Kategoriarkiv: Nationalism

Kungahuset och heraldiken

Kung Karl XVI Gustavs serafimersköld. Foto: Kungahuset
Kung Karl XVI Gustavs serafimersköld. Foto: Kungahuset

För någon tid sedan klagade jag på Twitter över att kungahuset slarvar så med de heraldiska (och andra) traditionerna, samtidigt som man vi ge sken av att det alltid varit så.

Jag störs av att man dels har rena faktafel i relativt enkla heraldiska frågor, dels använder ett språk som låter neutralt med leder läsaren att dra slutsatser som inte är riktigt korrekta. Man vinklar helt enkelt historien på ett sätt som ett kungahus ska hålla sig för god för.

Därför har jag här sammanställt de ”fel” som jag noterat på www.kungahuset.se den 17 juni 2015, om kvällningen.

Varje rubrik länkar även till den sidan där felet finns

1. Kungar och prinsar 

”Sedan medeltiden har kungar och prinsar haft vapensköldar i skulpterad eller målad form med symboler för landet och ätten.”

— Här har man ”glömt” att både drottningar och prinsessor fört vapen, det äldsta redan 1238, vilket är det näst äldsta kungliga vapnet i Sverige (Helena Sverkersdotter).

”… Folkungaättens lejon mot blå strömmar i kombination … ”

— Nu är det snarare strömmar av silver på blå botten. Den korrekta uppgiften finns för övrigt med på en annan sida under kungahuset.se

”Åtminstone sedan 1500-talet finns i riksvapnets centrum en så kallad hjärtsköld med den regerande ättens vapen.”

— Ja, eller 1448 för att vara exakt, vilket skribenten själv skrev tre rader högre upp i denna artikel.

”Vasaättens symbol var en sädeskärve, en så kallad vase.”

— Tänk att kungahuset, som enda institution, fortfarande tror att det är en sädeskärve i riksvapnet.

 

2. Riksvapnet

”Själva vasen anses numera ha varit en så kallad stormvase, som användes vid stormning av bland annat vallgravar.”

— Inte alls omöjligt, men att den anses vara en stormvase är tveksamt. det är en uppgift som är relativt sällsynt.

”Lejonvapnet är det äldsta riksvapnet i Sverige, fört av Folkungaätten 1250-1364, med Birger Jarl som den förste regenten.”

— Här blir det två fel i ett. Dels framgår det mycket tydligt i varje heraldisk grundbok att Valdemar (kung 1250-75) förde moderns, den erikska ättens vapen, medan hans bror Magnus bytte till sin fars släktvapen.
Dels var Birger jarl inte en regent. Mäktig ja, men inte regent. Han styrde tvärtom uttryckligen i sin minderårige sons ställe som riksföreståndare/rikshövitsman (även om den titeln inte användes)

”Det var alltså under Folkungarnas tid som deras ättevapen kom att successivt bli synonymt med rikets vapen.”

— Nej, den slutsatsen kan vi inte dra. Snarare tvärtom. Däremot var det EFTER folkungarnas tid som senare regenter (Karl Knutsson Bonde år 1448) tog upp folkungavapnet i riksvapnet. Fram till det året var folkungavapnet först kungens personliga vapen (1275-1364), därefter låg det i träda och användes inte av någon.

”Ursprunget står nog att finna i den starkt ökande dyrkan av de tre vise männen/heliga tre konungar som skyddshelgon. Som tecken på detta användes helgonens attribut, tre kronor, i vapen och emblem. De heliga tre konungar vördades högt av nordborna, som gärna vallfärdade till deras grav i Köln.”

— Här kan jag inte säga att kungahuset har direkt fel, för det är en uppgift som är helt omöjlig att kontrollera, men det är värt att tänka på att svenska kungahuset använda tre kronor redan under 1200-talet, före skyddshelgonbilderna i Köln. Tre kronor finns på Magnus Ladulås sigill, i kung Valdemars kungavapen och i erikska ättens vapen. Siffran tre betyder inte heller något inom heraldiken, det är bara ett väldigt tacksamt nummer om man ska upprepa ett föremål flera gånger i en sköld-

Det finns inte heller någon rimlig förklaring till varför svenska kungen skulle ta upp en vapensymbol från staden Köln bara för att svenskar reste dit. De reste även till andra vallfärdsmål utan att de fick genomslag i heraldiken, som till Olof den heliges grav i Trondheim. Hans helgondyrkan fick dör övrigt stort genomslag i svenskt kyrkoliv, medan de tre vise konungarna i Köln inte alls förekommer här med symbolen tre kronor.

”I Sverige finns de heliga tre konungars attribut första gången i Magnus Ladulås sigill på 1270-talet, men troligen är det först under kung Magnus Eriksson på 1330-talet som tre kronor används som symbol för kungen och riket.”

— Här går skribenten et steg till och gör ett riktigt snyggt cirkelresonemang. För om Tre kronor på 1300-talet hämtades från heliga te kronor i Köln måste ju de tre kronor som förekommer under 1200-talet komma från Köln. Problemet är bara att Kölns vapen är yngre än det svenska.

 

3. Flaggan

”Flaggan har under lång tid varit det svenska konungarikets symbol, tillika kungligt höghetstecken. Det gula korset var det väsentliga, den egentliga nationalsymbolen.”

— Här tänker jag inte säga att kungahuset har fel, men rätt har de inte, även om andra källor säger detsamma.
Jag skulle själv säga att färgkombinationen gult+blått var det väsentliga. Om det sedan var genom ett gult kors på blått, vågiga linjer eller tre gula kronor i blått var nog mindre viktigt.
Läs mer om den saken här.

”Det är vid 1400-talets mitt, då Karl Knutsson Bonde regerade, som det svenska kungliga korsbaneret anses ha uppkommit. Hans sigill hade 1448 en kvadrerad (fyrdelad) sköld i blått delad av ett gyllene kors. Troligen förde hans baner i samma färger.”

— Nog anses det så av några, men det finns varken bilder eller text som stödjer ett svenskt korsbaner förrän 1557, och då var det inte ens en symbol för Svenska riket, även om det är oklart vad det var en symbol för.

— Nu råkar det vara så att vi vet var Karl Knutsson använde som fälttecken. Det står i Karlskrönikan. Motiven var helgonbilder (st Erik, St Olof m.fl) och i varje baner (=flagga) ingick symbolen tre kronor. Samma tecken förekommer för övrigt p flera andra bilder från den här tiden, men färgerna på Kung Karls baner känner vi inte till.

”Sannolikt uppstod den svenska flaggan som en motståndsflagga under unionstidens strider. Karl Knutsson Bonde valde då ett korsprytt baner av Dannebrogens typ men gav det samma färger som fanns i det svenska riksvapnet: gult och blått.”

— Med hänsyn till det jag skrev nyss måste detta inlägg anses vara helt felaktigt. Att se svenska flaggan som en protest mot den danska är att i allt för hög grad luras av den antidanska propagandan som fördes fram från 1500-talets andra hälft.

”I Johan III:s hertigvapen finns blågula korsfanor angivna 1557. När han som kung 1569 utfärdar instruktionen för fredsförhandlingarna i Knäred, framhävs det gyllne eller gula korset som det viktigaste. Det hade av ålder varit brukat i Sveriges rikes vapen och därför ville Johan III att det alltid skulle föras uti fanor, fänikor (liten flagga) och flaggor.”

— Ja, Johan skriver så. Samtida teckningar visar dock helt andra svenska flaggor på båtar, och vi vet från kungahusets egna räkenskaper att en fältflagga från 1545 var i blått och vitt.

”Från Gustav Vasas död 1560 framträder korsfanan som den främsta symbolen för den svenska nationen: en tvåtungad svensk flagga där riksvapnet med den regerande dynastins hjärtsköld lagts över korsmitten.”

— Det här är rent hittepå. Riksbaneret för Johan III och Sigismund från 1594 visar en sån här fana, med riksvapnet på korsmitten. Karl XI och Gustav II Adolfs fana är helblå med riksvapnet och detsamma gäller för drottning Kristinas riksbaner.

Sveriges tre kronor – en teori

Svenska riksvapnet i en spansk vapenbok från sekelskiftet 1500.
Svenska riksvapnet i en spansk vapenbok från sekelskiftet 1500.

När fick Sverige Tre kronor?

Det har tjatats i sekler om dessa våra tre kronor, och tyvärr har ingen ännu kommit på ett bra svar till vapnets uppkomst. Det enda säkra är att vapnet finns uppmålat i Avignon år 1336.

Under senmedeltiden och en bit framöver hävdades det att Tre kronor var Erik den heliges symbol. Det är emellertid osannolikt  att han verkligen själv förde denna sköld eftersom det inte fanns någon känd  heraldik i Sverige när kungen levde, knappt någon annanstans heller. Men det kan ändå ligga lite sanning i myten.

Kung Erik Knutsson (1210-1216) har ett sigill med två motvända krönta leoparder.

Hans son, kung Erik [läspe & halte] Eriksson (1224-29, 1234-49) hade ett vapen som visar tre stolpvis ställda krönta leoparder (ungefär som Danmarks och Englands riksvapen). Färgerna var troligen blått och guld.

