Hitta de gamla heraldiska verken

Internet är fullt av heraldik och gamla inscannade böcker. Men de svenska källorna är ännu relativt okända för en större allmänhet. så därför kommer här en lista.

Källan till denna lista är (den ursprungliga) Svenska Heraldiska Föreningens årsskrift från 1912.

Svenska vapenböcker

Henrik Kejser: Sveriges Rijkes Ridderskaps och Adels Wapen-Book Hwaruti Alla Grefwars, Friherrars och samtelige Adelens Wapnar och sköldemarken författas. Stockholm 1650, 4:o. (].

F. Peringsköld) Prof-Tryck utg. af åtskillige K . Antiquitets Archiv tillhöriga sigiller, Stockholm 1721, 4:o.

(C. L . Von Schantz?) Swea Rikes Ridderskaps och Adels Wapn-Bok uti trä skuren; första delen utkom 1734 och den andra 1 745 ; folio.

Daniel Gustaf Cedercrona: Wapn-Bok öfver Swea Rikes Ridderskaps och Adels Wapn, Stockholm 1746, folio, träsnitt.

P. Carlsköld: Sveriges Ridderskaps och Adels Wapenbok, Stockholm 1764, folio, koppargravyr. Denna vapenbok är fortsatt till närvarande tid.

A . W. Stiernstedt och C. A . Klingspor: Sveriges Ridderskaps och Adels vapenbok, Stockholm 1865—1879 qvart., färgtryck.

C. A . Klingspor: Sveriges Ridderskaps och Adels vapenbok, Stockholm 1890, stor folio.

F. Liljeblad: Svenska rikets jemte landskaps, städers och läns vapen, 1878,

Teoretiska heraldiska verk

Bonde Humerus: Stemma Sveorum in Coelo Heraldico, Resp. Jacobi. Jena 1691, qvart.

Eric Galle: De natura Insignium cum apphcatione ad Insignia Nobilitatis Svecanee, Upsala 1747 och 1748, qvart. — 38 —

Adam Slreling: Principia Artis Heraldicae, Lund, 1748, qvart.

Carl H. Uggla: Inledning till Heraldiken, Stockholm 1796.

C. A . Klingspor: Svensk Heraldik, Upsala 1874. Gustaf Adlerfeldt: Disquisitio de Ordinibus Equestribus, Upsala 1696, qvart.

Johan lhre: Dissertatio accademica de natura insignium cum applicatione ad insignia nobilitatis Svecanee, 1747—1748.

Henric Rosenstierna: De ordinum Equestrium in Svecia usu Antiquo et Hodierno, Upsala 1748, qvart.

Johan Höppener: De ordinibus Equestribus, Lund 1748.

Olof Broms: De Diadematium Origine et Usu, Upsala 1700, octav.

Johan lhre: Dissertatio, accademica de insignibus serenissimae familiae Wasiacae, 1758.

Eric Fant: Observationes circa originem insignium nobilitatis svecanae, 1 787.

Jacob Franck’ De Antiquis Gentium Gothicarum Insignibus, disp. Lund 1697 qvart.

Anders Schörling: Insignia Gothorum adumbrans, disp. Upsala 1719, qvart.

Brauner: De Insignibus Serenissimae Familiae Vasiacae, disp. prae. lhre, Upsala 1758.

Johannes Schefferus: De Antiquis Verisque Regni Svecia? Insignibus, Stockholm 1678, qvart.

Laurentii Petri: Bevis at Tre Kronor äro Sweriges rätta och enskylta Wapn.

Dan. Vihlm. Mollerus: Dissertatio de Tribus Regni Svecia? Coronis, Altdorf 1696, qvart.

Carl H. Uggla: Af handling om Swea Rikes Urgamla Wapn de Tre Kronor, Stockholm 1760.

 

 

En udda svensk flagga

Svensk flagga från 1580-talet i Egentliga Finlands sköld. Av Johan Petri Klint.

Denna udda flagga i ett vapen för hertig Johan visar en övergång från den äldre tidens flagga på med vågor flerdelad yta till den korsflagga som används idag. 

