Råd till dig som ska göra ett kommunvapen

Tre nyskapade norska kommunvapen för Hoböl Tysfjord och Vinje.
Tre nyskapade norska kommunvapen för Hoböl Tysfjord och Vinje.

 

Från Norge kommer råd till dig som ska göra ett kommunvapen, eller får för dig att förändra ett befintligt (varför är oklart eftersom det strider mot all känd varumärkesvetenskap, men det förekommer).

Råden har jag fått från Hans Cappelen som jag därför citerar i sin helhet (eller så kan man säga att jag snor/lånar texten). Och jag gör det för att det är bra råd och för att jag inte vill förvanska Cappelens tankar. Sedan kanske jag personligen har några synpunkter på råden – men de är av rent akademisk-heraldisk art så det kan jag ta i ett annat forum.

GODE RÅD OM NYE KOMMUNEVÅPEN

Vi har i Norge hatt mye strengere krav til nye kommunevåpen, gjennom de siste 80-90 årene, enn det de har hatt i mange andre land. Våre våpen er til gjengjeld lettere å kjenne igjen, siden de har bare få farger og figurer i seg. Det kan vi se daglig på veiskilt og kommunale bygg, i annonser, i aviser og på nettet. Norske kommunevåpen skiller seg fra slike våpen i bl. a. Storbritannia og Canada.

Skal vi fortsette med det? Spørsmålet er blitt særlig aktuelt nå når vi slår sammen kommuner og får nye kommunevåpen. Rundt om i landet er det en del folk som gjerne vil sette sammen en rekke farger og figurer i hvert enkelt våpen. De ønsker å ha mye symbolikk, fortellinger og fantasi som et uttrykk for den kommunen som de bor i. Noen vil helst ha en kombinasjon av dyreliv, landskap, næringsveier og lokalhistorie inn i et og samme kommunevåpen.

Jeg vil advare mot det. Grunnen er først og fremst at jeg ser på kommunevåpenet som et kjennetegn for kommunens administrasjon og myndighet. Derfor mener jeg at det ikke er symbolikken som er det viktigste i et kommunevåpen. Det viktigste er at våpenet er lett å kjenne igjen og at det skiller seg ut i strømmen av logoer, varemerker, klubbmerker, symboler, reklamefigurer og alle de andre bildene som vi møter hver dag.

Å gjøre et våpen enkelt er også å knytte oss til en tradisjon med røtter hundrevis av år tilbake i tiden.

Et våpen blir normalt gjengitt på et skjold og skjoldmerkene ble i riddertiden systematisert til det vi kaller heraldikk. For riddere med skjold, i kampens hete, var det viktig å ha enkle våpenmerker som de raskt kunne kjenne igjen. Senere ble våpnene mye mer kompliserte, men kravet om enkelhet vendte vi i Norge tilbake til på 1930-tallet. Siden den gang har vi skapt de fleste av de kommunevåpnene som vi har hos oss i dag.

Hvordan bør nye kommunevåpen være? Da svarer jeg med noen råd.

 

Råd nr 1: Våpenet bør være lett å kjenne igjen i fart, på avstand og i lite format.

Råd nr 2: Våpenet bør helst ha bare to farger og en figur som eventuelt kan være gjentatt. Enda flere farger og figurer bør bare brukes dersom mitt råd nr 1 samtidig også blir fulgt.

Råd nr 3: Fargene bør velges blant metallene gull (gult) eller sølv (hvitt), kombinert med fargene rødt, blått, svart, grønt eller purpur, eventuelt med stiliserte pelsverk (hermelin eller gråverk).

Råd nr 4: Figurene bør være generelle og ikke avbilde bestemte ting, personer, landskap e.l.

Råd nr 5: Fargene og figurene bør være politisk og sosialt nøytrale, slik at de kan brukes fast og varig. Figurene bør derfor heller ikke være for tidsbundne eller motebetonte.

Råd nr 6: Fargene bør gjengis rene og klare uten nyanser og sjatteringer.

