Etikettarkiv: medeltid

Den andra historiedagen

Ja, min blogg handlar ju om heraldik och historia, så ibland får jag smita in lite historia utan att blanda in heraldik.

Historiedagarna i Borås har handlat mycket om staden Borås. Just de föreläsningarna har jag undvikit för det mesta kan jag nog säga att jag har bra koll på. Och även om jag inte var på den vill jag gärna puffa för avhandlingen om Tyskorna i Borås, inte minst eftersom mina barns gammelfarmor är en av dessa tyskor. Och hur udda det än kan låta har detta ännu 50 år senare en betydelse för både min frus och mina barns yrkeskarriärer.

DNA

Istället fokuserade jag på DNA och genealogi. Peter Sjölund gav en inspirerande genomgång av vad DNA-tekniken möjliggör, vad vi lärt oss av den och hur den bidrar till att skriva om historien. Exemplen var många, både på personnivå och för en hel ”folkgrupp”, varmed menas en grupp folk i historisk tid, inte ett folk som svenskar eller greker.

Peter är, tillsammans med Karin Bojs, författare till boken ”Svenskarna och deras fäder. De senaste 11 000 åren”

Stuarna därnäst

Som av en händelse hamnade jag på en ny föreläsning med Bo Eriksson. Denna gång om Sturarna, denna mytomspunna släkt som påverkade svensk politik så mycket från 1465 till 1565. Hur mycket de faktiskt påverkade Sveriges samhällsutveckling i betydelsen ekonomisk, teknisk och kulturell utveckling efter Sten Sture dä kan diskuteras (inte så mycket, enligt mig) men helt klart hade de en väldigt stor påverkan på riks- och säkerhetspolitik även efter det att Gustav Vasa tagit plats på tronen. Inte minst eftersom såväl Vasa-dynastin själva som alla andra inom och utom Sverige ansåg att det var Sture-ätten som borde ha haft den positionen. En hel del av Vasa-tidens uppror och den paranoia som Vasa-kungarna uppvisade men våldsam förföljelse av oliktänkande som följd.

Rent heraldiskt är däremot Sturarna ganska trista under 1500-talet. Det är visserligen en rik släkt men de har gjort ett förvånansvärt litet avtryck inom heraldiken under sina tre sekler i maktens yppersta elit.

Gamla Uppsala till sist

Sista stoppet för mig denna gång var Kristina Ekero Erikssons föreläsning om nya rön om Gamla Uppsala. Ett givet val eftersom vi var kollegor på Historiska museet en gång i tiden. Men också för att de arkeologiska fynd som gjorts där på senaste tid visar att området var nästan oändligt mycket större än vi tidigare trott samtidigt som det verkar ha använts väldigt sporadiskt.

Runt de tre högarna har man nu upptäckt två vägar om en kilometer vardera (den ena inte fullt utgrävd pga att det inte går) som har haft över 100 stolpar var (144 respektive 127) längs ena sidan. Stolparna har dessutom haft ett hästhuvud uppspikat. Offer eller något annat, ingen vet. Men vi vet att vägarna byggdes omkring år 600 och verkar ha tagits ur bruk före år 650. Juste detta är en intressant period, två generationer efter finbulvintern (536 och 540).

Hela Uppsala är dessutom översållat med hästben så det här kan ha varit någon form av kungsgård där hästuppfödning varit huvuduppgiften. Frågan är förstås hur långt bort denna Uppsala-makt sträckte sig. Gick den ens söder om Mälaren? Ja, med tanke på när Uppsala var verksamt och hur små Europas stora kungariken var (undantaget Karl den stores Frankerrike) har jag svårt att tänka mig att ett så resursfattigt och gles befolkat område som Uppland hade något som helst inflytande utanför denna region. Inte minst eftersom det krävdes tre små lagsagor innan ett enat Uppland kunde skapas under sent 1200-tal.

Men viktig helig plats för nordbor i allmänhet, det kan Uppsala verkligen ha varit.

 

Vilka är de äldsta stadsvapnen i Sverige?

Kalmar stadsvapen 1247
Arms of the city of Kalmar, 13:th century

Sveriges offentliga heraldik går tillbaka till 1200-talet. Först ut var Kalmar följt av Skara. Sedan har det rullat på. 

Av Sveriges äldsta kommunvapen/stadsvapen finns de flesta kvar. Några har ändrat form flera gånger (främst Stockholm) men merparten är i grunden desamma. Bogesund är bytte visserligen namn till Ulricehamn på 1700-talet och då även vapenbild, men idén är densamma – namnets initial krönt.

Skara äldsta sigill
Skara äldsta sigill

1200-talet

Sveriges äldsta stadsvapen är alltså Kalmar och det är känt från 1247. Dagens vapen är ungefär detsamma även om klåfingriga och rätt varumärkesokunniga grafiker velat ändra på detsamma nu det senaste året.

Därefter kommer Skara och Stockholm som båda är kända från 1280-tal samt Linköping och  Söderköping från 1290-tal.

(Min gissning är att även Lödöse hade ett vapensigill under 1200-talet eftersom det var en betydande stad i kontakt med kontinenten, men det kan inte bevisas)

1300-talet

Under 1300-talet blir både städerna och deras sigill vanligare. Dessa är de som vi känner till.

Västerås 1307  
Sigtuna 1311
Skänninge 1310-
Helsingborg 1310-
Enköping 1320-
Arboga 1330-
Örebro 1331
Visby 1340-
 Lund 1350-
 Norrköping 1367
 Lödöse 1374  Lödöse kommuns vapen numera Lilla Edets kommunvapen
 Jönköping 1370-
 Köping 1378
 Trosa 1383
Södertälje 1386
 Laholm 1300-tal
 Torshälla 1300-tal
 Uppsala 1300-tal
 Ystad 1300-tal

 

1400-tal

Under 1400-talet och tidigt 1500-tallutökades antalet stadsvapen. Förutom Malmö tycks inget ha fått ett vapenbrev, men eftersom vapenbrev fanns kan vi anta att det ändå gavs på flera håll.

Landskrona 1410-
Vadstena 1410-
Malmö 1437
Eksjö 1439
Falköping 1440-
Trelleborg 1471
Ulricehamn (Bogesund) 1480-
Lidköping 1505
Staffanstorp 1524
Skövde 1400-tal
Växjö 1400-tal
Sölvesborg 1535 (senast)
 Varberg 1536 (senast)

 

När började ofrälse använda heraldik?

1320 undertecknade Henrik Sonntag ett dokument med sitt sigill. Det är det äldsta svenska ofrälse släktvapnet vi känner till.  

Men Henrik till trots, hur många ofrälse förde egentligen vapen under medeltiden?

Tyska borgare och svenska präster

De ofrälse som först använde heraldiska vapen i Sverige var inflyttade tyska borgarfamiljer och präster, som nog i vissa fall kan ha studerat i Tyskland eller åtminstone var god vän med kollegor som hade gjort så. Det är också i ”Hansastäderna” Visby, Stockholm, Kalmar och Lödöse som vi hittar de äldsta vapenbevisen på gravstenar och i sigill. För närmare titt på Visbyborgarnas vapensköldar, se Hamner, J W och Widén, H; Gotlands gravstenar I-II (1933, 1940). Bilder på 12 gravstenar finns i del 2, s 40.

Att präster använde vapen vet vi från många dokument som de bevittnade, men även från gravstenar och andra minnesmärken i våra kyrkor. Det finns till och med en tvist mellan ärkebiskopen i Lund, Birger Gunnersen, och riksrådet Henrik Krummedige om den förstas bruk av ett vapen som den andra ansåg sig ha rätt till. Tvisten slutade med vinst för den förste eftersom han hade en tydlig brisering. Ärkebiskopen var inte frälseman av födseln utan kom från en bondefamilj.

Det finns även bönder som hade vapen, även om dessa bönder nog, tror jag, snarare ska klassas som storbönder i frälsemäns tjänst som hade egna lantarbetare, så att vi inte förleds att tro att det var män som själva gick på åkern som avsågs.

Heraldikern bristande metodik

Dagens problem med de ofrälse vapnen är egentligen äldre tiders heraldikern klart bristande kännedom om historisk metodik samt deras förutfattade meningar. Eller tydligare formulerat: Du har sett vapensammanställningar över medeltida vapen (ex Hildebrand och Raneke). Du har även sett utdrag ur dessa visandes frälsemäns vapen. Men har du sett utdrag åt andra hållet, vapenböcker som visar ofrälse vapen, prästerskapets vapen (inte deras sigill, för de finns) eller någon annan framställning som inte fokuserar på den världsliga eliten i samhället? Svaret är att det har du inte, för de finns inte.

Vad medeltidsheraldiken behöver är en ordentlig katalogisering av medeltidens heraldik.

Finland ett undantag

I Finland fanns det en talrik svensk grupp frälsesläkter som främst fått sitt frälse för att kunna ställa upp som försvar mot ryssen. Dessa var i huvudsal vapenförande redan från tidigt 1300-tal. Ändå tycks bruket av vapensköldar inte ha spritt sig.

Christoffer von Warnstedt visar att inget av de 65 ofrälse sigill som finns bevarade mellan 1380 till 1530 visar en heraldisk bild. (Heraldisk Tidsskrift nr 34:1976 + Hausen, pl XX-XXII) Warnstedt har med rätta kritik mot Hausen som allt för lättvindigt låter vissa finnar vara ofrälse när de nog var frälse, som hövitsmännen/fogdarna på Tavastehus, Raseborg och Kustö. Vid den här tiden ska vi nog vara försiktig med att beteckna makthavare som ofrälse ståndspersoner även om vi saknar dokumentation att de var frälse.

Svag forskning även efter medeltiden

Man skulle kunna tro att forskningen om tiden efter medeltiden hade kommit längre, men det är tveksamt. Det finns en genomgång av prästerna i Västerås stift under 1600-talet (Ekström, G; Västerår stift herdaminne II: 1 bilagebandet (1971) s. 17-40) där man kan se 464 prästers sigill.

Magnus Bäckmark har gått igenom rikets Eder och tagit fram sigillen där. Ett fantastiskt arbete som numera finns digitaliserat i Svenska Heraldiska Föreningens databas Källan

Raneke-projektet en framgång för heraldikforskningen

Card from project Raneke
Card from project Raneke

Idag blev det offentligt – Jan Ranekes samling av medeltida vapen systematiskt ordnade på gamla hålkort. Men nu digitala.

Ska man fira internationella heraldikdagen så ska man göra det med stil. Se bara på Svenska Heraldiska Föreningen som just idag lanserar sitt fantastiska och imponerade Raneke-projekt med tusentals vapensköldar systematiskt presenterade.
Se de 8762 korten som hittills digitaliserats.

Under sitt arbete med avhandlingen Bergshammarvapenboken började Jan Raneke samla in alla vapen han hittade från medeltiden. Modern som han var (detta var på 60-talet) skapade han ett hålkortssystem där varje kort representerar en familj och dess vapensköld.

Jag vet att Raneke ibland tog genvägar när han studerade vapensköldar och skapade system, men han vågade sikta högt och har sammanställt något som ingen annan före honom hade vågat eller orkat. Så eventuella fel är det upp till oss att hitta och rätta. Men det brukar vara det lätta arbetet.

Tack till Henric och till Stefan

Detta material donerade familjen efter Jan Ranekes bortgång till Svenska Heraldiska Föreningen. Tillsammans med Lunds universitetsbibliotek har föreningen under det senaste året låtit digitalisera hela materialet.
Det absolut största lasset har dragits av vår ordförande Henric Åsklund som verkligen ska hedras för allt arbete.

Att materialet nu finns på Svenska Heraldiska Föreningens hemsida är tack vare Stefan Bedes insatser.

 

The Jan Raneke Archive of
Coats of Arms in Medieval Europe

In the 1950–70s the heraldic artist and scholar Jan Raneke catalogued and systemised more than ten thousand medieval coats of arms. The arms were documented in index cards with handpainted shields and several text fields. The Swedish Heraldry Society is running a project to digitize and make this unique material available to a broader audience. After securing the preservation of the so called ”Archival holding C” we are now making all 8762 cards in this part of the collection available on heraldik.se.

Den medeltida skölden

Sköldarnas utveckling från 800 till 1600.

Sköldarnas utveckling från 800 till 1600.

Medeltidens sköld är inte en, det är många. Stridstekniken förändrades och med den sköldens form.

Men det är inte bara sköldens form som har ändrats. Även hur man målade den skiftade från tid till annan.

Svinakulas stridssköld, 1300-tal
Svinakulas stridssköld, 1300-tal

Bara två svenska medeltida stridssköldar är bevarade. De är från 1380-talet och tillhörde far och son i ätten Svinakula. Båda tillverkades förmodligen samtidigt och hittades tillsammans i en småländs kyrka. Vi vet inte helt säkert om det var äkta stridssköldar, men allt tyder på det. Här har man också utnyttjat hela sköldytan när man målat.

En svensk torneringssköld är bevarad. Den tillhörde Karl Laurentsson Björnlår som är känd mellan 1497-1504. Så åtminstone han deltog i en tornering. Andra svenska torneringsdeltagare är inte kända. På den här skölden är hela vapnet, inklusive hjälm och hjälmprydnad, målad och runt om skölden är den vackert dekorerad. Det finns inte en möjlighet att någon på mer än fem meters håll kan ha sett den heraldiska skölden så redan under medeltiden var heraldiken passé som igenkänningstecken.

Einar Evar om medeltidens vapenrullor

Norska Heraldiska Foreningen fortsätter att leverera. I veckan kom nr 97 av deras tidning Våpenbrevet.

Som vanligt är det mycket och blandat. Lite vinetiketter, lite militärheraldik och några offentliga vapen vars historia förklaras. Allt trivsamt och trevligt men kanske inte så upphetsande nytt för mig.

Evar om Vapenrullor

Det intressanta är Einar Evars artikel om medeltida vapenrullor. Jag håller visserligen inte med om att det var härolder som skrev alla vapenrullor. Vi vet faktiskt inte vem som gjorde dem, utom i undantagsfall, och då verkar författarna inte vara härolder. Men kunniga i heraldik var de. Det är först på 1300-talet vi säkert kan koppla härolder till heraldik, och då har både härolder och heraldik varit kända i mer än 150 år.

En intressant detalj som Evar tar upp är att samtida vapenrullor från en specifik händelse, som tornerspel eller belägring, tenderar att innehålla fler vapen med briseringar än vapenrullor som är sammanställda för att visa vapenbärare inom en viss region. Briseringarna är tydliga men inte helt strukturerade på det sätt de blev senare utan mer anpassade till stamvapnet.

Gelres vapenbok

Andra halvan tar upp vapenboken Gelre som sammanställdes av härolden Claes Heinen mot slutet av 1300-talet. Claes var i tjänst hor hertigen av Gueldre/Gelre och hans ämbetsnamn var därför just Gelre.

Vi vet en hel del om Claes. Som att han reste till Spanien 1367 och till Preussen 1368. Han följde med franske kungen på fälttåget till Preussen igen 1387 och han var på ett fälttåg till Livland på 1390-talet och 1396-1402 var han med på fälttågen i Friesland.
Vem sa att medeltidens människor aldrig var på resande fot och att alla dog när de var 37 år?

Köp en bok – Medeltidens härold

Bokomslag för boken Medeltidens härold av Jesper Wasling
Bokomslag för boken Medeltidens härold av Jesper Wasling

Medeltidens härold av Jesper Wasling är föreningens andra bok i skriftserien. I boken förklaras hur härolderna verkade i Skandinavien under medeltiden och för att ge en förståelse för deras verksamhet ges parallella förklaringar av hur det var i övriga Europa.

Pris: 70 SEK (medlem i SHF betalar 40 SEK) + porto

Köp boken idag

English resume

”Medeltidens härold”  (The herald in medieval Scandinavia) shed new light on the development of the functions of the earliest officers of arms (heralds) i Scandinavia, from 1300 to 1530. The book is based on the authors essay for the master degree in history at Gothenburg university in 1998. 88 pages.

Price: 70 SEK + shipping

Buy the book today

Jesper Wasling presenterar sin bok Medeltidens härold i Borås tidning
Jesper Wasling presenterar sin bok Medeltidens härold i Borås tidning

 

 

Hur hittade lejonen fram till Sverige

Jourhavande heraldiker

Folke Lagmans vapensköld från 1220-tal.
Folke Lagmans vapensköld från 1220-tal.

Hur visste svenskarna under medeltiden hur lejon såg ut?

Ungefär den frågan kommer ofta. Och det kan verka underligt eftersom medeltidens människa i Sverige sällan såg lejon eller andra fantastiska sydländska djur i skog och mark.

Jämte örnen var lejonet redan i begynnelsen det mest vanliga  vapendjuret och det beror att lejonet var väl känt genom konsten, inte minst den religiösa.

För att förstå är det kanske bäst att jämföra med dagens fantasy-filmer. Här finns mängder av monster som återkommer i olika variandet. Ingen av oss har sett dessa varelser på riktigt, men vi har alla en ungefärlig uppfattniong om hur de ser ut. Detsamma märker du om du studerar bestiarier från medeltiden. Ovanliga varelser tenderar att framställas med olika mellan de olika böckerna medan vanliga monster är mer lika.

Lejon fanns under medeltiden i bergsområdena upp mot nuvarande Turkiet och inte alls bara i Afrika söder om Sahara.

Hur man föreställer sig ett territorium

Imagining a territory. Constructions and representations of late medieval Brabant. Så heter ett NWO bekostat projekt (2016-2020) vars syfte är att analysera hur interaktionen mellan furstar, adel och övriga ur samhällseliten gemensamt påverkade skapandet, föreställning om och representationen av ett tänkt territorium före kartografin.

Projektet har ännu knappt kommit igång men det känns som ett mycket spanned anslag. För en heraldiker som intresserar sig för medeltidens nyttjande av symboler i syfte att markera överhöghet är den här kunskapen extremt viktig. Ändå är det tyvärr en forskning som sällan syns inom heraldiska skrifter (eller någon annanstans).

Studien kommer att fokusera på hertigdömet Brabant men jag ser att man lika gärna kan göra det över landskapet Västergötland eftersom lagsagan, stiftet samt uppdelningarna i hertigdömen aldrig sammanfaller. Klara gränser finns först från 1634. Ändå finns det en klar uppfattning om vad är området Västergötland.
Motsvarande studie skulle kunna göras i Östergötland.

Det ska bli intressant att följa och de som idag är de ansvariga är Joey Spijkers, Mario Damen och Kim Overleat. Detta projekt använder heraldiken som en del av sitt studieunderlag, jämte arkitektur, kartografi, berättelser och administrativa indelningar.

Den kungliga residensen under högmedeltiden

Vadstena kungsgård. Foto: Thuresson (Wikipedia commons)
Vadstena kungsgård. Foto: Thuresson (Wikipedia commons)

Sveriges kungars residens under senmedeltiden visar tydligt på var deras maktcentrum låg. Men de visar också på hur idealet för ett kungligt liv skulle se ut. Både vilken rikedom som förväntades visas upp och vilken rikedom som faktiskt fanns.

Vasakonungarnas renässansslott är praktfulla byggnader som på alla vis ger en bild av en suverän furstes makt och myndighet. Också de medeltida kungarna hade sina palats, om än inte lika påkostade.

Det första kungliga borgen i Sverige var Näs på Visingsö. Resterna finns fortfarande kvar, även om stora delar av det nu har rasat ner i Vättern. Det byggdes under 1100-talet av den sverkerska ätten.

Andra borgar och fästen som byggdes upp under 1100-talet var Lödöse, Nyköping och Stockholm. Byggherren var kung Knut Eriksson (1167-1196). I Lödöse förlades Sveriges första myntsmedja vars mynt faktiskt användes som betalningsmedel.

Palats i tegel

Under 1200-talet växte ytterligare palats fram på flera håll i Sverige. I Kungslena finns grunderna efter ett stenhus som kan ha funnits så tidigt som 1200-tales början (där slaget vid Lena lär ha stått 1210). Andra anläggningar som inte var befästa, men ändå kungliga palats var Vadstena (byggd av kung Valdemar) och  Alsnö hus i Mälaren. Båda byggdes av tegel, det nya materialet som också användes i Uppsala domkyrka från samma tid. Erikskrönikan[1] beskriver just hur kungarna och hertigarna ständigt flyttar sig mellan dessa orter och flertalet av de bevarade dokumenten är skrivna här.

Nordens riken förenas under en regent när Kalmarunionen bildas 1397. Det gör att det kungliga hovet mer sällan är i Sverige och därför inte har ett lika stort behov av palats i landet. I stället väljer kungamakten att bygga borgar som används för skatteindrivning och militärförläggningar.

Gotisk utsmyckning

Den nya form av gotiska arkitektur som nu framkommer medför andra former av skulpturala utsmyckningar. Riktigt förnämnt var det att låta avbila sig själv i kyrkovalven. Så finns sådana huvudsmyckningar i Varnhems klosterkyrka som sannolikt föreställer bröderna Birgersson av Folkungaätten.

Även stormannaätter följde efter modet. Ett sånt exempel är Vingätten från Södra Ving i Ulricehamn.

Under 1300-talet och 1400-talet blir de importerade föremålen i slotten allt vanligare, men en jämförelse med engelska inventarielister visar att det är först kring 1600 som svenska slott visar den mängd inventarier som de engelska har två hundra år tidigare.

 

Noter

[1] Erikskrönikan vers 510ff, 640, 668f, 1244, 1386, 2057, 2470ff, 2620ff, 3524ff, 3624, 3640.