Även föreningar kan ha en sköld. Här ses vapenförslagen för Elfsborgsgruppen och Boda bostadsrättsförening.
När jag pratade med Elfsborgsgruppens Älvsborgsbataljon var det självklart att det måste vara något kraftfullt, gärna ett lejon eftersom I15 hade ett lejon i sitt vapen. Älvsborgsbataljonen är en del av hemvärnet och hör ihop med regementet I15, inte med fotbollslaget, även om även de kan behöva stärka sitt försvar.
Lejonet med hjälm, vars inspiration/förebild finns i Tyskland, är den självklara mittpunkten. Älvsborgsbataljonen är inte en del av regementet utan en form av avknoppning efter det att I15 lades ner. Det gjorde att en bård passade bra. Stjärnorna är även de militära men sjöbladen? Jo, de kommer från de gamla Sjöbladsätterna som verkade inom just detta område under 12- och 1300-talen. Man kan ju med visst fog säga att de var dåtidens hemvärn här.
Tyvärr valde försvaret att förbjuda specialmärken strax efter att kontakt tagits med mig, så vapnet rann ut i sanden.
Det nedre är för Boda Bostadsrättsförening. Det ligger i Borås och det är väl mest ett förslag från deras sida som jag heraldiserade. Men varför inte. Det fungerar ju, även om det är på gränsen till överlastat.
Vapnet skapades 2003. Dess nuvarande öde är okänt för mig.
Alla vapenidéer kommer inte i mål. Här är tre som jag har gjort tillsammans med tre personer, men som inte riktigt kom i mål.
Överst är ett kemiskt vapen för en kemist, som helt bygger på hans exlibris. Det är i princip bara hans exlibris i färglagt skick. Hans namn är Per-Olof och den initierade kan nog känna till hans fulla namn.
Nummer två är min gamla kollega Dick, vars mellannamn är fullständigt unikt och har sitt ursprung strax söder om Askim, där hans farfars far och farfar var fiskare. Minst en av dem bar också detta unika namn som jag inte nämner här. Hur som helst påminner båten och årorna om skärgårdslivet.
Det tredje och sista är även det för en gammal kollega, Robert, på samma företag. Vapnet är otroligt talande och väldigt träffande, och anspelar på en viss årstid. Däremot anspelar det inte på när vi två spelade innebandy ihop, även om det var väl så fladdrigt.
Oden och Tor samsas i en sköld som minner om fornstora dar.
Jonas ville ha ett vikingavapen, så då gjorde jag det. Hjälmen här är helt hämtad från en av vendelhjälmarna. Jag vet, det är en kompromiss men vi har ju inga bevarade vikingahjälmar att rita av. Eftersom det är en vikingahjälm och ingen riddarhjälm saknas hjälmtäcke. Istället är det metallförstärkt ringbrynja som syns baktill på hjälmen.
Och eftersom det inte finns något täcke kan det såklart inte heller finnas någon hjälmbindel. Men en metallring (inte krona) som håller ihop hjälmprydnaden kan man tänka sig att de kunde ha tänkt sig då, om de fått för sig att göra en hjälmprydnad på 850-talet. Så här i efterhand kan jag tycka att just den där ringen är onödig, men
Hammaren är Mjölner, och spjutet (som är två för symmetrins skull) är Gunger.
Jag valde också en rund sköld eftersom vikingar hade runda sköldar. Som ses här nedan betyder det inte att vapnet alltid behöver ha runda sköldar utan det kan göras i en normal stil med.
Jesper Waslings anträd med några riktiga och många påhittade vapen.
”Fake it till you make it” eller Om man inte har det får man skaffa det. Så tänkte nog greve Rutger von Ascheberg när han skapade sitt heraldiska släktträd och så tänker jag just nu.
Nä, nu ska jag inte överdriva. Jag är inte mannen att här och nu värdera äktheten i Aschebergs anträd och jag fuskar inte heller till mig några anor.
Vad jag däremot gör är att jag leker med det heraldiska bildspråket. Med åren har det blivit tydligt att minnet lättare bevaras om det kan kopplas samman med bilder och ljud, eller varför inte dofter. Med det i tankarna kom det för mig att skapa ett minnesträd över mina närmaste anfäder. Som heraldiker blir det då enklast att använda det heraldiska bildspråket.
Trädet här ovan är alltså mina anor och för att citera min far så är jag särdeles stolt över att alla mina anfäder uppnådde fertil ålder, något som inte alla hade turen att göra förr i tiden.
Påhittade vapen
Alla vapen utom två är påhittade av mig och bygger på en berättelse eller ett intresse eller ett yrke de hade. Alla bilder gör det lätt att förstå dem och varifrån de kom. De är bönder, statare, arbetare och hantverkare och så en lokförare. I skapandet har en sak konsekvent tagits bort, och det är kärleksfulla omdömen. Jag vet inte hur ofta, och speciellt om kvinnor och fattiga, som de beskrivs efter epitet som klok, öm, kärleksfull, matlagning och liknande. Det är som att man inte vill se dem som människor eftersom de är för nära och för betydelselösa.
Jag tycker tvärtom att det är deras intressen och/eller deras aktiviteter som ska stå i centrum. Var stolt över dina anor oavsett vilka dessa är.
Dessa vapen är skapade för att visa att att vem du än är, är du värd att ha ett vapen. Du ska inte skämmas för din bakgrund, för som någon heraldiker än gång sa ”a family makes its start at some point or another.” Alla kan inte vara först, men de som var först är å andra sidan inte heller längre kvar.
Tyvärr känner jag inte alla så jag vet egentligen inte något om dem. Jag har bara hört några historier och dessa har jag lyft fram.
Inga hjälmar
Det finns inga hjälmprydnader här. Det finns två skäl till det. Det ena är att det vore fel att skapa hjälmprydnader med, eftersom det skulle ge illusionen av att det är riktiga vapen som personerna har använt på riktigt. Vilket alltså är fel.
Det andra skälet är att det finns en poäng i att tänka på att vapensköldar är just sköldar och att man inte alltid måste ha en hjälmprydnad.
En liten spännande detalj är att de som hade det sämre ställt i sin barndom faktiskt blev äldre. Kanske slump, kanske inte.
Endast en dog innan de var 70, och det var min mormor Ella. Å andra sidan så fick hon bröstcancer 1947 och levde med det i mer än 25 år trots den tidens cancervård. Rätt starkt ändå.
Carl-Edvard Pettersson
Calle i Vasared
1871-1959
Anfader till waslingarna eftersom det var han som hade gården Vasared varifrån släktnamnet är taget.
Var i sin ungdom i USA men återvände och stadgade sig på gården han köpte vid återkomsten.
Vapnet förde han däremot aldrig.
88 år blev han.
Alma Jönsson
1881-1958
Dotter till August Jönsson, kallad Pajas i Backa.
Vapnet (skapat är helt inspirerat av detta smeknamn. Jag tänker, att om folk kommer ihåg ett smeknamn på en person som dog 75 år tidigare, och personen dels var självägande bonde, dels kunde gifta bort sin dotter till brorsonen till landstingsmannen, sonen till nämndemannen, den blivande kommunnämndsordföranden, så måste smeknamnet varit menat positivt. En glad tjomme, helt enkelt.
77 år blev hon
Herman Karlsson
186?-1947
Rättare (statare som arbetar som förman) vid diverse gods och större gårdar. Fattig och från torpar och soldatfamilj. Därför har han fått ett gevär och en högaffel.
ca 82 år blev han
Ida -dotter
1864-1944
Statare och mjölkerska. Därför har hon fått en mjölkpall och en virvel som förr var en symbol för mjölk(ning).
Som liten parentes kan sägas att hennes ena dotter (inte min farmor) fick utmärkelse för framstående mjölkgård/mjölkning.
80 år blev hon.
Carl-Alfred Svantesson
1863-1935
Lokförare som tydligen var den som körde snabbast mellan Borås och Herrljunga. Självklart ska en sån man ha ett lok med puffar.
72 år blev han.
Lotta Sofia Jonasdotter
1860-1934
Kom från Orraholmen och Gimranäs utanför Herrljunga. När hon flyttade in till Borås planterade hon en äppelkärna hemifrån sin barndomsgård och det trädet står ännu i mina föräldrars trädgård. Det är också unikt och dess namn blir såklart Gimranäs. Eller Orraholmen. Ännu inte fastslaget. Hur som helst gav det idén till detta vapen.
74 år blev hon.
August Karlsson
1864-1941
August körde ut vin till restauranger och affärer i Borås. Då blev det självklart att hans vapen ska vara en vintunna på en vagn.
Innan dess var han färgare, och för all del – vapnet har ju en hel del färg i sig.
Hans pappa hette Östberg; varför sonen inte tog efter vet ingen idag.
77 år blev han.
Josefina Berntsson
1872-1962
Hon var när hon flyttade hemifrån så fattig så att hon och en vän delade säng. En tog dagskiftet den andra nattskiftet. Hon berättade för min mamma att hon var stolt över sin fina klänning, som hängde på en spik i det lilla rummet.
Hon var fattig. Hennes farfar var en dålig knalle som gick i konkurs men dennes far hade ägt flera gårdarvar nära släkt med Sven Eriksson. Men det vill jag säga att utan social skyddsnät kan vem som helst falla och det kan ta generationer att komma upp igen.
90 år blev hon.
Ragnar Wasling
1902-79
Målare. Och detta vapen målade han faktiskt själv omkring 1927. Det är såklart taget från målarämbetets vapen men ändå. Det är inspirerande för mig.
Det var Ragnar och hans äldsta syster Dagny som 1925 bytte efternamnet Pettersson till Wasling. Övriga syskon följde efter när de blev myndiga.
77 år blev han.
Detta är ett riktigt vapen, som Ragnar målade till sig själv.
Ester (Karlsson) Wasling
1903-98
Hon har fått ärva sina föräldrars vapen för att jag tycker att kombinationen var för bra för att slarvas bort.
Som någon sa. Något med bondskt vapen har jag aldrig sett.
95 år blev hon
Alf Svantesson
1907-89
Typograf som skapade det här vapnet som ett exlibris någon gång under 1930-talets andra hälft. Nu är det fixats till lite. Symbolen är grafikernas/typografernas grip med stampen man slår i typerna.
81 år blev han
Detta är ett riktigt vapen, som Alf gjorde till sig själv.
Ella Carlsson
1907-74
(även Wässbring, som hennes bröder bytte namn till)
Hon hade några passioner i livet. På äldre dar var det hennes trädgård som jag ännu minns som överfylld med blommor och färg. Längs väggarna stod det stockrosor i alla färger och dessa finns med här.
I yngre dar älskade hon att dansa och att sy. Hon sydde sina klänningar och med tiden även sina döttrars. Därför har hon fått med sig en nål.
Så här när första maj närmar sig så kan det vara värt att fundera på alla dess fanor.
Här går jag inte in på alla dessa fanor som respektive fackavdelning har och har haft. Istället tycker jag att vi kan fundera lite på färgen röd. Den som idag är själva kärnan i arbetarrörelsens bildvärld var från början inte alls självklar. Ljublå var en stark konkurrent och det berodde på att flera av de tidiga fackförbunden var nära knutna till den liberala rörelsen.
Först med första internationalens beslut 1889 om att ta den röda fanan till sig kom den att bli det främsta kännetecknet för hela arbetarrörelsen. I text och sånger före dess var fanan färglös. Och det var först med de 1:a-majdemonstrationer som 1891 hölls över hela västvärlden som den röda färgen som symbol slog igenom. Det dröjde sedan till efter sekelskiftet innan den röda färgen var den i stort sett allenarådande färgen på fanor och baner.
Det välkända heraldiska standaret finns i stort sett endast på brittiska öarna. I sin korrekta form är det omgärdat av vissa regler, men här kommer en friare tanke om dem.
Alla standar i denna artikel är en lek med konstformen. De är inte antagna och det är nog högst osannolikt att jag kommer att skapa ett fysiskt exemplar någon gång. Men för den som vill går det ju utmärkt att göra ett eget standar.
”The heraldic standard”, är det engelska ordet och i det här fallet är det bra att tänka på att engelskan och svenskan använder samma ord för två helt olika flaggor. Det svenska standaret är en flaggduk som hänger vertikalt på en stång och som använda i främst kyrkliga, fackliga och ordenssällskapliga sammanhang. Om dessa handlar inte denna artikel.
Det brittiska standaret
Artikeln handlar istället om ”standard”. Detta är en flagga med såväl vapensköld som badges och livréfärger. Det dök upp under 1300-talets andra hälft och användes sedan av personer av hög rang under de två följande århundradena. Med personer av hög rang avses mer specifikt personer av börd som förde befäl i strid. Just detta ”av börd” är centralt för att förstå standarens framväxt och betydelse. Andra hälften av 1300-talet var en tid då riddarens position som härskare över slagfältet var över. Först kom flera slag där infanterister slog sönder denna bild med våld (de vann helt enkelt slagen), dels kom digerdöden som slog ut det lägre frälset och till sist kom en ny form av legosoldater som hade kriget som yrket men inte var adliga. Vad gör man då i ett samhälle där de yttre tecknen på social tillhörighet är så viktiga?
Ja, enligt Robert W Jones så skapar man nya visuella bilder av makt. De vapensköldar som riddarna använt behålls, men nu börjar också badges användas och detta för att markera att man ingår i en herres hushåll och för att markera egendom. ”Emblemet bars på hans klädsel av en tjänare som följeslagare, och därför var standaren som han mönstrade på lägret av klädernas färger och bar emblem, med vilka följeslagaren var förtrogen.”, som Boutell skriver. Herren själv använde inte sin badge, varför vi kan jämföra den med företagens logotyp i modern tid.
När badges blivit introducerade var det naturligt att de också hamnade på flaggor. Det heraldiska vapnet användes fortfarande på vapenflaggor som användes vid befälsföring i strid. Standaret verkar däremot mer ha använts som ett övergripande samlingstecken. Det var allt för stort för att en ryttare skulle kunna bära det i full galopp men det fungerade bra som markering av var högkvarteret var.
Froissart beskriver flera gånger baner i de härläger han besökte men inte en enda gång beskriver han banerens utseende, innehåll eller for,
Numera är det ändå så att dessa heraldiska flaggor används av individer på sina hus. Och det är inte heller så att det endast är den yppersta överklassen som har ett standar utan det kan även gemene man ha, även om man rent formellt nog inte ska betrakta dessa moderna standar för standar likt de som de hade på medeltiden. Deras sociala och symboliska värde är idag något helt annat än då.
Den medeltida engelska standaren var större än andra flaggor och dess storlek varierade med ägarens rang. Längst intill stången hade man då, ursprungligen, oftast Sankt Georgs kors (rött kors på vitt). Resten av fältet delades horisontellt i två färger, i de flesta fall ägarens klädfärger, livréfärger. Ovanpå lades badges och man hade inte samma strikta tinkturregel här som i vapensköldarna. Man la dessutom gärna ett valspråk tvärs över fälten.
Regler om standarens längd
Eftersom britterna inom heraldiken känner ett väldigt behov av regler och byråkratisering fanns det såklart regler för storleken.
I England har idag varje vapentagare som fått ett grant of arms med en badge rätt till ett standar.
I Skottland upprätthåller Lord Lyon ännu de äldre reglerna och ett standard kan endast beviljas om vissa kriterier är uppfyllda.
Längden på standarden beror på ens adliga rang.
Suveränen (monarken) 6,4 m (21 ft)
Hertigar 6,1 m (20 ft)
Markiser 5,5 m (18 ft)
Grevar 4,9 m (16 ft)
Vicomter 4,6 m (15 ft)
Parlamentsledamöter 4,0 m (13 ft)
Baronetes 3,7 m (12 ft)
Riddare och Feodala baroner 3,0 m (10 ft)
Eftersom jag inte är någon så måste mitt standar vara mindre.
Läs mer
Robert W Jones; Bloodied banners
Robert Gayre; Heraldic standard
Charles Boutell & Arthur Charles Fox-Davies; The Handbook to English Heraldry
Passa på att hänga med på en guidad visning av Kulturen i Lund. Du får garanterat sällskap av ett gäng heraldiker.
Den 11 april är det dags. Under guiden Mattias Karlsson (doktor i historisk arkeologi vid Lunds universitet) överinseende kommer vi att få se en hel del kulturhistoriska skatter. Mattias arbetar som arkeolog vid Kulturen.
I västgötaskolans anda utropar jag Skara till Europas huvudstad och befaller EU-parlamentet att genast flytta hit.
Om en vecka är det val till EU-parlamentet och valkampanjen är i full gång. Jag hoppas verkligen att du går och röstar, och inte tramsar med löjliga argument som ”det är bara kapitalet som bestämmer”, ”det är ett vänster/höger-projekt” eller ”min röst spelar ingen roll” Det sista stämmer bara om du inte röstar, men självklart är DIN röst inte mer värd än någon annans så du kan ju inte heller kräva att det ska blir som just du vill.
Åter till Skara. Skara stift har till och från sedan medeltiden haft en stor stjärna omgiven av 12 mindre stjärnor. Det är ju väldigt vackert och passande just nu. Visst, det är fel färger om vi leker EU, men lite fantasi kan vi väl ha. Och de första avbildningarna var ju i sigill så med lite (eller ganska mycket) fantasi kan vi låtsas som att originalet var gult och blått.
Så då är det väl självklart att det är Skara som är Europas andliga huvudstad.
PS. Vad du än har för åsikt – gå och rösta i EU-valet.
Tillsammans gör våra röster skillnad.
Svenska heraldiska föreningens årsmöte 2024 är över. Här kommer några tankar och reflektioner.
Först det personliga. Jag och min fästmö C hade satsat på att komma ner till Lund något efter tolv. Det såg också väldigt bra ut till Ängelholm, men där rasade min växellåda ihop. Så efter att letat (och hittat) en verkstad* samt fått försäkringsbolaget att hjälpa till med en hyrbil så han klockan bli närmare tre. Där rök mitt lugna humör och en viss stress infann sig. Men det löste sig ändå så bra som det kunde.
Framme i Lund
Till slut kom vi fram och efter en snabb incheckning på hotellet kom jag till årsmötet. Jag missade största delen av Elisabeth Roads föreläsning, men hade sett delar av den via Zoom. Den moderna tekniken är fantastisk. Jag missade också kaffet men jag kom i tid för att se både Carl-Thomas von Christierson och Thomas Småberg berätta om sina ingångar till heraldik.
Carl-Thomas är ju alltid kul att höra på. En väldigt bra berättare, men som historiker var jag mer nyfiken på och intresserad av det Thomas Småberg sa. Det där han tog blir nog något som jag ska titta närmare på under året.
Stämman
Stämman kom sen och allt gick som det var tänkt. Davor Zovko skötte arbetet med ordförandeklubban galant och Lars Trägen hanterade sin penna med samma finess.
Styrelsen omvaldes nästan i sin helhet. Björn Fridén hoppade visserligen av (han har nog med uppdrag ändå) och SusAnne Mastonstråle kom in istället. Själv omvaldes jag för 32 andra gången.
I övrigt inga stora saker mer än att vi höjer medlemsavgiften 2025 från 150 kronor till 200 kronor. Senaste höjningen var omkring 2002 så det var väl dags.
Tack till
Ett stort tack till er alla som fixade dagen (ingen nämnd och ingen glömd, men ett litet extratack till Henric och Martin), och ett extra stort tack till Ängelholm Dahan Bilverkstad (med sina väldigt välkomnande öppettider)
Utflykten missade jag
Årsmötet var på lördagen. På söndagen var det en intressant (sas det) utflykt till några utvalda kyrkor i Lunds omgivningar, men jag och C valde istället att stanna i stan.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