Systersonen Valdemar Birgersson (Bjälbo-ätten) förde samma vapen som sin morbror, men med silverleoparder istället för guldleoparder när han blev kung.

Troligen rör det sig om samma vapen som här har utvecklats. Det spännande är att Valdemars krönta leoparder förlorar sina kronor 1275 när Valdemar förlorar sin tron till brodern Magnus. Samtidigt tar Magnus upp en av dessa leopardkronor och sätter den på sitt lejon (Bjälbo-ättens vapen). Och runt sin sköld (märk väl: inte i skölden) låter han placera tre kronor – en ovanpå och en på var sida om skölden.

Jag tror att vi här ser ett exempel på heraldisk förkortning, där kronorna markerar kunglig värdighet. Snart nog därefter kan dessa kronor ha kommit att förknippas med den gamla kungliga ätten (den erikska) och placerats i en sköld. Tinkturerna hämtades sannolikt från Bjälbo-ättens vapen.

Kung Magnus Eriksson tar upp de tre kronorna som symbol för riket medan han låter sitt släktvapen vara symbol för kungamakten. Förutom skölden i Avignon finns Tre kronor i Ängsö kyrka och på mynt från 1354.

Kungabaner för Erikska ätten, version 2
Kungabaner för Erikska ätten, version 2

Så valde man en kung i Sverige

Sveriges baner (flagga) 1260-1350.
Sveriges baner (flagga) 1260-1350.

I den svenska medeltidshistorien är en ständigt återkommande tvistefråga vem som egentligen valde den svenske kungen: svearna, götarna eller båda tillsammans. Vad man kommer fram till beror på hur man tolkar äldre västgötalagen eller kung Knaphövdes öde.

Jag tror att man närmar sig frågan från fel håll, från ett mycket romantiserande håll.Från Erik den heliges död och fram till Magnus Eriksson går det 160 år. Under den tiden har vi (minst) 12 män som kallar sig kung. Så hur kom de till makten? Var det någon endaste en som vi valdes av folket på ett ting, såsom Västgötalagen säger att en kung ska väljas (oavsett hur man nu tolkar det mytiska ordet ”svear”).

Hur blev kungen kung?

Magnus:
Slog ihjäl Erik den helige (E) och blev kung c:a 1260
Sverker (S):
Slog ihjäl Magnus och blev kung 1261
Knut (E):
Sköt/slog ihjäl Sverker och blev kung c:a 1267. Dör en naturlig död 1296.
Karl (S):
Utses 1296 till kung av okända stormän. Utser sedan själv sin son till tronföljare.
Erik (E):
Störtar 1208 Karl genom uppror.
Johan (S):
Efterträder 1216 Erik som dött en naturlig död. Osäkert vem som utser honom till kung.
Erik (E):
Efterträder 1222 (som sexåring) Johan som dött en naturlig död, endast 22 år gammal.
Holmger (E):
Puttar 1229 undan den ännu omyndige Erik från tronen.
Erik (E):
Återinträder som kung efter Holmgers död 1235.
Valdemar (B):
Utses 1250 av stormän till Eriks efterträdare.
Magnus (B):
Genom uppror 1275 störtar han sin bror Valdemar.
Birger (B):
Efterträder 1290 sin far Magnus.
Erik (B):
Uppsätts 1319 som minderårig (endast 3 år) som kung av de stormän som just störtat Eriks farbror Birger och avrättat dennes son, Eriks kusin.

Inte vid något tillfälle säger någon källa att den nye kungen har åkt på Eriksgata, valts av några ting eller stått på Mora stenar. De uppgifterna kommer först under 1300-talet, samtidigt som den skrivna propagandan (Erikskrönikan mm) gör sitt intåg i Sverige.

Nä, jag kan inte finns att Västgötalagen har så mycket stöd i den politiska verkligheten. Den är nog främst en partsinlaga från en grupp som vill styra upp konflikterna om kungatronen, men ett misslyckat inlägg.

Vad som förvånar mig är att så många debatterar själva texten, men att det är så få som väljer att se den politiska verklighet som texten sägs skildra.

(E) = Erikska ätten
(S) = Sverkerska ätten
(B) = Bjälboätten = Folkungaätten

Svenska flaggan – En 800 år lång kärlekshistoria

Sveriges flaggor
Sveriges flaggor

Sveriges flagga friskt humör. Idag firar vi Svenska Flaggans Dag och Nationaldagen med ett frenetiskt flaggviftande.

Sveriges flagga och baner har en lång historia. En röd, eller snarare blågul, tråd ringlar sig från 1200-talet fram till idag. Men flaggan som en gemenskapssymbol för nationen Sverige är bara drygt 100 år gammal.

Bilden ovan visar den svenska flaggan så som den såg ut enligt 1905 års flagglag.  Nyanserna har skiftat genom tiderna, och är för en heraldiker relativt ointressanta. Det viktiga är att veta att det är gult och blått.

 

Dannebrogen är tysk

Tyskromerska rikets krigsflagga under 1200--1300-talet.
Tyskromerska rikets krigsflagga under 1200–1300-talet.

Mitt på danska grundlovsdagen (nationaldagen) avslöjar jag här att danskarna idag markerar sin högtidsdag med en tysk symbol – Dannebrogen.

Den danska flaggan måste ses i sin Europeiska kontext. Under 1200-talet, när flaggan etableras, är det en symbol för den tyskromerske kejsaren. samme kejsare som danske kungen önskade stå på god fot med, och definitivt inte utmanade.

Ser man på en karta över 1200-talet och lägger ut dagens regioner som använder en röd flagga med vitt kors som symbol så ser man tydligt att dessa finns precis i utkanten av det dåvarande tysk-romerska imperiet. Som bland vissa stadsstater i Italien, i Schweiz och i Danmark.

Läs mer om Danmarks flagga.

Sveriges rikssigill från 1436

Rikskämman från 1436
Rikskämman från 1436, där kungen föreställer Erik den helige.

Året är 1436 och det svenska upproret mot unionskungen har lyckats. Erik av Pommern var detroniserad och riksrådet styr landet. Då krävs det ett nytt sigill som inte kan förknippas med kungen. 

För att kunna verkställa ett rådsbeslut och göra det rättsligt bindande krävs en sigillstamp. Man kan av politiska skäl inte använda kungens eller något som påminner om kungen.

Istället vänder man sig till historien och tar fram Sveriges främsta hjältekonung – Erik den helige. Han är en helgonkung som firas varje år runt om i Sverige och han står som garant för den gode härskaren.  Inom kort ska också Sveriges blivande kung Karl Knutsson Bonde i sin propaganda hävda att han är en direkt arvtagare till Erik den helige.

På Historiska museet i Stockholm finns den sigillstamp (stämpel), Riksklämman, som det svenska riksrådet lät tillverka efter kung Erik av Pommerns avsättning. Den är tillverkad av silver, är 9,1 cm i diameter och 0,4 cm tjock. Den graverade bilden föreställer S:t Erik, Sveriges skyddshelgon. Helgonet är klädd som en riddare från 1400-talets början med pansarrustning över en brynjedräkt.

Till vänster om S:t Erik finns en sköld med det svenska riksvapnet, tre kronor, som helgonet håller i sin ena hand. I den andra handen håller S:t Erik en vimpelliknade fana, ”Sankt Eriks banér”, som fladdrar ut bakom hans huvud.

Mittbilden omges av en båge med liljeornament (mönster), där den latinska texten lyder: Sigillum regni Svecie. Sanctus ericus svecorum gothorum rex . Översatt till svenska: Sveriges rikes sigill. Den helige Erik, svears och götars konung.”

På baksidan finns ett handtag i form av av stiliserade blad. Handtaget går att fälla upp, när sigillet används.

 

Modiga William Lejonet

Skottlands riksvapen med lejonet
Skottlands riksvapen Teckning: Sodacan. Licensierad genom CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Skottlands kung William var en modig man, kan tyckas. Hans smeknamn var ju lejonet.

Kung William (1164-1214) är känd under tillnamnet lejonet. Han är den medeltida skotska kung som suttit längst på tronen och hans arv är därför betydande. Men arvet är kanske mer heraldiskt än politiskt.

Så speciellt militärt framgångsrik var han inte. Tvärtom regerade han på nåder av den engelska kungamakten. Och det kan nog förklara hans heraldiska arv – det skotska lejonet.

Det var William som placerade ett lejon i det skotska huvudbaneret, ett baner som sedan blev det heraldiska riksvapnet. Det finns ingen bevarad bild på Williams lejon, men hans son har sin kungasköld upptecknad i Mathew paris bok Historia Anglorum, från omkring 1250. Liljeinfattningen är då en bård belagd med liljor. Lejonet finns även på Alexanders stora sigill, men då helt utan liljor och bård.

Att lejonet kommer från Englands riksvapnet får nog ses som självklart – som en form av vasalltecken – , även om jag knappast tror att skotska nationalister riktigt vill erkänna det.

 

Kung Williams av Skottland sigill
Kung Williams av Skottland (1165–1214) sigill, utan heraldiskt motiv.

 

Kung William på Wikipedia