Flaggan är tecknad omkring 1580 i kretsen av genealogen Ludvig Rasmusson. Jag måste säga att jag är tveksam till om det har funnits en sån här flagga i verkligheten, men det är inte poängen med denna bild. Nej, istället vill jag visa att de som levde i denna flagg-brytningsstid och fick instruktion att teckna en svensk flagga nog var osäker på hur den egentligen skulle se ut. Och då blandar man lätt ihop två olika typer av bilder.

Vapnet är tecknat av Johan Petri Klint och finns med i ”Insigna et arma ducatum et comitatum Regni Suetie” som ingår i en avskrift av Olaus Petris Krönika som ägaren, kyrkoherde Johan Petri Klint, sjöälv illustrerade. De stämmer inte helt överens med blasoneringen intill teckningarna. Läs mer i ”Meddelande från Riksheraldikerämbetet IX” (1940)

Vapenskölden här ovan är Egentliga Finland, det som var blivande Johan III:s hertigdöme. Vapnet syns väldigt tydligt på den ungefär samtida graven över Gustav Vasa som finns i Uppsala domkyrka. Men det är just detta som ställer till det. Den korsflagga som vi idag ser som så självklart född i Gustav Vasas likfärd verkar inte alls vara så given som svensk vid den här tiden. Tvärtom är tolkningarna av vad som är en svensk flagga väldigt varierande samtidigt som den tvåtungade korsflaggan i Egentliga Finlands vapen återges med en förvånansvärd likhet. Nedan vapnet för Egentliga Finland som det ska se ut.

Egentliga Finlands vapen. Illustration: Wikipedia commons.

 

 

English, from Instagram

A strange version of the Swedish #flag from late 16th century. One can see transition from the flag with a cross on wavy to the version Sweden has used from mid 17th century; first only at sea but from late 19th century also on land. Its the#coatofarms used by duke Johan of Finland, later king

Med fokus på hertigarna

Hertig Magnus vapen på Vadstena slotts fasad.
Hertig Magnus vapen på Vadstena slotts fasad.

Nytt referensverk om nordiska hertigar. Det senaste numret av Heraldisk Tidsskrift är en fantastisk sammanställning av heraldiken kring hertigarna från 1200-talet fram till idag. 

I maj 2015 hölls en heraldisk konferens på temat hertigar. Nu har föredragshållarna samlat ihop sig och skrivit ner sina tankar i artikelform och publicerat dem i Heraldisk Tidskrift nr 116 år 2017. Och jag måste säga att detta är det bästa numret av denna tidskrift sedan dess start för 60 år sedan.

Hertig-artiklarna ger en bra inblick i den nordiska heraldikens utveckling från medeltid fram till i alla fall 1700-tal. Nu rymmer visserligen vissa artiklar utvecklingen även därefter men från 1800-talet fram till idag kan den kungliga heraldiken inte sägas vara den nyskapande utan mer en eftersläntrare. Därför är den mer intressant ut kulturhistoriskt än ur ett heraldikteoretiskt perspektiv.

Fantastiska skribenter

Med författare som Martin Sunnqvist, Eric Bylander, Henrik Klackenberg, Tom C Bergroth, Steen Clemmensen, Terje Bratberg, Carsten Rasmusen Nils Bartholdy och såklart Ronny Andersen får man som läsare en heltäckande bild av hertigarnas heraldik i Norden från medeltiden fram till idag.

För svensk del tar Klackenberg hand om medeltiden och Martin Sunnqvist om titulärhertigarna från Gustav III och fram till idag. Eric Bylander och Tom Bergroth gör nedslag i Vasa-hertigarna däremellan även om någon heltäckande bild inte ges här.

Fördragen är förlagan

Nu ska vi komma ihåg att alla dessa texter är artiklar skrivna utifrån de föredrag som hölls i maj 2015 och att föredrag av naturliga skäl mer bygger på bild och närvaro än på analys och eftertanke. Men jag tycker att det är värt att reflektera över att samtliga artiklar är deskriptiva till sin natur. Dessutom lider de av den heraldiska åkomman att inte ta till sig forskning från utomstående fält.

Två områden som jag skulle vilja få lite mer reflektioner kring är det medeltida hertigbegreppet, dess utformning och relation till riksenandet. Trots allt uppkommer hertigarna som begrepp ungefär två generationer efter det att kungabegreppet etableras på allvar med tillhörande maktapparat, till skillnad från den tidigare innebörden av titeln där makten mer var beroende av personliga relationer.

Den andra delen av forskningen som jag saknar är den som rör renässansen begynnande nationalstat. Här tänker jag på den tidens konglomeratstat och hur synen på dess delar påverkade synen på hertigskap och vidare hur dess symbolik skulle uttryckas. Speciellt den svenska hertigtitulaturen under vasakungarna visar på hur svårt det var att definiera vad ett hertigskap var och hur det skulle särskiljas från storfurstendömen eller andra indelningar. Leif Tengroths avhandling är visserligen intressant men bara en första skrapning på ytan av detta spännande ämne. Bland historikerna finns det numera en hel del forskning inom detta område.

Men detta är förstås överkurs för den som har förläst sig på ämnet. Den här skriften täcker däremot allt annat som man behöver veta och jag vet att jag själv kommer att ha mycket nytta av den både som inspiration och som referensverk.

Vi måste bli bättre på att nå ut

För att nå ut med heraldiken måste vi bli bättre på att visa upp vad vi gör. Filmandet, fotandet och skrivandet behöver utvecklas för att du som intresserad ska kunna ta del av det som händer.

Arrangemanget Dödens heraldik ägde rum idag på Riddarhuset i Stockholm. Flera spännande föreläsningar gavs (tror jag, för jag själv renoverade ett badrum i Borås) men inte mycket syns utåt.

Jo, ett föredrag av Magnus Bäckmark filmades av släktforskarförbundet med Magnus goda minne, men inte resten. Och det är lite synd för nu var det endast en handfull personer som kunde ta del av den kunskap som förmedlades.

Visserligen kommer vi i Svenska Heraldiska Föreningen att skriva om arrangemanget i nästa nummer av Vapenbilden och ha med något om det på hemsidan. Vi hoppas även kunna förmå några föredragshållare att skriva en kort artikel om sitt ämne för oss.

Nu vet jag att våra utsända faktiskt försökte få till filmning av alla föredrag så det är inte där det brister. Snarare i vårt mod att stå framför kameran. Och visst är det lite pirrigare att veta att det du säger kommer att finnas kvar för evigt än att bara prata för stunden.

Filmades i Göteborg

Vi filmade faktiskt våra tre föredrag på årsmötet i Göteborg i våras. Jag har visserligen inte sett dem men utgår från att mitt är ett rätt uselt framträdande. Men det bjuder jag på och för säkerhets skull får jag väl skriva en artikel om mitt ämne så den som ser filmen förstår vad det hela handlar om.

Vi kommer också att filma konstnärsseminariet i Stockholm den 18 november. Även det blir väl ett mindre välsedd framträdande av mig men det får ni stå ut med. Eller rättare sagt – det bjuder jag på. För i slutändan handlar det om att du som inte är där får lära dig något om heraldik som du kommer att ha stor glädje av framöver. Och eftersom vi alla jobbar mer eller mindre ideellt så är det inte heller någon som förlorar något föreläsningsarvode. Snarare tvärtom, skulle jag tro.

Så fram för mer heraldik på film på sociala medier. Det är bra för oss alla som är intresserade av detta ämne.

Den andra historiedagen

Ja, min blogg handlar ju om heraldik och historia, så ibland får jag smita in lite historia utan att blanda in heraldik.

Historiedagarna i Borås har handlat mycket om staden Borås. Just de föreläsningarna har jag undvikit för det mesta kan jag nog säga att jag har bra koll på. Och även om jag inte var på den vill jag gärna puffa för avhandlingen om Tyskorna i Borås, inte minst eftersom mina barns gammelfarmor är en av dessa tyskor. Och hur udda det än kan låta har detta ännu 50 år senare en betydelse för både min frus och mina barns yrkeskarriärer.

