Tre ofrälse sigill från tidigt 1300-tal. Johan Skule, Henrik Sunnudag (Heinrich Sunedach) och Engelbert Hvit (Albus). Notera bomärket ovanför Engelberts sköld.
Bomärken har funnits i sekler och ofta parallellt med heraldiska vapen. Ibland finns de även i sköldar, men det är inte heraldik.
Så här tänker och tycker jag.
Om en vapentagare vill ta upp ett välanvänt bomärke som vapen kan det accepteras. OM (betoning på om) detta bomärkesvapen kan beläggas som just ett bomärke i sköld.
Å andra sidan bör man som bomärkes-vapentagare först studera Tor Flensmarcks skrifter (exempelvis i Vapenbilden) i ämnet där han visar hur exempelvis hans eget vapen/bomärke har växlat från person till person under flera sekler, om än enligt samma tema. En person kan ha ett bomärke, sedan tar någon annan ett vapen och tillbaka igen etc etc etc. Tor bor i Skåne och det landskapets tradition gäller inte för hela Sverige .
Det finns liknande exempel i mitt barndomslandskap Medelpad där en forskning visar detsamma: att bomärket var individuellt men följde ett speciellt tema som då i regel följde gården, inte släkten. Här blandades däremot bomärket aldrig upp med heraldiska inslag.
Med detta sagt så vill jag hävda att bomärken i svensk heraldik aldrig varit ett heraldiskt vapen utan en heraldiserad bild inom en sköld. Ett semi-vapen om man så vill. Därför kan man inte heller registrera ett bomärke som heraldiskt vapen. Man kan däremot registrera en blasonering som visa häroldsbilder som tillsammans påminner om bomärket, men då får man också inse att en konstnär mycket väl kan tolka blasoneringen så att bilden, men inte innehållet, avviker från bomärkes mer exakta utseende.
Lättsamt skryt är kul och det är bara dumt att inte säga vad man kan och gör. Men andras insatser ska inte glömmas bort så här kommer uppföljningen till Götiska förbundets pris.
Häromdagen skrev jag om det pris som Svenska Heraldiska Föreningen fått för sitt arbete med att sprida heraldiken till allmänheten.
Då passar det ju bra att följa upp med en liten presentation av hur vi arbetar inom redaktionen.
Ett lagarbete
Vapenbilden har aldrig varit en enmansshow. Redan 1976 när Carl-Axel Rydholm blir första redaktör märks det tydligt att alla i styrelsen och flera andra bjuds in för att påverka innehållet. Så fortsate det under hela hans redaktörskap fram till 1988 och så fortsatte hans efterträdare Tor Flensmarck fram till dess att han slutade år 2000. Och de två redaktörerna därefter, Magnus Bäckmark och jag, har jobbat likadant. Det betyder att även redaktörens namn nämns oftare än andra så kan de andra göra väl så mycket eller mer. I vissa nummer har redaktören till och med varit helt frånvarande men tidningen har ändå kommit ut
Och då har jag ändå inte ens nämnt hemsidan. Denna fantastiska källa till kunskap för den som vill lära sig mer om heraldik. Först lanserad i april 1997 och sedan dess ständigt uppe även om någon webbare
Varför ser vårt släktvapen ut som den gör? Vad betyder symbolerna? Här är berättelsen om min vapensköld.
Någon gång i mitten av 80-talet fick jag upp ögonen för heraldiken. Det tog inte lång tid innan jag tänkte att jag skulle göra en vapensköld men det tog lång tid innan den blev klar. Flera år faktiskt, och efter närmare 50 helt olika idéer som ritades upp för hand och färglades.
Två nedhängade ax
Till slut, och tack vare Tor Flensmarck, kom jag på en lösning som fungerade. Det blev en avhuggen kärve med två nedhängade ax. Inget mer och inget mindre.
Den här enkla symbolen är helt klart inspirerad av en vase men det är ingen vase. Det var också en sak som jag och Tor pratade om (i brev) när vapnet skapades kring 1990. Det kunde inte vara en vase eftersom kungliga Vasa-ätten redan hade den symbolen. samtidigt kunde det inte gärna bli någon annan symbol heller när namnet är Wasling från släktgården Vasared.
