Etikettarkiv: nationalism

Varför ligger vapensköldarna på varandra?

Jourhavande heraldiker

Polens baner under vasakungarna 1587-1668. Obs. Detta är INTE en statsflagga. Av Olek Remesz, via Wikimedia Commons

En fråga har dykt upp från Patrik. Varför har statsvapen vapensköldarna på varandra och vad betyder egentligen ordningen?

Det är lätt att tro att det som är störst är viktigast, och det är det på sätt och vis. Men då får man först ställa sig frågan vad man anser vara viktigast för tillfället.

Det polska baner (det fanns ingen officiell polsk flagga före 1800-talet, men det fanns kungliga baner och polska fälttecken) här ovan, under den tid då Vasa-dynastin styrde visas principen tydligt.

  1. I botten är det baneret som visar bärarens hemvist. I detta fall den polska armen eller det polska kungahuset. Det är geografin.

2) Sedan är det skölden för riket Polen-Lithauen.

3+4) Ovan det det ett vapen som ligger på ett annat, men de två hör ihop. Det visar i 3) riket Sverige med dess 4) kungahus Vasa.

Omvänt kan man se det som att dynastin Vasa från Sverige styr över Polen-Lithauen, över vars armé de nu styr.

Nedan ser vi det omvända. Här är det huset Holesteing-Gottorp av Danmark som styr över Sverige.

För att förstå ordningen så är det alltså inte så att det vapen som är störst, och ligger underst, bestämmer över de små som ligger över, utan precis tvärtom.
Storleken är i sig inte heller central. Det är bara så att man gör de undre fälten större än de övre så att man ska kunna se dem.

Ätten Holstein-Gottorp som kungar av Sverige. Av Christer Sundin, via Wikipedia commons.

Arbetarrörelsens symboler

Så här på 1 maj passar det bra med en kort tillbakablick på äldre tiders symboler och flaggor på just 1 maj.

Landshövding Treffenberg talar inför de strejkande i Sundsvall 1879. Tidningen Fäderneslandet var vid denna tid Sveriges största tidning. Notera att inga flaggor är avbildade, bara parollen ”Arbete och Bröd”.  

Under Sundsvallsstrejken 1879 bar de strejkande den blågula fana främst. Det centrala vid denna tid var att man hade tecken att följa, vilket var inte lika viktigt. Även i andra sammanhang fram till 1880-talet förekommer den svenska flaggan hos socialisterna.

Redan i början av 1890-talet förekom det att arbetare i strejk och demonstration förde den blågula flaggan i stället för den röda. Anledningen var att delar av arbetar tog avstånd från socialismen. De bör dock inte ses som representanter för arbetarrörelsen utan mer som självständiga aktörer som inte tog ställning politiskt. Flaggan hade vid denna tid inte heller samma militära laddning som den fick under det sena 1890-talet.

Röda fanan var inte given

De liberalt influerade fackföreningarna, bokbindare och typografer som ansågs ha en högre prestige än andra yrkesgrupper, var också de som var mest tveksamma till den röda fanan. I Göteborg valde dessa under hela 1890-talet att föra fram sina krav under en blå paroll. Då fanan för dessa grupper inte i första hand var ett stridstecken utan en samlingssymbol var valet av färg av en annan karaktär. Först då dessa organisationer blev uttalat socialdemokratiska kom den röda färgen att ersätta den blå.
Först med första internationalens beslut 1889 om att ta den röda fanan till sig kom den att bli det främsta kännetecknet för hela arbetarrörelsen. I omnämningar och sånger före dess var fanan färglös. Det var med de 1:a-majdemonstrationer som 1891 hölls över hela västvärlden som den röda färgen som symbol slog igenom. Det dröjde emellertid till efter sekelskiftet innan den röda färgen var den i stort sett allenarådande färgen på fanor och baner.