Råd nr 7: Figurene bør være stiliserte og forenklede, uten unødvendige detaljer.

Råd nr 8: Våpenet bør ikke være lett å forveksle med allerede eksisterende våpen eller andre tilsvarende kjennetegn.

Råd nr 9: Våpenet bør kunne beskrives i det heraldiske fagspråket, blasonering. Dette for at innholdet i våpenet skal være fastsatt som en beskrivelse, mens avbildningene kan variere.

Råd nr 10: Før våpenet blir fastsatt av kommunestyre eller fylkesting, bør det bli innhentet en vurdering fra en heraldisk kyndig person.

 

Kung Hans och hans riddare

Mellan 1278 och 1400 är 177 svensk riddare kända. Det är alltså personer med riddartitel (herr alternativt miles i brev). Fram till 1627 känner vi till totalt 560 män med titeln riddare.

Det sägs att dagen när kung Hans kröntes 1497 fanns endast en enda riddare i Sverige, Sten Sture. Den dubbning som kung Hans genomförde var därför efterlängtad av många. Någon har sagt att mer än 100 män slogs till riddare den dagen (jag är osäker, det låter mycket) och dessutom tre barn under tio år.

Eftersom endast en kung eller drottning fick utdela ett riddarslag och Sveriges riksledning hade legat i fejd med unionskungen sedan 1471 hade de inte blivit tillfälle för någon att dubbas till riddare, säger historikerna.

Själv undrar jag mer varför inte någon av de svenska stormän som stödde unionen någon gång under dessa 25 år hade haft vägarna förbi ett kungligt riddarevenemang. Men det kanske inte dubbades några danskar eller norrmän heller. Det är något jag faktiskt inte tagit reda på.

Barnen var Sten Sture dy samt Erik och Eskil Gyllenstierna, Kristina Gyllenstiernas äldre bröder. Just dessa tre var under 1510-talet de ledande mot den danske unionskungen. Alla var döda 1520. Hade de inte avrättats vid Stockholms blodbad utan vunnit slaget skulle de tveklöst ha varit 1500-talets mest betydande trio och hyllade som nationalhjältar av historien. Nu blev det Gustav Vasa som förde kampen till ett slut.

Riddarslaget innebar ännu vid denna tid att man på något sätt uttryckte sin trohet till den monark som utdelat värdigheten. Med tanke på hur historien utvecklades kort efter 1497 så verkar detta redan i samtiden mer ha varit en romantisk myt än ett rättsligt bindande kontrakt.

Vapen jag gjort: Wase

Vapensköld för Peter Wase.
Vapen jag gjort: Peter Wase.

 

Heter man Wase har man inget val. En vase måste finnas med i vapnet. 

Det här vapnet skapades 2009 för Peter Wase. Grundidén var Peters egen men det ursprungliga förslaget var lite mer komplicerat än slutversionen. Tillsammans tog vi då fram en version som både var heraldiskt korrekt och uppfyllde Peters önskemål när det gäller symbolik.

Sköld: Delad av en balk av silver, belagd med en blå kavle, i rött, vari en vase av silver, och grönt, vari tre balkvis ställda femuddiga stjärnor av silver.
Rött hjälmtäcke fodrat av silver.
Hjälmprydnad: Tre plymer i rött, silver och blått.
Valspråk: ”Posse est velle” (Att vilja är att kunna)

Bakgrund till vapnet

Vapnet är antaget 2009 av överstelöjtnanten Peter Wase för sig, sin familj och samtliga avkomlingar. Vapnet har ursprung från fädernet vilka härstammar från Karlskoga och Degerfors socknar i östra Värmland.

Fädernesläkten är dokumenterad sedan 1500-talet.
Släkten har verkat som bergsmän alltsedan Anders Esbjörnssons tid. Esbjörnsson var den förste i släkten som innehade titeln Bergsman. Esbjörnsson byggde Kilestadh gård (Kilsta) under tidigt 1600-tal vilken var belägen i västra delarna i nuvarande Karlskoga
centralort. Släkten innehade gården intill sekelskiftet 1800.

Övriga fädernesgårdar som anknyter till släkten är bland annat Lunedet (vid f.d. Knappfors hyttor och är Karlskoga kommuns nuvarande friluftsgård) samt Brännebacken.
Verksamhetsfältet inom bergs- och järnhantering jämte jordbruk utgjorde huvudsaklig näring i åtta generationer ifrån tidigt 1600-tal intill 1892. Den siste som innehade bergsmannatiteln var Karl Karlsson Wase (1852-1892). Han ägde gården Brännebacken som är
belägen på östra sidan av sjön Möckeln.

Släktnamnet Wase erhölls 1742 då Per Andersson Wase (1718-1797) anslöt till Nerike- Värmlands regemente. Per Andersson Wase tjänstgjorde vid förbandet mellan 1742-1758 varefter han återvände till färdenesgården Kilestadh för att bli bergsman.

Fälten utgör treenighet, varvid det röda fältet symboliserar järnet emedan det gröna symboliserar skogen utifrån vilket bränsle togs för att använda vid tillmakning och uppvärmning av ugnar i hyttor. Det vita (silver) och blå bandet symboliserar de vattendrag inom det geografiska område där släkten bedrivit sin verksamhet såsom Svartälven, Timsälven, Letälven och sjön Möckeln.

Färgerna rött, blått, vitt (silver) utgör även forna Nerike-Värmlands regementes uniformsfärger från 1683.

Släktnamnet framställs av en vase i silver.

Tre silverstjärnor på det gröna fältet symboliserar tre hundra år med järnhantering och bergsmanskap.

De 16 anorna i begravningsvapnet

Få saker är så mytiska inom svensk heraldisk forskning som de 16 anorna. Ändå är de förvånansvärt sällan beskrivna.

Grunden är att en adlig person härstammar från uteslutande adliga förfäder på bak till det fjärde ledet. Om en enda ofrälse fanns med i ett led ströks hela raden och anorna minskade till åtta eller fyra. (Sikeborg, s 21). Anvapen som tecken på anor förekommer i Sverige första gången 1565 vid Sten Svantesson Stures och Peder Axelsson Baners gemensamma begravning (Sikeborg, s 22, Lagerholm, s 16ff).

Ändå var det först från 1640-talet som anorna kom att framhävas i såväl begravningsvapen, likpredikningar och släktsammanställningar. (Sikeborg, s 23)

I ett samhälle där ålder var centralt men arkiven inte medgav en alltför långsträckt släktforskning kom anorna att få stor betydelse. Det man inte kunde bevisa i längd tog man igen på bredd och det gällde framför allt högadeln. Det var en merit att känna sin släkt många led tillbaka och ”bevisade” i sig att släkten var adlig. Eller åtminstone något som är jämförbart med adelskap.

// Mer i ämnet kommer i en senare artikel som först publiceras i Vapenbilden eller motsvarande skrift//

Om du vore dansk

Så skulle du kunna ha glädje av detta. Gäller förstås inte bara danskar,  men det är en fördel om du är i Danmark.

 

Kære medlemmer af Dansk Heraldisk Selskab,
Selskabet inviterer til en udflugt

Lørdag 22. april 2017

Omvisning i Tøjhusmuseet  

Vi mødes kl. 10.50 ved Tøjhusmuseets indgang, Tøjhusgade 3, 1220 København K.

 

Program:

11.00 Rundvisning i Tøjhusmuseets permanente udstilling med enkelte fokuspunkter udi det heraldiske og vexillologiske v. Anton Pihl.

12.15 Besigtigelse af bøger med tegninger af danske militærfaner. De bliver venligt lagt frem i museets bibliotek v. Jørgen Walseth.

13.00 Afslutning.

Pris: 65 kr. i entré til Tøjhusmuseet.

Hvis der er stemning for det, afslutter vi med en fælles frokost.