Till slut blev det den här symbolen. Om man är heraldiskt bevandrad vet man att en vase inte är en sädeskärve (och jag är heraldiskt bevandrad). det är därför en extra poäng i att vår släkts ”vase” eller kanske en ”wasse” är en sädeskärve eftersom det då blir ytterligare en olikhet från kungavapnet. Sädeskärven är symboliskt mer passande för vår bondesläkt.
Coat of Arms of Wasling family, by Fredrik Falkenback
Färger och vingar samt andra symboler
Vapnets tinkturer är svart och guld (gult). De färgerna symboliserar ursprunget i Västergötland. Vår enkla släktforskning ner till omkring 1600 visar att släkten har en påfallande ovilja att lämna denna region i världen. En gav sig iväg för att söka lyckan (och kanske en partner) i Amerikatt, men återvände till hembygden.
Först i generationen före min lyckades vi komma oss iväg, och det var ju bra det.
Men eftersom mina anfäder och anmödrar kommer från Västergötland men från olika kommuner var det ingen idé att hänga upp sig på en viss kommun när vapnet skulle göras (hint hint, statsheraldikern och skaparen av två ingifta vapen för kungahuset).
Alliansvapen för Mutka-Wasling. Teckning: Magnus Bäckmark
Vingarna är inga örnvingar. De är korpvingar och symboliserar släktens äldre släktgård Onsered (Odinsryd på 1600-talet). Om jag någon gång gör en badge/märke så kommer den att föreställa en korp på något sätt. Korpen användes även som symbol i det exlibris som Magnus Bäckmark gjorde åt mina barn.
Personligt släktvapen för Jesper Wasling. Teckning: Sunil Saigal.
En personlig brisering
Eftersom jag är en heraldiknörd kunde jag inte låta bli att ha en personlig brisering. Mitt heraldiska förnamn, om man så vill. Jag ändrade helt enkelt färgerna från svart till grönt. Det är även de ursprungliga färgerna som Tor föreslog, men som sedan ändrades till svart för att det var en bättre symbolik.
Det här personliga vapnet använder jag endast i heraldiska sammanhang, som i Svenska Heraldiska Föreningens matrikel och i det exlibris jag har för min heraldiska boksamling.
Att jag valde grönt i kombination med gult kommer från maskrosorna i vår trädgård. Den mest somriga känsla jag kan få är faktiskt när jag sitter på trappan ner mot baksidan av huset och med en kaffe i handen se de gula maskrosorna växa i den gröna gräsmattan. Det är sommar.
Ett vapen för hela släkten
Vapen Wasling är ett släktvapen som får användas av ättlingar till Carl-Edward och Alma Pettersson i Vasared, Tvärred.
Jag förstår att hela släkten inte är intresserad av att använda det, men det gör inget.
Norska Heraldiska Föreningen arrangerar den 9 juni ett föredrag om bomärken i vapensköldar av Hans Cappelen.
Jag har lyssnat på en äldre version av Hans föredrag och kan varmt rekommendera det. Han är en fantastiskt inspirerande föredragshållare och kommer med många intressanta infallsvinklar som öppnar upp för en vidare diskussion.
Om någon har ett speciellt intresse för heraldik, vapensköldar och bomärken vill jag även tipsa om Tor Flensmarck som gjort stora forskningsinsatser på området i Sverige och Allan Tønnesen som är en stor auktoritet i Danmark.
Tor Flensmarck har nu kommit med sin fjärde bok i serien Skånelands medeltid. Denna gång är det orter och ätter under begynnelsebokstaven E-F som beskrivs.
Precis som i föregångarna har han gått grundligt tillväga för att ta reda på vilka jordagods/orter som fanns, vem som ägde dem och hur de var släkt.
Boken är också rikt illustrerad med både sköldar, bomärken, kartor och släktförteckningar.
Författaren säger blygsamt i förordet att detta inte är en heltäckande skrift, och det må vara sant. Men det är så nära man kan komma och bra mycket mer än man kan begära som grundforskning i ort- och släkthistoria.
Tillsammans med Jan Ranekes “Svenska medeltidsvapen 1-3” ger Flensmarcks verk en mycket bra bild av Skånsk medeltid.
Hela serien är ett enda stort bevis för att han var en mycket välförtjänt mottagare av SHF:s förtjänstmedalj redan 2003. Det är bara att hoppas att Tor får möjlighet att ge ut hela serien.
Flensmarck, Tor
Skånelands medeltid. Orter och ätter E-F
ISBN: 978-91-85517-12-1
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