DNA

Istället fokuserade jag på DNA och genealogi. Peter Sjölund gav en inspirerande genomgång av vad DNA-tekniken möjliggör, vad vi lärt oss av den och hur den bidrar till att skriva om historien. Exemplen var många, både på personnivå och för en hel ”folkgrupp”, varmed menas en grupp folk i historisk tid, inte ett folk som svenskar eller greker.

Peter är, tillsammans med Karin Bojs, författare till boken ”Svenskarna och deras fäder. De senaste 11 000 åren”

Stuarna därnäst

Som av en händelse hamnade jag på en ny föreläsning med Bo Eriksson. Denna gång om Sturarna, denna mytomspunna släkt som påverkade svensk politik så mycket från 1465 till 1565. Hur mycket de faktiskt påverkade Sveriges samhällsutveckling i betydelsen ekonomisk, teknisk och kulturell utveckling efter Sten Sture dä kan diskuteras (inte så mycket, enligt mig) men helt klart hade de en väldigt stor påverkan på riks- och säkerhetspolitik även efter det att Gustav Vasa tagit plats på tronen. Inte minst eftersom såväl Vasa-dynastin själva som alla andra inom och utom Sverige ansåg att det var Sture-ätten som borde ha haft den positionen. En hel del av Vasa-tidens uppror och den paranoia som Vasa-kungarna uppvisade men våldsam förföljelse av oliktänkande som följd.

Rent heraldiskt är däremot Sturarna ganska trista under 1500-talet. Det är visserligen en rik släkt men de har gjort ett förvånansvärt litet avtryck inom heraldiken under sina tre sekler i maktens yppersta elit.

Gamla Uppsala till sist

Sista stoppet för mig denna gång var Kristina Ekero Erikssons föreläsning om nya rön om Gamla Uppsala. Ett givet val eftersom vi var kollegor på Historiska museet en gång i tiden. Men också för att de arkeologiska fynd som gjorts där på senaste tid visar att området var nästan oändligt mycket större än vi tidigare trott samtidigt som det verkar ha använts väldigt sporadiskt.

Runt de tre högarna har man nu upptäckt två vägar om en kilometer vardera (den ena inte fullt utgrävd pga att det inte går) som har haft över 100 stolpar var (144 respektive 127) längs ena sidan. Stolparna har dessutom haft ett hästhuvud uppspikat. Offer eller något annat, ingen vet. Men vi vet att vägarna byggdes omkring år 600 och verkar ha tagits ur bruk före år 650. Juste detta är en intressant period, två generationer efter finbulvintern (536 och 540).

Hela Uppsala är dessutom översållat med hästben så det här kan ha varit någon form av kungsgård där hästuppfödning varit huvuduppgiften. Frågan är förstås hur långt bort denna Uppsala-makt sträckte sig. Gick den ens söder om Mälaren? Ja, med tanke på när Uppsala var verksamt och hur små Europas stora kungariken var (undantaget Karl den stores Frankerrike) har jag svårt att tänka mig att ett så resursfattigt och gles befolkat område som Uppland hade något som helst inflytande utanför denna region. Inte minst eftersom det krävdes tre små lagsagor innan ett enat Uppland kunde skapas under sent 1200-tal.

Men viktig helig plats för nordbor i allmänhet, det kan Uppsala verkligen ha varit.

 

Hur skriver man en blogg?

På rubrikens fråga finns många svar. De flesta handlar om hur man gör sin blogg populär och läst. Några om hur man fokuserar på det man tycker om. 

Just i detta inlägg vill jag bara säga att jag skriver för att det är roligt. Det innebär att jag ibland skriver vid min dator med allt vad det innebär av ordbehandlings- och bildredigeringsprogram men andra gånger skriver i min telefon och använder foton direkt från mobilens dels enkla, dels lilla (skärmen begränsar onekligen för en 50+:are) utrymme.

