetstiden må ha haft en svag kungamakt, men 1800-talets får ändå sägas vara svagare för förutom Karl XIV Johan eftersom hela samhället tappade tron på kungen som företeelse. Och kanske är det just därför som det är detta århundrade som mer än något annat offentligt hyllar kungligheterna, gärna sittandes till häst för att visa på deras mannamod.

Vilket för oss heraldiker gör denna tids offentliga konst extra intressant, för det innebar att det fanns många skäl och mycket utrymme att få in en heraldisk sköld.

Så mer om det i ett kommande inlägg.

Dagens offentlighet

Som en avstickare. Dagens offentliga statyer är i regel abstrakta och motiveras med att de ger människor inspiration. De kom fram på allvar under 60-talet och passar väl in i vår individualistiska och välmående värld där alla har resurser att utveckla sig själva.
Det motiv som dominerade dessförinnan var lekande barn och livsglada ungdomar. Det är en typ av statyer som kommer efter 1:a världskriget och är som starkast efter det andra. Helt klart är det livet och ungdomen som framhävs eftersom den mogna människan inte bara en gång utan två gjort sitt bästa för att på det mest djuriska sätt mörda sina grannar. Att då sätta upp en staty som hyllar den person som lät bomber falla över barn var nog i magstarkaste laget för de flesta västeuropéer.
Innan barnen tog plats var det påfallande många vetenskapsmän, konstnärer och djur som  tog plats i offentligheten. Samt bilder från forntida historier. Dessa hör nationalromantiken till.

I ingen av dessa motiv passar den heraldiska bilden in så därför förekommer heraldik väldigt mycket mer sällan – fram till nutid, då vi har kommit fram till varumärkets gyllene era. Nu plockas det heraldiska vapnet fram i tid och otid. Nästan så att en heraldiker ibland kan tycka att det är väl bra.

 

 

Läs vidare

Jonas Nordin; Frihetstidens monarki (2009)