Etikettarkiv: vetenskapsteori

Heyerdahls lärdom till oss

Kon-Tiki och Ra, två små båtar som visar att tvärvetenskapligt tänkande är bra och fördomar dumt.
Inte för att Heyerdahl hade rätt men hans halvt vansinniga projekt visade att äldre forskare, som i mycket hade rätt också hade fel utan att ens förstå att deras egna fördomar stod i vägen.
Ifrågasätta det mest självklara, det är det jag tar med mig ifrån Heyerdahl’s expeditioner (jag besökte Oslo i augusti 2022).
Men med detta sagt – bara för att en idé måste prövas (och falsifieras) betyder det inte att ifrågasättandet eller den nya teorin är sann. Så korkat fundamentalistisk kan man ju inte vara.

Hjärnan är ingen dator

Hjärnan är ingen dator. Vad kan det ha med heraldik att göra?

Robert Epstein är en spännande psykolog vars tankar indirekt har med heraldik att göra, Åtminstone för den som vill förstå varför heraldiken ser ut som den gör och hur den har överlevt så länge.

I artikeln ”The empty brain tar han upp hur hjärnan fungerar, varför den inte på något sätt kan liknas vid en dator. Och hur detta hänger ihop med heraldiken kommer jag nu till.

Datorn ger loggor

Mycket förenklat kan man säga att en dator ”minns ” genom att lägga ”minnet” i bits och organisera dem i buntar om åtta, bytes. Detta minne läggs sedan på en bestämd plats och datorn kan när helst du önskar ta fram och process (matematiskt bearbeta) informationen. Detta sätt att arbeta gör att datorn väldigt snabbt alltid kommer fram till samma resultat därför att ”minnet” och processen är identisk gång på gång.

På det sättet ger datorn en statisk syn på världen och det påminner om hur en logga görs och ska vara. Statisk, identisk vid varje enskild avbildning och helt fri från tolkningar.

Och hjärnan ger heraldik

Hjärnan är ingen dator, vilket Robert Epstein visar med några enkla experiment, där det mest intressanta för en heraldiker är avbildningen av en dollarsedel. Experimentet går ut på att en (amerikansk) person ska avbilda en dollarsedel så noga han kan och det visar sig då att deltagarna gör en mycket enkel beskrivning av motivet. Man kan säga att de fångar idén av sedeln men inte alls utseendet trots att de ser den varje dag och den är identisk år från år. Får de däremot se en sedel kan de med otroligt stor exakthet avbilda den.

Allt detta beror på att hjärnan inte lagrar ett minne på en bestämd plats. Det finns inte ens, vad vi vet idag, ett bestämt minne av någonting alls. Och inte heller gör hjärnan något som på minsta sätt kan kallas process. Tvärtom agerar den synnerligen obegripligt vilket bland annat får till följd att ett minne ombildas varje gång vi pockar fram det.

Det förklarar i sin tur varför heraldiker – fast de inte haft en aning om varför – aldrig har fokuserat på en exakt avbildning utan hålla sig till en idé av en bild. För någonstans har de, och många före dem, förstått att om man ska kunna förklara en bild som andra ska komma ihåg måste det vara idén som beskrivs för en bild kan vi uppenbarligen inte ta till oss.

Det är fascinerande hur mycket ett ämne som heraldik berikas om man tar till sig forskning från andra ämnen istället för att strikt bara hålla sig till de traditionella källorna.

(Epsteins forskning  får förstås helt oanande konsekvenser för alla datateknikers arbete med AI eftersom det som de gör idag mer är big data men utan eget resonemang, men det är en annan sak som inte har med heraldik att göra)

Förstå mer med Mellan öronen

Inom kort kommer några riktiga experter på hjärnan att ta upp det här ämnet från en annan vinkel. Följ dem hjärna så du inte missar inlägget.

Hälsa på Mellan öronen. 

Alla kopplingar till undertecknad är väl kända, kanske även välkända.
Och har du inte insett det än så tänk på det här inlägget som en blandning av heraldisk bildning och reklam för min bror Pontus, min svägerska Helena och deras vän Daniel.

 

 

 

 

Dessa lömska danskar

Danmarks medeltida indelning
Danmarks medeltida indelning

Idag när vi är så uppfyllda av vårt nordiska brödraskap kan det vara värt att minnas vår inte allt för ädla historia. Som vi svenskars mycket nedsättande ton mot danskar (och tvärtom, kan jag tänka).

De fördomsfulla skriker dagligen ut sitt hat, eller antyder lömskt att andra kulturer är mindre värda än vår. Man skulle ju kunna tycka att Balkan-historien från 1990-talet visade vad såna tankar snabbt leder till, men de var nog för långt borta.

Så jag vänder blicken mot Danmark. Mot de lömska danskarna, som de framträder i svensk historieskrivning och i svensk politik. Och även om vi kan spåra ursprunget till 1400-talets politiska konflikt levde avogheten kvar in i 1900-talet. Till exempel i Gustav Sandbärgs verk (http://runeberg.org/authors/sundbaxe.html).

