Etikettarkiv: ordensväsende

Jesu namns orden

Jesu namns orden är en av de minst kända, och minst använda svenska ordnarna. Instiftad av Karl X Gustav och förutom honom endast buren av hans son Karl XI. 

Få källor berätta om Karl X Gustavs riksorden.
Orden instiftades 1656 av Karl X Gustaf och namnet togs från initialerna IHS (Iesus Hominum Salvator) som finns i ordenstecknets mitt. Samma bokstäver återkommer även i Serafimerorden och det är nog ingen slump. Namnet i sig tycker jag fullkomligt skriker ut svenskt 1600-tal, denna period av något som vi måste kalla religiös fanatism.

Karl Löfström skriver i sin bok ”Sveriges riddarordnar” (1948) att det besynnerliga med denna orden är att det finns ordentliga statuter men den verkar bara ha delats ut till två personer: kungarna Karl X Gustav och Karl XI.
Det ska då jämföras med andra kungliga ordnar och motsvarande under Vasatid som gavs ut relativt rikligt men där det inte fanns något regelverk.
Nu kan detta bero på att kungen inte hann med detta innan han dog 1660. Den förmyndarregering som då tillträdde hade kanske inget intresse eller mandat att ta saken vidare så när lille Karl blev stor tog han orden men gjorde inget mer av det.

Av det vi vet om det fysiska ordenstecknet så är bara två exemplar kända. Ett hamnade/glömdes i Polen och det andra bar alltså först Karl X Gustav sedan sonen Karl XI. Det tyder på att unge Karl XI inte var så engagerad i sin pappas orden.

Löfström citerar också drottning Kristina som ska ha sagt ”jag tillåter inte främmande herdar att märka mina får” och det ska då ha varit ett skäl till att skapa inhemska svenska ordnar samtidigt som det innebar ett förbud (om så bara socialt) för svenskar att bära en utländsk orden.

Drottning Kristina föreslog också en ”Solorden” eller en ”Jesu namns orden” som hennes kusin alltså kom att förverkliga.  Som svar på det föreslog riksdrotsen Per Brahe en Christinaorden och rådet fastställde redan dagen efter ett ordenstecken och Johan Adler Salvius fick i uppdrag att utarbeta stadgarna. Sedan hände inget mer i den frågan.

Nästa steg för Kristina blev att inrätta Amaranterorden som skulle ha plats för 16 herrar och 16 damer. Denna hovorden (eller kanske snarare sällskapsorden) användes också i statliga sammanhang till den spanske, österrikiske engelske och franske ambassadören. Den existerade dock bara ett halvår innan hennes tronavsägelse. Mer om den i ett senare inlägg.

Mina ringa kunskaper i detta ämne kommer från Jonas Arnell och Karl Löfström

Ordensbok som förklarar på djupet

Boktips

Omslag till "Chivalry and the medieval past"
Omslag till ”Chivalry and the medieval past”

Katie Stevens och Barbara Gribling har åter satt samman en antologi av heraldiska artiklar som belyser sitt ämne djupare än vi är vana vid. Denna gång handlar det om ordensväsendets och det ädla riddarväsendets framväxt och de gör det genom att låta en rad experter exemplifiera kring temat utifrån sina egna expertområden.

Redan bokens titel ”Chivalry and the medieval past” visar att syftet är att gå till djupet med ordensväsendets föreställning om att det har något med medeltiden att göra. Varje författare visar snarare tvärtom vilken romantisk sagobild man målat upp av medeltiden i sina försök att återskapa den. Författarna visar därmed hur historia förvanskas i syfte att stödja en ideologi. Ibland harmlöst, ibland med våldsamt dödligt resultat.

För en skandinav är framför allt Antti Matikkalas bidrag ”Creating a medieval past for the Swedish orders of knighthood” intressant eftersom författaren här djupare och mer metodiskt än jag någonsin sett går igenom historien bakom Serafimerordens och Svärdsordens tillkomst. Matikkala visar att man 1748 ingelunda plockade upp ett medeltida arv utan att det allt sedan 1500-talet hade funnits forskare runt om i Europa som hållit bilden av den medeltida Serafimerorden vid liv. Matikkala visar också att svenska forskare, när de konfronterades med dessa uppgifter, alltid tog avstånd från dem. Fram till mitten av 1700-talet då källkritikens sköld tycks ha splittrats.

