Etikettarkiv: nationalism

Ett dryckeshorn med okänd svensk flagga

Dryckeshorn med svensk flagga
Dryckeshorn med svensk flagga

Av en läsare kommer denna fråga: Vad är det här för svensk flagga?

Flaggan är inristad i ett horn som både kan dateras till 1700-talet och kan sägas vara tillverkat i Sverige eller av en svensk för namnet Olof Brodin finns inristat med stora tydliga bokstäver.

Vi kan nog också tro att flaggan visar ett gult kors på blått, även om ristningarna inte ska ses som korrekta skrafferingar. Tretungad är den med så det är en örlogsflagga och ingen handelsflagga. Men vad gör korset i övre korshörnet?

Jag måste säga att jag går bet på den frågan så jag ber dig som vet att mejla mig på jesper@heraldik.se.

Det som jag däremot är säker på är att hornets ägare/konstnär har avbildat en flagga som användes ombord på den båt som också är avbildad. Jag kan inte tänka mig att man lägger ner så mycket tid och energi och sedan väljer att göra en specialversion av den flagga som ens egen båt förde. Pikarna från vännerna och ilskan från överordnade officerare skulle nog få vem som helst att avstå. Tror jag.

För övrigt – lägg märke till att de satte väst upptill på kompassrosen. Eller ska den ses när man dricker ur densamma – för då kommer norr uppåt 🙂

Ett dryckeshorn med en inristad båt
Hornet med flaggan, men andra sidan
Hornet med flaggan. Här med ägarnamnet Olof Brodin.
Hornet med flaggan. Här med ägarnamnet Olof Brodin.

Var svenska flaggan bara för marinen?

Bild på ett uppslag i tidningen Vapenbilden som visar svenska flaggor
Tomas Bragesjö skriver om Svenska flaggan i Vapenbilden #110

Svenska flaggans dag tag, så vad passar bättre än lite flaggfunderingar.

I det senaste numret av Vapenbilden (nr 110) gör Tomas Bragesjö en studie i svenska flaggans bruk i svenska adelsvapen. Det visar sig att den förekommer rätt ofta från 1600-talet fram till 1800-talets slut. Vilket inte var helt oväntat.

Däremot var det oväntat att den endast förekommer i adelsvapen för personer som adlats till följd av sina tjänster gentemot Sverige i marin verksamhet. Nästan alla har varit officerare inom örlogsflottan. Några har verkat inom handelsflottan och en verksam på flottbasen i Karlskrona.

Ingen har varit verksam som ämbetsman inom annan förvaltning, inom handel eller manufaktur eller som officerare inom hären. Inte en enda under 250 år.

Jag tror att Tomas är något på spåren och ser fram emot en mer fullödig genomgång för jag har förstått att han inte är riktigt klar än.

Hur som helst är det rätt sensationellt och visar, tycker jag, att hans tes att svenska flaggan i sin blå-med-gult-kors-version inte är rikets flagga förrän tidigast från 1800-talets andra hälft. Det stämmer också väl med den reaktion som kung Oscar II fick 1872 då han för första gången lät hissa den svenska  fanan på Stockholms slott. Han hissade den tretungade eftersom den andra då bara användes av handelsflottan.

 

Hipp hipp Norge

Norges flagga, från ett vykort tryckt 1910
Norges flagga, från ett vykort tryckt 1910

Norges flagga har liksom Sveriges en lång historia. Men till skillnad från Sveriges har den präglats av andra länders flaggor. 

Idag firar vi Norges nationaldag och jag gör det med att berätta om Norges flagga.

1821 skapades den norska flaggan. Man ser tydligt i dess val av färg och form att de trots sin önskan att vara självständiga är fullt beroende av sin samtid och sina historiska band till Danmark. På annat sätt kan man inte förklara varför de valde just den danska och inte en variant av trikoloren, som då var populär.
Och min poäng med det är förstås att vi alla alltid är barn av vår tid vilket kan vara bra att tänka på när man försöker förstå varför någon i äldre tid har ett visst vapen. Men det har ju inget med Norge att göra.

1397 förenades Norden i Kalmarunionen. Sverige kom att lämna 1523 men Norges försök att göra detsamma misslyckades. Så landet fortsatte att vara en del av Danmark fram till dess att Sverige tog det 1814.

Flaggan skapades 1821

När norska flaggan skapades 1821  hämtades alltså formen och huvudfärgerna från Danmark och sedan la man till det svenska blå i mitten. Att det blå är så mycket mörkare än det är i svenska flaggan beror på att vår blå ton var mörkare före 1905 än det är idag. Norska flaggan visar alltså hur det ska se ut.

Norska stortinget har också skrivit några rader om Norges flagga.

Norges flagga

Norska folkunga-ättens vapen

Ur Bellenville-vapenboken: De svenska kungliga vapensköldarna
Ur Bellenville-vapenboken: De svenska kungliga vapensköldarna och de norska dito

Visste du att Norge under 1300-talet, precis som Sverige, hade två riksvapen?

Med riksvapen menar jag här vapen som fördes av kungen och därmed betäckande riket. Inte vapen som var fastslagna till seende genom lag godkänd av ett parlament. Med andra ord har jag en lite friare tolkning för att få fram min poäng.

Vapnet med hjälm är kung Magnus Eriksson. Det är Folkunga-ätten/Bjälbo-ättens vapen. Men titta så ser du att det även finns ett gult Folkunga-vapen. Det är Håkan Magnussons, kung av Norge, vapen.

Det finns skäl att återkomma till detta vapen senare, men just nu tar jag med det för att visa hur nära det var att även Norge kvadrerade sitt riksvapen såsom Sverige gjorde. Allt som krävdes var några år till av Folkunga-styre och att vi skulle komma in i 1400-talets tankevärld.

Vapnet med tre kronor och tjurhuvud är kung Albrekt (av Mecklenburg – varför vi ännu idag envisas med att ge utländska kungar tillägg begriper jag inte, men för tydlighetens skull gör jag detsamma här).

 

Svenska flaggan enligt Johannes Magni

Svenska fälttecken från 1554.
Svenska fälttecken enligt Johannes Magnus historiebok från 1554.

Tvärrandigt med eller utan tre kronor eller folkungalejonet. Det var de svenska fälttecknen enligt Johannes Magni som verkade under 1500-talets första hälft. 

Johannes Magni (1488-1544) är utan tvekan en av Sveriges mest betydelsefulla män, internationellt sett. Så när han presenterade svenska fälttecken i sin stora historiebok bör det också ha tagits för absolut sanning.

Magnus bok Historia de omnibus Gothorum Sveonumque regibus, eller Historia om alla göternas och svearnas konungar publicerades postumt 1554. Eftersom Magni var verksam som rådgivare åt Sten Sture dä, Svante Nilsson, Sten Sture dy och Gustav Vasa samt det faktum att han 1523 valdes till ärkebiskop måste vi utgå från att han var väl bekant med just de nationalsymboler som hären och flottan använde. Han är helt enkelt en samtidskälla (vilket dock inte gravören är).

Enligt Johannes Magni, Sveriges siste katolske biskop, så hade Sverige inte ett kors på sina fanor och fänikor före hans flykt från Sverige. Sverige hade samma symboler som finns på alla kungavalen: folkungalejonet från Bjälbo-ätten eller tre kronor samt det sedan 1200-talet ständigt återkommande randiga baneret som troligen har sitt ursprung i den erikska ättens fälttecken. Detta sista är dock bara obekräftad gissning.

 

Johannes Magnus sigill med Uppsala stifts vapen i fält 1.
Johannes Magnus sigill med Uppsala stifts vapen i fält 1.

Flagga för Vinland

Vinlands flagga
Vinlands mycket inofficiella flagga från omkring 2000

Vikingarnas Vinland har en flagga. Visserligen vet inte vikingarna om det, men här är den.

Flaggan har kommit till kring millennieskiftet, troligen för att uppmärksamma att det då var 1000 år sedan Leif Eriksson och hans män/kvinnor nådde det som idag är Newfoundland, Kanada.

Företaget ”Patriotic Flags” som säljer flaggan konstaterar helt krasst och utan åthävor att det är en påhittat flagga. Och att flaggan användes först av goth/heavy metal-bandet Type O Negative från New York.

Som minnesmärke fungerar det väl men glöm nu inte att det inte är en äkta flagga som används av någon, utan ett neutralt minnestecken.

 

En dansk version av Sveriges flagga

Sveriges flagga är blåvitgul randig enligt Rudolf van Devetner 1585
Sveriges flagga enligt Rudolf van Devetner 1585

Den danske belägringsexperten Rudolf van Deventer tecknade 1585 en blå-vit-gul-randig version av den svenska flaggan.

Den här versionen, tolkningen, av den svenska flaggan finns endast i denna bild av tygmästaren van Deventer. Ändå är den svår att vifta bort eftersom han dels var en etablerad officer, dels faktiskt var på plats när flaggan användes. Det skiljer den faktiskt från många andra avbildningar under 1500- och tidigt 1600-tal.

belägringen av Narva 1581, enligt Rudolf van Deventer.
belägringen av Narva 1581, enligt Rudolf van Deventer. Teckning från 1585.

I bilden visas svenskarnas belägring av Narva 1581. Det är några år innan bilden ritas vilket gör att det ändå inte kan sägas att han avbildar exakt vad han ser.

Men jag tar ändå denna bild för intäkt för att den svenska flaggan på land (men inte till sjöss) var tvärrandig med mellan fem och nio fält samt i färgerna blått och gult eller möjligen blått och vitt. Däremot sannolikt inte blått och gult och vitt på samma gång.

 

Skandinavismens eviga undergång

Göticismen och skandinavismen följer historieromantiken och är en förutsättning för densamma. Kanske för att romantik förutsätter något som inte finns, något som inte är vardagligt. 

Napoleonkrigen kom att förändra för alltid. Sverige förlorade löstra landsdelen och därigenom skapades grunden till nationalstaten Finland. Danmark förlorade landsdelen Norge – som de facto bara var ett dansk län – till Sverige som genom unionen kom att lägga grunden för nationalstaten Norge. Av två länder hade det blivit fyra. Och detta i ett 1800-tal som var präglat av två idéströmningar: nationalism och framtidsoptimism (för första gången i världshistorien såg man framtiden som något bättre än dåtiden).

Sverige efter 1809

Förlusten av Finland var ett trauma för Sverige och det ledda raskt till en statskupp och en ny författning. Men frågan är hur stort trauma det var. Visst präglade den 1810-talet, men redan 1820-talet tycks man ha förlikat sig med det och man såg inte heller med samma fiendskap på Ryssland som man ändå hade gjort allt sedan medeltiden. Något hade hänt och jag tror att idé om framtidsoptimismen förklarar en hel del.

För nationalisterna vid denna tid kom fokus att läggas på att romantisera det forntida, vari Finland inte hade någon plats. Göticismen handlar om vikingar och i viss, liten, mån om ridderliga korståg i öst. Göticismen handlar däremot inte om revanschlusta.
Och det intressanta är att vi kan se ungefär detsamma i Norge och Danmark. Dessa tre länders intellektuella betonar nu de egna språken och den egna folkkulturen och upptäcker som av en slump att de tre är som syskon i världen och att det inte finns någon annan som är som dem.
Här skapas skandinavismen där vi söker kulturella allianser hos varandra mot tyskar, fransmän, ryssar och engelsmän. Det hade aldrig hänt tidigare då vi i våra krig riktade svärden mot varandra med stöd av utomstående allierade.

Göticismen grundas 1811

Redan innan förlusten av Finland hade forntidsromantiken börjat. Ja, den märks redan under tidigt 1700-tal, men svagt. 1811 sker däremot ett språng då skalden Erik Gustaf Geijer tillsammans med vänner blir förgrundsgestalterna i det nygrundade Götiska förbundet. Man ville två saker: skapa litteratur och vara fosterländsk enligt en romantiserad historiebild (vi ser den nu igen i ett visst politiskt part). Som litterära män (och dåtidens motsvarighet till dagens marknadsförare) ser de att berättelsen är det viktiga och den kräver en hjälte. Det är därför nu, återigen en nyhet i tankevärlden, man lyfter fram vissa historiska personer som katalysatorn i historien (innan var det möjligen Gud, om någon, som hade den rollen. Aldrig människor för de är Guds redskap). Och man tokhyllar våra vikingar. Esaias Tegnérs stora epos Frithiofs saga brukar anges som någon som blev känt i varje svenskt hem, men den sålde faktiskt inte speciellt bra. I Växsjö såldes första året ett (1) ex, och det köptes av Tegnér själv. Vilhelm von Brauns ironiserade lyriksamling, där han gick hårt åt Göticismen, såldes däremot i åtta exemplar i samma stad vid samma tid. (Källa: Vilhelm von Braun-sällskapets årsbok).

Klart är att Göticismen var betydelsefull, men kanske mer för akademiker än för folket. Och den var därmed viktig för skandinavismen.

Skandinavismen

1829 brukar räknas som skandinavismens födelseår. Då, vid en promotionsceremoni i Lund, satte Esaias Tegnér en lagerkrans på den danske skalden Oehlenschläger huvud och uttalade orden: ”Söndringens tid är förbi”.

Skandinavismens var en pannationell rörelse som utgick från de kulturella, geografiska och historiska banden som ansågs ha funnits mellan de skandinaviska länderna. Under 1800-talet första hälft påverkade den starkt Sveriges, Norges och Danmarks politik. Denna kulturella rörelse utvecklades vid seklets mitt mot en politisk nationalism – skandinavismen – om än starkast blad studenterna. Man menade att eftersom de tre länderna hade en gemensam historia, gemensam kultur och gemensamt språk borde de utgör en naturlig nationell enhet. Man talade högstämt om de nordiska brödrafolken. Man ordnade nordiska studentmöten.

Den avgörande politiska frågan blev Schleswig-Holstein. När tyska styrkor 1848 tågade in i Jylland anslöt sig några hundra frivilliga svenskar till den danska hären. Men det blev inget svenskt stöd och Danmark förlorade kriget. Skandinavismen var bara en litterär produkt.

Den som vill kan fundera på vilka paralleller som vi ser idag. Vilka pratar högt om nationalism? Vilka pratar romantiskt om samarbete? Kommer dessa verkligen att hålla det som de lovar om det blir allvar? Jag tvivlar. De som allra högst pratar om det fosterländska, mannamod och forntida hjältar kommer säkerligen – precis som deras forntida hjältar – att fly fältet om deras tal blir allvar.

De första sköldhållarna

Lejon som Sveriges första sköldhållare, från 1483
Sveriges första sköldhållare, från 1483

Redan i den första bok som trycktes i Sverige, Dyalogus creaturarum moralizatus – Skapelsens sedelärande samtal, finns Sveriges äldsta kända sköldhållare.

Boken trycktes 1483 och producerades av  franciskanernas, gråbröderna, kloster på Riddarholmen. Boktryckaren var tyske Johann Snell som hade utbildat sig i Rostock och förde med sig sitt tryckeri från land till land runt Östersjön.

I boken finns 122 sedelärande samtal mellan olika fabeldjur som ska hjälpa läsaren att skilja på rätt och fel, ont och gott. Inget av dem berör heraldiken men vi fick i alla fall med oss sköldhållarna och en version av Sveriges dåtida riksvapen tre kronor.

Vapnet under är Johan Snells, tror jag.

Bilden slängde jag in via min telefon, som synes.

På besök hos de döda

På besök i Livrustkammaren
På besök i Livrustkammaren med Pontus Rosenqvist, Sami Nahas och Johan Kravfé.

Livrustkammaren bjöd på död, ära och mängder med heraldik i utställningen Dödens teater.

För ett tag sedan hade jag nöjet att se utställningen Dödens teater på Livrustkammaren tillsammans med en grupp heraldiska vänner.

Här visades storslagna processioner, påkostade utsmyckningar och gripande ceremonier som har präglat kungliga begravningar genom århundraden. Det var en dramatisk utställning om hur kungliga begravningar har gestaltats från Gustav Vasa 1560 till Gustaf V 1950 och hur man använt nationalsymboler för att betona allvaret i händelsen.

”Konungen är död – leve konungen!” En person är död men kungsämbetet, och därmed riket, lever vidare. Maktöverföring är i alla tider centralt för varje samhällsbildning eftersom det ger den nya maktägaren den legitimitet som krävs. Det är ur det perspektivet som vi ska se kungliga begravningar, inte som någon privat högtid som bekostas av det allmänna.

Jag tycker att utställningen Dödens teater lyckades med sitt uppdrag att förmedla just detta. Det är en trevlig och heraldiskt intressant utställning som dessutom kompletteras med en fantastisk katalog, som jag recenserat för Vapenbilden. Här finns den teoretiska fördjupning som självklart aldrig får plats i en utställning.

Men visst finns det negativa delar. Det har dock mindre med utställningen att göra och mer med Livrustkammaren som lokal. Det är mörka och trånga lokaler som dessutom är gamla. Det gör att det kan kännas aningen avvisande om man är en ny besökare som är ovan vid formatet i dessa lokaler.

Se mer  utställningen Dödens teater