En sköld för Mutka

 

Idag firar vi vapen Mutka. 

Symboliken är tydlig för den som kan sina ordvitsar. Släkten Mutka har sedan sin ankomst till Borås främst ägnat sig åt det textila. Vapentagaren själv är textildesigner hos Sveriges främsta skjorttillverkare. Därför var det naturligt att använda en heraldisk tiger, en TYGER.

Denna Tyger håller i hennes fall i en passare som är en symbol för  hennes intresse för och kunskap i inredningsarkitektur. Systern har en Tyger som håller i en synål och ytterligare varianter är på gång.

Färgerna är purpur i guld.

Vapnet är inte registrerat men finns publicerat i Svenska Heraldiska Föreningens matrikel.

Vapensköld Mutka
Mutka family Coat of Arms with a heraldic Tiger (Tyger). Artist: Ronny Andersen.

 

Migrationsverkets nya logga

 

Nytt märke för Migrationsverket
Migrationsverkets nya logga

Nu får Migrationsverket en ny logotype. Och det  är inte så imponerande.

Självklart ska en myndighet förändra sin logga emellanåt, one minst om den förra var så intetsägande som Migrationsverkets. Och jag har inga synpunkter på att den nya inte heller är heraldisk, även om jag tror att en myndighet av det här slaget skulle vinna mer än det förlorar på att ha en strikt myndighetslook.

Det jag har synpunkter på är att den är så trist och – viktigare – att den inte har samma stil inom sig själv. M:et och V:et har helt uppenbart ett annat uttryck än kronan ovanför.

Migrationsverkets gamla logga.
Migrationsverkets gamla logga.

Statsheraldikern tycker till

Eftersom det är en kunglig krona inblandad, och en statlig myndighet, har Statsheraldikern fått tycka till och godkänt efter att ha fått igenom vissa förändringar. Bra där! Mer än så kan man inte begära av statsheraldikern. Enligt den konversation som Norrköpings Tidning läst mellan logotype-makarna och statsheraldikern har det funnits synpunkter på ett förslag och man har till slut nått en kompromiss.

Loggan kommer att godkännas av Heraldiska nämnden under dess möte i oktober.

Norrköpings Tidning har hela historien

Dispyt om purpur

Färgskala som visar varianter av purpur.
Varianter av purpur.

Här kommer en diskussion om purpur i debattform. Ett exempel på hur man kan resonera och argumentera. 

Den som hr följt mig vet att jag gärna tar upp heraldikens idéer och dessutom gärna diskuterar dem. I helgen satt jag därför och hittade på en fiktiv dialog kring purpur med argument för och emot.

Samtalet är i form av en brevväxling. Vem har rätt och vem har fel? Eller har båda rätt och fel på samma gång?
(läsaren vet att jag är pro-popur så därför har min text säkert slagsida mot den åsikten)

Bilden ovan visar varianter av purpur.  Ha med den i tanken och fundera på vilken nyans som du tycker är den heraldiskt lämpliga purpur-färgen, oavsett vad du tänkt att den ska användas till.

För övrigt valde jag ordet ”dispyt” till rubriken för att det gav det hela lite mer krydda. Och erkänn, det funkade för du läser ju 🙂

Herr A

Broder!

Min motvilja mot purpur i heraldiken är av praktiska skäl, inte teoretiska. Det finns i praktiken inte två personer som har samma uppfattning om purpur och om den är synonym med violett, lila eller gredelin. I vapenmålningar och i avbildningar i vapenböcker är purpur spridd i varianter över ett brett fält mella rött och blått, vilket gör tinkturen purpur meningslös. Människans färgsinne i kombination med bristande reproduktionsteknik är för okänsligt mellan rött och blått.

Bästa hälsningar
A

Herr B

Bäste A

Det var väldigt vad du var emot purpur. Men din argumentation mot purpur känns tillkrånglat teoretisk och utan empiriska belägg.

Därför måste jag lägga fram argument mot dina.

Har du inte tänkt på att dina argument emot, att färgen avbildas så olika, också diskvalificerar alla andra tinkturer. För visst är det så att blått, grönt, gult och rött avbildas på flera olika sätt. Ja även svart och vitt varierar en hel del – den första i styrka och den andra genom variationen silver/vitt.

Jag fört min del har aldrig stött på någon som har svårt att skilja mellan purpur och blått eller rött. Jag undrar ärligt om du själv har stött på någon som har de problemen?

Purpur bör, anser jag, i vardagligt tal likställas med lila, eftersom detta färgnamn kommer till svenskan så sent som sekelskiftet 1800, men är det färgnamn som idag används för blandningen av rött & blått (jmf grönt). Men om man likställer den med gredelin eller indigo må vara hänt. Trots allt finns det mängder av gröna färger som trots alla dess undernamn alltid kallas gröna och inte blå eller gula fast grönt är en blandning av just blått och gult.

Det som talar för purpur och emot din argumentation är att man tidigare alltid sett att ett vapen är av purpur och inte blått eller rött, trots de inneboende variationerna. Och detta under en tidsperiod av 800 år.

För övrigt skiljde man inte mellan blått och svart när heraldiken var ung, varför blått borde utgå. Eller så är det så att vi numera lärt oss se skillnaden.

Men jag lyssnar gärna på fler argument från din sida om varför just purpur ska bort.

 

Bästa hälsningar

B

 

Herr A

Bäste herr B

Min motvilja mot purpur i heraldiken är rent praktiskt betingad. Det mänskliga färgseendet är betydligt mindre känsligt för variationer omkring purpur än omkring andra tinkturer. Det må vara att teoretiskt sett avståndet mellan rött och blått i färgtonkretsen är detsamma eller till och med större än t ex mellan rött och gult, men osäkerheten omkring purpur gör att den kan vara belägen i ett godtyckligt läge med större variationer än t ex blått. Jag är övertygad om att vetenskapliga undersökningar skulle visa att dessa variationer skulle vara mycket större för purpur än för andra tinkturer.

 

Bästa hälsningar

A

 

Herr B

A,

Jag förstår dina tankar, men faktum är att du bygger din syn på vad som ska gälla all heraldik på personligt tyckande. Det tycker jag är för dåligt underlag.

Om vi ska ta ställning till ett problem förutsätter jag att vi angriper problemet från många håll. Vi måste se till praxis i Sverige likväl som i andra heraldiska kultursfärer, vi ska se till vad handboksförfattarna säger och vi måste se till samhället omkring oss.

Gör vi inte det riskerar vi att ta fram regler som saknar legitimitet och det gör att vi som expertråd också saknar legitimitet. Experten ska helt enkelt veta bäst, inte tycka mest.

Därför kan vi inte hävda att en vetenskaplig undersökning skulle komma fram till vad vi tycker, den måste först göras och sedan utvärderas och sedan valideras.

Att purpur har, av tradition, ett större spann än ändra tinkturer håller jag med om. Men den relevanta frågan är ju hur detta inverkar på betraktarens sätt att uppfatta tinkturen som unik. Och här finns det klara vetenskapliga undersökningar liksom utprövad erfarenhet att purpur är en egen färg som i våglängd och färgupplevelse avviker från såväl rött som blått.

Som jag uppfattar det uppfyller purpur alla kriterier för att vara en egen heraldisk tinktur. Därför skulle jag inte kunna säga nej till den ens om jag tyckte annorlunda.

 

Bästa hälsningar

B

 

Herr A

B!

Hur kan du skriva att faktum är att jag bygger min syn på vad som skall gälla all heraldik på personligt tyckande? Faktum är däremot att purpur är en tinktur som är oklart definierad och därtill upplevs synnerligen olika mellan blått och rött av skilda personer och har inte med tyckande att göra. Därför är purpur olämplig som heraldisk tinktur. Att purpur måhända historiskt betraktats som en ”finare” tinktur ändrar inte detta faktum. Skulle du kunna tänka dig att komponera t ex en sköld med i silver ett antal röda stolpar omväxlande med purpurstolpar?

 

Bästa hälsningar

A

 

Herr B

Hej A,

Om man inte uppger något annat skäl än att man tycker att det är opassande, hur ska det kunna tolkas som annat än tyckande? Och jag pratar nu i rent vetenskapliga termer, för jag vet att du har stora kunskaper i heraldik.

Vad jag eftersöker är helt enkelt att vi (alla heraldiker) höjer nivån på den teoretiska diskussionen. Om man påstår att något förhåller sig på ett visst sätt, då hänvisar man till källorna för sitt påstående. Det är vetenskap.

Vill man däremot ändra på något som är etablerat så får man argumentera för det. Det är politik, för politik är vilja till förändring alternativt motvilja till förändring.

Vetenskap och politik står på sätt och vis mot varandra, men de är lika ofta varandras följeslagare. Så länge man förmår skilja på deras uppgifter. Politiken är vårt uttryck för hur vi vill att det ska vara, vetenskapen vårt uttryck för hur det har varit. Inget är evigt och ett förbud mot purpur skulle vara ett politiskt beslut för hur heraldiken ska vara i framtiden. Just den inriktningen är jag emot, men skulle jag ha blivit nedröstad skulle jag fogat mig i det.

Det vetenskapliga i purpur-frågan är att purpur har varit en heraldisk färg på i vapenkonst och vapenteori sedan heraldikens första sekel och den historien kan man inte ändra på.

Är inte det här sättet att resonera mer gångbart om man ska kunna förklara och definiera heraldiken som vetenskap?

På ditt direkta påstående om att man skulle blanda ihop purpur med blått eller rött säger jag nej. Det gör man bara inte såvida man inte är färgblind. Men då blandar man lika gärna ihop blått och svart eller rött och grönt eller brunt och rosa (irrelevant i heraldiken, men något jag själv lider av). Andra fel i människans sätt att uppfatta färg finns inte, mer än som extrema undantag.

Att purpurfägens nyans kan definieras en aning olika må vara hänt. Men det är ju ett problem som statsheraldikern redan har löst för svenskt vidkommande. Färgkoden står på hans hemsida. Den avviker visserligen från College of Arms nyans, men det gör å andra sidan hans blåa, röda och gröna nyans också.

På din direkta fråga (Skulle du kunna tänka dig att komponera t ex en sköld med i silver ett antal röda stolpar omväxlande med purpurstolpar?) svarar jag ja. Om jag erkänner purpur som en färg så kan jag självklart inte säga nej till att använda den i en sköld. Det vore ju inkonsekvent.

Den oställda följdfrågan blir då om jag tycker att det är en bra komposition. På den frågan är svaret nej, men det gäller även ett vapen där man ersätter purpur med blått, grönt eller svart. Men nu är vi inne på smak och inte på heraldisk teori.

Jag bryr mig inte heller om huruvida purpur har ansetts som en finare tinktur eller inte. Jag bryr mig bara om dess existens. Andra värderingar är ofruktsamma i min värdering av heraldisk färglära.

 

Glada hälsningar

B

 

Herr A

Broder!

Tydligen definierar vi två begreppet tyckande olika. Jag tycker t ex att grönt är en mindre attraktivt i vapen än rött och blått, liksom att en sköld med många tinkturer eller ett stort antal allmänna föremål är föga attraktiv. Detta är ett tyckande. Att en tinktur mitt emellan rött och blått är mindre tydlig och därför mindre lämplig är däremot absolut inget tyckande, liksom inte heller en tinktur mitt emellan blått och grönt eller emellan grönt och gult eller emellan gult och rött. Som varje heraldiker inser är åtgärder som främjar skillnads- och distingtivitetsgraden hos vapen inte en smaksak. En vetenskap, inte minst heraldik, innefattar mycket väl även skilda lämplighetsåtgärder.

 

Bästa hälsningar

A

Födelsedagsfirande med vapenprakt

Thomas Falks tolkning av vapen Wasling
Thomas Falks tolkning av vapen Wasling

Eftersom det är min födelsedag idag så hyllar jag mig själv.
Varför ser vårt släktvapen ut som den gör? Vad betyder symbolerna? Här är berättelsen om min vapensköld.

Någon gång i mitten av 80-talet fick jag upp ögonen för heraldiken. Det tog inte lång tid innan jag tänkte att jag skulle göra en vapensköld men det tog lång tid innan den blev klar. Flera år faktiskt, och efter närmare 50 helt olika idéer som ritades upp för hand och färglades.

Läs hela artikeln om släkten Waslings vapensköld.

Sveriges första ofrälse vapensköld

 

Vapensköldar och sigill är inte bara för adeln. Redan kring 1300 hade borgerskapet hakat på trenden. 

Det är lätt att tro att endast frälsemännen hade vapen för det är dem vi ser i våra kyrkor och i våra historieböcker, även de heraldiska. Men självklart fanns det även andra som använde heraldiska emblem och liknande tecken.

Första sigillet och första vapnet

1297 sätter köpmannen Johan Skule sitt sigill under en urkund. Det första borgerliga sigillet i Sverige. Sigillet innehöll ett bomärke, men inget vapen. Skulle var verksam i Stockholm men lite är känt om hans övriga nyttjande av märken.