Av det skälet vet jag att det ibland blir stavfel och det kan komma upp bilder som är rätt värdelösa. Det vet jag  för ingen av dessa skulle jag någonsin låta trycka. Men i bloggen bryr jag mig inte så mycket om det eftersom jag förmodligen skulle skriva väldigt mycket mindre om jag ar tvungen att vänta in en dator inför varje publicering.

Men å andra sidan – jag är rätt prestigelös så om du hittar några stavfel eller slarviga faktafel så är det bara att mejla. Just idag har jag rättat några detaljer som Klas uppmärksammade mig på. Tankefel eller andra typer av fel lär du däremot inte hitta 🙂

Jag avslutar med dagens, eller kanske månadens, mest misslyckade selfie. Inte många rätt där inte.

Selfie

 

Historiedagarna, dag 1

2017 besöker historiedagarna Borås. Här bokstånden i Högskolans entré.

Historiedagarna 2017 i Borås. Ett evenemang som jag nu för första gången fått möjligheten att besöka. Och det gav mersmak.

Invigningen hölls i Carolikyrkan mitt i Borås och gymnasie- och kunskapslyftsminister Anna Ekström höll invigningstalet efter att ordförande Dag Klackenberg hälsat välkomna. Därefter utdelning av priset till bästa historielärare, som jag tror gick till Mikael Karlsson, men jag kan ha hört fel.

Med detta avklarat promenerade de 400 deltagarna över till Borås högskola några stenkast bort. Visserligen var detta av nöden tvunget eftersom Borås inte har byggt klart sin kongresshall än och Högskolan inte rymmer alla som kommit, men inte desto mindre var det ett välkomet trivsamt uppbrott som gav oss möjlighet till lite informellt småprat. Vilket alltid är välkommet.
Själv fick jag en pratstund med såväl Magnus Bergsten, Jacob Wiberg, Bo Eriksson som Henrik Klackenberg. Bara det var värt det lilla uppbrottet.

Forskarna Johan Östling, Bo Eriksson och Annika Törnqvist (från Clio)

Kunskapens nya rörelser

Första föreläsningsomgången (och den enda för mig denna dag). Jag valde Bo Erikssons och Johan Östlings ”Att skriva historia för en intresserad allmänhet” för den kändes mest relevant för mig.

Just det här med att skriva för en intresserad allmänhet är något som jag själv funderar mycket över, både här på bloggen och som redaktör för Vapenbilden. Jag håller med Johan och Bo om att populärhistoria inte är en förenklad version av riktig historia skriven av glada entusiaster som Nationalencyklopedin antyder. Läs gärna deras förklaring och ni ser en text som inte hade passerat en vanlig redaktörs röda penna. Det är som ett eko från 50-talets Elvis Presley eller Tommy Steel, men mer i versionen av 90-talets Herman Lindqvist eller Peter Englund.

Nä, populär historia är snarare att på ett seriöst sätt bemöta en läsekrets som är intresserad och ofta kunnig, men inte inom det historiska facket. Så därför stryks de mest akademiska inslagen i texten till förmån för läsbarheten. Innehållet tror jag däremot vinner på att behålla sin abstraktionsnivå och efter att ha tittat igenom boklådornas historieavdelningar verkar redaktörerna ha dragit samma slutsats.

Problemet är för historiker, och här kan jag bekräfta att det även gäller heraldiker, att det är väldigt svårt att få forskare att skriva. Om det är för att de inte vill sänka sig till de övrigas nivå eller om det skulle visa sig att den akademiska nivån är densamma som den icke-akademiska när de får mötas vågar jag inte svara på men det är synd att mer expertkunskap inte kommer fram.

Men det var en liten utvikning från Johan och Bos diskussion. Det handlade mer om hur akademierna kan och behöver verka för att nå ut men ändå behålla sin expertis. tt intressant projekt finns i Australien och kallas ”The conversation”. Här har riktigt redaktörer ansvar och de ger uppslag/uppdrag till forskare som skriver en text som sedan bearbetas till läsbart skick.