Tilmelding senest 18. april til dhs@heraldik.org

 

SVR 2017 är här

Uppslag ur Skandinavisk vapenrulla 2017
Uppslag ur Skandinavisk vapenrulla 2017

Skandinavisk vapenrulla 2017 har kommit. Och äntligen får jag se vapen Wasling där. 

Denna gång är det 10 vapen med. Synd att det inte är fler. Kanske borde de göra mer reklam för sin publikation. Och du som har ett vapen, du vet väl att det bara kostar dig 1500 kronor att få ditt vapen i publikationen?
Slå till och kontakta SVR redan idag. Mejla till svr@heraldik.org och besök deras hemsida www.heraldik.org/svr.

Hur som helst är det en hög konstnärlig kvalitet på de vapen som är med. Som vanligt dominerar Ronny Andersen med sex vapen. De andra fyra är ritade av Jan Raneke, Andrew Steward Jamieson, Ljubodrag Grujic och Lothar Müller-Westphal.

Det är alltså ingen nu verksam svensk heraldisk konstnär som är med, och det är endast tre svenska släkter med denna gång (Wasling, Trägen och Wahlgren).
Det tycker jag är på tok för lågt eftersom det är mellan 40 och 50 svenskar som varje år får sitt vapen registrerat i Svenskt vapenregister och eftersom jag vet omkring 10 produktiva svenska heraldiska konstnärer. Här har SVR något att jobba på.

Överlag ser man i SVR vilken betydelse redaktören har. Så länge det var svenska redaktörer dominerade svenska släkter. Så fort det blev en dansk redaktör kom danska släkter att dominera.
Det är tydligt att redaktören genom sitt kontaktnät lyckas bra att förmå sina kunder att publicera vapen, men samtidigt kan man se att redaktionen i övrigt skulle kunna göra mer.
Detsamma gäller såklart vi andra heraldiskt intresserade.

 

Tre heraldiker och en jeppe

Heraldisk Tidsskrift nr 115:2017 har just kommit från pressarna, och det är som vanligt en intressant läsning. 

Denna gång är det fyra huvudartiklar av Sverre Daehlen, Hans Cappelen, jag själv och Martin Sunnqvist.

Sverre Daehlen gör en lärd genomgång av det norska lejonets faktiska utseende under 1900-talets första hälft.

Hans Cappelens artikel var en lärd, men något bred, förklaring till varför Odd har pilar i sitt vapen. I texten kommer han in på de bevingade pilarna som flera adelssläkter i Norden förde under 1200- och 1300-talen. Vad han inte går in på (för det var inte inom hans artikels ram) var varför dessa bevingade pilspetsar försvinner. Det får någon ta reda på någon gång.

Martin Sunnqvist gör en ordentlig genomgång av hur man kan och bör blasonera häroldsbilder när dessa blir något mer komplicerade, framför allt när man upprepar en bild som ex stolpe flera gånger i samma fält.
Jag håller med honom i varje stavelse. Svensk/Nordisk terminologi mår bäst av att inte börja med allt för många begrepp. Om en stolpe förekommer tre gånger i ett fält ritas den helt enkelt lite smalare än om det bara är en stolpe i fältet. Det finns ingen anledning att hitta på ett nytt ord.

Min artikel om tinkturer lämnar jag till andra att bedöma.

Ditt vapen och heraldiska stilepoker

Hur ska man avbilda ett nytt vapen?
Frågan verkar först naiv, men det har fler bottnar än en.

Den som tar sig ett vapen, eller som vill rita upp sitt släktvapen på nytt för att det saknas ett nutida original, hamnar snabbt i bryderi.

  • Ska man skapa det i medeltida stil eftersom heraldiken är medeltida?
  • Ska man skapa det i vapnets tillkomstids stil?
  • Ska man göra en nutida tolkning?

Mitt råd är att alltid i första hand göra vapnet i en nutida version. Heraldiken ska alltid följa med sin tid så att göra den i modern stil är bara bra. Dessutom kommer vapnet då att kännas relevant på ett helt annat sätt.