Det tar ytterligare tjugo år innan det första borgerliga vapnet är känt. Det återfinns i stockholmsborgaren Henrik Sunnedach sigill år 1320. Sigillet visar både en vapenbild i en sköld och där ovan ett bomärke.

Det är inte vanligt med borgerliga vapen i svensk-finsk medeltid, men de finns. Hur vanliga de var i verkliga livet vet vi inte för mörkertalet är stort. Och här kan vi verkligen tala om mörkertal för ytterst få handelsbrev och andra dokument har överlevt till vår tid. Det vi kan tro är att borgerliga vapen under 1300-talet främst har använts av borgare med ursprung i norra Tyskland eller med nära relationer dit.

På 1400-talet blir borgerliga sigill bland svenska präster vanligare men någon anstormning är det inte frågan om – den kommer först under 1600-talet.

 

30 penningar för purpurkläde och vapensköld

 

Vaxljus, purpurtyg och en huggen sten, det var önskemålet inför begravningen.

1360 skriver Lüdeke Sidensnor sitt testamente kring begravningen. Det är hans ”vita kuvert” där han beskriver hur hans död ska komnas ihåg. Lüdeke tycks ha varit en man på resande fot för hans testamente tar hänsyn till att han ofta besöker både Danmark och Sverige fast hans hem är i Lübeck.

Om han dör i Lübeck ska 30 lybska gyllen användas till vaxljus, ett purpurkläde till den enkla träkistan (det ska in hyras vilket betyder att det ska följa med kistan nere i jorden) klockringning och annat som behövs. Om han inte skulle dö i Lübeck, ska man likväl här hålla  en minnesfest med anledning av hans begravning  såsom han vore närvarande. På hans gravsten ska stenhuggaren hugga in hans namn, de fyra evangelistsymbolerna och hans vapensköld. För detta avsätter han 15 lybska gyllen.

Dör Lüdeke inte i Lübeck ska stenen läggas på hans grav där han blir begravd oavsett om det är i Danmark eller Sverige. Dör han i Lund vill han bli begravd framför högaltaret i Mariakyrkan. Se vidare DS nr 6247.

Nu undrar jag om det är någon som har sett hans gravsten? Blev den som han önskade?

Källa

  • Tryckt: DD III:5, nr 294
  • Regesten der Lübecker Bürgertestamente des Mittelalters II (1977), s. 236 f., nr 824
  • Tryckt tegest: DS 6247

Varför försvann heraldiken från byggnader

Borås rådhus
Heraldisk utsmyckning på fasaden till Borås rådhus från tidigt 1900-tal

Se dig omkring i en stad. Det är inte ofta du ser ett heraldiskt vapen som inte är stadens eller statens, eller hur?

Men varför är så? Heraldik förekommer ju på äldre byggnader så varför inte på nyare?

Kanske har det med en viss förordning från 1800-talet att göra. I en kung skrivelse (=från regeringen) från den 14 augusti 1885 sägs det att ”intet vapen må anbringas å offentliga byggnader, minnesvårdar, fanor, standar eller mynt utan efter riksheraldikerns hörande.

Min erfarenhet från den offentliga sektorn och hur man ser på myndighetsbeslut är att när regler tas för att få ordning på en företeelse som man anser är trevig men vildvuxen så tenderar den att försvinna. Reglerna som är till för att göra något ordningsamt tolkas som att det blir ett förbud eftersom det presenteras som just ett förbud – som i skrivelsen här ovan.

Kanske kanske får vi tillbaka privatheraldiken och annan privat symbolisk utsmyckning på våra fasader i framtiden, men jag är skeptisk.

Dagens statsheraldiker har inget med offentliga heraldiska utsmyckningar att göra, såvida inte byggherren så önskar.
Statsheraldikern är för övrigt positiv till dylika utsmyckningar så tveka inte att höra av er till dem för att veta hur ni gör det bästa och snyggast.

Heraldikernas formella kompetens

När jag 1993 kom med i Svenska Heraldiska Föreningens styrelse var fixeringen vid irrelevanta titlar bland det första som jag ville ändra. Ända sedan dess har jag facinerats av hur heraldiker använder sig av titlar. 

Titlar är bra. Det visar vilken kompetens en person har utan att personen behöver genomgå nya tester vid varje nytt möte. Kompetensen har redan bekräftats en gång.

