Rutig eller oval och med rosett

Fruntimmersvapen för fröknarna Åsklund.
Fruntimmersvapen för fröknarna Åsklund.Illustration: Davor Zovko.

Kvinnor har inte hjälm. Så enkelt är det om man läser den heraldiska litteraturen. Det slås fast redan av Carl Arvid Klingspor och fortsätter att vara ett bärande tema in på 1990-talet.

Skälet till att kvinnor inte har hjälm och därför inte heller hjälmprydnad är att deras sköldar inte passar för det. Kvinnor ska ju ha ovala eller rutformiga sköldar.

Men så har det inte alltid varit. Tvärtom säger Carl Uggla i sin bok ”Inledning till heraldiken” från 1747 att rutformiga fruntimmerssköldar är något som inte förekommer i Sverige men väl på kontinenten. Jag har valt ut tre citat som visar hur den ledande auktoriteten såg på dessa sköldar. Jens Christian Berlin visar i sin redigering inför nyutgåvan av Ugglas bok att Carl Uggla både var väl förtrogen med ledande kontinentala heraldikers verk och att han tillsammans med Johan Törner reste runt och studerade svenska heraldiska vapen i faktiskt bruk. (s 18f, utgåva 2011)

Ur Inledning til heraldiken

Tre sköldformar som dagens betraktare gärna ser som kvinnliga.

Den ovala skölden

  • . 4. Uti första rummet sätter jag den heltrunda,* (Fig. 1.) hwilken ofta nog brukas, så wäl i Sigiller, som i synnerhet på mynten, icke allenast de Swenske, utan ock Fransyske och andre Rikens.[1] Under denna kan ock den ovala** räknas: (Fig. 2.) hwilken merendels kallas Italiensk, emedan han der är i bruk och det, aldramäst af de andelige, til ihugkommelse utan twifwel af deras förfäder, de Romare, som dem fordom brukat i fält.[2]

Ovala sköldar har här inget med kvinnor att göra utan är en sköldform vilken som helst. Det här stöds även av samtida exlibris.

Den hjärtformade skölden

  • . 5. Sedan finnes ock hiertformige* Sköldar. (Fig. 3.) På gamle Påfwelige och Tyske mynt ser man dem;[3] såsom ock några andra gamla Familje-Wapn;[4][5] Stundom är krökningen in uti utelemnad, at han blifwit helt rund, eller ock är något annat krus der.[6]

 Jag tog med denna sköld för att den anger en form som en modern läsare direkt ser som kvinnlig. Håll gärna upp en spegel och fundera på vilka fördomar du har kring manligt och kvinnligt samt hur nya dessa är.

Den rutformiga/rombformade skölden

  • . 6. Rutformige* (Fig. 4.) brukas uti Frankrike och Italien af Fruentimber[7] mäst öfwer alt både gifte och ogifte.[8] När et Fruentimber sätter sitt Wapn bredewid sin Herres, ställes det i en sådan Sköld, hwilket i andra Riken ej efterlefwes.

Här nämner Carl Uggla att bruket med rutformiga sköldar för kvinnor bara är begränsat till två länder. Jag kan varken bekräfta eller vederlägga det men hur Ugglas kunskap än var om brittiska och spanska vanor är jag rätt säker på att han hade full koll på var ledande auktoriteter sa i Tyskland och Frankrike.

Noterna till Ugglas bok

[1] Det heter annars, Figura circularis est perfectissima, men i Heraldiken har det ej rum, ty den är mycket obequäm at uttrycka et wapn fulkomligen och ännu wärre uti en ihopfogad sköld. Derföre är det förnuftigast at aldeles lemna denna skapnaden så i Sigil som eljest. PERINGSCHÖLDska skölden är för ormens skuld rund, uti hwilken en runa-skrift står af innehåld: Merkit för JOHAN PERINGSCHIÖLD.

[2] Uti Grefweliga SPARRIska Wapnet är en dylik blå hiertesköld med en guld sparre uti, såsom Familje-Wapn. Äfwen uti CAMENSCHÖLDske.

[3] På Keiser CARL VI groschen af år 1733 står Österrikiske wapnet uppå Örnens bröst i en Hiertformig sköld. På alla Hildesheimiske mynt finnes des Wapn i en Hiertformig sköld: äfwen på de små Pfaltsiske merendels, dock är han stundom krusad.

[4]

[5] Ogifte Fruentimber kunna sig en dylik utwälja. Eljest är den ännu swårare än den förra, at få et wapn rent uttryckt i.

[6] Prof af bägge desse äro på Keiser LEOPOLDI Groschen, den förra af år 1697, den senare af 1669. Dock finnas de ännu på flere af de Tyske mynten jag äger.

[7] Denna tycka Fruentimber sig snarare böra bruka, än en Krigs sköld: som Karlar tilkommer; efter han liknar en Nåldyna, har ock samma namn på Italienska, guanciale.

[8] På gamla mynt träffas han dock stundom, så wäl Tyska som Spanska, såsom FERDINANDI Catholici. Nu förtiden, föra Hertigarne af Massa och Furstarna af Carrara det Mediceiska stamwapnet i en dylik rutformig sköld på sitt Hufwud-Wapn. Påfwens INNOCENTII VIII Son FRANCISCUS CIBO hade LAURENTII de MEDICIS dotter MAGDALENA til gemål, och kan hända det är ordsaken, hwarföre de föra detta Wapn sådant.

Ur Handbok i praktisk vapenkonst

I Carl Arvid Klingspors ”Handbok i praktisk vapenkonst” (1887) sägs det om kvinnliga sköldar att: ”Förr brukade fruntimmer rutformiga sköldar utan hjelm. Dessa äro dock endast användbara, om vapenbilden har en sådan form, att den får plats i denna sköldform.” [s 16]

En ogift kvinna och en änka använder en rutformig sköld, medan den gifta kan välja mellan en rutformig och en oval, varvid är att märka, att hon liksom änka klyver skölden och sätter mannens vapen i den högra hälften och faderns vapen i den vänstra. Har maken intet vapen, låter kvinnan faderns stamvapen fylla ut hela skölden.” [s 12].

Båda dessa citat är intressanta eftersom de visar att Klingspor knappast visar sig förtrogen med Ugglas verk eller med äldre praktisk vapenkonst i Sverige. Han verkar hämta sina uppgifter direkt från utländska källor. Det bruk han anger är inte heller speciellt vanligt, som jag kan se det, även om det förekommer.

När 1900-talet kommer

Man skulle kunna tro att 1900-talet med myndiga kvinnor och kvinnlig rösträtt gav kvinnor större

Arvid Berghman går på djupet med den kvinnliga skölden i ”Exlibris” från 1951.

En kvinna insätter alltså i en dylik rutformig sköld faderns sköldemärke” (s 128).

Som gift använder kvinnan fortfarande en rutformig sköld, men kan enligt mångas åsikt även begagna en oval, och även andra sköldformer förekomma” (s 128).

Berghman skiftar här ståndpunkt en aning men det kan lika gärna vara ett uttryck av oklar redigering av texten. Väl att märka så anger han att kvinnan för sin faders märke men han menar inte att söner för sin faders märke utan de för självklart sin egen sköld. På det lilla order ”faderns” så gör Berghman här en kvinna till ett bihang till mannen. Tidstypiskt så jag klandrar inte honom men den som idag refererar till Berghman bör inte förbi gå dessa och andra subtila markeringar med tystnad. Speciellt med tanke på att Bernhard Schlegel och Carl Arvid Klingspor i ”Svensk heraldik” från 1874 tar upp Ramfrid Israelsdotters (Tre Änder) gravmonument där ”… hennes mans vapen på högra och hennes eget på vänstra sidan ….” (sid 18)

Är hon [ogift] berättigad till en krona, kröner hon därmed skölden, i annat fall kan hon, om hon så önskar, efter engelskt mönster smycka dess översta spets med en blå bandrosett”. (s 128).
Här, och först här,  införs den blåa bandrosetten i svensk teoretisk heraldik och den förekommer därefter i varje svensk handbok om heraldik.

En modern efterföljare

Magnus Bäckmark tar i ”Kort handledning till vapenbäraren” från 1999 upp den kvinnliga vapenframställningen på ett sätt som är inspirerat av Arvid Berghman men om möjligt ännu mer strängt.

Nu ska det i rättvisans namn sägas att Magnus bok från 1999 var hans första teoretiska verk och att han sedan dess med allt större kunskaper i ämnet blivit mer självständig och utvecklas sina tankar om vapenrätt betydligt. Att jag ändå har med honom beror på att hans text visar vilka slutsatser en person som under 1900-talet försöker sätta sig in i kvinnligt vapenbruk ofrånkomligen når fram till. Magnus var långt ifrån ensam att tycka så här under 1900-talets andra hälft, det var snarare regel än undantag. Skillnaden var att han vågade sätta sina kunskaper på pränt för att sprida kunskapen vidare.

En gift kvinna använder en oval sköld som hon klyver mellan sin (senaste) makes och sitt eget vapen. Eventuellt kan en rutformig även komma till pass, vilken sköldform hon emellertid gott kan spara tills hon blir änka, för den rutformiga skölden är den enda som änkor använder.” [s 10]

Det här är en finess med sköldarna som författaren skapat helt på egen hand, för den förekommer inte i någon svensk skrift före denna. Hela citat visar på en syn på heraldiken som är helt främmande för andra samtida heraldiker vilket inte minst visas av de nytagna kvinnliga vapen som under 2000-talet presenterats i SVR och Vapenbilden. Men så är ju en gift kvinna inte en självständig individ, ty ”En kvinna följer sin makes värdighet, om hon gifter sig.” (s 12)

En frånskild kvinna betraktas, heraldiskt sett, som ogift. Om hon behåller sin före detta makes efternamn efter skilsmässan kan hon emellertid eventuellt tänkas att fortsätta föra en kluven sköld, likt en änka, till dess hon ingår ett nytt giftermål.” (s 10)

Samtliga författare väljer att sätta mannen först när de skriver att en kvinna ska klyva sin sköld och ha sitt vapen till sinister och sin makes vapen till dexter. Ingen använder dessa annars så vanliga heraldiska begrepp.

Litteratur

  • Carl Arvid Klingspor         Handbok i praktisk vapenkonst (1887)
  • Arvid Berghman                 Exlibris (1951)
  • Magnus Bäckmark             Kort handledning till vapenbäraren” (2:a versionen, 1999)

 

Vapenrätt på 2000-talet

Svenska Vapenkollegiets vapensköld
Svenska Vapenkollegiets vapensköld

Nya seder och ett allt mer internationaliserat heraldiskt språkbruk gör det besvärligt att veta hur vapenrätten ser ut i olika länder. Så här kommer några enkla regler för Sverige. 

Innan du läser. Tänk på att du kan registrera ditt vapen i Svensk vapenregister. Det ger inget juridiskt skydd men det är en kvalitetsstämpel och det förhindrar heraldiker runt om i Norden och Europa att ta ett vapen som liknar ditt.
Du hittar registret på heraldik.se/svk

Grundregler

  • Var och en har rätt att ta sig ett vapen och föra detsamma.

Kommentar: Det är inte, och har aldrig varit, förbjudet att anta eller föra ett heraldiskt vapen för oss som inte är adliga. Däremot har det funnits inskränkningar hur ett vapen får se ut. Det gäller då rangtecken som är en speciell ”gåva” som staten gett till adliga släkter. 

  • Var och en som har ett vapen i släkten äger rätt att uppta det enligt de rättigheter som givits av antagaren eller den som förlänat vapnet.

Kommentar: Nya vapen har i regel en form av klausul som säger vem som får föra vapnet men äldre vapen har inte det. Detta är inte juridiskt bindande såvida vapnet inte registreras som ett varumärke, men an bör följa vapentagarens önskemål såvida de inte strider mot god heraldisk sed. 

Släktvapen för Kim Aronssson
Spännande vapen för Kim Aronssson, av Thomas Falk.
  • Var och en som genom arv äger fler än ett vapen äger rätt att sammanföra dem enligt eget tycke.

Kommentar: De allra flesta vapen som finns i Sverige, och som inte bärs av en adelsätt, är självtagna. Men det finns de som har möjlighet att ta upp ett släktvapen från både fars- och morssidan. Dessa vapen kan kombineras till ett alliansvapen eller bli ett sammanslaget vapen som går vidare i släkten.
Det här gäller även adelsmän, men (och det är ett viktigt men) detta vapen gäller inte som officiellt vapen inom Riddarhuset och de vapenböcker som de ger ut. 

Att heraldiker sedan väljer att inte rekommendera att du använder fler än ett, möjligen två sammanslagna, vapen är en annan sak. God smak och vad som är tillåtet är inte alltid samma sak. 

  • Kvinnor och män har samma rätt till heraldiska vapen.

Kommentar: I dagens samhälle går det inte ens med argumentet tradition att försvara att endast söner har rätt att ärva och föra vidare ett vapen. Ett heraldiskt vapen följer inte med automatik namnet eller släktens agnatiska linje. Däremot är det så att det agnatiska arvet är det tveklöst vanligaste. Inom adeln är det också den enda sättet att ärva ett vapen.