Men har du möjlighet ska du absolut låta göra vapnet i andra stilar. De flesta gör ju en medeltida version, men det går lika bara att välja en annan tidsepok. Som min i 1600-talstolkning här nedan.

Vapensköld för släkten Gyllenwase/Wasling
Vapen Wasling i 1600-talsstil, av Jens Christian Berlin.

Heraldiska stilepoker

Man kan ta konsthistorien till hjälp för att lättare förstå hur vapnet ska se ut. För heraldiken är trots allt en konstform som ständigt är i förändring och därför helt integrerad i övrig konst.
Här kommer därför en enkel uppställning av centrala heraldiska stilepoker.

  • 1200: Gotikk Enkelhet, uavhengig men naivistisk
  • 1500: Renessanse Fortsatt enkel, men harmonisk
  • 1600: Barokk Naturalistisk, tung og pompøs, men en helhetlig komposisjon
  • 1725: Rokokko Lettere, mykere og galant med en svingete og snirklete, asymmetrisk form
  • 1770: Klassisisme Reaksjon Regelbundet Opplyst
  • 1800: Romantikk/Empire Tilbake til sengotikken
  • 1850: Realisme, Biedermeier, Nygotikk osv.
  • Senere tider bl.a.: Impresjonisme, Symbolisme, Ekspresjonisme, Funksjonalisme, Minimalisme.

Tack Tom S Vadholm, för att jag fick låna din indelning.

Clara har lämnat oss

Vår förre statsheraldiker, Clara Nevéus, är död. Hon somnade in fredagen den 31 mars. 

För mig betydde Clara lite extra av våra nuvarande och förutvarande statsheraldiker för det var hon som var min referens inför det stipendium som gjorde det möjligt för mig att slutföra min D-uppsats i historia. Den om härolder, som någon kanske har stött på.

Jag uppskattade henne även för att hon både lyckades överbrygga den ovänskap som faktiskt fanns fram till tidigt 90-tal mellan många heraldiska lekmän och heraldiker av facket och för att hon ville höja heraldiken över den enbart deskriptiva sida som gällt så länge. Med henne tog den offentliga heraldiken sig tillbaka till det vetenskapliga fältet igen.

Hennes sista heraldiska insatser gjorde hon som ledamot av Svenska vapenkollegiet. Även här var hennes kunnande till stor glädje för oss alla.

Utöver allt detta var hon en underbar person. Ödmjuk, vänlig och ändå rak och ärlig.

Därför kan man inte lita på Wikipedia

 

Ögonblicksbild från Wikipedia 27 mars 2017 - Uppslagsordet Sverige
Ögonblicksbild från Wikipedia 27 mars 2017 – Uppslagsordet Sverige

Jag gillar Wikipedia. Det är en källa till mycket kunskap. Men det är en förrädisk källa.

Mitt exempel denna gång är inte heraldik utan ordet Sverige. Wikipedia idag känns som något som en gymnasieelev skulle kunna plita ihop, med neutrala referensers som tagna från Nationalencyklopedin blandat med tyckande (”svenska folkets resurser”, om skattetryck) och helt irrelevanta källhänvisningar (främst då hänvisningen till Beowulfsagan).

Sammantaget är intrycket att det är en samling amatörer som är inblandade. Och än värre blir det när man ser diskussionen bakom kuliserna. Inte att de har fel, men det märks så tydligt att inbladade redaktörer inte har en aning om vad de egentligen diskuterar så deras kritik och källhänvisningar blir alldeles mossiga.

Det är  förvånande med tanke på hur enkelt det borde vara att skriva ihop en kort sammanfattning om sitt eget land. Till exempel borde det inte finnas några problem med att reda ut om Kalmarunionen innebar att Sverige svar ett självständigt rike (vilket det inte var) eller om det var underordnat Danmark och således hade förlorat sin självständighet (vilket inte heller är sant).

Snart kommer säkert en hårdare granskning av annat som stor på Wikipedia, det som rör ämnet Heraldik.

Sveriges bästa blogg om #heraldik, #vapensköldar, #härolder och #historia