”Kunskapens nya rörelser” är ett annat uppslag och den skriften kan du läsa här. Den sammanfattar forskningens problem på ett förtjänstfullt sätt samtidigt som den utvecklar Johan och Bos tankar under symposiet. Läs den gärna och fundera kring den några minuter. Jag säger inte att den förändras ditt liv men kanske uppmuntrar den dig till någon form av aktivitet.

En notering jag gör är att skriften pratar om det nya medielandskapet och hur pressen retirerat. Därför är det talande att de tidningsartiklar som författarna själva refererar till finns i Svenska Dagbladet, men inte i Dagens nyheter, Göteborgs Posten eller Sydsvenska dagbladet.

Jag hoppas kunna återkomma till detta ämne.

Tips till den som vill skriva

Från föreläsningen vill jag förmedla sex tips som gör dig till en intressantare författare av populärvetenskapliga texter utan att förlora din relevans.

1 Skriv en intresseväckande ingress/inledning (tänk scener)

2 Dramaturgin är central. Bygg upp historien, spara det intressanta till slutet (det är alltså motsatsen till att skriva en uppsats där vi börjar med att berätta vem mördarens är och därefter grottar ner oss i alla detaljer)

3 Skapa närvaro.

4 Detaljerna är viktiga. Inte i form av noter men i form av miljöer. Det har också fördelen att ge oss själva bättre förståelse för vårt ämne. Ta gärna hjälp av reenactment-personer eller museer när böckerna inte ger ledtrådar.

5 Snärtigt språk med oväntade formuleringar.

6 Våga komma med något nytt. Upprepar du bara vad andra skrivit kan då vara säker på att även läsaren har den informationen och varför ska de då läsa din text?

Spännande engelsk blogg

Bloggtips

Nyfiken på äkta lokal engelsk heraldik? På bloggen Cheshire heraldry kan du se de vapen som registrerats vid visitationerna under 1500- och 1600-talen. 

Martin Goldstraw är en engelsk heraldiker med stor passionoch stor kunnighet. Titta gärna in på hans blogg. Här han du se alla vapen som omnämnts och registreras vid visitationerna under 1500- och 1600-talen. Visitationerna var ett sätt för kronan att få ordning på vem   var ”adlig” (det engelska adelsbegreppet är ju inte direkt översattbart till svenska).

Martin har inte bara tagit fram den lokala heraldiken. Han har också avbildat vapnen och strukturerat upp dem på ett föredömligt sätt. För dem som liksom jag inte riktigt litar på att bloggar på nätet finns kvar för evigt finns det möjligt att köpa böcker för respektive visitation. Visst är de lite dyra, men upplagan är såklart liten och det arbete som Goldstraw lagt ner viktigt varför summan känns överkomlig.

Det hela är förstås en bra vapenbok vilket är viktigt för oss heraldiker. För mig är det dessutom en intressant källa till att förstå lite mer hur härolderna i England arbetade rent praktiskt, hur de resonerade samt vilket heraldiskt syfte de hade med sitt arbete. med böckerna i hand borde det dessutom fantastiskt spännande att få åka i deras fotspår.

Bloggen Cheshire heraldry

Vapenbilden nr 111 ute nu

Omslaget till Vapenbilden nr 111, 2017

Så har den kommit till medlemmarna, Vapenbilden nummer 111. Ännu ett fantastiskt nummer av Sveriges bästa heraldiker och jag.

Denna gång hade Svenska Vapenkollegiet en extra stor inlaga om hela 12 sidor. Det var 30 nya släktvapen som skulle ut på slutgiltig granskning.

Hitintills har Svenska vapenkollegiet granskat och låtit nära 400 vapen presenteras för övriga heraldiker. Fram till nu har inte ett enda förslag till justering inkommit som kollegiet har känt behöver beaktas. Det betyder i klartext att alla vapen har klarat inspektionen och de få inlägg om kritik mer rör smak än vapnens giltighet. Det om något är ett gott betyg för verksamheten.