Men man kan ha kunnande även utan titel/formell kompetens. Problemet är bara att denna kompetens inte kan valideras om personen inte genomgår någon form av test. I skolans värld finns redan denna valideringsmöjlighet upp till gymnasial nivå (den borde kunna införas högre upp med, men det kanske är för känsligt).
Inom heraldiken får vi helt enkelt vara lyhörda och se vad folk producerar. Om detta och dessa handlar inte denna text.

Falsk kompetensöverföring

Sedan har vi ju titlar som faktiskt inte säger någonting alls om det man gör. Att jag är journalist säger ju inget om min kompetens inom skogsbruk och skulle jag vara med. dr. betyder det inget när min kompetens inom heraldisk konst ska värderas. Det betyder inte att jag inte skulle kunna ha kunnandet (se ovan om validering), men om jag presenteras/kräver att bli presenterad med den titel sker en kompetensöverföring som är olämplig. Detta fel sker påfallande ofta inom just heraldiken, mer ofta än inom nästan alla andra områden.

Ett exempel på detta är SHS senaste nyhetsbrev, där det står:

”SHS bestyrelsesmedlemmer Ph.D. Antti Matikkala er i august måned blevet udnævnt til fuldt medlem af AIH, Académie International d’Heraldique. Samtidig blev SHS’s næstformand og sekretær, jur.dr. Martin Sunnquist valgt til associeret medlem. Akademiet er en international organisation, der befordrer heraldikken som historisk hjælpevidenskab, blandt andet gennem de årlige internationale konferencer og kollokvier hvor forskere mødes og præsenterer deres forskning og belyser heraldikken gennem et fælles tema, som nu sidst i Glasgow. Antti Matikkala er medlem af det finske rigsarkivs heraldiske nævn og skriver for øjeblikket på en historik over de to nationale ordener, Finlands Hvide Roses og Finlands Løves Ordener. Han skrev doktordisputats ved Cambridge med titlen The Orders of Knighthood and the Formation of the British Honours System, 1660-1760. Martin Sunnquist har forsket i beskyttelsen af personlige våbener og skrev doktordisputats i retshistorie ved Lunds universitet, Konstitutionellt kritiskt dömande: förändringen av nordiska domares attityder under två sekel.” [min fetstil]

Martin Sunnqvist är utan tvekan en person som verkligen ska med i  Académie International d’Heraldique, liksom Matikkala. Men där Matikkalas doktorsavhandling berör ämnet och ger honom formell kompetens inom heraldiken har Sunnqvists avhandling inget alls med saken att göra. Ändå väljer man att ta upp detta istället för att fokusera på hans tidigare uppsats i ämnet (se nedan) och i övrigt bara ha med hans akademiska titel – som dock inte ens den har med saken att göra. Det är verkligen synd att man fortsätter, för jag ser så tydligt i våra samtal heraldiker emellan, speciellt när det kommer till att välja in nya personer, att många många fler heraldiker än rådigt väljer att luras av kompetensöverföringsfällan. För ett riktigt bra exempel i frågan, se sammansättningen av Heraldiska nämnden där heraldisk kompetens aldrig är ett urvalskriterium även om det alltid så hävdas.  Men bra konsthantverkare eller allmänhistoriker kan ledamöterna däremot vara, och respekt för det. Synd bara att respekten inte går åt andra hållet.

Formell kompetens inom heraldik

När det kommer till personer som har formell kompetens på universitetsnivå inom ämnet heraldik är dessa få. Med formell kompetens räknar jag här de som har skrivit en uppsats på minst kandidatnivå (c-uppsats). Har du som lärare inom grundskolan  skrivit en c-uppsats kring fabeldjur inom heraldiken har du faktiskt mer formell kompetens än en person som är med. dr. med docenttitel som skriver om samma ämne. Jag säger det för jag ser och hör att många heraldiker tenderar att göra just detta felslut när de tror sig se till kompetensen men snarare fokuserar på social status.

Vilka har då heraldisk kompetens? Självklart vet jag inte alla, men en handfull personer i Sverige  tycker jag är värda att nämna. Det finns säkert fler, så tipsa mig gärna om dem.

Jan Raneke

Fil. dr inom heraldik vid konstvetenskapliga institutionen. Jan är den enda heraldiker i modern tid om doktorerat på heraldik.
Det går att ifrågasätta hans arbeten på olika områden men det går inte att komma ifrån att han är den enda som vågat och lyckats skriva en avhandling inom ämnet.

