Etikettarkiv: helgon

Vem är den svarte mannen?

Vem är den svarte mannen i sköldar runt om i Europa? Är det en slav eller en symbol för västerländsk kolonialism?
Varken eller, faktiskt. Snarare precis tvärtom.

Den svarte man som bland annat finns i Coburgs stadsvapen och i konstnärens Albrecht Dürers hjälmprydnad.
Det är St Mauritius, martyr och helgon som enligt legenden levde på 200-talet.

Jag vill ta upp vem denne man är eftersom det numera dyker upp krav på att han ska tas bort eftersom han är en symbol för rasism. Men jag skulle vilja påstå att rasismen lika väl kan finnas hos dem som vill ta bort om. Låt mig förklara varför.

Helgonet Mauritius

Levde alltså enligt legenden på 200-talet efter Kristus. Han var svart, han var kristen men framför allt var han befälhavare över den Taibaiska legionen från Thebe i Egypten som kejsare Maximianus (286-305)  sände till Gallien för att kämpa mot de kristna där.

Mauritius slog ner upproret men vägrade sedan att förfölja de kristna. Därför kom även legionen att bestraffas så att alla 6 600 soldaterna avrättades, inklusive Mauritius.

Legenden om den Tebaiska legionen är känd redan från 400-talet. Händelsen som omtalas ska ha inträffat i Valais i Schweiz, vid den plats som numera  Saint-Maurice . En basilika till Mauritius minne uppfördes redan 360 av  Theodor, som var regionens första biskop. Ett kloster grundades på platsen något hundratal år senare.

Från Valais spred sig legenden till norra Italien (Mauritius är Savojens skyddshelgon och norrut längs Rhen, där bland annat Coburg ligger.

Legendens innebörd och rasismen

Mauritius och hans män var alltså beredda att offra allt, även sina egna liv, för att rädda livet på andra kristna. Det är det största offret man kan göra och för det högsta goda.

När borgarna i Coburg eller konstnären Dürer tar upp Mauritius vill de visa på att de också är beredda att offra allt för det högsta goda (eller åtminstone hävda att de vill det).

För medeltidens människor, och helt säkert får många som kom efteråt, var bilden av den svarte mannen inte på något sätt utslag av kolonialt tänkande. Det var respekt för en berömvärd man. Jag skulle däremot vilja påstå att den som däremot vill ta bort den svarte mannen är den verkligen rasisten eftersom denne 1) Inte kan erkänna att en vit kan hedra en svart 2) Inte kan erkänna att en svart kan leda en armé utan alltid ska ses som slav 3) Inte på grund av sin egen rasism kan erkänna att antiken inte kände till rasismen som den ser ut idag och därför förnekar detta samhälles syn på sina medmänniskor (det var fri vs slav som var avgörande, inte hudfärg eller religion).

Valspråket Honi soit qui mal y pense passar bra in här.

Foto: Jesper Wasling.

Sardiniens svarta män

De fyra svarta männen i Sardinens vapen och flagga är däremot inte Mauritius och hans män. Det är muslimska morer som ursprungligen var män med skägg och utan ögonbindel.

Värt att notera är att även dessa svarta män avbildas precis som motsvarande vita män. Det fanns ingen rasism här utan de var helt enkelt ärofulla män med en ogudaktig tro som råkade vara mörkare i hyn än européerna.

Att ta bort dem blir även här att förneka att en svart man kan vara något annat än en enkel man boende i djungeln.

De svarta männens utseende

Den som är intresserad av DNA och människors ursprung har säkert redan noterat att samtliga dessa svarta män ser ut att komma från Västafrika, inte Nubien. Det gäller alla heraldiska bilder från före 1500. Det säger oss något om vilka svarta män som ändå fanns i Europa under senmedeltiden.

Och ifall någon undrar. Det finns mängder av vita riddare som framställs med enbart huvud precis som Mauritius i Coburgs stadsvapen eller morerna i Sardiniens flagga. St Erik i Stockholms stads vapen är väl  det som varje svensk bör tänka på.

Sankt Göran och Sturarna

St Göran och draken i Storkyrkan i Stockholm. Licens: Wikipedia Commons

Mitt i Storkyrkan står en av renässansens förnämsta skulpturer, alla kategorier: Sankt Göran och draken. Men varför valde Sten Sture dä just denna symbol?

St Göran var en av de främsta symbolerna för svensk självständighet från omkring 1440 till 1500, under Karl Knutsson Bonde och Sten Sture dä. Och för att verkligen visa svensk självständighet valde Sten Sture dä att låta framställa St Göran som den som slår ihjäl den stora ondskan – Dansken (eller möjligen bara dess kungahus och elit).
Den här framställda synen på dansken kan knappt ha underlättat framtida diplomatiska förbindelser mellan länderna och kan vara en del i förklaringen till de tämligen oförsonliga strider om just ingenting alls som präglade den senare Sture-tiden och som avslutades med Stocholms blodbad.

Men historien börjar långt tidigare

Sankt Göran (St George) är en urkristen symbol, känd från 400-talet men troligen bygger den på en historia, och kanske händelser, från 300-talets första hälft. Och den är tidigt känd i hela kristenheten för berättelsen översattes till latin ungefär samtidigt som den är upptecknad av etiopierna.

Ursprungligen låg berättelsens fokus på Görans martyrskap och så som det var utformat med en pinad kropp kom Göran att bli de spetälskas helgon. Därför finns det runt om i Europa hospital till hans ära.
Men eftersom redan den första berättelsen nämner att han var officer i den romerska armén kom han efterhand också att allt mer bli soldaternas helgon, speciellt de som slåss mot ondskan.

Draken tar plats

Fram till 1000-talet avbildas St Göran främst som en lidande martyr men sedan kommer draken in och Göran blir riddare. Draken nämns visserligen redan i en berättelse från 500-talet men avbildas alltså inte och under en kort period innan draken – som symbol för all ondska – tar plats slåss Göran mot människor. Och allt detta sker vid Medelhavets östra sida.

Drakens ankomst passade de strax därefter uppdykande korsriddarna. De tar snabbt till sig detta helgon och gör det till sitt. Den äldsta västeuropeiska pompösa framställningen dateras till 1135 och finns i katedralen i Ferrera i norra Italien. Kyrkan är helgad åt St Göran (Svanberg, 20f).
Heraldikern kan notera att man här, som i princip all 1100-talskonst, låter ryttaren vända sin sköld bort från betraktaren. ett tydligt tecken på att det inte fanns något väsentligt att visa upp, dvs heraldiska vapen fanns inte/var inte relevanta vid denna tid.

Dopfunt från Martorp i Västergötland. Foto: Bengans historiesida

Faktum är att St Göran även fanns i Sverige på 1100-talet. Han finns på en dopfunt i Vättlösa kyrka, på en annan i martorp (båda i Västergötland). Han finns också i kyrkmålningar i Uppland, ex i Vendels kyrka och han finns, i en östkyrklig version, i Källunge kyrka på Gotland. Ett altare invigdes till St Görans ära i Lunds domkyrka 1125 (Svanberg, 29ff). Kulten var alltså väl utvecklad på svensk landsbygd ungefär samtidigt som den kom till övriga delar av Europa – om nu någon läsare var kvar i tron att svenskarna låg generationer efter sina kontinentala grannar.

Kung Karl lyfter Sankt Göran

Men kulten är svag. Även om det går att slå fast att St Göran är ett etablerat helgon så ska man nog vara väldigt försiktig med att jämföra den med hur kulten såg ut i England. Speciellt som man där under 1300-talet lyckades slå ihop St George med Kung Arthur och på så sätt få fram Strumpebandsorden – föregångaren till alla våra moderna riddarordnar.

Kanske var det impulserna från England, kanske var det hans allmänna känsla för det vi idag kallar propaganda (eller varumärkesbyggande), men det är med Karl Knutsson Bonde som omvandlade St Göran till något mycket större.
Denne mycket förmögne man ägnade många ungdomsår till att resa runt i Europa för att lära sig mer om styre och krigsföring. När han kom hem till Sverige blev han tämligen snabbt utsedd till marsk (år 1436) och redan 1438 åkallar han St Göran i strid. Det sker med orden ”Sancte Örjan den riddare värd / att hjälpa honom i den färd” (Karlskrönikan). 1452 är St Göran med igen, denna gång på fälttåget mot Skåne. Ett av baneren visar då Riddare Örjan medan de andra visar St Erik, St Olof respektive Tre kronor. Huvudbaneret visade jungfru Maria. Citatet lyder ”sancti örians belete man ther i seer ”(Karlskrönikan, s 294f. http://spraakdata.gu.se/ktext/karl.html)

Under Karls tid växer även våra St Göran-gillen fram. 1443 i Stockholm, 1460 i Uppsala och sedan också i Strängnäs, Visby, Väserår och Stora Kopparberg, och det är därför St Göran blev bergsmännens skyddspatron (Svanberg 30f). Det är lätt att se att dessa områden stämmer väl överens med Sturepartiets främsta maktbas.

Spår i heraldiken

70 år av st Göran-kult som dessutom sammanfaller med heraldikens storhetsperiod inom området varumärkesbyggande – gav det någon effekt på vapensköldarna i Sverige?

Nej, inte vad jag kan se. Inget adelsbrev antyder något i denna riktning och det gör inte heller sigillen som bevarats.
Vi vet ju att det funnits vissa baner, men dessa verkar inte ha varit personliga utan representera något större.

Precis som vi idag verkar man då ha skilt på vad som är en partisymbol och vad som passar för en person.

Jultomtens vapensköld i juletid

Tomtens (St Nicholas) vapensköld
Tomtens (St Nicholas) vapensköld i den vanliga tolkningen.

Eftersom tomten inte finns (eller finns han?) kan han lika gärna ha ett hittepå-vapen. 

Sankt Nicolaus, eller Tomten kort och gott, är vår kära julfigur. Visserligen får vi anstränga oss ordentligt för att se det religiösa i figuren, men välkommen är han ändå.

Helgonens vapen brukar anknyta till något de gjort eller utsatts för innan de blev heliga, men i Tomtens fall är det inte så mycket helgonhistorien som ligger bakom utan något annat.

Tomtens (St Nicholas) vapensköld med tre rundlar
Tomtens (St Nicholas) vapensköld i en ovanlig tolkning.

 

 

Tänk inte illa härom

Edward III av England som beskyddare av Strumpebandsorden
Edward III av England som beskyddare av Strumpebandsorden. Foto: Wikipedia commons.

Edward III var den engelske kung som gjorde England till en fjärran isolerad ö. Han skapade också Strumpebandsorden. Hur hänger det här ihop?

Kung Edward III härskade i England åren i mitten av 1300-talet. Under hans tid besegrades fransmännen som tvingades till en förödmjukande fred. Hans krigståg i Frankrike under 1340- och 50-talen bidrog även till att plundra franska adeln på deras rikedomar och föra över dem till England.

På kort sikt var det extremt lönande för England. På lite längre sikt innebar det att Frankrike kunde stå upp som ett enat rike som kom att dominera hela Europa utan att vara beroende av sina kungars personliga förmåga att övertyga folket om sin rätt till kungatronen och makten över riket.

Hur kom det sig?

Edward enade Frankrike

Processen var förstås lång men lite (eller ganska mycket) förenklat kan man säga så här.

Englands krigståg kostade franska adeln mycket pengar. Det skapade ett stort franskt agg mot engelsmännen vilket i princip gjorde att äktenskapsförbindelserna över kanalen upphörde. Så trots att det borde ha funnits ett överskott av franska adelskvinnor gick det inte för sig att dessa gifte sig med tillgängliga engelska riddare, vilket på sikt hade fört tillbaka delar av förmögenheterna.

Det i sin tur medförde att färre franska familjer såg någon anledning till att stödja den engelska utrikespolitiken gentemot Frankrike eftersom de inte längre hade något att vinna på den. Istället slöt de upp på franska kungens sida. Det gav i sin tur en större medvetandehet om det franska vilket gav en betydligt mer disciplinerad fransk armé mot vilken engelsmännen på sikt var chanslösa mot.

Detta var det Machiavelli avsåg när han filosoferade kring att en förlorad familjefar sörjs en kort tid, ett förlorat fadersarv sörjs i generationer.

På andra sidan kanalen

Om allt detta var Edward och hans vänner helt omedvetna. De såg endast sina segrar och sin rikedom.

Genom sin utrikespolitik genomdrev Edward som kung att banden med Frankrike tunnades ut och Strumpebandsorden var ett av medlen för att nå dit.
Notera att Strumpebandsordens färger är guld och blått – Frankrikes färger. Snacka om en markering.

1300-talet var det romantiska riddaridealets storhetstid och under 1340-talet var Edward så inspirerad att han önskade skapa en riddarorden i kung Arthurs anda. 1347 skapade han därför Strumpebandsorden. Och för att spegla kung Arthurs Runda Bordet-riddare hade Strumpebandsorden endast 26 medlemmar.

Det var en helt ny typ av orden, en statlig orden trogen kung och inte kyrka. Målet var högre än bara tjäna Gud på ett abstrakt sätt. Det var ett nationalistiskt projekt där propaganda och strategi förenades på ett nytt sätt men förpackat i en traditionell form. Och efter snart 700 år lever både orden och dess symboler vidare.

Symbolerna är valspråket Honi soit qui mal y pense (Skam den som tänker illa därom) och fanan/vapenskölden. Edward III lät införa St George med sin korsfana som ordenshelgon och därmed Englands nationalhelgon. Ursprungligen hade Edward haft St George som sitt eget personliga helgon eftersom George var riddarnas beskyddare. Än idag har England St George-baneret som nationalflagga.

En annan central detalj var att Edward till sina 26 riddare valde sina främsta stridskamrater; han belönade tjänst och trohet, inte börd och härkomst.

Det innebar att han tog det första steget i Europa till att premiera merit framför börd. Det höll visserligen inte länge, men bilden av att det var de mest meriterade som valdes in i Strumpebandsorden levde vidare (att vår egen kung är riddare av orden visar kanske att militär merit inte är det mest centrala i dag).

För Edward var drivkraften dock en annan. Dessa 26 riddare hade kungen att tacka för sin upphöjdhet och blev därmed extra trogen mot honom som person. Precis som Arthurs riddare var trogna Arthur och inte riket.

 

Just detta är kanske det mest intressanta i hela denna ordens historia och något som dess egen historieskrivning gärna förbiser.

 

Mysteriet Dädesjö

Kung Knut/King Canut i Dädesjö
Kung Knut i Dädesjö? Foto: Jesper Wasling.

 

Kung Knut står i triumfbågen i Dädesjö kyrka. Men vilken Knut avses? Knut den helige, Knut Eriksson eller möjligen Knut långe?
Alla tre är möjliga.

1200-talskyrkan Dädesjö har spännande målningar.  Bland dessa finns en bild på en helgonkung, eller möjligen helt vanlig kung, vars namn är Knut (Canutus).  Det skulle kunna vara Knut den helige, men attributen är inte helt rätt (borde vara en lans, inte ett omlindat svärd). Här finns en gåta värd att lösa.

I kommande nummer av Vapenbilden kommer jag att spekulera vidare i frågan och kyrkan.