Priset för historieförfalskning

Hur viktigt är det att kritiskt granska sin historia? Fråga ryssarna. I vårt östra grannland pågår nu en historierevision av gigantiska mått med syfte att försköna Sovjettiden, hävda att Ryssland ensamt vann andra världskriget och påstå att Gulag inte var en stor grej för Stalin var en god man.

I det spirande fascistiska Ryssland är det Putin och hans anhängare som vill få fram en historierevision eftersom de då lättare kan få acceptans för sin politik. ”Om Gulag inte var så hemskt och dagens polisväsende inte är i närheten av Gulag kan ju inte dagens polis vara annat än rättskaffens personer.”

Att Putins Ryssland är ett odemokratiskt blivande helvete vet vi redan så därför nöjer jag mig med att nämna detta.
För vidare läsning, se mer här

Västeuropeisk revisionism

Jodå, den finns också. På senare år har den kommit tillbaka och det handlar främst om att skriva om 1800-talets historia och det som gällde fram till andra världskriget.  Ibland handlar det om så triviala detaljer som att en riktig fluga av tradition ska vara handknuten, underförstått att de som köper färdigknutna är mindre vetande. Sanningen är tvärtom – det tog ungefär drygt 50 år från den moderna flugans uppkomst till att den slutade (!) vara färdigknuten när den köptes.

Något mer revisionistiskt är att i dagens Sverige, där mängden språk är fler än någonsin tidigare, hävda att bildning betyder att man ska kunna latin. Inget fel på det numera döda språket latin, men att hävda att det är mer värt än arabiska eller farsi blir smått löjligt. Det är däremot ett tydligt tecken på att man känner sig hotad. Då ska man ändå veta att latin långt tidigare i princip försvunnit från humaniora – trots vad vissa inom humaniora påstår. Och skälet är inget annan än att man slapp läsa latin och istället kunde läsa ett annat och mer användbart tredjespråk i skolan (ex franska eller tyska).

TV-serier som historieförfalskare

Men det mest revisionistiska står viss populärkultur för. Downton Abbey är här ett bra exempel. Hyllad av många, och visst är både skådespelare och scenografi bra. Dialogen med, om jag ska gå in på de detaljerna, men jag är mer intresserad av andra.
Jag går förbi det faktum att gruppen anställda är på tok för liten (det är en övervägning som man får göra i en TV-serie). Det är snarare hur de framställs.

Tittar man på de karaktärer som ifrågasätter samhällsstrukturen (ex Thomas Barrow och Tom Branson) så framställs de som mer eller mindre ondskefulla och oborstade. Speciellt Branson är intressant, för hans karaktär blir vänlig först när han tas in i familjen. När han är socialist är han bara en idiot
De som däremot tycker att samhällsordningen är bra framställs som goda vackra människor. De framställs också som personer som lord-familjen lyssnade på varför man kan säga att det är ett demokratiskt samhälle. Kvinnlig rösträtt tas upp, men bara när den berör överklassen. Även här vågar man inte ta upp den fanatiska kritik som riktades mot kvinnor som ville ha rösträtt. Fanatismen under första världskriget (vilken är psykologiskt förståelig men civilisatoriskt avskräckande) tonas ned. Det våld och hot om våld som riktades mot dem som var emot kriget försvinner nästan helt.

Visst kan man säga att det är ju bara en underhållningsserie – men om det ”bara” är en underhållningsserie borde man antingen tona ner sin vilja att vara historiskt korrekt när man med det uttrycket endast avser kläder och tilltal, eller på allvar våga prata om det som hände – som att många av de liberala tänkare som idag hyllas för sitt frihetspator (ex JS Mill) var emot rösträtt för alla under honom i social status samt för kvinnor. Till och med en sådan liten detalj som att lorden i serien har plats i överhuset och som sådan får rösta i dessa frågor undviks helt.

”Historiskt korrekta” dramer är sällan så korrekta som de utger sig för att vara, och de har en påfallande stor tendens att tona ner konflikter som skapas på grund av maktens agerande medan de gärna framhäver de konflikter som skapas av pöbeln (man kan se samma tendenser i serierna The Paradise och Mr Selfridge).

Det bör kanske påpekas att skaparen av Dowtown Abbey Julian Fellowes själv sitter i överhuset (medlem av de konservativa) som baron. han har således både kunskap om beteenden och (kanske, min spekulation) ovilja att allt för tydligt visa på det maktmissbruk som kännetecknade dåtidens överklass.