  • Alla släktgrenar är värda lika mycket

Kommentar: Av tradition har det ansetts som kutym att ett barn som tar upp sin moders namn och/eller vapen betraktas som upphovsperson till en yngre släktgren. Därför har vapnet då genomgått några smärre briseringar. Namnet har dock behållits i ursprungligt skick.
Så kan vi fortsätta resonera, men då bara i syfte att

Vapensköld greve Barck
Vapen för/arms of Greve/Count Barck, no 81.

Adelsvapen

  • Vapen förlänade av regent följer de regler som är fastslagna i vapenbrevet.

Kommentar: Visst kan vi säja att det som står i vapenbrevet är obsolet. Helt klart är det också så att vi då får rätt i domstol (se ex Gyllenstierna vs Steninge slott).
Men bara för att något är tillåtet är det inte tillrådligt och i ett kulturområde som heraldiken bör man försöka förhålla sig till vad som en gång sades om vapnet. Om det inte uppenbarligen strider mot god heraldisk sed (vilket ytterst sällan är fallet). 

  • Adelsvapen följer de regler som slagits fast av Riddarhuset.

Kommentar: Som sagt ovan så har Riddarhuset inte juridisk möjlighet att förhindra att en adelsperson förändrar sitt vapen och föra det som hen vill, men eftersom det är Riddarhuset som står som garant för vad som är adel så ”bestämmer” de också hur ett korrekt adelsvapen för en viss person ska se ut. Se dem gärna som en traditionspolis. 

Nyfiken på … Serafimersköldarnas hemligheter

Serafimersköldarnas hemligheter – temakväll 22 maj på Kungliga slottet med vapenmålare Leif Ericsson.

Ta reda på vad som gömmer sig på serafimersköldarnas plåtar. Vilka symboler och tecken finns och vad betyder dessa? Gör en djupdykning i vapenmåleriet.

Förra föredraget såldes slut på några minuter. Nu kommer en ny chans för dig som vill veta mer om serafimersköldarnas hemligheter.

Onsdagen den 22 maj kl. 18.00, Kungliga slottet

Läs mer och köp biljetter via följande länk (obs! klicka på ”köp biljett” för att komma till 22 maj):

http://www.kungahuset.se/specialwebbsidor/program2018/nyfikenpatemakvallar/aktuelltnyfikenpa/nyfikenpaserafimerskoldarnashemlighetertemakvall21mars

Kunde samer adlas

Samer som adlats, finns de?
Jovisst, men de är få.

Det är lätt att säga att samerna har varit förtryckta genom den svenska historien, men det är att göra det lite för lätt för sig. Går vi tillbaka några hundra år, till barocken, var synen på en same i regel mer positiv än den som överklassen hade på bondeklassen. Den breda svenska bondeklassen hade nog däremot knappast någon syn alls på samerna eftersom de aldrig möttes.

Vem som är same och vem som inte räknas dit kan vara lite svårt att avgöra när vi kommer tillbaka i tiden. Inte för att man inte genetiskt eller genealogiskt skulle kunna få fram det utan för att den identiteten var ointressant för bäraren och hans omgivning. och här menar jag just ointressant, inte förtryckt eller undangömd. Därför kan det vara lurigt att få veta om en adelsman har en bakgrund inom samekulturen eller inte. Den ende som jag har hittat är Johan Gerhardsson Graan. Han föddes i början av 1600-talet i Skellefteå och dog 1679.

Samen som blev hovpredikant

Det hela började med Johans far, Gerard Jonae. Han måste ha varit ett speciellt barn för inte nog med att han togs in som fosterbarn av en prästfamilj i Piteå, han behandlades som en like av sin fosterfamilj, fick utbildning och lyckades till och med bättre i karriären än sina fostersyskon när han blev Johan IIIs hovpredikant och senare kyrkoherde i Skellefteå. Han skev även under Uppsala mötes beslut 1593.
Hans gård var hemmanet Gran, Bergsholmen i Västerbotten och det var från den gården sonen tog sitt namn. Gerhard dog 1623.

En källa skriver: ”Då han 1584 blev kyrkoherde, levde ännu hans moder, vilken han med mycken vördnad vårdade i sitt hus. Lärer under ett tillfälligt vistande i Södermanland, råkat, genom någon förseelse, i hertig Carls onåd, varom skulle 1593 rannsakas i Uppsala konsistorium.” (Adelsvapen.com – släkten Graan)

Den adlade samesläkten

Sonen Johan Gerhardsson Graan till Ånsta i Turinge socken och Stora Väsby i Almunge socken (båda i Stockholm) tog nästa steg upp i karriären. Han föddes i Skellefteå prästgård i början av 1600-talet för han var student i Uppsala från 1626. Tog sin filosofie magister 1635 och var sedan student i Leiden 1637 och blev där juris utrikes doktor vilket gjorde att han 1642 kunde få tjänsten som assessor i Svea hovrätt. Med denna ställning i samhället var det självklart att han skulle adlas vilket skedde 1645. Han introducerades på Riddarhuset  1647 under namnet Graan och numret 336.

På något sätt kallade hembygden, eller om han ansågs kunnig och lämpad, för han utsågs till landshövding i Västerbottens län 1653 och dessutom i Österbotten 1654. Från 1660 var han endast landshövding i Österbotten men fick 1665 tillbaka Västerbotten. emellertid avskedades han 1668 ”för sitt ämbetes efterlåtenhet” men det verkar ha varit ett resultat av någon konflikt för det konstaterades senare att hans entledigande från landshövdingeämbetet var utan grund (Svenska Män och Kvinnor, s 79). Död 1679.

Hans största insats var hans arbete för att Sverige både skulle kartlägga lappmarken, underlätta kolonisation där av svenskar – som skulle leva sida vid sida med den samiska befolkningen – och på sikt göra så att Sveriges norra områden bättre kunde infogas i riket.
Inget tyder på att han på något sätt ansåg samerna vara varken sämre eller bättre än någon annan svensk, bar att de levde och fick sin inkomst på ett sätt som avvek från bondebefolkningen.

Bär vapnet spår av det samiska?

Tveksamt. Visserligen stämmer färgerna överens med det som idag är den smaska folkdräkten, men hur denna betraktades på 1600-talet är svårare att säga.

Motivet i skölden visar ett gående lejon och hjälmprydnaden två horn och däremellan en gran som anspelar på namnet och fädernegården.

Släkten slöts år 1700 med sonen Johan.

Monogram och namnchiffer

Gustafschölds vapensköld med ett monogram

Får man ha bokstäver i ett vapen?
Självklart inte. 
Men ändå förekommer det, och oftast är det kungarna som ligger bakom.

I kommande nummer av vapenbilden, nr 113, går Tomas Bragesjö djupare i frågan och tar fram de adelsvapen som har ett kungligt namnchiffer. Det visar sig – kan jag avslöja – att nästan alla har tillkommit precis när heraldiken började tappa status och ersättas av monogram i allt från grindars utsmyckning, sigill och brevpapper.

Ett av de mest kända är den adliga ätten Gustafschöld, vars vapen ses här ovan och som skapades av Gustav III personligen. Bara en sån sak! Men det finns många fler.

Häroldsbilder som ser ut som bokstäver

Bokstäver skarnet förekomma i några vapen, inte ens de som kungen själv har gjort. Det är bara dålig heraldik, även om det kan vara en bra historia.
Men allt som ser ut som bokstäver är inte bokstäver. Man kan leka med häroldsbilder så att det ger illusionen av en bokstav utan att vara det. En stolpe är ju ett ”I” och en av s-kuror bildad ginbalk blir ett ”S”. Vapnet här ovan är för Svenska släktkalendern och skapat av den heraldiske konstnären Magnus Bäckmark.

Så våga lek men lek inte med bokstäver och tecken utan använd de möjligheter som heraldiken ger.

Och läs kommande nummer om monogramvapen i Vapenbilden.

Ett finskt vapenregister

Uppslag med vapensköldar från finska registret

Sverige har sitt Svenskt vapenregister med närmare 400 vapen, men Finland slår oss stort. 1992 släktvapen har de nu registrerat.

De har visserligen hållit på längre än Svenska Heraldiska Föreningen har haft sitt vapenregister, men det är inte desto mindre imponerande att i ett land hälften så stort som Sverige få ihop fem gånger så många moderna släktvapen. Jag är imponerad.

Föreningen som håller i registret heter Heraldiska Sällskapet i Finland eller, med sitt finska namn, Suomen Heraldiken Seura.

Vad som imponerar än mer än antalet är kvaliteten. De lyckas hålla en hög kvalitet rakt igenom och de lyckas vara unika utan att vara tillkrånglade. Där  har många mycket att lära.

För oss som inte pratar finska är det dock lite tråkigt att hela registret är på just finska. Vi får helt enkelt nöja oss med att se på bilderna.

Här hittar du hela samlingen av släktvapen.
Alla vapen har en text över sig så bilderna inte ska stjälas. Men det finns en bok att köpa.

Bastarder och oäktingar på Riddarhuset

Kan man bli adelsman fast man är född utom äktenskapet?
Ovanligt är det, men det finns ett undantag. 

Den adliga släkten Örnevinge, nr 352, är något så ovanligt på Riddarhuset som en ”bastardätt”. Men det menar jag att släktens anfäder har fått sitt adelskap genom att hans pappa var adelsman. och här säger jag fäder för det var två som adlades under samma adelsnamn.

Stammar från Brahe

Anfader 1: Gustav Eriksson
Det var riksrådet, greve Erik Brahe, nr 1, som hade en affär med Anna Filipsdotter Kern. Resultatet blev Gustav som föddes 1598. Eftersom fadern lämnade landet år 1600 av rädsla för Karl IX kom Gustav att uppfostras hos sin farbror greve Magnus Brahe. 1614 reste 1614 till ryska kriget och återkom 1617 till Magnus Brahe, som han tjänade i tjugu år till. När Magnus dog tog han tjänst hos sin  kusin, riksdrotset greve Per Brahe och var dennes hovmästare från 1637.

Anfader 2: Johan Gustavsson
I detta fall var det Gustaf Brahe somnade en affär med Anna Reibnitz. Johan avancerade med åren till underlagan och hovrättsassessor.

Gustav och Erik Brahe var bröder.

Adlade Örnvinge

Kusinerna Gustav och Johan adlades 1646 och introducerades året efter på numret 331, vilket sedan har ändrats till 352.
Ätten dog ut 1755 med Johans barnbarn Nils.

Vapnet de fick anspelar på fädernas grevskapen, där stamvapnet syns i sinister fält (men vingen är vänd upp och ner, en klassisk heraldisk finess för att uttrycka oäkta börd) medan sinister är hämtat från bragdsköldens fält 1 och 4.
Även liljorna på hjälmen återfinns i grevevapnets fält 2 och 3.

Stamvapen för släkten Brahe

Bastarder och oäkta barn

Bastardätter som är ättlingar till kungar eller andra furstar är inte så ovanliga runt om i Europa. I Sverige har vi grevarna af Vasaborg och motsvarande finns inom alla äldre kungahus.

Det kungliga och det adliga blodet kunde förr endast föras vidare om barnet var fött inom äktenskapet. De flesta utomäktenskapliga barn erkändes aldrig av sina fäder, åtminstone inte officiellt, men stundom hände det att de fick del av sina fÄrldrars glans. Samma stånd eller nivå som sina halvsyskon kom de aldrig i, men i regel till nivån precis under. Kungabarn blir grevar, grevebarn blir lågadel., precis som beskrivs här ovan.

Nu ska det också sägas att jag inte är speciellt förtjust i begreppen ”bastard” eller ”oäkta”. Barn är barn och i vår tid är det fullständigt absurt att räkna äktenskapet som grund för någon form av arv. Men här använder jag dem för att de förklarar sin samtid.

Bilden kommer från adelsvapen.com

 

Svenska arméns flagga

Bakom af Jochnicks vapen ses vad som beskrivs som ”den svenska armens flagga”

Jakten på svenska flaggor går vidare. Denna gång till vad som officiellt ansågs var svenska arméns flagga på 1820-talet. Och då menar jag av andra utom arméns egna flaggexperter. För dem kan det här vara ett lite för enkelt uttryck. 

Grunden är den blågula korsflaggan men med regerande kungs namnchiffer (monogram) i det övre vänstra hörnet. Liksom andra blågula flaggor i adelsvapen vid denna tid anges de alltid vara en örlogs-, handels- eller arméflagga. Ibland kan flaggor beskrivas som kungliga, men då är det ett prefix som rör utländska flaggor, som den franska eller brittiska.
Svenska flaggor, eller svenska kungliga flaggor, verkar inte finnas i den svenska begreppsvärlden så sent som 1840-tal. Utom då kanske för flaggexperter inom armén.

Af Jochnicks vapen

Det här  vapnet gavs till översten i armén, Jonas Jochnick (1783–1833), som adlades 1822 under namnet af Jochnick.
Släkten är en 37§-adel vilket betyder att endast huvudmannen är adlig medan övriga släktmedlemmar är ofrälse som vem som helst. Dessa ska då inte ha en krona på sin hjälm och inte heller använda övriga rangtecken.
Det borde betyda – men jag är inte säker – att den svenska arméns flagga endast får användas av huvudmannen medan övriga ska ta bort den och istället använda ett blågult hjälmtäcke.
Postamentets kanoner hör i vilket fall enligt svensk heraldisk sedvänja till adliga rangattribut.

Blasoneringen lyder:
”. . . En engelsk sköld, belagd med en blå till öfversta kanten gående spets, uti hvilken ses ett uprätt ställdt, draget tvåeggadt svärd af stål med gyllene fäste men kafveln virad af guld och svart, lysande öfver svärdet en tindrande femuddig nordstjerna af guld. Begge sidofälten äro af silfver och uti hvardera af dem en brinnande granat. På skölden hvilar en öppen tornerhjelm, betäckt med en af guld, blått och silfver sammanvriden hjelmkrans, uppå hvilken är uprest ett lika svärd som i skölden emellan fyra hvita strutsfjädrar. Skölden omgifves af ett utan-till gyllene med invändigt blått löfverk, bakom hvilket ses en svenska arméens fana åt hvardera sidan och nederst bakom skölden tvänne i kors lagde metallcanoner. Aldeles såsom detta vapen här ofvan med sina rätta och egentliga färger afmåladt finnes. . . .”
(Källa: Riddarhusets sköldebrevsavskrifter, 17:125, RHA.)

 

Spännande svensk slott – Läckö

Ståtliga Läckö slott blev grevskap under Jacob De la Gardie genom en förläning 1615. Då började dagens slott ta form men dess historia är mycket äldre än så. 

De la Gardie. Illustration: Christer Sundelin (Wikipedia)

Läckö är i mitt tycke Sveriges främsta barockslott. Inte bara genom dess inredning utan också genom dess finurliga arkitektur. Lägg bara märke till entréporten och dess medvetna icke-linjära gång.

Norsk stödjepunkt

Läckö ligger längst ut på Kollands ö vid en punkt som borde ha varit central långt före vikingatid. Men om det vet vi ingenting. Den första som antyder ett slott är Snorre Sturlasson som berättar om när kung Magnus Barfot av Norge drar in i Västergötland på 1090-talet.

Kung Magnus red ut från Viken och upp till Götaland. Han hade ett stort och ståtligt manskap och när han kom till skogsbygderna härjade han och brände i hela bygden. Folket ställde sig under hans välde och gav honom rätten till landet. När han kom upp till sjön Vänern led det mot hösten. De drog ut till Kållandsö och byggde en borg där av jord och trästockar och grävde en vallgrav runt den. När befästningen var byggde förde de dit förråd och andra saker som de behövde. Kungen satte 300 män där och hövdingar för dem blev Finn Skoptesson och Sigurd Ullsträng. De hade ett mycket ståtligt manskap. Kungen återvände till Viken.

Vi kan nog helt lämna alla sifferuppgifter åt sidan men stödjepunkter av det här slaget var inte osannolika. Och Det är ju fullt möjligt att Snorre utelämnar/inte känner till andra stödjepunkter. Det bör till exempel ha varit en på andra sidan Vänern om inte denna ska vara helt oisolerad.Kanske är denna stödjepunkt föregångaren till Läckö slott. Men troligen inte för olika typer av stödjepunkter brukar byggas på olika typer av platser

Biskopsborgen Läckö eller Lækky

Istället är det biskopsborgen som ska stå i fokus för denna byggdes verkligen på samma plats som dagens slott. När biskop Brynolf Algotsson i Skara under sent 1200-tal valde denna plats för sin nya biskopsborg. Borgen äldsta omnämnande är 1294 (Svenskt diplomatorium, brev 1123, band 2). Borgen byggdes därefter ut allt mer men brann till stor del ner på 1470-talet. Den återuppbyggdes med fyra längor och med två hörntorn mot norr av biskop Bryniulf Gerlaksson. Det var detta slott som drogs in av kronan under reformationen och 1615 förlänades Jacob De la Gardie .

Jacob De la Gardie, målad c:a 1606.

Grevskapet Läckö

År 1615 blev Läckö grevskap under riksrådet Jacob De la Gardie, vilket innebar att greven fick del av alla skatteintäkter och andra inkomster som annars skulle tillfallit kronan. Grevskapet omfattade socknen med omnejd.
Jacob påbörjade ombyggnaden 1619 då den den skulpterade portalen mot inre borggården och den tredje våningen byggdes. Därefter blev det byggstopp fram till 1654 då sonen Magnus Gabriel De la Gardie byggde om Läckö till ett symmetriskt barockslott med förborg och slösande rik inredning.

Vid reduktionen 1680 drogs grevskapet in och de la Gardie förlorade sitt slott. Därefter sker i stort sett ingen förändring av slottet fram till modern tid öven om slottet inte förföll på samma sätt som många andra slott. Men tro inte att allt är original för det. Vid reduktionen och därefter togs en stor del av inredningen i beslag och flyttades eller såldes. Det man ser idag är en kopia av en ungefärlig tidstypisk barockinredning. Det är sannolikt att originalet var ännu mer imponerade med tanke på Magnus Gabriels förkärlek för guld, pompa och ståt.

Två hjälmar – tre hjälmprydnader

Kan man verkligen ha en hjälmprydnad utan att ha en hjälm att sätta den på?

Nej, säger vi idag. För att kunna registrera en hjälmprydnad måste det finnas en hjälm att ställa den på. Hjälmen behöver inte alltid vara med i varje utförande av vapnet, men det ska kunna vara med.

En annan tid, ett annat tänk

På 1700-talet tänkte man annorlunda. Åtminstone de som skapade de friherrliga vapnen mellan vasatid och gustavianska enväldet. Under den här tiden gavs en tredje hjälmprydnad till 18 släkter som ändå bara hade fått två hjälmar. Det finns även några släkter som förlänades tre hjälmar i sitt friherrliga vapen. (A.W Stjernstedt: Sveriges Ridderskaps och Adels Wapenbok)

Seden är inte vanlig men det är 18 av 300, eller 6 procent, av alla friherrar som får denna hedersbetygelse. Det vore lätt att bortförklara det med att det var heraldisk okunnighet men det är helt självklart att de som levde under heraldikens mest framträdande period och den första eran i svensk historia då heraldiken började studeras på allvar, visst precis vad de gjorde.

Man skulle också kunna få för sig att det handlar om invandrade släkter, men det är att göra det för lätt för sig. Här finns de ursvenska uradliga ätterna Ribbing och Uggla, här finns baltisk adel, fransk, skotsk och tysk dito blandat med svenska borgare som gjort karriär och adlats efter sin duglighet.

Det går inte ens att göra en enkel koppling mellan sköldebreven och introduktionsåret och någon enskild monark.

För att förstå får man gå till de enskilda sköldebreven eller kanske helt annan dokumentation, vilket jag inte haft möjlighet till i detta inlägg.

Läs så här: Först namnet, sedan numret på Riddarhuset och sist året de upphöjdes respektive introducerades på Riddarhuset.

  1. von der Linde, F 38, år 1651/54
  2. Rålamb, F 59, år 1674/75
  3. Mörner af Morlanda, F 62, år 1674/75
  4. Duwall, F 64, år 1674/75
  5. Uggla, F 69, år 1676/78
  6. Fahlström, F 128, år 1714/19
  7. d’Albedyhll, f 183, år 1720/20
  8. Yxkull, F 203, år 1730/70
  9. Armfelt, F 213, år 1731/46
  10. Bunge, F 214, år 1731/46
  11. Ribbing, F 216, år 1731/52
  12. Tilas, F 248, år 1766/72
  13. von Kothen, F 252, år 1771/72
  14. Marck von Württemberg, F 263, år 1759/76
  15. Sinclair, F 270, år 1766/76
  16. Wrangel af Sausis, F 279, år 1771/76
  17. Rappe, F 287, år 1771/76
  18. Ramel, F 295 år 1771/77

Tre hjälmar på friherrar

Friherrar med tre hjälmar är inte lika vanliga, men de finns också. Här finns inga från vasaperioden, men både från det karolinska enväldets första tid genom frihetstiden till den gustavianska eran. Flertalet av dessa släkter är inflyttade och kan ha fått med sig sin hjälm hemifrån, men det gäller inte Posse av Säby.

  1. Posse av Säby, F 57, 1673/75
  2. De Montaigne, F 65, år 1674/75
  3. Marschalck, F 70, år 1675/78
  4. von der Phalen, F 75, år 1679/80
  5. von Mengden, F 198, år 1653
  6. Beck-Friis, F 278, år 1770
  7. Du Reitz, 1778

Endast en hjälm fick däremot Löwen, F 233, år 1751.

Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia