Tre förslag till nytt fylkesvapen

I Norge förnyas ständigt heraldiken. Nu är det ett nytt fylke som ska få ett nytt vapen och det sker efter en tävling.

Fylkena Vestfold och Telemark slås nu ihop och tar då ett nytt gemensamt vapen istället för att slå ihop sina två gamla. Det är en idé som fler skulle kunna försöka sig på eftersom det livar upp den offentliga heraldiken.

För att få fram det bästa tänkbara vapnet har man haft en tävling och det gav 250 förslag. Imponerande. Flertalet verkar även ha haft en heraldisk kvalitet, låt gå att vissa tinkturregler och motiv kan ha behövts justeras för att få till ett korrekt vapen.

Till slut återstår nu tre vapen som alla har en bra komposition, även om jag inser att vissa kan bli lite svåra att blasonera.  Man ser även hur moderniteten slår igenom. Dels finns här den historieromantiska versionen av lejonet (Judealøve med fane) där man efterliknat ett lejon i 1100-talsstil, dels finns båten sedd framifrån, ett sätt att rita bådar som ses oftare numera än sammantaget i heraldikens 800-iga historia. Men det fungerar så det är inget fel i sak. Akantusbladen på var sida av båten är däremot värre att få till i en blasonering eftersom de tycks tolkas väldigt olik av olika konstnärer – har jag noterat i egenskap av granskare av inkomna förslag till Svenska Vapenkollegiet.

Hur som helst – här är ett gott exempel på hur man kan involvera befolkningen i framtagandet av nya heraldiska vapen och på köpet både få bra förslag och större acceptans för den heraldiska bilden.

Läs mer om arbete här.

Glöm allt vad stormannaätter heter

St Göran och draken i Storkyrkan i Stockholm. Foto: Wikipedia

Har du hört talas om medeltida ätter som likt en klan förde ett vapen som fördes vidare från far till son? Glöm det. Så enkel var inte svensk (nordisk) medeltida heraldik. Den var mycket mer fascinerande än så.

Sture-ätten, Vasarna och den mystiska Vinstorpa-ätten. Väl kända från historien och presenterade som en väl sammanhållen släktgrupp. När genealoger och heraldiker beskrivt dessa släkters historia känns det väldigt logiskt men tittar vi på människorna bakom sköldarna syns en mycket brokigare väv.

Det fanns inga ättevapen

1626 fick det nya Riddarhuset sin första förordning. Här var det tydligt att man ville få fram en genealogisk enkelhet och varje ätt fick därför var sitt nummer. Detta var möjligt eftersom man började på noll, med de förhållandevis få levande männen som utgjorde Sveriges adel.

Varje ätt tog sig ett namn (ett bruk som påbörjats på allvar under 1500-talets andra hälft) och deras vapen fastställdes i den form det hade just då. Och nyckelbegreppet är just ”den form det hade just då” eftersom alla mer talrika släkter har visat en stor variation när det kommer till hur släktvapnet ska se ut.

Riddarhusets förordning hade två syften, så som jag ser det. Det ena var att få en struktur rörande adelskapet och dess ekonomiska privilegier (den processen hade pågått sedan kung Gustavs dagar, därav alla genealogiska arbeten från 1550-talt och framåt), det andra var att skapa ordning på riksdagarna.
Sverige var ett ståndssamhälle och adeln dess främsta stånd. Men alla adelsmän kunde inte få rösta utan varje ätt fick utse en person (i regel huvudmannen) som fick representera ättens intressen.
Det fanns däremot inget intresse från varken statsmakt eller adeln själv att reglera det heraldiska vapnet; det förstår vi genom frånvaron av paragrafer som styr bruket av släktvapen.
Bruket med en ätt under ett namn med en sköld är alltså ett sätt att reglera närvaron vid riksdagarna, inte ett sätt att reglera heraldiken. Den senare bara följde med.

Anakronistiskt släktbegrepp

// OBS – Detta som kommer här nedan är från Kaj Janzons text, som jag tycker är en mycket bra sammanfattning om släktbegreppet. Det blir en not i min text som jag inte hann klart med på grund av liten olycklig ögonskada häromdagen.  Jag kommer strax att fixa till resten, med lite exempel som utvecklar det här begreppet mot en mer heraldisk . Ha tålamod i någon dag//

”Detta nya sätt att se på ätten kom med tiden att ses som det enda sätt att förhålla sig till en släkt. Det är där vi är idag, även om det nu börjar lösas upp igen. Ett av de mer anakronistiska begrepp som skapats då man försökt förklara medeltidens bruk av heraldiska vapen utifrån en teoretisk modell från senare tid, kombinerad med delvis ännu senare föreställningar om ett forntida ättsamhälle, är »ättevapnet«, alltså en vapenbild som förmenas utan att förändras ha ärvts från far till son generation efter generation enligt något slags strikt regelverk för hur det skulle gå till. Emellertid är indelningen i agnatiska ätter, såväl sådana som introducerats på Riddarhuset som icke introducerade ätter, i själva verket väsentligen en tidigmodern import från kontinenten. Den är tämligen främmande för det medeltida sättet att se på släktskap som i vårt land åtminstone sedan 1000-talet väsentligen är bilateral, dvs. att släkten inte redovisas utgående från en anfader, eller -moder (så kallad unilineär släkt), utan från den individ (»jag«) vars släkt skall redovisas och dennes mödernehärstamning är därvid lika väsentlig för redogörelsen av släktkretsen som fädernet.
Det släktskapssystem och det därtill knutna vapenbruk som gällde för det svenska medeltidsfrälset var således inte riddarhusordningens patrilineära ätt med dess evigt oföränderliga ättevapen utan ett mycket mer flexibelt bilateralt system, där släktkretsar (fränder) definierades efter varierande behov av olika individer vid olika tidpunkter.”

 

Källor

Kaj Janzon; Vapenlikhetsfällan (2017)

Härolden som annonserade freden

Härolder som proklamerar fred, det hör väl bara medeltiden till. Skulle man kunna tro, men så sent som 1919 var det faktiskt en engelsk härold som proklamerade freden i Versailles.

Det är härolden York, Gordon Ambrose Lee, som i korsningen Charing Cross läser upp fredstraktaten från Versailles och intill honom sitter en vapenkung. Bilden är tagen 2 juli 1919 då fredstraktatet skrevs under, inte från november 1818 då kriget tog slut. Freden i Versailles skrevs under 28 juni.

Detta är inte det enda framträdande härolderna gjorde utan runt om i London vilket Oswald Barron skrev om i tidningen Country Life (juli-numret 1919). Denne Oswald blev senare Maltravers Herald Extraordinary.

College of arms har samlat ihop denna och mer information på sin hemsida.

 

Hitta engelska medeltida vapen

Obetald reklam

Dagens tips. Ladda ner fyra böcker om engelska medeltida vapensköldar.

Det är Oapen (Open access publishing in European networks) som har digitaliserat fyra volymer av ”Dictionary of British Arms”. Jag kan direkt säga att det här inte blir några kioskvältare. Det är ett par tusen sidor med text men inga bilder. Däremot är det lätt att söka eftersom det är text.

Så hämta hem dessa böcker och låt dem bli en bas i ditt nya digitala bibliotek.

Här laddar du ner böckerna:

http://oapen.org/search?title=dictionary+of+british+arms&creator=&orcid=&serie.title=&subject=&isbn=&doi=&grantors=&grantors=&grantors=&collections=&pubdate=&pubdate-max=&smode=advanced

Den offentliga stayns historia

Statyer som föreställer kungar och krigshjältar är i Sverige framförallt ett 1800-talsfenomen, men det finns några spår bakåt i tiden. Och ytterst få från 1900-talet. 