Davor Zovko

Skrev sin kandidatuppsats om heraldisk pedagogik och tog där upp flera andra heraldiker som då hade skrivit om heraldik på universitetsnivå.

Eric Bylander

Hans ”Kommunvapenrätt” (1998)  var en kandidatuppsats som tog fasta på  de offentliga vapnens rättsliga ställnit. Och den var inte så god som kommunerna trodde och ännu tror.

Johanna Hellström (då Arnell)

Skrev sin kandidatuppsats för lärarelinjen om fabeldjur inom svensk medeltidsheraldik och klassificerade bruket tad utifrån ett konsthistoriskt perspektiv.

Torbjörn Bolling Landtblom

Skrev så sent som 2014 en kandidatuppsats om Släktvapenrätt – om dess ursprung och framväxt i Sverige vid Lunds universitet.

Jan-Erik Olsson

Skrev en kandidatuppsats om Heraldik i Eksjö stad utifrån ett konsthistoriskt perspektiv.

Elsa Fagerholm

Skrev 2004 om Kommunala vapen i varumärken (Uppsats för yrkesexamina på avancerad nivå) vid Lunds universitet/Juridiska institutionen.

Claus Berntsen

Skrev 2007 en kandidatuppsats i Lund (Centrum för teologi och religionsvetenskap) om heraldik i Svenska kyrkan, närmare bestämt timbrering av det tredelade ämbetets vapen

Vladimir Iserell

Skrev 2011 en kandidatuppsats om släktvapenrätt : Det rättsliga skyddet för släktvapen i Sverige Institutionen för ekonomi, teknik och samhälle i Luleå

Jesper Wasling

Skrev 1998 en magisteruppsats i Göteborg (Historiska institutionen) om häroldsämbetets utveckling i Skandinavien utifrån ett socialpolitiskt perspektiv.

 Martin Sunnqvist

Skrev 2001 uppsatsen ”Släktvapenrätt – en jämförande studie av den historiska och nutida, engelska, tyska och svenska rättsliga regleringen av släktvapen och dess förhållande till varumärkesrätten” (Uppsats för yrkesexamina på avancerad nivå)vid Lunds universitet/Juridiska institutionen
Detta är en en klassiker som ligger till grund för alla efterkommande studier i ämnet

Svensk flagga på franskt vis

 

Svensk flagga
Svensk och norsk flagga på franska, mitten av 1800-talet

Se Sveriges gula och Norges rödkål kokard i franskt tryck från mitten av 1800-talet. 

Källan till bilden är något franskt bildverk som visar upp Europas länders uniformer, flaggor och riksvapen. Eftersom Sverige och Norge var i en union så var det förstås naturligt för samtiden att det var samma land.
Just det är underligt, att vi idag inte vill kännas vid att det var så samtidigt som vi utan besvär (även norrmän) ser det som helt naturligt att Danmark-Norge var ett (1) land.

Men det som förvånade mig här var att fransmännen var så intresserade av att visa upp kokarden, en tygrosett som sällan fyller någon funktion i Sverige. Idag finns den kvar i ordenssammanhang, men det är bara de mest engagerade falerastikerna som har koll på alla dessa kokarder. Men gul ska den tydligen vara, den svenska bandrosetten.

Vad är en kokard?

En kokard är en bandrosett eller knapp, ofta i nationalfärgerna, som används som märke på olika huvudbonader. Kokarder började bäras redan på 1600-talet, då olika kompanier bar sina chefers färger i kokard.

 

svensk flagga
Svensk och norsk flagga med uniformer på franska, mitten av 1800-talet

Konferens om akademiernas symbolspråk

Vilka symboler använder våra universitet och högskolor för att visa på sin akademiska status och hur har detta förändrats genom seklerna? Detta är ämnet för den 9e heraldiska konferensen.

I maj 2017 kommer Societas Heraldica Lundensisk att arrangerar den nionde nordiska heraldiska konferensen. Temat blir Heraldik och ceremonier vid akademin, Universitetens och studenternas symbolvärld. Konferensen kommer bland annat att behandla universitetens sigill och vapen, studentnationernas vapenbruk, de akademiska symbolerna och deras historia och studenternas egna vapen. Föredragshållarna är både nordiska och internationella specialister på dessa områden.

Själv har jag skrivit  om ämnet i artikel ”Symboler för högskolor och universitet”. Det är en ingång till ämnet.

Sveriges bästa blogg om #heraldik, #vapensköldar, #härolder och #historia