Matthew Bennet har försökt klämma in 1000 års krigshistoria på 272 sidor och 264 illustrationer. Och det har gått förvånansvärt bra. Bennet är lärare vid the Royal Military Academy Sandhurst, och har haft god hjälp av andra forskare.
Boken är ett översiktsverk som tar sig an krigsteknikens utveckling från romarrikets fall till 1500-talets början. Tonvikten ligger på europeisk och arabisk militärteknik, men boken avslutas med ett långt kapitel om Indiens, Kinas, Koreas och Japans krigshistoria.
Få enskilda slag beskrivs. Istället läggs fokus på att förklara vilken betydelse ny teknik fick på den militära strategin, och hur logistiken också utvecklades. De tre viktigaste kapitlen handlar om mongolernas påverkan, pikarnas betydelse och krutets värde för strategins förändring för såväl anfallare som försvarare.
Boken rymmer även en del idéhistoria och en mängd illustrationer som visar utrustning, fästningar och slagfält.
”The Medieval World at War” är därför en mycket bra referensbok för krigshistoriker.
London har man ju sett. Så varför inte upptäcka det medeltida England i ny tappning.
Arundel Castle and Gardens är en samlingsplats för alla möjliga medeltida lajv. Varje vecka händer det något här och det är sällan samma typ av evenemang. Så se på normandiskt tornerspel eller något senmedeltida arrangemang.
Slottet är även hemmaslottet för The Duke of Norfolk och släkten Howard (de som gjort förnamnet Howard så populärt)
Arms of H.R.H. Prince Nicolas, Duke of Ångermanland. Artist: Vladimir Sagerlund
Sveriges riksvapen är påfallande stabilt sedan 1448, men ändå så fullt av variationer. Traditionens makt är stor.
Här är de två enda lagarna som reglerar riksvapnets utseende. Den första är från 1908 och den andra från 1982.
Det är egentligen inget som skiljer dem åt, men sättet att beskriva ett vapen har ändrats . Det är mer formellt idag och utan den strikta fackterminologi som präglar dagens blasoneringar.
Lag om rikets vapen
den 15 maj 1908
1 §. Rikets vapen äro två, stora vapnet och lilla vapnet.
2 §. Stora riksvapnet består af en genom ett utböjdt guldkors
fyrdelad sköld med hjärtsköld.
Hufvudsköldens fyra fält äro blå, första och fjärde fälten med
tre kronor af guld, två ställda öfver den tredje, samt andra och tredje
fälten med tre ginbalksvis gående strömmar af silfver, belagda med
ett krönt gyllene lejon med röd utsträckt tunga.
Hj ärtskölden är klufven i två fält. Första fältet är bandvis
tre-deladt i blått, silfver och rödt med en däröfver ställd väse af guld.
Andra fältet är blått med en i silfvervatten stående bro i tre spann
med två krenelerade torn af silfver. Öfver bron sitter en gyllene örn,
och i fältets öfversta del synes karlavagnens stjärnbild af guld.
Sköldhållare äro två tillbakaseende lejon af guld med klufna
svansar och röda utsträckta tungor. Lejonen krönas med kunglig krona.
Skölden täckes af en kunglig krona, och kring densamma hänga
serafimerorden insignier.
Hela vapnet omgifves af ett vapentält under kunglig krona.
Stora riksvapnet må brukas äfven utan sköldhållare, ordensinsignier
eller vapentält.
3 §. Lilla riksvapnet utgöres af en blå sköld med tre kronor
af guld, ställda två öfver den tredje. Skölden är täckt af en kunglig
krona och omgifven af serafimerordens insignier. Vapnet må dock
brukas äfven utan dessa insignier.
4 §. Brukar någon offentligen vapen eller märke, som utgör
efterbildning af stora eller lilla riksvapnet, sådana desamma blifvit
i 2 och 3 §§ här ofvan beskrifna, men i väsentliga delar skiljer sig
från det efterbildade, böte från och med 10 till och med 100 kronor.
Samma lag vare, där någon till salu håller vapen eller märke, som nu sagts.
5 §. Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän lag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1909; dock att hvad i
4 § är stadgadt icke skall tillämpas i afseende å dessförinnan
registre-radt varumärke, så länge skydd därför åtnjutes.
Det alla, etc.
Lag om Sveriges riksvapen
(1982:268)
1 § Sverige har två riksvapen, stora riksvapnet, som också är statschefens personliga vapen, och lilla riksvapnet. Riksvapnen används som symboler för den svenska staten.
Stora riksvapnet bör endast när det finns särskilda skäl användas av andra än statschefen, riksdagen, regeringen, departementen, utrikesrepresentationen och försvarsmakten.
Statschefen kan ge andra medlemmar av det kungliga huset tillåtelse att som personligt vapen bruka stora riksvapnet med de ändringar och tillägg som statschefen bestämmer.
2 § Stora riksvapnet utgörs av en blå huvudsköld, kvadrerad genom ett kors av guld med utböjda armar, samt en hjärtsköld som innehåller det kungliga husets dynastivapen.
Huvudsköldens första och fjärde fält innehåller tre öppna kronor av guld, ordnade två över en. Huvudsköldens andra och tredje fält innehåller tre ginbalksvis gående strömmar av silver, överlagda med ett upprest, med öppen krona krönt lejon av guld med röd tunga samt röda tänder och klor.
Hjärtskölden är kluven. Första fältet innehåller Vasaättens vapen: ett i blått, silver och rött styckat fält, belagt med en vase av guld. Andra fältet innehåller ätten Bernadottes vapen: i blått fält en ur vatten uppskjutande bro med tre valv och två krenelerade torn, allt av silver, däröver en örn av guld med vänstervänt huvud och sänkta vingar gripande om en åskvigg av guld samt överst Karlavagnens stjärnbild av guld.
Huvudskölden är krönt med en kunglig krona och omges av Serafimer ordens insignier
Sköldhållare är två tillbakaseende, med kunglig krona krönta lejon med kluvna svansar samt röda tungor, tänder och klor. Lejonen står på ett postament av guld.
Det hela omges av en med kunglig krona krönt hermelinsfodrad vapenmantel av purpur med frans av guld och uppknuten med tofsprydda snören av guld.
Stora riksvapnet får brukas även utan ordensinsignier, sköldhållare, postament eller vapenmantel.
3 § Lilla riksvapnet består av en med kunglig krona krönt blå sköld med tre öppna kronor av guld, ordnade två över en.
Skölden får omges av Serafimerordens insignier.
Såsom lilla riksvapnet skall också anses tre öppna kronor av guld, ordnade två över en, utan sköld och kunglig krona.
Myndigheter som använder lilla riksvapnet får till vapnet foga emblem som symboliserar deras verksamhet. Innan ett vapen med sådant tillägg tas i bruk, bör yttrande inhämtas från statens heraldiska nämnd.
Moder Svea, vår främsta nationalsymbol vid sidan om vapen och flagga. Bilden visar Moder Svea, staty av Alfred Nyström. Berga i Linköping. Wikipedia commons
Visst är det kul när det inte är som man tänkt sig! Som att Moder Svea är tysk.
Ingressen är något vulgär i sin historietolkning. Vad jag menar är att det är intressant att se hur välden förändrar sig. Som det här att vår nationalsymbol Moder Svea är en skapelse av poeten Gunno Eurelius. För denna insats adlades han 1702 Dahlstierna (för det, och för en hel del andra meriter). Moder Svea förekommer i hans dikt Kunga-Skald från 1698.
Gunno Dahlstierna var inte heller tysk. Han var dalslänning som flyttade till svenska Pommern och universitetet i Stralsund. Hans dalsländska arv syns i vapnet genom tjuren. Han bodde däremot i Rügen när han skrev sitt diktverk.
Arms of the noble family Dahlstierna, no 1864
Men egentligen var han inte först. Det var Anders Wolimhaus, adlad Leijonstedt, som 1672 skrev in Moder Svea i diktverket Svea Lycksaligheets Triumph. Nu blev det inte så vidare kommersiellt framgångrikt så utan Gunno – som säkert läst Andes – hade Moder Svea aldrig blivit till som nationalsymbol. Jag skiljer här mellan att skapa något och att skapa en nationalsymbol. Som exempel skulle jag kunna skapa fader Göte, men jag är tveksam om det får något större genomslag.
Faktiskt har inte Fader Göte fått genomslag fast han förekommer i diktverket Götrikssagan från 1200-talet. Den sagan översattes av Olof Verelius och gavs ut 1664. Det ser nästan ut som en ren tillfällighet, kan man tycka.
Och som av en händelse kom det här inlägget att publiceras på min mammas födelsedag. Kanske en ren slump. Kanske inte.
Polska riksvapnet 1637, men vasadynastins vapen i centrum
Även Polen har ju haft vasakungar, även om det gärna förträngs i de svenska historieböckerna.
Därför visar jag här en version från 1637. Notera att det polska kungahuset då fortfarande heraldiskt såg sig som rättmätiga arvingar till den svenska tronen. Det märks genom att vasavapnet ligger på svenska riksvapnet som i sin tur ligger på det polska. Ju längre fram desto mer fokus på enskild familj och ägare. Ju längre bak desto mer fokus på området som man styr över. Eller åtminstone anser sig ha rätt att styra över.
Björn Näfs sigill med ätten Färlas välkända korslagda färlor. En färla är ett straffredskap som användes inom skolundervisningen. Ur Hildebrands Svenska sigillier
Ett ståtligt hov omger kungen. Riddarna är klädda i sina vapenrockar och kvinnorna i svala klänningar och eleganta struthattar.Tjänarna är klädda i husbondens färger och väggarna pryds av fanor, sköldar och textilier. Härolder presenterar de närvarande gästerna och i ett hörn underhåller lekarna.
Så vill vi gärna se den svenska medeltiden, men verkligheten var nog lite enklare än så även om det fanns tendenser till att följa de europeiska hovens kultur. Framväxten av det höviska livet i Sverige sker kring sekelskiftet 1300. Då har kungamakten skapat ett nytt skattesystem som ger hovet större resurser. Samtidigt skapas en ny klass av frälsemän vars främsta ideal är just att leva upp till den höviska kulturen.
En boklig kultur
De skriftliga spåren av den höviska kulturen är få, men det behöver inte betyda att romanerna var okända för det nordiska frälset. För på många sätt var den höviska kulturen den första skriftliga kulturen i det germanska Europa. Hänvisningar till Arthur-sagan, till herr Ivan och till Tristan och Isolde är många. Och det var deras liv man försökte återskapa. Den engelska Strumpebandsorden är direkt influerad av Kung Arthurs riddare kring det runda bordet. De frankiska trubadurerna och de tyska minnessångarna är också uttryck för en ny form av viskultur som spred sig till Norden redan under 1200-talet.
Kung Håkon Håkonsson av Norge (1217-1263) var den förste skandinav som vi vet lät översätta riddarromaner. De täta kontakterna mellan Norge och England under denna tid gör det sannolikt att det var från England som förlagorna kom. Kung Håkon lät också skriva den första nordiska furstespegeln för hur ett rike ska styras. Den heter ”Konungs Skuggsja” och dateras till 1200-talets mitt.
Norge var det verkliga föregångslandet och den kultur som under den här tiden var mest influerad av den kontinentala kulturen. Men också Danmark har haft sin påverkan utifrån. Tyska minnessångare är kända vid det danska hovet redan under 1200-talets andra hälft och under hela 1300-talet. Ändå finns ingen känd översättning förrän från kung Hans tid (1497-1513).
Eftersom den muntliga kulturen var stark under medeltiden finns det all anledning att tro att berättelserna ändå var kända av den tänkta publiken genom förmedlandet av kringvandrande lekare.
Sveriges första romaner
De första kända romanerna i Sverige är Eufemia-visorna. De tillkom sannolikt på initiativ av drottning Eufemia av Norge som bröllopsgåva till hennes dotter Ingeborg och blivande svärson, hertig Erik av Sverige. Romansviten innehåller berättelserna ”Flores och Blanzeflor”, ”Ivan Lejonhjärta” och ”Hertig Fredrik av Normandie”.
Bara några decennier senare kommer den nordiska medeltidens främsta egna roman, Erikskrönikan. På många sätt försöker den efterhärma sina kontinentala förlagor, även om vissa moment i stort sett saknas. Så finns ingen hövisk kärlek beskriven. De nordiska översättningarna hoppar överlag också över just denna del av berättelserna. Däremot finns hänvisningar till Arthursagan och två kämpar jämförs just med Perceval och Gawain (vers 1395 f).
Holmger Knutsson gravtäcke (död1248)
Förfaller det höviska livet
Länge har det ansetts som att den höviska kulturen förföll mot slutet av medeltiden. Överklassen skulle ha blivit mer dekadent, samtidigt som resurserna till följd av jordbrukskris och pest blev allt mindre. Ett skäl till att forskare länge trodde så kan vara att våra källor från år 1100 till 1300 nästan bara består av kyrkliga verk, krönikor och sagor, medan de därefter rymmer stora mängder uppgifter om handel, jordbruk och skatter. Med det betyder inte att de mer jordnära källorna inte har funnits, snarare att de inte var så intressanta att bevara.
Ny syn på lekare
Att det är en ny syn som växer fram på underhållning vid denna tid märks inte minst på hur lekarna omnämns. Känt är hur illa ansedda lekarna betraktas av äldre västgötalagen från 1220-talet. I den saknar de i stort sett helt rättssäkerhet. Men i Erikskrönikan nämns de ofta i samband med kungliga festligheter och inte sällan får de värdefulla gåvor.
Sannolikt har inflytandet från den tyska minnessångartraditionen gjort att också det svenska samhället har börjat se på lekarna med nya ögon. Omöjligt är det inte att en ny reportear har bidragit till deras höjda anseende.
En annan orsak kan vara att det är en ny typ av lekare som kommer in i samhället. Medeltidens människor skilde säkert på fin och simpel kultur på samma sätt som vi, även om deras smak var en annan.
Symboler för det höviska
Hästen, falken och vinthunden var de tre djur som mer än något annat krävdes för en storman som ville vara en hövisk riddare. Hästen användes för både jakt och strid, medan falken och vinthunden användes i jakt. Bilder på sådan jakt finns redan på runstenar och är känt från hela Västeuropa.
Lite flagginformation till boråsare från Bestyrelsen för Nationaldagen.
Ansök om svensk fana inför Nationaldagen
Föreningar/organisationer som vill ansöka om att få en svensk fana vid firandet av Nationaldagen den 6 juni 2016 i Borås ska skicka en ansökan om detta före den 31 mars 2016 till:
Bestyrelsen för Nationaldagen i Borås,
c/o Lars-Arta Anderson,
Storegårdsgatan 10, 507 52 Borås
eller via e-post larsarta@gmail.com .
Omslag till Otto von Schedwins bok ”Adliga vapensköldar i Sverige”
”Adliga vapensköldar i Sverige” visar i bokstavsordning upp de omkring 800 adliga vapensköldar som förs av den adel som ännu finns kvar i Sverige. Illustrationerna är hämtade från Adelskalendern respektive Ointroducerad adelskalender och alltså avsedda att vara ett komplement till en släktartikel. Syftet har aldrig varit att de ska vara självständiga heraldiska konstverk. Därför håller inte bilderna högsta klass, men de är av gott hantverk och ger en klar bild av hur sköldarna ska se ut. I boken är endast sköldarna avbildade, inte släktens fullständiga vapen med hjälm och hjälmprydnad. Men det är gott nog och den är ett bra komplement till den äldre ”Den svenska adelns vapenbok” (1967) som finns på de flesta bibliotek.
Till bilderna har von Schwerin skrivit en förklarande text om den svenska adeln som lättfattligt förklarar adelns historia på svenska och engelska.
Författaren Otto von Schwerin var tidigare riddarhussekreterare och redaktör för Svensk adelskalender.
Svenska målarförbundets logotyp. The Swedish Painters´ Union,
Varför har målarna tre sköldar i en sköld som symbol?
Målarna har haft sitt märke med de tre små sköldarna allt sedan senmedeltiden. Det äldsta exemplet är från 1400-talets Tyskland.
Formen på de tre sköldarna har ingen betydelse och även färgerna växlar, även om det vanligaste är en röd sköld med tre vit sköldar. Ibland finns det även med andra symboler i skölden,
Ibland förekommer det en kvinnofigur i vapnet (oftast då på hjälmen, som hjälmprydnad). Vem det föreställer vet vi inte men flera heraldiker tror att det är jungfru Maria som i sin tur lär ha avbildats av S:t Lukas, konstmålarnas skyddshelgon.
Men varför har målarna sköldar som symbol
Jo, här får vi gå tillbaka till medeltidens värld. Målare utbildades då till konstmålare och fick därför ofta uppdrag att måla vapensköldarna till tornerspelen. De sköldarna var av en helt annan konstnärlig kvalitet än de sköldar som användes i strid. Detta uppdrag höjde målarna över andra hantverkare vilket tog sig uttryck i detta vapen En svensk tornersköld är bevarad och finns på livrustkammaren i Stockholm och där kan man se vilket konsthantverk det var.
I äldre litteratur finns uppgiften att målarsigillet ar sitt ursprung i det adelsvapen som kejsar Maximilian gav till Albrecht Dürer år 1572. Även om det är smickrande för Dürer så är det fel, för dels fanns målarskråets vapen i Tyskland långt före 1572, dels hade Dürer ett helt annat vapen. Den ursprungliga vapenskölden sägs ibland också föreställa tre takpannor.
Skråbilder spred sig ofta från en stad till en annan när borgarna kopierade varandras motiv. Karlhamns guldsmedssigill från 1600-talet är i stort sett en kopia av Kristianstads sigill som gjordes femtio år tidigare, och som i sin tur har en dansk föregångare i Odenses guldsmedsskrå.
Enligt svensk lag skulle ett skrå bildas när antalet utövande mästare i en stad var fler än tre. Mindre städer eller specialistyrken hade därför inte alltid behov av ett sigill. Därför finns det inte många svenska målarsigill men bland de som finns bevarade har de från Göteborg, Norrköping, Karlstad, Uppsala, Linköping, Kalmar och Kristianstad alla de tre sköldarna som motiv. Lika ofta förekommer en palett med pensel.
Kung Erik som han avbildades på Stockholms stads sigill, känt från 1376. Public Domain, Wikipedia
Legenden är bekräftad. Erik den helige dog våldsamt och var en gudfruktig man. Han åt i alla fall fisk som fastan föreskrev.
En ny undersökning av Erik den heliges skelett visar att han snarare dog i någon form av strid (mot övermakt) än blev halshuggen. Och det det som legenden säger. Och att han var en synnerligen vältränad man på 171 cm som föredrog fisk framför kött.
Men det intressanta är två andra fakta. Det ena är att han tydligen har levt sina 10-15 sista år (och kanske mer) i närheten av Varnhem, vilket är precis det som de fåtaliga källorna om godsegendom, donationer samt sonen Knut Erikssons dödsplats antyder. Och att helgonlegenden om Uppsala som hans hem är fel.
Det andra är att han vid sin död var 35 år snarare än 40. Det betyder rimligen att sonen Knut inte kan ha varit äldre än 11-13 år (samt att hans andra syskon knappast kan ha varit mer än tre fyra levande till vuxen ålder med tanke på tidens barnadödlighet). Det bör i sin tur betyda att det är begripligt att det uppstod ett maktvakuum fram till Knut var ungvuxen (=16-20 år) vilken han var 1167. Och vid just denna tid låter han (enligt legenden) slå ihjäl kung Karl Sverkersson samt dessutom få så mycket stöd för sin sak att han kan fortsätta ett flera år långt krig mot de andra Sverker-kungarna Burislev och Kol trots att dessa hade stöd av danska kungahuset. Den Erikska ättens position var med andra ord mycket starkare och kanske också mer etablerad än vad vi normalt menar att den var.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