Stefan Goebel är aktuell i sin granskning av slaget vid Tannenberg 1410 och det slag under 1:a världskriget som stod alldeles intill. Det första förlorade Tyska orden, det andra vann Tyska armén. Segern 1914 kom att användas i propagandan under båda världskrigen men var en alltigenom falsk beskrivning av det som hände under medeltiden där den slaviska folkstammen förklarades opålitlig, våldsam och På samma sätt har vi de senaste 20 åren dels sett en hyllning av slaget på trastfältet i Serbien som kom att motivera folkmord på muslimer, dels IS falska kalifat som med påstådda historiska argument försvarar sin rätt att mörda människor, såväl kristna som muslimer av fel tro.

Bland de andra skribenterna märks Rosemary Mitchell, Paul Pickering, Steven C Huges, Barbara Gribling, Peter N Lindfield och David Allan. Alla med läsvärda och bildande artiklar.

Som historiker med expertkunskap ser jag att vi heraldiker har en viktig uppgift här. Genom att bevara traditionerna och minnet av historien kan vi förhindra att de missbrukas av ideologiska skäl. Vi ska lära av historien för att skapa en bättre framtid, vi ska inte återskapa den.

Recensionen publicerad i Vapenbilden 109:2017

Därför är blandade medaljörer dumt

Konungens medalj. Foto: Kungahuset.se
Konungens medalj. Foto: Kungahuset.se

Bloggen Phaleristica är som vanligt läsvärd. Nyss tog den upp kungens utdelande av -medaljen och  hur problematisk den är. Och jag tycker i vanlig ordning att den är ännu mer problematisk än Phaleristica.

Konungens medalj är en arbetsgivarbelöning till anställda, dvs till de som jobbar inom hovstaten. Som sådan är den väl ok, även om kungen såsom statschef redan här borde fundera på om han inte borde göra som andra arbetsgivare och belöna sina anställa på ett sätt som inte förknippas med forna tiders ridderlighet. Det krävs trots allt expertkunskap för att kunna skilja en kunglig medalj från en kunglig medalj, speciellt när de ser likadana ut.

På senare tid har kungen (sedan 1975 och allt mer på senare år) av någon anledning valt att befordra sin medalj för att få den att verka finare än den egentligen är. Det har han gjort genom att dels dela in den i fler klasser (olika storlekar och band), dels dela ut den till personer utanför hovstaten. På så sätt har han skapat en de facto-orden om än utan vissa återkommande rituella ordensceremonier.

De utomstående kan delas in i tre grupper: medlemmar ur samhällets topp, personer som har gjort något unikt och enastående till gagn för andra samt personer som är framstående underhållare och idrottare. Samlingsnamnet för dessa tre är samhällsförtjänster.

Inget fel på mottagarna

Ser man till mottagarna och vill belöna dessa så är urvalet inte fel. Men jag tycker att det är problematiskt att klumpa ihop dem till en enda medalj eftersom ena gruppens förtjänster orättfärdigt även i betraktarens ögon tillkommer andra mottagare.

Speciellt illa är det att blanda ihop sysslan att vara kungens frisör med att självuppoffrande göra insatser för flyktingar. Så var fallet i år när  ICA-handlaren Jonas Berg som engagerat sig för nyanlända, och innehavarna (oklart om de klippt någon i kungahuset, men det får vi förmoda) av friserföretaget Björn Axén: Johan Hellström och Peter Hägelstam, fick den nyligen introducerade versionen femte storleken i högblått band.