Knut långe än en gång

Den mest djupgående artikeln är Mats Perssons djupdykning i Knut Långes vapen. Under året har just detta vapen granskats mer än något annat och jag vågar påstå att det vi nu vet är det vi kan få veta i är det som går att veta med de fynd vi har idag och de forskningsmetoder som finns att tillgå.

Resultatet då? Det kan ni läsa om i Vapenbilden eller, i en förkortad version, på hemsidan heraldik.se i sinom tid.

Heraldiken i SCA

Anna Troy har skrivit en artikel om heraldiken inom föreningen SCA. Deras verksamhet är allt för bortglömd av andra heraldiker, men på många sätt upprätthåller de en heraldisk tradition som andra heraldiker inte förmår.

Vapenbilden kan du endast få på ett enda sätt – genom att bli medlem i Svenska Heraldiska Föreningen. På heraldik.se kan du läsa mer.

Och till sist – ett stort tack till mina medhjälpare i Vapenbildens redaktion: Elias Sonnek, Marcus Karlsson, Pontus Rosenqvist och Stefan Bede samt Lennart Wasling.

Vad står Tyr-runan för

På senare tid har en viss nazistisk organisation börjar använda Tyr-runan för att visa på sin fornnordiska historia och sina nazistiska kopplingar – det senare dock utan att våga gå hela vägen.

Om den synen på sig själv kan inget annat ord än ”trams” användas, sedan spelar det inte någon roll hur hotfulla och våldsamma de än är. De har lika fullt en fullständigt vriden syn på historia. Så om det finns inget mer att skriva.

Ingen naiv normalisering

Med utgångspunkt i en debattartikel i Svenska Dagbladet idag vill jag istället reflektera kring normaliseringen av nazismen. Författaren där vill göra gällande att Tyr-runan inte är nazistisk utan fornnordisk och det har han ju rätt i. Men därifrån drar han slutsatsen att lagstiftningen bör hålla sig ifrån att lagstifta om denna och andra symboler. Där tycker jag att han har fel, för han missar kontexten. Den alltid lika viktiga kontexten. och genom att missa den så normaliserar han nazisternas bruk av Tyr-runan även om det inte är hans avsikt.

Vad jag menar är att det demokratiska samhället måste kunna vara intolerant mot intoleransen. Det innebär att kalla saker vid dess rätta namn även om det kan smärta den som inte riktigt vill se intoleransen.

Men genom att klart och tydligt markera att Tyr-runan i vissa sammanhang är en nazistisk symbol kan vi andra i andra sammanhang använda denna och andra runor för att

Detsamma hände – som författaren också tar upp (om än med något felaktig tidslinje, enligt min mening) – med Torshammaren. Denna slog igenom på 80-talet inom flera olika grupper där nazisterna långt ifrån var först. Det var därför dåtidens skinheads så sällan hade just Torshammare utan istället använde Odalrunan. När de sedan försökte utvidga sin asa-symbolik hamnade de i bakvattnet och övergav den strax.

Symbolen står för det vi vill att symbolen ska stå för

Det går inte, som författaren påstår, hävda att en symbol minsann bara betyder en sak och att dess betydelse aldrig förändras. Tvärtom förändras symboliken oavbrutet eftersom vi själva förändras liksom vår omvärld. En symbol står för det som dess betraktare lägger i den.  Om Tyr-runan endast framträder i det offentliga som en symbol sm används av nazisterna blir det en symbol för nazismen. Ska den fortvara en symbol som hör till Asa-tron så måste de som bevarar traditionen kring denna tro också visa upp den i dess ursprungliga sammanhang.

Att det i dagens upphaussade medielandskap kan kännas som en hopplös uppgift kan jag förstå, och därför tycker jag att fler ska bidra till en positiv syn på den fornnordiska traditionen. Om inte annat så för att visa att den är allas och att den är inkluderande. Författaren som kommer från Samfundet Forn Sed Sverige kan inte stå ensam.

Den som har tittat in på Svenska Heraldiska Föreningens och Svenska vapenkollegiet ser säkert där att flera vapen har en symbolik som går tillbaka till just Asatron och dessa har verkligen inget med nazism att göra.

 

Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia