Etikettarkiv: Jochen Wilke

Gör upp med fruntimmersvapen

För en modern heraldiker gäller det alltså att göra upp med vissa uttalande som gjorts av äldre tiders heraldiker. Ett talande citat är Harald Fleetwood i boken ”Svensk heraldik” (1917), sid 34.

En gift kvinna för mannens vapen, förenat med sitt eget”.
Han fortsätter med att konstatera att om en kvinna saknar ett vapen för hon mannens vapen på samma sätt som döttrarna för ättevapnet.

För 1917 är detta helt korrekt. 100 år senare går det inte att ställa sig bakom detta. Det går inte ens att hävda tradition eftersom jag är av den åsikten att man inte kan välja och vraka mellan traditioner efter den som passar en, för att komma undan det moraliska ansvaret att något bryter mot dagens normer. Säger man nej till kvinnligt vapenförande får man allt säga ja till 1762 års förordning enligt tolkningen att ofrälse inte kan ha ”adlig hjälm och sköld” dvs använda heraldiska vapen (nu betyder nog inte skrivelsen det, man ser till kontexten, men så tolkades det av heraldiker från mellan 1800-1920).

Kung Fredrik den Is  vapen där släktvapnet ligger ovanpå det territoriella vapnet. ja, det står fel i träsnittet (Tack, Jochen, som upptäckte felet) .

Från fast till lös egendom

Det är en sak att hävda att en viss ståndpunkt är rätt, det är en helt annan sak att försöka förstå varför den uppkommit. För att förstå varför äldre tiders heraldiker inte ansåg att kvinnor ska föra ett eget heraldiskt vapen måste vi gå tillbaka till dessa heraldikers samtid.

Fram till merkantilismen och det förmoderna bankväsendet var det jorden som låg till grund för utövande av makt. Kontrollen av mark var central viket speglar sig i heraldiken. Heraldiken kom snabbt att bli den visuella bekräftelse på jordinnehav vilket förklarar varför furstarnas personliga vapen redan under senmedeltiden övergick till att bli ett vapen för en region. Det svenska bjälbo-vapnet är ett lysande exempel på detta, där en furste (Karl Knutsson Bonde) genom att ta upp en annan släkts vapen men placera det i en sköld på så sätt att det inte framstår som ett släktvapen visar att han har makten över det område som denna släkt tidigare hade, dvs Sverige.
Och det bruket fortlever än idag.

Att Karl Knutsson kommer undan med det här sättet att resonera, som idag hade varit omöjligt att inför, har sin förklaring i dåtidens samhällssystem. Enligt den var makten given av Gud vilket innebär att endast fursten ”äger” marken. De underlydande, även hertigar, har endast rätt att bruka den och har deras äganderätt given på genom furstens nåd – låt gå att den kunde utsträcka sig till mottagaren och dennes ättlingar i evig tid.

Vid denna tid, när kontroll av jord var central, framställs kvinnor och män heraldiskt tämligen lika. Titta på kyrkornas altarstycken som donerats.. Både man och hustrus vapen avbildas, ofta på var sida av altaret. Samma sak på husfasader. Och hon har även ett vapen när hon behöver ett sigill men inte var omyndig (som kvinnor i regel var)

Pengarnas intåg förändrar heraldiken

Ännu fram till industrialismen, eller för allt det moderna bankväsendet med banksparande, byggde hushållen sitt ägande på jord, också det stora flertalet borgare och hantverkare i städerna var tvungna att omsätta sina vinster i jord eftersom en enkel brand kunde göra en familj utfattig.

Men från mitten av 1700-talet genomgår samhället en förändring där ägande av lösöre får allt större betydelse. I ett samhälle som bygger på ägande av lös egendom får individen en mer framträdande plats och ses som en fritt agerande aktör (se den liberala ideologins födelse med Adam Smith, som dock ännu är långt ifrån så individuell som vi är idag). Detta blir ett problem för det ännu patriarkala samhället som skapar en ny form av kontroll av det offentliga rummet. Det är nu som det blir att knyta kvinnan till hemmet där hon inte kan utöva kontroll över sitt ägande. Det är alltså skillnad på att en kvinna är i ett hem, som är en social knutpunkt, och att hon är i ett hushåll, som är en produktionsenhet. Varför är då det här viktigt för heraldiken? Jo, därför att det är nu, på 1700-talet – som kvinnor klassas som andra rangens vapenbärare. Det är nu som heraldiska handböcker betonar att kvinnor inte för sitt utan makens vapen, det är nu som ”fruntimmersvapen” skapas (citat från Carl Uggla, som dock betonar att dessa inte finns i Sverige, bara på kontinenten).

Den som följer diskussionerna om heraldik på nätet, speciellt de engelskspråkiga, ser att flertalet av skribenterna fortfarande håller fast vid den här synen på vapenbruk. De uttrycker sig i regel som att det är tradition men nämner aldrig att det är tradition som började under en tidsperiod och inte alls har något med heraldik att göra.

Av det skälet bör man vara försiktig med att slänga sig med begrepp som fruntimmersvapen, damsköldar och kvinnoheraldik för allt detta är något annat än heraldik och har – liksom många andra regler – sin grund i en ideologi och uppfattning om hur samhället ska vara beskaffat. Är man inte för den formen av samhälle menar jag att man bör man vara försiktig med att hävda dess regelsystem framför andra tänkbara regler.

 

 

En titt på Norsk heraldisk forening

 

Nytt nummer av Våpenbrevet – Norsk heraldisk forenings tidning. Och den näst bästa nationella heraldiska tidningen i Norden, om jag får säga det själv (det vore ju tjänstefel som redaktör för Vapenbilden att säga något annat).

Här presenteras verksamhetsberättelsen för 2017. Det är imponerande mycket de hinner med och jag skulle gärna se att vi i Sverige tog upp några av deras idéer. men det blir svårt för vår svenska förening är så mycket mer utspridd än den norska och de mest aktiva finns tyvärr inte där de flesta av våra medlemmar bor (läs Stockholm).
222 medlemmar har de. Ett litet tapp mot 2016 så ni norrmän som läser men inte är med – gå med. Det kostar 300 NOK/år.

Bra innehåll

Som vanligt är det en bra bredd. Ständige krönikören Thorbjörn Bergersen skriver om ny militär heraldik medan Tom Vadholm följer upp med en artikel om Trondheims vapen och sigill genom tiderna. Trondheim är ju den norska kyrkans huvudstad och andliga centrum med st Olof-kulten som mittpunkt allt sedan denne kung helgonförklarades för snart 1000 år sedan. Hans skrin blev 1031 placerat i stadens St Clemenskyrka. Ärkestiftet grundades 1154 men det dröjer fram till 1439 innan vi hittar det första sigillet för staden. Vi kan förstå att det är mycket historia som gått förlorat här. Redan då finns grunden till det vapen som staden har idag i motivet, även om biskopen då tog större plats.

Alf Hammervold fyller på med en grundlig introducerande artikel om heraldiska kronor och förheraldiska kronor och kungliga rangtecken från Egypten fram till Karl den Store.

Mysteriet Schüppel

Den sista stora artikeln är en fyndig betraktelse av Jochen Wilke som skriver om sin frus vapen. Hon är tyska och vapnet har ett innehåll som kan vara svårt att förstå om man inte är tysk. Ja, vapnet i sig är inte så svårt att förstå. Det är helt enkelt en pilbåge och två ax.  Och på hjälmen en spade mellan två vingar.

Historien om vapentagaren Max Otto Schüppel berättar Jochen Wilke så mycket bättre än mig, men jag kan säga så mycket att lösningen till det hela ligger i hur man uttalar vissa ord på den sachsiska dialekten och resultatet är ett vapen vars innehåll har dubbel koppling till namnet.