Det är absolut inget fel i att vara Sveriges bästa frisör och det är värt att premiera lika mycket som att vara VD för Volvo (Martin Lundstedt fick i år medaljen i  12:e storleken i Serafimerordens band) men det är varken självuppoffrande eller en handling utöver det vanliga som är värd premiera. Jag håller därför inte med den som tycker att det är bra att dekorera vissa svenskar varje år.

Skulle kungahuset vara seriöst i denna fråga skulle de ha tre eller fyra medaljer. En intern som endast skulle vara avsedd för internt bruk, en för framstående prestationer (guldmedalj, nobelpris, mest sålda skivor, bästa frisören eller Volvo-VD hör hit) och en för extraordinära insatser utan egen vinning. Den sista skulle då rimligen vara den förnämsta.

Inte tillbaka till ordensväsendet

Jag håller däremot inte med om att Vasaorden ska återupplivas eftersom jag faktiskt,om jag ska vara helt ärlig, har mycket litet förtroende för att den skulle fungera som det är tänkt. Egna partihänsyn skulle väga allt för tungt även om ingen skulle erkänna det. Och ju mer ordnar vi hade desto viktigare skulle de bli och med det än viktigare att se till att det egna laget gynnades.

Om man är minsta tveksam till hur det skulle gå, se hur David Cameron utnyttjade sina möjligheter att i statens namn belöna sina egna vänner strax innan han avgick i somras.

Eftersom Fredrik Reinfeldt ständigt hade förhinder kan den konspiratoriskt lagde misstänka att han hade samma dubier kring denna kungliga medalj. Men så tänker bara de konspiratoriskt lagda 🙂

Läs inlägget här

Elefantordens upp- och nedgång …

Elefantordens ordenstecken
Elefantordens ordenstecken

… Och upp igen

Den äldsta nordiska hovorden är Elefantorden från 1450-talet. Den har sannolikt sitt ursprung i en orden vid kung Erik XIII:s hov och var avsedd för unionsriket. Efter en nedgångsperiod på drygt ett sekel återuppväcktes den 1671.

Om detta, och en hel del annat skriver Antti Matikala i sitt bidrag till boken ”Chivalry and the medieval past” som jag snart recenserar för Vapenbildens räkning.

Anttis text handlar visserligen främst om de svenska ordnarnas tillkomst, men han har med mycket matnyttigt. Speciellt det här med att vi bör vara försiktiga med att säga att något är 600 år gammalt när det faktiskt inte existerade under en mer än ett sekels tid och sedan ”återuppväcktes” men i ”annan form” (=en helt ny företeelse som använder en äldre företeelsers symboler och språkbruk).

Ett ännu bättre exempel är svenska Serafimerorden, som Antti går in på djupet på. Och på ett väldigt förtjänstfullt sätt

Vasaorden fyller 244 år

 

Vasaordens häroldskåpa
Vasaordens häroldskåpa med ordens valspråk längs kanten GUSTAF DEN III INSTIKTARE MDCCLXXII

Den 29 maj 1772 instiftade Gustav III Vasaorden för att få en modernare belöning till alla nya ståndspersoner. 

Det var på Gustav III:s kröningsdag som orden instiftades (en vanlig dag för nya ordnars första utdelande, jmf Erik XIV).

Syftet var att belöna de nya verksamheterna i samhället, den moderna ekonomin om man så vill. Fast ordenshistoriker brukar mer formellt uttrycka det som att det var en belöning för insatser där varken Svärdsorden (militär) eller Nordstjärneorden (ämbetsmän, vetenskap och medborgerliga förtjänster) kunde komma ifråga. Orden är liksom de två nämnda vilande sedan ordensreformen 1975.

 

 

Vasaordens två ordenstecken
Vasaordens två ordenstecken, kraschanen och ordenskorset.

 

Ordens två kännetecken

Varje orden har sina speciella kännetecken. För Vasaordens del är de två: vasakärven och den gröna färgen.
Vasakärven förekommer i kraschanen, på ordenskorset och i kedjan. Just kedjan har även nässelblad, en fin liten anspelning på Gustav III:s far, kung Adolf Fredrik härstammar från Holstein.

Den gröna färgen sägs vara merkantilismens färg. Vet inte riktigt var den symboliken kommer ifrån, men hur som helst är grönt en passande färg för den här icke-militära och icke-ämbetsmannaorden.

Vapensköld för Jesper Wasling
Personligt släktvapen för Jesper Wasling. Teckning: Sunil Saigal.

En tillfällighet att de är lika

Den uppmärksamme har säkert noterat att Vasaorden och mitt personliga vapen är ganska lika. Det är faktiskt en tillfällighet och beror på min då (kring 1990) ganska dåliga kännedom om svenskt ordensväsende.

 

 

Att fälla krokben för sig själv

En mig närstående fick nyss en medalj. Medaljen gavs med förmaningen att den endast får bäras till frack. Men det är en föreningsmedalj så när ska den bäras?

En medalj som ges av en förening ska framför allt kunna bäras inom den föreningens verksamhet. Om då föreningen ställer kravet på frack samtidigt som nämnda förening aldrig arrangerar en fracktillställning, då känns det som om man missat poängen.

Namn inte är med i krig

I Sverige framhåller snart sagt alla medalj- och ordensförespråkare att dessa utmärkelser ska bäras till frack samtidigt som de missar att utmärkelsen då blir helt meningslös för nästintill alla svenskar eftersom fracken har spelat ut sin roll.
Jo, jag vet att några kommer att tycka att det visst finns frackmiddagar. Men seriöst, så är det ju inte längre. Du som läsare kan fundera på hur många tillställningar med frack du varit på, förutom studentikosa fester och ordensmöten där medaljer och ordnar från verkliga världen aldrig ska förekomma.

Jag tror att svenskens koppling av medalj/orden och frack kommer sig av att vi inte varit med i krig. Vi som land har het enkelt inte haft anledning att på allvar belöna någon som gjort något extraordinärt samtidigt som personen saknar en social position där frack kommer till användning. Länder med en motståndsrörelse under exempelvis andra världskriget är mycket mer tillåtande till att bära medaljer till kostym, och den behöver inte ens vara svart.

I Sverige är medaljen däremot studentikos och då är kopplingen till fracken naturlig.

För övrigt är hembygdsdräkten i allt väsentligt jämställd med en frack och medaljer kan även bäras till denna.
Fundera gärna en stund på denna likhet för den är rätt intressant på flera plan.

PS. Jo, jag vet att det finns miniatyrer, men redan det faktum att har en miniatyr förtar en hel del av poängen med utmärkelsen.

 

 

IAGHS rapport om sanna och falska ordnar 2015

För den som studerar ordnar gäller det att hålla koll på vilka som är äkta och vilka som är falska. Tr då att årligen sammanställer en rapport.

Det är the International Academy for Genealogical and Heraldic Studies (IAGHS) som har sammanställt en lista över de ordnar som 2015 kan räknas som riktiga. Ordnarna är uppdelade i olika kategorier för att man inte ska blanda ihop olika typer av ordnar och utmärkelser.

Listan omfattar inte ordnar som delas ut av kungahus, som alltså alltid är äkta. Ättlingar till personer som var monarker är alltså inget regerande kungahus. de är stängt taget inte ens kungahus utan synnerligen vanliga personer vars verksamhet inte regleras av någon lag.

Värt att notera är ju att vissa ordnar var giltiga när de delades ut och bärarna har därmed en giltig utmärkelse, men orden i sig kan vara avskaffad eller synnerligen tvivelaktig.
Som order of Saint Anthony i Etiopien som instiftades 1987 av det 1974 (SIC!) fördrivna kungen/diktatorn Haile Selassie. Någonstans här bör man ställa sig frågan till IAGHS hur seriös de är, hur väl medvetna de är om dagspolitik och hur mycket de låter grannlåt lura dem till ungefär vad som helst, men med fina ord och hänvisning till ”international law”.

Läs hela rapporten från IAGHS här

Vilka som är giltiga respektive harmlös dekoration är en annan fråga och stämmer inte alls överens med ovanstående. Men det är en helt annan fråga.