Nationalsymbolerna

De svenska nationalsymbolerna har en lång historia men kort tradition. Som symbol för nationen kan de inte dras längre tillbaka än till 1890-talet. Att nationalsymbolerna framfördes mot slutet mot 1800-talet skall ses mot både den utrikes- och inrikespolitiska scenen. De var de konservativa som var de drivande. Enligt deras syn rådde i Sverige ett kristillstånd orsakat av norrmän, ryssar och socialister. Alla dessa var hot mot den svenska nationen.
Lösningen låg i att den svenska nationen enade sig under en paroll och en föreställning; att Sverige måste bevara sig inom sina gränser. Den starka konservativa prägel som därmed gavs nationalsymbolerna skrämde bort de lägre klasserna. De kunde inte uppfatta dem som annat än ett bevis för att det kapitalistiska samhället inte skulle erkänna arbetarna. Det tog därför lång tid innan socialdemokraterna kunde acceptera symbolerna för Sverige. Först i och med att den konservativa stormen bedarrade och den utrikespolitiska debatten stillades efter Norgekriserna kunde även arbetarna tänka sig att acceptera nationalsymbolerna.

Nationalismen blir allt starkare

En ökad nationalism även hos socialdemokraterna kan dock skönjas under hela 1890-talet. Dess grund står att finna dels i det hot som upplevdes från öst, dels att deras egen definition av nationalism klargjordes. Under det sista decenniet av 1800-talet sker följaktligen en dramatisk omsvängning hos socialdemokraterna. Nationen som grund för statsstyret och nationalismen erkänds. Emellertid kan man inte säga att socialdemokraterna har anammat den borgerliga synen på nationen helt igenom. Att den blågula fanan hålls tillsammans med den röda är hos socialisterna bara ett tecken för den svenska arbetarrörelsen. Ännu uppfattar sig arbetarna inte som hemma i nationen på samma sätt som borgerligheten. Den röda fanan är det centrala och betecknar arbetarrörelsens inneboende internationalism. Den svenska flaggan är i detta sammanhang endast ett tecken för lokalavdelningen Sverige i världssamfundet.

Vägen mot en socialdemokratisk nationalism var dock påbörjad och den var deras egen.
Litet internationalism leder bort från fosterlandet, mycket sådan leder tillbaka dit igen, litet patriotism leder bort från internationalen, men mycket sådant leder åter dit.
– Citat av den franske socialistledaren Jaurés.

 

Notera
Just det här inlägget har tidigare varit en sida men det var så kort att det gör sig bättre som inlägg eftersom jag inte har med några noter eller andra hänvisningar. 

 

Svenska arméns flagga

Bakom af Jochnicks vapen ses vad som beskrivs som ”den svenska armens flagga”

Jakten på svenska flaggor går vidare. Denna gång till vad som officiellt ansågs var svenska arméns flagga på 1820-talet. Och då menar jag av andra utom arméns egna flaggexperter. För dem kan det här vara ett lite för enkelt uttryck. 

Grunden är den blågula korsflaggan men med regerande kungs namnchiffer (monogram) i det övre vänstra hörnet. Liksom andra blågula flaggor i adelsvapen vid denna tid anges de alltid vara en örlogs-, handels- eller arméflagga. Ibland kan flaggor beskrivas som kungliga, men då är det ett prefix som rör utländska flaggor, som den franska eller brittiska.
Svenska flaggor, eller svenska kungliga flaggor, verkar inte finnas i den svenska begreppsvärlden så sent som 1840-tal. Utom då kanske för flaggexperter inom armén.

Af Jochnicks vapen

Det här  vapnet gavs till översten i armén, Jonas Jochnick (1783–1833), som adlades 1822 under namnet af Jochnick.
Släkten är en 37§-adel vilket betyder att endast huvudmannen är adlig medan övriga släktmedlemmar är ofrälse som vem som helst. Dessa ska då inte ha en krona på sin hjälm och inte heller använda övriga rangtecken.
Det borde betyda – men jag är inte säker – att den svenska arméns flagga endast får användas av huvudmannen medan övriga ska ta bort den och istället använda ett blågult hjälmtäcke.
Postamentets kanoner hör i vilket fall enligt svensk heraldisk sedvänja till adliga rangattribut.

Blasoneringen lyder:
”. . . En engelsk sköld, belagd med en blå till öfversta kanten gående spets, uti hvilken ses ett uprätt ställdt, draget tvåeggadt svärd af stål med gyllene fäste men kafveln virad af guld och svart, lysande öfver svärdet en tindrande femuddig nordstjerna af guld. Begge sidofälten äro af silfver och uti hvardera af dem en brinnande granat. På skölden hvilar en öppen tornerhjelm, betäckt med en af guld, blått och silfver sammanvriden hjelmkrans, uppå hvilken är uprest ett lika svärd som i skölden emellan fyra hvita strutsfjädrar. Skölden omgifves af ett utan-till gyllene med invändigt blått löfverk, bakom hvilket ses en svenska arméens fana åt hvardera sidan och nederst bakom skölden tvänne i kors lagde metallcanoner. Aldeles såsom detta vapen här ofvan med sina rätta och egentliga färger afmåladt finnes. . . .”
(Källa: Riddarhusets sköldebrevsavskrifter, 17:125, RHA.)

 

Den svenska amiralitetens flagga

Sveriges flagga uppfattades ännu vid 1800-talets början endast som den svenska flottans flagga. Det märks tydligt när man läser blasoneringarna för Riddarhusets adel. 

Den svenska flaggan ligger mig varmt om hjärtat, som läsare av denna blogg noterat. Och jag har ofta varit kritisk till historiker och vexiologer som lägger in ett nutida perspektiv på den svenska flaggans symbolik förr i tiden. Med det menar jag att man överför vår syn på vad som är en flagga för Sverige till dåtiden, som inte alls uppfattade det så.

Endast flottans män har svensk flagga

Thomas Bragesjö har i en artikel i Vapenbilden nr 110:2016 visat att i stort sett alla adelsätter med en svensk flagga i skölden eller på hjälmen har anknytning till flottan på ett eller annat sätt. De två undantagen är storfursten Johan i hans vapen från 1557 samt en borgare i Karlskrona, som var leverantör till just flottan innan han adlades. Ingen av mig känd adlad ätt som utmärkt sig på slagfältet har fått en svensk korsflagga flagga i någon form. Detsamma gäller adlade affärsmän, vetenskapsmän och industriidkare.

Av det skälet är det svårt att dra någon annan slutsats än att den blågula korsflagga som vi numera hissar som en symbol för nationen Sverige fram till 1800-talets mitt endast representerade den svenska örlog- eller handelsflottan. Det innebär omvänt att det är fel att prata om en svensk korsflagga före mitten av 1800-talet. Istället är det ett ”befälstecken” inom flottan.
Och inget konstigt med det. Även flaggor utvecklas. Men det kan vara värt att vara tydlig med det så att man inte flaxar över med språket bara för att göra flaggan äldre än vad den egentligen är, i betydelsen symbol för nationen.

Kluriga blasoneringar

Men jag vill försiktigtvis mana till allt för långtgående slutsatser, för gamla tiders texter är inte alltid att lita på. Eller, kanske det ska sägas, de resonerar på ett annat och mindre formellt sätt än vi gör idag. Ett sätt där innebörden inte ska tolkas bokstavligt på ett sätt som vi idag tenderar att göra. Därför kan något som säga symbolisera en sak mycket väl vara en symbol för något större.

Låt oss se på den de friherrliga ätterna Nordenskiöld nr 357 respektive 394. De är typiska såtillvida att de uttryckligen nämner begreppet örlogsflagga.

Nordenskiölds nr 357 blasonering av sinister hjälm (höger för dig som tittar på bilden) lyder:
”På wenstra hjelmen åter står upprest en med guld skodd blå Commando-staf emellan en Swensk Örlogsflagg till höger samt en Fransk och en Dansk till wenster.” (Ur riddarhuset.se. Friherrebrevet i original, RHA)

Blasoneringen för Nordenskiölds nr 394 lyder för hjälmen till sinister lyder:
Från venstra hjelmen utgå tvänne på gyllene stänger utåt svajande flaggor, varandes den högra den Kongl. svenska och norska örlogsflaggan samt den åt venster den Kongl. stor-britaniska flaggan, emellan hvilka synes en upåt mot höger och nedåt till venster snedt liggande och på längden halft delad gyllene lilja med bladen nedåt vände, uppå hvilken står en hök med hufvudet åt höger vändt och med utslagna vingar i naturlig färg.” (Ur riddarhuset.se. Riddarhusets sköldebrevsavskrifter, 18:19, RHA.)

I den senare (bild längst upp på sidan) uppges alltså den svenska och norska örlogsflagga vara en och samma, vilket betyder att svenska staten inte erkände en norska flagga. Eller om man ska se det som att de ansåg att det inte fanns en specifik svensk örlogsflagga utan att de båda flottorna var en och samma. Var det så förklarar det uttrycket ”norska örlogsflaggan” även om vi idag formellt anser att det inte fanns någon sådan.

Notera även att den brittiska flaggan inte finns med i bilden utan endast i blasoneringen. Istället syns den svensk-norska handelsflaggan på dess plats.

Om nationalromantikens arv i våra friluftsmuseer

Stengärdsgatan, där Borås högskola senare byggdes. Borde en sådan miljö ha sparats?
Foto: Alf Svantesson.

Hur påverkar museerna vår syn på historien?
Vad väljs ut och vilka konsekvenser får det?

Den frågan och lite till ställde jag mig i en artikel i tidskriften Fässingen för några år sedan.  Nu publicerar jag den även här under rubriken ”Bevara det som gått förlorat”.

Fokus ligger på nationalromantiken och deras naturmuseer, framför allt Ramnaparken i Borås. Men här finns även tankar om museiverksamheten idag.

Här finns ingen heraldik, men analysen här kan med fördel även användas för att förstå vår tids bild av heraldiken förr.

 

 

En udda svensk flagga

Svensk flagga från 1580-talet i Egentliga Finlands sköld. Av Johan Petri Klint.

Denna udda flagga i ett vapen för hertig Johan visar en övergång från den äldre tidens flagga på med vågor flerdelad yta till den korsflagga som används idag. 

Flaggan är tecknad omkring 1580 i kretsen av genealogen Ludvig Rasmusson. Jag måste säga att jag är tveksam till om det har funnits en sån här flagga i verkligheten, men det är inte poängen med denna bild. Nej, istället vill jag visa att de som levde i denna flagg-brytningsstid och fick instruktion att teckna en svensk flagga nog var osäker på hur den egentligen skulle se ut. Och då blandar man lätt ihop två olika typer av bilder.

Vapnet är tecknat av Johan Petri Klint och finns med i ”Insigna et arma ducatum et comitatum Regni Suetie” som ingår i en avskrift av Olaus Petris Krönika som ägaren, kyrkoherde Johan Petri Klint, sjöälv illustrerade. De stämmer inte helt överens med blasoneringen intill teckningarna. Läs mer i ”Meddelande från Riksheraldikerämbetet IX” (1940)

Vapenskölden här ovan är Egentliga Finland, det som var blivande Johan III:s hertigdöme. Vapnet syns väldigt tydligt på den ungefär samtida graven över Gustav Vasa som finns i Uppsala domkyrka. Men det är just detta som ställer till det. Den korsflagga som vi idag ser som så självklart född i Gustav Vasas likfärd verkar inte alls vara så given som svensk vid den här tiden. Tvärtom är tolkningarna av vad som är en svensk flagga väldigt varierande samtidigt som den tvåtungade korsflaggan i Egentliga Finlands vapen återges med en förvånansvärd likhet. Nedan vapnet för Egentliga Finland som det ska se ut.

Egentliga Finlands vapen. Illustration: Wikipedia commons.

 

 

English, from Instagram

A strange version of the Swedish #flag from late 16th century. One can see transition from the flag with a cross on wavy to the version Sweden has used from mid 17th century; first only at sea but from late 19th century also on land. Its the#coatofarms used by duke Johan of Finland, later king

”osmakligt” eller ”uppfriskande” om svenska flaggan

Så var de igång igen – Sverigevännerna som tar lite för allvarligt på den konst som de så ofta säger sig ta avstånd ifrån. 

Mattias Norström har satt ut sin böjda flaggstång på Sergels torg i Stockholm och många förfasas. Andra beundrar honom för hans mod att våga ifrågasätta flaggan (och underförstått – hoppas jag – våra andra nationalsymboler.

Jag är skeptisk till båda sidor.
Å ena sidan får man vara bra känslig och osäker på sin egen nationalism om den känns hotad av aldrig så många vridna flaggstänger. Här ser jag på nationen lite som på familjen. Ibland gör barnen/föräldrarna saker som jag inte riktigt uppskattar eller gillar men det betyder ju inte att jag tror att de gör det för att jävlas med mig eller för att de tar avstånd från familjen. samma sak här. Mattias testar lite gränser, inget mer.

Å andra sidan får man vara bra lättkittlad om man 2017 – 50 år efter Carl Johan de Geer gjorde ”Skända flaggan”-tavlan för att känna att Norströms installation är ett sätt att provocera tankarna kring Svenska flaggan och andra nationalsymboler. Det krävs mer och det krävs en helt annan kontext.
Det här betyder inte att Norström har gjort ett dåligt verk för jag vet inte vad hans intentioner är. Kanske ville han bara ge folk ett leende på läpparna?

Clemens Poellinger skriver bra om det här i Svenska dagbladet.

”Problemet” är som vanligt den allt för hetsiga debatt som bryter ut varje gång något sånt här händer utan att vi på allvar funderar på de frågor som är värda att ställa: vad är en nationalsymbol? För vem och varför? Vad får inte vara en symbol för landet/folket?

Det är frågor som jag tycker är värda att diskutera på allvar. Inte för att man behöver komma fram till någon koncensus om vilka symboler som är rätt respektive fel, för det växlar ändå från person till person och över tid hos en och samma person. Men på ett djupare plan, vad är det som får oss att hylla en viss symbol?

Flaggan är här ett bra exempel, speciellt utifrån ett ”svärjevänner”-perspektiv. För här kan en och samma person hylla vikingatid (då nationen/folket/riket Sverige inte fanns utan bara ett geografiskt område uppsplittrat på ett flertal folk och språk), Gustav Vasas unionsupplösning och skapandet av ett Sverige som varken hade dagens flaggan eller gränser, Karl XIIs konglomerat-rike och till sist dagens Sverige med dess nationalsymboler som var helt främmande för den historia som hyllas. Varför är en person så upptagen med bilden av sin historia och samtidigt så ointresserad av historien som sådan?

 

PS. Jag skippade bilden på den böjda flaggstången för det är allt för lättköpt.

Skånska flaggan på svensk flaggstång

Skånelands flagga
Skånelands flagga

Debatten rasar i Skåne. ”Ska man inte få flagga med den skånska flaggan intill den svenska längre? Vart är vi på väg i det här landet?”

Jag fascineras av den upprördhet som finns, och oroas över den fördomsfullt som anas under ytan och som förstås bortförklaras med att ”det bara är på skoj”. Men när man ser samma skoj om samma sak om och om igen förstår man att det inte är skoj utan bara ett försök att komma undan ett tabu.

Men nog om fördomsfullhet. Vad är det bråket handlar om egentligen? Här tycker jag att de heraldiker som är engagerade borde vara tydligare med att förklara vad som gäller och varför biträdande statsheraldiker Carl Michael Raab har rätt i varje stavelse han yttrat (att någon misstolkat vissa ord är inte hans fel och här vill jag framföra ett tack till Martin Asker som fick TT att ändra sina citat och välja de korrekta orden, de som Raab faktiskt hade yttrat.)

Region Skåne, vad är det?

Förvirringen beror nog på alla varianter av Skåne som finns i södra delen av Sverige. Här finns ett landskap, ett län, ett landsting/region och en kulturregion med samma namn. Och det började på 90-talet.
1997 slogs Kristianstad län och Malmöhus län samman till Skåne län.
1999 slogs landstingen samman på samma sätt till region Skåne. Region Skåne är ett landsting (sekundärkommun, skapad 1862) om än med utökade befogenheter och därför kallad region och med ett betydande ansvar för förvaltningen i Skåne.  Landsting har traditionellt inte specifika egna vapensköldar utan brukar ha länets/landskapets men utan kunglig krona (även om det förstås har slarvats en hel del med denna sista detalj).

Kronan används av länet eftersom länet (landshövdingen) är statens (kungens) förlängda arm i området. Landstinget är däremot en omvänd organisation som vilar på folket och dess fria val. Därav skillnaden i heraldiska rangsymboler.

Både län och landsting är dock myndigheter till skillnad från kulturregionen, och som myndigheter ska de i myndighetssammanhang föra den symbol som är skapad för denna typ av läns-/landstingsförvaltningar. Och det var precis det som Raab sa när han fick frågan om användandet av kulturregionens flagga intill den svenska i regionen sessionssal, av alla ställen.  Han framförde dessutom en rekommendation, inte en regel som regionen var tvungen att följa.

Jag är av den åsikten att denna rekommendation var helt korrekt eftersom man bör skilja på myndighetens officiella flaggning och flaggning för att visa gemenskap och sympati med någon/något.

För att klargöra det heraldiskt. Under pågående politiska förhandlingar inom landstinget använder landstinget sina formella symboler.
Om samma politiker i samma lokal vid annat tillfälle önskar diskutera pride, FN, folkdans eller något annat som inte berör dess myndighetsuppgift kan de flagga med precis vilken flagga de vill både inne i sessionssalen och på husets tak.

De skånska vapensköldarna

 

Region Skåne är lite speciellt för de valde till skillnad från alla andra landsting att ta sig ett eget vapen istället för att använda länets. Se den blå skölden med guldgripen här nedan. Genom att ta detta vapen har de också skapat en flagga med samma utseende eftersom seden i Sverige är att man som kommun, län eller landsting flaggar med sin vapenflagga. Men detta har man inte riktigt förstått så därför tag man också och gjorde kulturregionen Skånes flagga till sin.

Just detta är lite dumt eftersom kulturregionen Skåne är något helt annat och något mycket större än regionen Skåne eftersom det även innefattar (södra) Halland, (västra) Blekinge och Bornholm. Denna flagga har dessutom funnits sedan 1800-talet så vad regionen gjort är att att de har tagit någon annans flagga och kallar den sin egen. Låt gå att de nästan har rätt till den, men inte riktigt. Och då spelar det för en heraldiker ingen roll om politikerna tar ett beslut att kalla skånelands flagga för sin.

Kristanstad läns vapensköld
Kristanstad län
Malmöhus läns vapensköld
Malmöhus län
Skåne län
Regions Skånes vapensköld
Region Skåne

 

Skåne landskaps vapensköld
Landskapet Skåne
Skånelands vapensköld
Skånelands vapen, ej officiellt antagen
Med tanke på allt detta blir jag nästan ledsen (nåja) över att se skånemoderaternas språkbruk när de får fakta förklarat för sig. Det är inte lite Fake news-attityd över detta:
http://www.mynewsdesk.com/se/moderaterna-i-skane/pressreleases/aalahuen-som-klyddar-2107963
För att citera några skåningar:
Istället för musik – förvirring

Carl Gustaf Wrangels svenska flagga

Tavla från 1651 visandes Carl Gustaf Wrangels barn. Finns på Skokloster.

Det är inte vanligt, men ibland hittar man svenska flaggan i äldre konst. Som här, en tavla av David Klöcker. 

På Skokloster finns en tavla av David Klöcker som föreställer Carl Gustaf Wrangels barn. I bakgrunden finns en vågad gulblå svensk flagga som stämmer väl överens med andra flaggor från den här tiden.

Vi vet från andra källor att det förekom vågrandiga flaggor från sent 1500-tal och en bra bit in i 1600-talet. Den här tavlan visar att denna flagga från samhällets yppersta elit ansågs vara den svenska flaggan, inte korsflaggan.

Korsflaggan visar också att ränderna ska vara blå och gula, och att vi därför ska tolka blekta ränder som just gulbleka, inte vita. Det har vi nog alla vetat, men helt säker kan man inte vara.

David Klöckers målning av Carl Gustaf Wrangel från 1652.

Klöcker målade även en tavla av Carl Gustaf Wrangel till häst, som fältmarskalk och generalguvernör kan man tänka. Här finns inte den svenska flaggan med i någon blågul version, men det finns två militära standar varav den ena är ett lejon. Kanske Göta lejon, dvs folkungalejonet.

Källa

Lena Rangström, Karin Skeri och Elisabeth Westin, Skokloster: Slott och samlingar, 1980, s. 14