Idag ser vi bara statyer av samtida ledare och forntida hjältar i odemokratiska stater där makten offentligt behöver manifestera sin legitimitet. Men har du tänkt på att våra kungabilder har fyllt samma syfte som Stalins och Maos imposanta porträtt? Eller gör de?

Frihetstiden var startpunkten

Det är lätt att föreställa sig att offentliga statyer är något som vi haft sedan urminnes tider, men deras historia är inte så lång. Den första kungastatyn i Sveriges offentlighet var en byst som föreställde Fredrik I. Den ställdes upp i Kungsträdgården under somrarna på 1760-talet och som längst fram till 1774. Den finns idag på slottet.

Nu är den offentliga kungastatyn inte särskilt uråldrig någon annanstans heller. De första i Frankrike kom till på Ludvig XIVs initiativ. Ett tjugotal statyer gjordes och placerades ut i Paris och på väl utvalda platser runt om i Frankrike.
Det fanns planer på motsvarande projekt i Sverige redan under stormaktstiden, bland annat av Jean de la Vallée, men inget kom till stånd.

Det fanns andra projekt som påbörjades under frihetstiden men inte slutfördes då. Som statyerna över industrimannen Jonas Alströmer (inte den här ovan, i Alingsås, utan den i Stockholm), över borgarståndets mångårige talman Thomas Plomgren (vars barn adlades för hans förtjänster) samt grundlagsmännen Per Ribbing och Carl Gustaf Gyllencreutz, vars arbete lade grunden för frihetstiden. En bakgrund till dessa val kan kanske förstås utifrån de argument om nyttan av offentliga monument som riksrådet Carl Fredrik Scheffer och arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz regelbundet framförde. Bland annat var det temat i Adelcrantz presidietal i Vetenskapsakademin 1757, där han betonade att Stockholm var den enda stad i Europa ”hvarest ingen Stod blifvit uprest, dess namnkunnoge Konungar til åminnelse” (Adelcrantz, Carl Fredrik; Tal om de fria konsternas värde …, 1757). Enligt dessa två var det främst kungarna som skulle kommas ihåg, så en viss oenighet fanns tydligen mellan initiativtagarna och de som sedan gjorde om förslaget till konkret handling.

Gustavianska perioden

Nu tar kungastatyerna fart på allvar, om än inte så många. Den mest kända är Gustav Vasa som då och än idag står framför Riddarhuset. Den invigdes långt in i den gustavianska eran men initiativet togs faktiskt redan under frihetstiden.

Att det var just Gustav Vasa som stod i centrum kan förstås genom insikten om vad han kunde symbolisera. För adeln var han den främste ur deras led som stod upp i kris och blev Sveriges rättmätige kung. Det betydde att kungarna och adeln var ett och samma stånd. Det är också därför Vasa-vapnet i sin förkungliga version finns i Riddarhussalen på Riddarhuset

För Gustav III och monarkerna var samme Gustav kungen som förenade monarken och folket, och genom att lägga beslag på den tolkningen kunde Gustav III sidstäppa adelns anspråk.
Sedan fanns det självklart en tredje tolkning av Gustav Vasa, som bland annat boktryckaren Lars Wennberg förde fram. Här var Gustav den samlande personen för svensk allmoge eftersom det var bönderna (utan stöd av vare sig adel eller kungamakt) som befriade Sverige från det ok som Danske kungen lagt på landet. Och denna rörelse hade Gustav enat, vilket då gjorde honom till folkets främste företrädare, men inte till vare sig adelsman eller kung av Guds nåde.

1800-talets kungavurm

Frihetstiden må ha haft en svag kungamakt, men 1800-talets får ändå sägas vara svagare för förutom Karl XIV Johan eftersom hela samhället tappade tron på kungen som företeelse. Och kanske är det just därför som det är detta århundrade som mer än något annat offentligt hyllar kungligheterna, gärna sittandes till häst för att visa på deras mannamod.

Vilket för oss heraldiker gör denna tids offentliga konst extra intressant, för det innebar att det fanns många skäl och mycket utrymme att få in en heraldisk sköld.

Så mer om det i ett kommande inlägg.

Dagens offentlighet

Som en avstickare. Dagens offentliga statyer är i regel abstrakta och motiveras med att de ger människor inspiration. De kom fram på allvar under 60-talet och passar väl in i vår individualistiska och välmående värld där alla har resurser att utveckla sig själva.
Det motiv som dominerade dessförinnan var lekande barn och livsglada ungdomar. Det är en typ av statyer som kommer efter 1:a världskriget och är som starkast efter det andra. Helt klart är det livet och ungdomen som framhävs eftersom den mogna människan inte bara en gång utan två gjort sitt bästa för att på det mest djuriska sätt mörda sina grannar. Att då sätta upp en staty som hyllar den person som lät bomber falla över barn var nog i magstarkaste laget för de flesta västeuropéer.
Innan barnen tog plats var det påfallande många vetenskapsmän, konstnärer och djur som  tog plats i offentligheten. Samt bilder från forntida historier. Dessa hör nationalromantiken till.

I ingen av dessa motiv passar den heraldiska bilden in så därför förekommer heraldik väldigt mycket mer sällan – fram till nutid, då vi har kommit fram till varumärkets gyllene era. Nu plockas det heraldiska vapnet fram i tid och otid. Nästan så att en heraldiker ibland kan tycka att det är väl bra.

 

 

Läs vidare

Jonas Nordin; Frihetstidens monarki (2009)

Lerums trasa och kommunens seriositet

Lerums kommunlogga

Den som sett Lerums kommunlogga börjar lätt att fundera på: Hur tänkte de här?
För som varumärkesbild är den inte speciellt lyckad och som kommunrepresentation direkt usel. Dessutom har de med några färgglada trådar raderat sin historia. 

Det finns i Sverige en bild av att kommuner egentligen inte håller på med myndighetsutövning. Kommunen är som vilket företa som helst eller rentutav

och så kan man tänka, som tips till den undersökande journalisten, att man som kommun bör fundera dels på hur man kommunicerar sitt varumärke, dels på var.

Som platsvarumärke funkar det här väl hyfsat. Lite glatt och anspråkslöst, bra för att promota badhuset och teatern.

Som den logga som för evigt ska stå på ditt betyg, på ditt avslag på bygglovet och försörjningsstödet känns det väl något sämre, typ: ”hej vad vi är glada och käcka. Och du, med glatt humör säger vi att du inte får några pengar så ut och fråga släkt och vänner om du får låna några hundringar för att köpa vinterjacka till barnen”

 

Lerums kommunvapen

 

Barnen har samma historia

Att lära av det förflutna av Karin Sandberg

Har 11-åringar i Sverige olika syn på sin historia beroende på bakgrund?
Nej, visar forskaren Karin Sandberg i sin nya avhandling. 
– Eleverna uppfattar att de tillhör ett gemensamt ”vi” och att det är sin egen historia de får lära sig i skolan, oavsett vad de har för bakgrund, säger Karin Sandberg, universitetsadjunkt vid Mälardalens högskola, som forskar om historieundervisning.

Temat för Karin Sandbergs avhandling är intressant även för oss heraldiker genom att hon tar upp frågan om identitet. Inte minst vinkel hur man själv (i detta fall 11-åringar) ser på sin identitet. I sin avhandling har hon därför undersökt elevernas historiekultur: hur de uttrycker, tänker kring och förstår sin historia. Undersökningen visar att eleverna ser sig själva som del av flera olika ”vi” utan att det stör deras identitetsuppfattning. De pratar om ”vi” när de pratar om Stockholms blodbad eller Gustav Vasa samtidigt som de pratar om ”vi” när de pratar om sig själva som exempelvis mörkhyade.

– De tillskriver sig själva flera olika historiekulturer samtidigt, som överlappar och kompletterar varandra sömlöst. 11-åringarna ser helt enkelt ingen konflikt i att tillhöra flera olika ”vi” samtidigt, säger Karin Sandberg.

Sandbergs forskning tar sin utgångspunkt i den tyske didaktikern Jörn Rüsen, som identifierat fem dimensioner, inom vilka vår historiekultur rör sig: politiskt, estetiskt, moraliskt, kognitivt och religiöst. Vågar man hoppas att någon uppsatsskribent försöker sig på ett heraldiskt ämne med samma metod? Det tror jag skulle ge en värdefull berikning av hur vi tolkar heraldikens historia och förstår de heraldiker som skapat den.

Karin Sandberg disputerade den 5 oktober vid Mälardalens högskola på avhandlingen  Att lära av det förflutna – yngre elevers förståelse för och motivering till skolämnet historia

Tack till Heraldik i Kubik

Känner mig stolt. Instagram-kontot Heraldik i Kubik har ritat mitt vapen och det smickrar mig. 

Så här skriver kontot på Instagram:
heraldikikubik CoA of the Swedish heraldic author Jesper Wasling (born in 1967). Editor in chef of the publication Vapenbilden of the Swedish Heraldry Society (SHS). Awarded the medal of the SHS in 2017 (below the shield). The surname Wasling is linked to the Swedish word for sheaf or garb (vase, in Swedish – the a should be pronounced as in the planet Mars), which makes the arms canting of the name (it is a form of heraldic rebus). The Wasling sheaf is cut off, with two grain ears left hanging. CC-BY-SA. Graphic elements from Jimmy44, SajoR, Sodacan and Erlenmeyer.

Det är mitt personliga vapen, den gröna briseringen av släktvapnet, som valts och under skölden hänger Svenska Heraldiska Föreningens förtjänstmedalj som jag fick 2017.

Självklart är det smickrande att uppmärksammas på det här sättet. Det betyder ju att det jag gör uppmärksammas av andra, och kanske har min glädje i heraldiken smittat av sig på just Heraldik i Kubik? Eller på dig?

Så tack för teckningen, Heraldik i Kubik, och fortsätt med ditt fantastiska arbete att teckna nya och gamla släktvapen, borgerliga såväl som adliga.

 

Uppdaterat: Medeltida frälse i Sjuhärad

Min sammanställning av medeltida vapenförande släkter i Sjuhärad har uppdaterats med lite nya bilder. 

Om du känner till någon släkt som borde införas här, säg gärna till. Det är heraldiken som är det viktiga så både frälse och ofrälse är intressant. Finns det semi-heraldiska tecken är det också något som är av värde. Det kan vara sigill med bomärken eller tecken på en gravsten.
Mejla jesper@heraldik.se

Vapenrullan hittar du här

Oktobermöte i Svenska Heraldiska

Svenska Heraldiska Föreningens vapen. Teckning: Thomas Falk
Svenska Heraldiska Föreningens vapen. Teckning: Thomas Falk

Imorgon söndag är det dags igen för heraldiska akademins, nej förlåt, heraldiska föreningens höststyrelsemöte. 

Det är med munterhet jag går dit (vilket är en viss lögn, för vi har mötet via Skype, så ingen går speciellt långt) för att tillsammans med mina styrelsevänner fundera över vad som behöver göras i föreningen inför och under 2019.

Vi har några nya tankar om att nå vissa nya målgrupper där våra senaste styrelsemedlemmar har en hel del spännande tankar. Mer om detta när jag vet mer.

Årsmötet 2019 kommer att hållas i Stockholm i mars och planeringen har börjat. Även detta kommer jag att ta upp lite mer när vi vet mer. Och alla medlemmar kommer att få informationen i december när nästa nummer av Vapenbilden kommer ut.

Vad tycker du föreningen ska göra?

Men finns det något mer vi bör fundera på? Finns det något som du tänker att vi borde ta upp? Tipsa i så fall oss i styrelsen med ett mejl till mig (jesper@heraldik.se) så för jag det vidare.

Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia