Johan Sverkerssons kröning 2019. Då undertecknades det äldsta bevarade heraldiska sigillet i Sverige.
Här ses Lars (Laurentius) och Sigtrygg Bengtsson (Boberg-ätten) sigill. Det första sigillet verkar saknas och deras storebror Peter (Petrus) står också omnämnd i brevet.
Jag skrev om märkesåret 2019 häroch kommer att återkomma till det fler gånger under året som kommer. Så detta var bara en bild som jag hämtat från Riksarkivets hemsida där de lagt ut de flesta medeltida breven de har koll på, om jag får uttrycka mig så vanvördigt. Det är alltså Svenskt diplomatoriums huvudkartotek som är källan till våra medeltidssigill.
Även danska och skånska bönder hade sigill på medeltiden. Få var heraldiska och de var inte vanliga, men ett trendbrott syntes under 1400-talet.
Danmark med sina skånska landskap var under medeltiden mer socialt skiftat än Sverige. Landets bönder var längre ifrån makten och det märks på många sätt. Men 1400-talets agrara kris fick även här politiska följder där bondegrupper kunde ta ett kraftigt steg uppåt. Danska bönder var till exempel representerade på herredagarna som ett av de fyra stånden från 1400-talets mitt till 1536. Visserligen var deras inflytande väldigt litet, men de räknades.
Samtidigt pågick en rörelse i motsatt riktning där andra bondegrupper (fästebönder) nedvärderades allt mer. Det syns i källorna i hur bönder omtalas som vanvördiga, hur lagarna ändrades så att de blev mer beroende av sina jordherrar (vornedskapet) och framväxten av tjener-begreppet. Detta kom så småningom att leda till att hela bondeklassen nedgraderades
Av detta kan man idag lära sig att man ska vara försiktig med att tro att man har samma intressen som klassen ovanför, för man kan då (och nu) snart finnas sig i en situation där man snarare faller en klass. Som lägre medelklassen i USA idag.
Böndernas sigill och andra statussymboler
Sigill hörde till de statussymboler som bönderna tog till under 1400-talet. Det gäller då de självägande bönder som skapat sig rikedom framför allt genom boskapshandeln. Sigillen hittar vi i rättsdokument som också visar att bönderna var mer delaktiga i processerna på en högre nivå än tidigare.
Sigillen hade en stor betydelse även på kollektiv nivå. Kalmarunionens slut och det nya Danmark innebar en försämring för danska bönder, vilket tydligen märktes redan vid herredagen 1524-25. Då vägrade nämligen bönderna i Bjäre härad att skicka med sitt häradssigill med sina representanter eftersom de inte villa att det skulle användas för att visa att de kollektivt tog del i besluten. (Bjäres brev till kungen, St Hans afton 1524 tr. i (da) Historisk Tidskrift 1847, s. 450)
Adeln trycker på
Som en följd av denna samhällsförändring blev det allt viktigare för frälset att visa upp sin status, vilket irriterade självägande bönderna enligt de skrivelser vi har från samtiden. (Cederholm, s 52)
Det framfördes mycket klander mot biskopar och prelater för deras ståt som tog sig uttryck i dyrbara kläder, guld och juveler och stora följen. samtidigt fanns det en kritik från adeln gentemot stadsborgerskapet som enligt de förra använde för mycket prål.
I allt detta blev bärandet av vapen (inte heraldiska, utan blanka vapen) en viktig avdelare. Inte minst i stadsmiljöer där man svårligen kunde motivera bärandet utifrån ett militärt behov. Men genom att bära vapen markerade man att man hade krigsförmåga och genom att ha krigsfömåga var man berättigad till en plats i staten. man var en medborgare och inte en tjänare. Så resonerade bönder och borgare för precis så legitimerade adeln sin position som bärare av samhället.
Samtidigt ville adeln exkludera just dessa två grupper från makten även på lokal nivå, varför ett förbud mot bärnade av vapen låg i deras intresse. Förbud mot vapen jämstäldes med förbud mot guld och broderade kläder eftersom alla dessa statusmarkörer var ett hot mot adeln. Rätten till vapen begränsades efterhand allt mer men levde kvar längst i gränsbygderna, på båda sidor av gränsen mellan Sverige och Danmark. Därför är det lite kuriöst att vi i rättsmaterialet på svenska sidan kan se en för riket oproportionerligt stort antal våldsdåd som kopplas till heder och ära. (Cederholm, s 54)
Läs mer
Mathias Cederholm; En ifrågasatt ståndsordning – Bondebeväpning, privilegier och politisk status i gränsregionen mellan Danmark och Sverige kring 1500.
Mathias Cederholm: De värjde sin rätt
Bjørn Poulsen; Danske bønders brug af skrift i senmiddelalderen (2007)
Den som är nyfiken på siffror kan använda materialet för att titta på när ämnet heraldik har varit populärt och vilka ord som använts av skribenterna. Jag gjorde själv en snabb sökning på orden: heraldik, släktvapen, familjevapen och vapensköld. Och resultatet förvånade mig faktiskt.
När man tittar på det här materialet får man vara lite försiktig med tolkningarna. Det som kan se ut som ett stort intresse kan vara ett utslag av en reklamkampanj (ex ordet heraldik år 1926). Det kan också vara så att inskanningen gått lite fel och det ord som datorn tolkat som ex heraldik egentligen ska vara ett helt annat. Men det fungerar det utmärkt att använda sökfunktionen för trendanalys.
Vapensköld. Totalt 7591 träffar, med start vid mitten av 1800-talet. Ordet var väldigt flitigt förekommande från 1870 till 1905 för att därefter dala rejält innan det i absolut nutid, från omkring 2010, mer än 30-faldigats i användning.
Släktvapen. 357 träffar. I princip okänt begrepp fram till år 1900. Vissa toppar när Arvid Berghman var som mest engagerad (1920-40) för att sedan rasa. Åter en topp kring år 2000 och sedan en jättetopp från 2010 och framåt.
Familjevapen. Med 574 träffar faktiskt ett vanligare ord än släktvapen, vilket var en överraskning för mig. Lite äldre begrepp som förekommer från 1840-talet och vars tre toppar är Berghmans Borgerliga vapen-period, millennieskiftet och SVKs inträde på scenen. Eller om det är Svenska heraldiska föreningens webbrulla. Jag har inte tittat efter utan överlämnar det till dig som läsare.
Heraldik. Endast 1726 träffar och även detta ord från 1800-talets mitt. Innan dess användes visserligen ofta andra stavningar, men att det slog igenom så sent var även det överraskande för mig. Här ser vi en skillnad mot de andra orden i att det inte finns en extrem topp i vår egen tid. Ordet heraldik är helt enkelt inte så gångbart längre. Däremot finns det en extrem topp under 1920-talet, och det är året 1926 som tidigare nämnts.
En källa för vidare forskning
Tack vare att Kungliga Biblioteket på det här sättet har tillgängliggjort tidningarna kan vi heraldiker forska på ämnet på ett helt annat sätt än tidigare. Kanske kan vi även lätt hitta de recensioner som kan finnas av de verk som vi gärna refererar till, som kan hjälpa oss att tolka dem på bästa sätt och inte bara se dem som självständiga tankar som står fria från sin samtid. Heraldiken är trots allt en gren av historieforskningen, inte av filosofin.
Serafimerriddarnas sköldar av Leif Ericsson. Foto: Leif Ericsson.
Ordnar och medaljer kopplas ofta ihop med heraldiken, ibland så mycket att de två blir samma sak. Det är problematiskt för det visar att man inte skiljer på identitet och aktivitet.
Det finns heraldiker som tycker att ordnar/medaljer och heraldik hör ihop och det finns de som tycker att de är två helt separata ämnesområden. Jag tillhör den senare.
Att vara intresserad av ordnar och medaljer är självklart inget konstigt. Det är ett område som har lika mycket berättigande som heraldik, frimärksramlande, släktforskningen eller vad som helst. Bara med lite mer bling bling. Så ämnet har jag inget att invända emot.
Däremot blir det problematiskt när heraldiker blandar in ordnar i heraldiken och hävdar att den ena ska ta ansvar för den andre. Extra besvärligt blir det när heraldiker ska ta ansvar för vilka sammanslutningar människor är med i eftersom det blir ett rejält ingrepp i föreningsfriheten. Och får man dessutom för sig att hindra samma personer att verka inom heraldiska sammanslutningar för att de har ett intresse utanför heraldiken, är det ytterst problematiskt. Den här typen av resonemang har jag stött på så det är inte så främmande som man kan tro.
Det är för att undvika de här tankefelen som jag som redaktör för Vapenbilden tonat ner artiklar om ordnar och låtit dem handla om den heraldiska konsten inom ordensvärlden. För hur heraldiken exponeras inom ordensvärlden är självklart av heraldiskt intresse.
Heraldikern Stefan Bede med SHFs förtjänstmedalj på bröstet och Kungliga Patriotiska Sällskapets medalj runt halsen. Foto: Jesper Wasling.
Skilj på en orden och en vapensköld
Visst är det så att ordnar och medaljer förekommer ihop med en vapensköld. Men de har absolut inget med varandra att göra. Vapenskölden är en markör för identifikation, precis som ditt namn och personnummer. Den säger vem du är.
En orden, eller medalj, är däremot en markör för något som du har gjort. Du kan ha vunnit Nobels fredspris, OS-guld i stavhopp eller blivit statschef och fått Serafimerorden. Din orden/medalj ska då jämföras med din yrkestitel eller kanske ditt nummer i Svenska akademin.
Seriös, oseriös eller bara humoristisk
Eftersom ordnar och medaljer omges av ett visst skimmer av framgång och makt så vill såklart mindre seriösa organisationer haka på de mer seriösa. Sedan finns det de som kanske inte är så seriösa men inte heller oseriösa utan mer humoristiska. Som de ordnar och medaljer man får i ett ordenssällskap som Par Bricole eller inom den studentikosa delen av universitetsvärlden.
Här tycker jag att man kan fundera på vad som är rätt sätt att bära medaljerna. En del tycker (men det är ingen lag utan bara en åsikt) att man inte ska blanda seriösa ordnar med oseriösa. Andra tycker att visst kan göra det för de är alla ett tecken på att man uppmärksammats för det man har gjort. Ytterligare andra kan mycket väl slänga in en humoristisk utmärkelse bland de seriösa för att det är det mest effektiva sättet att göra en politisk markering om att de ska bort från offentligheten. Det är helt enkelt PR-mässigt effektivare att sätta en Buttericks-medalj bredvid Serafimermedaljen för att sänka den senare än att helt avstå från att bära medaljer. Och det är ju därför det tilltaget avskys av de som förespråkar medaljer och ordnar i offentliga sammanhang.
En heraldisk icke-fråga
För en heraldiker är detta däremot utan betydelse. Folk kan ha vilken politisk åsikt som helst och engagera sig för eller emot ordnar bäst de vill. Men oavsett vilken position de tar så är ordensväsendet ett belöningssystem för en utförd tjänst, precis som vilket bonussystem som helst som i rätt social miljö kan växlas in i reda pengar genom att man får högre anseende och därför anses mer meriterad för en post i staten/organisationen.
Detta har ingen betydelse för det heraldiska vapnet.
Vad som däremot kan vara av intresse för heraldiken, är kunskapen om ordar och medaljer eftersom dessa är en heraldisk hjälpvetenskap. Precis som idéhistoria, genealogi eller konstvetenskap. Korsbefruktning av kunskap berikar alla.
Av det skälet bör en heraldiker slänga ett öga på detta ämnesområde, precis som man bör slänga ett öga på andra ämnen som ger en större förståelse för bruket av heraldiska vapen och symboler.
Och av det skälet ska en heraldisk förening med gott samvete kunna belöna en ordenshistoriker för dennes folkbildande insatser fast ordnar och medaljer inte är heraldik.
Errata: Jag hade först skrivit att Stefan Bede hade Pro Patrias medalj runt halsen, när det faktiskt är Kungliga Patriotiska Sällskapets dito. Mitt fel och rätt ska vara rätt. Justerat 2018-12-23
Armémuseum digitaliserar sina fanor. Nu finns fyra volymer med danska och ryska fälttecken publicerade på deras hemsida.
Och jag hämtar min information från Armémuseum.
Det var 1677 som Karl XI beslöt att låta avbilda alla fanor och standar som Sverige vunnit som troféer i krig. Syftet var att bevara minnet av dessa segertecken för eftervärlden även om själva föremålen skulle förstöras av ålder.
Konstnären Olof Hoffman fick uppdraget att måla och det var en uppgift som upptog resten av hans liv, fram till hans död 1709. Av hans hand skapades bilder av tusentals fanor och standar som då förvarades i Arsenalen.
Två hundra år senare befann sig hela trofésamlingen tillfälligt i Nordiska Museet medan Riddarholmskyrkan, där de normalt förvarades, renoverades. Krigsarkivarien Johannes Petrelli passade då på att inventera hela samlingen och anlitade ett flertal konstnärer för att avbilda de fanor som tillkommit efter Olof Hoffmans död eller som Petrelli ansåg hade blivit felaktigt avbildade. Avbildningarna är inbundna i 30 volymer vilka tillhör Krigsarkivets samlingar men finns deponerade i Armémuseums arkiv. Det är dess som nu digitaliseras och görs tillgängliga för alla intresserade.
Olof Hoffman (c:a 1640-1709) skapade förutom dessa bilder även utkast till ett flertal regementsfanor och altarprydnader.
Statyer som föreställer kungar och krigshjältar är i Sverige framförallt ett 1800-talsfenomen, men det finns några spår bakåt i tiden. Och ytterst få från 1900-talet.
Idag ser vi bara statyer av samtida ledare och forntida hjältar i odemokratiska stater där makten offentligt behöver manifestera sin legitimitet. Men har du tänkt på att våra kungabilder har fyllt samma syfte som Stalins och Maos imposanta porträtt? Eller gör de?
Frihetstiden var startpunkten
Det är lätt att föreställa sig att offentliga statyer är något som vi haft sedan urminnes tider, men deras historia är inte så lång. Den första kungastatyn i Sveriges offentlighet var en byst som föreställde Fredrik I. Den ställdes upp i Kungsträdgården under somrarna på 1760-talet och som längst fram till 1774. Den finns idag på slottet.
Nu är den offentliga kungastatyn inte särskilt uråldrig någon annanstans heller. De första i Frankrike kom till på Ludvig XIVs initiativ. Ett tjugotal statyer gjordes och placerades ut i Paris och på väl utvalda platser runt om i Frankrike.
Det fanns planer på motsvarande projekt i Sverige redan under stormaktstiden, bland annat av Jean de la Vallée, men inget kom till stånd.
Det fanns andra projekt som påbörjades under frihetstiden men inte slutfördes då. Som statyerna över industrimannen Jonas Alströmer (inte den här ovan, i Alingsås, utan den i Stockholm), över borgarståndets mångårige talman Thomas Plomgren (vars barn adlades för hans förtjänster) samt grundlagsmännen Per Ribbing och Carl Gustaf Gyllencreutz, vars arbete lade grunden för frihetstiden. En bakgrund till dessa val kan kanske förstås utifrån de argument om nyttan av offentliga monument som riksrådet Carl Fredrik Scheffer och arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz regelbundet framförde. Bland annat var det temat i Adelcrantz presidietal i Vetenskapsakademin 1757, där han betonade att Stockholm var den enda stad i Europa ”hvarest ingen Stod blifvit uprest, dess namnkunnoge Konungar til åminnelse” (Adelcrantz, Carl Fredrik; Tal om de fria konsternas värde …, 1757). Enligt dessa två var det främst kungarna som skulle kommas ihåg, så en viss oenighet fanns tydligen mellan initiativtagarna och de som sedan gjorde om förslaget till konkret handling.
Gustavianska perioden
Nu tar kungastatyerna fart på allvar, om än inte så många. Den mest kända är Gustav Vasa som då och än idag står framför Riddarhuset. Den invigdes långt in i den gustavianska eran men initiativet togs faktiskt redan under frihetstiden.
Att det var just Gustav Vasa som stod i centrum kan förstås genom insikten om vad han kunde symbolisera. För adeln var han den främste ur deras led som stod upp i kris och blev Sveriges rättmätige kung. Det betydde att kungarna och adeln var ett och samma stånd. Det är också därför Vasa-vapnet i sin förkungliga version finns i Riddarhussalen på Riddarhuset
För Gustav III och monarkerna var samme Gustav kungen som förenade monarken och folket, och genom att lägga beslag på den tolkningen kunde Gustav III sidstäppa adelns anspråk.
Sedan fanns det självklart en tredje tolkning av Gustav Vasa, som bland annat boktryckaren Lars Wennberg förde fram. Här var Gustav den samlande personen för svensk allmoge eftersom det var bönderna (utan stöd av vare sig adel eller kungamakt) som befriade Sverige från det ok som Danske kungen lagt på landet. Och denna rörelse hade Gustav enat, vilket då gjorde honom till folkets främste företrädare, men inte till vare sig adelsman eller kung av Guds nåde.
1800-talets kungavurm
Frihetstiden må ha haft en svag kungamakt, men 1800-talets får ändå sägas vara svagare för förutom Karl XIV Johan eftersom hela samhället tappade tron på kungen som företeelse. Och kanske är det just därför som det är detta århundrade som mer än något annat offentligt hyllar kungligheterna, gärna sittandes till häst för att visa på deras mannamod.
Vilket för oss heraldiker gör denna tids offentliga konst extra intressant, för det innebar att det fanns många skäl och mycket utrymme att få in en heraldisk sköld.
Så mer om det i ett kommande inlägg.
Dagens offentlighet
Som en avstickare. Dagens offentliga statyer är i regel abstrakta och motiveras med att de ger människor inspiration. De kom fram på allvar under 60-talet och passar väl in i vår individualistiska och välmående värld där alla har resurser att utveckla sig själva.
Det motiv som dominerade dessförinnan var lekande barn och livsglada ungdomar. Det är en typ av statyer som kommer efter 1:a världskriget och är som starkast efter det andra. Helt klart är det livet och ungdomen som framhävs eftersom den mogna människan inte bara en gång utan två gjort sitt bästa för att på det mest djuriska sätt mörda sina grannar. Att då sätta upp en staty som hyllar den person som lät bomber falla över barn var nog i magstarkaste laget för de flesta västeuropéer.
Innan barnen tog plats var det påfallande många vetenskapsmän, konstnärer och djur som tog plats i offentligheten. Samt bilder från forntida historier. Dessa hör nationalromantiken till.
I ingen av dessa motiv passar den heraldiska bilden in så därför förekommer heraldik väldigt mycket mer sällan – fram till nutid, då vi har kommit fram till varumärkets gyllene era. Nu plockas det heraldiska vapnet fram i tid och otid. Nästan så att en heraldiker ibland kan tycka att det är väl bra.
Har 11-åringar i Sverige olika syn på sin historia beroende på bakgrund? Nej, visar forskaren Karin Sandberg i sin nya avhandling. – Eleverna uppfattar att de tillhör ett gemensamt ”vi” och att det är sin egen historia de får lära sig i skolan, oavsett vad de har för bakgrund, säger Karin Sandberg, universitetsadjunkt vid Mälardalens högskola, som forskar om historieundervisning.
Temat för Karin Sandbergs avhandling är intressant även för oss heraldiker genom att hon tar upp frågan om identitet. Inte minst vinkel hur man själv (i detta fall 11-åringar) ser på sin identitet. I sin avhandling har hon därför undersökt elevernas historiekultur: hur de uttrycker, tänker kring och förstår sin historia. Undersökningen visar att eleverna ser sig själva som del av flera olika ”vi” utan att det stör deras identitetsuppfattning. De pratar om ”vi” när de pratar om Stockholms blodbad eller Gustav Vasa samtidigt som de pratar om ”vi” när de pratar om sig själva som exempelvis mörkhyade.
– De tillskriver sig själva flera olika historiekulturer samtidigt, som överlappar och kompletterar varandra sömlöst. 11-åringarna ser helt enkelt ingen konflikt i att tillhöra flera olika ”vi” samtidigt, säger Karin Sandberg.
Sandbergs forskning tar sin utgångspunkt i den tyske didaktikern Jörn Rüsen, som identifierat fem dimensioner, inom vilka vår historiekultur rör sig: politiskt, estetiskt, moraliskt, kognitivt och religiöst. Vågar man hoppas att någon uppsatsskribent försöker sig på ett heraldiskt ämne med samma metod? Det tror jag skulle ge en värdefull berikning av hur vi tolkar heraldikens historia och förstår de heraldiker som skapat den.
Karin Sandberg disputerade den 5 oktober vid Mälardalens högskola på avhandlingen Att lära av det förflutna – yngre elevers förståelse för och motivering till skolämnet historia
Hubert Herald är en liten guldgruva på nätet. Denna till synes trista hemsida är fylld av kunskap om mängder av statsvapnens utveckling runt om i världen.
Jag tittade in på den svenska sidan och tycker att den i allt väsentligt (har inte granskat detaljerna) ger en bra beskrivning av hur det svenska riksvapnet utvecklades nder medeltiden och vilka – få – belägg vi faktiskt har.
Värt att notera att alla belägg är bilder som vi tolkar. Det finns inte ett enda dokument där en officiell representant för riket Sverige faktiskt förklarar för menigheten att vapen X eller flagga Y från DATUM ersätter märke Z som symbol för Sverige. Allt är gissningar, om än kvalificerade sådana, från experter inom heraldik.
Men just därför är det av stor betydelse att se dessa olika forskares och skriftställares texter så att du som varande/blivande heraldiker kan jämföra dem, se vad som saknas och kanske göra en annan tolkning av materialet.
d’Albrets vapensköld från 1389. Frankrike och rött. Illustration: Odejea (Wikipedia)
Den heraldiska skölden ska vara så enkel som möjligt tydlig och ändå talande. Och ingen har lyckats så bra som d’Albret från Frankrike.
Släkten hade sin bas i Landes, Gascogne, och kom från den positionen att blir en av de mäktigaste i Frankrike, väl bortom den franske kungens räckvidd och precis söder om den engelske kungens franska besittningar.
Deras position stärktes kraftigt under 100-årskriget där de först stod på den engelske kungens sida men snart växlade över till den franske kungen. Charles d’Albret var till exempel marsk (constable) av Frankrike och stupade vid Agincourt.
d’Albrets sköld fram till 1389. Illustration: Odejea (Wikipedia)
Vapnet kvadreras efter svek
d’Albrets vapensköld var ursprungligen helt röd. Det var först 1389 som det kvadrerades med det franska riksvapnet genom kung Karl VI och fick därigenom de fantastiska blasoneringen: Kvadrerad i Frankrike och rött.
Bakgrunden till detta vapen var att vicomt de Tartas, Amanieu d’Albret, var vasall till prins Edvard England, även känd som Svarte prinsen. trohetseden lämnades 1363 men av diverse skäl, där prinsens nya skatter på sina vasaller troligen var mest avgörande. Skatten infördes 1368 och samma år slöt Amanieu ett hemligt avtal med den franske kungen. Efter dem kom släkten och att upphöjas till grevar av Dreux (1382-1549), Gavre, Périgord (1481-1572) och Castres (1494-1519).
En sidoeffekt av avtalet var att Amanieu son Charles (han som blev marsk/connetable troslovades med Marguerite de Bourbon och enda skälet till att hon nämns är denna målning där hon ser ut som en barnfilm från 70-talet.
Marguerite de Bourbon_(1344-1416)
Genom Jean d’Albret 1484 gifte sig med drottning Katarina av Navarra kom släkten att bli kungar över Navarra.
För en modern heraldiker gäller det alltså att göra upp med vissa uttalande som gjorts av äldre tiders heraldiker. Ett talande citat är Harald Fleetwood i boken ”Svensk heraldik” (1917), sid 34.
”En gift kvinna för mannens vapen, förenat med sitt eget”. Han fortsätter med att konstatera att om en kvinna saknar ett vapen för hon mannens vapen på samma sätt som döttrarna för ättevapnet.
För 1917 är detta helt korrekt. 100 år senare går det inte att ställa sig bakom detta. Det går inte ens att hävda tradition eftersom jag är av den åsikten att man inte kan välja och vraka mellan traditioner efter den som passar en, för att komma undan det moraliska ansvaret att något bryter mot dagens normer. Säger man nej till kvinnligt vapenförande får man allt säga ja till 1762 års förordning enligt tolkningen att ofrälse inte kan ha ”adlig hjälm och sköld” dvs använda heraldiska vapen (nu betyder nog inte skrivelsen det, man ser till kontexten, men så tolkades det av heraldiker från mellan 1800-1920).
Kung Fredrik den Is vapen där släktvapnet ligger ovanpå det territoriella vapnet. ja, det står fel i träsnittet (Tack, Jochen, som upptäckte felet) .
Från fast till lös egendom
Det är en sak att hävda att en viss ståndpunkt är rätt, det är en helt annan sak att försöka förstå varför den uppkommit. För att förstå varför äldre tiders heraldiker inte ansåg att kvinnor ska föra ett eget heraldiskt vapen måste vi gå tillbaka till dessa heraldikers samtid.
Fram till merkantilismen och det förmoderna bankväsendet var det jorden som låg till grund för utövande av makt. Kontrollen av mark var central viket speglar sig i heraldiken. Heraldiken kom snabbt att bli den visuella bekräftelse på jordinnehav vilket förklarar varför furstarnas personliga vapen redan under senmedeltiden övergick till att bli ett vapen för en region. Det svenska bjälbo-vapnet är ett lysande exempel på detta, där en furste (Karl Knutsson Bonde) genom att ta upp en annan släkts vapen men placera det i en sköld på så sätt att det inte framstår som ett släktvapen visar att han har makten över det område som denna släkt tidigare hade, dvs Sverige.
Och det bruket fortlever än idag.
Att Karl Knutsson kommer undan med det här sättet att resonera, som idag hade varit omöjligt att inför, har sin förklaring i dåtidens samhällssystem. Enligt den var makten given av Gud vilket innebär att endast fursten ”äger” marken. De underlydande, även hertigar, har endast rätt att bruka den och har deras äganderätt given på genom furstens nåd – låt gå att den kunde utsträcka sig till mottagaren och dennes ättlingar i evig tid.
Vid denna tid, när kontroll av jord var central, framställs kvinnor och män heraldiskt tämligen lika. Titta på kyrkornas altarstycken som donerats.. Både man och hustrus vapen avbildas, ofta på var sida av altaret. Samma sak på husfasader. Och hon har även ett vapen när hon behöver ett sigill men inte var omyndig (som kvinnor i regel var)
Pengarnas intåg förändrar heraldiken
Ännu fram till industrialismen, eller för allt det moderna bankväsendet med banksparande, byggde hushållen sitt ägande på jord, också det stora flertalet borgare och hantverkare i städerna var tvungna att omsätta sina vinster i jord eftersom en enkel brand kunde göra en familj utfattig.
Men från mitten av 1700-talet genomgår samhället en förändring där ägande av lösöre får allt större betydelse. I ett samhälle som bygger på ägande av lös egendom får individen en mer framträdande plats och ses som en fritt agerande aktör (se den liberala ideologins födelse med Adam Smith, som dock ännu är långt ifrån så individuell som vi är idag). Detta blir ett problem för det ännu patriarkala samhället som skapar en ny form av kontroll av det offentliga rummet. Det är nu som det blir att knyta kvinnan till hemmet där hon inte kan utöva kontroll över sitt ägande. Det är alltså skillnad på att en kvinna är i ett hem, som är en social knutpunkt, och att hon är i ett hushåll, som är en produktionsenhet. Varför är då det här viktigt för heraldiken? Jo, därför att det är nu, på 1700-talet – som kvinnor klassas som andra rangens vapenbärare. Det är nu som heraldiska handböcker betonar att kvinnor inte för sitt utan makens vapen, det är nu som ”fruntimmersvapen” skapas (citat från Carl Uggla, som dock betonar att dessa inte finns i Sverige, bara på kontinenten).
Den som följer diskussionerna om heraldik på nätet, speciellt de engelskspråkiga, ser att flertalet av skribenterna fortfarande håller fast vid den här synen på vapenbruk. De uttrycker sig i regel som att det är tradition men nämner aldrig att det är tradition som började under en tidsperiod och inte alls har något med heraldik att göra.
Av det skälet bör man vara försiktig med att slänga sig med begrepp som fruntimmersvapen, damsköldar och kvinnoheraldik för allt detta är något annat än heraldik och har – liksom många andra regler – sin grund i en ideologi och uppfattning om hur samhället ska vara beskaffat. Är man inte för den formen av samhälle menar jag att man bör man vara försiktig med att hävda dess regelsystem framför andra tänkbara regler.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