Från Karlskrönikan och Johannes Magnus skrifter fram till Sandbärg och andra folklivsforskare finns en klar bild av danskarna. De är lömska, opålitliga, fega kräk som lider av en nedärvd svekfullhet. Med den bilden av dansken är det inte konstigt att vi varit i nästan ständig konflikt med denne granne fram till 1800-talets början.

Johannes Magnus sigill som ärkebiskop. Korset hör till Uppsala stift.
Johannes Magnus sigill som ärkebiskop. Korset hör till Uppsala stift.

Allt börjar med Johannes Magnus

Det är inte riktigt sant, men hans verk är så överväldigande mer inflytelserikt än alla andra så jag sätter självsvåldigt gränsen här.
Historia de omnibus Gothorum Sveonumque regibus var visserligen inte spå populär hos kung Gustav Vasa, men hans söner uppskattade den påhittade historien, som uppfattades som sann.
I denna bok utmålas framför allt danskarna som extremt grymma och lömska. Orsaken är helt klart splittringen av Kalmarunionen några år tidigare och det blodbad som avslutade denna förening.
Boken fick ett extremt stort internationellt genomslag och det gjorde att den blev än mer populär på hemmaplan. Det påverkade också helt klart den svenska politiska inställningen till Danmark, även om det parallellt fanns pro-danska strömningar. Livet är sälan svart och vitt.

Som modern läsare ska man förstå att en historiebok från den här tiden inte nödvändigtvis gör anspråk på att vara vetenskapligt sann. Det är en tanke som kommer först med upplysningen och som egentligen slår igenom först under sent 1800-tal. Däremot gör den anspråk på att vara tillräckligt sann (=sannolik) och därmed vara ett läroexempel och moraliskt rättesnöre.  I danskarnas fall dock ett omoraliskt rättesnöre.

Danskar är inga nordbor – men lapparna är

Brodern Olaus Magnus ville inte vara sämre. I hans verk ”Historia om de nordiska folken” definierar han vilka som är de nordiska folken. Lite överraskande räknar han upp moskoviter, lappar*, värmer (värmlänningar), dalkarlar, bergslagsbor och norrmän förutom svear och göter. Däremot inga danskar.

För att riktigt förtydliga detta säger han att i norden talas det fem språk: lappska, moskovitiska, finska och tyska förutom svears och götars språk.

Jag luras med utvalda citat

Citat kan användas för att bevisa vad som helst, även om de är sanna. Nu bevisade jag att danskarna är svekfulla alternativt att svenskarna har haft en fördomsfull inställning till danskarna.

Genom att föra det skrev jag inget om svenskarnas syn på polacker, judar, afrikaner, lappar eller ryssar under den här tiden, och därför förnekade jag våra fördomar mot dem.

Jag skrev heller inget om de fördomar mot oss och andra som florerar i dessa länder, varför den som läser snabbt lätt får för sig att dessa inte har fördomar. Vilket de så klart både har och har haft.

Min enkla poäng var denna gång att: Tänk innan du ropar att andra har fördomar. Det är i sig självt en fördom. Försök istället förstå vem som vill driva fram just denna fördom och vad vinsten kan bli. Alternativt, den som vill få bort just en fördom, varför är denne inte så noga med att bekämpa andra fördomar oavsett om de riktar sig mot en annan religion, utseende eller social klass?

 

* Och för den nu upprörde hittepå-politiskt-korrekte-som-egentligen-är-fylld-av-fördomar så är det Olaus Magnus 1500-talsordval som är med här. Han är för övrigt inte speciellt negativ till lapparna, han konstaterar bara att de lever annorlunda.

Viktigt om andra världskriget

I dagens Aftonbladet skriver Fredrik Persson-Lauhusen om de våldtagna tyska kvinnorna. Det är historikern Miriam  Gebhardts  som nyss kommit med boken Als die Soldaten kamen.

Det handlar alltså om de 560 000 kvinnor som våldtogs av ryssarna och de 300 000 som våldtogs av amerikanarna. De flesta våldtogs i samband med krisslutet, men övergreppen fortsatte in på 50-talet då soldaterna fortfarande inte kunde ställas inför tysk domstol. Så ”demokratisk” var den västallierade armén. Det är som att man skäms. Var vi inte bättre än så.

Det nya viktiga är att hon tar upp amerikanarnas (och andra västsoldaterers) skuld, som är densamma som ryssarna. Och varför vi förtigit detta.

För mig är den här boken och artikeln om densamma ytterligare en ögonöppnare. Det är en sak att en propagandamaskin som en armé mitt under krig och efterkrigsarbete förnekar övergrepp. Det kan jag förstå. Men att historiker låter dem hållas decennier efter decennier är inte bra.

Historiker måste bli bättre på att ifrågasätta rådande sanningar, speciellt rörande det som vi håller högt hos oss själva. För om inte historikern ska göra det, vem ska då göra det.