Etikettarkiv: Kenneth Wulcan

Heraldiker på Kinnekulle

Heraldiker på Kinnekulle, en tidningsartikel från 1995.

Heraldiker från förr, de kunde de med. 
Här ett minne från en heraldisk utflykt 1995.

En gammal artikel väcker minnen till liv. Den här utflykten var en av mina första aktiviteter tillsammans med andra medlemmar i Svenska heraldiska föreningen. Det var på den tiden vi hade lite drygt 100 medlemmar och en heraldisk utflykt per år plus årsmöte så det fanns inte så många tillfällen att mötas. Vapenbilden kom dessutom bara ut två gånger per år och det är fortfarande två år fram till dess att jag skapar föreningens första hemsida.

Ändå var vi ungefär lika många på våra utflykter då som vi är idag. Varför kan man fundera på och det är kanske också något som vi heraldiker ska fundera lite mer på.

Tidningsartiklar ger genomslag

Men en orsak kan vara den här typen av artiklar. Trots att den är anonym vet jag att dess författare är Carl-Axel Rydholm (han står längst ut till vänster med en kamera om halsen) och fotot är taget av hans vän och vapendragare, Alf Djerf. Små artiklar som dessa i lokalpressen i Skaraborg gjorde att många lärde känna vår verksamhet och visste vilka vi var. Visserligen var vi inte med så ofta som i dagens sociala medier men vi nådde å andra sidan ut till mångdubbelt fler. Det avspeglade sig också i medlemsstatistiken där folk i och kring Grästorp och Lidköping var lika många som skåningar och östgötar. Då är det inte så konstigt att en hel del dyker upp på utflykter och årsmöten.

Att utflykterna sedan arrangerades väl av Ingemar Apelstig och guidades föredömligt av den ständige ciceronen Perolow Jonsson-Falck gjorde inte saken sämre.

Tack, Kenneth Wulcan, för att du hittade den här härliga gamla artikeln.

Och just det – om du inte hittar mig så är jag ynglingen i svart längst bak.

Ett ohyggligt fadersmord

Boktips

Utdrag ur boken Vapenlikhetsfällan (2015)
Utdrag ur Kaj Janzons Vapenlikhetsfällan (2015)

I veckan fick jag äntligen hem Kaj Janzons Vapenlikhetsfällan. Det är en genomgång av Jan Ranekes Svenska medeltidsvapen. Och vilken genomgång det är.

Kaj Janzon har gjort en fantastisk genomgång av felaktigheter i Jan Ranekes stora verk och funnit väldigt många fel. Det är en stor insats som gör att Ranekes verk blir mer tillförlitligt.

Visserligen har jag i mina många samtal med genealog-heraldikern Kenneth Wulcan diskuterat flera misstänkta fel redan tidigare, men Kaj Janzon visar på betydligt fler än jag trodde fanns.

Metoden brister

Men viktigare är Janzons genomgång av Ranekes metod. Det visar sig att Raneke i första hand använt sig av andrahandskällor istället för att gå direkt till sigillen. Full förståligt eftersom sigillen först nu, i projektet Det medeltida Sverige, börjar bli kända. Men ändå är det synd att så många fel kommit med.

Det finns c:a 30 000 bevarade sigill från medeltiden men så väl undanhållna forskningen att endast specialisterna får se dem (och tyvärr har de sedan Emil Hildebrands tid varit minst sagt usla på att visa upp dem).

Nu vet vi att det inte går att lita på Raneke fullt ut. Det fadersmordet var trots de hårda orden en fantastisk insats av Janzon. Samtidigt tycker jag att Ranekes system och verk ändå håller påfallande bra och det har gett medeltidshistoriken ett ramverk som forskare utan större anstängning skulle kunna utveckla.

Det låter som ett kommande projekt, att få in hela Ranekes verk i någon form av öppen wiki-databas.

En mer seriös recension av Kaj Janzons bok Vapenlikhetsfällan kommer i Vapenbilden 105:2016 (februari).

 

Så lyckas du med en heraldisk förening

Hur ska man få folk att bli aktiva i en heraldisk förening?
Börja med en fest så folk blir vänner. Därefter kan du börja prata heraldik. 

I helgen visade det sig att Lunds heraldiska sällskap (lokalavdelning till SHS/SHF) är Nordens mest aktiva heraldiska förening. Och det ska de ha all cred för, deras insatser är fantastiska.

Lund

Men om vi ser bortom aktiviteterna och försöker förstå varför de lyckas så är det inte så lätt. De i Lund är idag ett sammansvetsat gäng killar i ungefär samma ålder, med ungefär samma bakgrund och jobb. De har med andra ord mycket gemensamt utanför heraldiken. Dessutom var de alla mer eller mindre aktiva i Svenska Heraldiska Föreningen innan de bildade detta lokalsällskap. Då är det ganska lätt att få tid över till gemensamma luncher eller eftermiddagsträffar om heraldik.

Borås

När Borås Heraldiska Förening bildades var det ungefär likadant, fast de som var med var yngre (och delvis samma personer). Den föreningen bildades 1990 av Stefan Bede, Magnus Persson och Jesper Wasling och där ingick snart även Per Ladenvall (tidigare revisor i SHF) och Henric Åsklund samt Henrik Sjövall. Föreningen upplöstes 95 på grund av att alla medlemmar (nästan) flyttade till universitet för att plugga. BHF återbildades 2000 och omvandlades 2014 till sällskapet Sju härolder/Seven heralds.

Under sin första tid hölls fler aktiviteter än SHF åstadkommer, samt gjordes två rätt stora utställningar, större än vad SHF hittills lyckats producera.  Men det var lätt ordnat eftersom alla som var med kände varandra väl sedan gymnasietiden.

Grästorp

Ett tredje exempel är Grästorp. Denna lilla ort var Sveriges heraldiska centrum under 70- och 80-talet, vad än andra försöker hävda. Här fanns eldsjälarna Carl-Axel Rydholm och Alf Djerf och de drog med sig Bengt-Göran Lundkvist och Kenneth Wulcan, med flera vanliga medlemmar.

Återigen blev det ganska lätt att samordna den heraldiska aktiviteten eftersom gruppen redan gjorde så mycket tillsammans i andra sammanhang.

Det gemensamma

I alla dessa grupper är att de först kände varandra, sedan byggde upp en heraldisk aktivitet. Då har verksamheten blomstrat. När det fungerat tvärtom har det krävt mycket mer energi och kraft för att lyckas, samt att allt ständigt måste ha ett tydligt syfte för att locka besökare.

Heraldiken själv lockar tyvärr inte – ännu – massorna på det sätt vi heraldiker skulle önska.