Etikettarkiv: Norge

Nio föredrag om heraldik

Så är det snart dags för den 10 nordiska heraldiska konferensen. Temat denna gång är militär heraldik och du får chans att höra minst nio föredrag inom ämnet.  Om du beger dig till Oslo i månadsskiftet maj juni.

Heraldiska konferenser i Oslo är alltid en trevlig upplevelse. Jag har själv besökt två men tyvärr blir det inte en tredje denna gång.
denna gång börjar det den 30 maj och håller på till den 2 juni, men egentligen behöver du bara resa dit den 31 och åka hem den 1 så får du till dig all heraldisk kunskap du behöver.

Bild från heraldiska kongressen i Oslo 2013

Så här såg det ut 2014 på den internationella kongressen. Det är jag som vänder mig om.För på torsdagen är den årsmöte (generalförsamling) för Heraldiska sällskapet / Societas Heraldica Scandinavica. och på söndagen är det en utflykt.

Fredag och lördag är däremot föredragasdagar och det brukar vara de som är de roligaste. I alla fall i min värld. Denna gång är det nio föredrag som kommer att hållas och dessa är:

  • Ronny Andersen
    Fremveksten av heraldiske insignier i den danske hær ca 1945-1950
  • Nils Bartholdy
    Danske hærfaner i 1600- og 1700-tallet som resultat af fejltolkede felter i kongevåbenet
  • Erik Dam
    Orlogsheraldik i den kongelige danske marine (søværnet)
  • Jan Eide
    Norsk militær heraldikk under og etter 2. verdenskrig
  • Knut Johannessen
    Hallvard Trætteberg og norsk militær heraldikk
  • Henrik Klackenberg
    Samtidig heraldik i svenska försvarsmakten
  • Unni Leino
    Gränsdragning av heraldik på grund av finska militära kännetecken
  • Martin Sunnqvist
    Heraldikens uppkomst – den militära bakgrunden
  • Henric Åsklund
    Krigsredskap som motiv i vapen i Jan Ranekes Arkiv Europas Medelstidsvapen (läs mer här)

Det blir mastigt och det blir intressant och det är trist att jag inte kan vara med. Tursamt nog kommer föredragen att publiceras lite senare så jag får läsa dem då.

Anmäl dig senast den 22 maj

För att få delta så måste du anmäla dig senast den 22 maj. de vill helst att du ska vara medlem i Heraldiska sällskapet men ser hellre att du kommer än att de håller stenhårt på formaliteterna.
Gå hit för att anmäla dig: https://heraldikk.no/index.html

Avslutar med några salta kommentarer

Vi må se oss som en enda stor heraldisk familj där man inte tycker olika. Men jag tror att det är att göra heraldiken en otjänst. Därför tar jag på mig rollen att komma med kritik där det behövs eftersom jag tror att vissa saker skulle kunna göras annorlunda även fast jag vet att några tar det som ett personligt påhopp (hint: det är det inte).

Deltagandet i konferensen är billigt, bara 100 kronor. Det är bra för då kan många nya komma.
Men deltagandet i banketten är hutlöst dyr. 990 kronor denna gång. Och då har ju folk redan betalat för hotell och vanlig mat på restaurang ett par dagar. Så det här med att skapa pompa och ståt är ett bra sätt att få nya potentiella heraldiker att känna sig utanför och ovälkomna redan innan de kommit till oss. För handen på hjärtat, hur många är det som är villiga att lägga 1000 kronor på en tillställning där man inte känner en människa.
Det gör att heraldiken skapar en känsla av lyx omkring sig, när det faktiskt bara är en historisk hjälpvetenskap – och hur kul det än är, så är det inte speciellt akademiskt avancerat.

Det här ofoget – för jag måste säga att det är ett ofog – har blivit större de senaste åren. För tjugo år sedan var det i princip självkostnadspris på allt som hände i nordisk heraldik. Numera är det i stort sett alltid en stor bankett vilket visserligen är trevligt för de insatta men oklart hur många nya vi får på det sättet.

Och effekt har det. För en sak som jag har noterat är att antalet yngre (medlemmar mellan 20 och 30 år)  som deltar eller är aktiva har minskat de senaste tio femton åren. Samtidigt som antalet unga formligen exploderat bland våra medlemmar. Det finns alltså en stor diskrepans mellan självbilden och vad siffrorna visar.
En annan detalj är att det är ungefär samma föreläsare gång efter annan.  Under alla år har jag hittills inte mött en enda extern (=för oss etablerade heraldiker obekant person) föreläsare som har sin bakgrund i just den akademiska disciplin som hen föreläser i. Om vårt mål är att vi ska göra heraldiken mer vetenskaplig behöver vi fundera på hur vi engagerar vetenskapsmän i densamma.

Och detta sagt utan att förringa föreläsarnas kompetens ett endaste dugg, för de kan sina saker de med.

 

Tre förslag till nytt fylkesvapen

I Norge förnyas ständigt heraldiken. Nu är det ett nytt fylke som ska få ett nytt vapen och det sker efter en tävling.

Fylkena Vestfold och Telemark slås nu ihop och tar då ett nytt gemensamt vapen istället för att slå ihop sina två gamla. Det är en idé som fler skulle kunna försöka sig på eftersom det livar upp den offentliga heraldiken.

För att få fram det bästa tänkbara vapnet har man haft en tävling och det gav 250 förslag. Imponerande. Flertalet verkar även ha haft en heraldisk kvalitet, låt gå att vissa tinkturregler och motiv kan ha behövts justeras för att få till ett korrekt vapen.

Till slut återstår nu tre vapen som alla har en bra komposition, även om jag inser att vissa kan bli lite svåra att blasonera.  Man ser även hur moderniteten slår igenom. Dels finns här den historieromantiska versionen av lejonet (Judealøve med fane) där man efterliknat ett lejon i 1100-talsstil, dels finns båten sedd framifrån, ett sätt att rita bådar som ses oftare numera än sammantaget i heraldikens 800-iga historia. Men det fungerar så det är inget fel i sak. Akantusbladen på var sida av båten är däremot värre att få till i en blasonering eftersom de tycks tolkas väldigt olik av olika konstnärer – har jag noterat i egenskap av granskare av inkomna förslag till Svenska Vapenkollegiet.

Hur som helst – här är ett gott exempel på hur man kan involvera befolkningen i framtagandet av nya heraldiska vapen och på köpet både få bra förslag och större acceptans för den heraldiska bilden.

Läs mer om arbete här.

Våpenbrevet nr 102

Från sigill till vapen och sigill med monogram. Det var huvudartiklarna i Våpenbilden 102 från Norsk Heradisk Forening. 

Nyss kom ytterligare 32 heraldiska sidor från Norsk Heraldisk Forening och tidningen blir bara bättre och bättre. Innehållet är givande och trycket nu tidigare än någonsin.

I det här numret var det en givande artikel om monogramsigill av Hans Cappelen som belyser den period i heraldikens historia som var dess svagaste, 1800-talet.

Liljans historia tas även den upp i en artikel av Björg Idun Sörbo. Den florentinska liljan tas förstås också upp men bara i dess egenskap av symbol för staden Florens. Därför kan det vara värt att minnas att samma lilja var väl spridd i hela Europa redan under 1100-talet. Bland annat finns den på en dopfunt i den lilla lilla socknen Knätte utanför Ulricehamn från just 1100-talet.
Kanske passerade en florentinsk köpman denna kyrka och tog med sig symbolen hem till Toscana? Nä, knappats troligt, men sagt därför att vi gärna okritiskt för fram motsatta idéströmningar.

Men jag saknar närheten

Våpenbrevet är en trivsam och lärorik skrift som jag läser med stor behållning. Men jag saknar relationen med föreningen. Det finns nästan aldrig foton på de aktiva och aldrig rapporteras det från några evenemang. Det är något jag skulle uppskatta att läsa mer om.

Du hittar föreningens hemsida här.

Hipp hipp Norge

Norges flagga, från ett vykort tryckt 1910
Norges flagga, från ett vykort tryckt 1910

Norges flagga har liksom Sveriges en lång historia. Men till skillnad från Sveriges har den präglats av andra länders flaggor. 

Idag firar vi Norges nationaldag och jag gör det med att berätta om Norges flagga.

1821 skapades den norska flaggan. Man ser tydligt i dess val av färg och form att de trots sin önskan att vara självständiga är fullt beroende av sin samtid och sina historiska band till Danmark. På annat sätt kan man inte förklara varför de valde just den danska och inte en variant av trikoloren, som då var populär.
Och min poäng med det är förstås att vi alla alltid är barn av vår tid vilket kan vara bra att tänka på när man försöker förstå varför någon i äldre tid har ett visst vapen. Men det har ju inget med Norge att göra.

1397 förenades Norden i Kalmarunionen. Sverige kom att lämna 1523 men Norges försök att göra detsamma misslyckades. Så landet fortsatte att vara en del av Danmark fram till dess att Sverige tog det 1814.

Flaggan skapades 1821

När norska flaggan skapades 1821  hämtades alltså formen och huvudfärgerna från Danmark och sedan la man till det svenska blå i mitten. Att det blå är så mycket mörkare än det är i svenska flaggan beror på att vår blå ton var mörkare före 1905 än det är idag. Norska flaggan visar alltså hur det ska se ut.

Norska stortinget har också skrivit några rader om Norges flagga.

Norges flagga

Råd till dig som ska göra ett kommunvapen

Tre nyskapade norska kommunvapen för Hoböl Tysfjord och Vinje.
Tre nyskapade norska kommunvapen för Hoböl Tysfjord och Vinje.

 

Från Norge kommer råd till dig som ska göra ett kommunvapen, eller får för dig att förändra ett befintligt (varför är oklart eftersom det strider mot all känd varumärkesvetenskap, men det förekommer).

Råden har jag fått från Hans Cappelen som jag därför citerar i sin helhet (eller så kan man säga att jag snor/lånar texten). Och jag gör det för att det är bra råd och för att jag inte vill förvanska Cappelens tankar. Sedan kanske jag personligen har några synpunkter på råden – men de är av rent akademisk-heraldisk art så det kan jag ta i ett annat forum.

GODE RÅD OM NYE KOMMUNEVÅPEN

Vi har i Norge hatt mye strengere krav til nye kommunevåpen, gjennom de siste 80-90 årene, enn det de har hatt i mange andre land. Våre våpen er til gjengjeld lettere å kjenne igjen, siden de har bare få farger og figurer i seg. Det kan vi se daglig på veiskilt og kommunale bygg, i annonser, i aviser og på nettet. Norske kommunevåpen skiller seg fra slike våpen i bl. a. Storbritannia og Canada.

Skal vi fortsette med det? Spørsmålet er blitt særlig aktuelt nå når vi slår sammen kommuner og får nye kommunevåpen. Rundt om i landet er det en del folk som gjerne vil sette sammen en rekke farger og figurer i hvert enkelt våpen. De ønsker å ha mye symbolikk, fortellinger og fantasi som et uttrykk for den kommunen som de bor i. Noen vil helst ha en kombinasjon av dyreliv, landskap, næringsveier og lokalhistorie inn i et og samme kommunevåpen.

Jeg vil advare mot det. Grunnen er først og fremst at jeg ser på kommunevåpenet som et kjennetegn for kommunens administrasjon og myndighet. Derfor mener jeg at det ikke er symbolikken som er det viktigste i et kommunevåpen. Det viktigste er at våpenet er lett å kjenne igjen og at det skiller seg ut i strømmen av logoer, varemerker, klubbmerker, symboler, reklamefigurer og alle de andre bildene som vi møter hver dag.

Å gjøre et våpen enkelt er også å knytte oss til en tradisjon med røtter hundrevis av år tilbake i tiden.

Et våpen blir normalt gjengitt på et skjold og skjoldmerkene ble i riddertiden systematisert til det vi kaller heraldikk. For riddere med skjold, i kampens hete, var det viktig å ha enkle våpenmerker som de raskt kunne kjenne igjen. Senere ble våpnene mye mer kompliserte, men kravet om enkelhet vendte vi i Norge tilbake til på 1930-tallet. Siden den gang har vi skapt de fleste av de kommunevåpnene som vi har hos oss i dag.

Hvordan bør nye kommunevåpen være? Da svarer jeg med noen råd.

 

Råd nr 1: Våpenet bør være lett å kjenne igjen i fart, på avstand og i lite format.

Råd nr 2: Våpenet bør helst ha bare to farger og en figur som eventuelt kan være gjentatt. Enda flere farger og figurer bør bare brukes dersom mitt råd nr 1 samtidig også blir fulgt.

Råd nr 3: Fargene bør velges blant metallene gull (gult) eller sølv (hvitt), kombinert med fargene rødt, blått, svart, grønt eller purpur, eventuelt med stiliserte pelsverk (hermelin eller gråverk).

Råd nr 4: Figurene bør være generelle og ikke avbilde bestemte ting, personer, landskap e.l.

Råd nr 5: Fargene og figurene bør være politisk og sosialt nøytrale, slik at de kan brukes fast og varig. Figurene bør derfor heller ikke være for tidsbundne eller motebetonte.

Råd nr 6: Fargene bør gjengis rene og klare uten nyanser og sjatteringer.

Råd nr 7: Figurene bør være stiliserte og forenklede, uten unødvendige detaljer.

Råd nr 8: Våpenet bør ikke være lett å forveksle med allerede eksisterende våpen eller andre tilsvarende kjennetegn.

Råd nr 9: Våpenet bør kunne beskrives i det heraldiske fagspråket, blasonering. Dette for at innholdet i våpenet skal være fastsatt som en beskrivelse, mens avbildningene kan variere.

Råd nr 10: Før våpenet blir fastsatt av kommunestyre eller fylkesting, bør det bli innhentet en vurdering fra en heraldisk kyndig person.

 

Norska Folkunga-ättens vapen

Ur Bellenville-vapenboken: De svenska kungliga vapensköldarna
Ur Bellenville-vapenboken: De svenska kungliga vapensköldarna och de norska dito.

Visste du att Norge under 1300-talet, precis som Sverige, hade två riksvapen?

Med riksvapen menar jag här vapen som fördes av kungen och därmed betäckande riket. Inte vapen som var fastslagna till seende genom lag godkänd av ett parlament. Med andra ord har jag en lite friare tolkning för att få fram min poäng.

Vapnet med hjälm är kung Magnus Eriksson. Det är Folkunga-ätten/Bjälbo-ättens vapen. Men titta så ser du att det även finns ett gult Folkunga-vapen. Det är Håkan Magnussons, kung av Norge, vapen.

Det finns skäl att återkomma till detta vapen senare, men just nu tar jag med det för att visa hur nära det var att även Norge kvadrerade sitt riksvapen såsom Sverige gjorde. Allt som krävdes var några år till av Folkunga-styre och att vi skulle komma in i 1400-talets tankevärld.

Vapnet med tre kronor och tjurhuvud är kung Albrekt (av Mecklenburg – varför vi ännu idag envisas med att ge utländska kungar tillägg begriper jag inte, men för tydlighetens skull gör jag detsamma här).

 

Fantastiska Trondheim

Fasaden till Trondheims domkyrka
Fasaden till Trondheims domkyrka. Foto: Jesper Wasling.

Visst är den fantastisk, Trondheims domkyrka. Synd bara att den är så oheraldisk.

Det är en fantastisk kyrka. Den känns så genuin att man undrar hur någon kunde ha gjort så fantastiska saker under medeltiden och därefter. Fast de har de ju inte. Fasaden är ett 1900-talsverk i ett försök att återskapa en medeltid som aldrig funnits.

På så sätt är det närmare en Disney-kyrka än en medeltida domkyrka med helgonbilder. Tills stor del beror detta på att kyrkan under perioder har brunnit och inte restaurerats på rätt sätt, så viljan var säkert god.

Lite medeltid finns det ändå, som denna tavla på ett skåp. Det var faktiskt det enda genuint heraldiska i hela kyrkan (för jag räknar inte den nyligen uppsatta flaggorna på södra väggen).
Tavlan visar uppe till höger en grupp riddare som inte har sina egna sköldar utan korssköldar för att visa att de är Kristi riddare, dvs försvarare av kristenheten.

 

Tavla från Trondheims domkyrka
Tavla från Trondheims domkyrka. Foto: Jesper Wasling.

Svensk flagga på franskt vis

 

Svensk flagga
Svensk och norsk flagga på franska, mitten av 1800-talet

Se Sveriges gula och Norges rödkål kokard i franskt tryck från mitten av 1800-talet. 

Källan till bilden är något franskt bildverk som visar upp Europas länders uniformer, flaggor och riksvapen. Eftersom Sverige och Norge var i en union så var det förstås naturligt för samtiden att det var samma land.
Just det är underligt, att vi idag inte vill kännas vid att det var så samtidigt som vi utan besvär (även norrmän) ser det som helt naturligt att Danmark-Norge var ett (1) land.

Men det som förvånade mig här var att fransmännen var så intresserade av att visa upp kokarden, en tygrosett som sällan fyller någon funktion i Sverige. Idag finns den kvar i ordenssammanhang, men det är bara de mest engagerade falerastikerna som har koll på alla dessa kokarder. Men gul ska den tydligen vara, den svenska bandrosetten.

Vad är en kokard?

En kokard är en bandrosett eller knapp, ofta i nationalfärgerna, som används som märke på olika huvudbonader. Kokarder började bäras redan på 1600-talet, då olika kompanier bar sina chefers färger i kokard.

 

svensk flagga
Svensk och norsk flagga med uniformer på franska, mitten av 1800-talet

Norge kan … även heraldik

Så har Våpenbrevet nr 96:2015 (Norsk Heraldisk Forening) ramlat ner i brevlådan. Trots det lilla formatet (A5) och rina omfånget (36 sidor) så är det en välmatat liten skrift.

Det som gör Våpenbrevet så extra rolig är att den innehåller mer debatt och diskussion jämfört med alla andra heraldiska skrifter jag känner. Ingen tvekar att ifrågasätta gamla sanningar och säga ifrån om man inte håller med. Och detta på ett trevligt och icke oförskämt sätt.

Vadholm kritiserar Riksarkivet

Denna gång är det franmför allt Tom S Vadholm som tar upp den handske som Hans Cappelen kastade i förra numret. Frågan på tapeten är heraldiska regler, Harald Traettenberg och hur man ska förhålla sig till dem. Både Vadholm och Cappelen är lite missnöjda med hur norska Riksarkivet tolkade reglerna och i sin iver att vara historiskt korrekta inför regler som ingen heraldiker i rum eller tid har hört talas om förr. Som att man endast kan ha ett motiv i en sköld (även om detta kan upprepas flera gånger) eller att man endast får ha två tinkturer.

Artikeln tar på ett pedagogiskt sätt upp de problem för norsk heraldik som bland annat Riksarkivets tolkning innebär. Samt det faktum att Riksarkivet ständigt bryter mot sina egna tolkningar, men tydligen inte vill låtsas om det.

Även Knut Johannesson har fångat Cappelens uppmaning och försvarar Riksarkivets synsätt. Johannessen var själv ansvarig för behandlingen av heraldiken fram till 2014.

Jag håller mindre med Johannesen än Vadolm, men även han har många bra tankar.
Dock tar jag kritiskt upp följande sats: ”… en blasonering bör vara kortfattad när den kan vara det …”.
Jag känner igen uttrycket från reklamvärldens sloganfantaster, men det är ett ytligt sätt att se på en slogan/blasonering. Citatet bör vara: ” … en blasonering bör vara så kort som den behöver vara …”
Det är inte stor skillnad i ord, men det blir en stor skillnad i hur man resonerar kring en text. I det första är blasoneringen huvudsaken, i det andra är det mottagaren/läsaren av blasoneringen som står i centrum.

I rättvisans namn ska sägas att Johannesen skriver detta i en replik till Einar Evar. Jag tar bara upp det som ett exempel på hur viktigt det är att inte bara se till språket som språk utan inse att språkets syfte är kommunikation.

Slutligen skriver Nicolas Orlinski en intressant artikel om polsk heraldik, vars slut kommer först i nästa nummer av Våpenbrevet.

 

Norsk Heraldisk Forening hittar du på www.heraldikk.no.